nummer FYrA 2006 vision och tradition

Transkript

1 Nummer FYRA 2006 vision och tradition

2 I K O N E R i n n e h å l l Omslag:. Bokslukare. Foto: Mathias Thinsz Antonio Magliabechi Ledare Folkebibliotekerne i New Orleans efter Katrina Henrik Jochumsen och Casper Hvenegaard Rasmussen De moderna pionjärerna Carl-Otto von Sydow Gutenberg världens mest firade uppfinnare Karl Erik Gustafsson BTJ framtid och tradition Sophie Persson Är det slut mellan upplysningen och biblioteken? Inger Eide-Jensen Leif Panduro tandläkaren i Osby Per Erik Tell Vad händer med biblioteket när samlingarna finns överallt och ingen särskild stans? Sigfrid Lundberg Att hitta hem med Bruce Springsteen Richard Ohlsson Framtidsfilen Det finns olika framtider Sven Nilsson Antonio Magliabechi skötte biblioteket hos storhertigen av Toscana. I den mån bibliotekarien alls gjort sig känd så är det för det enda han ägnade sig åt, det att alltid läsa böcker. Han lär ha lämnat biblioteket två gånger under sitt 81-åriga leverne och då på befallning för att besöka några mycket näraliggande orter. Som när den tyske generalen Moltke under hela sitt liv spred summa två leenden omkring sig: det första när svärmor dog, det andra när han fick se Vaxholms fästning. Magliabechi skickade kolossala mängder brev åt alla möjliga håll. Han skrev aldrig några böcker själv, bara läste sådana men sålunda så många fler. Ihågkommen är han ändå för en egenformulerad devis slingrande sig runt hans eget porträtt på en medalj förfärdigad till 75-årsdagen 1708 på uppdrag av arbetsgivaren: Läsning utan eftertanke gagnar föga. Frans G. Bengtsson har berättat: Magliabechi förtröttades aldrig och kom ihåg allt. Om någon forskare nått slutet på sina lärda resor, om en viss upplysning inte stod att uppdriva hos tillgängliga auktoriteter, om ett undangömt citat av avgörande vikt inte vid behov kunde påträffas, då fanns för vederbörande bekymrade lärde alltid en sista utväg kvar, nämligen att resa till Florens och bana sig väg in i det storhertigliga bibliotekets innandömen samt fråga Magliabechi till råds: Magliabechi visste besked. Biblists föregångare benämnd! JEM Nästa nummer skickas den 6 november. Manusstopp den 13 oktober. 2 4/2006 Årgång 9 I K O N E R v i s i o n o c h t r a d i t i o n Redaktör: Jan-Eric Malmquist jan-eric.malmquist@btj.se Redaktionskommitté: Inger Eide-Jensen Tomas Lidman Sven Nilsson Birgitta Olander Grafisk form: Identitet, magnus@identitet.se Oberoende publikation utgiven av BTJ Ansvarig utgivare: Sophie Persson Postadress: Lund Besöksadress: Traktorvägen 11, Lund Telefon: Fax: ISSN Teknisk produktion: Grahns Tryckeri AB, Lund PRENUMERERA! BTJ Prenumerationsservice Lund 046/ , fax 046/ , pren@btj.se

3 D en njugghet med vilken stat och kommun alltid omfattat bibliotek, och för all del också annat inom ett seriöst kulturområde, måste på något sätt ha sin förklaring. Kunde denna friläggas skulle mycket inte bara bli klarlagt utan också vara embryot till förändringar till förbättringar. Kulturella yttringar var ursprungligen förborgat ett frälse med medel och makt. Initiativen var privata och aktiviteterna utförda på egen risk. Teatersällskapen slog sina kullerbyttor på kullriga och kulliga borggårdar. Mozart for runt som en tätting och visade upp sig, farsan och komponistkonsterna för furstar och majestäter, grevinnor och baronessor. Konstnärer i prestigestinna kolonier drog i väg till mecenater och mecenatsfruar. Kungens hemrövade bokverk krävde ett kungligt bibliotek, prosten i Kjula inrättade sitt för mer gement folk. Böcker var dyra att köpa, billigare att låna än om till en början inte kostnadsfritt. När läsförmågan lagstiftades 1842 blev biblioteken fler, både de lokala och de statliga efter det att kyrkan och skolan tidigt gett upp konkurrensen. Med tiden tillkom organisation och administration av mer övergripande slag. Vissa bibliotek kom att förvaltas av ortens fäder, andra via statsapparaten och aldrig möttes de två. Ändå blev det lite kommunal reda och departemental ordning, och även om de monetära resurserna knappast någonsin kom att nå de saligas höjder så har det från och till i biblioteksvärldens rabatter blomstrat en mångskiftande flora. Det var bra förr, det är bättre nu och det blir bäst framöver. Också byråkratin började brösta sig i takt med den rätt ansenliga expansionen. Ordföranden och förste vice, chefer och underchefer, föreståndare, ansvariga, konsulenter, strateger, utvecklare, handläggare, experter, projektledare I ett slags bakvänt ökningstempo till avlövade anslag, bantade medieinköp, rasande utlåning, nedmonterade öppettider och 382 nedlagda filialer under en sen 15-års period. Men sådant är nog ett modernt samhällssyndrom. Här krävs det trehundrasextio administratörer för att driva ett sjukhus, tjugoåtta små vårdcentraler och en handfull andra verksamheter, skriver Maciej Zaremba i nyss utkomna Den polske rörmokaren. Det kommunala självstyret kan möjligen ha bidragit till att biblioteket kan synas en smula hemlöst även om det så klart någonstans har sin plats i kommunhierarkin. Men nutida titulatur kan få en att fara lite vill: barn- och ungdomsnämnd, barn- och utbildningsnämnd, barn- och bildningsnämnd, verksamhetsnämnd, fokusnämnd, M- nämnd. Däremot sprider kultur- och fritidsnämnd, kultur- och servicenämnd, kultur- och tekniknämnd en rejäl och transparent trygghet omkring sig. Kanhända är det sådant som föder tanken att en kulturpolitikers ambition är att bli åtminstone suppleant i gatunämnden. På motsvarande sätt som varje kulturminister sannolikt har drömmen att få vara vilken annan departementschef som helst. I så fall är det klart att entusiasm och förhandlingskamp inte alltid blir den största. För några ministärer sedan löd det: Det är jag som är er biblioteksminister! Närmast självklart kom orden från en kulturminister, och även om det säkert är just självklart, så finns andra håll i regeringen där biblioteksfrågor kan komma att, eller borde, dryftas. Näringsdepartementet kan vara ett, samhällsbyggnadsdepartementet ett annat t.ex. Men framförallt är det ju ytterst Finansdepartementet som har ett avgörande inflytande, för det är ju där de ekonomiska besluten stadsfästs för allt och alla. Men att det i regi av regeringskansliet skulle finnas någon sammankallande för att med berörda parter gemensamt diskutera biblioteksfrågor torde inte vara en verklighet. Bibliotekssamfälligheten har länge haft sina sammanslutningar. De har sett olika ut och lyhört förändrats under tidens gång. Senast buntades två föreningar ihop till en, vilket var välgörande och rationellt även om den tidigare sektoriseringen fortfarande kan anas och det vattentäta skottet ännu har sina små fragment. ABM är ett försök att få arkiv, bibliotek och museer att samsas på områden som kan uppfattas som gemensamma, men där den innersta målsättningen nog inte är att vara drivande gentemot anslagsgivande myndigheter. Men kultursektorn är ju mycket vidare än så här. Det finns akademier för litteratur, konst, musik, film och teater i alla fall. Det finns oändliga mängder kulturföreteelser som är organiserade eller inte. Det finns ett kulturråd, det finns kulturtidskrifter och kultursidor. Kanske vore det dags att nu samordna alla sådana här kulturförekomster i ett slags gemensam federation. För att dymedelst ha både en bredare och tyngre bas att stå på, anfalla från och argumentera med hjälp av. I stället för att var och en var för sig kommer till beslutsfatteriet, blir vänligt lyssnad på och sedan ivägskickad med en nog så liten och egentligen verkningslös dusör. Det torde vara effektivare med en stor, stark och stabil företrädare som för mångas talan i egen och gemensam sak i en samlad uppvaktning. I varje fall i väl valda situationer. Ikoner 4/2006 3

4 Förra årets Bengt Hjelmqvist-stipendium om kr instiftat av BTJ till Bengt Hjelmqvists 100-årsdag den 28 oktober 2003 tilldelades lärarna och forskarna vid Danmarks Biblioteksskole, Henrik Jochumsen och Casper Hvenegaard Rasmussen. Stipendiet har tilll en del använts till en USA-resa för studier och forskning av amerikanskt folkbiblioteksväsen, varifrån en rapport följer här för att följas av ytterligare några framöver. Det akademiska avhandlingsprojektet Biblioteksbrug mellem hverdagsliv og institutionel identitet består av två kompakta verk. Gør biblioteket en forskel? utgivet år 2000 och det nu precis utkomna Folkebiblioteket under forandring. I samband med årets utdelning av Bengt Hjelmqvist-stipendiet håller de båda författarna/pristagarna en föreläsning om sin forskning och sina forskningsresultat. Det sker den här gången under konferensen Mötesplats inför framtiden i Borås, torsdagen den 12 oktober kl Som det var tilfældet med de tidlige nordiske bibliotekspionere, lader biblioteksledere og bibliotekspolitikere sig igen inspirere af biblioteksudviklingen i USA. Mange studieture går derfor i disse år til bl.a. Seattle, Los Angeles eller San Francisco, hvor der bygges nyt og stort. Nu finns det givetvis redan åtskilligt sådant här. Myndighetsförankrat, institutionaliserat, statligt och privat i alla möjliga konstellationer och schatteringar med uppgifter, ansvar och anspråk av diverse vikt och värde. Men eftersom de syn(t)s och hör(t)s rätt dåligt med resultat som förfaller tveksamma så skulle det nog föga skada att pröva något nytt och hittills annorlunda. En löst sammansatt intressegruppering som företräder merparten kulturinrättningar. En bred sammanslutning, men måttligt befolkad. Kunnig, stursk, övertygande, orädd och kanske provokativ, med anlag att ta sig fram och in överallt där det behövs och med stor opinionsbildande styrka. För att tillskansa uppdragsgivaren det resursansvariga förvaltandets omsorg och omtanke såväl i sak som praktik. En allians bland andra högtstående sådana med andra ord! En re-nymornad tidningsredaktör talar nu ihärdigt om morgondagens DN. Morgondagens bibliotek diskuterar vi tillsammans på konferensen Biblioteket som öppet rum och offentlig mötesplats i Stockholm den 17 november. Välkomna! Jan-Eric Malmquist Foto: Eva Ingvarsson 4 Ikoner 4/2006

5 Folkebibliotekerne i Ne Or ean efter Katrina Henrik Jochumsen och Casper Hvenegaard Rasmussen l Orkanen Katrina ramte den 29. august 2005 den amerikanske sydøstkyst. Flere lavtliggende bebyggelser i de kystnære områder blev helt eller delvist ødelagt. New Orleans blev umiddelbart ikke så hårdt ramt af orkanen. Det skete først, da flere af de diger, der beskytter byen, brød sammen. Herefter blev ca. 80 procent af byen oversvømmet et areal svarende til syv gange Manhattan. Vi tog til New Orleans for at danne os et indtryk af folkebibliotekets situation efter denne ufattelige katastrofe, og ikke mindst også for at undersøge, hvilken rolle biblioteket spiller i forbindelse med genopbygningen af byen og de forskellige lokalsamfund. New Orleans hovedbibliotek Det er tidlig formiddag, og vi befinder os på Bourbon Street i det franske kvarter. Skraldemænd er ved at rydde op efter nattens udskejelser. Gaden flyder af plastikkrus, fastfood-rester og andet affald. En mand antaster os, og forklarer med alvorlig mine, at vi overtræder loven: Det er ikke lovligt at medbringe vandflasker, når man befinder sig i centrum af sprutzonen. Vi kigger lidt uforstående på ham, indtil han lyser op i et smil, og det går op for os, at det er en joke. Vi går ud på Canal Street, der er en af New Orleans brede boulevarder med to spor i midten til kabelvogne. Indtil videre kører de ikke som følge af orkanen Katrina, men ellers er det faktisk svært at få øje på nogle nævneværdige ødelæggelser. Man kunne såmænd udmærket holde en uges ferie i det franske kvarter uden at blive konfronteret med katastrofen, som ramte byen for blot et år siden. Som vi bevæger os op af boulevarden, ændrer byen karakter. Butikkerne bliver færre og andelen af sorte betydeligt flere. Vi drejer til venstre ned ad Loyola Avenue, hvor hovedbiblioteket ligger. Det er ikke vanskeligt at aflæse en symbolsk dimension i bibliotekets placering. Her i skellet mellem det franske kvarter, forretningskvarteret og de relativt fattigere sorte boligområder, er hovedbiblioteket en mediator af mangfoldighed placeret i skellet mellem meget forskellige bydele. Der er få minutter til at biblioteket åbner, og udenfor har der dannet sig en lang kø, som kontrolleres af to bevæbnede vagter. Selvom der er meget kriminalitet i New Orleans, er dette ikke normalt. Forklaringen er derimod, at FEMA (de føderale katastrofemyndigheder) midlertidigt har til huse i en tredjedel af underetagen af biblioteket. Det er her de sociale følger af Katarina behandles de berørte kan ansøge om erstatning, få opdateret identitetspapirer etc. Vel inde i biblioteket, efter et sikkerhedstjek, der på mange måder ligner det, man oplever i en lufthavn, bliver vi budt velkommen af lederen af New Orleans Public Library, Bill Johnson. Han viser rundt i hovedbiblioteket, der som bygning ikke har lidt den store overlast. Et smadret vindue i det noget bedagede teknologi-center er blandt de få synlige beviser på orkanens hærgen. Her otte måneder efter sidder der stadig en træplade i vindueshullet. Men det var ellers tæt på at gå rigtig galt. Vandet var kun en tomme fra at trænge ned bibliotekets kældre. Udover at indeholde bibliotekets magasin, rummer kældrene uvurderligt historisk materiale fra Louisiana Division, der er en referenceafdeling, som indsamler dokumenter vedrørende New Orleans og Louisiana. Bill Johnson indrømmer, at det umiddelbart kan virke besynderligt, at placere så vigtigt materiale under Ikoner 4/2006 5

6 Hus i Lower 9th Ward. Det spraymalede kryds giver informationer om det redningsmandskab, der har undersøgt huset, dato for undersøgelsen og antallet af fundne døde. vandlinien i en by som New Orleans. Men arkiverne blev etableret under den kolde krig, hvor kælderen blev anset for at være det sikreste sted. Selvom hovedbiblioteket i første omgang ikke direkte blev skadet synderligt af Katrina, er dens konsekvenser ikke vanskelige at på øje på, når man bevæger sig rundt i biblioteket. Der er således meget langt mellem, at man får øje på noget personale. Før Katrina var der ansat 216 personer i New Orleans biblioteker, men næsten 200 blev fyret efter orkanen, da der ikke var økonomisk grundlag for at holde bibliotekerne kørende med normal bemanding. Lige efter katastrofen var de fleste flyttet fra byen, ligesom de fleste virksomheder lå stille. I dag går det lidt bedre, da der nu er ca. 40 ansatte. Herudover arbejder en del frivilligt. Det er f.eks. tilfældet i børnebiblioteket, hvor den enlige børnebibliotekar i dag arbejder ulønnet i sin gamle stilling. Haves: Bøger. Ønskes: Penge Budgettet er i dag en tredjedel af, hvad det var før Katrina. Men ifølge Bill Canal Street i New Orleans. 6 Ikoner 4/2006

7 Ikoner 4/2006 7

8 Biblioteket har ikke penge til at anskaffe de samme tidsskrifter som tidligere. Johnson er bibliotekerne ikke blevet så hårdt økonomisk ramt, som man kunne frygte, da bibliotekerne finansieres med en fastlagt procentdel af skattegrundlaget. Det betyder, at det er svært for politikkerne at allokere midler fra biblioteket til andre områder som f.eks. politi og brandvæsen. Områder som politikkerne nok umiddelbart ville have prioriteret i højere grad på bekostning af bibliotekerne, hvis de havde haft bedre muligheder for det. En ikke uvæsentlig del af det nuværende budget er udefrakommende støttedonationer, som særligt den amerikanske biblioteksforening, ALA, både har bidraget til og vid udstrækning administreret. Men det grundlæggende problem ved de løbende støttebidrag er, at de både er en kortsigtet og uforudsigelig indtægt, der gør det vanskeligt at ansætte mere personale. Et af bibliotekets mest presserende problemer i øjeblikket. Bøger skorter det derimod ikke på. Bibliotekslederen anslår, at biblioteket hver uge modtager omkring titusinde bøger. De kommer fra nær og fjern: En spejdergruppe fra Idaho eller foreningen Bibliotekets Venner fra et bibliotek i Californien. Og ugen før vores besøg modtog biblioteket en hel container med bøger fra Rusland på russisk! Det er derfor ikke overraskende, at de to medarbejdere i bibliotekets accessionsafdeling ser trætte ud. De er bogstavelig talt ved at drukne i bøger. Ødelagte filialer Efter en rundvisning på hovedbiblioteket og interview med udvalgte medarbejdere, tager Bill Johnson os med på en køretur til nogle af New Orleans biblioteksfilialer, hvoraf otte ud af tolv blev totalt ødelagt af den oversvømmelse, som fulgt i kølvandet på Katrina. Først kører vi til Lower 9th Ward, der er et af de områder, som er hårdest ramt. Det er en spøgelsesby, hvor de hullede veje nødtørftigt er gjort farbare, men ellers står det meste, som det gjorde efter vandet trak sig tilbage. 8 Ikoner 4/2006

9 Interiør fra Nora Navre biblioteksfilial. Det samme gør sig gældende for filialen Nora Navra. På hoveddøren af glas ind til biblioteket indikerer algebegroningen, hvor højt vandet har stået (ca. 70 cm.). Indenfor ligger bøger og inventar spredt udover gulvet. Lugten af mugne bøger og fugt er påtrængende. Ligesom det kan fornemmes, at biblioteket er blevet forladt med en følelse af, at nok en orkan skulle rides af. Der er sat sorte plasticsække over computerne, på kontorerne stå indtørrede kaffekopper og der ligger huskesedler med næste uges gøremål. Men med de begrænsede personaleressourcer har biblioteket ikke haft tid til at rydde op. Men det betyder måske heller ikke så meget, da brugerne er væk. Det tidligere lokalsamfund er i dag en ødemark. Som udefrakommende og måske især som skandinav kan man undre sig over, at lokalsamfundet ikke er genopbygget. Men hvad ville man egentlig selv gøre i samme situation? Ville man forsøge at genopbygge sin tilværelse i et område, hvis fremtid er usikker, og hvor de tidligere naboer måske aldrig dukker op igen, eller ville man søge mod et andet og mere velfungerende lokalsamfund? Overvejelser som disse betyder, sammen med begrænsede ressourcer og manglende tradition for offentlig indsats og koordinering, at genopbygningen bliver langvarig. Udgifter til folkebiblioteker. pr. indbygger (tal fra 2003) Landsgennemsnit: 29, 60 $ Louisiana: 24, 50 $ New Orleans: 15, 33 $ Bibliotekets rolle. efter orkanen Den 3. oktober var Elisabeth A. Konrad, teknisk leder af New Orleans Public Libraries, som en af de første biblioteksfolk tilbage i New Orleans. Her kunne hun ved selvsyn konstatere, at alle byens folkebiblioteker i større eller mindre grad var skadet af enten orkanen eller den efterfølgende oversvømmelse. Ikoner 4/2006 9

10 I lighed med det øvrige New Orleans havde Katrina sat en helt ny dagsorden for bibliotekerne, der skulle til at redefinere deres opgaver under nye vilkår. Og da de lokale politikere og embedsmænd havde hænderne fulde af andre vigtige gøremål, var denne opgave i vid udstrækning overladt til bibliotekerne selv. Ifølge Elisabeth A. Konrad var der et stort behov for bibliotekerne. Først og fremmest havde folk brug for at kommunikere med omverden. Telefonsystemet var brudt sammen, og mange havde ikke adgang til nettet. Derfor var der run på bibliotekets computere, der blev brugt til at søge efter slægtninge og venner. Ligesom biblioteket formidlede kontakt til de føderale katastrofemyndigheder. Af mere traditionelle bibliotekstilbud Hoveddøren til biblioteksfilialen Nora Navre, hvor vandlinien kan ses. nævner Elisabeth A. Konrad, at der var et stort behov for underholdning, der for en tid kunne aflede tankerne for den forfærdelige situation. Mange havde bogstaveligt talt læst telefonbogen fra ende til anden, da de ikke havde adgang til TV og radio. Derfor blev der udlånt meget skønlitteratur. Udover disse konkrete behov fornemmer man også, at bibliotekerne, i lighed med andre lokale institutioner, har haft en symbolsk betydning for lokalbefolkningen. Således fortæller Elisabeth A. Konrad, at hun blev kontaktet af mange mennesker, da hun var rundt og danne sig et overblik over skadernes omfang. Igen og igen blev hun spurgt om, hvornår biblioteket ville åbne. I mange tilfælde var det ikke kun fordi folk havde brug for at komme på biblioteket, men også det at et åbent bibliotek signalerer hverdag og orden midt i alt kaoset. Arven fra Tocqueville Men der har ikke kun været tale om, at bibliotekerne har understøttet lokalsamfundets behov. Omvendt har lokale frivillige også deltaget i genopbygningen af bibliotekerne. Set gennem nordiske briller kan de ansatte ved biblioteket fortælle op den ene mere rørende historie end den anden. F.eks. har lokale beboere til en af de genåbnede filialer sørget for, at grunden rundt om filialen er blevet ryddet og genplantet, ligesom de har påtaget sig den løbende vedligeholdelse. Noget det økonomiske klemte bibliotekssystem i New Orleans ellers ikke ville have haft råd til. Mens beboere fra et andet område, hvor den lokale filial blev totalskadet, har samlet penge sammen til driften af en stationær bogbus. Blandt den megen støtte som bibliotekerne i New Orleans 10 Ikoner 4/2006

11 Ikke alle er lige tilfredse med FEMA s indsats. har modtaget fra andre dele af USA og resten af verden, fik man også lovning på en bogbus fra Ohio. Problemet var bare, at man ikke havde råd til at køre bussen til New Orleans, betale forsikringer og elektricitet. Men her trådte lokalsamfundet til, og fik rejst de fornødne midler. En del af forklaringen på civilsamfundets deltagelse i genopbygningen af bibliotekerne i New Orleans skal findes i den amerikanske tradition for frivilligt arbejde. Den har rødder tilbage til den franske filosof og klassiske liberalist Alexis de Tocqueville ( ), der har leveret væsentlige ideologisk bidrag til udviklingen af det amerikanske demokrati. Et centralt spørgsmål for Tocqueville var balancen mellem individuel frihed og samfundets sammenhængskraft, hvor sidstnævnte i vid udstrækning skulle sikres ved, at civilsamfundet og det frivillige arbejde i lokalsamfundet skulle styrkes. Denne tradition er ikke svær at få øje på i de amerikanske folkebiblioteker generelt. Alle de amerikanske biblioteker vi har været i kontakt med, har haft lokalt valgte bestyrelser, der har udstukket linierne for bibliotekets drift. Derudover har stort set alle biblioteker tilknyttet Friends of the library, der samler penge ind og giver en hånd med, når der skal flyttes om på biblioteket etc. Ligesom det er normalt at benytte sig af frivillig arbejdskraft f.eks. til undervisning i brugen af IT på biblioteket og opstilling af bøger. Umiddelbart er der mange gode ting at sige om det lokale engagement. Men ingen rose uden torne. Ulempen ved at basere sig på frivilligt engagement, som New Orleans biblioteker har været tvunget til, om de har villet det eller ej, er, at tiltagene ofte sker der, hvor de frivillige ressourcer er. Her vil biblioteker i ressourcestærke områder ofte kunne tilbyde en bedre service end biblioteker placeret i kvarterer med social slagside. Således er den typiske frivillige arbejdskraft en hvid midaldrende kvinde fra middelklassen. Ligesom traditionen for frivilligt arbejde og private støttebidrag fjerner noget af det ansvar, som politikkerne ellers kunne være pålagt. F.eks. har begge demokratiske borgmesterkandidater op til det nyligt afholdte lokalvalg i New Orleans flere gange slået til lyd for, at genopbygningen af byens biblioteker både kan og skal overlades til Bill og Melinda Gates biblioteksfond. Men det har dog alt andet lige overrasket lederen af New Orleans Public Libraries, Bill Johnson, hvor meget lokal folkelig støtte bibliotekerne har fået til genopbygningen: Det har været overraskende, at folk der ikke længere har et hjem, har prioriteret at bruge energi på at få det lokale bibliotek på fode igen. Og han forsætter: Et af de meget diskuterede emner er jo, hvad vi skal med biblioteket, nu vi har fået Internettet. Men hele situationen med Katrina har jo vist, at det er vigtigt at have et bibliotek. Selv folk der ikke bruger biblioteket, har støttet op omkring genopbygningen. Källor: National Center for Education Statistics: Public Libraries in the United States Fiscal year State Library of Louisiana: Public Libraries in Louisiane Statistical report E-post: hjo@db.dk ; chr@db.dk Ikoner 4/

12 Bidragen i den här serien är samtliga personligen författade av Pionjärerna själva. Det är bara i förekommande fall de s.k. frågorna, frivilliga att hålla sig till, som är redaktionellt sprungna. JEM D e m o d e r n a p i o n j ä r e r n a Carl-Otto von Sydow Jag är född 1927, och den första kontakt med den lärda biblioteksvärlden fick jag som abiturient i Saltsjöbadens samskola då jag hade filosofie och teologie doktor Axel Nelson som censor i studentexamen. Han var nu pensionerad men hade i många år varit chef för handskriftsavdelningen vid Uppsala universitetsbibliotek. Han hörde snällt på förhöret i historia och tänkte möjligen: Där skulle jag kunna ha min efterträdare. Jag såg honom sedan många gånger komma över Slottsbacken i sin höga stärkkrage på väg till Carolina, men han fick aldrig se mig som chef för handskriftsavdelningen. Den förste bibliotekarie jag lärde känna var dåvarande stadsbibliotekarien i Härnösand, senare i Borås, Jörgen Elgström. Jag var då fänrik vid Norrlandskustens marindistrikt och blev i honom bekant med en sällsynt kunnig och självständig människa. Se hans artiklar i Biblioteksbladet! Med särskild förtjusning visade han mig sitt exemplar av Thomas De Quinceys The Confessions of an English Opium Eater, och jag började förstå att en bibliotekarie kanske lätttare än andra kunde lära känna läsvärd, ja kanske uppbygglig litteratur. Jag vände mig därför till Skolöverstyrelsens bibliotekskonsulenter, som rådde mig att hos stadsbibliotekarien i Nacka Boris Beltzikoff, en på sin tid tyckande och skrivande bibliotekarie, höra mig för om yrkets för- och nackdelar. Jag fastnade för de förra och började mina akademiska studier. Som elev till Johan Nordström och Sten Lindroth och med bord i Carolinas läsesal stod det snart klart för mig att det var här jag borde stanna även som yrkesman. Jag hade lyckan att samtidigt med studierna under några år dels vara Stockholms nations bibliotekarie, då jag fick mottaga och 12 Ikoner 4/2006

13 Ugglas 80-årsdag, kunde presentera och kommentera det enda i vår tid funna Linnémanuskriptet. Jag hade uppdagat det i ett (även av andrastuderat) samlingsband i Linköpings stifts- och landsbibliotek. En annan som betytt mycket för min entré i biblioteksvärlden var Wilhelm Odelberg. Som Vetenskapsakademiens överbibliotekarie lät han mig först göra den lärdomshistoriska utställningen Arvet från Newton och Linné och sedan vara sekreterare i den kommitté som förberedde det nya universitetsbiblioteket i Umeå. omsätta Axel Hirschs stora penninggåva, dels få göra Samlarens årsbibliografier i svensk litteraturhistoria, vilket gav mig fritt tillträde till Carolinas magasin; där såg jag ännu Otto Walde blek som en skugga vandra mellan bokhyllorna. Mitt arbete som utgivare av Linnés resor i Wahlström & Widstrands kommenterade serie med illustrationer av Gunnar Brusewitz gjorde att jag lärde känna Anders Grape och Arvid Hj. Uggla, båda Linnékännare och framstående Carolinabibliotekarier. Jag vågar påstå att jag under flera år nästan dagligen träffade Uggla som hans biträdande sekreterare i Linnésällskapet och småningom även som hans efterträdare som redaktör för sällskapets årsskrift. Låt mig här få inskjuta att jag i en av dennas årgångar, utformad som en festskrift till Min licentiatavhandling om svensk Lapplandsforskning och lapplandsuppfattning i äldre tid var inte mer än avslutad förrän jag 1963 blev amanuens vid Uppsala universitetsbibliotek. Där hälsades jag välkommen av bl.a. Axel Liljencrantz, som varit min företrädare på Stockholms nation och som i ett av Knut Bondes historiska dräkttåg på Julita skans föreställt min far i sin skepnad som Paul Khevenhüller. (Fotografiet av oss båda i 1600-talsdräkt, jag som liten gosse, har jag inte lyckats återfinna.) Under dessa år skrev jag några omsorgsfulla recensioner av viktig facklitteratur i Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen och höll ett antal kurser i bibliotekskännedom för universitetets studenter. Bl.a. dem jag höll för teologie studerande gör att jag torde ha dunkat bibliografiska elementa i en stor del av det nu tjänstgörande prästerskapet. Jag gjorde även flera utställningar. Om Linné naturligtvis jubelåret 1978, om Ikoner 4/

14 Harry Martinson, om grafikern och bokstavsgestaltaren Karl-Erik Forsberg, om den mångsidige Björn von Rosen med flera. Småningom organiserade jag och igångsatte biblioteket vid universitetsfilialen i Örebro. Men jag ville få vidare erfarenhet av yrket och sökte därför tjänsten som chef för skandinaviska avdelningen vid Library of Congress i Washington. Den tjänsten gick emellertid min näsa förbi. Något vidgade vyer fick jag dock under ett år som tillkallad sakkunnig vid Sveriges geologiska undersöknings bibliotek, då ännu i Frescati blev jag förste bibliotekarie och chef för Carolinas läsesalar och låneverksamhet, en befattning där jag lärde känna det väldiga referensbiblioteket i de fyra läsesalarna. Och 1977 blev jag chef för handskriftsavdelningen. Nu hade jag funnit min nisch, nu var det inte längre tal om att förkovra sig på något annat bibliotek. Här ville jag förbliva, och dessa sista femton år som bibliotekarie blev mina lyckligaste. Den första gåva till avdelningen som jag fick ta emot var den Geijer-Hamiltonska manuskriptsamlingen från familjen Stiernstedt på Risberga i Östuna socken. Nu lärde jag mig en sak: aldrig åter vika ihop ett papper som man en gång öppnat. Det sena 1800-talets brev låg ofta i flera delar. Många forskare hade ute på Risberga idogt öppnat och sedan vikt ihop breven så att de inte längre höll ihop. På ett stort biblioteks handskriftsavdelning speglas i unika manuskript gångna tiders tankeliv och fjärran länders andliga odling. Jag är ledsen att jag inte kan arabiska eller persiska, på vilka språk Uppsala universitetsbiblioteks handskriftsavdelning har rika skatter. Men med tanke på den av Magnus Gabriel De la Gardie skänkta samlingen fornisländska manuskript, däribland den berömda Uppsala-Eddan, lärde jag mig isländska och gjorde i bibliotekets tjänst flera resor till Reykjavik. Av bara farten sit venia verbo översatte jag några dikter av föreståndaren för Arnamagnaeanska samlingen i Köpenhamn Jón Helgason och tryckte dem i olika omgångar av Scripta Islandica. De är de enda översättningar till svenska som mig veterligt gjorts med noggrant iakttagande av den isländska verskonstens detaljerade regler om meter, rimflätning och bokstavsrimmens placering på endast vissa versfötter i raden. Märkvärdigt att säga har den poetiska glansen ingalunda fördunklats av detta tillvägagångssätt. Dock gör även samtiden sina nedslag i handskriftsavdelningen. Den viktigaste manuskriptsamling som under min tid förvärvats till Uppsala var Harry Martinsons efterlämnade papper, och som bibliograf är jag än i dag sysselsatt härmed. (Harry Martinsons bibliografi. D.1, 2005 red:s tillägg). Låt denna upplysning bli slutvinjetten i denna korta presentation av mitt liv som bibliotekarie. Det torde härav ha framgått att jag ingalunda varit någon pionjär, som vinjetten antyder, men en gammaldags, och vill jag hoppas, hederlig yrkesman. 14 Ikoner 4/2006

15 Gutenberg världens mest firade uppfinnare Karl Erik Gustafsson Tryckpressens uppfinnare, Johannes Gutenbergs ryktbarhet är i ständigt växande. Det gäller både honom och hans uppfinning, men som person är han fortfarande nästan okänd. Vi vet inte när han föddes, inte när han dog och inte så mycket om vad han gjorde däremellan. Ändå är hans berömmelse oomtvistad. Victor Hugo utropade redan 1831 Gutenbergs uppfinning till det största som hänt vår civilisation. Vid sekelskiftet 2000 firades Gutenbergs 600-årsjubileum på Gutenbergs museum i hans födelsestad Mainz men också på andra ställen. British Library arrangerade utställningen Gutenberg Som en utställning i utställningen visades hur Gutenberg och hans uppfinning firats under sex sekler. Separatutställningen, som kallades Gutenberg Years, gjordes av Susan Reed, intendent och ansvarig för bibliotekets tyska samlingar före Gutenberg föddes någon gång mellan 1393 och 1404, vilket gjorde att man till en början som utgångsår för att uppmärksamma honom inte kunde välja födelseåret utan i stället tog 1440 det år då den första tryckpressen byggdes. I slutet av 1800-talet byttes basår. Tyska Gutenbergforskare slog med internationellt bifall fast år 1400 som ett symboliskt födelseår för Johannes. Eftersom det när han föddes var vanligt att barn fick namn efter almanackan blev hans födelsedatum helt enkelt Johannesdagen den 24 juni Etthundraårsjubileet 1540 förefaller enbart ha firats inom boktryckarbranschen. Det tycks där inte rått någon tvekan Fiktivt porträtt av Gutenberg. Kopparstick efter André Thevet om att Gutenberg var boktryckarkonstens fader. När det begav sig hade hans medarbetare och kolleger markerat sig som tryckare av de alster som vid något tillfälle passerade dem men det hade Gutenberg aldrig gjort. Hans namn finns ingenstans, inte ens på den bibel som bär hans namn. Gutenberg hade inga efterlevande som kunde hävda hans rätt till sin uppfinning, samtidigt som hans medarbetares familjer arbetade hårt för att beröva Gutenberg äran. En viss tid var Gutenberg faktiskt borta ur historien, men vid hundraårsjubileet var ordningen återställd: Gutenberg var på plats som tryckpressens uppfinnare. Vid etthundraårsjubileet hade tryckpressar med utbytbara typer hunnit installeras på våra breddgrader. I början spreds tryckpressarna främst i Sydtyskland och Norditalien. Uppfinningen drog söderut längs upptrampade vägar. Norröver fick Lübeck sin första tryckpress 1474, Rostock 1476, Odense 1482 och Stockholm Vår förste boktryckare hette Johann Snell och till hans produktion hörde en populär uppbyggelsebok, en latinsk språklära, ett avlatsbrev och en mässbok. Eftersom nästan allt europeiskt tryck på denna tid var på latin hade boktryckarna en gemensam Europamarknad. Ikoner 4/

16 Vid tvåhundraårsjubileet 1640 mitt under trettioåriga kriget med en mindre uppbygglig användning av blyet firade man åter uppfinningen men fortfarande bara inom boktryckarbranschen. Under mellantiden hade ett nytt försök gjorts att lyfta bort Gutenberg som tryckkonstens uppfinnare. Från holländskt håll hävdades att en boktryckare i Haarlem, Laurens Jansz. Coster, redan 1428 hade uppfunnit tryckpressen. Debatten om detta fortsatte länge och väl. Först efter två hundra år gav holländarna upp. Man kan undra vad som hänt med de monument som holländarna hann bygga till Costers ära. Åren före trettioåriga kriget kom de första tidningarna. De spelade en viktig roll i förspelet till kriget. Post- och Inrikes Tidningar startades 1645 och ingick som ett led i det svenska stormaktsbygget. Tidningen var ett medel för en expanderande stat att inåt och utåt sprida information och propaganda. De första tidningarna underlättade handel och sjöfart men de var också instrument för protestantismens idé. Det krig som tidningarna därmed bidrog till skapade behov av en kontinuerlig rapportering av krigsnyheter. Posttidningen blev världens äldsta tidning, men den var inte den första. Med en utställning på Gutenbergmuseet i Mainz förra året, Schwartz auf Weiss. 400 Jahre Zeitung ein Medium macht Geschichte fastställdes den periodiska pressens ursprungsår till Hösten detta år meddelade boktryckaren och nyhetskrämaren Johann Carolus magistraten i Strassburg att han börjat trycka sitt veckoutgivna, handskrivna nyhetsbrev. Han ansökte samtidigt om ett tioårigt patentskydd. Det kunde inte magistraten ge honom men den lovade att inte lägga sig i hans verksamhet. Den första tidningen startades alltså inte långt ifrån platsen för den första tryckpressen. Från och med trehundraårsjubileet 1740 finns forskarsamhället representerat i arrangemangen. Firandet spred sig också över hela Tyskland med parader och fyrverkerier. Fortfarande stod Gutenbergs uppfinning i centrum. Först vid fyrahundraårsfirandet 1840 lyftes Gutenberg själv fram och då som en hjälte. En rad mer eller mindre fantastiska berättelser om denne fantastiska människa spreds till en allt läskunnigare och läshungrigare allmänhet. Som en upptakt till detta romantiska hyllande, hade man i födelsestaden Mainz 1837 rest en staty av Gutenberg förfärdigad 1836 av ingen mindre än Bertel Thorvaldsen. Denne eftersökte porträtttör hade 1821 gjort Kristus och höll på med de tolv apostlarna för Vor Frue Kirke i Köpenhamn och ansågs därför väl kvalificerad att ta sig an den store Johannes Gutenberg. Gutenbergs hjältestatus utnyttjades i vissa läger för att främja Tysklands enande. Vid jubileet talade man också om tryckkonsten som en enande kraft mellan världens folk precis som man hundra år senare skulle komma att säga om radion. Efter justering av basåret för firandet 16 Ikoner 4/2006

17 av Gutenberg och hans uppfinning kom femhundraårsjubileet alltså redan I det nu enade Tyskland försummade man inte att slå mynt av detta jubileum. I Mainz arrangerades festspel och parader. Som en viss motvikt mot politiska övertoner och kommersiell yra fick utgivningen av vetenskapliga arbeten om boktryckerikonstens historia försöka fungera. Lagom till femhundraårsjubileet hade dagspressen tack vare en snabbare produktionsprocess och ett populärare innehöll nått miljonupplagor. Le petit journal i Paris passerade som första tidning i världen en miljon i upplaga I Stockholm tog sig Stockholms- Tidningen vid sekelskiftet över exemplar. Vad mer behövdes av bevis på Gutenbergs storhet? Året efter jubileumsåret, 1901, bildades ett internationellt Gutenbergssällskap och 1926 kom den första Gutenbergsårsboken. Den bokvetenskapliga forskningen flyttade fram sina positioner ytterligare. Hitlerregimen försökte utnyttja Gutenberg för sina egna syften och firade honom så ofta som möjligt. En rad årliga festivalveckor hann nazisterna arrangera men 1940 var det ingen i Europa som kunde eller ville fira Gutenberg. Enligt Susan Reed på Gutenbergs första bibel, ca 1450, kallas B42 eftersom varje spalt innehöll 42 rader. B42 bestod av sidor och gavs ut i två band. Den tog två år att sätta och två år att trycka i 180 exemplar. Ett 35-tal kompletta finns bevarade. British Library högtidlighölls detta femhundraårsjubileum enligt den första tideräkningen endast i Förenta Staterna. Det var ett år kvar till Pearl Harbour. 600-årsfirandet år 2000 kunde genomföras helt enligt planerna, som nämnts på Gutenbergmuseet och på British Library. I god tid till 600- årsfirandet hann Gutenberg att utropas till det andra tusentalets främsta person. Det var två djärva journalistpar från New Jersey, Barbara och Brent Bowers respektive Agnes och Henry Gottlieb, som tog sig för att rangordna det andra tusentalets tusen viktigaste personer. Värderingen gjordes efter fem grunder. Det viktigaste kriteriet var personens bestående inflytande och påverkan. Därefter följde dennes bidrag till kunskap och skönhet, samt påverkan och inflytande på samtiden. Dessutom bedömdes det unika i bidraget och personens karisma. Maximalt antal poäng var Johannes Gutenberg vann på poäng. Han fick höga poäng i allt utom karisma. Där blev det endast 210 poäng av möjliga. Vittnesbörden om honom som person är som antytts inte många. Avståndet till de närmaste på rangordningen, tvåan Christopher Columbus och trean Martin Luther, var Ikoner 4/

18 Karl Erik Gustafsson är professor i massmedieekonomi vid Internationella handelshögskolan i Jönköping bara några poäng. På fjärde och femte plats placerade sig Galileo Galilei och William Shakespeare. Journalistparen Bowers och Gottlieb gav Gutenberg extrapoäng för att det var genom hans tryckpress som de andra vunnit en stor publik för sina idéer, sin visdom och stora konst. Vad hade Columbus varit med sina kartor, Luther med sina teser och bibelöversättningar, Shakespeare med sina dramer utan Gutenbergs tryckpress? Sedd i detta perspektiv blir Gutenberg onekligen masskommunikationens fader. Därför var det självklart att Johannes Gutenberg vid dagspressjubileet 2005 skulle tillskrivas äran för den fyrahundraåriga dagspressen. Hans uppfinning av tryckpressen lade grunden till allt tryck: boken, avlatsbrevet, flygbladet, kalendern, de periodiska publikationerna, skillingtrycket osv.. Tusenårsrangordningen kritiserades bland annat för eurocentricitet den förste utanför Europa hamnade först på tolfte plats men ingen ifrågasatte Gutenbergs förstaplacering. Väntad kritik om att trycktekniken var känd i Kina långt före Gutenbergs entré i världshistorien, bemötte författarna i förväg i sin motivering för Gutenbergs förstaplats. Kineserna tryckte inte några böcker. I en uppsats som Harry Järv skrev Gutenbergforskarna håller Väinö Aaltonens bronsbyst av Gutenberg högt för att den återger en karaktärsfast person som utstrålar både målmedvetenhet och eftertänksamhet. i anslutning till 500-årsutställningen Det tryckta ordet på Sveriges Tekniska Museum 1983, berättar han att den amerikanske författaren Michael Hart 1978 presenterade en rangordning av de hundra personer han ansåg påverkat vår historia mest. Om vi begränsar jämförelsen mellan rangordningarna till det andra tusentalet var det bara Isaac Newton som hamnade före Gutenberg. Harry Järv tyckte att Gutenbergs placering var ganska rimlig och instämde i Harts slutsats att Gutenbergs uppfinning säkerligen var en av de faktorer som utlöste den moderna tiden, kanske rentav den avgörande. Gutenbergforskningen avser i modern tid nästan enbart spridningen av hans uppfinning, vidareutvecklingen utav av den och hur den förändrade världen. Den digitala revolutionen ses i detta perspektiv som en fulländning av det som Gutenberg påbörjade, det vill säga att snabbt kunna placera kunskap inom räckhåll för var och en. Om Gutenberg själv är det färdigforskat, trots att vi nästan inte vet något om honom. Det går inte att få fram mer. Gutenberg är en man utan biografi, född symboliskt den 24 juni 1400 och död senast den 26 februari Närmare än så kommer man inte. Med en viss överdrift kan sägas att mytbildningen om Gutenberg varit så omfattande att det mesta av den moderna forskningen om honom gått åt till att avliva alla myter. För att skriva ned det man säkert vet om den historiske Gutenberg, behövs det inte mer än ett 10-tal rader. Om dessa rader gav den franske historikern Guy Bechtel 1992 ut en bok på 700 sidor: Gutenberg et l invention de l imprimerie. Boken gäller än i dag som standarverket om mannen och är spännande som en detektivroman av Edgar Allan Poe. En biografi i förlaget Rowohlts monografiserie, Johannes Gutenberg, föreligger sedan 2003 i en tredje upplaga. Den första upplagan kom lagom till sexhundraårsjubileet 2000 för att möta en väntad stor efterfrågan. Denna utmärkta lilla 18 Ikoner 4/2006

19 bok har författats av Stephan Füssel, Gutenbergprofessor i bokvetenskap vid universitetet i Mainz. Det finns inte många äkta dokument om Gutenberg. Några av dem innehåller dessutom mest kuriosa. Som hovman i Mainz hos ärkebiskopen fick Gutenberg ersättning i natura. I uppgörelsen som är bevarad ingick en leverans varje år av drygt två tusen liter vin vilket man snabbt kan räkna ut svarar mot en förbrukning på fem liter per dag. Vi kan väl anta att Gutenberg levde ett intensivt sällskapsliv, eller bidrar vi bara till mytbildningen om honom? Ingen vet hur Gutenberg såg ut. De bilder som finns har gjorts minst hundra år efter hans död. Det är ett gott betyg åt finländsk bildkonst att det bästa verket anses vara en bronsbyst av Väinö Aaltonen från 1962, placerad vid museet. Den anses mer verklighetstrogen än den staty som Thorvaldsen gjorde på 1830-talet. Det mesta av det som skrivits om Gutenberg behöver man alltså inte bry sig om. Det gäller till exempel att det skulle ha funnits två Gutenberg, men det är samme person. Förklaringen är att man på hans tid valde efternamn efter det hus eller den gård där man bodde. Johannes hette därför först Gensfleisch zur Laden och sedan zum Gutenberg. Man kan också glömma påståenden om att han inte skulle ha kommit från Rhendalen utan från till exempel tjeckiska Kuttenberg (numera Kutna Hora) och egentligen hette Johannes Kuttenberger, vilket med litet slappt uttal och god vilja kan bli Gutenberg. I Rhendalen har det varit en lång strid mellan Mainz och Strassburg om rätten till Gutenberg. Förfalskade brev har förekommit i den striden. Gutenberg föddes och dog i Mainz men han verkade under ett decennium i Strassburg och bedrev säkert där försöksverksamhet med tryckpressar. Mainz avgick med segern och 1901 invigdes ett Gutenbergsmuseum i Gutenbergstaden. Alternativa möjliga platser för uppfinningen av tryckpressen har pekats ut i till exempel Italien och Holland, Laurens Jansz. Coster från Haarlem har nämnts ovan, men på den punkten råder inget tvivel. Uppfinningen gjordes i Rhendalen där det fanns en välutvecklad finmekanisk industri. Rhendalen med Basel, Strassburg och Mainz var helt enkelt senmedeltidens Silicon Valley. Det känns naturligt att avsluta denna uppsats om firandet av Gutenberg med två frågor. Kommer ett andra 600- årsjubileum av Johannes Gutenberg och hans uppfinning att äga rum 2040 eller väntar man till 700-årsjubileet 2100? Finns det något kvar att fira? Jag tror att det blir festligheter redan 2040; det finns en apparat för det: ett internationellt Gutenbergssällskap. Jag är övertygad om att de tryckta medierna ska visa sig duktiga på att anta nya utmaningar. Det finns en apparat också för det: Gutenbergs tryckpress. Referenser: Bechtel, Guy, Gutenberg et l invention de l imprimerie : une enquete. Fayard: Paris 1992 Füssel, Stephan, Johannes Gutenberg. Rowohlt Taschenbuch Verlag, 3:e uppl Gottlieb, Agnes Hooper, Gottlieb, Henry, Bowers, Barbara & Bowers, Brent, 1,000 years, 1,000 people : ranking the men and women who shaped the Millennium. Kodansha America: New York, Tokyo, London 1999 Gustafsson, Karl Erik & Rydén, Per (red), Världens äldsta : Post- och Inrikes Tidningar under 1600-, 1700-, 1800-, och 2000-talet. Atlantis: Malmö 2005 Gutenberg 2000 at the British Library: A report. early Järv, Harry, Det tryckta ordets makt. I: Det tryckta ordet. Ridderstad, Per S., Den grafiska tekniken under 500 år. I: Det tryckta ordet. Det tryckta ordet : artiklar om svensk tryckeriteknik under 500 år. LTs förlag, Stockholm 1983 E-post: karl.erik.gustafsson@ihh.hj.se Ikoner 4/

20 Sophie Persson, VD i BTJ Sverige, håller ett seminarium under torsdagen på Bok- och Biblioteksmässan. Det hon säger där återges här! framtid och tradition Vilken betydelse har BTJ:s tjänster kring medieinköp för den fortsatta. utvecklingen av de svenska biblioteken? Sophie Persson Bibliotekens bästa partner Även i årets valrörelse kunde vi konstatera att biblioteken inte hörde till huvudfrågorna, även om jag gläder mig över att bl.a. Svensk Biblioteksförenings enträgna försök (krönt av den framgångsrika och brett publicerade bibliotekspolitiska debatten den 29 augusti) detta valår givit ett tvärpolitiskt genomslag. Frånvaron av kritisk debatt är kanske inte förvånande jag kan inte dra mig till minnes en enda valrörelse där biblioteken faktiskt har stått i fokus annat än möjligen som tillfälligt slagträ i de ideologiskt färgade debatter som ofta förs i ungdomsförbundens regi. Kanske hänger ointresset samman med det faktum att såväl väljare som politiker är mer intresserade av att diskutera mål, det vill säga vad som ska uppnås, än medel, det vill säga vägen dit. De samhällsproblem som står på agendan är också de klassiska; sysselsättningen samt vård, skola och omsorg. I det perspektivet kan man konstatera att frågan om högre eller oförändrade anslag till folkbiblioteken och bibliotekslagens framtid sannolikt väger lätt. Men och det är ett viktigt men bibliotekens roll som medel för att nå viktiga samhällsmål som exempelvis fler jobb och en bättre start i livet för våra unga ska inte underskattas. När vi talar om möjligheterna att sätta fler i arbete och rusta människor för de snabba förändringar som vi upplever i arbetslivet, så kan biblioteken spela en nyckelroll. Och om vi menar allvar med ambitionen att ge alla barn och ungdomar i vårt samhälle oavsett bakgrund och förutsättningar en rimlig grund att stå på, en kunskapsbas, ja då kan vi rimligen inte betrakta biblioteken som oviktiga. Tvärtom: här finns verktyg, lösningar och möjligheter. Kort sagt så anser jag att biblioteken är av strategisk betydelse för samhällets utveckling. Nya utmaningar för biblioteken Därmed inte sagt att bibliotekens framtid med automatik är ljus och dess ställning i samhället oomtvistad. Det är inte heller så att samtliga bibliotek står färdiga och rustade att möta de nya utmaningarna och är redo att ta sig an nya uppgifter. Ofta hör jag diskussioner och kommentarer kring Varför är inte fler av våra bibliotek redo för framtiden?. Jag tror att det är dels en konsekvens av många års systematiska besparingar som gör att personalens tid bara räcker till måstena, dels ett resultat av att det fortfarande saknas en sammanhållande strategisk vision. En sak är dock säker: Biblioteken behövs även i framtiden (kanske än mer än tidigare), men uppdragen förändras. Ett viktigt uppdrag är att hjälpa människor att kvalitetssäkra information. Vi möter varje dag en uppsjö av budskap, det finns en oändlig mängd information tillgänglig via olika kanaler. Vi ställs inför det som kallas informationssamhällets paradox; att överskottet på information hotar leda till ett underskott på kunskap. Att värdera information så att rätt slutsatser dras är svårare nu än tidigare, trots att Internet åtminstone i teorin ger alla samma möjlighet. Det digitala samhället är både mer tillgängligt och samtidigt exkluderande. Inträdesbiljetten till detta numera famösa samhälle är förmågan 20 Ikoner 4/2006