Kognitiv hälsa och funktion under åldrandet

Transkript

1 Kognitiv hälsa och funktion under åldrandet Pensionsåldersutredningen (S 2011:05)

2 Pensionsåldersutredningen Stockholm Tfn Omslag: Elanders Sverige AB Tryckt av Elanders Sverige AB Stockholm 2012

3 00 Innehåll Innehåll... 1 Förord Bakgrund Ålder och åldrande: tidsbundna olikheter Hjärnan och kognitiv hälsa Kognitivt åldrande från hjärna till beteende Från öga och öra till perception eller förståelse av vad man ser och hör Från vilja till motorisk aktivitet psykomotorik Reaktionstid Kognitiv hälsa och specifika kognitiva funktioner Erfarenhetsbaserade förmågor och mer neurobiologiskt grundade förmågor Minnet flera processer och system Inre och yttre faktorer av betydelse för kognition och kognitiv hälsa Ärftlighet ett mått på samspelet mellan genetisk och miljömässig påverkan Hälsa och hälsotillstånd

4 5.3 Avstånd till döden terminal nedgång Typ av åldrande kaskadmodellen Generations- och kohorteffekter Kognition vardagslivets krav och pensioneringseffekter Selektion optimering kompensation Att lämna arbetslivet pensionering Kognition i vardagslivet ekologisk validitet Några slutsatser Referenser

5 Förord Pensionsåldersutredningens uppdrag är att analysera hinder för ett längre arbetsliv samt föreslå förändringar som kan leda till att fler äldre arbetar längre. Hindren kan vara åldersgränser i trygghetssystemen men också arbetsförhållanden och attityder i samhället. Målet är att höja den faktiska pensionsåldern och att öka antalet arbetade timmar i ekonomin. För att inbjuda till debatt och för att bidra till utredningens kunskaps- och analysunderlag har ett antal underlagsrapporter beställts av forskare och experter. Denna rapport har utarbetats av Boo Johansson, professor i psykologi, Psykologiska institutionen, Göteborgs universitet. Författarna ansvarar för innehåll och bedömningar i rapporterna men de utgör ett värdefullt underlag till utredningens analyser. Anna Hessel och Viktoria Bergström, sekreterare i utredningen, har ansvarat för arbetet med underlagsrapporterna. Marja Lemne har biträtt utredningen med redaktionell granskning. Utredningsarbetet kan följas på Ingemar Eriksson, Särskild utredare 3

6 1 Bakgrund Kognitiva förmågor högre tanke- och minnesförmågor - har en avgörande betydelse för hur vi kan anpassa oss till föränderliga krav i den yttre miljön, liksom hur vi kan förändra dessa villkor. Med stigande ålder konfronteras vi också alltmer mot att anpassa oss till förändringar i den inre biologiska miljön. Vi måste bemästra konsekvenserna av såväl primärt åldersrelaterade förändringar som av den ohälsa som med ökad risk drabbar oss under åldrandet. Med åldrande avses här generellt den sista perioden i en individs vuxenliv, utan någon egentlig referens till kronologisk ålder. I gerontologin (vetenskapen om åldrande) skiljer man mellan tre olika typer av ålder för att betona att dessa mått inte nödvändigtvis korresponderar med varandra eller med det kronologiska åldersmåttet. Med biologisk ålder avses individens aktuella position på en livslinje med hänsyn till potentiell livslängd eller överlevnadsförmåga. Psykologisk ålder definieras utifrån Individens adaptiva kapacitet eller förmåga att bemästra förändringar i både den inre och yttre miljön. Social ålder refererar till åldersrelaterade roller och sociala vanor i en viss socio-kulturell kontext eller samhälle där kronologisk ålder kan ha en mer framträdande betydelse. I denna underlagsrapport som sammanställt för Pensionsåldersutredningen ges en översikt av kunskaperna om kognitivt åldrande och bemästring av de kognitiva förändringar. Avslutningsvis görs en sammanfattning i form av några slutsatser som underlag för en vidare diskussion om äldres förutsättningar i arbetslivet. Redovisningen görs under följande huvudrubriker. Ålder och åldrande: tidsbundna olikheter Hjärnan och kognitiv hälsa Kognitivt åldrande från hjärna till beteende Inre och yttre faktorer av betydelse för kognition och kognitiv hälsa Kognition - vardagslivets krav och pensioneringseffekter 4

7 2 Ålder och åldrande: tidsbundna olikheter När vi tänker på vad som sker med stigande ålder använder vi i regel två olika måttstockar. Med den ena jämför vi oss med personer som är ännu äldre, lika gamla eller yngre än oss själva. Vi gör då en tvärsnittsjämförelse och använder åldersskillnader som underlag för eventuella slutsatser om hur man kanske förändras med stigande ålder. Den stora faran med dessa jämförelser är att man inte tar hänsyn till andra faktorer än ålder som också kan bidra till observerade åldersskillnader (Bosworth & Hertzog, 2009; Hofer & Alwin, 2008). Vilka var uppväxtvillkoren för personer som i dag är 20, 30, 40, 50 eller 60, 70, 80 eller 90 år? Vilka omständigheter och faktorer kan tänkas påverka minne och andra kognitiva förmågor på ett olikartat sätt beroende på när man föddes? Den andra måttstocken utgår från förändringar hos oss själva eller andra som vi känner sedan tidigare. Vi är våra egna kontroller och kan kanske konstatera att en viss egenskap eller funktion har förändrats. Denna längdsnitts- eller longitudinella metod gör att vi undviker jämförelser där skillnaderna beror på generationstillhörighet och de skilda förutsättningar som detta kan ge för funktion senare i livet. Frågan vi ställer här handlar alltså om hur uppväxt, vuxenliv och åldrande kan skilja sig mellan personer som vuxit upp under olika tidsepoker och hur åldrandet kan tänkas bli för de som är unga i dag. Distinktionen mellan åldersskillnader och åldrandeförändringar är central då den lyfter frågan om betydelsen av en individs eller en ålderskohorts levnadsomständigheter, från fostertid till miljön för uppväxt och vuxenliv. Det räcker med att här hänvisa till hur skillnader i utbildning, yrkesliv och allmänt hälsotillstånd har förändrats för nya födelsekullar för att vi ska förstå betydelsen av förändrade yttre betingelser. Dessa betingelser påverkar även den inre biologiska miljön för vårt åldrande i allmänhet liksom för specifika egenskaper och funktioner. Åldrande i allmänhet liksom mer specifika förändringar ses numera i allt högre utsträckning i ljuset av tidigare erfarenheter och exponeringar som ger olika förutsättningar för att behålla funktion och hälsa. Begrepp som life course och life span har bidragit till att 5

8 en tidigare fokusering på en avgränsad period i livet, alltmer ersatts av ett livsloppsparadigm som betonar olika, men intimt förbundna livsfaser. Detta paradigm bidrar även till en bättre förståelse för faktorer som bidrar till de individuella skillnader i hälsa och funktion som vi kan observera även inom en generation eller födelsekohort. En utvecklingsmodell i det följande av Gerald McClearn illustrerar även hur våra genetiska förutsättningar under hela livet samspelar med och påverkas av den yttre miljön; en modell som understryker samspelet mellan genetik och miljö samt de epigenetiska processer som bidrar till skillnader mellan individer och som blir alltmer påtagligt med stigande ålder. I detta avseende tenderar kronologisk ålder att blir en allt sämre indikator eller prediktor för hälsa och funktion, något som vi alla kan konstatera när vi jämför egenskaper, funktion och hälsa hos personer med samma kronologiska ålder. Detta har lett forskningen till att numera använda alternativa åldersmått, som avstånd till död, för att bättre kunna bedöma olika funktionsförmågor. En befolknings livslängd kan ses som ett globalt hälsomått. Den dramatiska ökning som skett och sker av människans förväntade 6

9 livslängd (sannolik återstående eller återstående livslängd) både från födelse, men numera även i högre åldrar, bekräftar domesticeringseffekter som också ses hos andra arter än människa när livsvillkoren förbättras och därmed förutsättningarna för överlevnad. En annan modell som också explicit tar sin utgångspunkt i livslång påverkan, urskiljer tre huvudsakliga faktorer vilka i samspel bidrar till de olikheter i hälsa och funktion som vi kan observera under åldrandet. Normativt åldergraderad påverkan refererar till de åldersrelaterade förändringar och händelser som påverkar de flesta på ett likartat sätt. Här ingår vad vi kan beteckna som ett normalbiologiskt och normal-psykologiskt åldrande eller primära åldrandeförändringar. Med normativt historiegraderad påverkan avses de kontextspecifika händelser som påverkar en viss generation/födelsekohort på ett likartat sätt men som skiljer mellan individer födda under olika tidsperioder eller i samhällen med olika moderniseringsgrad. Varje generation och varje kultur får i detta avseende sitt eget åldrande. Tidsepoker och skilda levnadsvillkor bidrar till att vi programmeras i socialisationsprocessen och i utbildningssystem enligt normer för vad som anses viktigt. Jämförelser mellan kulturer och vad en nyfödd individ historiskt har ansetts behöva för att klara sig i livet kan alltså ses som institutionella former för programmeringen av vår hjärna. Den yttre påverkan innefattar även faktorer som påverkar näringstillstånd, exponering för miljögifter, infektioner m.m. Icke-normativa livshändelser avser de unika händelser, erfarenheter och exponering som påverkar enskilda individer och inte alla. Till denna kategori hör exempelvis sjukdomar, olyckor eller andra livshändelser som kan drabba oss. Som framgår av figuren nedan är de åldersgraderade effekterna som allra störst under livets första del med biologisk mognad. Effekterna ökar igen med det biologiska åldrandet. De normativt historiegraderade effekterna är mest påtagliga under de sena barna- och ungdomsåren. Under denna formativa period tillägnar vi oss många vanor som vi bär med oss under resten av livet. Effekterna av icke-normativa livshändelser däremot ackumuleras och visar ett mer linjärt samband över livsloppet. 7

10 Vi kan här fråga oss om förutsättningarna för att generalisera och predicera hälsa och funktion under åldrandet. Denna fråga kan avgränsas till mer specifika funktionsområden, exempelvis kognitiv funktion och hälsa. Även då inser vi att vi måste beakta betydelsen av många faktorer som ger skilda förutsättningar. 3 Hjärnan och kognitiv hälsa Kognitiv hälsa är intimt förbunden med funktion i hjärna och nervsystem. Vi vet i dag att vi under hela livet kan forma och omforma vår hjärna genom erfarenheter eller annan stimulans. Även om barnaårens remarkabla utveckling av de kognitiva förmågorna avtar under tidigt vuxenliv så har den tidigare dominerande uppfattningen av ett alltmer fixerat system kommit att ersättas av en syn på fortsatt plasticitet eller förändringsbarhet också under senare livsfaser (se Hofer, S.M. & Alwin, 2008). Hjärnan styr inte bara kognitiva funktioner utan också de viljemässiga och känslomässiga processer som ger oss som art en unik förmåga att bemästra förändringar i både den yttre miljön och inre miljön. Den kan ge oss ett medvetande om vad som både sker i kroppen och vad som händer i vår omgivning och ger oss under hela livet förutsättningar för att lagra och bevara erfarenheter i vårt minne. Den ger oss tanke- och problemlösningsförmåga och 8

11 möjligheter att kommunicera genom språk och en stor känslomässig och beteendemässig repertoar. Är hjärnans förmåga tillräcklig livet ut? Frågan har fog för sig då många har erfarenheter av att så inte är fallet. Äldre vänner och bekanta kanske hänvisar till att man inte längre kommer ihåg som förr och att detta ställer till problem i vardagen. Hos andra verkar hjärnan fungera som den alltid gjort och man fortsätter i hög ålder att spela schack, bridge och lösa korsord och detta ibland kanske bättre än vad många yngre förmår. Hjärnan och dess funktion tilldrar sig stort intresse i åldrandeforskningen, då man funnit att många neurobiologiska förändringar är åldersrelaterade. En del förändringar kan påverka individens beteende och funktion vilket innebär att de blir observerbara för omgivningen, medan andra inte har samma funktionella konsekvenser. Ett stort problem när man söker besvara frågan om hjärnans kapacitet under åldrandet är, som för de flesta andra organ och funktioner, att det mer sällan endast är åldrandet i sig eller primärt normal-biologiskt åldrande som bidrar till förändringar. Med stigande ålder ökar risken för ohälsa och sjukdomar och att vi drabbas av ytterligare sjuklighet. Sjukdomsbilden är dessutom ofta mer sammansatt än hos yngre då man mer sällan endast har en sjukdom, utan flera samtidigt (co-morbiditet). Många sjukdomar kan påverka hjärnans funktion. Till detta kommer att behandlingen av sjukdom ofta innebär en medicinering eller annan behandling som kan påverka minne och andra kognitiva förmågor. Ett långt liv innebär också en ökad risk för att man påverkats av negativa faktorer, både i den inre och via den yttre miljön, som kan leda till nedsatt hjärnfunktion och därmed ha kognitiva effekter. Den äldre hjärnan kännetecknas grov-anatomiskt av att den minskar i storlek och därmed förlorar i vikt. Från att ha vägt ca 1,3 1, 4 kg hos en ung kvinna, respektive man, räknar man med att det sker en viktreduktion med ungefär 10 procent under livet. Under skabenen tar hjärnan i anspråk närmare 90 procent av volymen upp till 50-årsåldern, varefter den minskar. Man har beräknat att människan vid födseln kanske har ca 100 miljarder nervceller. Vi förlorar dock många celler under livet. Förlusterna leder till att hjärnans vindlingar krymper, att fårorna i hjärnans ytskikt (cortex) vidgas och att de vätskefyllda hålrummen (ventriklarna) ökar i volym, liksom mellanrummet mellan hjärnan och skabenet (subaracknoidalrummet). Nya metoder för att 9

12 beräkna antalet nervceller har visat att nervcells-förlusterna inte är lika stora som man tidigare trott. När man undersöker en äldre hjärna med mikroskop finner man att många nervceller har förtvinat och dött. Nervcellsbortfall sker under hela livet och behöver i sig inte påverka funktion och beteende. Bortfallet är inte heller lika stort i alla delar av hjärnan. En liten struktur som är särskilt viktig för vårt minne är hippocampus, centralt beläget i båda hjärnhalvorna. I en viss del i denna sjöhäststruktur har man observerat en större nervcellsreduktion medan andra delar är relativt förskonade. En enskild nervcell har rikligt med kontakter (upp till ) med andra nervceller, s.k. synapser. Härigenom möjliggörs kommunikation med nervceller inom andra delar av nervsystemet. Ett minskat antal synapser gör att det tar det längre tid att koppla in alla de nervceller och centra som kan behövas för intakt inbördes kommunikation. Man menar att detta är en mer generell förklaring till att det tar längre tid för äldre att bearbeta och reagera. Ett minskat antal synapser kan således ge en neurobiologisk förklaring till den långsammare varseblivning (perception) och reaktionstid som observeras med stigande ålder. Under vuxenlivet förloras inledningsvis främst nervceller i den gråa substansen, som formar hjärnbarken eller hjärnans yttre skikt (cortex). Under livets senare del förloras i tilltagande omfattning även den vita substansen som består av myeliniserade nervcellsbanor. Förlusten av myelin är mest påtaglig i hjärnbalken, som innehåller myeliniserade nervtrådar vilka ingår i olika ledningsbanor som sammanbinder centra i våra båda hjärnhalvor (hemisfärer). Nervcellsförlusterna drabbar i mindre utsträckning hjärnans inre, utvecklingsmässigt äldre delar, med centra för lukt och känsel. Nervcellsförlusterna i cortex är inte heller symmetriska inom alla lober (pannlob, tinninglob, hjässlob och nacklob). Förlusterna är mer påtagliga in pannloben och tinningloben, två lober som har betydelse för våra exekutiva (överordnade funktioner för övervakning och flexibel anpassning av eget beteende) samt minnesfunktioner. Kognitiva förmågor är i hög utsträckning baserade på hjärnbarken vilket innebär att förluster och skador här generellt ger mer påtagliga effekter. Under ett normalt åldrande finns dock inte något entydigt samband mellan antalet nervceller och neuropsykologisk funktion, även om man finner att exekutiva funktioner och minne ofta försämras mest påtagligt. 10

13 De post-mitotiska nervcellerna måste räcka och fungera livet ut. Även om man under senare år har visat att det kan finnas en potential för nybildning så är omfattningen inte tillräcklig för att kompensera för ett åldersrelaterat bortfall. Nervcellerna är också utsatta för livslång miljöpåverkan genom processer såväl inne i cellen som i dess omgivning. Man kan observera att det bildas slaggprodukter både i nervcellens inre (intra-cellulärt) som i dess yttre miljö (extracellulärt). Med stigande ålder kan det inne i vissa nervceller bildas stora mängder av ett gulaktigt äggviteämne (lipofuscin) som kan ge platsbrist och i sin tur bidra till försämrad ämnesomsättning. Det kan även bildas en annan typ av slaggprodukt i form av neurofibrillärer som senare kan bilda neurofibrillära nystan. Denna process startar i nervcellkroppen och utvecklas senare till axonet samtidigt som det sker en tillbakabildning av själva axonet. Vid Alzheimers sjukdom förekommer neurofibrillära nystan i stor mängd i olika delar av hjärnan. Man finner detta även vid Parkinsons sjukdom, hjärnhinneinflammation eller efter upprepade hjärnskakningar. Äldre utan någon hjärnsjukdom eller skada kan också ha neurofibrillära nystan i sina nervceller, vilket visats i undersökningar av personer som var kognitivt välfungerande innan de avled. Man misstänker dock att det finnas ett samband mellan nystbildning i vissa delar av hjärnan och försämringar av episodiskt minne, även i ett normalt åldrande. Vid Alzheimers sjukdom är omfattningen och utbredningen av neurofibrillära nystan omfattande. Dessa ses här över stora delar av hjärnbarken. Då denna sjukdom är vanlig i hög ålder har man ansett att förekomst av nystan i äldres nervvävnad kan vara ett förstadium till Alzheimers sjukdom även om symtomen ännu inte visat sig i form av beteendeförändringar. En tredje typ av slaggprodukt mellan nervcellerna utgörs av senila plaque som innehåller ett komplext protein, amyloid. Antalet plaque är stort hos personer som avlidit med Alzheimers sjukdom. Bildandet av plaque försvårar kommunikationen mellan nervceller och därmed för de kognitiva förmågor som kräver en effektiv intern kommunikation i nervsystemet. Både neurofibrillära nystan och plaque har länge setts som markörer för demenssjukdom av Alzheimer typ. Hjärnans funktion är också beroende av kemiska signalsubstanser, neurotransmittorer. Dessa behövs för informationsöverföring mellan nervceller, dvs. i synapserna. Man räknar med att det 11

14 finns mer än 50 sådana signalsubstanser. För låga eller höga halter av dessa signalsubstanser påverkar även minne, tänkande, våra upplevelser och motorik. Några vanliga signalsubstanser är serotonin (som påverkar sömn-vakenhet och bidrar till impulsivitet, aptit, sexuell lust och aggressivitet), GABA (en allmänt hämmande signalsubstans), dopamin (som reglerar muskelrörelser men även vakenhet och känslor), adrenalin (påverkar bl.a. vakenhet, aktivitet, uppmärksamhet), acetylkolin (reglerar kommunikationen mellan nerver och muskler men även vakenhet). Halterna av dessa signalsubstanser förändras med stigande ålder. Förlusterna av acetylkolin är betydande. Den funktionella betydelsen av de förändringar som man ser vid ett normalt åldrande är dock fortfarande oklar. Frågan som här aktualiseras är om vår åldrande hjärnan har tillräckliga förutsättningar för kognitiv funktion och hälsa eller om vi ska förvänta oss kognitiv dysfunktion under åldrandet. 4 Kognitivt åldrande från hjärna till beteende Nya avbildningsmetoder för att studera hjärnans aktivitet när den utsätts för olika kognitiva tester har gett oss allt bättre möjlighet att förstå komplexa neuropsykologiska samband. Numera finns inte bara möjlighet att avbilda hjärnan och dess olika områden i form av detaljerade foton utan även möjligheter att undersöka hur hjärnan arbetar när den utsätts för olika typer av prov. Man kan exempelvis administrera minnesuppgifter samtidigt som man registrerar hjärnans aktivitetsmönster inom olika områden. Undersökningarna baseras på antagandet om att ju högre aktivitet inom ett område, desto mer måste detta område engageras för att lösa denna typ av uppgift. Mer omfattande studier av hur hjärnaktiviteten förändras över tid hos enskilda individer saknas ännu. Däremot finns tvärsnittsundersökningar där man jämfört yngre och äldres aktivitetsmönster. Vid sådana undersökningar har man bl.a. funnit att äldre verkar engagera större delar av hjärnan än vad yngre gör. Man har sökt förklara detta med att äldre kanske behöver göra så för att kompensera brister. En annan förklaring är att äldre under livet genom erfarenhet också har lärt sig att tänka på ett annat sätt. En tanke- eller minnesuppgift som bemästrades och löstes på ett visst sätt i ungdomen kanske löses på ett annat sätt när man är äldre 12

15 (bl.a., Cabeza, 2000). Alla som exempelvis spelat Memory med barn eller barnbarn har nog förundrats över deras prestation vilket gett funderingar om vi tänker på olika eller samma sätt när vi ställs inför en uppgift. 4.1 Från öga och öra till perception eller förståelse av vad man ser och hör Syn och hörsel liksom smak och känselsinnen ger oss information om omgivningen. Information når först våra sinnesorgan varefter den bearbetas i hjärnan. Med stigande ålder försämras dessa sensoriska organ vilket kan försvåra bemästringen även av det dagliga livets krav. Förändringarna påverkar även de centrala perceptuella processer som fordras för att tolka syn- och hörselstimuli. Ett synintryck passerar först ögats olika delar, hornhinna, kammarvätska, pupill, lins, glaskropp till näthinnan där synintrycket retar sinnesceller (stavar och tappar). Retningen omvandlas till nervimpulser som via sammanbuntade kedjor av seriekopplade nervceller i synbanan leds till det sensoriskt centrum i nackloben. Den primära synbarken ger basinformation om detaljer som ingår i synintrycket. Perceptionen sker i det sekundära syncentrat som är ett slags associationscentrum där tidigare erfarenhet och aktuell sensorisk stimulering integreras och uttolkas på ett meningsfullt sätt. För att perceptionen ska fungera krävs att detaljer kan sättas samman till en helhetsbild, att vi exempelvis kan identifiera en människa eller ett djur genom särskilda egenskaper. Varseblivning eller perception innebär i detta avseende att vi förstår vad vi ser. Signaler går också till det limibiska systemet där intrycken bearbetas ytterligare och får en känslomässig innebörd, exempelvis en känsla av lust eller olust, vilket har betydelse för hur synintrycket lagras i minnet. Bearbetningen i sekundära associationscentra går långsammare med stigande ålder. För att man ska hinna varsebli ett synintryck måste intrycket bearbetas färdigt i primära och sekundära associationsbarken innan man är redo för att ta emot ett nytt sensoriskt stimuli vilket kan innebära att individen förblir omedveten om en tidigare stimulering om uttolkningen av nästa stimuli konkurrerar ut bearbetningen av det första. Under åldrandet försämras förmågan att snabbt tillgodogöra sig information och att utföra uppgifter under tidspress. Denna förändring kan delvis härledas till 13

16 den långsammare perceptionen i de sekundära associativa sensoriska områdena. Vid demenssjukdom, där långsammare perception är än mer påtaglig, kan den enskilde uppfatta detta som en försämring som beror på själva ögat. En person med begynnande demenssjukdom kanske skaffar nya glasögon för att försöka kompensera den upplevda synförsämringen. Detta är emellertid av ringa hjälp när problemet främst finns på den perceptuella nivån inom centrala nervsystemet. Hörselstimuli består av ljud med olika frekvens som fortplantas genom öronmusslan och yttre hörselgången i ytterörat och vidare genom trumhinnan till trumhålan, hörselbenen och örontrumpeten i mellanörat. Vibrationerna når sedan innerörat och snäckan som består en spiralformig benkanal med membranförsedda säckar och gångar. Snäckans vätskeförsedda hålighet delas av ett membran på vilket hårförsedda celler är fästade. Detta arrangemang utgör örats hörselorgan, Cortiska organet. Vid registreringen av ljudimpulser påverkar vågrörelser av olika frekvens specifika grupper av hårceller som retas och omvandlas till elektriska impulser. Dessa fortleds vidare till hörselnerven som överför impulsen till hörselcentrum i hjärnans tinninglob. Principerna för varseblivning av ljud följer samma mönster som för ett synintryck, även om andra delar i hjärnan aktiveras för förstå vad man hör. 4.2 Från vilja till motorisk aktivitet psykomotorik En motorisk viljestyrd order som utgår från motoriska centra i hjärnbarkens framlob leds genom seriekopplade nervceller i en motorisk bana, den s.k. pyramidbanan, till den tvärstrimmiga muskulaturen i kroppens periferi. När nervimpulsen når fram till muskeln frisätts acetylkolin som binds till receptorer i muskeln vilket leder till en sammandragning (kontraktion). Impulstrafiken till den tvärstrimmiga muskeln modifieras av det extrapyramidala systemet som reglerar sådana ickeviljestyrda funktioner som muskeltonus, kroppshållning och balans hos tvärstrimmig muskulatur. Olika medrörelser som armsvängningar vid gång, ansiktsmimik, gester och finmotorik regleras också med hjälp av detta system. Vi blir långsammare med stigande ålder, även om det finns stora skillnader mellan individer. Vi vet alla att förmågan att snabbt springa även en kort sträcka försämras. En till synes så enkel rörelse som att röra en arm eller ett ben i en sidorörelse minskar i 14

17 hastighet med stigande ålder. Generellt minskar även muskelstyrkan då muskelcellerna minskar i volym eller förtvinar och dör. Nervsystemets åldrande bidrar till denna celldöd genom att också nervceller som reglerar muskulaturen successivt dör. Då den motoriska nervcellens axon avger sidogrenar som också styr muskelceller (motorisk enhet) medför motorisk nervcellsdöd att flera muskelceller samtidigt kan tillbakabildas. Våra kroppsrörelser är således i hög grad beroende av hjärnans funktion. Försämrad rörelseförmåga, koordination och balans samt en mer framåtböjd kroppshållning och släpig gång med kortare steg, kan ge ökade svårigheter till lägesförändringar. Även relativt friska och vitala äldre kan besväras av gångsvårigheter, problem med att resa sig och att hålla balansen. Man ser här vissa likheter med vad som är än mer påtagligt vid Parkinsons sjukdom där halten av dopamin är kraftigt reducerad. Även under ett normalt åldrande finner man att enzymer som påverkar bildandet eller nedbrytningen av dopamin minskar eller ökar i mängd. 4.3 Reaktionstid Förändringar i det sensoriska och motoriska nervsystemet gör att vi blir allt långsammare med stigande ålder. Ett enkelt mått på dessa beteendeförändringar är reaktionstid. Med detta avses den tid det tar för att uppfatta en stimulering och motoriskt reagera, exempelvis genom att trycka på en knapp eller utföra en viss handling. En psykomotorisk aktivitet, exempelvis som att trampa på bromsen när något plötsligt sker under bilkörning, tar minst en halv sekund (reaktionstid). Denna till synes enkla reaktion innefattar emellertid en rad sensoriska, kognitiva och motoriska processer. Från en första retning av sinnesceller i ögat, där en nervimpuls alstras och fortledas genom en kedja av sensoriska nervceller till att perception kan ske i hjärnbarken. Därefter sker en kognitiv aktivering, där individen ska fatta ett medvetet beslut om vad som ska göras, varefter en motorisk order skickas från hjärnan. Genom en kedja av motoriska nervceller sker därefter en muskelsammandragning i form av att foten trycks mot bromspedalen, förhoppningsvis i tid för att förhindra en olycka. Ett robust resultat är att vår reaktionstid ökar med stigande ålder. Skillnaderna mellan individer är dock stor, både bland yngre och äldre. Försämrad reaktionstid beror i mindre utsträckning på 15

18 långsammare ledningshastighet i de sensoriska och motoriska ledningsbanorna, försämrad funktion i sinnesorgan eller på ett försämrat svar från muskulatur. Dessa faktorer förklarar en mindre del av den försämrade reaktionstiden. Den beror främst på de kognitiva processer som måste aktiveras, först för att bli medveten om ett ljud eller synintryck (perception) och därefter den beslutstid som behövs innan en signal aktiveras till den muskulatur som ska utföra den motoriska aktiviteten. Frågan är i vilken grad vi kan bemästrar de neurobiologiska åldrandeförändringar som gör att psykisk snabbhet avtar i olika situationer. 4.4 Kognitiv hälsa och specifika kognitiva funktioner Hjärnans mest komplexa funktion uttrycks i vår tanke-, språk- och minnesförmåga. Dessa kognitiva funktioner fordrar att hjärnan kan registrera och bearbeta information samt lagra information så att den senare kan plockas fram vid behov, ibland långt senare. De kognitiva funktionerna är huvudsakligen lokaliserade till hjärnbarken, cortex, varför de ibland även betecknas som högre kortikala funktioner. Vid en jämförelse med andra däggdjursarter, där cortex utgörs av motoriska och sensoriska områden, är den mänskliga hjärnans främsta kännetecken att cortex till stor del består av associationsområden. Inom dessa finns inte några förprogrammerade funktioner utan dessa programmeras genom att individen under livet stimuleras till att tillägna sig vissa kunskaper och färdigheter. Utgångspunkten i den tidiga åldrandeforskningen var att människans kognitiva förmågor borde försämras med stigande ålder på samma sätt som fysiska förmågor. Tidiga och senare tvärsnittsundersökningarna, i vilka man jämför prestation vid ett tillfälle mellan olika åldersgrupper, visar också att detta genomgående stämmer, yngre presterar bättre än äldre. Förklaringen sökte man främst i hjärnans åldrande. Åldersskillnaderna kunde senare även hänföras till faktorer som utbildning och bättre hälsotillstånd i yngre grupper. I följande figur visar data från en omfattande tvärsnittsundersökning av sensorisk förmåga liksom några kognitiva domäner. Till skillnad från många andra studier redovisas här också den stora spridning som finns i alla åldrar och som gör det svårt att även generalisera effekterna av kronologisk ålder. Som 16

19 framgår av figuren kan prestations- och funktionsnivån hos enskilda äldre vara bättre än hos yngre. Tvärsnittsstudier, i vilka man jämfört kognitiva prestationsnivåer för olika födelsekohorter, ger påtagligt stöd för effekter av normativt historiegraderad påverkan. Senare födelsekohorter presterar oftast bättre än tidigare kohorter vid samma kronologiska ålder. Undantagen för denna kohort- eller Flynn effekt (trendmässiga förbättring på tester av kognitiv funktion som ett resultat av bättre hälsa och intellektuell stimulans i senare födelsekohorter) kan ses i test av numerisk förmåga där senare kohorter inte fått samma träning och där exempelvis miniräknare och datorer fått ersätta huvudräkning. 17

20 Longitudinella undersökningar, som efterfrågats i allt högre utsträckning, där följer en eller flera åldersgrupper över tid, helst under många år och där individen blir sin egen kontroll, har visat att prestationsnivån hos den enskilde kan vara tämligen stabil även högt upp i åren. Skillnaderna mellan olika kognitiva funktioner är dock stor varför man kan tala om mer eller mindre ålderskänsliga funktioner. Figuren redovisar longitudinella resultat från Seattle-studien i vilken man följt individer under lång tid (se Schaie, 1995; 2010). 18

21 Som framgår av figuren är det först efter 70-årsåldern som man noterar en mer påtaglig försämring. Denna bild kan emellertid, mot bakgrund av kohorteffekter, inte ses som statisk då dess giltighet är begränsad till de undersökta kohorterna. Det finns dock longitudinella studier som finner kognitiva försämringar redan i tidigt vuxenliv och under medelåldern. I en omfattande studie av Singh- Manoux m.fl. (2012) visas exempelvis att personer i åldersintervallet år genomsnittligt försämras i episodminne, logisk förmåga och verbal snabbhet, medan ordförståelse snarare förbättras under en 10-årsperiod. Oavsett omfattningen av dokumenterade förändringar måste frågan ställas om vilka faktorer som bidrar till dessa förändringar under senare delen av vuxenlivet. Då ålder i sig inte ger observerade förändringar måste således förklaringen sökas bland primärt åldersrelaterade neurobiologiska förändringar och i sekundärt åldrande. Studier visar exempelvis att många sjukdomar som blir alltmer påtagliga senare i livet ofta debuterar i åldrarna år då även pensionering kan aktualiseras. En del av dessa sjukdomar kan ensamma eller i kombination även ha kognitiva effekter. Enligt Pierce så kan man räkna med att endast ca 30 procent i detta åldersintervall är befriade från klinisk sjuklighet eller nedsatt funktion. Den tidiga åldrandeforskningens fokus på personer i årsåldern ( young old ) har också trendmässigt kommit att ersättas av studier av allt äldre individer ( old-old, oldest-old, very old ) där man kan observera mer påtagliga förändringar på grund av större effekter av sekundärt åldrande Frågan är om den ökade återstående livslängden, också i högre åldrar, gör att vi kan förvänta oss att den kognitiva funktionsnivån kommer att fortsatta att öka eller om överlevnadsvinsterna endast sker till priset av ökad ohälsa och sjukdom. Neuropsykologiska och kognitiva tester är ofta konstruerade med en tidsbegränsning, vilket innebär att prestationen också värderas utifrån hur snabbt man klarar att genomföra en viss uppgift. Tester som är ämnade att mäta en viss specifik kognitiv förmåga inkluderar därför många gånger faktorn psykisk snabbhet, även om syftet är att mer specifikt undersöka språkliga förmågor, logisk förmåga, spatial förmåga, förmåga till problemlösning och beslutsfattande eller olika minnesfunktioner. 19

22 4.5 Erfarenhetsbaserade förmågor och mer neurobiologiskt grundade förmågor Att leva är att lära och att åldras ger i detta avseende förutsättningar för fortsatt intellektuell utveckling där ny erfarenhet och kunskap adderas till förrådet av kognitiv expertis. Sådana erfarenhetsbaserade kognitiva förmågor brukar betecknas som kristalliserade förmågor. Skilda erfarenheter gör dock att äldre har andra kunskaper och färdigheter än yngre. I samhällen med hög omvandlingstakt riskerar vissa erfarenheter och färdigheter att bli föråldrade och påverka vår värdering av äldres förmågor. Kompetens i att utnyttja datorer kan ses som ett sådant exempel, även om äldre i ökad grad numera också tillägnar sig denna kompetens. I jämförelse med kroppsliga funktioner, där åldrandeförändringarna ofta är mer påtagliga, kan våra erfarenhetsbaserade kognitiva förmågor vara välbevarade. Verbala förmågor är en sammanfattande beteckning för uppgifter där språket har en central roll, både för förståelse av uppgiften och som respons. De verbala, kristalliserade förmågorna påverkas av de samlade erfarenheter och kunskaper som individen förvärvar under livet. Vårt språk avspeglar detta. Ordval, grammatik och syntax skiljer sig mellan åldersgrupper. Ett uttryck kan vara helt obegripligt för yngre, men naturligt för äldre. Detta framgår tydligt i test för ordförståelse eller talesätt där personen ombeds att med egna ord förklara innebörden. Ett annat sätt att undersöka verbal förmåga kan vara att man frågar efter synonymer. I sådana uppgifter är sambanden starka med utbildning och allmänbildning. Verbala förmågor har mycket gemensamt med s.k. semantiskt minne se vidare i det följande. Test för ordförståelse och synonymer visar inga egentliga åldersrelaterade samband. Förändringar sammanhänger med andra tillstånd, t.ex. stroke, demenssjukdom eller andra hjärnskador. Att verbala förmågor kvarstår i hög ålder framgår tydligt i longitudinella studier där man vid upprepade tillfällen undersökt dessa förmågor hos samma individer. Man har även funnit, i linje med konstaterandet att vissa förmågor kristalliseras under livet, att prestationerna kan förbättras med stigande ålder. Test som däremot mäter ord-produktionshastighet ( verbal fluency ), eller hur snabbt man kan hitta ord eller benämningar för vissa kategorier eller som t.ex. börjar på en viss bokstavskombination, visar dock en försämring. Denna nedgång är dock påtaglig först i högre ålder. 20

23 Våra samlade erfarenheter gör att vår språkliga förmåga ofta bara blir bättre. Vi lär oss att förstå nya ord och begrepp, att uttrycka oss med ett språk eller benämna allt fler saker vid namn. Generellt påverkas denna förmåga inte under ett normalt åldrande. Däremot kan ett mer begränsade arbetsminne, generell förlångsamning samt sensoriska problem (syn- och hörselperception) ge problem med att uppfatta vad som sägs i mer komplicerade samtalssituationer och liknande. En annan aspekt av våra kristalliserade förmågor har att göra med den mer pragmatiska intelligens som vi tillägnar oss under livet och som hjälper oss att fatta beslut och bemästra vardagsproblem. Denna form av intelligens eller förvärvad expertis hjälper oss också att kompensera för brister eller svikt i andra kognitiva förmågor. Problemlösningsförmåga innefattar förmågan att kunna lösa kända uppgifter och hitta lösningar på helt nya och därmed okända problem. Problemen kan vara abstrakta eller mer konkreta. Vissa problem fordrar ett induktivt resonemang eller att från enskildheter finna generella lagbundenheter. Andra kan kräva förståelse för vissa lösningsprinciper, t.ex. en formel eller regler. Ravens progressiva matriser och olika test för figur-logik är exempel på det senare. Problemlösningsförmågor som inte är direkt beroende av formell utbildning eller kulturella erfarenheter brukar gemensamt betecknas som flytande ( fluid ) intelligens. Här ryms sådana förmågor som logisk och matematisk förmåga. Dessa kan särskiljas från de kristalliserade förmågor, vilka på ett helt annat sätt baseras på de samlade kunskaper som en individ förvärvar genom erfarenhet. Test som utvecklats för att mäta logisk och matematisk problemlösningsförmåga fordrar ofta att undersökningspersonen ska vara snabb i sina lösningar. Även om man bortser från tidsfaktorn så finner man generellt en åldersrelaterad försämring i sådana flytande förmågor. Försämringarna är dock inte speciellt påtagliga förrän efter 70-årsåldern. Enskilda individer kan, som på många andra kognitiva test, behålla en hög prestationsförmåga även i hög ålder. Nedgången kan i vissa fall kompenseras av att kristalliserade förmågor förblir intakta eller till och med förbättras. Kognitiv flexibilitet är en aspekt av problemlösning. När man undersöker detta fordras att personen så fort som möjligt, utan instruktion, ska hitta en viss strategi för att lösa vissa problem. Efter ett tag ska denna strategi överges till förmån för en annan 21

24 princip. Man har inte funnit några påtagliga åldersförsämringar i sådana tester. Kreativitet är ytterligare en aspekt som förutsätter divergent tänkande eller förmåga att skapa eller formulera nya tankar, idéer och produkter. Detta kan undersökas genom antalet lösningar som man kan finna på ett problem eller i en uppgift. Motivation och institutionella faktorer kan dock göra det svårt att bedöma åldersrelaterad förändring i kreativ förmåga. Kreativa personer kan riskera att bli offer för sin egen framgång då de tilldelas uppgifter som försvårar fortsatt kreativt arbete, exempelvis forskare som blir professorer och då förväntas ta på sig administrativa uppdrag på bekostnad av egen forskning. Minskade förväntningar på äldres förmåga har också betydelse i detta sammanhang. På vissa områden, t.ex. inom matematiken, visar historien att nya tankar formulerats av unga människor medan det inom konst och humaniora kan förhålla sig på motsatt sätt. Det mesta tyder på att kreativ förmåga består även om uttrycksformerna förändras. Spatial förmåga avser förmåga att uppfatta rumsliga sammanhang, t.ex. att hitta i olika miljöer, att läsa eller rita en karta eller förstå ett mönster. I standardiserade test har detta undersökts genom papper-penna test eller genom att personer ombeds att rita av mönster eller utföra vissa konstruktionsuppgifter. Ett vanligt test för visuospatial förmåga, Block Design, innebär att personen uppmanas att sätta samman klossar så att de bildar ett visst mönster. I uppgifter som denna fordras, förutom spatial förmåga, även perceptuell och motorisk förmåga. På motsvarande sätt som för andra problemlösningsuppgifter är dessa test oftast tidsbegränsade. Ålderseffekterna är, liksom för många andra kognitiva test, beroende av uppgiftens svårighetsgrad. Tidsbegränsning utgör en faktor som gör att äldre genomgående presterar sämre än yngre. Enklare spatiala konstruktionsuppgifter som att t.ex. rita en klocka och ställa visarna eller att rita av olika figurer, visar inga egentliga åldrandeeffekter om man bortser från sådana som beror på sensoriska och motoriska problem. Vid mer komplexa uppgifter, blir däremot en åldersrelaterad försämring mer påtaglig. Detta har även bekräftas i longitudinella undersökningar. I en studie jämfördes prestationsförmåga bland åringar. Man använde dels de vanliga tidsbegränsningarna, dels tillät man obegränsad tid för uppgiften. Prestationerna förbättrades men åldersskillnaderna kvarstod. Man fann att ålderseffekterna främst berodde på en sämre prestation på de mer komplexa uppgifterna (Robins Wahlin, m.fl. 1993). 22

25 Man har visat att träning kan förbättra den kognitiva förmågan i alla åldrar. Den kanske viktigaste träningen är dock den som vi får genom att vara aktiva och ta del av nya erfarenheter och att försöka hålla hjärnan i trim genom att utsätta den för olika typer av prövningar, från vardagslivets utmaningar och intresse för vad som sker i vår omvärld till mer kognitivt krävande uppgifter som knyppling, schack och bridge. Hjärnan har också en reservkapacitet som verkar klara de nervcellsförluster som normalt sker samtidigt som det finns neurobiologiska förutsättningar eller en neural plasticitet som gör det möjligt för goda kognitiva prestationer även i högre åldrar. Man brukar här tala om use it or loose it. Motsatsen är disuse eller att man av olika skäl inte längre söker upprätthålla sin kognitiva förmåga. Tidigare forskning hävdade att åldringsrollen som kännetecknades av oklara rollförväntningar tenderade att förstärka risken för disuse. Självbilden hos dagens äldre, vilka snarast söker behålla medelåldersvanor, tillsammans med folkhälsorekommendationer om att träna både kropp och knopp har sannolikt bidragit till att minska risken för disuse. Risken kvarstår dock om individen drabbas av ohälsa och sjukdom, både fysisk och mental sjuklighet. Det omgivande samhällets mer eller mindre stereotypa syn på äldre och åldrande i allmänhet påverkar dock alltid den åldrande individens egenbild av åldrande. I detta avseende formas åldrandet också som en social konstruktion som kan motivera fortsatt funktion och ge skilda förutsättningar för bemästring och till och med överlevnad (bl.a. Levy, m.fl. 2002; Levy, 2009). Forskningen om åldrandets betydelse för minne och kognition har visat påtagliga skillnader i ålderskänslighet mellan olika kognitiva processer och funktioner. Medan de kristalliserade förmågorna är tämligen stabila eller till och med kan förbättras så visar andra förmågor på en nedgång med stigande ålder. Detta gäller för våra s.k. flytande förmågor (fluid abilities), varmed bl.a. avses arbetsminne, episodiskt minne samt psykisk snabbhet vilka har en central roll för all informationsbearbetning. Dessa förmågor är mer specifikt neurobiologiskt betingade och därför känsligare. 23

26 4.6 Minnet flera processer och system Minnet är den kognitiva funktion som vi kanske ofta förknippar med åldersförändring. Många upplever att minnet inte är lika pålitligt som i yngre åldrar. Minnet är dock en komplex funktion som består av många olika delprocesser och system vilka inte påverkas på ett likartat sätt med stigande ålder. De grundläggande processerna för minnesfunktion är inkodning (information tas emot av våra sinnen och uttolkas, dvs. perception), lagring och senare framplockning från olika minnessystem. En ytterligare uppdelning är den mellan deklarativt (explicit) och icke-deklarativt (implicit) minne. Explicit minne handlar om att man medvetet plockar fram ett minne, till exempel en händelse där man kommer ihåg ursprunget till minnet, detaljer och kontexten. Med implicit minne däremot avses när tidigare erfarenheter påverkar vårt beteende utan att vi medvetet kommer ihåg denna tidigare händelse. Man har funnit att det implicita minnet inte alls är lika ålderskänsligt som det explicita. Ett annat sätt är att beskriva minnet är som ett system av fem olika minneslager där information lagras utifrån typ av information. Man talar här om arbetsminne, procedurminne, objektminne, semantiskt minne och episodiskt minne. Arbetsminnet är en del av korttidsminnet medan de andra minneslagren representerar långtidsminne. I procedurminnet lagras information om hur man gör saker, till exempel cyklar, simmar, spelar piano. I objekt minnet finns det information som är nödvändig för oss för att kunna identifiera objekt, till exempel att känna igen en penna när vi se en penna. Varken procedurminnet eller objektminnet påverkas nämnvärt under ett normalt åldrande. Det faktum att inte alla minnesprocesser och system påverkas lika beror på att olika delar av hjärnan aktiveras vid olika typer av minnesuppgifter. En viktig struktur i hjärnan, särskilt för de deklarativa minnesfunktionerna, är hippocampus där man kan finner ett mer påtagligt bortfall av nervceller med stigande ålder. Ju mer komplex en minnesuppgift är desto större områden av hjärnbarken aktiveras. Exempelvis blir den motoriska barken aktiverad när en person demonstrerar den i barndomen inlärda förmågan procedurminnet att hantera en jo-jo. Korttidsminnet består av en mer aktiv och passiv delfunktion. För den mer passiva funktionen gäller det att hålla information för en kort stund för att sedan använda eller redovisa denna. Denna kortvariga lagring av information behövs exempelvis när vi slår upp 24

27 ett telefonnummer som vi kan hålla i minnet. Om vi blir störda på vägen till telefon riskerar information att knuffas ut och vi måste gå tillbaka och slå upp det igen. Arbetsminnet är den mer aktiva delfunktionen i korttidsminnet som mobiliseras när vi tillfälligt måste hålla information aktuell samtidigt som vi på något sätt måste bearbeta denna information, exempelvis när vi utför enklare räkneuppgifter utan hjälpmedel. Sifferrepetitionstestet är exempel på ett test som kan användas för att mäta korttids och arbetsminnet. En person som undersöks får här i uppgift att upprepa en allt längre lista med siffror. I testet ska siffrorna först återges i samma ordning som de presenterades, vilket är ett sätt att undersöka den mer passiva delen av korttidsminnet. I nästa steg undersöks om man klarar att återge siffror i omvänd ordning. Detta är ett test av arbetsminnet. Undersökningar av den förra typen visar inte några egentliga åldersförsämringar. Däremot är ålderseffekterna väl dokumenterade beträffande arbetsminnesfunktionen. Korttidsminnet har en begränsad kapacitet. Man brukar säga att korttidslagret kapacitet ungefär är 7 plus minus 2 informationsbitar. Det innebär att vi exempelvis skulle klara av att hålla ungefär 7 orelaterade siffror i detta lager. Om vi däremot grupperar siffrorna två och två, vilket vi ofta gör med telefonnummer, så kan vi i princip hålla dubbelt så många siffror i korttidslagret då en 2-sifferkombmination blivit en informationsbit. Det semantiska minnet är ett så kallat faktaminne. Här lagras dock även sådan information som behövs för vårt språk, exempelvis grammatiska regler och hela ordförrådet. Typiska test för att mäta det semantiska minnet är rena kunskapsfrågor eller test som mäter ordförråd eller ordflöde (att på viss tid komma på så många ord som möjligt som börjar på en viss bokstav). En korrekt bedömning av det semantiska minnet förutsätter dock att informationen kodats in i minnessystemet, dvs. att personen någon gång faktiskt lärt sig det som efterfrågas. Man kan naturligtvis inte komma ihåg det man aldrig lärt sig. Ett annat problem vid bedömning av det semantiska minnet är att viss information kan ha kodats in bara en gång, kanske i skolan medan man vid ett flertal tillfällen blir påmind om annan information. Hur många gånger har du fått höra vad huvudstaden heter i England eller i Uruguay? Undersökningar av det semantiska minnet visar ofta att det är tämligen opåverkat under ett normalt åldrande. Beroende på typ av test har man även kunnat visa att detta minne kan utvecklas positivt 25

28 med stigande ålder. Om man däremot fordrar att en person snabbt ska återge fakta eller hitta ord med en viss bokstavskombination (ordflödestest) finner man att ökad ålder innebär sämre prestation. I tester som mäter mer generell omvärldskunskap eller ordförråd kan äldre ofta prestera bättre än yngre. Det verkar vara först i mycket hög ålder som det semantiska minnet sviktar. Episodiskt minne är sannolikt det minnessystem som vi oftast relaterar till när vi bedömer vår minnesförmåga eller oförmåga att minnas. Här lagras minnen om oss själva och vad vi upplevt. Att minnas fordrar en jaguppfattning samt både en tidsmässig och rumslig aspekt. Ett exempel på detta minne är hur du svarar på frågan: vad gjorde du på eftermiddagen förra söndagen och var du då? Merparten av forskning om åldrande och minne har inriktats mot denna centrala och generellt känsligaste delen av vårt långtidsminne. Det är också detta minne man klagar på och som vi finner otillräckligt och skört. Att inte minnas händelser och situationer man upplevt tillsammans med andra kan ställa till stort förtret. Undersökningar visar också entydigt att detta minne försämras med stigande ålder. Frågan är dock i vilken utsträckning denna försämring försvårar en persons bemästring av vardagen där vi ofta har möjlighet att kompensera för det episodiska minnets begränsningar. Vi kan använda oss av olika hjälpmedel för att tillförsäkra oss om att inte information ska förloras. Vi skriver upp telefonnummer och mötestider eller vi för kanske dagbok. Forskningen har inriktats mot att förstå bakgrunden till att detta viktiga minnessystem alltmer sviktar med stigande ålder. Man har funnit att äldres inkodning/inlärning inte är lika effektiv som hos yngre. Inkodningen av information i minnet och senare framplockning av denna information är emellertid beroende av varandra. En bristande inkodning ger sämre förutsättningar för en effektiv framplockning. Äldre tenderar att inte koda in information med samma djup och detaljeringsgrad som yngre vilket alltså försvårar senare framplockning. Man har dock visat att förmågan att plocka fram också är påverkad, även när man tillförsäkrats sig om att både ung och gammal lyckats bra med inkodningen. I tester där man inte alls får någon hjälp undersöks den fria återgivningsförmågan. Med stigande ålder får vi allt svårare med sådana uppgifter. I alla åldrar drar vi stor nytta av olika former för minnesstöd eller ledtrådar. Man har dock visat att äldre kan ha större nytta av detta än yngre. 26