Bli ett original. inte en kopia!

Transkript

1 Bli ett original inte en kopia! Vi ser alltför få original i vårt samhälle och i vår omgivning i dag. Originalen som kör sin egen grej och har sin speciella framtoning. Och visst är det konstigt, när vi sägs leva i en kulturtid där individualismen regerar. Men gör den verkligen det? Det talas om vad vi skall ha på oss för att vara inne, vad vi skall äta för att må bra, hur ofta vi skall träna för att hålla Individualism (latin individuum, odelad eller odelbar, se individ), avser i allmänt språkbruk att ge emfas åt den enskilda, och därför motsats till, och möjligen även på bekostnad av, gruppen. Avser även enskilda människors initiativ och deras frihet i mer generell bemärkelse. Wikipedia 2007 oss unga och snygga, hur ofta vi skall ha sex för att vara godkända partners. Vi får tips om hur vi avslöjar vår partners otrohet. Inte nog med att vi utifrån alla dessa uppmaningar skall bilda oss en egen bild av hur just vi skall rätta oss efter 33

2 dem, vi uppmanas också att betala för coacher som skapar denna bild åt oss. Om vi skulle anpassa oss efter alla dessa uppmaningar blir vi ju som alla andra som också anpassar sig. Därmed får vi en hel mängd kopior av ett skapat samhällsideal. Och det är inte individualism för mig. I dag har vi en mentalitet där det är okej att vi förverkligar oss själva, på allvar. Då borde det ju också vara mer accepterat att vara ett original i dag och det tror jag att det är. Många av oss vet nog bara inte hur vi skall hitta originalet i oss själva. Men jag tror på en framtid i den riktningen och oavsett det, mår vi mycket bättre av att lyssna mer till oss själva. Inredning har blivit oerhört stort, det har väl ingen missat. Vi fullständigt bombarderas med stilar och inredningstips från både TV, tidningar, webben och bekanta. Nu har även intresset för originalmöbler ökat. Vi intresserar oss av originalmöbelns design, formgivare och historia. Detta är nog ett resultat av alla stora trender, inredningsjättarnas massproducerade stilar och möbler som helt saknar själ. Och det säger ju sig självt egentligen, de blir ju själlösa när de liknar andra nästan på pricken. Det samma gäller oss människor. Och varför kan vi inte då på samma sätt öka vårt intresse för människor med sin unika historia och utstrålning, eller vilka mål som driver just henne/honom? Förhoppningsvis är vi på väg till människans originaltid. 34

3 Det borde vara lättare än någonsin att sticka ut som original i dag, eftersom vi har många kopior i vår omgivning, människor som vill efterlikna andra. Vi tittar lite grand på det nu. Ett utmärkt sätt att förverkliga oss själva kan vara att resa iväg och bo på kloster. Jag vet ett vackert kloster på Mallorca. Det ligger uppe i de karga bergen, en bit från den norra kusten på ön. Dit åker vi. Där finns inga frestelser, inga lyxföremål, ingen distraktion eller Original [år(i)gina l el. jina l].-et; pl.= ursprunglig el. självständig skapelse utan förebild; egendomlig el. besynnerlig människa. Svenska Akademiens ordlista 2000 underhållning. Vi vistas där för att kontemplera, gå in i oss själva och komma därifrån som sanna människor. Eller så åker vi på en temaresa till Nepal och Tibet. Där möter vi helt andra kulturer och kan få ett nytt perspektiv på oss själva och vår tillvaro. Det är många som gör sådana här resor, ju extremare desto bättre, för att vi som individer skall få utlopp för våra behov och önskningar. Men är detta verkligen ett tecken på sann individualism, eller är det ytterligare ett sätt att följa trender och därmed tillhöra en viss grupp av människor för att få en identitet? Om vi lever i ett så individstyrt samhälle, hur kommer det sig att vi ser så få original i vår vardag? Är det accepterat att vara ett original i dag? Med tanke på hur Svenska Akademien beskriver ordet original så sent som år 35

4 2000, skulle det kännas lite sisådär att bli utpekad som ett original, eller hur? Men visst är det okej. Jag tror att acceptansen och längtan efter att vara vårt eget original och bli accepterad för det växer hela tiden. Vi är trötta på att bli inlockade i olika fack. Det är ju originalen vi ser upp till och vill efterlikna, det är originalen vi har som idoler och förebilder. De original vi ser mest är ofta kända personer och då kan det tyckas avlägset för oss vanliga dödliga att vara ett original. Men att de blivit kända kanske just beror på att de bejakar att vara sitt eget original. Att ha en förebild eller en idol är jättebra i den bemärkelsen att han eller hon har ett uttryck för något vi själva står för och kan relatera till. Men att försöka bli helt som idolen eller förebilden är ganska dumt, för det går sällan att skilja ut sig eller lyckas när receptet redan gått hem en gång tidigare. Visst, det finns favoriter i repris, men inte på det viset. Och då riskerar vi bara att bli en dålig kopia av ett annat original. Alla är original för vi är alla unika människor. Nej, vi är inte besynnerliga eller egendomliga för det. Tvärtom! Självklart ska vi kunna vara oss själva. Visst, andra menar att de gör det för att skilja ut sig från mängden, sticka ut eller för att bli mer kända och därmed mer framgångsrika Jag menar att vi skall hitta vårt sanna jag för att må bra och därmed lyckas som människor. Mycket av det som skrivs om personlig utveckling tycker 36

5 jag handlar om att sticka ut, bli känd och därmed vinna framgång. Jag tycker så här: vi ska sticka ut så mycket som det krävs för att vi ska vara oss själva, för vårt unika jag och vårt budskap. Då kommer vi att lyckas och då kommer så mycket annat att falla på plats av sig självt. Andra skriver om hur vi ska hantera våra relationer till de människor vi har i vår omgivning. När vi har format vårt original så kommer vi automatiskt att hantera relationerna runt omkring oss naturligt. Visst, om vi har tusentals konkurrenter som kan det vi kan då måste vi sticka ut för att synas och bli ihågkomna. Men annars? Ja det avgör vi själva. För vi kan nämligen erbjuda något som ingen annan kan. Vi kan hämta upp viss kunskap, men den måste kombineras med vår personlighet. Då blir vi unika. För vi är unika som personer och det skall vi utnyttja! Och vi kommer då dessutom att må så mycket bättre. Att kalla det för att bli ett personligt varumärke känns lite luddigt, jag tycker att det handlar om att hitta sig själv och sin egen grej. Sitt unika signum, det som är Du Originalet. Ytterligare en anledning till varför jag inte tycker vi ska kalla oss för personliga varumärken är att just vi inte har några konkurrenter som vi behöver tävla med eller emot. Ingen annan är ju som du. Du är unik! Vi ska inte göra om oss själva, tvärtom! Vi ska hitta våra unika kvaliteter! Det som gör oss till de vi är. 37

6 Har du varit på en fest, där du träffat många av de andra gästerna för första gången? Visst är det kul att träffa nya människor och se vad de är för personer. När du möter en ny person, hur många gånger har du inte fått frågan:»och vad jobbar du med då?«det händer nästan alltid mig. Hur kommer det sig att vi alltid ställer den frågan när vi träffar någon för första gången? Jag erkänner, jag har också gjort det många gånger. Ibland har jag känt att det har varit en bra ingång till ett samtal, det är inte för påfluget och inte för personligt när jag träffar en ny person. Men är det egentligen så intressant och viktigt att få reda på vad han/hon jobbar med att det är bland det första vi frågar? Vårt samhälle är väldigt kunskaps- och prestationsorienterat och så har det varit länge. Vi klassas ofta efter vilket yrke vi har. På något sätt får vi därmed en stämpel. Vi mäts och hamnar kanske i ett fack. I värsta fall blir vi stämlade för att vi råkar ha»fel«yrke, eller ännu värre: för att vi just då kanske inte har någon fast anställning. Gud bevare oss Många har fördomar om vissa yrken för de tror sig veta vilken kategori av människor som dras dit. Jag kan själv tänka så ibland, även om jag försöker att inte göra det. Men ibland, jag säger ibland, stämmer faktiskt fördomarna. Längre fram kommer jag att berätta om en läkare som inte fått prata om något annat än medicinska frågor när han avslöjat sitt yrke på fester. 38

7 Jag är själv gift med en kriminalinspektör. Ja visst, en Beck, en Gunvald eller Dirty Harry du får välja själv. Och oss emellan han har haft med sig sin tjänstepicka hem ett par gånger Men min man håller ibland inne med att han är polis, dels för att det inte ska ta över helt och skugga vem han är som person, dels för att yrket som sådant kan vara känsligt för olika personer. Ytteligare en anledning är att han annars, precis som läkaren, får stå halva kvällen och svara på varför polisen gjorde si i en speciell situation eller om man får göra så när man kör i trafiken, eller varför man inte kan gå hårdare åt gängkriminaliteten. Jag har en annan tanke när det gäller detta. Vi går ju på fester för att just umgås med vänner och kanske lära känna nya om vi har tur. Och det är ju jätteroligt att få nya vänner, ett privilegium faktiskt. Men hur skall vi kunna värdera hur en person är enbart utifrån deras yrke? Tro mig, det är bara deras jobb, det behöver inte ha någonting med deras person att göra. Och visst vore det hemskt om vi missar många härliga människor för att att vi håller oss till den där yrkesfrågan och inte går förbi den. Visst, det kan vara en bra inledningsfråga, men vi får inte bli så rädda att göra övertramp in i någons privatliv att vi inte kan visa oss intresserade av själva personen originalet. Jag har träffat människor som bara är intresserade av vad du jobbar med och vad du har för bak- 39

8 grund. Jag minns när jag träffade min mans barndomsvänner första gången. Det var hemma hos en kille som precis hade separerat och flyttat in i sin nya lägenhet. Vi åkte dit och hälsade på honom. Det var några andra där också, bland andra hans före detta fru och ett par andra killar. En av killarna kom glatt fram och ville verkligen känna denna nya flickvännen på pulsen. Till saken hör att jag då var sjukskriven efter min utbrändhet, något som låg eoner ifrån den här killens hemarena. Han började ställa frågor till mig om vilken utbildning jag hade, vilken stadsdel jag vuxit upp i och vad jag jobbade med. Jag kände igen hans typ och kunde utan att ljuga berätta att jag kom från en förmögen stadsdel, hade en lång utbildning och jobbat som marknadschef och att jag nu tog en time-out och var kärare än någonsin. Han ställde inte en enda fråga om mig som person och då var jag ändå hans barndomsväns nya flickvän. Nu var det länge sedan jag träffade den här killen, han har fått barn och bildat familj och enligt andra ändrat framtoning helt. Jätteroligt, tycker jag. Kanske har han kommit närmare sitt original och insett vad som är viktigt för just honom? Ibland tycker jag det är sorgligt att vi är så ytliga, det är liksom svårare att lära känna någon då. Men behovet av att kunna positionera sig är stort för oss människor. Vi vill kunna bilda oss en uppfattning snabbt om var vi själva står i 40

9 förhållande till en annan. Kanske är det därför vi har ett så stort behov av att veta just dessa ytliga saker om en ny människa? Då kan vi kanske snabbt se hur deras ambitionsnivå ligger eller hur väl de lyckats i livet eller?

10 »Vad högt du gungar!vad snabbt du springer!så mycket saft fick inte jag, hon fick mer än mig.«