Tant Sonja hade upptäckt sockan av en ren händelse då hon skulle skicka paket till barnhemmet i Biharamulo i Tanzania. Det var då hon gav den till

Storlek: px

Starta visningen från sidan:

Download "Tant Sonja hade upptäckt sockan av en ren händelse då hon skulle skicka paket till barnhemmet i Biharamulo i Tanzania. Det var då hon gav den till"

Ellinor Sundqvist
för 8 år sedan
Visningar:

1 I Norrviken, mars 1989 Jag är med barn. Strecket är tydligt blått. Finns inga tvivel. Jag har känt det på mig. Jag stirrar på handen som håller beviset. Den andra handen har redan tagit upp den gröna telefonluren. Jag måste berätta. Drar de första siffrorna på nummerskivan, men lägger på luren igen. Måste besinna mig, förstå vad det är jag ska berätta. Mamma. Jag ska bli mamma. Inte bara fru och villaägare och allt det där vi har planerat. Mamma. Mamma. Mamma. Jag har inte använt ordet på över tjugo år. Mamma är andras mammor. Min mamma, Ester Linnéa Öst, dog 30 september 1968.»Avled stilla i tron på sin Frälsare, efter ett tåligt buret lidande«, stod det i dödsannonsen. På anslagstavlan framför mig hänger en gul liten socka. Den är dammig och har bleknat i färgen, det är över 20 år sedan den stickades. Jag fick den av tant Sonja efter mammas död. Sockan som skulle skickas till hednabarnen i Afrika. Den kom aldrig fram. Mamma hann aldrig sticka den andra sockan. Hon visste inte att illamåendet berodde på att en cancertumör, stor som ett barnhuvud, hade invaderat hennes mage. När hon äntligen fick diagnosen fanns varken tid eller kraft till att fullfölja handarbetet. 7

Måste besinna mig, förstå vad det är jag ska berätta. Mamma. Jag ska bli mamma. Inte bara fru och villaägare och allt det där vi har planerat. Mamma. Mamma. Mamma. Jag har inte använt ordet på över tjugo år.

2 Tant Sonja hade upptäckt sockan av en ren händelse då hon skulle skicka paket till barnhemmet i Biharamulo i Tanzania. Det var då hon gav den till mig. Jag tar ner sockan från väggen, väger den i handen. Den är hårt stickad och väldigt liten, den ska skydda en babyfot som precis lämnat värmen i sin mammas mage. Hur ska jag få tag i en socka till? Jag vet att det är lönlöst, men jag börjar ändå leta i den röda resväskan, den jag hade med mig när jag lämnade Finland för tio år sedan. 8

Den är hårt stickad och väldigt liten, den ska skydda en babyfot som precis lämnat värmen i sin mammas mage.

3 Hånade men saliga Gode Gud låt inte mamma dö. En sak till: hjälp mig att inte uttala svordomarna. Jag vill inte brinna i helvetet. Jag mumlar bönen halvhögt. Det är ingen som hör mig, alla runt omkring ber också, några har sträckt händerna mot taket. Jag hör att pappa lämnat sin styva högsvenska, han brukar försöka anstränga sig att prata fint när vi åker till stan. Men nu talar han tungomål och verkar helt oberörd av att orden låter betydligt mer svårförstådda än Östensödialekt. Bönen slutar tvärt när den vackre tar fram dragspelet: Maranatafolket, lyckliga vi är! Hans röst är vacker och djup. Jag glömmer genast de svarta svordomarna som bor i mitt svalg. Jag höjer händerna och klappar takten, stampar med fötterna och sjunger med. Min åttaårsröst är gäll, jag har lärt mig att höja rösten. Hånade, men saliga, ty Gud går med oss här. Jag tittar intensivt på den vackre och ser att hans hårslinga har fallit ner i pannan. Den brukar göra det när han spelar dragspel. När han drar ut den vänstra handen för att dragspelet ska få luft faller locken ner. Jag vill absolut inte missa ögonblicket när han slänger med huvudet för att få locken på plats igen. Maranatafolkets härförare är vacker. Det alldeles speciella med honom är att 9

Jag hör att pappa lämnat sin styva högsvenska, han brukar försöka anstränga sig att prata fint när vi åker till stan.

4 han har bott i Svärje. Han talar inte den vanliga finlandssvenskan. Han har något mjukt i betoningen, något rikssvenskt. Han säger arton i stället för aderton. Han säger inte tjärlek utan schärleek. En gång hade han hälsat på hemma hos oss. Mamma sa att jag var tvungen att gå och lägga mig. Jag skrek och protesterade, men det hjälpte inte. Pappa bar upp mig och stoppade filten om mig. Morgonen efter rusade jag upp ur sängen. Jag sprang in i vardagsrummet och satte mig på samma stol där den vackre suttit. Jag satt länge. Det röda kretongtyget hade gjort märken i låren innan jag äntligen förmådde mig att gå ut i köket och äta frukost. Hååååånade, men saliga. Dragspelet gapade och svalde, locken pendlade mellan hånet och saligheten. Arne Imsens Maranatarörelse var en basunstöt rakt in i synden och världen, men också in i de fromma, försoffade församlingarna. Njutningsreligionen ska bekämpas och samhällsreformer är inget annat än förräderi mot tron och evangeliet, skrev Arne Imsen i rörelsens tidning Midnattsropet. Jag visste inte vad samhällsreformer var, men jag bläddrade ivrigt i Midnattsropet varje gång tidningen hamnade i vår postlåda. Letade efter bilder på den vackre. Han var aldrig med, men på Arne Imsen fanns desto flera bilder. Jag blev besviken. Han var en gammal, fet gubbe. Håret såg otäckt ut. Det var kammat till ena sidan och låg slickat mot pannan, kanske han använde brylkräm, samma blålila flaska som min storebror använde för att få sin våg att ligga perfekt. Men Arne Imsen hade ingen tjusig våg i håret, sådan som både Krister och pappa hade, håret såg bara fett och tunt ut. Förr hade vi bara gått till det gulflagnande baptistbönehuset i Bennäs. Numera gick vi också på Maranatamöten inne i stan. Maranata var något nytt, något bättre. Pastorerna var yngre, sångerna gladare. Klappat i händerna hade vi aldrig någonsin gjort i Betel. Maranata betydde: Du vår Herre kom. Det brukade den vackre säga i nästan varje predikning. Vi skulle alla, som satt där, få vara 10

Morgonen efter rusade jag upp ur sängen. Jag sprang in i vardagsrummet och satte mig på samma stol där den vackre suttit. Jag satt länge.

5 med om Jesu tillkommelse. Snart skulle han komma på skyarna. Då skulle vi få möta honom. Alla som hade rena hjärtan. Vi har härlig seger, vi har härlig seger, seger i Jesu namn, alla onda andar, alla onda andar viker i Jesu namn. Vem kan Jesu kraft förstå och hans kärlek likaså, namnet Jesus, namnet Jesus, seger i Jesu namn Den vackre lät sångerna haka in i varandra. När han gjorde några extra svängar med högerhanden förstod vi att han strax skulle byta sång. Jag tyckte om att sjunga. Att vara lycklig och ha seger var en kristen människas främsta kännetecken. Den som var lycklig sjöng. Men jag tystnade varje gång vi kom till orden om onda andar. Att andarna skulle vika i Jesu namn lät betryggande, men om andarna också lydde när barn bad och sjöng var jag inte lika säker på. Jag hade hört vuxna skrika: I Jesu namn! Men själv var jag dålig på att formulera böner. Undrade om andarna flydde för»gud som haver«? Svartfarbrorn, som pappa kallade honom, lurade överallt. Onda andar kunde ockupera en människa, ta henne helt i besittning. Det hade härföraren sagt. Det började med en förrädisk viskning från djävulen. Rösten som viskade att det inte var synd att trotsa mamma och pappa, att det var tillåtet att skylla på storebror när mamma upphetsat frågade vem som gått in med smutsiga skor på det nyskurade golvet. Himmel eller helvete? Jag hade sett bilder på den smala vägen som ledde till himlen, den var full med genvägar som ledde till den breda vägen. Det var där de flesta gick, det var dit svartfarbrorn ville leda mig med sina lockande viskningar.»det gör inget«,»du får«,»man måste inte«. Det räckte att snubbla till så var kursen ändrad, genvägarna till den breda vägen såg alltid mer lockande ut än den krokiga och smala vägen som var så svår att gå. 11

Vem kan Jesu kraft förstå och hans kärlek likaså, namnet Jesus, namnet Jesus, seger i Jesu namn Den vackre lät sångerna haka in i varandra.

6 I bokhyllan fanns en bok, en av de få som hade bilder, den hette Kristens resa. I den syntes vägskyltarna tydligt. Olydnad, högmod, lögn. Vägar som ledde raka vägen till helvetet. Pappa brydde sig sällan om läxor, men när det gällde psalmverser var han nitisk. Jag fick traggla igen och igen. Det man kan utantill kan ingen ta ifrån en, sa pappa medan han räckte mig psalmboken med uppmaningen att läsa några varv till. Du ska kunna det som ett rinnande vatten, förklarade pappa. Du ska inte tänka, orden ska komma av sig självt. De ska finnas inne i ditt huvud och bara trilla ut genom munnen. Själv kunde han fortfarande de flesta psalmer och dikter utantill, som han lärt sig under skoltiden. Jag hade hört de vuxna prata om förföljelsen, att kristna skulle kastas i fängelse. Jag tog psalmboken, det blev stora blöta fläckar på plasten som mamma hade hjälpt mig att slå in psalmboken i. Jag undrade om det var mörkt i fängelset, om det var lika litet som varmskrubben. Jag höll psalmboken framför mig så att tårarna inte skulle droppa ner i den, bladen fick inte bli skrynkliga, det såg slarvigt ut. Nästa morgon stod jag bredvid min pulpet och sjöng medan läraren pumpade upp och ner med pedalerna på tramporgeln. Gå varsamt min kristen, giv akt på din gång. Den vägen är smal och den porten är trång som leder till livet, och de äro få som kunna den finna och vilja den gå. När orgeln pustat ut, reste sig läraren, satte sig i katedern och läste Herrens välsignelse. Hans röst var hög och genomträngande. Inom mig mumlade jag:»gode Gud, låt inte mamma dö.«12

Det man kan utantill kan ingen ta ifrån en, sa pappa medan han räckte mig psalmboken med uppmaningen att läsa några varv till. Du ska kunna det som ett rinnande vatten, förklarade pappa.

Relevanta dokument

Hubert såg en gammal gammal gubbe som satt vid ett av tälten gubben såg halv död ut. - Hallå du, viskar Hubert

Hubert såg en gammal gammal gubbe som satt vid ett av tälten gubben såg halv död ut. - Hallå du, viskar Hubert Ökpojken Mitt i natten så vaknar Hubert han är kall och fryser. Han märker att ingen av familjen är där. Han blir rädd och går upp och kollar ifall någon av dom är utanför. Men ingen är där. - Hallå är