Slottet som försvann av Rauno Vaara

Transkript

1 ABM informerar 2/09 Slottet som försvann av Rauno Vaara Eskilstuna slott avbildat i kartan över Hyndevads ström Kammarkollegiets arkiv, Riksarkivet (detalj). I sin fulla prakt prydde Eskilstuna slott staden endast under sex decennier. Den dramatiska branden som förstörde slottet år 1680 satte igång en process som ledde till att det idag inte finns en enda sten kvar av slottet på plats. På följande sidor granskas de inställningar och åtgärder som berörde slottsruinerna och deras betydelse från 1800-talets slut och framåt.

2 Johanniterorden hade på 1100-talet etablerat ett kloster öster om Eskilstunaån. Vid reformationen hamnade den katolska kyrkan och speciellt då dess egendom inom kungamaktens intressesfär. Genom slottsbyggandet kunde Gustav Vasa konkret ta över Johanniternas tillgångar. Dessutom var även Bergslagens malmtillgångar tillsammans med goda transportbetingelser orsaker till övertagandet av johannitermark. Den första byggnationen kallades för Eskilstuna Hus och var under Gustav Vasas tid närmast en kungsgård som inkorporerade mycket av de befintliga klosterbyggnaderna. Den första byggnadsfasen tog troligen plats redan på 1540-talet då de sista johanniterna hade fördrivits från klostret. Den Olycklige Händelsen 11 December 1680 Widh den olyckelige händelsen som här skedde d. 11 December 1680, näst färleden, idet Eskilsztuna Slott af wådeld i grundh förbrendes Med denna något kortfattade beskrivning fastslår slottsfogden Måns Svenson den exakta tidpunkten då Eskilstuna slott förstördes av en omfattande brand. Tidpunkten var slutet för det vackra Vasaslottet vid Eskilstunaån. Slottet byggdes aldrig upp igen utan kom så småningom att fungera som ett materialförråd för andra byggnationer. Snart efter branden transporterades tegel från slottsruinen i Eskilstuna till byggandet av Stockholms slott. Därefter användes stenen vid olika kyrkobyggen i Eskilstunatrakten och även vid upptagandet av privata gårdar utnyttjades material från slottsruinen. Mossbergs karta över Eskilstuna Fristad och Carl Gustaf Stads Gevärsfaktori 1843 (detalj). Slottets konturer förstärkta med svart. Förvandlingen från en kungsgård av trä till ett pampigt Vasaslott påbörjades då Hertig Karl den blivande Karl IX - tog över byggandet. Efter Karl IX: s död fortsatte hans son hertig Karl Filip arbetet och någon gång runt år 1620 fick slottet sin slutgiltiga form. Slottet var byggt i två våningar och hade en fyrkantig plan med 80 m långa längor. Den sydliga fasaden var prydd med två torn med lökkupoler. Söderut förlades den fina trädgården. Slottets praktfulla utseende finns dokumenterat i gamla kartor och de troligen förskönade ritningarna i Erik Dahlbergs bok Suecia antiqua et hodierna. Åkersteins karta över Eskilstuna år 1890 (detalj). Slottets konturer förstärkta med svart. Även om en stor del av de synliga lämningarna forslades bort bit efter bit, försvann inte slottet helt och hållet ur stadsbilden. I flera stadskartor från 1700-talet ända fram till början av 1900-talet påvisas antingen att slottsruiner ännu fanns synliga eller så ritades till och med konturerna av det förmodade slottet in i kartan.

3 Stadens expansion på slutet av 1800-talet nådde även kungsladugården. Området hade tidigare används bland annat som plats för de årliga kreatursmarknaderna, vilket även kom att återspeglas i platsnamnen. På 1880-talet väcktes en motion om att ändra plats- och gatunamnen på Kungsladugården. Detta kan anses ha varit ett sätt att hedra områdets tidigare betydelse. Hur som helst så döptes Oxbacken nu till Slottsbacken, Oxbacksgatan till Slottsgatan och Lasarettsgatan till Klostergatan. Trots att behovet för ny byggnadsmark hotade slottsruinerna var även viljan att skydda lämningarna med i bilden. Redan på 1880-talet väckte herr A. Hellstedt en motion om att skydda slottsruiner och hänvisade till de kungliga breven från 1854 och 1863, där det mycket riktig finns nedskrivet att området får användas endast såvida man vårdar de lämningar efter slottet som finns kvar. Just vid den tidpunkten var staden välvilligt inställd till att skydda fornlämningar och konstaterar år 1883 att fornlämningar verkligen finns och att dessa bör skyddas. Sjölings ritning över de ruiner som upptäcktes vid byggnadsarbeten 1912

4 Runt sekelskiftet 1900 kan man läsa om hur inställningen till att skydda fornlämningar så småningom kom att ändras. I detta ingår en del subjektiva ställningstaganden från beslutsfattare vars expertis eller intresse knappast låg inom ämnet fornlämningsvård. Ett av diskussionsämnena var den så kallade slottskällaren som kom att vara den sista synliga lämningen efter Eskilstuna slott. Trots motsägelser beslutade stadsfullmäktige redan år 1887 att slottskällaren inte bara utgjorde ett hinder utan att den också var vanprydnande. Även då Kungliga Vitterhets Historie och Antiquitets Akademin, konstigt nog, gav sitt medgivande till att källargropen kunde borttas, kom det att dröja ända fram till år 1908 innan detta till slut verkställdes. Då hade de tillkommit ytterligare argument för att täcka källargropen. Hälsovårdsnämndens ordförande beskriver hur källargropen innehöll tidvis svårt stinkande vätska och uttrycker sin oro över sanitära olägenheter. Källarens placering mitt på skolgården gjorde det till en attraktiv lekplats för barnen. Efter det att ett barn skadade sig där var det knappast längre någon som opponerade sig mot utjämnandet av källargropen. Aldraminst några sådana af värde eller betydelse År 1909 pågick en diskussion kring byggandet av den nya Klostergatan som hetsade och involverade så väl Eskilstuna stad, Kyrkorådet för Eskilstuna, Kloster och Fors församlingar samt Vitterhetsakademin. Arkeologerna som besiktade området attackerade stadens agerande med skarpt tonläge. Den besiktande arkeologen klagade i sin rapport över hur fornlämningarna redan hade blivit förstörda och pekade ut stadens trädgårdsmästare såsom ansvarig. Enligt arkeologen stod trädgårdsmästaren i spetsen av utplånandet. Staden i sin tur sköt över ansvaret till Kyrkorådet som tidigare hade ansvarat för området. Kyrkorådet i sitt svar konstaterade att utöver några obefintliga murrester och den källargrop som de redan hade blivit tillåtna att täcka över, hade det inte i mannaminne funnits några synliga lämningar efter slottet, aldraminst några sådana af värde eller betydelse. Med tanke på de lämningarna som finns utmärkta i den bara nio år äldre kartan över tomten, känns mannaminnet i det här sammanhanget förvånande kort. Tomtkarta över en del av Slottsbacken från år 1900 (detalj). Slottsruinerna är markerade i nedre delen av kartan. Trots tydliga indikationer om att markytan dolde ytterligare lämningar av Eskilstuna slott sattes byggandet av Klostergatan igång år Arbetet pågick i rask takt och först när man stötte på fynd, bland annat ett antal skelett, ett krucifix av brons och den då unika gravkistan med vikingaornament, kände man att det var dags att kalla in expertis utifrån. Arkeologen Sune Lindqvist besökte Klostergatan vid två tillfällen år Han kunde sorgligt nog bara konstatera att det mesta redan var bortschaktat och att ingen vetenskaplig undersökning således kunde påbörjas. Den enda dokumentationen som gjordes av fynden och de olika byggnadsresterna var stadsingenjör Sjölings ritning. Hans plankarta kom att bli ett viktigt underlag för framtida utgrävningar. Trots att utvidgningen av stadsplanen hade utplånat stora delar av slottsruinerna fanns det

5 fortfarande rester av arkeologiskt intresse under marken. Redan tidigare hade man vid flera schaktnings- och ledningsarbeten stött på rester efter slottsmurar. De första vetenskapliga undersökningarna startades år 1960 under ledning av Eskilstuna stadsmuseums amanuens Anna Britta Nilsson. Under åren fortsatte utgrävningar under ledning av Sune Zachrisson från Riksantikvarieämbetet. Undersökningarna väckte stort nyfikenhet bland Eskilstunaborna. Lokala tidningar bevakade utgrävningens framåtskridande med stort intresse. Trots att utgrävningarna kunde genomföras i ett relativt begränsat område, som dessutom delvis var mycket omrört, lyckade arkeologerna lokalisera slottets forna utsträckning ganska väl. I det stora hela kan man nog säga att, på grund av olika omständigheter, kom de arkeologiska resultaten vad gäller slottet vara ganska magra. Desto bättre lyckades man vid undersökningen av Johanniterklostret och speciellt då den äldre kyrkobyggnaden under klostret. Denna kyrka var troligen den som härrör från biskop Eskil, Eskilstunas skyddshelgon, uppförd redan på 1000-talet. I dag är det enbart de historiska källorna i olika arkiv och befintligt fyndmaterial på museer samt historieskrivningen som ger oss kunskap om den epok då Eskilstuna verkligen hade ett slott. Ur tidningen Folket 26 juni 1962

6 I dagens Eskilstuna finns minnet efter slottet bara bevarat som ett rest minnesmärke och i platsnamn som fortfarande påminner oss om Eskilstuna Hus med dess pampiga byggnader och omfattande trädgårdar. Och i medvetandet om att det trots sin osynlighet över markytan troligen finns ytterligare ruiner efter slottet under jord. Källor Ohlsson, Bror-Erik och Magnusson Ulf: Eskilstuna Historia del 2. Städerna och landsbygden från 1500-talet till 1830-talet Schnell Ivar: Eskilstuna en gammal stad fyller 300 år. Zahrisson Sune: Från Vendeltid till Vasatid. Redogörelse för de byggnadsarkeologiska undersökningarna av Eskilstuna kloster och slott. Eskilstuna museer årsbok 1963 Rekonstruerad plan över Eskilstuna slott enligt Zachrisson Arkivmaterial Eskilstuna kommun. Stadsbyggnadsnämnden. Stadsingenjörskontorets arkiv. Eskilstuna stad. Stadsfullmäktiges arkiv. Rådman Fredrik Grönbergs arkiv. Eskilstuna museers arkiv. Karta över slottsruinerna. År okänt.