Den tredje republikens utbildningspolitik

Transkript

1 1 Den tredje republikens utbildningspolitik Michael Uljens Efter att det korta 1900-t avslutades redan 1989, har en klar kursändring ägt rum när det gäller sättet att organisera vår värld på, inte minst beträffande hur det offentliga livet och dess institutioner (utbildning, vård, kommun) skall förvaltas och förväntas fungera. Den år 1987 godkända lagen (627/87) om statliga affärsverk (t.ex. VR-Group Ab, Posten Finland Ab, från Itella), kan betraktas som en tidig och tydlig markör i den kursändring, som inleddes för över 20 år sedan. Men också Statsrådets redogörelse om Finlands utbildningssystem, dess nivå och utvecklingslinjer som lades fram i Maj 1990 under Holkeris regering med Taxell som undervisningsminister, var ett tidigt dokument som gav uttryck för den nya kursen. Det nya regeringsprogrammet daterat för regeringen Vanhanen II avviker inte från linjen. Tvärtom. Skiftet uppfattas här som övergången till den tredje republiken i Finland. Den första republiken verkade fram till kriget, den andra som dominerades av välfärdssamhällets ideologi dominerade fram till slutet av 1980-t. Den tredje republiken är den resultat-, konkurrens- eller vinstorienterade politikens republik, där t.ex. en av utbildningspolitikens allt tydligare ledstjärna är verksamhetens marknadsekonomiska värde. I europeiskt perspektiv slogs riktningen slutligen fast genom den sk. Lissabonstrategin år 2000, som blev ett slags kulmen på det föregående decenniets förberedelser. Konsekvenserna av den förändrade förvaltningsmodellens sk. New Public Management tänkande, möter vi på allt flera områden och allt mera djupgående. Vad den systematiska och tydliga övergången från en jämlikhetsutopi till konkurrenseufori innebär i vardagen, framstår också allt tydligare för allt flera. Även många inlägg i Vbl under senare år bär vittne om detta. Men projektet är inte färdigt. Som bekant står den kommunala förvaltningen och den högre utbildningen inför reformer.

2 2 Jag uppfattar det så att den värld vi nu har att verka under, kan förstås med tre sk. policy teknologier i operation: ekonomisering, produktivitet och privatisering. Begrepp som humanism, solidaritet och känsla av meningsfullhet, är således något som diskuteras mera i termer av sin frånvaro än närvaro. Med ekonomisering avser jag att det antal samhälleliga verksamhetsområden som underordnas ekonomiska intressen ökat under perioden. Det mesta skall mätas i pengar och vinst, vilket John Vikström, bland så många andra, påpekat under åren som gått. Vi har sett det på många områden, men nu också allt tydligare inom utbildningens fält. Nu senast har den nya regeringen öppnat för tanken om att i större skala sälja utbildning. Exemplen är många. Lärarna i skolorna får dock ännu inte resultatpeng, något som brett ut sig i England. Det är inte bara pedagoger som vet att form och innehåll hänger ihop. Den pedagogiska verksamhetens värde kommer på detta sätt att än tydligare mätas i ekonomiska termer, utbildning reduceras till dess instrumentella funktion, till ett medel och inte ett mål i sig själv. Den offentliga diskursens medborgarskapsbegrepp smalnar kontinuerligt. Likväl är det så att intresset för hur vi kan stärka människans människovarande, hur vi kan finna mening, finna plats i ett större sammanhang, är i varje fall något som vi alla tampas med. Homo economicus-tänkandet, som huvudsakligen ser individens värde i kraft av hennes effektivitet i att fungera som ett kugghjul, ter sig torftig och till och med avskräckande, som en sammanhållande stor berättelse. Livets etiska och estetiska kvaliteter är det vi ytterst lever av och för, det som ger oss mening. Vi är mera än konsumenter och producenter. Kärnan i den uppseglade konflikten kring det nya toppuniversitetet exemplifierar väl det jag avser med ekonomisering. Debatten mellan Konstindustriella högskolans rektor Yrjö Sotamaa och den linje som prof. Peter von Bagh samt de undertecknarna för Pro Arte uppropet företräder gällande det nya toppuniversitetet, har just att göra med just konstens relation till vinstbringande produktion. Är konstindustriella högskolan alltså en industriskola eller en konstskola? Den dominerande policyn tycks se skolan huvudsakligen som en industriskola. Och sådana behövs givetvis

3 3 på formgivningens område. Det förstår vi alla i Nokialand där den lilla telefonens estetik har spelat stor roll för framgången, där en rätt utformning på saxens handtag säljer och där stödet för traditionella kulturprodukter som film och musik allt oftare motiveras med att de bringar inkomster. Trevligt i sig. Men någon ordentlig innehållslig eller principiell diskussion om dessa frågor har inte förts någonstans under vägen. För egen del stöder jag hellre idén om en profilerad konsthögskola i huvudstadsregionen. Det måste finnas institutioner för kulturell kreativitet som förespråkarna för kreativa ekonomin och de som har fokus på kulturexport och kulturföretagsamhet (jfr regeringsprogrammet), lämnar i fred. Vi finlandssvenskar upplever kanske att kursändringen är mindre problematisk eftersom våra stiftelser och fonder håller kulturlivet igång? T.o.m. Academill byggdes ju med stiftelsemedel och inte statliga pengar som de flesta andra universitetsanläggningar. Stort tack för det! Men vad blir det av konsten och kulturen, i vid bemärkelse, om man funderar på vad som säljer? Ingenting. Kursändringen vi erfar syns även på en annan aktuell fråga, som minister Stefan Wallin redan blivit intervjuad om i Helsingin Sanomat (17.4). Det gäller upphovsrätten och dess förvaltning, som uppenbarligen är på väg att flyttas från undervisningsministeriet till det nya arbets- och näringslivsministeriet. Bl.a. journalisterna har ju varit upptagna av frågan. Frågan om de sk. immaterialrättigheterna (d.v.s. både upphovsrätten och det industriella rättskyddet som patent, mm) kom upp för ca 10 år sedan då universiteten skulle yttra sig om dessa. Men nu är vi längre komna. Hur skall rättigheterna till forskares och konstutövares intellektuella produkter gestaltas? Skall rättigheterna ägas av uppdragsgivaren (finansiären), den som avlönat t.ex. forskaren (d.v.s. universitetet) eller forskaren ifråga? I statliga universitet har den enskilda upphovsmannens roll varit starkare, men verkar nu försvagas. Linjedragningen om till vilket ministerium upphovsmannarätten skall lyda under, och framförallt vilken lagstiftning som följer med detta, kan komma att ha mycket långtgående konsekvenser. Den gemensamma EU-lagstiftningen styr här men kulturminister Wallin har kanske visst manöverutrymme. Det tredje stickordet, privatisering, innebär bl.a. ett avvecklande av kollektivt upprätthållna samhällsfunktioner till förmån för privata aktörer. Vi har sett det inom vården, inom kommunikationsväsendet, nu ser vi det i växande grad inom

4 4 utbildningsväsendet. Det experimenteras också med nya stiftelsebaserade förvaltningsmodeller för universitetsväsendet (det sk. toppuniversitetet ). Klienterna har blivit kunder och ledarskapsmodeller för det offentliga kommer in från den privata sektorn utan att större differens görs mellan privat och offentligt. Det hela ter sig dessvärre inte som slutet, utan snarare som en förstärkt fortsättning på inslagen kurs. Att vi i det nya regeringsprogrammet (Vanhanen II) får läsa att en kommunal och enhetlig grundskola skall kompletteras av privata skolor är därför inte överraskande, men anmärkningsvärt. I samma linje ligger idén om att universiteten skall kunna ha ställning som offentligrättslig juridisk person eller privaträttslig stiftelse m.a.o. grönt för privata universitet. Den grundläggande orienteringen i den tredje republiken har redan länge inneburit att statens uppgift i minskande grad handlar om att upprätthålla och erbjuda tjänster. Uppgiften är snarare att skapa förutsättningar och evaluera (köpta) tjänster. I den tidigare nämnda Statsrådets redogörelse från 1990 formulerades redan detta synsätt som en bärande princip. Till modellen hör även att maktutövandet förverkligas genom att behålla rätten att formulera målsättningar, som någon annan skall förverkliga. Det kan gälla antalet utexaminerade som högskolorna skall producera, riktlinjer för storleken på en kommun för att den skall vara effektiv, eller antalet operationer en läkare bör uppnå. Uttryckt i ekonomisk terminologi handlar det om att tillämpa en variant av ett sk. agency-teoretiskt tänktesätt, enligt vilken huvudmannen, uppdragsgivaren eller beställaren fastställer en uppgift och engagerar en utomstående aktör att utföra verksamheten mot betalning. Den diskrepans som uppstår mellan uppdragsgivare (beställare) och utförare vill man bl.a. kontrollera genom prestationsbaserad lön och självförverkligad kvalitetssäkring. Modellen kräver stor organisatorisk flexibilitet och lagstiftningsmässigt stort handlingsutymme, vilket följaktligen skapades redan på 90-t. Utföraren tänks inte längre uppvisa tydlig moralisk förbindelse till ett gott utförande. De varierande evalueringsteknikerna innebär att frammana en känsla om att vara kontrollerad, vilket leder till utvecklad självkontroll och inre behov att kontinuerligt bevisa duglighet. Med den franska filosofen Foucaults ord: att utöva makt är inte att kontrollera utan att kontrollera självkontrollerandet.

5 5 Det tredje stickordet vid sidan av ekonomisering och privatisering är produktivitet. En teknik att förverkliga detta är resultatbaserad finansiering, en annan kallas evaluering och kvalitetssäkring. Utvärdering som kvalitetssäkring innebär att organisationer betraktas som redovisningsskyldiga för hur resultat uppnås och vilken kvalitet resultaten har, med syftet att effektiviteten skall öka. En ökad konkurrenskraft förutsätter, tänks det, större och strömlinjeformade enheter även om erfarenheten visar att smått kan vara effektivt. Universitetens marknadsanpassning betyder också att forskningsmässig innovativitet kraftigt skall styras mot vinstbringande projekt. Detta är givetvis gott, men enögt tillämpat riskerar den politiken att förlora synen på universitetspolitik som bildningdspolitik, kulturpolitik, jämlikhetspolitik och regionalpolitik. Den under beredning varande nya universitetslagstiftningen som med stor sannolikhet kommer att innebära en kraftig centralisering av makten inom universiteten till rektor och en nedtrappning av fakulteternas beslutsmakt är också goda exempel på nya tekniker. Bildningsutskottet har många viktiga frågor att ta ställning till. Förändringen gäller inte alls enbart Finland utan Europa och globalt, vilket gör fenomenet komplext och svårhanterbart. Nationella politiker introducerar idéer som vid förstone kan te sig som unika förslag, men inte överraskande dyker samma förslag parallellt upp i många länder. En av de verkliga grå eminenserna i sammanhanget är OECD, vars inflytande aldrig varit större än idag. Allt flera torde vara överens om att det som pågått och pågår inte är fråga om någon ytlig reform utan en grundläggande marknadsorienterad kursändring. Vi lever under och med den tredje republikens politik även under följande regeringsperiod.