Samhället som tog deras barn

Transkript

1 Samhället som tog deras barn 1 (11) Samhället som tog deras barn Graviditeten drog ut på tiden och förlossningen var kämpig. Men i oktober 2007 föddes Johanna. Den lilla familjen blev fyra och sonen Sam hade blivit storebror. Familjelyckan höll i 16 dagar. Sedan anklagades föräldrarna Andreas och Sue för barnmisshandel av sin bebis. De sades ha slängt Johanna i väggen och häktades i sju veckor. Johanna och Sam placerades i ett okänt jourhem. Ett halvår senare hade föräldrarna ännu inte fått tillbaka sina barn. Bevisningen mot dem: en grupp läkares tvärsäkra påstående om barnmisshandel. De var väl förberedda. Morfar Rangsant hade kommit från Thailand, farmor Christina från Östersund. Alla skulle hjälpas åt när den lilla familjen fick tillökning. Tillsammans väntade fyra vuxna och sonen Sam på den stora dagen. Det är den 2 oktober 2007 när Johanna föds på Danderyds sjukhus. Hon kommer till världen en vecka senare än beräknat, kanske för att storebror Sam varit på sjukhus och allt fokus legat på honom. Tidigt på morgonen känner Sue värkarna komma. Föräldrarna åker till BB och Sue skrivs in vid sjutiden. Förlossningen går sedan fort, två intensiva timmar jämfört med ett intensivt dygn som Sams förlossning krävde. Men den går inte problemfritt. Sue ber om spinalbedövning som räcker i två timmar. Barnmorskan Ulla säger att barnet måste komma ut inom den tiden. Det gör Johanna, men inte självmant. Redan från början ligger hon fel i magen. När huvudet blir synligt fastnar Johanna. Hjärtfrekvensen sjunker och det blir brått att få ut henne. Barnmorskan kallar dit den läkare som finns tillgänglig på BB. Pappa Andreas upplever att Ulla är orolig. Tidigare har hon sagt att det bara kommer att vara hon och en undersköterska med under förlossningen eftersom det är Sues andra barn. Men fem minuter efter att Ulla kallat på assistans kommer läkare Maria. När personalen senare ska återge berättelsen i tingsrätten hävdar de att det är en slump att just läkaren kommit dit. Så är inte fallet. Vårdpersonalen behöver nästan använda sugklocka för att få ut Johanna. Ulla pressar på Sues mage. Hon använder armen och armbågen och försöker med stor kraft trycka ut barnet. Sue tycker att det gör fruktansvärt ont och försöker knuffa undan barnmorskan. Tolv minuter efter att läkaren kommit in i rummet är Johanna ute. Hon andas inte under de första 30 sekunderna. Navelsträngen är lindad runt halsen. Pappa Andreas, som hela tiden funnits med i rummet, blir chockad. Johanna är blå och ser knappt levande ut. I förlossningsjournalen noteras att navelsträngen gått runt halsen på Johanna. Men den kraftiga press och det dragande i Johanna som barnmorskan använt för att få ut henne skrivs inte in. Man nöjer sig med att skriva att yttre press nyttjats. Trots de många förlossningar som sjukhuspersonalen utför dagligen kommer barnmorskan och läkaren vid ett senare tillfälle ha ett mycket klart minne av just den här förlossningen. Och det som de kommer att säga sig minnas är att det var en helt normal förlossning. PÅ EFTERMIDDAGEN SAMMA tisdag flyttas familjen till patienthotell. På kvällen börjar Johanna gråta. Det kommer hon att fortsätta göra. Sue tycker att gråten är mycket konstig. Kanske är dottern hungrig? Läkarna säger att så inte är fallet. Under natten ringer Sue på en sköterska. Johanna gråter igen. Hennes mage masseras, men Sue ser att Johanna verkar obekväm och tror inte att det är magen som är problemet.

2 Samhället som tog deras barn 2 (11) På onsdagsmorgonen ska BB-läkaren utföra en rutinkontroll av Johanna. Det går inte. Johanna skriker för mycket för att lungorna ska kunna kontrolleras. Ögonen är svullna och kan inte heller kontrolleras. Läkaren nöjer sig med en snabb koll av benen och verkar ointresserad. Han anser att inget är fel och skickar hem familjen. Både Sue och Andreas upplever att personalen inte bryr sig. Allt går snabbt, som på ett löpande band. Två dagar senare kommer familjen tillbaka till sjukhuset. Åter igen är personalen stressad. Samma läkare utför rutinkontrollen och Johannas lungor, ögon och ben ses över. Föräldrarna känner att det går lite för fort även denna gång. Då Johannas ben och leder undersöks är personalen väldigt hårdhänt när de vrider och vänder på henne. Senare samma dag hittar Sue och Andreas det första tecknet på att något är fel med Johanna, förutom att hon gråtit mycket och känts väldigt skör och bräcklig. Föräldrarna hittar en blånad på Johannas fot. Andreas ringer till Ekens mödravårdsmottagning för att boka tid för att lämna blodprov till PKU-registret. Han berättar då om blånaden på foten. Barnmorskan Kerstin Löfmark uppger vid ett senare polisförhör att hon minns att Andreas tagit upp detta i telefonsamtalet. Hon säger till Andreas att de får titta på blånaden dagen efter. Vid besöket på mödravårdsmottagningen visar Andreas upp Johannas blåa fot. Kerstin Löfmark säger att de ska hålla den under uppsikt. Föräldrarna upplever inte att hon är oroad. De ska några dagar senare besöka barnavårdscentralen (BVC), varför en uppföljning kan göras där. På söndagen har Johanna några droppar blod i blöjan. Andreas och Sue blir oroliga och ringer till BB på Danderyds sjukhus. De får beskedet att det inte är något att oroa sig för. Det kan hända med nyfödda flickor. Men om de känner sig ängsliga kan de ringa ett nummer till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Det gör föräldrarna, men just detta nummer har inte öppet på söndagar. DAGEN DÄRPÅ ÄR det dags för besök hos BVC. Sköterskan Linda tar emot dem. När de klär av Johanna finns inget blod i blöjan. Blånaden på foten har också försvunnit. Föräldrarna är lättade. De pratar istället om eventuellt magproblem. Linda rekommenderar bröstmjölksersättning och magdroppar för barn med matsmältningsproblem. Familjen provar, men utan framgång. Den kommande tiden fortsätter Johanna att gråta mycket. Hon är väldigt känslig och reagerar på minsta rörelse. Vid blöjbyten skriker hon och verkar ha ont i benen. Det uppmärksammar både Andreas och Sue, liksom Johannas farmor Christina och morfar Rangsant. De fyra vuxna har bott i samma lilla lägenhet på 40 m 2 sedan Johanna har fötts. För att minimera Johannas obehag ligger hon ofta på en kudde, som hon bärs runt på. Detta gör att hon utsätts för minimala rörelser. När Johanna blivit tio dagar gammal hittar föräldrarna nästa märkliga skada. Hennes vänstra ögonlock har svullnat upp. Föräldrarna blir oroliga och Andreas ringer till vårdguiden. Han beskriver svullnaden och får rådet att badda med varmt vatten. Det kan vara en infektion. Samma kväll går svullnaden ner, men ett par dagar senare uppstår istället ett blåmärke på ögonlocket. Det blir kvar i flera dagar. Vid återbesöket på BVC hos Linda syns blåmärket ännu. Men nu upptäcker Sue också att Johannas huvud är svullet. Hon påpekar det för Linda, som säger att det kan vara svullet efter förlossningen. Då barnets skalle inte är helt färdigväxt när det ska komma ut ur livmodern kan en tillfällig svullnad uppstå. Sue undrar vad hon ska göra åt den, men Linda säger att inget behöver göras om det inte blir värre. I senare polisförhör uppger Linda att hon reagerat på svullnaden. Enligt egen uppgift förklarar hon för föräldrarna att svullnaden kan bero på förlossningen, så kallat Kefal hematon.

3 Samhället som tog deras barn 3 (11) I övrigt noteras vid det andra BVC-besöket att Johanna gått upp i vikt alldeles för lite. Hon har på en vecka växt 2,5 centimeter men bara ökat 10 gram i vikt. De får en ny tid den 19 oktober för att göra en uppföljning på Johannas viktökning. Men återbesöket hos Linda blir aldrig av. Den dagen kommer Andreas och Sue att sitta i häkte. Onsdagen den 17 oktober blir en dag Andreas och Sue aldrig ska glömma. Då inleds händelserna som leder till att de förlorar sina barn. Familjen äter en sen middag tillsammans. Därefter ska Andreas natta Sam. Han leker med honom samtidigt som han hör Sue gå in i sovrummet och stänga dörren. Andreas tror att hon gått för att amma Johanna. Sam springer in i vardagsrummet och slänger sig på en sackosäck. Andreas härmar och faller bak mot soffan. Han ser inte att Johanna ligger där på sin kudde. Andreas landar på Johanna, som börjar gråta. Andreas blir fruktansvärt rädd och känner på Johannas huvud men kommer sig inte för att berätta för Sue som kommer in i rummet. Istället går han och nattar Sam. Familjen är på väg till sängs vid cirka halv tolv på natten när Johanna skriker från sovrummet. Andreas går in dit, lyfter upp och börjar bära runt henne. Det är första gången hon lämnar den kudde som hon burits på från soffan i vardagsrummet till sängen. Efter en stund lämnar Andreas över Johanna till Sue. De tror att hon behöver rapas eftersom hon tidigare ätit. Efter en stund märker Sue att Johannas högerarm hänger slappt längs ena sidan. Hon visar det för Andreas. De beslutar sig för att omedelbart åka till sjukhus. Andreas ringer efter en taxi och de tre lämnar för att åka till Sachsska Barnsjukhuset. Sam lämnas hemma tillsammans med morfar Rangsant. Han sover och har dessutom feber. När Sue bär ut Johanna till taxin kräks hon. Sedan slutar hon att gråta. Vid midnatt konstaterar en läkare och sjuksköterska att Johannas hand och arm verkar okej. Den är varm. Läkarna säger att det antagligen inte är någon fara med Johanna och att familjen kan åka hem. Men Andreas och Sue vill att dottern ska röntgas. Därför beslutar de sig för att åka vidare till Astrid Lindgrens barnsjukhus (ALB), eftersom Sachsska inte kan röntga henne förän tidigast nästa morgon. Johanna tas emot på ALB och undersöks av läkaren Anna Eriksson. Johanna skriker oavbrutet vid undersökningen. Hon rör högerarmen ytterst lite. Läkaren noterar hennes blåmärke kring ögat. I övrigt hittas inga skador, enligt det journalblad som skrivs. Den första noteringen i Johannas journal görs klockan 01:01 på natten. Johanna röntgas och då syns en fraktur på överarmen. Läkare tycker sig se en eventuell fraktur även på nyckelbenet. Andreas och Sue uppmanas att stanna kvar på sjukhuset eftersom fler röntgenundersökningar behöver göras. PÅ MORGONEN LÄMNAR Andreas ALB för att fixa en ersättare åt sig själv i butiken där han är ansvarig. Han säger detta till personalen på sjukhuset. Strax efteråt kommer en läkare till Sue som säger att Andreas genast måste komma tillbaka för att diskutera Johannas skador. Det gör han. Men någon diskussion blir det inte. Det dröjer till eftermiddagen innan Sue och Andreas får besked om vad som händer. Under tiden har Johanna genomgått ett par undersökningar. Förutom röntgen av armen har hon 9.40 gjort en datortomografi och senare även en ögonbottenundersökning. Datortomografin har visat att Johanna har frakturer på skallbenet och blödningar. I utlåtandet skrivs att blodet är sådant vilket kan ses efter förlossning men inte med så hög accentuering efter två veckor. Vid 13-tiden genomgår Johanna en röntgen av hela kroppen. Hon stretar emot när Andreas försöker hålla i henne för att bilderna ska kunna tas. En sköterska skjutsar till slut bort honom

4 Samhället som tog deras barn 4 (11) och tar över. Sue reagerar på hur hårdhänt personalen är med Johanna. De håller fast henne hårt och vrider i hennes ben på ett sätt Sue aldrig skulle göra själv. FÖRST SENARE PÅ eftermiddagen får Andreas och Sue prata med överläkare Mikael vid barnkirurgiska kliniken. De vet inte då att redan klockan 10:58, det vill säga innan en full kroppsröntgen har gjorts, har det skrivits i Johannas journal att sociala myndigheter och polisen ska kopplas in. Föräldrarna ska anmälas för misshandel. I sin första anmälan enbart baserat på röntgen, datortomografi och ögonbottenundersökning har Mikael skrivit till socialen att misstanken om upprepad misshandel är stark. Mikael bygger sina slutsatser på de utlåtanden som gjorts om Johanna. Datortomografin visar bilaterala frakturer, blödningar i hjärnan och en svullnad. Konklusionen av fynden är stark misstanke om icke accidentellt våld mot huvudet. I helskelettröntgen syns förutom skallfraktur också en gammal fraktur (äldre än 4-7 dagar) på nyckelben och höger/vänster underben. I detta utlåtande är läkarna inte bara säkra på vilka skador som uppstått, utan av någon anledning vet de också hur dessa skador uppstått, vilket normalt är polisens sak att utreda. Utlåtandet avslutas med den fetstilta meningen: Samtliga frakturer kan och bör misstänkas vara orsakade av barnmisshandel. I en uppföljande röntgen tio dagar senare är läkarna ännu mer säkra. Då är misstanken helt borta ur resonemanget: Samtliga skador bedöms vara orsakade av barnmisshandel som skett vid åtminstone två tillfällen. MIKAEL BERÄTTAR för Andreas och Sue, som förts till ett enskilt rum, att polisen och socialtjänsten måste kopplas in. De förstår inte vad han menar men säger att det är okej. Mikael fortsätter och säger att saken ska avgöras i rätten. Föräldrarna är förvirrade. De berättar om Johannas blåmärken på fotlederna, om ögat och om svullnaden på huvudet som de uppmärksammat. När läkaren redogör för frakturerna säger han att de är uppåt två veckor gamla, det vill säga lika gamla som Johanna. Sue, som länge tyckt att Johanna är ovanligt skör och misstänkt att det kan vara något fel på dottern, frågar om läkarna tagit blodprov på Johanna. Ja, säger Mikael, men en sjuksköterska skakar på huvudet. Blodprov beställs. Efter samtalet lämnar Andreas ALB för att åka hem till Sam som har feber. Det dröjer inte lång tid innan han kallas tillbaka till sjukhuset eftersom representanter från socialtjänsten kommit dit. Andreas tar med Sam eftersom han har mycket hög feber och kanske behöver vård. Tillbaka på ALB förs Andreas och Sue åter in i ett enskilt rum. Representanter för socialtjänsten berättar att de fått in en anmälan om barnmisshandel och kommer att omhänderta Johanna. Både Andreas och Sue blir förtvivlade och gråter. De berättar igen om Johannas skador, hur skör hon varit, att de misstänker en skelettsjukdom och att de aldrig skulle slå sina barn. Men inget hjälper. Johanna ska omhändertas när testerna har gjorts på sjukhuset. Sonen Sam får stanna med gudföräldrarna Petter och Katarina som också finns på ALB. Andreas och Sue grips av polis och förs bort. I samband med gripandet frågar Sue vad Johannas blodprov har visat. De får svaret att personalen inte lyckats få tillräckligt med blod för att kunna göra några tester. Senare under kvällen och dagen efter lyckas läkarna ta blodprov på Johanna. Proven är generella och är inte gjorda för att ge svar på förekomsten av andra blodsjukdomar. Av det som testas visar resultaten dock att Johanna har onormala värden på flera områden. Men det är inget som Andreas och Sue får veta förän långt senare.

5 Samhället som tog deras barn 5 (11) DAGEN EFTER, FREDAGEN den 19 oktober, hålls ett möte på ALB med läkare ur Miogruppen (ett team ur olika professioner som specialiserat sig på barnmisshandel). Polis, åklagare och socialtjänst är också där. Läkare berättar om Johannas skador och säger att det definitivt rör sig om barnmisshandel och att det definitivt är föräldrarna som stått för den. Mio-gruppen har funnits sedan 2003 och arbetat för att stärka läkarutlåtandens beviskraft i rättsapparaten. Gruppen har försökt få läkare att våga misstänka föräldrar och hållit ett flertal symposier, senast i maj 2007 på temat Det oseriösa medicinska vittnesmålet. I Mio-gruppens informationsmaterial till läkare står att läsa att barnmisshandel är vanligare än du tror!. I en fallbeskrivning står att gärningsmännen (föräldrarna) är ett akademikerpar, socialt välanpassad familj som är som en av oss alla. Det vill säga: alla ska kunna misstänkas för barnmisshandel. Mio-gruppen har också föreläst för sjuksköterskestudenter om barnmisshandel. Vid ett tillfälle säger en kvinnlig representant för Mio-gruppen stolt inför studenter på Karolinska institutet att hon antagligen är den som anmält flest föräldrar för barnmisshandel, varpå hon skrattar. I sitt eget material skriver Mio-gruppen att det finns ingen fraktur som bara förekommer vid misshandel. Ändå är det på ett mycket tidigt stadium Johannas frakturer som ligger till grund för deras definitiva uppfattning av att det är barnmisshandel som orsakat hennes skador. Det är detta de förmedlar vid mötet med polis, åklagare och socialtjänst och det är detta som kommer att styra hela den kommande utredningen av fallet Johanna. Trots de skador läkarna hittar skrivs Johanna ut redan på lördagen. Hon förs via socialtjänstens omsorg till jourhemmet Louise. De får inga speciella instruktioner mer än att lyfta Johanna försiktigt och ge henne Alvedon. Samma dag kontaktas Petter och Katarina. Sonen Sam måste komma till sjukhuset för att genomgå tester för att utröna om han utsatts för misshandel. Läkare hittar inga tecken på att Sam utsatts för något våld. Trots att ingen barnmisshandel kan styrkas beslutar socialtjänsten att gudföräldrarna Petter och Katarina inte får fortsätta att ta hand om Sam. Han omhändertas och skickas till samma jourhem som Johanna. UNDER TIDEN ANDREAS och Sue hålls gripna gör polisen husrannsakan i deras lägenhet. Den lilla bostaden mäts upp, föremål kontrolleras. Poliserna beslagtar bland annat salladsbestick, ett örngott och tar prov på väggen där man misstänker att blod finns. Det är inte blod, visar det sig senare. Efter två dagar hos polisen släpps Andreas och Sue. De försöker ta reda på vad som hänt med deras barn. Till slut når de jourhemmet. Andreas tackar så mycket för att Louise tar hand om deras barn. Två dagar senare får Andreas och Sue träffa representanter för socialtjänsten. Nu hoppas de att de kan få reda ut alla missförstånd. Men samtalet kommer inte att handla om det som hänt. Istället koncentrerar sig socialtjänsten på att fråga ut Andreas och Sue om hur de träffats. Det blir ingen tid för att prata om Johanna och Sam. Samma kväll överklagar åklagaren frigivningen till tingsrätten, som går på dennes linje. Andreas och Sue hämtas i hemmet av polis. De tillåts inte ens säga hejdå till varandra. Andreas och Sue häktas den 23 oktober. Nu väntar närmast total isolation i Kronobergshäktet under en lång tid. Inte förän den 10 december kommer föräldrarna att släppas ut. TIDEN I HÄKTET BLIR svår för Andreas och Sue. Båda är häktade med restriktioner och deras enda kontakt med omvärlden är genom deras advokater. Ingen av advokaterna gör ett bra jobb. I bästa fall träffar de Andreas och Sue någon timme per vecka. Brev och kort från familj och vänner tar två veckor att nå fram, de gånger åklagaren inte helt censurerar kommunikationen.

6 Samhället som tog deras barn 6 (11) Att få svar på en fråga tar en månad för Andreas och Sue, liksom för alla som försöker att hjälpa dem. Andreas advokat tycker att han ska ge sonen Sam skulden för Johannas skador. Advokaten vill inte lyssna på den hjälp Andreas släkt försöker ge, bland annat medicinska artiklar som kan förklara Johannas skador. Advokaten tycker att han motarbetas av Andreas familj. I ett brev skriver Andreas till sin mamma att han vill byta advokat. Hans ombud har bland mycket annat varit dåligt insatt i materialet, struntat i att vidarebefordra information från Andreas till åklagaren och underlåtit att informera Andreas om tid för förhör och förhandlingar. Ändå avslås begäran om byte av advokat. Förhören är tunga för Andreas. Han frågas ut om han tycker att han är en bra förälder. Vid ett förhör ljuger förhörsledaren och påstår att flera personer i hushållet sagt att Andreas varit mycket hårdhänt med barnen. Andreas svarar att han inte håller med. Senare framkommer att just den frågan från polisen inte finns med i förundersökningen. Sues advokat talar inte engelska. De får använda en tolk för att hon ska förstå Sue. Flera gånger hör Sue, som kan lite svenska, att tolken översätter fel och förkortar hennes svar. Advokaten vill sällan lyssna på Sue utan talar om för henne att Sue ska lyssna på henne. Advokaten säger att Sue borde skilja sig från Andreas, berätta för rätten hur elak han varit och på så sätt få tillbaka sina barn. Sue försöker fem gånger att byta advokat. Alla gånger får hon avslag. När förundersökningen är klar och Sue får tillgång till den påpekar hon flera fel i materialet. I översättningen framstår Andreas som aggressiv, när Sue i verkligheten sagt att han är entusiastisk och engagerad. Ord som på thailändska är positiva har på svenska fått en negativ innebörd. När Sue får den nya versionen av förundersökningen en vecka senare, där Andreas ändringar gjorts, är de fel hon påpekat ännu kvar. När hon säger att det måste ändras får hon till svar att det är för sent för det. Vid varje ny prövning blir Andreas och Sue omhäktade. Motiveringen är att de riskerar att förstöra bevis och utredningen, eller att de ska begå fler brott. Detta trots att deras barn är omhändertagna. Inga närmare förklaringar ges. ÄVEN FARMOR CHRISTINA förhörs av polisen. Hon upprörs över att polisen i Stockholm är så ointresserad av vad hon har att säga. Frågorna är ledande och syftar endast till att befästa den teori om barnmisshandel som läkarna kommit med. När Christina kommer med medicinska teorier och förklaringar avbryts hon snabbt. Ingen är intresserad av att höra hur bra föräldrar Andreas och Sue är och hur orimligt hon anser det vara att något skulle kunna ha hänt medan hon bott där. Christina känner att hennes bild av saker och ting står så långt från polisens bild som det är möjligt. Att hon och morfar Rangsant bott i lägenheten hela den första tiden med familjen ser hon som en garanti för att inget har hänt. De har alla levt tätt ihop. Christina, som är leg. psykolog och leg. psykoterapeut, är övertygad om att hon skulle ha märkt om någon varit på väg att tappa kontrollen över situationen. Sådant känns i luften, menar hon. Efter förhöret med polisen säger Christina till den kvinnliga förhörsledaren hur hon känner. Hon säger att polisen bara söker en enda sanning, ingen annan, och att det inte spelar någon roll vad Christina själv berättar. I efterhand kommer Andreas att hålla med Christina när de pratar om hur polisförhören varit. Han kallar förhören ensidiga och ett starkt tecken på att inga alternativa orsaker till Johannas skador någonsin varit aktuella för utredning. UNDER TIDEN ANDREAS och Sue sitter häktade finns Sam och Johanna i jourhemmet. I polisförhör berättar jourmamma Louise att Johanna skrek mycket de första dagarna. När hon fått

7 Samhället som tog deras barn 7 (11) smärtstillande har hon lugnat sig. Suzzie berättar också för polisen att Sam försökt ge Johanna tjuvnyp och dragit henne i armen. Suzzie och jourpappan Leif får hålla uppsikt på Sam så att han inte ger sig på Johanna. En gång tar Sam och sopar till Leif i ansiktet, enligt socialtjänstens anteckningar. Sam, som av flera vittnen beskrivits som en snäll, lugn och känslig pojke som kramat och tröstat andra barn på dagis, har plötsligt blivit förändrad. Sam tillåts av socialtjänsten inte ha någon han känner väl hos sig. I den utsatta situationen på jourhemmet är alla människor främmande. Andreas, Sue och farmor Christina har aldrig upplevt Sam våldsam på det sätt som Suzzie beskriver. Vid ett tillfälle i jourhemmet får Sam ett epilepsiliknande krampanfall, likt det han fått före Johannas födsel, och flygs med ambulanshelikopter till ALB. Han vårdas i respirator tills han börjar andas själv, men är inte livshotande skadad. Efter att Suzzie insisterat på att läkarna ska undersöka vad som är fel på Sam görs flera undersökningar. Nästan en vecka senare konstateras att Sam lider av den ärftliga sjukdomen tuberös skleros, icke-elakartade tumörer i hjärnan. FRÅN DET ATT SOCIALTJÄNSTEN beslutat att omhänderta Sam och Johanna har släkt och vänner försökt föra en dialog med dem. Varje gång blir de besvikna. Socialtjänsten är svår att få tag på och vill inte se några alternativ till jourhemsplacering. De avslår dessutom förslaget att Sue ska få lämna bröstmjölk till sin nyfödda bebis från häktet. Sue pumpar mjölk till sitt barn i två och en halv månad, men inte förän farmor Christina och Sams gudmor Katarina ordnar så att hela leveranskedjan av mjölk från Sue till jourhemmet finns på plats ger socialtjänsten med sig. Däremot säger de blankt nej när Katarina föreslår att Sue ska få amma i häktet en gång i veckan. Socialtjänsten menar att häktet inte är en lämplig plats för barnen. Detta trots att de bara är två respektive några veckor gamla. Huvudsaken, enligt socialtjänsten, är inte att barnen ska få träffa sina föräldrar. Vid upprepade tillfällen avslår socialtjänsten också alla förslag och idéer om att någon annan än jourhemmet ska ta hand om Sam och Johanna. Alla som känner familjen utgör i socialtjänstens mening en olämplig plats att vara på för barnen. Eftersom de bekanta inte tror att Andreas och Sue är skyldiga till barnmisshandel kan de heller inte skydda barnen mot föräldrarna, menar man. De små riskerar att utsättas för ny barnmisshandel, resonerar socialtjänsten. Detta trots att Andreas och Sue sitter häktade. DEN 30 NOVEMBER TAR länsrätten upp LVU-omhändertagandet av Sam och Johanna. Föräldrarna är närvarande men oförberedda. Andreas advokat har tidigare sagt att Andreas inte ska närvara i länsrätten. Socialtjänsten dominerar. Deras jurist agerar åklagare, övriga i delegationen gör läten, suckar och håller med under anförandet. Andreas och Sue upplever att de utsätts för en ren häxjakt. Från ALB vittnar biträdande chefsöverläkare Otto. Han är en del av Mio-gruppens läkarteam. Han säger att skadorna är gjorda med medveten kraft, flera gånger. Han utesluter att det rör sig om skador från födseln och lämnar ingen öppning för att det rör sig om något annat än misshandel. Han säger att det är misshandel, inte att det kan vara misshandel. Otterman jämför kraften i Johannas hjärnblödningar med kraften som uppkommer vid en trafikolycka. Otto uppger att det inte finns anledning att tro att Johanna lider av samma ärftliga sjukdom som Sam. Men några närmare argument för detta ges inte. Något kromosomtest på Johanna har inte gjorts och de blodprov som tidigt togs på ALB har inte varit tillräckliga för att utesluta många sjukdomar och brister. Länsrättens dom, som fastställer omhändertagandet av Sam och Johanna, bygger på läkarens utlåtande: Den bild familjen ger står i skarp kontrast till läkarnas gemensamma bedömning av hur skadorna uppkommit står det i domen. Länsrätten konstaterar att föräldrarna gjort ett positivt intryck på dem, men anser ändå inte att de kan skydda sina barn.

8 Samhället som tog deras barn 8 (11) Sam och Johanna blir kvar i jourhemmet. Detta trots att ett mycket aktivt nätverk kring Andreas och Sue kommit med alternativa lösningar. Flera av familjerna har erbjudit socialtjänsten att de kan ta hand om barnen istället. Så att de ska få en trygg och hemtam miljö. De får inget gehör för sina erbjudanden. Alla bekanta till Andreas och Sue upprörs av hur familjen behandlas av socialtjänst och rättsväsende. De som umgåtts nära familjen har alla vittnat om vilken kärleksfull relation föräldrarna har till sina barn och anser att anklagelsen mot Andreas och Sue måste vara felaktig. FEM DAGAR INNAN tingsrätten ska ta upp brottsmålet anlitar Sue en privat advokat efter kontakter med thailändska ambassaden. Han ersätter Sues offentliga försvarare, som trots en mager insats vars resultat bestått i att tipsa Sue om att skilja sig från Andreas får kronor i ersättning från staten för sitt arbete. Den nya advokaten jobbar mycket bättre, tycker Sue, och läser snabbt in sig i materialet. Sex dagar innan tingsrätten inleder rättegången får Andreas, Sue och deras advokater tillgång till hela polisens förundersökning och bevisningen mot dem. Förberedelserna blir hektiska. Andreas advokat, samma som han försökt byta bort, kommer inte särskilt förberedd till rättegången. Han läser i förundersökningen i rättssalen och ställer frågor till vittnen som de just besvarat. Den 5 december, efter 44 dagar i häkte, kliver Andreas och Sue in i tingsrättssalen. Efter att ha varit isolerade så länge tycker de att det är en fantastisk känsla att få se rättssalen fylld av vänner och familj. Flera av dem får se en ny Andreas, eftersom han under tiden i häkte har gått ner mycket i vikt. Såväl Andreas som Sue har haft svårt att äta. Åklagaren i tingsrätten gör gällande att Andreas och Sue i samförstånd orsakat Johanna alla hennes skador, utom frakturen på armen. Den har Andreas åstadkommit själv, enligt åtalet. Åklagaren menar att misshandeln pågått nattetid när Andreas och Sue varit själva i sovrummet med Johanna, utan farmor Christina eller morfar Rangsants vakande ögon och öron. Åklagaren säger att ett tänkbart scenario är att föräldrarna hållit Johanna i benen och slagit henne hårt i väggen. För att styrka sin sak visar åklagarsidan upp en tecknad video om Shaking baby syndrome för rätten. Den visar hur ett barn kan få blödningar i hjärnan av att någon håller hårt i barnet och skakar. Sues advokat reagerar på att videon visas. Johanna har inte haft några blåmärken eller synliga tecken på att någon hållit hårt i henne, vilket den första läkarkontrollen på ALB bekräftar. Dessutom har Johanna inga skador på nacken, något som hon logiskt sett borde ha haft om hon utsatts för skakningar. Tingsrätten lyssnar även till barnmorskan och läkaren från BB som säger sig minnas allt som hänt. De återger identiska berättelser. Det har varit en väldigt enkel och galant förlossning menar de helt tvärtemot Andreas och Sues uppgifter. Dag tre vittnar rättsläkaren Ann-Kristine. Hon har aldrig undersökt Johanna utan gjort sina bedömningar utifrån journaler, röntgenutlåtanden, förundersökningen, vittnesförhör och brottsanmälan. Hon redogör för de skador som läkarna hittat och bedömer i sitt utlåtande att de omfattande skallskadorna är livshotande. Detta är inget som ens läkarna på ALB uttryckt och strider mot att Johanna redan efter två dagar skrevs ut från sjukhuset. Ann-Kristine skriver även i sitt intyg att skadebild, skelettundersökning och blodprover alla talar starkt emot att skadorna uppkommit till följd av sjukdom. Ändå har inget kromosomtest gjorts och de blodprov som tagits har varit basala och inte testat för alla olika sjukdomar och brister. Johannas blodprov som visat onormala värden kommer aldrig upp som bevis i tingsrätten. Rättsläkaren menar att blödningarna uppkommit genom skakningar av Johanna ( Shaken baby syndrome ). Det blåmärke som Johanna haft på ett ögonlock påstår Ann-Kristine i rätten är ett

9 Samhället som tog deras barn 9 (11) stort blåmärke. Ändå har hon aldrig sett Johannas blåmärke, och inte heller tagit del av något material som skulle göra gällande att det varit stort. Ann-Kristine jämför kraften av skadorna Johanna har med ett fall från tio meter tre våningar. Det är ett klassiskt skolboksexempel. För Andreas och Sue vittnar morfar Rangsant, farmor Christina och gudföräldrarna Petter och Katarina. Gudföräldrarna säger i sitt vittnesmål att Andreas och Sue inte någonsin visat sig stressade, inte ens sedan Johanna föddes. De säger att Andreas är en tålmodig far och att Sue är jättelugn med barnen. Farmor Christina säger att hon aldrig sett något våld eller hört talas om någon olycka. Däremot berättar hon att Johanna varit mycket skör och skrikit mycket. Christina tycker det är absurt av åklagaren att påstå att föräldrarna skulle ha misshandlat Johanna nattetid när hon och morfar Rangsant inte såg eller hörde. De har båda sovit bara meter ifrån rummet, som med sina papperstunna väggar inte dämpat ljuden ens från någon som vänder sig i sängen. Hon anser det omöjligt att något skulle kunna ha hänt i den lilla lägenheten utan att hon hade märkt det. ÅKLAGAREN VILL ATT Andreas och Sue ska hållas fortsatt häktade. Tingsrätten ser ingen anledning till det. Andreas ska genomgå en paragraf sju-undersökning för att avgöra om han har någon psykisk sjukdom. Detta får han veta genom Sues nya advokat, inte sin egen. Sue har redan genomgått en liknande undersökning i häktet. Ingen av dem uppvisar någon psykisk sjukdom. Den 14 januari fastställer tingsrätten sin dom. Den konstaterar att Johanna har misshandelsskador, men att det inte går att bevisa vem som utfört misshandeln. Åtalet mot Sue ogillas helt och hon frias. Tingsrätten anser däremot Andreas skyldig till grov misshandel för det benbrott Johanna haft på armen. I domen sägs att han fälls eftersom det inte finns utrymme för någon alternativ gärningsman och att bevisningen således är svag. Tingsrätten anser det ändå styrkt att Andreas tillfogat Johanna skadorna på armen när han varit inne med henne i sovrummet strax innan de åkt till sjukhus med armen. Andreas döms till ett års fängelse för grov misshandel. En sådan dom innebär att rätten anser att Andreas visat särskild hänsynslöshet och råhet när Johannas skador uppstått. Rätten hänvisar till att Johanna skrikit vid tidpunkten något hon dock gjort ofta sedan födseln. Dessutom har såväl Sue som Rangsant befunnit sig bara meter ifrån Johanna och Andreas i den lilla lägenheten när den grova misshandeln påstås ha inträffat. De har inte märkt någonting. Eftersom Andreas överklagar till hovrätten och tingsrätten inte ansett att föräldrarna behöver sitta häktade släpps de på fri fot. Nu börjar deras arbete för upprättelse. Andreas lyckas till slut byta advokat och de börjar arbeta för att få de handlingar som rör Johanna från ALB. Sjukhuset vill först inte lämna ut några papper alls, men den 25 januari får de efter intensiva påtryckningar Johannas journal. Först då, tre månader efter det som hänt, har de tillgång till allt material och undersökningar som gäller Johanna och som Andreas och Sue behöver för att kunna försvara sig. Hittills har de famlat i blindo mot anklagelserna som riktats mot dem. ANDREAS OCH SUE MENAR, liksom alla som känner dem och sett dem tillsammans med Sam och Johanna, att de är helt oskyldiga. De anser att hela processen mot dem drivits utifrån läkarnas ensidiga inställning dag ett: att de utan tvivel är skyldiga till barnmisshandel. Principen oskyldig tills du bevisats skyldig har inte gällt i fallet. I sitt arbete för upprättelse har Andreas och Sue varit i kontakt med många läkare utanför Sverige. Alla svenska läkare som tillfrågats hänvisar enbart till ALB och Mio-gruppen. De utländska läkarnas inställning skiljer sig från läkarnas på ALB. De anser att Johannas skador mycket väl kan förklaras av bland annat förlossningen.

10 Samhället som tog deras barn 10 (11) I utländska medicinska artiklar är det inte svårt att hitta kritik mot Shaking baby syndrome, som bland annat beskrivits som den största medicinska skandalen av vår tid. Men i Sverige är det svårt att finna motsvarande kritik. De skador som Johanna har är flera, enligt undersökningarna. De flesta hade Sue och Andreas redan påtalat för vården innan de omhändertogs. Svullnaden och missfärgningen på Johannas öga är samma blånad som uppstod vid Johannas ögoninfektion. Andreas och Sue kontaktade tidigt vårdguiden och visade även upp blåmärket på BVC. Frakturen i Johannas överarm tror Andreas och Sue uppkommit antingen då Andreas föll på Johanna eller av att föräldrarna lyft upp henne. Johanna har hela tiden varit skör och bräcklig. Frakturen på nyckelbenet är gammal och kan ha orsakats vid förlossningen, vilket även läkarna på ALB medger. Den komplicerade skallfrakturen är svårbestämd i tid. Läkarna från ALB hävdar att den inte kan ha uppkommit vid förlossningen, men det menar barnmorskan Linda på BVC liksom utländska läkare Andreas och Sue kontaktat att den mycket väl kan ha gjort. Svullnaden på huvudet som noterats är densamma som Andreas och Sue hittat och påpekat på BVC. Den skulle enligt Linda ha uppkommit vid födseln. Fotledsfrakturerna är gamla skador och kan enligt överläkare Mikaels första uppgift på ALB ha varit två veckor gamla, det vill säga födselskador. Blödningarna i näthinnan kan ha orsakats av förlossningen, vilket läkarna på ALB medger. Blödningarna i hjärnan är färska. Enligt läkare i utlandet som Andreas och Sue kontaktat kan blödningar i hjärnan uppstå vid födseln, och sedan ge efterblödningar en tid senare. SUE OCH ANDREAS TYCKER att de gjort allt de kunnat för att visa upp skadorna som uppstått på Johanna. De har själva initierat kontakter med sjukvården vid flera tillfällen. De fyra vuxna som varit med Johanna under hennes första dagar i livet har alla konstaterat att hon är onormalt skör och bräcklig. Hon har skrikit mycket och haft ont. Johanna och Sam tas ifrån föräldrarna utan att någon från socialtjänsten någonsin sett hur familjen beter sig när de är tillsammans. Och detta trots att det enda beviset mot dem är läkarnas uppfattning om att det rör sig om barnmisshandel en uppfattning som grundades redan några timmar efter att Johanna kommit in till sjukhuset och som sedan cementerats fast hos de inblandade på åklagarsidan. Andreas och Sue går vidare i sin kamp. De vet inte exakt vad som hänt med Johanna, men de anser det uppenbart att den medicinska utredningen förbisett ett flertal alternativa orsaker (och tillhörande utredningar) till Johannas skadebild. Föräldrarna har också funderat på om det kan ha varit storebror Sam som klängt för mycket på Sues mage under graviditeten. Men de vet ännu inte säkert. Däremot vet de att en gigantisk skada för familjen redan är skedd och aldrig kommer att kunna repareras. De har förlorat den första tiden med sitt nyfödda barn och dessutom förlorat kontakten med sin son under lång tid. Föräldrarna har oroat sig länge över hälsan hos sina barn. Sam som omöjligen kan förstå varför han plötsligt tagits från sina föräldrar, Johanna som blir bestulen på sin tidiga föräldrarelation och blivit närmast en främling för sin egen mor och far. De

11 Samhället som tog deras barn 11 (11) får nu bara träffas två timmar per månad. Socialtjänsten beviljar inte mer tid än så för barnen tillsammans med sina föräldrar. ANDREAS OCH SUE VET att mycket gått förlorat, men de vägrar att sluta kämpa. För att få tillbaka sina barn och för att få upprättelse. Rättsligt efterspel Fredagen den 28 mars 2008 tog kammarrätten upp överklagandet av Sams omhändertagande. Biträdande chefsöverläkare från ALB vittnade igen och började vackla kring huruvida Johanna utsatts för shaking baby syndrome. Rätten avslutade förhandlingarna samma dag och lovade besked inom fyra veckor. Men redan efterföljande måndag, 31 mars, fick Andreas och Sue tillbaka sin son från jourhemmet. Kammarrätten såg ingen anledning till att han skulle hållas ifrån sina föräldrar och upphävde därmed länsrättens dom. Våren 2009 tar Svea Hovrätt upp Andreas och Sues fall. Under rättegången lämnas nya vittnesmål från flera utländska läkare, som tvärtemot de svenska öppnar för möjligheten att Johannas skador beror på en skelettsjukdom. En sådan sjukdom kan medföra skador som liknar misshandelsskador, enligt läkarna. De utländska expertvittnena menar även att Johannas skador delvis kan vara förlossningsskador. Svea Hovrätt väljer däremot att tro på svenska läkare. Domstolen anser att Andreas är skyldig till grov misshandel. Svea Hovrätts bevisning är omständigheter som enligt åklagaren talar för de tilltalades skuld. Johannas fraktur anser rätten otvetydigt vara misshandel, och ska ha uppkommit när Andreas var ensam i vardagsrummet med Johanna då Sue och Rangsant hört Johanna skrika. Övriga skador antas ha uppstått genom våld från Andreas vid andra, ej specificerade tillfällen. Svea Hovrätt skärper tingsrättens dom och dömer Andreas till fyra års fängelse för grov misshandel samt kronor i skadestånd till Johanna.