BILAGA 1 Habiliteringen Verksamhetsplan 2014

Transkript

1 BILAGA 1 Habiliteringen Verksamhetsplan 2014 Bakgrund/Historia Habiliteringsverksamheten är sprungen ur två rötter, dels omsorger om utvecklingsstörda och dels habilitering av barn med rörelsehinder. Insatserna till dessa två målgrupper samordnades i Dalarna under mitten av 1980-talet samtidigt som verksamheterna för barn/ungdomar respektive vuxna sammanfördes. Samordnad habilitering byggdes upp på fem orter i länet. Målgrupperna har sedan dess utökats. Insatser ges idag även till vuxna med omfattande rörelsehinder från tidig ålder och till personer med neuropsykiatriska störningar. Människor med olika former av funktionshinder har i alla tider särbehandlats, men på olika sätt beroende på den rådande tidsandan. Under 1800-talets senare hälft rådde en optimistisk syn på framtiden. På privat initiativ började idiotskolor växa upp på olika håll i landet och det kristna kärleksbudskapet tjänade som utgångspunkt för arbetet. Mot slutet av 1800-talet började landstingen ta över verksamheterna. Under början av 1900-talet kom en alltmer pessimistisk samhällssyn att göra sig gällande. Personer med utvecklingsstörning eller andra funktionsnedsättningar skulle isoleras från samhället. Man skapade stora institutioner där det rådde sträng disciplin, det var inte längre tal om att bilda och utveckla den enskilde individen. Under mellankrigstiden kom också rasbiologiska tankeströmningar att göra sig gällande. Efter kriget anades en mer optimistisk samhälls- och människosyn. År 1944 kom den första lagstiftningen om skyldighet att tillhandahålla utbildning för bildningsbara sinnesslöa utvidgades lagen till att gälla även vård och omsorg även om de obildbara barnen och vuxna. Beteckningen sinnesslö ändrades då också till psykiskt efterbliven. Omsorgslagen som kom 1968 var en skyldighetslag som reglerade landstingens ansvar att ta hand om personer med utvecklingsstörning. I denna lag tillförsäkrades också alla barn rätt till undervisning. Den nya omsorgslagen från 1986 var en rättighetslag som reglerade rätten till särskilt stöd utifrån social, medicinsk, psykologisk och pedagogisk specialistkompetens. Den omfattade fortfarande en begränsad personkrets men den tydliggjorde det allmännas ansvar för utvecklingsstörda, som reglerades i hälso- och sjukvårdslagen, HSL, respektive socialtjänstlagen. I Dalarna fanns inom omsorgsverksamheten vårdhem för utvecklingsstörda vuxna och barn/ungdomar i Hedemora (Haggården och Lillgården) och för vuxna i Mora (Kox). Dessutom fanns en internatskola, Backa skolan, i Hedemora. Barn och ungdomar med rörelsehinder omfattades inte av någon särskild lagstiftning utan deras behov skulle tillgodoses inom den ordinarie sjukvården. För dessa barn fanns en länshabilitering i Falun samt regioninstitutionen Folke Bernadottehemmet i Uppsala. Under 70-talet öppnades också en förskola i Falun Hästberg med två, avdelningar en för barn med rörelsehinder och en för barn med hörselskada eller dövhet. För barn med vissa andra typer av funktionsnedsättningar fanns nationella institutioner.

2 2 Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, som kom 1994 är en utökad rättighetslag. Den reglerar insatser till samma målgrupp som Omsorgslagen, men gäller även andra personer med omfattande funktionshinder. Habiliteringen fick till uppgift att svara för både habiliterande insatser enligt hälso- och sjukvårdslagen och råd och annat personligt stöd enligt LSS. Genom ett avtal mellan Landstingsförbundet och Kommunförbundet genomfördes en skatteväxling under mitten av 1990-talet då delar av omsorgerna kommunaliserades. Det gällde t ex särskolorna, särskilda boendeformer och daglig verksamhet. Under samma period gav statliga finansierings- och stimulansbidrag förutsättningar för ett antal utvecklingsprojekt. Det ledde bland annat fram till inrättandet av Datatek och ITverkstad. Behoven hos gruppen barn/ungdomar/vuxna med neuropsykiatriska störningar har fordrat allt större del av enheternas resurser. För att tillmötesgå detta inleddes inom respektive närsjukvårdsområde barn- och ungdomscentrumsamverkan med Barnoch ungdomspsykiatrin (BUP) samt Barnmedicin. För att utveckla samverkan mellan BUH och BUP, genomfördes en genomlysning av insatser för barn med neuropsykiatriska störningar (NP). Detta ledde fram till ett beslut om ett 3-årigt projekt med en utredningsenhet som har till uppgift att stå för utredningar och diagnostisering av barn och ungdomar 0-18 år med NP-frågeställning. Enheten ansvarar för en fördelning av diagnosgrupper mellan BUP (Tourette syndrom och ADHD) och BUH (autism och Asperger). Även samarbetet med vuxenpsykiatrin har utökats, vilket lett fram till ett gemensamt vårdprogram för vuxna personer med neuropsykiatriska störningar. År 1997 integrerades förskolan Hästberg i Habiliteringsverksamheten. Hästberg blev en specialpedagogisk enhet som kunde erbjuda stöd till förskolebarn med hörselnedsättningar samt ge kompletterande insatser till barn med flerfunktionshinder från hela länet påbörjades ett utvecklingsarbete inom barnhabiliteringarna utifrån föräldrars önskemål om intensivare insatser. Temaveckor utvecklades och verksamheten gavs utrymme på Hästberg. År 2000 påbörjade vuxenhabiliteringarna ett utvecklingsarbete Vuxkraft. Detta banade väg för den förändrade organisation, som trädde i kraft september 2003 då en länsövergripande Barn- och ungdomshabilitering (BUH) respektive Vuxenhabilitering (VuH) bildades. 1 januari 2008 samorganiserades BUH och VuH under en gemensam verksamhetschef.

3 3 Begrepp Personer med funktionsnedsättning Begreppet personer med funktionsnedsättning används enligt rekommendation av Socialstyrelsens terminologiråd Funktionsnedsättning och funktionshinder är inte längre synonymer och handikapp utgår. Definitioner: Funktionsnedsättning: nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga. Funktionshinder: begränsning som en funktionsnedsättning innebär för en person i relation till omgivningen. En viktig konsekvens är att funktionshinder inte är något som en person har utan det är miljön som är funktionshindrande. Brukare Begreppet brukare används för barn, ungdomar och vuxna med funktionsnedsättningar och som har behov av habiliterande insatser under en längre tid. Personer med funktionsnedsättningar är inte sjuka, och därmed inte heller patienter, men de kan vara hindrade i förhållande till samhällets tillgänglighet, sina egna potentiella möjligheter och sin upplevelse av livskvalitet. Benämningen brukare har vuxit fram under inflytande av debatten om det relativa funktionshinderbegreppet. Socialstyrelsen påpekar i rapporten Samverkan i re/habilitering - en vägledning, 2009 att benämningar direkt eller indirekt kan säga något om en grundläggande människosyn. Patient leder gärna tankarna till en sjuk person som ska behandlas och ordet klient kan symbolisera någon som befinner sig i beroendeställning till en samhällelig institution. En brukare är däremot någon som nyttjar och har möjlighet att påverka offentlig vård och omsorg. Begreppet närstående används enligt Socialstyrelsens termbank fr o m 2004 för en person som brukaren anser sig ha en nära relation till. Det kan vara en familjemedlem, annan släkting, god man eller annan viktig person i nätverket kring brukaren.

4 4 Ett urval av lagar och författningar som styr habiliteringsverksamheten HSL, Hälso- och sjukvårdslagen Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vård. Hälso- och sjukvård skall bedrivas så att den uppfyller kraven på god vård. Detta innebär att den skall 1. vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet i vården och behandlingen. 2. vara lättillgänglig. 3. bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet. 4. främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen. Vården och behandlingen skall så långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. Landstinget skall erbjuda habilitering, rehabilitering och hjälpmedel för funktionshindrade. Habilitering och rehabilitering samt tillhandahållande av hjälpmedel skall planeras i samverkan med den enskilde och dokumenteras i en habiliteringsplan där överenskomna och beslutade insatser ska framgå. LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade LSS började gälla 1994 och ersatte då Nya Omsorgslagen från Lagen ger målgruppen rätt till 10 definierade insatser varav Landstinget ger en, rådgivning och annat personligt stöd. Kommunerna ansvarar för de övriga nio insatserna. Bärande principer i LSS är: Självbestämmande och inflytande Tillgänglighet Delaktighet Kontinuitet och helhetssyn SOSFS 2005:12 Ledningssystem för kvalitet och patientsäkerhet i Hälso- och sjukvård Föreskriften visar vilka krav som måste ställas på hur kvalitets- och patientsäkerhetsarbete ska genomföras. Den poängterar att ansvaret för kvalitetsoch patientsäkerhetsarbetet ligger på såväl verksamhetens ledning som personal. Föreskriften har inneburit att Habiliteringen har sett över och sammanställt alla sina rutindokument, vilka ska vara kända och använda av all personal. PSL, Patientsäkerhetslagen Patientsäkerhetslagen började gälla Lagen reglerar bl.a. skyldigheter för hälso- och sjukvårdspersonal, behörighetsfrågor samt tillsynsfrågor. I

5 5 Patientsäkerhetslagen finns också reglererat det som i allmänt tal kallas Lex Maria; 3 kap, 5-6 och 6 kap. 4. Den nationella handlingsplanen för handikappolitiken Från patient till medborgare (Lindqvists nia) antogs av Riksdagen hösten Planens övergripande syfte är att omsätta FN:s standardregler i praktiken, så att delaktighetsperspektivet genomsyrar alla nivåer och verksamheter i samhället. Under åren är de nationella målen för handikappolitiken en samhällsgemenskap med mångfald som grund att samhället utformas så att människor med funktionsnedsättning i alla åldrar blir fullt delaktiga i samhällslivet, jämlikhet i levnadsvillkor för flickr och pojkar, kvinnor och män med funktionsnedsättning. Enligt handlingsplanen ska det handikappolitiska arbetet särskilt inriktas på att identifiera och undanröja hinder för full delaktighet i samhället för människor med funktionsnedsättning, att förebygga och bekämpa diskriminering mot personer med funktionsnedsättning, att ge barn, ungdomar och vuxna med funktionsnedsättning förutsättningar för självständighet och självbestämmande. ICF och ICF-CY WHO s internationella klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa, ICF, och dess version för barn och ungdom, ICF-CY, utgör en referensram för allsidig beskrivning av människors livssituation. Fokus riktas mot individers möjlighet till delaktighet i viktiga livsområden. Inom Landstinget Dalarna infördes under 2011 ett nytt gemensamt journalsystem grundat på ICF-CY s struktur och gemensamma terminologi. FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning Reglernas syfte är att tillförsäkra människor med funktionsnedsättningar delaktighet och jämlikhet. Reglerna är uppdelade i ett antal paragrafer som täcker de flesta områden i livet. De omfattar sjukvård, rehabilitering, habilitering, stöd och service, tillgänglighet och information. Viktiga delar rör utbildning, arbete, ekonomisk trygghet, familjeliv, kultur, fritid och religion. Reglerna omfattar även forskning, politik, lagstiftning, intresseorganisationer, kompetensutveckling hos personal och samarbete mellan organisationer, myndigheter och nationer. Målet med reglerna är att säkerställa att människor med funktionshinder har samma rättigheter och skyldigheter som andra medborgare. Varje individ har lika värde och den enskildes självbestämmande skall respekteras. FN:s Barnkonvention För Barnhabiliteringen gäller dessutom Barnkonventionen som syftar till att särskilt bevara barns och ungdomars rättigheter. Barnets bästa ska alltid komma i första hand. Artikel 23: Varje barn med fysiskt eller psykiskt handikapp har rätt till ett fullvärdigt och anständigt liv som möjliggör dess aktiva deltagande i samhället. Barnkonventionen poängterar att familjen är den naturliga miljön för barnets

6 6 utveckling och välfärd samt att familjen är berättigad till vidast möjliga bistånd när det gäller fullgörandet av ansvaret för omvårdnad och uppfostran. Många andra lagar och förordningar styr och påverkar Habiliteringens verksamhet som exempelvis: Förvaltningslagen 1986:223 Offentlighets- och sekretesslagen, OSL, 2009:400 Patientdatalagen, PDL, 2008:355 Arbetsmiljölagen, AML,1977:1160 Patientskadelagen, 1996:799 Socialstyrelsens föreskrifter och riktlinjer Landstinget Dalarnas vårdgaranti Landstinget Dalarnas vårdgaranti innebär att en person med remiss skall erbjudas kontakt inom en viss tidsperiod, vanligtvis tre månader, och få den behandling som specialisten rekommenderar inom ytterligare en avgränsad tidsperiod. Om kontakt inte kan erbjudas inom tre månader skall Landstinget informera personen om rätten till vårdgaranti, ordna ny vårdgivare och ersätta personen för eventuella merkostnader. Vårdgarantin kan inte åberopas om personen själv väljer sjukhus/klinik med längre planeringstid än garantitiden. För Habiliteringen innebär vårdgarantin att ett första samtal ska erbjudas inom 3 månader sedan fullständig remiss registrerats. att beslutade habiliteringsinsatser ska påbörjas inom ytterligare 3 mån. att brukaren ska få hjälp till habiliteringsinsatser inom 3 mån någon annanstans, om beslutade insatser inte kan erbjudas inom Habiliteringen i Dalarna att väntetiderna kan bli längre om brukaren själv valt en annan habiliteringsenhet än den som Habiliteringen erbjudit