Religionspedagogisk tidskrift (RPT) Innehåll. Redaktionellt. Redaktionellt

Transkript

1

2 Innehåll Redaktionellt Kalender Studentperspektiv på barnbiblar och Bibliodrama Johannes Nissen, Teologi med børn eksegetiske og hermeneutiskdidaktiske refleksioner Jenny Dobers och Helena Lind, Är Bibeln barntillåten? Birgitte Bjørnstad Sæbø, Bibelfortelling for barn Kerstin Andeby, Barnens katedral Det var en gång en kyrka Elisabeth Svedinger, Bibeläventyret Egil Johansson, Den minsta boken En aspekt av kyrkans djupaste identitet Egil Johansson, minnesruna Profilen: Olga Shihalejev, University of Tartu, Estland Redaktionellt Numret speglar på olika sätt höstseminariets tema: Bibeln och Barnet berättelser och drama och bjuder också på lite nordisk språkövning. På sidan tre berättar studenter från Sigtuna folkhögskola om intryck vid seminariet på Lidingö den 4-5 oktober. Föreläsare där var under första dagen Sören Dalevi från Karlstads universitet med sin gedigna kunskap och spännande anaalys av barnbiblar och annan forskning kring barn, unga och religion. Den andra föreläsaren, Lotta Geisler, arbetar som lärare vid folkhögskolan, och hör till nyckelpersonerna bakom introduktionen av Bibliodrama i Sverige. Artiklarna har också de en viss internationell prägel genom bidrag från både Danmark och Norge med både teologisk analys och mera praktisk information, båda med öppningar för fortsatta studier. Den som fortsätter läsningen hittar också exempel på praktiskt pedagogiskt arbete. Dels gäller det något så originellt som det helt barnfokuserade arbetet i en församling i Karlstad under beteckningen Barnens katedral, där allt arbete ställer barnen i centrum. Det andra bidraget handlar om ett skolinriktat arbete inom ramen för Bibelsällskapets skolarbete, nämligen Bibeläventyret. En av medarbetarna berättar om Bibeläventyret, en icke-konfessionell undervisningsform, som i första hand inriktar sig till elever i åk 4-5. Med anledning av Egil Johanssons bortgång har vi publicerat en artikel om en ganska märklig och ändå rätt okänd liten bok. Egil var under många år verksam som professor vid universitetet i Umeå, som pedagog och teolog. Under omfattande arkivstudier har han belyst folkundervisning och lärande som sträcker sig betydligt längre tillbaka än den allmänna folkskolans tillkomst. Profilen har den här gången hämtats från Estland. Olga Schihalejev befinner sig vid fronten för uppbyggnaden av det religionspedagogiska arbetet i Estland. Det är imponerande att man redan på så kort tid har tillgång till flera mycket kompetenta forskare och lärare, trots den stora förlust man gjorde helt nyligen genom Pille Valks bortgång. Religionspedagogisk tidskrift (RPT) Adress till redaktion och distribution: Furugatan 16, Lomma. Tel mobil: E-post: rpi@rpi.se, ISSN RPT utges av Religionspedagogiskt idéforum. Den utkommer med två nummer per år i april och oktober. Tidningen trycks med bidrag från Stiftelsen C. L. Lindauers fond. Redaktion: Rune Larsson och Hanna Zipernovszky. Layout: Fredrik Larsson. Medlemmar i Religionspedagogiskt idéforum erhåller 1 ex. av tidningen utan extra kostnad (årsavgift 300 kr). Enskilda kan abonnera på tidningen genom att sätta in 100 kr/år på plusgirokonto: Glöm inte att ange namn och adress!. 2 RPT Nr 25 Hösten 2012

3 Kalender november i Atlanta. Amerikanska REA håller sin årliga konferens i Atlanta: (Religious Education Association, an Association of Professors, Practitioners, and Researchers in Religious Education). Mer information: november Barn och unga. Ärkebiskopens möte Ärkebiskop Anders Wejryd bjuder in till möte om och med Barn och unga i Uppsala den november Mer information: november Bibliodramasymposium och bibliodramaworkshop på Utbildningscentrum Lidingö. I samband med symposiet sker en bokrelease av boken Bibliodrama som process. Gäst vid symposiet är Else Natalie Warns, Berlin. Därefter vidtar en bibliodramaworkshop. Ta chansen att uppleva ett Bibliodrama under ledning av Else Natalie Warns och Lars-Gunnar Skogar. Mer info: bibliodrama.se 2013 mars 2013 inbjuder RPI till vårseminarium på temat teologi och pedagogik med inriktning på hur val av teologisk fokus kan påverka och spegla undervisningen ifråga om förhållningssätt, människosyn, kunskapssyn osv. Mer information kommer på hemsidan: och genom kontakt med RPI: rpi@ rpi.se juni 2013 håller nätverket Nordic Conference on Religious Education and Values (NCRE) sin konferens i Reykjavik, Island på temat Religious education in post-secular (?) societies. Web-adressen är: vefsetur.hi.is/ncre2013/ Dead line för abstracts är 30 november Konferensavgiften blir 350 Euro, inklusive refreshment, lunch och middag under konferensdagarna och den utflykt som ingår. Mer info på hemsidan. Studentperspektiv på barnbiblar och Bibliodrama Några reflektioner från seminariet Bibeln och Barnet berättelser och drama på Lidingö folkhögskola i början av oktober Två höstdagar i oktober åkte vi som är studerande på församlingspedagogsutbildningen på Sigtuna folkhögskola till Lidingö folkhögskola för att delta i en kurs på temat Barn och bibel. Den 4-5 oktober fick vi dela tankar, inspireras och på olika sätt arbeta med barn och bibel som Religionspedagogiskt idéforum bjöd in till på Lidingö. Under torsdagen var det fokus på barnbiblar och vi fick möta Sören Dalevi som under många år forskat kring barnbiblar. Sören valde ut berättelsen Kain och Abel från Bibel 2000 och vi fick ut texter från olika barnbiblar och jämförde dessa. Det visade sig att det var större skillnader i många barnbiblar gentemot Bibel 2000 och mellan de olika barnbiblar, än vad vi kanske först trodde. Det blev ett uppvaknade för många att det skilde så mycket mellan de olika texterna som det faktiskt gjorde. Bilderna i biblarna förmedlade olika saker och vi fick en historisk genomgång av Sören hur det har sett ut från Martin Luthers första barnbibel till dagens moderna pekbibel. Något som flera av oss reagerade på var att många barnbiblar är skrivna av författare som ofta inte har någon teologisk bakgrund. Detta förvånade oss då vi tänkte att för att skriva en barnbibel borde man med fördel vara både pedagogiskt och teologiskt kunnig. Torsdagskvällen och fredagen ägnades åt Bibliodrama med Lotta Geisler, lärare på Lidingö folkhögskola. Många av oss som deltog på kursen hade inte stött på metoden Bibliodrama förut, flera av oss var förväntansfulla och till och med lite pirriga över vad vi skulle vara med om. Efter mötet med Lotta blev många inspirerade att i framtiden använda sig av Bibliodrama som metod. Metoden handlar mycket om att uppleva berättelser på ett kreativt sätt, med både hjärna och hjärta. Vi fick brottas med bibeltexten om Jesus och barnen, Markus 10:13-16, genom att dramatisera, måla, fundera. Det visade sig att vi var många olika typer av människor, från olika samfund som under dessa dagar skulle få arbeta tillsammans. Att mötas över samfundsgränserna är något vi bär med oss från kursen, utöver temat på kursen. Att diskutera med andra om arbete i församling, skola eller annan verksamhet tror vi har betydelse för vår att vår studietid ska fördjupas och det är också ett smakprov på vårt kommande arbetsliv. Dessa två dagar inspirerade oss till att fortsätta arbeta med bibliodrama och att reflektera mer kring barnbiblar. Vi fick möta nya metoder, prova och efter kursen kan vi plocka fram dem igen och göra dem till våra. Vikten av att lyssna på barnen och lära av dem blev tydlig under kursen, frågor väcktes såsom: Vad vill vi förmedla till barn och vad förmedlar de till oss? För att citera Sören; Det spelar egentligen ingen roll vilken bibel ni väljer att använda er av, bara ni har reflekterat om varför ni väljer just den barnbibeln. Vi plockar med oss vikten av att reflektera, att vi ska lyssna på barn och tänka att barnen inte är vår framtid - det är vårt nu. RPT Nr 25 Hösten

4 Indledning I denne artikel sættes fokus på barnets betydning for teologi og pædagogik, dels ud fra refleksioner over udvalgte bibeltekster, dels ved påpegningen af nogle hermeneutiske og didaktiske konsekvenser af en teologi med børn i stedet for en teologi for børn. Barnet som den ufærdige voksne Tidligere mente man, at barndommen var en forberedelse til det egentlige liv som voksen. Efter den opfattelse får barnet først værdi, når det engang bliver voksent. Det var også det synspunkt, som satte sit præg på Jesu omverden (Nissen 1999, 10-11). I den græsk-romerske verden var synet på barnet dog præget af en vis dobbelthed. På den ene side møder vi i den filosofiske litteratur en opfattelse af børnene som ufærdige: de mangler erfaring og dannelse. Intellektualismen hos græske filosoffer bevirker, at man knap nok regner barnet som menneske. Men der var også en tendens til at betragte barnet som særligt dydigt. Det var jo uden seksuelle erfaringer og derfor uskyldigt. På den anden side var det ikke ualmindeligt (ovanligt) med børneslaver. Desuden var det en udbredt skik at udsætte nyfødte børn, som var uønskede eller vanskabte. Hos jøderne var børneudsættelser utænkelig. Barnet blev nemlig betragtet som en velsignelse fra Gud. Men der var ikke en selvstændig interesse for 4 Teologi med børn eksegetiske og hermeneutiskdidaktiske refleksioner Johannes Nissen är verksam vid Det teologiske Fakultet, Aarhus Universitet, först i Nya Testamentet, senare i Praktisk Teologi. Han har gett ut en rad böcker och artiklar inom sina primära intresseområden: Bibelforskning i relation till etik, mission och praktisk teologi barnet som barn, og der er heller ikke spor af romantisering af barnet og dets uskyldstilstand. Barnet skal derimod opdrages til respekt for forældrene og opdrages i de religiøse traditioner. I antik jødedom forskydes accenten over på lovkundskab og praksis. Barnet bliver i stigende grad sat i relation til loven. Det er en udbredt tanke i antikken, at børnene er umyndige. Umyndigheden betragtes forskelligt blandt grækere og jøder, men de er fælles om den forestilling, at barnet først er helt menneske, når det bliver voksent. Umyndigheden er således et kendetegn ved barnets væsen, og opdragelse/uddannelse tjener til at overvinde den. Den ene og væsentlige opgave for barnet er at forberede sig på det egentlige liv. Evangeliernes fortællinger viser, at Jesu omgangskreds var præget af samtidens syn på barnet. Det fremgår af disciplenes forsøg på at holde børnene væk fra Jesus (Mark 10,13-16) og af deres indbyrdes stridigheder om, hvem der er størst (Mark 9,33-37). Men de samme fortællinger viser samtidig, at der sker en radikal omvurdering af børnenes status i lyset af Gudsriget. Velsignelsen af de små børn Den første fortælling handler om velsignelsen af de små børn. Pointen er her, at Gudsriget tilhører børnene (Mark 10,14). Gudsriget er børnenes håb (jf. Baldermann 1996). Historien viser, at Gudsriget ikke vindes gennem lovfromhed eller visdom eller ved andre kvaliteter. Vægten lægges snarere på børns manglende forudsætninger. De bæres hen til Jesus, Gudsriget tilsiges uden betingelser og krav som gave. En anden vigtig side af fortællingen er samspillet mellem ord og handling. Jesus taler ikke bare om Gudsriget, men han omfavner børnene, lægger hænderne på dem og velsigner dem. Samspillet mellem Ord og handling spiller en central rolle i formidlingen af evangeliet, ikke mindst over for børn (Nissen 1999, 12). I sin nuværende skikkelse er fortællingen om Jesu velsignelse af børnene knyttet sammen med en anden tradition, nemlig Jesus ord: Den, der ikke modtager Guds rige, ligesom et lille barn, kommer slet ikke ind i det (v. 15). Mens den første tradition (10, ) handler om det konkrete barns aktuelle behov, er den anden tradition (10:15) rettet mod de voksne. Der er dog en sammenhæng mellem de to traditioner. I begge tilfælde ses barnet som et billede på det paradoksale ved Gudsriget. Opfordringen til at blive som barn er en opfordring til at give afkald på anseelse, magt, rigdom og sikkerhed. Gudsriget indebærer en omvurdering af alle målestokke. I lighed med andre fortællinger kaster fortællingen om Jesu velsignelse af de små børn lys over den læringskultur, som er kendetegnende for Jesu virke. Det er med rette blevet påpeget, at Jesus igennem fortællingen inddrager sine tilhører og lader dem se sig selv først i deres lokale kontekst, hvorefter fortællingen skifter retning (riktning) og spejler Guds Rige som det fremmede og helt anderledes. Jesus formår at gøre Gudsriget nærværende i situationen, sætte det nye i relation til tilhørernes egne erfaringer og herved give mennesker nye øjne at se sig selv, verden og Gud med. I sprækken mellem det kendte og det nye, fremmede rejses et kritisk befriende potentiale. Tilhørerne tilbydes en ny selvforståelse, som befordrer en personlig stillingtagen til tro på eller afvisning af det nye. Herved svarer budskab og didaktik, indhold og form til hinanden (varandra) som to sider af samme sag (Tange 2006, 23-24). RPT Nr 25 Hösten 2012

5 Barnet som læremester - Jesu omvendte pædagogik Den anden fortælling handler om en strid mellem Jesu disciple om, hvem der er størst. Jesus reagerer ved at stille et barn i midten af discipelkredsen, omfavne det og sige. Den, der tager imod sådan et barn i mit navn, tager imod mig, og den, der tager imod mig, tager ikke imod mig, men imod ham, som sendte mig (Mark 9, 37). Disciplenes strid må ses i lyset af jødernes forståelse af loven og læreautoriteten, dvs. det jødiske uddannelsesideal. Dette ideal svarer på mange måder til det græsk-romerske ideal. Det latinske ord for undervisning ( erudire ) hentyder til, at det ubearbejdede ( rudis ) må formes for at blive sandt menneskeligt. I den græsk-romerske verden var undervisningen da også den kunst ud af råmaterialet børn at frembringe duelige soldater, ansvarlige borgere, respektable forældre etc. Det hebræiske ord for undervisning ( jasar ) betyder tugte, disciplinere, instruere. Barnet blev således i både det græsk-romerske samfund og i det jødiske samfund betragtet som objekt for en undervisning, hvis opgave det var at gøre barnet til en moden voksen. Barnet, eleven, disciplen var med andre ord den modtagende part. Mark 9,33-37 viser nu, at Jesus gør op med denne udbredte forestilling. Barnet ses ikke længere som den, der blot modtager belæring, men som den, der ved sin blotte eksistens bliver et svar på disciplenes stridsspørgsmål. Ja, faktisk bliver barnet disciplenes læremester. Der sker en radikal omvurdering af det traditionelle forhold mellem eleven (barnet) og læreren (mesteren). Nu bliver barnet lærer, og læreren bliver tjener (jf. Mark 9,35). Det er tale om den omvendte pædagogik. (jf. Weber 1979: 43-47). Børneteologi I de seneste årtier er der opstået en hel ny retning, som kaldes teologi med børn eller børneteologi. Der er mange lighedspunkter mellem denne børneteologi og den såkaldte børnefilosofi, men til forskel fra sidstnævnte inddrager børneteologien i højere grad de bibelske tekster, og her spiller de to fortællinger fra Markusevangeliet en central rolle. Børneteologi er ikke først og fremmest teologi om børn eller for børn, men er teologi ud fra barnets ståsted, fra barnets perspektiv. Sturla Stålsett påpeger, at en børneteologi kan bygge på indsigter fra flere strømninger. En væsentlig indsigt kommer med den såkaldte hermeneutiske vending, som har lært os betydningen af fortolkningens sted, subjekt og kontekst. Det gælder ikke mindst de kontekstuelle teologier: befrielsesteologi, feminisme har lært os, at denne hermeneutiske indsigt har en særlig vigtig kritisk og konstruktiv rolle i forhold til teologien. Over for de bibellæsninger, der betragter universalitet og objektivitet som normen, bliver det vigtigt at søge efter de røster, der er bragt til tavshed. Disse røster findes både i den person og i det fællesskab, som fortolker, og i de tekster og traditioner, der fortolkes (Stålsett 2004, 7-8). Nutidens børneforskning understreger betydningen af at indtage et bevidst og metodisk børneperspektiv. Et sådant perspektiv fører til afsløring og kritik af det voksendominerede samfund, som sætter sit præg på både børn, unge og ældre. I de sidste generationer har kvinde- og kønsforskning peget på, at samfundet på mange måder har været præget af mandlige værdier. Det kommer også til udtryk i de bibelske teksters form og indhold. På samme måde peges der i dag på, at ikke blot har manden været normen og kriteriet for det fuldkomment menneskelige, men det har været den voksne mand. Og til trods for den radikale ansats i evangelierne har voksendominansen uden tvivl også sat sig dybe spor i bibelteksterne og manges forståelse af dem. Den indsigt må inddrages i det hermeneutiske arbejde med bibelteksterne. Det giver grund til at skifte perspektiv. Børneteologi er at læse troens kilder med barneøjne. Set i det lys bliver man opmærksom på nogle ting i de velkendte tekster, som man ikke tidligere har ladet få betydning for det teologiske og pædagogiske arbejde. Den, der ikke modtager Guds rige ligesom et lille barn, kommer slet ikke ind i det (Mark 10, 15). Jeg priser dig, fader, himlens og jordens Herre, fordi du har skjult dette for de vise og forstandige, og åbenbaret det for små umyndige (Matt 11,25). En kirkelig undervisning, som er inspireret af børneteologi, må fremme en paradoksal modning og vækst: Det drejer sig om at vokse op til at blive barn og lære sig at blive barn. Afsluttende skal der peges på nogle få andre perspektiver. At se verden med barnets øjne Evangeliet i børnene betyder at se verden med barnets øjne (Weber 1985). Hvis vi ser tingene på den måde, lærer vi, at vi alle er betydningsfulde uanset præstationer og dygtighed at vi alle er elskede, sådan som vi er, og at vi er kaldede til at elske. Og vi lærer at sige nej til alt det, der hindrer barnet i at udvikles i ånd og forstand, skabt som det er i Guds billede. Kirken har behov for børn, og børn har behov for kirken. Voksne skal tage ved lære af børn, når det gælder tro (jf. Matt 18,3). Det er umuligt, hvis der ikke findes børn i kirken, eller børn kun befinder sig ude i periferien (Schweitzer 2006, 137). Teologi og livsalder Vore forestillinger om det at være kristen er hovedsagelig knyttet til voksenlivet. Voksne antager, at det at tilhøre kirken betyder, at man tror på visse ting, gør visse ting, og det, man skal tro, er som regel det, kun voksne kan tro, og det man skal gøre, det som kun voksne kan gøre. men en teologi, der tager barnet alvorligt, må også tage alderen alvorligt. Et barn på to år er mere end en ufærdig voksen. Et menneske er helt menneske på ethvert trin af sin udvikling. Eller bedre. Det er et karakteristisk træk ved det kristne menneskesyn, at vi alle børn og voksne opfattes som ufærdige: Vi er Guds børn nu, og det er endnu ikke åbenbaret, hvad vi skal blive (1 Joh 3,2, jf. 1 Kor 13,12). Netop det ufærdige ved vores menneskelighed er årsag til at livet som kristen er et liv i stadig vækst og betegnes som vejen (Barnet midt iblandt os 1980, 16). Bibelstudier for hele mennesket Teologi og kirke i vores del af verdenen har et umiskendeligt intellektuelt præg. En barnets teologi vil her være RPT Nr 25 Hösten

6 et vigtigt korrektiv, idet den gør opmærksom på betydningen af handlingens sprog (til dette begreb Lönnebo 1975: ). De klassiske ( akademiske ) bibellæsningsmåder er intellektuelle og kognitive og må suppleres med medskabende (kreative) bibelstudier, hvor også følelserne og kroppen inddrages (Nissen 1997: 67-69). Jesu ord om børn er forbundet med profetiske handlinger, gestus og tegn. Her er der også plads til følelser og sanser, hvilket er af stor betydning i formidlingen af evangeliet til børn. Jesu pædagogik kan beskrives som en vekselvirkning mellem ord og handling, mellem aktion og refleksion. Hans ord var effektive i den forstand, at de ikke blot nøjedes med at informere om virkeligheden, men også havde til hensigt at transformere den. Referencer Barnet midt iblandt os, København: KFUK-spejderne i samarbejde med Materialecentralen: 1980 (oversat fra den engelske rapport The Child in the Church, udg. af National Christian Education Council). Baldermann, Ingo, Gottes Reich Hoffnung für Kinder. Entdeckungen mit Kindern in den Evangelien, Neukirchener Verlag Lönnebo, Martin, Religionens fem språk Om religionens mening och förnyelse, Stockholm: Verbum Nissen, Johannes Mødestedet i didaktisk og teologisk belysning, i B. Thyssen (red.) Bibelbrug og livsoplysning. Bibeldidaktiske overvejelser, København: Religionspædagogisk Center 1997, Nissen, Johannes Børn og barnlighed teologiske overvejelser ud fra Det nye Testamente, i Førskolebørn og religion, konferencerapport udg. af Folkekirkens Pædagogiske Institut 1999, s Schweitzer, Friedrich, Barnets ret til religion, København: Aros 2006 (oversat fra tysk). Stålsett, Sturla Å lære seg å bli barn? Om barneteologi, dåp og trosopplæring, Prismet 55 (2004), Tange, Nina, Læringskultur i et evangelisk spejl, i Konfirmationsforberedelse. Formål fagbeskrivelse vejledning, Aros Forlag/Teologisk Pædagogisk Center 2006, Weber, Hans-Ruedi, Jesus and Children. Biblical Resources for Study and Preaching, Geneva;: WCC Weber, Hans-Ruedi, Evangeliet i barnet, Vår Lösen 76 (1985), Är bibeln barntillåten? 1 1Jenny Dobers, Helena Lind Jenny Dobers är pastor i Immanuelskyrkan, Stockholm. Helena Lind är fil kand i litteraturvetenskap och informatör hos sjöräddningssällskapet. När jag var liten älskade jag när man läste för mig. Och jag hade en morfar som gärna läste. Dock med vissa förbehåll. Hans tro tillät inte att små barnaöron fick höra vad som helst. Således fick jag Barnens bibel uppläst för mig ett antal gånger. Av den myckna läsningen fick jag en stor skatt med mig bibelns berättelser finns djupt förankrade i det erfarenhetsgods jag haft att ösa ur under hela livet. Men jag fick ju förstås också med mig hela den teologi som genomsyrar just den barnbibel jag läste vilket som för så många andra under 70-talet var Anne de Vries, Barnens bibel (Vries 1974). Och det helt ore- 1 Eftersom vi skrivit texten tillsammans växlar den ibland perspektiv mellan»jag«och»vi«. 6 flekterat, som om detta vore bibeln själv och varje enskild berättelse en självklarhet. Först när jag för något år sedan läste Sören Dalevis avhandling Gud som haver barnen kär? (Dalevi 2007) insåg jag hur mycket jag påverkats av det här. När jag läser Dalevis analys av de Vries inser jag att vissa bibelberättelser i mitt minne idag ligger närmre de Vries tolkningar än bibelns grundtext trots att jag lagt år av teologiska studier, teologiskt arbete och bibelläsning mellan mig och lässtunderna i soffan med morfar. En sådan upptäckt gjorde jag till exempel med liknelsen om det förlorade fåret. (Luk 15:1-7) Jag ser framför mig hur herden lämnar sina 99 får tryggt inhägnade när han går för att söka det hundrade fåret. Med hjälp av Dalevi inser jag att i evangeliernas berättelse lämnar Jesus inte fåren i trygghet, utan i bergen (Matteus) eller öknen (Lukas). Min bild kommer från de Vries som skriver om hela berättelsen ur fårets perspektiv, ett får som beskrivs som ett dumt, olydigt lamm medan herden beskrivs som god och mycket ansvarstagande. (Dalevi ) Versionen som präntats in i mig som barn överskuggar alla de textanalyser jag gjort i vuxen ålder. Vi är förmodligen många som älskade bibelns berättelser som barn, men som ibland tvekar när vi ska läsa vissa av dem för våra egna barn. Vad vill jag egentligen förmedla till mitt barn? Vill man, ska man verkligen berätta alla bibelns berättelser för barnen? Är berättelser om syndaflod, barnaoffer och avrättning på ett kors lämpliga för barn? Och hur kan jag hjälpa barnen att ta till sig de storslagna orden om kärlek, förlåtelse, befrielse och evigt liv som burit människor från generation till generation? Barnens behov av konkreta svar är en utmaning för den som är nöjd med att ha lämnat barnatron bakom sig. Ju mer frågorna tränger sig på, desto tydligare blir insikten: det här handlar inte bara kanske inte ens framför allt om barnen. Det här är frågor som tvingar mig att gå på djupet med min egen gudsbild och teologi. Reflexioner kring urval och teologi i»biblar«för barn. I moderna svenska familjer har bibeln sällan någon central roll. För väldigt många blir barnbibeln förmodligen den enda kontakten med bibeln i vuxen ålder. Barnbiblarna fyller på så vis en enormt viktig funktion för både barn och vuxna. Men de bär också ett RPT Nr 25 Hösten 2012

7 stort ansvar. Få vuxna som läser en barnbibel har tillräcklig kunskap om bibeln för att kunna urskilja hur stora friheter barnbibelförfattaren tagit sig gentemot den»riktiga«bibeln. Något sådant som en barnbibel som utan tolkning återger bibelns berättelser för barn finns naturligtvis inte. Redan urvalet av berättelser är en tolkning i sig. Varje barnbibel har en teologisk agenda som hänger ihop med hur man ser på barn och vad som är syftet med boken. Men det är olika hur uttalad denna agenda är. Vi ser att det här blir ett problem. Urvalet och tolkningen i en barnbibel - och den teologi som blir resultatet - förblir dold för de allra flesta som läser en barnbibel eller får den läst för sig. Gud som haver barnen kär? Sören Dalevi analyserar i sin avhandling barnsyn, gudsbild och Jesusbild i barnbiblar och gör en fördjupad analys av Barnens bibel av Anne de Vries och Bibeln i berättelser och bilder av Johannes Mœllehave, två av de barnbiblar som haft störst genomslag i Skandinavien. Efter en noggrann analys ser Dalevi att målet med berättelsen i Barnens bibel är att leda barnet så att det en dag får komma till festen i himlen. För att få vara med på festen behöver barnet lära sig att välja rätt. Fromma, lydiga och»snälla«människor får Guds hjälp och gillande (och får komma på festen) medan det går illa för olydiga och elaka människor, de blir straffade och får gå bort från Gud. Budskapet är tydligt: helst lydig, men om du varit olydig ska du ångra dig. Vi konstaterar att, enligt Dalevis analys av de Vries, barnets eget ansvar blir stort för hur det ska tas emot av Gud. Møllehaves agenda för sin barnbibel är en annan än de Vries. Boken är tänkt att kunna användas som dopgåva och detta präglar delvis texterna. Bibeln i berättelser och bilder lägger betoningen på dopet, förstått som en relation till Jesus, och målet är att barnet skall inse denna sin tillhörighet till Gud och de möjligheter som ligger i detta. Ett annat genomgående drag som hör ihop med detta, är identifikation med de olika karaktärerna i berättelserna. Här finns en förståelse för karaktärer som gör fel, och förlåtelse. Vad jag är, att jag är döpt, är viktigare än att vara lydig. Dalevi ser en barnsyn där barnets möjligheter, oavsett bakgrund eller gärningar, framhålls. Gütersloher Erzählbibel En barnbibel som funnit vägar att bemöta några av de dilemman vi skissat i inledningen till den här artikeln är den tyska berättarbibeln Gütersloher Erzählbibel. (Klöpper & Schiffner 2008) Framför allt är det tre aspekter i den som gör att vi tycker den är värd att belysas. För det första har författarna en tydlig agenda för sin bok och gör något så ovanligt som att skriva ett helt kapitel i slutet av boken där man redogör för vilka grunder man haft för sitt urval och sina tolkningar. För det andra försöker de skapa en genusbalans i urval och ordval. Och för det tredje finns en tydlig tanke kring hur man kan hantera de komplicerade berättelser som återger våld, förtryck och orättvisor. Först några ord om idén att ha med ett förklarande kapitel. Man kan fundera kring om det är meningsfullt att ha ett långt, teologiskt anspråksfullt, avslutningskapitel i just en barnbibel. Vi tycker att det är föredömligt att göra en programförklaring som den här. Som vi konstaterat: den teologiska och pedagogiska agendan finns alltid där det bästa är att tydliggöra den för sig själv och läsarna. Detta än mer när så få av läsarna har tillräcklig kunskap om bibeln för att själva kunna bedöma hur nära berättelserna ligger»grundtexten«. Ett av författarnas mål med berättarbibeln har varit att göra bibelns texter på en gång mer välkända och mer främmande. Med det sistnämnda menar de att det är angeläget att låta motsägelser, luckor och det som är svårt att förstå vara kvar i återberättandet. På så vis väcker bibeln våra egna frågor och sökande efter svar. Medvetet låter de inte bara de vackra texterna, de som återger en värld där allt är helt, finnas med. Barn har erfarenheter av våld och orättvisor återberättar vi en bibel där allt är idyll kan de inte identifiera sig med berättelserna. Får barnen med sig berättelserna om förtryck kan de där få vänner med liknande erfarenheter som de egna och så hitta språk för de orättvisor de själva utsätts för och våga göra motstånd. Författarna framhåller att bibeln inte presenterar idoler och idealmänniskor, utan förebilder. Människor med positiva och negativa sidor som man måste gå in i samtal med och mot vilka man måste positionera sig. I bibelns berättelser finns en befriande potential, menar de, material som kan hjälpa oss att spränga begränsande förväntningar och normer som gäller kön/genus. Bibliska kvinnor är inte bara svaga och tillbakadragna, männen inte bara starka och orädda. Författarna vill låta den berättelse om Guds befrielse som pågått genom generationer allt sedan exodus få fortsätta. Återberättar man detta ger man barnen möjlighet att sätta in sig själva i befrielsens mönster, menar de. Konsekvent genom boken omtalas Gud omväxlande i maskulinum och femininum. Gud är varken kvinna eller man och samtidigt både och. Detta är ett sätt att framhålla den mångfald av gudsbilder som faktiskt finns i bibeln. RPT Nr 25 Hösten

8 Att läsa barnbiblar med genusglasögon. När vi funderade kring hur urval görs i barnbiblar var det naturligt att frågor relaterade till genus blev aktuella. Vi gjorde en läsning ur ett enkelt genusperspektiv av tio av de barnbiblar som finns att tillgå idag på svenska, samt tre andra böcker för barn med motiv ur bibeln. Vi vill gärna återge något av vad vi fann, eftersom vi tycker att det ger belysande och tydliga exempel på hur medvetenhet (eller omedvetenhet) om och reflektion kring en viss aspekt i det här fallet genus återspeglas i de val man gör i barnbibeltexten. Vår utgångspunkt är att bibeln förmedlar bilder av patriarkala samhällen för länge sedan. Få kvinnor skildras som namngivna och handlande subjekt och många texter skildrar förtryck av kvinnor som en normal ordning eller påbjuder mäns överordning och kvinnors underordning. Samtidigt kan man inte enkelt avfärda detta med att det tillhör en annan tid som vi nu lämnat. Förtryckande genusmönster finns också idag och återskapas ständigt. Om man väljer att inte adressera frågor om genus när man återger bibelns berättelser kan det uppfattas som att bibeltexten legitimerar den ojämlika maktrelation mellan män och kvinnor som beskrivs. På så sätt riskerar man att konservera och förstärka dagens ojämlikhet och orättvisor. Om man av ointresse eller omedvetenhet sällan eller aldrig berättar de berättelser (som faktiskt finns) där flickor och kvinnor spelar viktiga roller sänder man osunda signaler till både pojkar och flickor. Om man mer eller mindre uttalat enbart använder maskulina bilder av Gud, begränsar man barnens fantasi och går miste om den potential som bibeln ger. I likhet med författarna till Gütersloher Erzählbibel utgår vi ifrån att bibelns berättelser om motstånd, befrielse och nytt liv också gäller från förtryck och bundenhet i stelnade könsroller. För att göra vår analys har vi tagit hjälp av Nina Edgardh Beckman. I sin artikel Guds tal eller vårt. Vägar bortom ett inklusivt gudstjänstspråk (Edgardh Beckman 2003) visar hon på tre metoder för att arbeta genusmedvetet med språket kring Gud. Den första är att neutralisera språket att 8 undvika könsbestämningar av Gud. Den andra metoden är den kompletterande. Här talar man om och till Gud både feminint och maskulint och både kvinnors och mäns erfarenheter får komma till uttryck. Den tredje modellen, som Edgardh Beckman själv förordar, kallar hon den emancipatoriska, det vill säga den befriande metoden. Ett befriande språk försöker varken neutralisera eller komplettera utan ifrågasätter ett system. Det ger ett berättelser och bilder som går utanför det konventionella och överraskar. I vår läsning sökte vi alla tre metoderna. Som vi väntat omtalas Gud i de allra flesta barnbiblar, på ett, som det verkar, helt oproblematiserat sätt, i enbart maskulina termer. Några enstaka biblar verkar vilja undvika att könsbestämma Gud genom att sällan använda pronomen om Gud, till exempel Bibeln för de allra minsta som enbart omtalar Gud med ordet»gud«. Bibel för barn talar ofta om»herren«men undviker nästan konsekvent pronomen. När det ändå förekommer är det maskulint. Mer nyfikna var vi på hur det skulle se ut med representationen av manliga respektive kvinnliga huvudpersoner i berättelserna. Ett sorgligt men ganska talande exempel är Mina första bibelberättelser. Av de 30 kapitel som hämtats ur Gamla Testamentet har endast ett en kvinna som huvudperson (Rut), fyra-fem berättelser har en kvinna som spelar en viktig roll. Den enda gången en kvinna nämns i en rubrik är det med orden:»den rätta hustrun för Isak«. Av 20 namn som nämns i rubrikerna i Bibeln i berättelser och bilder är två kvinnor:»adam och Eva«och»Maria och Gabriel«. Även i Barnens bibel är männen i stor majoritet, men det finns ett något större urval av kvinnliga karaktärer. Det finns också exempel på mer balanserade biblar, även om de är undantag. Bibeln för de minsta har med många kvinnor genom hela boken. Bibel för barn skapar (i god Lukasanda), där det är möjligt, berättelsepar med en kvinna och en man som huvudpersoner. Några böcker visar tecken på en fördjupad reflektion kring genus, en emancipatorisk ansats. Värt att nämna är sättet att tala om Jesu efterföljare. Bibel för barn skriver när Jesus kallat sina tolv lärjungar:»han hade också andra vänner som följde honom på hans vandringar, bland dem många kvinnor«. (Bibel för barn 155) Bibeln för de allra minsta använder ordet»vänner«istället för lärjungar det är inte uttalat att de är män. (Bibeln för de allra minsta ) Ordet»vänner«används också i berättelsen om den tomma graven det är inte uttalat att de är kvinnor. ( ) På så sätt upphävs hierarkin, alla som följde Jesus framstår som lika viktiga. Denna bok gör också två viktiga val i berättelsen om skapelsen. Adam och Eva skapas samtidigt och får gemensamt uppdraget från Gud att ta hand om världen, och syndafallet beskrivs kortfattat:»en dag tittade Gud ner från himlen. Å nej sa Gud. Människorna har förstört min fina värld. Då kom Gud att tänka på Noa «Helt andra val gör De yngstas bibel, som under rubriken»medhjälparen«berättar att människan som Gud hade skapat hette Adam. När Adam efter ett tag känner sig ensam gör Gud Eva:»Eva var precis den som Adam behövde. Hon kunde hjälpa honom med allt.«även Min lilla bibel väljer bort ordet lärjungar till förmån för vänner, här framgår det också tydligt att vännerna är både kvinnor och män. Här finns också tänkvärda rubriker som ger andra perspektiv än de som vanligtvis ges:»barnet som kallades glädjen«(om Abram och Sarai)»Mirjam och prinsessan«,»den lilla tjänarinnan«(om Naaman),»Fåraherdens sång«(ps 23),»Den kärleksfulle pappan«(liknelsen om den förlorade sonen). Ett befriande annorlunda perspektiv finner vi också i en bok som inte är en barnbibel; När allting var nytt. RPT Nr 25 Hösten 2012

9 Gud omtalas här bara som»någon«. Av bilderna framgår att»någon«är en skäggig liten farbror, en inte särskilt ovanlig bild av Gud. Det ovanliga är snarare att hela skapelsen sker genom att denna farbror syr, tvättar, målar, blåser såpbubblor och planterar. Den här överblicken är på inget sätt uttömmande eller komplett. Men den påminner om att det får konsekvenser att vara oreflekterad kring vad man väljer att berätta och hur. Och eftersom återberättande alltid innebär tolkning kan skillnaden mellan genusperspektiv eller inte, innebära skillnaden mellan att förmedla ett budskap som legitimerar förtyck och orättvisor och att förmedla budskapet om befrielse och upprättelse. Slutord Att ge barnen berättelser är att ge med dem en otrolig skatt. Som kristna tror vi förstås att bibelns berättelser har en alldeles speciell särställning. De berättelser man får höra som barn bär man ofta med sig, medvetet eller omedvetet, hela livet. Att det finns ett antal dilemman förknippat med det gör på inget sätt att vi ska sluta berätta. Men det borde göra oss mer intresserade av att reflektera över vad, varför och hur vi berättar. För barnens skull. Men också för att berika och fördjupa vår egen tro. Litteraturförteckning Andersson, K & Wernolf, I & Östh, L, 1995, Bibel för barn. Stockholm: Verbum förlag. Ayres, H, Wright, S A, 2005, Min lilla Bibel. Stockholm: Verbum. förlag Dalevi, S, 2007, Gud som haver barnen kär? Barnsyn, gudsbild och Jesusbild i Barnens bibel och Bibeln i berättelser och bilder. Stockholm: Verbum förlag. Edgardh Beckman, N, 2003, Guds tal eller vårt. Vägar bortom ett inklusivt gudstjänstspråk i Årsbok för svenskt gudstjänstliv. Malmö: Artos & Norma bokförlag. Garcia de Lynam, A, 2000, När allting var nytt. Örebro: Bokförlaget Libris. Harker, J, Phipps M, 2001, Mina första bibelberättelser. Bath: Parragon. Hellman-Bergsten, I, 2001, Bibeln för de minsta. Örebro: Bokförlaget Libris. Henley, K, 1990: De yngstas bibel. EFSförlaget (senare utgåvor på Verbum). Klöpper, D & Schiffner, K, 2008, Gütersloher Erzählbibel. Mit Bildern von Juliana Heidenreich. Gütersloh: Gütersloher Verlagshaus. Maxwell, A S, 1960, Solglitter. Roligt och lärorikt för flickor och pojkar. Stockholm: Skandinaviska Bokförlaget. Mœllehave, J, 2006, Bibeln i berättelser och bilder. Stockholm: Verbum förlag. Toulmin, S, 2007, Bibeln för de allra minsta. Örebro: Bokförlaget Libris. Vries, de A, 1974, Barnens bibel. Örebro: IPC International Publishing Company. Bibelfortelling for barn av Birgitte Bjørnstad Sæbø 1. Om Bibelfortelling I begynnelsen var fortellingen. Fra første blad i Bibelen tas vi med inn i fortellingen om livets tilblivelse. Hvorfor er alt skapt? Hvor vi kommer fra som mennesker? Hvor skal vi? Hvilke vilkår lever vi under? Bibelen gir oss ikke nødvendigvis en naturvitenskapelig forklaring på hvordan verden ble til, men den forteller oss hvorfor verden ble til. Den forteller oss om en skapende Gud som elsker fellesskap, en Gud som er fellesskap i sin treenighet. Bibelen forteller om en treenig Gud som aldri slutter å skape, men som fortsatt er aktivt handlende og ønsker å prege våre livsfortellinger. Noen leser Bibelen og dens historier som en samling med regler og levesett. Hvor ofte har jeg ikke hørt utsagnet: «..og denne historien skal fortelle oss at...» «.. og denne teksten betyr at..» Fra et fortellersynspunkt vil jeg peke på at fortellingen er åpen. Det betyr at vi ikke skal ta den for gitt. Der er lag på lag, noe å ta med seg for enhver generasjon i et hvert århundre. Fortellingens vesen er nettopp at den ikke er låst til èn fortolkning, èn bestemt forståelse. Om en fortelling får stå alene uten å bli forklart eller tolket i etterkant, kan man oppleve at fortellingen kan «lande» litt ulikt hos tilhørerne. Tilhørerne kan sitte igjen med ulike bilder, ulik innsikt, ulik opplevelse av hva som treffer dem akkurat nå. Den samme fortelling kan således tale både til trøst og utfordring, alt etter hvilken situasjon tilhøreren befinner seg i. Det er en spennende dimensjon ved fortellingens vesen, spesielt når det er Guds Ord vi er samlet om. Det er Den Hellige Ånds oppgave å åpne Ordet for den som lytter. Bibelen handler om Gud og mennesker i tid og rom. Som Harald Hegstad (professor på Menighetsfakultetet i Oslo) sier i boken «Sammen i forandring:» «Bibelen er ikke først og fremst en samling læresetninger, men en fortelling om hva Gud har sagt og gjort på bestemte tidspunkter i historien og hvordan mennesker har opplevd ham.» (s. 13) Bibelen er full av levd liv, av livsopplevelser med Gud som har satt spor, skapt forandring og ført til forandring. Bibelen er en samling fortellinger om Guds tiltedeværelse i menneskers liv, fortellinger som måtte fortelles videre. Bibelens form er narrativ. Dr. Sophia Cavaletti ( ) påpeker at prekenen en gang i tiden mistet sin oldkirkelige billedform. Det som erstattet bildene var formler og regler som de troende skulle lære. Men det er altså fortellingene som har skapt våre trosbekjennelser. Vår trosbekjennelse har sitt utgangspunkt i fortellingen om Gud som skaper, om inkarnasjo- RPT Nr 25 Hösten

10 nen, om Jesu liv, død og oppstandelse og apostlene sitt oppdrag i å bringe evangeliget videre ut til verdens ende. Dogmene er et sammendrag av fortellingene. Cavaletti mener videre at vi må tilbake til bildene, for bilder involverer oss på en annen måte og lar oss trenge dypere inn i forståelse. Gud ble fortelling. Han gikk inn i tid og rom, fikk et ansikt, et bilde. Evangelienes beretninger om Jesus forteller oss hvordan Gud er. Johannesprologen avslutter slik: «Ingen har noen gang sett Gud, men den enbårne, som er Gud, og som er i Fars favn, han har vist oss hvem han er.» (Joh.1.18) Jesus er Guds sanne bilde, og den som har sett Jesus har sett Gud. Dette betyr at alle fortellingene om Jesus forteller noe om Guds vesen. Vi kan bli kjent med Gud ved å lese om og lytte til fortellingene om ham. I historiene i seg selv ligger det kunnskap og innsikt og mulighet for kjennskap til Gud. Historiene i seg selv er ment å skape tro, slik det står i Joh : «Jesus gjorde også mange andre tegn for øynene på disiplene, tegn som det ikke er skrevet om i denne boken. Men disse er skrevet ned for at dere skal tro at Jesus er Messias, Guds Sønn, og for at dere ved troen skal ha liv i hans navn.» Nettopp dette er den muntlige fortellingens mulighet. Å gjenfortelle Bibelfortellingene på en levende måte, slik at Jesus blir malt for øynene for tilhørerne - barn og voksne - og de kommer til tro, eller får styrket sin tro. 2. Bilder og lignelser Jesus snakket mye i bilder og i lignelser. I Matt står det: «Alt dette sa Jesus i lignelser til folket, og uten lignelser talte han ikke noe til dem. Slik skulle det bli oppfylt som er sagt ved profeten: Jeg vil åpne min munn og tale i bilder, fremsi det som har vært skjult fra verden ble til.» Hvorfor snakket Jesus i lignelser? Kanskje fordi fortellinger og bilder kan si noe vesentlig om ting som det både er vanskelig å forklare intellektuelt og som man ofte må bruke mange ord for å sette navn på. La meg gi et par eksempler: 10 Når Jesus skal forklare hva Guds rike er bruker han et bilde. Han snakker om sennepsfrøet. Sennepsfrøet er et svært lite frø, men når frøet plantes i jorda, ligger det i dette lille frøet mulighet for å kunne vokse seg ufattelig høyt og stort. For tilhørerne var sennepsfrøet kjent, og de kunne se for seg dette bildet og forstå sammenligningen. Fortellinger kan også si noe om moral og etikk uten å si det så direkte. Peter spurte engang Jesus: «Herre, hvor mange ganger skal min bror kunne forgå seg mot meg, og jeg likevel tilgi ham» Så mange som sju?» (Matt ) Jeg tenker nok at Peter syntes han tok hardt i Sju ganger er tross alt mye. Hva svarte Jesus? Han ga først et «konkret» svar: «Sytti ganger sju!» hvilket vel er uendelig. Så kunne Jesus valgt å komme med en formaning til Peter: «Tenk nå på hvor mye Gud har tilgitt deg! Da burde du også kunne tilgi andre!» Men istedet fortsatte han med å fortelle en lignelse. Den historien han forteller setter Peters spørsmål i et annet lys. Uten å forklare mer tror jeg Peter svært godt forsto hva Jesus mente. 3. Muntlig fortelling Vår tid er preget av sterke visuelle inntrykk. De fleste barn og unge møter daglig massive bilder gjennom TV, data, dvd, playstation, mobiltelefoner osv. BarneTV-programmene i dag har en form der det raskt hoppes fra ett innslag til ett annet. Et barn som blir født inn i en slik virkelighet trenger mer enn noen gang å øve opp evnen ro, til å dvele over noe over lengre tid. Og de trenger å øve opp evnen til egen fantasi. Fortellerformen innbyr til begge disse mulighetene. Gjennom den muntlige fortellingen blir barn holdt i ånde bare ved bruk av en engasjert fortellerstemme og evt. noen enkle virkemidler. Noen barn kan sitte oppslukt i en halvtime hvis bare fortellingen er spennende nok. Konsentrasjon er en evne som kan øves opp, og som er viktig å øve opp. I forhold til deltagelse gir den muntlige fortellingen, i motsetning til TV-skjermen, også mulighet for personlig involvering gjennom avbrytelser, spørsmål og kommentarer. Fortellingen gir en unik mulighet for at tilhørerne kan danne sine egne indre bilder og forestillinger. Den gir ingen fasit, men er åpen i sin form i motsetningen til et fotografi. Dens eneste begrensinger er fantasiens. Nettopp derfor bærer fortellingen i seg så mange muligheter. Bibelfortellingene er i utgangspunktet gitt oss i muntlig form. Det er ikke mange hundre år siden vi fikk Bibelen på vårt eget morsmål og folk flest begynte å lære å lese selv. Før dette fikk alle Bibelfortellingene fortalt. Vi trenger å ta tilbake den muntlige formidlingen av Bibelfortellinger. Men det fordrer at vi som kjenner disse fortellingene og som har til oppgave å bringe dem videre, går inn i historiene på nytt. Vi må ikke ta historiene for gitt, men ta oss tid, dykke ned i fortellingene, la oss engasjere og berøre, undre oss. Slik «Ordet ble menneske og tok bolig iblant oss» (Joh. 1.14), må vi la Ordet ta bolig i oss. Bare slik blir det levende formidling. 4. Om ulike læringssyn i kirken Evangeliene er gitt oss for å skape tro og gi næring til vår tro. Hvem sitter på innsikten i troens hemmeligheter? Tradisjonelt har synet på opplæring i kirken vært at det er den voksne som sitter inne med all kunnskapen om Gud. Barnet er blitt sett på som et «tabula rasa» - en tom tavle som skal fylles med kunnskap. Det er den voksne som er blitt gitt rollen å skulle fylle på med det barnet trenger å vite om troen. De siste årene har det skjedd en stor endring i læringssynet i kirken i Norge. På 1970-tallet fikk man et mer sosiokulturelt læringssyn: Barna måtte vokse i tro gjennom å ta del i en kristen praksis, f.eks. ta del i nattverd og andre kirkelige handlinger. Men modellen var fortsatt den voksne, at barna skulle sosialiseres inn i en kristen voksen setting. Etter år 2000 har det skjedd en omfattende endring i synet på barnet. Barneteologien har vært banebrytende. Nå er det flere som hevder at det kanskje heller er barnet som har mye å lære oss voksne, ikke minst om tro. At barna - nettopp fra sitt ståsted - kan gi oss voksne innsikter som bare de kan finne. Jesus sa engang: «Jeg takker deg, Far, himmelens og jorden Herre, fordi du har skjult dette for vise o gforstandige, men åpenbart det for umyndige små. Ja, Far, for RPT Nr 25 Hösten 2012

11 dette var din gode vilje.» (Matt ) Dette perspektivet innbyr til ydmykhet i synet på barnet og i trosformidlingen til barnet. Fra en fortellers ståsted harmoniserer dette godt med tanken om at fortellingene står godt alene. Fortellingene trenger ikke forklares, gis et meningsinnhold. Meningen ligger i fortellingen. Istedet for at fortellingene fortelles og den voksne i etterkant peker på hva barna skal lære av fortellingen, innbyr dette perspektivet på formidling heller til større fokus på felles undring. Hva har barna sett når man har fortalt? Hvilke bilder fikk de? Hva hørte de og merket de seg? Hva kan dette fortelle oss om Jesus, hvordan han er, om Gud? En levende, billedrik formidling kan skape det rommet som gjør at barna deltar i fortellingen og gjør oppdagelser selv, uten at fortellingen blir forklart. Det er en type innsikt man kanskje kan risikere å gå glipp av om man har bestemt hva «teksten skal bety.» Historiene om Jesus står stødig alene. Det vi kan bidra med som voksne er bakgrunnskunnskap; forklaring av vanskelige begrep, at vi selv setter oss inn i hvordan samfunnet var på den tida, slik at vi kan beskrive forhold, det være seg pengeverdi, hva det ville si å være spedalsk o.l. som barna av seg selv ikke har mulighet til å vite om. Men en fortellers oppgave er ikke å «forklare» selve fortellingen, men å «skape bilder» og la fortellingen være åpen. Så kan vi undre oss sammen - både forteller og lytter over hva som skjer, undre oss sammen med barna. Kanskje oppdager de noe vi ikke har sett? 5. «Den gode hyrdes katekese» Hvilke Bibelfortellinger gir vi barna? Dette har vært et omdiskutert tema i Norge de siste årene. Noen mener at vi må gi barna alle slags fortellinger fra Bibelen, både fra Det gamle og Det nye testamentet. Vi kan ikke sensurere bort viktige sannheter. Barn til alle tider har fått Bibelenes fortellinger fortalt, uansett alder. Det er også viktig at ikke barna får en bestefarfigur til Gud, men at de får erfaring ikke minst av de ulike gammeltestamentlige bilder som presenteres av Guds vesen. Andre mener at det også er viktig å ta hensyn til barnets utvikling og modning. Hvordan møter egentlig barna med sin livlige fantasi de sterke fortellingene? I hvilken grad kan barn forstå abstrakte bilder? Har barna spesielle behov i sin gudsrelasjon? Nyere studier av barns åndelige, emosjonelle og intellektuelle utvikling gjør at man stiller spørsmålene på en annen måte, utifra barnets perspektiv. Dette i sin tur kan gi føringer både til hvilke Bibelfortellinger vi velger ut og hvordan vi pedagogisk legger de frem for at barna kan forstå innholdet. Sophia Cavaletti, som jeg tidligere har nevnt i denne artikkelen, var den som fremmet disse tankene først. Cavaletti var elev av den italienske pedagogen Maria Montessori ( ). Montessorri la vekt på de sensitive fasene i barns utvilkling. Hun kom fram til at barn, har både generell interesse for, og følsomhet for å lære innen bestemte fagområder, avhengig av alder. Det viktige er derfor å stimulere til de fag barna i enhver alder har spesiell interesse for og anlegg for å lære. Sophia Cavaletti var, som Montesorris elev, opptatt av barns åndelige utvikling, og forsket på om noen av disse funnene også kunne ha overføringsverdi til denne siden av livet. Hun forsket på barn over mange år og mente å se at barn også synes å ha åndelige sensitive faser. Slik barnets utviklingsmessige behov må dekkes for at ikke barnet skal bli skadelidende, slik må også barns åndelige behov ivaretas til gitte aldre. Alle vet hvor viktig det er med barnets tilknytning det første leveår. En baby trenger ikke bare mat og drikke. Uten kjærlighet og nærhet har man sett at barn kan dø. Om de grunnleggende behov ikke dekkes, vil det prege et barn videre i livet. På samme måte påviser Cavaletti at barn også har ulike åndelige behov til visse stadier i livet. De har behov i sitt forhold til Gud som må dekkes for at barnet skal få en sunn og trygg tro videre. Søndagsskolen i Norge og Sverige har bygget sitt barneteologiske grunnlag mye på hennes tanker. ( Kort sammenfattet dreier det seg om dette: Fram til ca. 5-årsalder er det åndelige behovet trygghet, å være omfavnet. I sin gudsrelasjon trenger barna å få møte Guds ubetingede omsorg og kjærlighet. Barnet har ubegrenset mulighet til å bli glad i Gud. Fra ca. 6-9 år er barnets behov at denne ubetingede kjærligheten også er en kjærlighet som tilgir. Barnet får mer begrep om tid og rom og kan forstå seg selv i tiden og frelseshistorien. Det forstår seg selv som mer ansvarlig, og får derfor mer behov for forsoning og tilgivelse. Fra ca 10 år blir etterfølgelsesperspektivet sterkere. Jesus blir et ideal, en man vil følge videre i livet. Jeg nevnte tidligere i denne artikkelen at Jesus ofte snakket i lignelser. I sin trosopplæring blir fortellingen om «Den gode hyrde» et hovedmotiv for Cavaletti. Hun kaller det for «Den gode hyrdes katekese.» Lignelsen om «Den gode hyrde» kan anvendes på ulike måter avhengig av alder, og lignelsen rommer trossannheter som barn trenger, avhengig av alder. Den gode hyrde elsker sauene sine. Hyrden vil ikke miste en eneste en, men går alltid på leting hvis en sau blir borte. Hyrdelignelsen svarer på det behovet 5-åringen har for å bli elsket ubetinget, bare ved å være til, samt den totale trygghet i at hyrden alltid finner igjen sauen om den har blitt borte. Fra ca. 6-årsalder får hyrdelignelsen et nytt perspektiv. Den gode hyrde gir sitt liv for sauene. Selv om sauen har gått seg bort, gir ikke hyrden den opp. Derimot leter hyrden etter den til han finner den, tilgir, gleder seg, og tar sauen inn igjen i flokken. Guds tilgivelse er urokkelig. Guds mulighet og uendelige nåde er at vi alltid kan få en ny start. For eldre barn kan hyrdelignelsen få enda et nytt perspektiv: Den gode hyrde vet hva sauene trenger. Hyrden leder til vann, grønt gress og hvile. Hyrden blir, som følge av gode erfaringer, veilederen som barnet vil følge og ha som ideal. 6. Barnet og de vanskelige Bibelfortellingene Hvilke fortellinger skal vi da gi barna? Hva med alle de vanskelige gudsbildene i GT? Er det riktig å innføre historien om Abraham som, på Guds befaling, legger ved på offerstedet og tenker å ofre sin sønn Isak, for en sju- RPT Nr 25 Hösten

12 åring? Hva vil det i tilfelle gjøre med barnets gudsbilde? Dette ble debattert i avisen Vårt Land i Norge i 2004, da en kunstner planla å ha denne fortellingen som et av glassmalerimotivene i en kirke. Biskopen ville sette en stopper for dette motivet. Kunstneren på sin side mente at Bibelfortellingen uansett ikke kunne måles opp mot alt hva barn og unge ble utsatt for gjennom TV. Men det som var problematisk, mente biskopen, var at volden i dette tilfelle ble tillagt Gud. (Geir Ove Fonn: «Biskopen sier nei til Abraham.» Vårt Land, ) Det er viktig at en slik debatt kommer på dagsorden. Det tas altfor lett på hvilke fortellinger man gir barna i mange sammenhenger. Det kan videre synes noen ganger altfor lett å fortelle Bibelens fortellinger med dramatisk malerisk penn, uten tanke på hva som egentlig står og hvilket inntrykk fortellingene gjør på barna. Har man ikke selv «vært der», og gjenoppfrisket fortellingen for seg selv, er det lett å «miste gangsynet» for hvor sterkt en historie kan berøre. Det er ulike syn på hvordan man skal forstå de vanskelige gammeltestamentlige gudsbildene. Denne artikkelens omgang gir meg ikke mulighet til å gå dypere inn i denne problemstillingen, men Torborg Aalen Lenderts har begitt seg i kast med spørsmålene om de vanskelige gudsbildene i Bibelen. Hun sier i sin bok «Når glassflaten brister. Om brytningen mellom troen og livet.»: «Det er Jesus som er tolkningsnøkkelen. Det er han som gir oss brillene til å se GT i rett perspektiv - samtidig som brytningene om bibelsyn ikke dermed opphører.» (s. 84) Mange av Bibelfortellingene bærer i seg mye håp. I evangeliefortellingene griper Jesus ofte inn og skaper en forandring i det som er blitt vanskelig. For barn styrker det troen på egen overlevelsesevne. Man er ikke alene i verden. Jesus er med, alltid. I GT er det mange heltehistorier, akkurat som i eventyrene. Helten oppfyller barns ønske om å beseire. Det finnes mange personer i Bibelen å identifisere seg med - enten man føler seg stor eller liten - inni eller utenpå. Det viktige er at vi blir oss bevisst å stille dette spørsmålet: Hvilke Bibelfortellinger gir vi barna? Hvorfor? Hvilke forestillinger om Gud skapes i barna på bakgrunn av de fortellingene vi gir dem? Skaper de et gudsbilde preget av trygghet og tillit? Møter de den sanne, hellige og kjærlighetsfulle Gud, slik vi møter ham i Jesus Kristus? Hvilke fortellinger bringer dem nærmere Gud? 7. Pedagogiske hensyn i formidlingssituasjonen «Av de bibelske tekstene har fortellingstekstene vist seg å være særlig velegnede for undring. Gjennom fortellingene møter barna menneskers troshistorie. De møter karakterer som lykkes eller mislykkes. Som i det ene øyeblikket framstår som helter. Og i det neste som forbryterer eller tapere. Fortellingstekstene stor helt sentralt i barnas trosopplæring i gammeltestamentlig tid. De var med å forme barnas identitet som del av Guds folk.» (www. Skatten.no. s. 5 i «Barneteologisk og pedagogisk grunnlag i Søndagsskolen» ved Odd Ketil Sæbø) Fortellingstekstene i Bibelen har alltid stått sentralt i trosformidlingene. Men barn trenger at fortellingene blir tilrettelagt på ulike måter pedagogisk og metodisk for at de skal kunne få med seg innholdet. Dette gir føringer for hvordan vi forteller ulike Bibelfortellinger. Fram til ca 3 år viser det seg at fortelling alene ikke det beste uttrykket. Fortellingen i seg selv er for abstrakt til at barna klarer å ta fortellingen inn. Barna trenger i tillegg visuelle uttrykk som flanellograf, bilder, dans, dukketeater, figurer, musikk for å kunne få tak i innholdet i fortellingen. Ved å fortelle historien gjennom enkle konkreter vil barna i denne alderen ha en mye større sjanse til å få med seg det som skjer. Både synet og hørselen tilsammen gir forståelse. Barn fra 4-6 år kan gripe enkle historier med få karakterer, repetisjon og en enkel problemstiling. Det betyr at hvis man velger å fortelle en fortelling fra evangeliene, har det ingen hensikt å nevne navnene på alle Jesu disipler... Det vil bare virke forvirrende. Forøvrig har barn i denne alderen stor glede av selv få utfolde seg fysisk og delta i fortellingen. Dette vil jeg komme tilbake til. Barn fra 7-10 år kan ta mer fokus innover med tydelige bilder og beskrivelser, hvilket fører til at fortelleren kan ha mer dynamikk og være rett på sak. Barna er i denne alderen åpne for det magiske. I Bibelen er det mye magisk og overnaturlig. Jesus helbreder både lamme og blinde, han vekker døde til live og lar fem brød og to fisker mette 5000 mennesker. Det er duket for store opplevelser for barna i denne alderen i møte med Jesu guddommelige evner! Barna har gjerne selv et svart/hvittfokus. Mennesker er gode eller onde, snille eller slemme, slik heltene gjerne presenteres i GT. Abraham og Moses, David og Goliat, Daniel i løvehulen... GT har mange helteskikkelser barna gjerne vil kunne identifisere seg med. I NT er Jesus den store helten, men det finnes mange andre helter mellom linjene også åringer kan ta inn mer undertekst og historier med flere personer og mer kompleksitet. 8. Å gjøre fortellingen til din Du har valgt en Bibelfortelling. Du har tenkt bevisst gjennom hvorfor du velger denne fortellingen. Hvordan skal du så gå frem for å lære deg fortellingen? Vi husker best det vi selv har opplevd. Hendelser som har gjort inntrykk kan vi lett ta frem i minnet og male frem for andre, selv om det er gått ti år siden det faktisk skjedde. Det er fordi vi bærer bildene inni oss; synet, smaken, lukten, det vi hørte og det vi kjente... Hvordan skal vi gjøre Bibelfortellinger levende? Vi var jo ikke tilstede. Dessuten skjedde alt for så lenge siden at det er vanskelig å sette seg inn i hvordan alt kunne være. Eller er det det? Min erfaring er at kulturer er ulike, men mennesker er de samme. De samme temaene går igjen. Vi bærer med oss de samme følelser som mennesket 12 RPT Nr 25 Hösten 2012

13 alltid har gjort. Bibelen selv er et slående eksempel på det. Her beskrives historier der mennesker elsker, hater, gjør gale ting, angrer. Her finnes utroskap og svik, side om side med hjelpsomhet, gjestfrihet og varme. Tenk deg at du har hørt en god historie av naboen. Du lo deg skakk da naboen fortalte. Han skildret det så levende at du så det alt sammen for deg og fikk nærmest frysninger på kroppen! Dagen etter treffer du en felles bekjent og klarer ikke dy deg for å fortelle historien videre. Hvordan gjør du det? Hvis du ønsker å få frem den samme reaksjonen hos denne personen, må du selvfølgelig male situasjonen like levende som du fikk den fortalt. Det er fullt mulig å gi et kort resymè, men da oppnår du antakelig ikke den reaksjonen du ønsker. Bare når du selv går inn i den andres historie og byr på din egen fortellerstemme og ditt eget engasjement, skaper man bilder. Med samme engasjement og respekt for historien utfordres vi som skal fortelle Bibelfortellingene å gå inn i disse fortellingene. Mange fortellinger i Bibelen er levende godt fortalt, med detaljer og mange beskrivelser. Andre fortellinger er nesten i overkant knappe. De er så korte at det er lett å gå glipp av hva som egentlig står og hvordan den situasjonen er som beskrives. Utfordringen er at vi ofte kjenner historiene så godt. Vi vet hva de handler om og har kanskje mistet den nyfikenheten og undringen man som helt ny Bibelleser kan ha i møte med disse sterke tekstene. Vi tar hendelsene for gitt, men har kanskje aldri «vært der?» En fortellers utfordring og mulighet er å gjøre fortellingen til din, på samme måte som du gjør andres fortellinger til dine. Du må komme på innsiden av Bibelfortellingen, slik at du har bildene inni deg. På den måten vil du kunne gjenfortelle med et engasjement som kommer innenfra, og du vil kunne male situasjonsbeskrivelser, slik at de som lytter ser det hele for seg inni hodet sitt. Med en slik måte å lære fortellinger på vil du også kunne huske historiene mye bedre, og over lengre tid. 9. Barn og metodiske tips i fortellerstunden Det sies at barn har en konsentrasjonsevne som er like lang som deres alder. Det betyr i tilfelle at en 3-åring kan sitte stille i 3 minutter, en 5-åring i fem minutter uten at det skjer noe annet enn at de lytter til en fortelling. Men så må det skje noe nytt, en endring, noe som vekker og holder deres oppmerksomhet fast. Barn er ulike og har ulik utviklet konsentrasjonsevne, så dette stemmer nok ikke alltid med virkeligheten. Erfaringsmessig er det likevel lurt som forteller å ha forberedt noen metodiske grep som man kan ha i bakhånd. Her er noen eksempler: Å la barna få delta i fortellingen, f.eks ved å være med å rope sammen med deg som forteller. Det er flere steder i evangeliene at enkeltmennesker roper. Eks: «Jesus, Mester, miskunn deg over oss!» Å lage illustrerende lyder som passer inn i fortellingen, med instrumenter eller med kroppen. Eks. lage regndråper ved å trippe med fingrene på en tromme eller på knærne. Litt om meg selv: Jeg har utdannelse innen musikk, fortelling, kristendom, dans og pedagogikk og videreutdannelse i Integrativ terapi fra Europeisk Akademi for psykososial helse i Düsseldorf. Siden 2001 har jeg jobbet frelance og hatt mitt eget firma, kalt Kreativ Formidling. Jeg holder kurs, er scenekunstner som forteller, musiker og sanger, leser inn bøker og skriver selv musikk. I tillegg har jeg en privat terapipraksis. Ved siden av dette har jeg en deltidsstilling som Høyskolelektor II på Det teologiske Menighetsfakultet i Oslo, hvor jeg arbeider på praktikum med tema: «Muntlighet og personlig uttrykk» Kurs: I mitt arbeid holder jeg praktiske kurs i: - fortelling; - tekstlesing; drama; organisasjonsutvikling m.m. over hele landet. Scenekunst: Fortellerforestillinger av ulik lengde; turneer i «Den kulturelle skolesekken» med ulike forestillinger i barne-og ungdomsskolen. Nå lager jeg forestillinger tilpasset alle aldersgrupper. Finn en gjenstand i fortellingen som kan hjelpe deg. Epilog Man blir ingen god forteller ved å lese seg til det. Det beste er å delta på et fortellerkurs. Forøvrig er det ingen annen vei utenom enn å praktisere, hive seg utpå og fortelle om igjen og om igjen. Men da kan man også få erfare at man kan skape magiske øyeblikk, der man som forteller og tilhører ser inn i samme fortelling og erfarer at det blir «kino i hodet», som et barn så fint uttrykte det. Litteratur: Birkedal, Hegstad, Lannem: Sammen i forandring. Torborg Aalen Leenderts:«Når glassflaten brister. Om brytningen mellom troen og livet.» Vårt Land, : Geir Ove Fonn: «Biskopen sier nei til Abraham.» Lese inn bøker: Var med og leste inn den nyeste Bibeloversettelsen i Norge 2011 på lydbok og har ellers lest inn lydbøker for andre prosjekter. Komponist: Ved siden av å fortelle skriver jeg instrumentalmusikk og sanger; barnesanger til et hørespill utgitt av Søndagsskolen Norge og sanger til juleforestillingen: «Minsten, gjeterjenta og den nye kongen». Noen av musikkstykkene er del av enkelte forestillinger. Jeg holder også kulturkvelder og minikonserter. Integrativ terapeut: Praksis i Oslo som integrativ terapeut, som er en form for psykoterapi/ samtaleterapi. Priser: Bibelprisen 2003 for forestillingen «Bare smågutter, men...; Emmausprisen 2006 for boka: «De store ordene». Ta gjerne kontakt! Hjemmeside: www. kreativformidling.no e-post: post@ kreativformidling.no Birgitte Bjørnstad Sæbø RPT Nr 25 Hösten

14 Barnens Katedral Kerstin Andeby, musiker/pedagog och Uttryckande Konstteapeut är en av fyra distriktskyrkor i Norrstrands församling i Karlstad. Kroppkärrs kyrkan från 1973 återinvigdes 1999 och fick samtidigt ett nytt arbetssätt med namnet Barnens Katedral. Det är en kyrka där allt arbete utgår från barnets frågor och undringar, och där alla åldrar ingår i målgruppen. Med barnet som förebild försöker vi locka fram barnet i oss alla, det nyfikna barnet som gärna vill ta till sig budskapet via fler uttrycksätt än det talade. Arbetslaget består just nu av åtta personer, huvudsakligen präster och pedagoger. Här ett litet smakprov: Det var en gång en kyrka 1 I den lilla staden bodde Ida och Viktor, de var syskon och båda två gick på dagis varje dag. Ida var 5 år, snart 6, och Gustav 31/2 år. När Ida och Gustav var på dagis passade deras föräldrar på att gå och jobba. Hela veckan rullade på så. Utom på torsdag eftermiddag, då slutade Gustav och Idas mamma klockan tolv. Då kom hon och hämtade dem direkt efter lunchen. På med mössa tröja och sandal, vi ska gå till Barnens Katedral!!! diktade Ida när hon dukade av efter maten. Vadå barnens katedral? undrade Måns som just skulle gå med dom andra barnen in på vilan. Det är ju våran kyrka ju! sa Ida med en självklar min. På med mössa tröja och sandal, vi ska gå till Barnens Katedraaaaal! ropade Ida och Viktor med en mun när de glada i kroppen hoppade in i bilen med mamma som skulle ta dom till Barnens Katedral. När de körde upp på parkeringen såg Ida och Viktor redan på långt håll att de andra barnen och deras föräldrar hade samlats på gården utanför kyrkan. De såg också att Annika och Gun-Britt stod där beredda med varsin packad ryggsäck för att ta emot 1 Artikel tidigare införd i Dagboken 2005, Verbum. 14 alla barnen i Upptäckarna. Jo, upptäckarna det är vi, som har skogen som upptäckeri. Det är Ida som rimmar igen, hon brukar ofta svara så när någon vuxen frågar. Hon brukar hitta på egna ord som hon tycker passar. För hon har ju kommit på att ute i skogen, där blir man förundrad varje gång över allt som finns. Det tar aldrig slut, det fylls på som i ett skafferi tycker hon. Men man måste ta hand om det och inte slarva med det som finns i naturen för då blir det skadat och då blir det inget upptäckeri längre, då blir det ett. soptipperi. Vi är ute varje gång, vi gör nästan allt som man kan göra inne, fast ute, brukar Viktor säga när någon frågar vad upptäckarna är för något. Det är inte bara på torsdagarna som Ida och Viktor går till Barnens Katedral, ganska ofta går de dit också på söndagarna. Det är ju ganska bra för då kan pappa gå med. Förra söndagen var hela familjen där, då var det fullt i kyrkan och längst framme i koret var det massor av barn och några föräldrar som hade varit i kyrkan hela dan för att lära sej en massa nya sånger. Nu när vi kom, fick vi också lära oss dom nya sångerna. Ida och Viktor tyckte det var så kul när dom upptäckte att det var två tjejer från deras skola som sjöng solo, sen fick hela kyrkan härma. När Ida och Viktor kom hem, fortsatte de att sjunga. Ida och Viktor sjöng först, sen härmade mamma och pappa. Det var tur att Ida och Viktor hade lärt sej orden till sångerna för dom hade mamma och pappa redan glömt. Men nu sjöng barnen före, så det skulle bli enklare för föräldrarna. Mamma och pappa blev alldeles rosiga om kinderna, dessutom varma och svettiga, för till en av sångerna skulle man röra sig med danssteg. Det gjorde nu mamma och pappa, som till och med hittade på en egen dans till sångerna, som dom nu kunde jättebra. Det är många som frågar Ida och Viktor vad dom gör i Barnens Katedral, därför pratar de med varandra om det dom minns från sina första år i Katedralen. Minns du när vaktparaden gick runt på gatorna här och spelade och jättemånga barn gick i en lång rad med ballonger och flaggor och sjöng Klockorna ringer bing bång bing bing bång kom och var med och sjung med i vår sång med händerna klappar vi nu på en gång i Barnens Katedral. De vuxna hurrade, och man satte upp en ny skylt på kyrkan. Varken Ida eller Viktor kunde läsa, men dom kunde ändå se i tidningen att nu var det något som hände i Barnens Katedral. Ida sa när hon såg bilden i tidningen: Mamma, där är min kyrka! Mamma berättade att hon hade hört att till Barnens Katedral kunde både stora och små komma, och prästen hade lovat att det som hon sa skulle alla kunna förstå, oavsett hur många år man var. Hon sa att alla måste vi bli som barn för att komma till himmelriket, det hade Jesus själv sagt. Hon sa till och med att alla vuxna skulle kolla in alla barnen, för de kan så mycket som de vuxna har glömt. Vi får ofta visa vad vi tänker genom att t.ex. dansa, spela teater, göra sånger, berätta eller måla på ett papper och sätta upp med tejp på kyrkväggen, eller skriva något vi tänker på. Mamma och pappa är så ovana att man får göra sånt i kyrkan, så de ser nästan lite blyga ut när vi ska gå och sätta upp våra bilder. Bilderna får sitta kvar i kyrkan hela veckan, så att alla som kommer får se vad vi tänkte. På så sätt lever ju tankarna och idéerna längre än bara på söndagen. Ibland får vi med oss något när vi går hem ifrån kyrkan, det kan vara en liten kom ihåg-lapp som man kan stoppa i fickan för att påminna sig själv om något som vi pratat om. Eller en annan gång när vi fick tänka efter vad tröst var för något, då hade dom gjort som ett radioprogram och intervjuat en massa människor om vad tröst var för dem. Då minns jag att det var en flicka som sa att hon ofta fick trösta sin mamma. Ida försöker också komma ihåg det som mamma berättar för henne om när hon var bebis. Då fick hon gå med mamma på spädbarnsrytmik. Vi sjöng och dansade. Mamma säger att jag kan dom RPT Nr 25 Hösten 2012

15 sångerna än. Hon säger att det syns på mej att jag mår gott när jag hör dom nu, fast jag har blivit 5 år, snart 6. När jag var bebis fick jag vara med längst framme i koret och lyssna på hur de olika ljuden lät, och hur vackert det lät när alla mammor sjöng till alla bebisarna: Lilla barn välkommen till världen lilla barn välkommen till vår jord Det finns mycket att berätta om hur det är i min kyrka, tänker Ida, men allt det får vi spara till en annan gång. Nu kom kvällen och Ida och Viktor skulle gå till sängs. De sover i varsitt rum, och mamma och pappa kommer och säger godnatt först när de ligger i sängen. Men just den här kvällen kände Ida sig på bushumör. Hon ville berätta ruskiga, hemska saker för att skrämma sin bror. Mamma kom för att lugna Viktor. Ida kände plötsligt att hon också hade skrämt upp sej själv. Mamma var hos Viktor, och Ida tyckte att pappa skulle komma till henne. Ida och pappa pratade en stund, samtidigt som Ida la sina kläder på stolen bredvid sängen. Titta jag hade nåt i fickan! Ida höll det lilla röda hjärtat framför pappas näsa, kommer du ihåg, vi sjöng det som står på hjärtat i kyrkan idag! Det var det lilla hjärtat som de hade fått med sig från kyrkan. Vad står det på hjärtat? frågade Ida. Pappa läste: Känn ingen oro känn ingen ängslan, den som har Gud kan ingenting sakna. Ida sjöng med pappa som också hade letat upp sitt hjärta ur fickan. Båda två sjöng sången och det lät så fint när Ida och pappa sjöng. Tydligen hördes det in till Viktors rum också, för Ida kunde höra hur mamma och Viktor också sjöng med. Nu kunde alla fyra avsluta dagen med att trösta sig själva Känn ingen oro. Strax sov både Viktor och Ida, och mamma och pappa nickade till varandra i samförstånd, och förstod att denna sång skulle komma att bli använd många, många gånger! Låter det som en saga? Javisst, men det är faktiskt sant! Den 1 oktober 1999 invigdes Barnens Katedral i Karlstad. En av fyra distriktskyrkor i Norrstrands församling fick uppdraget att starta ett projekt där barnen skulle få komma i första rummet. Några år innan hade berörd personal och förtroendevalda varit på studiebesök i Tammerfors, och där stött på en övergiven industrikyrka som skänkts till barnverksamheten. Den kallades Barnens Katedral, och tog emot besök ifrån dagis och skola vissa veckor per termin. Besöket inspirerade, och gjorde att Kroppkärrskyrkan fick uppdraget att bli Barnens Katedral i Karlstad. I personalgruppen startar nu ett mycket kreativt och nydanande arbete, inte utan bekymmer, då många undrar vad förändringen kommer att innebära. Alla vana kyrkobesökare undrar självklart om dom vuxna får plats längre. Det är personalen i distriktet som får fundera nu. Vad är det som blir annorlunda nu jämfört med hur vi alltid har jobbat med barn och familj i kyrkan? Man beslöt att invigningen 1999 var startskottet för att tillsammans börja bygga Barnens Katedral. Kroppkärrskyrkan, byggd i tidstypisk stil 1973 skulle aldrig få någon att tänka på en katedral. En katedral får oss att tänka på höga fönster, stenpelare och torn upp mot himlen. Barnens Katedral kom istället att stå för höga visioner och grundade värden och fantasifulla och utsmyckade idéer. Med Barnens Katedral öppnas porten till nya spännande möjligheter. En barnsäkrad kyrka? Man kan barnsäkra spis, eluttag, knivlådor och kemikalieskåp. Kan man också barnsäkra en gudstjänst? En utmanande tanke! I allt vad vi säger och gör skulle vi vara alldeles säkra på att oavsett ålder skulle man få med sig något av det kristna budskapet som vi vill ge, i förståelse eller med en upplevelse. Kan vi ge barnen tillträde till de vuxnas finrum? Vi ville låta barnen vara kvar i kyrkan hela gudstjänsten, och inte köra ut dom på en given signal till andra aktiviteter. Tänk dig tvärtom, att de vuxna skulle förpassas ut mitt på söndagen, liksom bli berövad på högtiden, och bli berövad på tillfällen att möta anden. Barnen har ju lika stort behov som dom vuxna att få komma till mötet, både med sej själva och med Gud. Kan vi ge dem de förutsättningarna? Det krävs vuxna som talar ett språk som är barnens. Inte med barnspråk, utan barnens egna uttrycksätt som inte alltid bara är det talade språket. Det talade språket talar till intellektet. Kroppens alla möjligheter till uttryck talar till fler sinnen. Om man inte blir berörd av en sinnlig upplevelse, hur långt har man då inte kvar till att bli som ett barn? Och hur långt blir det då till himmelriket? Vägen till ett nytt arbetssätt Äntligen förstod vi, alla vi åtta i arbetslaget, äntligen kunde vi säga och mena det, vi satsar på barnen! Hur ofta kunde vi höra det sägas ute i samhället? Jo vi hade hört det förut, men menade man det verkligen? Kanske ibland, på de vuxnas villkor. Men fullt ut och i sanning ville vi nu att barnen skulle få bli det viktigaste för oss, i alla steg. Inget i kyrkan skulle få bli viktigare och gå före. Vi började tycka att RPT Nr 25 Hösten

16 det lät futtigt när man pratade om Barnens Dag, det skulle vara barnens dag varje dag här. Vi hade många samtal om hur Jesus egentligen menade när han tog barnen i famnen och välsignade dem. Berättelsen återkommer ofta i arbetslaget, och har betytt mycket för hur vi ser på och möter barn. Du måste bli som ett barn för att komma till himmelriket. Detta är kanske det viktigaste som Jesus sa. Alla bör få chansen att återerövra barnet i sej. Barnet har en fantastisk förmåga till uttryck, fantasi, spontanitet och upptäckarglädje. Därför blir barnet som förebild en självklar gemensam värdegrund i vårt arbete. Barnets närhet till sina känslor, nyfikenheten som formar de kloka frågorna, barns sätt att fokusera på det de just upplever; allt detta och mycket mer är förmågor som vi vuxna haft en gång, men som kommit bort någonstans på vägen. Att, med hjälp av barnen få återknyta kontakten med dessa kvalitéer och möjligheter, tror vi skulle leda till en värld som på många sätt påminner om det himmelrike som Jesus talar om. Kan de stora lyssna på de små? Utifrån barnens perspektiv är det alltid gudstjänst. I varje möte talar Gud. Därför blir mötet i vardagen lika viktigt som mötet på söndagen. Barnkörens onsdagsövning är lika viktig som söndagens sånginsats. Barnkören finns med i gudstjänsten för att vara förebilder för de vuxna, eller som försångare för att lära ut sånger, och locka alla till medverkan. Barnen gör att gudstjänsten fortsätter när man kommer hem. Barnens föräldrar delar upplevelsen, och det får konsekvenser också när vi kommer hem. Barnens Katedral blir en mötesplats för alla åldrar. Vi möts där på lika villkor, eller som Jacob, 10 år sa inför en söndag när vi skulle fira mässa: Vi delar inte bara ett och samma bröd, vi delar sången, orden, tystnaden ja nästan allt som finns, och vi delar lika! Bibeläventyret av Elisabeth Svedinger, Regionansvarig för Bibeläventyret i Stockholm Vad är idén med Bibeläventyret? Bibeläventyret är Bibelsällskapets skolsatsning i Sverige, står det på Svenska Bibelsällskapets hemsida. Bibelsällskapet är en ekumenisk ideell förening, som varit verksam i vårt land sedan Dess mål är att göra Bibeln känd och använd både i vårt land och internationellt. Här kommer Bibeläventyret in med sin särskilda inriktning på det pedagogiska uppdraget att nå den uppväxande generationen med kunskap om Bibeln. Det är bakgrunden till att Bibelsällskapet valt att använda sig av Bibeläventyret för att därmed stödja arbetet med att ge elever i skolan grundläggande kunskap om Bibeln och dess berättelser på ett levande och intresseskapande sätt. Bibeläventyret är framtaget för att brukas i barnens vardag i klassrummet och har inte utformats för att användas i t.ex. kyrkornas barnundervisning. Bibelsällskapets vision är att genom Bibeläventyet kunna erbjuda alla elever i årskurserna 4 och 5 en grundläggande bibelkunskap, dvs. totalt ca I dag genomförs ca bibeläventyr per år för ca elever. Det är alltså en betydande del av svenska ungdomar som varje år får tillfälle att möta Bibeläventyrets spännande men samtidigt icke-konfessionella sätta att arbeta med bibeltexter. Förtroendeskapande kontakter Att komma in i skolan bygger på förtroende. Det räcker inte att LÄSA om Bibeläventyret det måste ses och upplevas. Man behöver ett smakprov live för att kunna förstå vad det handlar om och hur det fungerar. Detta gör informationsarbetet både energi- och tidskrävande. För att visionen ska bli verklighet behövs information/demonstrationsinsatser både mot kyrkor och kyrkliga organisationer på alla nivåer och mot den lokala skolledningen och lärarna men också mot myndigheter på alla nivåer. När vi genom detta informationsarbete och ofta många personliga samtal har lyckats bygga upp ett förtroende är det dags för oss att inleda arbetet med Bibeläventyret, för att få det att hända som vårt arbete syftar till alltså att våra utbildade instruktörer håller lektioner i klassrummen. Det är ju detta som är fokus för våra insatser. Våra insatser mot kyrkan Våra insatser i skolan sker i nära samverkan med den lokala församlingen. Därför söker vi informera och förevisa materialet på personalmöten, i kyrkoråd, ekumeniska råd, på konferenser och utbildningsinstitutioner osv. Det är en styrka för Bibeläventyret att människor i alla kyrkliga sammanhang känner till detta pedagogiska material för kyrkan att bruka i sina skolkontakter. Vi rekryterar våra instruktörer från alla personalgrupper inom kyrkan. Många som älskar att undervisa och berätta bibelberättelser för barn välkomnar ett så genomtänkt och mot skolan väl fungerade undervisningsprogram. Att skolan efterfrågar Bibeläventyret är en utmaning för kyrkan och ställer frågor om prioritering av uppgifter på sin spets. BibeläventyrsInstruktör blir man genom att gå en 4 dagars internatkurs. Vi räknar med att behöva utbilda ytterligare 300 instruktörer under de närmaster två åren Våra insatser mot skolan: Det kontaktskapande arbetet med skolan sker i första hand genom våra 16 RPT Nr 25 Hösten 2012

17 instruktörer i deras skolkontakter. Enligt vår erfarenhet är detta det bästa sättet att på ett naturligt sätt skapa förtroende. Vi har också uppvaktat utbildningsdepartement och skolverket samt i många år deltagit på läromedelsmässan i Älvsjö. Förra året tillsatte vi en referensgrupp för skolkontakter bestående av rektorer, lärare från lärarutbildningen, mellanstadielärare och läromedelsförfattare. Med hjälp av denna grupp togs ett särskilt informationsmaterial riktat mot beslutsfattare i skolans värld fram. Vi tror att detta material ska hjälpa oss att ta ännu större kliv in i skolans värld, t.ex. öppna upp för information i rektorssamlingar och lärarutbildningar. Vad är det specifika med Bibeläventyret? Vi ser oss själva som en experthjälp för lärare i religionskunskapen. Många lärare upplever att de inte har tillräcklig kunskap själva och uppskattar mycket att få slappna av och slippa kravet på lektionsförberedelse. En expert kommer och gör det åt dem. Så här säger en rektor: Jag rekommenderar alla rektorer att köpa in Bibeläventyret det underlättar för dina lärare och eleverna lär sig på ett kreativt sätt. Bibeläventyrets pedagogik är omväxlande och interaktiv. Grunden är berättande. Eleverna engageras i enkla dramer som levandegör berättelserna. Geografin visualiseras genom att klassrummet görs om till en karta, där platserna för Bibelns berättelser märks ut. Eleverna aktiveras genom rörelser som kopplas till nyckelord. Steg för steg växer en ramsa och talkör fram som tydliggör hur berättelserna hänger ihop. En jättebibel med en kassett för varje bok visar Bibelns uppbyggnad. Kassetterna går att öppna och inuti ligger en sak gömd som åskådliggör något skeende i just den boken. Trolleri, spel, rap och rim förstärker inlärningen Varför årskurs 4 och 5? I årskurs 1 3 lär sig eleverna vanligtvis några fristående bibelberättelser. I Bibeläventyret ingår fler berättelser och eleverna utmanas att se händelserna i sina historiska och geografiska sammanhang. Utvärderingar visar att Bibeläventyret bäst kommer till sin rätt i årskurs 4 och 5, då elevernas förmåga och förståelse för helheter och överblick i regel är mer utvecklad. För äldre elever kan materialet ibland upplevas lite barnsligt. Vi möter många som frågar efter ett material som är anpassat för konfirmander, vilket det finns stora behov av. Men vi har valt att fokusera all vår kraft på berättaråldern åringar. Reaktioner på Bibeläventyret och frågor kring dess plats i skolan Vi ber regelbundet lärare och elever om utvärderingar. Dessa är oftast, nästan alltid, mycket positiva. Arbetet med Bibeläventyret bygger på förutsättningen att skolans undervisning ska vara icke-konfessionell och att alla föräldrar oavsett etnisk och religiös bakgrund med samma trygghet ska kunna skicka sina barn till skolan. Allt sådant finns tydligt reglerat i skolans styrdokument. Ibland kan mycket energi behöva läggas ner för att den informationen ska gå fram att detta också är Bibeläventyrets hållning. Ansvariga på utbildningsdepartementet har uppmuntrat oss att gå i dialog med rektorer som har en avvisande hållning. Alla instruktörer är certifierade att genomföra undervisningen sakligt och allsidigt utan otillbörlig påverkan åt något håll. Vi berättar bibelberättelser och förkunnelse får inte förekomma. Kontakt med Svenska Bibelsällskapet: Kontakt med Bibeläventyret: Den minsta boken En aspekt av kyrkans 1djupaste identitet Egil Johansson Nu i december utkommer Lilla boken om Svenska kyrkans tro. Till den stora jubelfesten i augusti nästa år utkommer Stora boken. Själv vill jag här i årets stiftsbok påminna om en i kyrkan ofta bortglömd bok, den minsta boken. Nej, det är inte fråga om Luthers Lilla katekes. Det är ett ännu mindre häfte, som upptar enbart textorden i Lilla katekesen. Således ingår inte i dessa 1 Tidigare publicerad i: Luleå stifts årsbok FRÅN BYGD OCH VILDMARK 1992/93 sjuttionionde årgången 1 små- tryck Luthers frimodiga förklaringar, Vad är det, utan endast text orden eller själva orden, som det heter i Bygdeås gamla förhörsjournal eller skriftebok från 1640-talet. Det var i denna gamla kyrkbok, en av de äldsta i landet, som jag som ung präst först mötte och sedermera allt mer förstod den allra minsta boken, mindre än katekesen. På den tiden, för 350 år sedan, var gamle Olaus Nicolai Breninsulanus, bördig från Brändön i Lule socken, sedan många år kyrkoherde i Bygdeå socken, vilken då omfattade även nuvarande Nysätra pastorat som kapellförsamling. Varje vårvinter i fastetiden företog kyrkoherden enligt medeltida hävd en prediko- och förhörs- eller skriftermålsresa, skriftresa, runt hela socknen. Då samlades byborna i sina sexton olika skrifthåll till predikan och förberedelse för påskens nattvard och kyrkhelg. Särskilt barnen förbereddes vid dessa tillfällen för sin första nattvardsgång. Om dessa barn var det som kyrkoherden förde särskilda anteckningar i sin journal, en journal som hans efterträdare sedan tog över och förde vidare i mer än hundra år ända till talet. Barnen var således med i den årliga samlingen med predikan och förhör. Anteckningarna om barnen kunde lyda: Kan själva orden. Första resan till Herrens bord. Det gällde de barn som lyckades väl och fick gå till påskens nattvardsbord. Till åldern var de med ett medeltida uttryck i urskillningens år, anni discretionis, dvs RPT Nr 25 Hösten

18 8-12 år gamla enligt de åldersuppgifter som började föras på 1650-talet. Detta var den ålder, då barnen antogs kunna bli rörda av samvetsförebråelser, capax doli, och därmed också antogs behöva och kunna ta emot avlösningen enligt det gamla skriftermålsformuläret, himmelrikets nycklar, som ingick i Lilla katekesen fram till Där heter det att biktfadern säger: Tror du att min förlåtelse är Guds förlåtelse? Ja, käre herre. Ske dig, som du tror. Och i kraft av vår Herres Jesu Kristi befallning förlåter jag dig dina synder i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, amen. Gå i frid. Sedan följer en anvisning om ömsinta förmaningar till vägledning och tröst för den som likväl känner sig betryckt i sitt samvete! Allt detta var bakgrunden till kyrkoherdens skriftresor för länge sedan. Slädfärden på vintervägarna gick först norrut genom Överklintens och Nysätras byar och sedan i en vid båge söderut efter kusten förbi kyrkbyn och ner till gränsen mot Ume socken. Med i släden låg även den smala men tjocka förhörs journalen eller kyrkboken. Besöken i byarna tog ett antal veckor med en dag i varje skrifthåll. På helgerna gjorde kyrkoherden uppehåll för gudstjänsten och förrättningarna hemma i moderkyrkan eller i Nysätra kapell. Kristenhetens allra skönaste formuleringar Länge missförstod jag till en del de gamla anteckningarna, när jag 320 år senare själv tjänade i församlingen. Breninsulanus antecknade noggrant predikoämnet för varje skriftresa. År 1639 predikade han i alla sexton skrifthållen om avlösningen, 1640 om Herrens bord, 1641 om buden, 1642 om tron, 1643 om Herrens bön, 1644 om dopet, 1645 på nytt om avlösningen, nästa år om nattvarden och året därpå, 1647 började han om igen med buden osv. Textföljden var uppenbar. Den var tagen ur Lilla katekesen. Förmodligen läste kyrkoherden även då som sedan också jag med all 18 frimodighet några av kristenhetens litterärt och andligen allra skönaste formuleringar i Luthers härliga förklaringar, t ex till andra trosartikeln: På det jag skall vara hans egen, bliva och leva under honom i hans rike och tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet... Eller till tredje artikeln: Såsom han kallar, församlar, upplyser och helgar hela kristenheten på jorden och behåller och bevarar henne hos Jesus Kristus i en rätt tro... Eller till nattvardens instiftelseord: Nämligen att syndernas förlåtelse; liv och salighet genom dessa ord givas oss i detta sakrament; ty där syndernas förlåtelse är, där är liv och salighet. Pedagogisk hemlighet För mig var det gott att i hävderna följa den gamle på hans resa i byarna och veta att han på sin tid i kända ordalag utlade vår kyrkas bekännelse och tro. Jag tog livligt till mig hans betoning av Luthers förklaringar i min egen predikan och församlingsundervisning. Men det fick stanna därvid. De långa katekesutvecklingarna var inte komna på hans tid och de var alltför långa och passerade på min! Men då fattade jag ännu inte den pedagogiska lättnad och hemlighet som faktiskt gömde sig i den gamla skriftebokens antydningar om själva orden. De skulle först så småningom öppna mina ögon till att fullt förstå ännu en bok, mindre, lättare och till innehållet tidigare än Lilla katekesen. Barnen avslöjade innebörden Som så ofta eljest i erfarenheten och livet var det de svagaste bland barnen som mer känsligt fick avslöja innebörden i det hela. Ibland noterades nämligen ett och annat barn endast för Fader vår eller för Fader vår och tron. De kunde inte mer än Herrens bön och tron som en återglans av den levande urkyrkliga bönetraditionen. För dessa barn stod det inte något om första resan till Herrens bord. Den resan fick vänta till nästa påsk. Dessa barn var ännu inte mogna för sin första nattvardsgång. De kunde inte tillräckligt mycket i själva orden, endast den urgamla begynnelsen. Men de var på väg in i urskillningens år! De skulle lära sig muntligen eller genom egen stavning att själva orden också innefattade de bibliska textorden för buden och sakramenten och att de samtidigt var innehållet i det allra minsta boktrycket i församlingarna. Om några barn stod det nämligen inte endast Kan själva orden utan även Läser i book. Vilken bok? Oreflekterat tänkte jag på katekesen som den första barnaboken i församlingen. Men längre fram i resejournalen, på 1650-talet, gav den gamle kyrkoherdens svärson och efterträdare, Lars Beronis Burman, bördig från Bure i Skellefteå, den helt avgörande upplysningen. Om de mer försigkomna barnen hette det nämligen även: Läser ABC-boken. En välsignad klartext i den gamla handskriften! RUNA-ABC boken från 1611 av Johannes Bureus, Sveriges förste riksantikvarie och avlägsen släkting till Lars Burman. Bönetradition från fornkyrkan För min del blev detta en egendomlig och omtumlande ny verklighet att upptäcka och steg för steg praktisera. När jag lånade och efterhand begrundade de äldsta ABC-böckerna, t ex den tidiga RUNA-ABC-boken utgiven 1611 av Johannes Bureus i fjärde led bördig även han från Bure och avlägsen släkting till Lars Burman! kunde jag om och om igen konstatera att katekesens textföljd med buden som det första huvudstycket inte alls gällde. Jag fick bokstavligen tänka om. I stället handlade det om den gamla muntliga bönetraditionen från fornkyrkan och medeltiden med Fader vår och tron som de första texterna. Alla skulle kunna dessa texter. RPT Nr 25 Hösten 2012

19 De hörde till gudstjänsten liksom till dopets och nattvardens sakrament på ett särskilt sätt allt sedan äldsta tid. Tryckbokstävernas nymodigheter Detta kom att passa utmärkt in i skeendet, när boktryckarkonsten var ny. De välkända orden lämpade sig utomordentligt väl för introduktionen av tryckbokstävernas nymodigheter och masspridning av dessa småtryck, antingen som plakat eller som 8- eller 16-sidiga små häften. I sådana små häften blev den gamla muntliga bönetraditionen uppfångad av bokstäverna på många språk inom den allmänneliga kyrkan, alltifrån de gamla kyrkospråken på hebreiska, arameiska, grekiska, armeniska, georgiska, syriska, latin osv över den kyrkslaviska språkgruppen i öster och till de långt senare tillkomna västerländska skriftspråken. Den gemensamma nämnaren var Fader vår som den första läsövningen och bönetexten tillsammans med tron. Även Ave Maria tillhörde de första textorden i den katolska traditionen, där de tryckta textorden fick benämningen Alphabetahäften. I den protestantiska traditionen blev namnet oftast ABC-böcker, åtminstone häruppe i Norden. Hos oss trycktes dessa ABC-böcker på svenska, finska och samiska för allmogen eller folket samt på latin för lärdomsskolornas ynglingar. Då ingick även textorden för buden, dopet och nattvarden, samt därefter husandakten med bordsbönerna ur Psaltaren tillsammans med Luthers morgon- och aftonböner jämte syndabekännelsen. Våra ABC-böcker kunde spridas antingen som helark att vikas därhemma eller som färdiga 16-sidiga små häften, som alla snabbt nöttes ut i barnfamiljerna och sällan blev kvar till eftervärlden. Bland annat därför blev de snabbt bortglömda, när skolans nya läseböcker tog vid. Men de är för alltid synliga i kyrkböckernas anteckningar om barnen. Därför kan deras grundläggande funktion och stora spridning långt in på 1800-talet fort- farande bli återupptäckt, alltmer prövad och känd. Detta är ett av inslagen i den djupa arbetsglädjen vid vår nya religionsvetenskapliga forskarmiljö i Umeå, där flera små studier i ämnet redan publicerats och större väntar på sin utgivning. Minsta bokens triumfer Denna, den minsta boken i gammalt kyrkobruk firar nämligen ännu stora triumfer. Den kan läsas och sjungas även i dag på gamla kyrkospråk i våra invandrarkyrkor från Östeuropa, Orienten och Afrika. Den kan vara med att vittna om Herrens bön på tusende tungomål utöver hela världen, även som reklamtext för bokstävernas typsnitt i dagens datorer! Med själva orden för Herrens bön, tron, buden, dopet och Herrens bord är den minsta boken, kyrkans första ABC-bok, i sanning en delaspekt av vår kyrkas djupaste identitet och dess samhörighet med kyrkan i stort. Den lever på djupet än i dag. Hela kyrkans tid är dess jubelår! Egil Johansson, den historiska läskunnighetsforskningens nestor Egil Johansson har avlidit 79 år gammal. Hans banbrytande forskning och nyskapande sätt att bilda tvärvetenskapliga forskargrupper kring folkbildning resulterade i flera framstående forskningsmiljöer vid Umeå universitet, som nådde stor internationell uppmärksamhet. Exempelvis initierade världens ledande literacy forskare år 2002 ett symposium för honom som hette: Literacy, Religion, Gender Socio-Cultural History and the legacy of Egil Johansson. Detta hände sex år efter hans officiella pensionering och Egil Johansson höll den första föreläsningen. Deltagarna hade förväntat sig en sammanfattning av hans tidigare verksamhet istället presenterade han sitt senaste forskningsprojekt, som han just då höll på med. Han fortsatte forska, tänka nytt och entusiasmera så länge han orkade. Först 2011 publicerade han en summering av sitt verk under titel Kyrkostudier: möten med kyrkböckernas rikedom. Det blev hans sista bok och utkom hos Artos, ett förlag i hans hemort, Skellefteå. Här lyfter jag fram hans betydelsefulla roll som religionspedagog. Han var en av grundarna till det religionsvetenskapliga institutet vid Umeå universitet och dess förste professor på 1990-talet. Utvecklingen av kurser i religionspedagogik låg honom varmt om hjärtat och att han var både teolog och pedagog till yrket speglades väl i kurslitteraturen. Undervisningen tog han på stort allvar. Han var en lysande föreläsare och ofta hände det att lektionen kunde fortsätta länge efter att tiden passerats medan studenterna satt kvar, överöste honom med frågor och diskuterade ivrigt. Han gav sig alltid tid åt att lyssna på studenterna och han lät dem ofta berätta om sina egna upplevelser från kyrkans barntimmar och ungdomsverksamhet och anknöt gärna till det han hört på nästa lektion. På metodkurserna delade han gärna med sig av problemställningar som han just sysselsatte sig med, oavsett var studenterna befann sig i studierna. Han hade en ovanlig förmåga att tala enkelt om invecklade frågor. Det gjorde att alla kände sig tilltalade och många uppsatsämnen valdes inom religionspedagogiken under hans aktiva tid. Även efter sin pensionering återkom han gärna för att hålla lektioner och när studenterna fick reda på det spreds informationen snabbt att legenden kommer och lärosalen blev fullsatt. När jag lärde känna Egil Johansson, var han professor i både pedagogik och folkundervisningshistoria, dessutom hedersdoktor vid Uppsala universitet och flitigt efterfrågad forskare i internationella kretsar. Det han ändå helst berättade om var erfarenheter han fick i början av sin yrkesbana som komminister i Robertfors församling, Bygdeå pastorat. Om detta vittnar artikeln som återges i detta nummer av RPT och som behandlar en delaspekt av kyrkans djupaste identitet. Hanna Zipernovszky RPT Nr 25 Hösten

20 Profilen Olga Shihalejev är docent i religionspedagogik vid Tartus universitet, i samverkan med The Centre of Exellence in Cultural Theory (CECT). Hennes arbete är också förlagt till universitetets Centre of Ethics inom the National Values Program. Hennes arbete vid Tartus universitet inleddes 2006, när hon blev engagerad i internationell forskning inom REDCo (Religion in Education. A contribution to Dialogue or a factor of Conflict in transforming societies of European Countries) där hon fortfarande forskar och undervisar i ämnet religionspedagogik efter Pille Valks bortgång. Olga är knuten till Faculty of Theology vid universitetet i Tartu. Webadressen dit är där man också kan komma i kontakt med Olgas personliga websida. Den som så önskar är välkommen att kontakta Olga direkt på hennes e-post Olga.schihalejev@ut.ee. Olga har arbetat med barn och unga inom kyrkan och som lärare huvudsakligen religion i skolan. Hon har också skrivit läromedel för den nya läroplanen i Religion och är medförfattare av en lärobok och olika didaktiska material för religionsundervisningen. En stor del av sin forskning har hon bedrivit inom EU:s ramprogram 6, projekt REDCo. I detta program liksom större delen av hennes övriga forskning, var hennes intresse inriktat på hur undomar i en sekulär kontext uppfattar religion. Utöver detta har hon forskat om hur religion och tolerans uppfattas av olika etniska grupper i Estland. Doktorsavhandlingen, Meeting Religious Diversity: the Role of Schools, syftade till att visa på möjligheter och begränsningar för Re att arbeta med religiös pluralitet i Estland. Särskilt fokus sattes på att identifiera approaches som kan bidra till dialog och ömsesidig förståelse bland företrädare för olika livsåskådningar och att undersöka hur öppenhet mot andra och ömsesidig respekt på tvärs över religiösa olikheter kan stärkas. Avhandlingen visar att föreställningen om att Re skulle bidra till att omvända eleverna till kristendomen knappast har någon grund. Inga signifikanta skillnader ifråga om religiös tro kunde påvisas mellan sådana som 20 deltog i Re och sådana som inte deltog. En fördjupad analys visade att Re inte gjorde eleverna mera religiösa men att de ibland kunde ändra sina attityder och bli mera toleranta; att religion inte är något att vara rädd för eller utgör en enfaldig relik från det förflutna utan åtminstone kan vara ett tänkbart val för en del människor. Men attityderna kunde också vara motstridiga. Elever som endast deltagit i Re under sina tidigare skolår kunde å ena sidan säga att de deltog i gudstjänster och bad regelbundet men samtidigt kunde de ge uttryck för uppfattningen att religion var nonsens. De som deltagit i Re också under sin senare skolgång kunde i större utsträckning uppfatta olikheter som inte bara något helt normalt utan också som ett intressant inslag i livet. En inställning som också stärker beredskapen och modet att vara olika. Hon anser sig också ha fått belägg för att elever som aldrig deltagit i Re ofta kände sig obekväma med och osäkra i kontakten med olika livsåskådningar och hade bristande kompetens för dialog. Deltagande i Re under senare delen av skolgången bidrog till att göra eleverna nyfikna och beredda att diskutera religiösa ämnen samtidigt som det stärkte deras självkänsla och förmåga att ge uttryck för en avvikande uppfattning. I ett pågående projekt fullföljer Olga sin tidigare forskning: Contextual factors of young people s attitudes and convictions in relation to religion and religious diversity. Syftet är att undersöka hur unga människors tro och ställningstaganden kommer till uttryck i skilda sammanhang såsom skolan, familjen, religiösa gemenskaper och inom ungdomskulturen. Också här söker hon utveckla modeller eller approaches som kan stärka den ömsesidiga förståelsen bland unga människor med skiftande religiös och icke-religiös övertygelse. Trots sin ganska korta akademiska bana har Olga hunnit genomföra en hel del forskning som resulterat i en rad publikationer. Utöver sådant som fortfarande endast föreligger på estniska finns en del också på engelska. I första hand rör det sig om fristående artiklar eller delar av internationella forskningsprojekt. I huvudsak redogör hon för forskning med samma inriktning som den tidigare nämnda. Olga har under åtskilliga år deltagit i ett internationellt forskarutbyte. Utöver REDCo som nämndes i ingressen har hon deltagit i och presenterat sin forskning vid de senaste ISREV-konferenserna det världsomspännande nätverket för religionspedagogiska forskare. Vid den senaste konferensen i Åbo, sommaren 2012, höll hon en av de fem plenarföreläsningarna under rubriken, Challenges in respecting history, där hon satte in den specifika estländska historien i en mera övergripande och generell filosofisk och historisk kontext. En utförligare presentation av Olga Schihalejev finns på RPI:s hemsida under avdelningen Educators: www. rpi.se. RPT Nr 25 Hösten 2012