GRATISTIDNING. krönikor, recensioner, kult, och mycket mer. Nr 25 juli Intervjuer med: Olle Jönsson Thea Gilmore Malena Ernman Lennart Jähkel

Transkript

1 1 Nr 25 juli 2008 krönikor, recensioner, kult, och mycket mer Intervjuer med: Olle Jönsson Thea Gilmore Malena Ernman Lennart Jähkel Skribenter: Noam Chomsky Marcus Birro Susanna Alakoski Katarina Mazetti Stina Berge Jonas Hallberg Elin Alvemark m fl GRATISTIDNING

2 2 3 Nr 25 juli 2008 Chefredaktör och ansvarig utgivare lars@nyaupplagan.se Maria Yngve, Ekonomichef och lagledare som gillar Odd Molly och Hasbeens maria@nyaupplagan.se Form och foto Mark Goldsworthy mark@nyaupplagan.se Kultur o musik Thomas Millroth thomas@nyaupplagan.se Sport o musik Graham Bowers graham@nyaupplagan.se Skribent Mikael Håkansson Askaner mikael@nyaupplagan.se Skribent o inspiratör Tord Johnsson tord@nyaupplagan.se Omslag: Mark Goldsworthy mark goldsworthy Vill ni komma i kontakt med redaktionen mejla till redaktionen@nyaupplagan.se eller ring: Medverkande skribenter:, Noam Chomsky, Thomas Millroth, Tord Johnsson, Kenth Olsson, Nils-Ude, Per Arnesson, Frank Olsson, Jonas Jonasson, Gittan Jönsson, C-J Charpentier, Mikael Håkansson Askaner, Jan Erik Bornlid, Gunnar Danielsson, Jerry Prütz, Pidde Andersson, Mats Gustafsson, Karl Saxell, Joakim Lindengren, Lotta Askaner (översättning), Jonas Hallberg, Stina Berge, Linnea Uddenmyr, Elin Alvemark, Marcus Birro, Katarina Mazetti, Susanna Alakoski, Lelle Printer. Foto: Mark Goldsworthy, Olof Glemme, Madeleine Tunbjer, Hans Permbo, C-J Charpentier. Illustrationer: Gittan Jönsson, Madeleine Pyk, Lars Sjunnesson, Gunnar Krantz, Leif Nelson, Pär Lundström Gardh, Peter Torsén, Benjamin Ahlman Typografi: 9/11pt The Serif, The Mix och The Sans av Lucas de Groot Nya Upplagan använder Apple Computers och Fair Trade kaffe. Tryck: Bold/Sydsvenskan Tryck AB. Vill du ha Nya Upplagan hem i din brevlåda varje månad? Ring och prenumerera för endast 300:-/år Med Stöd av RS-kontrollerad distribution exemplar. ISSN Stort avgasrör, liten hjärna? För några dagar sedan, vi kan för enkelhetens skull kalla det för en onsdag (men det var en lördag), gav jag mig ut på en promenad med spänstiga steg; solen sken, fåglarna visslade frijazz i träd och buskage och molnen hade precis sådär lagom serietidningsknasiga former som får en på riktigt gott humör. Jag trallade där jag knallade och det dröjde inte många steg innan jag var tvungen till att korsa en gata. Jag joinade ett gäng som stod still vid ett övergångsställe och följde den förbipasserande trafiken likt en boll i Kungliga tennishallen. På andra sidan av vägen stod en man som äger en restaurang med felstavad meny. Nåväl, han gestikulerade vilt med armarna, men ingen av de förbipasserande bilarna förstod att han menade att de skulle stanna. Till sist tog han ett rejält grepp om sin magväska, drog upp den halvvägs mot armhålorna och tog ett steg ut på den första vita markeringen, för att omedelbart, med ett förskräckt Scooby-Doosktbakåtskutt, återvända till trottoaren igen. En stubbad typ med utskjutande platt munområde kom susande i en Opel Manta med spoiler, vinge och ett stort avgasrör och hötte med näven och vrålade E du helt jävla dum i huvudet gubbajävel?. Mannen var troligtvis inte alls dum på något vis, han ville bara korsa gatan oskadd. Vi kom över till sist, men det tog tid. Det är faktiskt inte bara ute i trafiken man riskerar att bli utsatt för dessa hårdgasande ärthjärnor. En dag när jag satt i ett hus som ligger parallellt med en rikligt trafikerad väg, hörde jag genom mitt öppna fönster en bil på avstånd varva upp, för att sekunden senare höra däckens kvidande avslutas med ett brak i husgrunden. När jag öppnade ytterdörren tittade jag rakt in i kofferten på en bil med ett förbannat stort avgasrör! Det var så overkligt att jag kikade efter en dold kamera och någon kamrat eller en taliban, men insåg snart att det inte rörde sig om en attack eller ett practical joke. Mina tankar strömmade inte så snabbt som man önskat, men när de väl nått sitt mål så fick jag frossa och insåg att barn, fotgängare och cyklister regelbundet passerar förbi utanför huset. Tänk om Efter några minuter var det min ilska som varvades upp till rött över det inträffade. Nu är det nog! Jag antog väl mer formen av Michael Douglas karaktär William Foster i filmen Falling Down, och hade jag haft en gammal torr Skogaholmslimpa inom räckhåll så vet jag inte hur det hade slutat. Men för det finns ett sådant, en spärr jag tog mitt förnuft till fånga och tillkallade istället polis. Händelsen fick mig att fundera på att det kanske är viktigt att påpeka ett par saker för alla dem som av någon märklig anledning fått för sig att de har någon sorts frikort och får köra som galningar inne i städerna. Snälla ni läs här, jag skriver s a k t a: Avslöjande 1 Det är inte tufft, imponerar knappast på någon och utstrålar inte den minsta farlighet att vrida sin keps bak och fram, rusa en bilmotor och därefter släppa upp kopplingen med ett ryck, i tätbebyggd miljö. Däremot är det en tydlig signal till omgivningen om att det är fritt blås mellan öronen på den som sitter bakom ratten och att hålet i intellektet är lika stort som hålet på utblåsningsröret och det är vad någon kompis än försöker att inbilla er ingen större merit. Avslöjande 2 Trots att det är vanligt förekommande att det står två skyltar som markerar den gällande hastigheten på vägarna, alltså en på vänster sida och en på höger sida och höger är för dem som inte vet det, den handen på vilken man har tummen till vänster det vill säga till antalet 2 skyltar, är det inte den sammanlagda summan på de två skyltarna som tillsammans utgör den rådande och lagstadgade hastigheten. Avslöjande 3 Man får heller ingen respekt av omgivningen tack vare nedhissade rutor och en womp-womp-volym på bilstereon, som är fullt tillräcklig för att få reservhjulet till att snurra av vibrationerna. Detta är istället ett beteende som gör att folk skrattar åt er. Bara så ni vet! Köp TV-spel istället eller börja brodera kuddar så riskerar ingen annan att skadas. Precis samma sak gäller för de motorcyklister som vill få sin omgivning att tro att de är rebeller för att de precis har skaffat motorcykel. Avsöjande 4 Lägg ner. Man förvandlas inte automatiskt till en som lever utanför samhället för att man har skinnställ, svarta solglasögon och en snabb motorcykel. Ni som kör omkring med mammas beställda postorderkläder under skinnstället kan sluta upp med att tro det nu. Och Hey! Att köra fort med en motorcykel är ingen unik egenskap, tro mig, det klarar de allra flesta som har en motorcykel med ett fungerande gashandtag. Det kändes viktigt att få detta sagt. Efter denna omtumlande dag tog jag tag i vattenkannan och gick min sedvanliga runda och kom till att tänka på hur fruktansvärt trist det måste vara att vara en växt, åtminstone i kulinarisk mening och hemma hos mig. Samma tråkiga vatten dagligen under hela sin livstid. För inte är det väl så att mina växter tänker: Kolla, nu kommer han med vattenkannan, undrar vad jag får för något idag, eller? I så fall tvingas de snabbt konstatera att: Jaha, jaha, det blev det samma gamla vanliga, blötlagda vattnet i dag igen. Så tråkigt. Suck Om man för ett ögonblick funderar i dessa banor, inser man att det faktiskt inte är speciellt konstigt att blommorna då och då ser rejält hängiga ut! Naturligtvis händer det att jag, någon fredagskväll, spetsar deras vatten med en skvätt Substral, det tycker de om, och lite roligt skall ju även de ju få ha! Passerade föresten härom dagen en skylt på vilken det stod skrivet: Jordgubbar 200 meter. Inte för att jag har speciellt bra koll på på bärstorlekar, men nog måste det väl ändå röra sig om någon form av rekord? I vilket fall som helst så är jag mycket tveksam till om denna storlek kommer att bli godkänd av EU:s handelsnormer för jordgubbar. Kan ändå inte sluta att fundera på vad odlarna spetsat sitt vatten med? Och för övrigt så anser jag fortfarande att man inte skall arrangera OS i den typen av länder där de styrande tycker att det är viktigare att soldaterna marscherar i perfekta rader än att hela folket har mat och vatten.

3 4 5 NI LÄSER VÄL LYRIKVÄNNEN? Jag kommer inte ihåg hur ofta, men jag tror det var varannan månad. Ett tunt vitt häfte damp ner i brevlådan. I mitten av de ångestskapande jobbiga tonåren bodde jag i föräldrahemmet i Vällingby. Mest av allt längtade jag därifrån. Den lilla tidskriften hette Lyrikvännen och gavs ut av det stolta FiBs lyrikklubb. Det doftade nytryckt papper när jag blåddrade och försjönk i de små artiklarna eller gled bort tillsammans med en dikt. Där hade jag ett mantra att tyst upprepa för mig själv, då jag traskade genom det trista men modernistiska neonglänsande Centrum. Det behövdes. Min passion för orden hade jag haft så länge jag mindes. I min mammas lilla bokhylla stod väl tummade exemplar av Gunnar Ekelöf, Hjalmar Gullberg och Rut Hillarp. Och det var på den tiden, då bokreorna i februari verkligen var lagerrensningar. Vi trängdes, morsan och jag, i Vällingby bokhandel för att kapa åt oss de gamla utgångna exemplaren av stor litteratur. Så växte våra bibliotek sakta. Mitt kanske mer än hennes, eftersom jag fuskade och gjorde regelbundna räder i stadens antikvariat. Hon hängde gärna och länge på det fina biblioteket. Ibland följde jag med. Bokkassarna brukade bli tunga. Ni lyssnar väl på Dagens dikt klockan 12.00? När jag tänker efter ordentligt, blundar och metar i minnets mörka damm, då hör jag ett urljud. Från Stockholms stadshus bångade klockklangen genom radions gulbeigea väv under det blinkande gröna ögat. Allt tystnade hos oss och där satt vi, morsan och jag, och hörde den allvarliga rösten med de där orden som kröp ut i rummet som lustgas. Där dröjde alltid en viss andäktighet kvar, då rösten tystnat och börsrapporterna tagit vid. Hur gammal jag var, när klockklangens ursonat ristade sitt första spår i min hjärna? Låt se! Jag kommer ihåg var vi bodde just då under vår ambulerande halvtomhalvt bostadslösa tid innan jag började lekskolan i en stockholmsförort. Tillfälligtvis hyrde vi rum i ett hus utanför Göteborg. Då var jag inte mer än tre-fyra år gammal. Vilket intryck orden gjorde, när barnet är som mest intresserat av att forma och leka med språket.. Jag växte upp med min mamma och ett par goda mostrar fanns alltid tillhands och i en spännande hemlig cirkel runt oss rörde sig min mammas kusin. Hon hette Rut Hillarp. Skrev poesi. Min mamma var lättrörd och darrade gärna på rösten, så att hennes göingemål blev skört som kristall. Särskilt om hon läste högt för mig. I saknaden efter min pappa som bodde i USA brukade hon tårögd fördra Hjalmar Gullbergs Kyssande vind för mig. Nog blev jag litet generad, men samtidigt fångad av ordens rytmiska rörelser och rim; som av en kobras blick. Ännu mer riste det i mig, när jag hörde Ruts dikter. Ibland läste mamma i vad jag förstår idag akut längtanstillstånd. Rut skriver nämligen gärna om kärlekens svärta. Och i mitt inre hör jag ömsom mamma eller författaren själv. Och ni kan ju föreställa er det skakande drama som drog genom en fyra-fem-åring vid ord som dessa: Min älskare sover i den vilda stormen och varje natt väntar jag honom fjättrad vid klippan Järnkedjorna lyfter upp mina bröst mot hans svidande kyssar och med gyllene blixtar genomstinger han min kropp En gång såg jag hans ögon Deras törst var omättlig I mitt huvuds ordlåda fanns alltid ett specialfack för Rut Hillarp. Utan att överdriva har jag fingrat i det minst en gång i månaden från det jag först hörde hennes mjukt ciselerade röst. Ibland en översättning av afrikansk poesi med stark distinkt stämma: Kvinna du är en drake! Oj, då riste alla mina muskler och fjunen reste sig på min kropp. Jag påmindes om allt detta, då nya numret av Lyrikvännen damp ner. Ett tjockt häfte med Rut Hillarp som tema. Vilken lycka. Jag återläste ord som jag hört i köket hemma då jag var riktigt liten. Och ur dagböcker och minnen stiger nu berättelser om Ruts liv fram som jag bara hört helt flyktigt hemma hos henne i Årsta utanför Stockholm. Hon berättade hellre om antika myter och konstnärer hon träffat. Litet undervisande för mig som var en yngre konstintresserad släkting. Hon var ju lärarinna också! Men där var stora överväldigande känslor. Passion. Svärta. Jag skriver dikter då jag är förälskad, berättade hon för mig en gång. Sista diktsamlingen Nattens språk gav hon ut Hon var född 1914 och levde till Jag tror det är bra att läsa poesi för små barn. Minst lika bra som att vi som tror oss stora gör det. Förresten, Lyrikvännen prenumererar du på via Och återutgivningar av Ruts dikter finns på ellerströms förlag. Några kronologiska hågkomster Mina enda föräldrar gav mig mitt enda jag på min första dag Mina första ord gav min mun sin första tystnad Min första kunskap gav mig mitt första misstag att aldrig lära mig av Min första cykeltur utanför vårt första hus gav mig min första tvekan Min första vän ser jag aldrig igen min första fiende bor i trappen bredvid Min första riktiga sommar gav mig mitt första riktiga hav omkring mina enda fötter och mitt första rus av lycka Min första kärlek gav mig min bästa kyss och mitt hjärta sin finaste sanning Min första kärlek började min första bok och sotade min första skymning mitt första tårlösa gråt gick åt samma håll jag älskade åt jag kan beskriva smärtan när jag har så många ord som tystnad behöver att höras min första början ger mig mitt första slut mitt enda liv ger mig lust att leva mitt första just nu är redan förbi men min nästa framtid gör det till en hågkomst bara för mig Karl Saxell Allt om skönhet Kan vara en missvisande rubrik på denna text. Den kan locka dig att tro att här väntar ännu en djupdykning i botox-ochantirynkträsket. Ännu en orgie i hur vi ska undvika att se så gamla ut som vi är och vilka kläder som bäst döljer hur fel vi ser ut. Det kommer inte att handla om det. Du som längtar efter sådant kan sluta läsa nu. Min fundering börjar i studion under våren. Jag och producenten Micke Herrström jobbar på med att färdigställa mitt livs första egna platta, sång, körer, lite pålägg, de sista kryddorna i soppan. Och allt hamnar under lupp. Jag får efter ett tag för mig att saker låter falskt, att det gnisslar på fel ställen och sånt. Kort sagt jag tappar perspektivet och hamnar i ängslig perfektionism. Micke förklarar vänligt men bestämt för mig att perfekt inte är intressant. Att det är det lilla skorret i tonen, den lilla glidningen i svänget som fångar. Och jag förstår. Jag tänker ofta att de människor jag tycker är så där hisnande vackra har en liten naturens överdrift eller underdrift som gör just det hela obetvingligt attraktivt. Som ojämna ögonbryn eller en stor näsa. -Just så! säger Micke, och så flyttar det uttrycket in i studion. -Är det surt? -Nä, det har Näsa! -Skär stämman sig? -Nä, den har Näsa! Och just där är ju skillnaden mellan en film man glömmer så fort den är slut och en film som blir en del av ens liv och ens eget inre referensbibliotek. Där är skillnaden mellan en bild målad med sår i färgen, den som man aldrig kan glömma, och tavlan bredvid som på riktigt är gjord efter alla konstens regler och därför borde vara den jag vill ha. Över soffan. Men det vill jag inte. Jag vill ha den andra. Och helst med mig på tunnelbanan så alla får se. Och just där är ju skillnaden mellan en låt som rinner förbi som trafiken utanför fönstret, man hör den men märker den inte, och en låt som kommer hela vägen in i ens hjärta, som flyttar in för gott. Det kan ju tyckas att jag pratar självklarheter men vi lever i den dysfunktionella perfektionismens tid, när människor går häpnadsväckande långt för att uppnå yttre symmetri och där vi ständigt arbetar på vår image, på hemmets image, på barnens image, på hur allt ser ut och verkar, vi köper vem vi vill vara. Symmetri och nytt och rent och designat och planerat och pusslat och klart. Allt är genomlyst och olyckliga människor har egentligen bara gjort ett korkat lågbudgetval. Det märks i böckernas, konsten och filmens värld. Jag tycker framförallt att det märks i musikens värld. En bransch som nästan tagit död på sig själv genom girighet och enkelspårigt sökande efter det unga, blanka, tjusiga, det som ska fånga flest flugor på den söta remsan. Folk som Frank Zappa eller Captain Beefheart skulle väl aldrig fått ett skivkontrakt idag. Kanske inte ens Bob Dylan. För de har helt klart Näsa. Där finns något som är osymmetriskt, skevt, ärligt, vackert och galet. Sånt som gör livet värt att leva, och som det nästan är ett heltidsjobb att leta upp nuförtiden. För nu ska det vara blankt och tjusigt. Och ungt. Just därför tycker jag det är otroligt coolt att jag ska fira mitt femtionde år på jorden med att ge ut min platta. Jag har kämpat för den! Och det gjorde jag rätt i. Jag är stolt. Den är full med sanna berättelser ur levande livet, och vi spelade tillsammans tills öronen blödde i Atlantis underbara studio. Om du gillar symmetri och vill vara blank och tjusig kanske den inte är något för dig. Men om du gillar Näsa Då tycker jag att du ska slå till. Stina Berge 70-talisterna har lydigt lärt sig att gå i ledband Här kommer vi på en lång rad och rycker i dörrar vi inte vet vart dom leder och vi står så ett tag innan vi till sist inser vår oduglighet till precis allting, tills vi tröstlöst inser att vi visst vill bli som våra föräldrar, att vi också vill leva våra liv som alla andra alltid gjort före oss. Menlösa och stympade smyger vi osynliga omkring. Det är inte vårt fel att vi är de ihåliga. Ingenting är vårt fel. Vi skyller alltid ifrån oss. Vi växte upp helt utan gränser. Allting var en enda behaglig vilostund på sjuttiotalets proggdagis med solen silades in genom aprikosfärgade gardiner. Vi fick all frihet vi ville ha men vi började redan som barn lägga sten på sten för våra egna, nya gränser, murar och länder. Vi äger en värld utan historia eftersom vi svurit oss av med den, vi kapade trossarna från den gamla världen för länge sedan. Vi ville lära oss segla själva, vi var ju 70-talister och de första som fått det sämre än sina föräldrar men ändå riggade vi seglen på den där skutan som kränger över vågor och djupt vatten och det är alltid de starkaste som överlever, det är de hänsynslösa som hivas upp i räddningshelikoptern och skäms vi så gör vi det i smyg, när ingen ser på. Så lever vi nu och vi vill Järngänget Under många år - närmare bestämt ända sedan jag flyttade ner från Umeå till Stockholm har jag haft regelbundna möten med mina kära kamrater, diskoholikfränder och allmänna jazznördar, konstnären Edward Jarvis och antikvariatägaren Harald Hult. Vi har anordnat blindfoldkvällar tillsammans, framförallt hemma hos Harald (som har den största och bästa samlingen) kvällar där vi har spelat en massa jazzskivor för varandra. Kvällar som kommit att bli den ABSOLUT bästa skolan för att lära sig ( jazz)musik ur alla traditioner. Och i förlängningen av detta dragit lärdomar om konsten, livet och allt det där andra som berikar och fördjupar oss som människor! Att lyssna blint på musik, d.v.s. att inte i förväg veta vad som kommer att sättas på, ändrar faktiskt rätt radikalt upplevelsen av hur du lyssnar på många gånger! Vi har ett otal gånger blivit väldigt överraskade, om inte helt chockade, både positivt och negativt! Galet lärorikt! De förutfattade meningarna kommer på skam! Och säg är inte det en ganska bra metod? Att kontinuerligt ifrågasätta, att inte ta något för givet? Jag och Edward växte upp bara några hus ifrån varandra i Umeå och fastnade under den stora punkexplosionen i Sverige för den mera bråkiga jazzen (det var så vi såg på det hela; ett instrumentalt alternativ till den anarkistiska Ume - punken). Mycket tack vare att den lokala jazzklubben envisades med att presentera riktigt radikal jazz under dessa år; Per Henriks Wallins helt fantastiska trio, Lokomotiv Konkret med Dror Feiler i vit judodräkt, Lars-Göran Ulanders märkliga solomusik, Position Alpha, Steve Lacy med George Lewis banbrytande vägröjande musik som skapade egna vägar och territorier! Jag och Edward lyssnade otroligt mycket på plattor i tonåren; John Coltrane, Monk, Ayler, Brötzmann, Borbetomagus, Derek Bailey och annat som garanterat ingen annan i våran skola lyssnade på. inget annat. Vi har redan glömt det vi minns, det var värdelöst. Och ju mindre vi kan ju lättare är vi att regissera. Vi är alla duktiga hjälpredor i sönderfallet. Det är så vi vill leva våra liv. Jag ser mina generationshundar svansa omkring, så långt ifrån mig, men så motvilligt nära ändå och så totalt fel ute, så skräckslagna i en värld som kunde ha blivit vår om vi bara hållit samman och inte glömt det där heliga löftet om att aldrig, aldrig för någonting i hela världen, bli som de andra. Om vi inte gömt att bygga in lönndörrar i de där murarna, om vi inte glömt hur enkelt det är att ta steget över varenda gräns som finns. Tiden splittrar alla krafter, också de goda, men jag undrar ändå varför ni ljög, varför ni vänder bort era ansikten på stan, varför era ögon redan brunnit ut, varför Men det var nog framförallt i mötet med Harald som våra öron och sinnen totalt öppnade upp. Vi skapade våra kvällar med järngänget, med väldigt strikta regler för vad som fick göras och i vilken ordning, samt vilken mat o dryck som var tillåten! Rätt märkvärdigt när jag nu ser tillbaks på det hela. Men kanske att det var nödvändigt med alla dessa rigida regler i början för att helt kunna fokusera på musiken och vad den betyder! Att bara äta Pizza Hawaii med extra curry och helst bara dricka Retsina till. Men den modell som vi tidigt arbetade fram under våra låååånga sessioner (från 6 på kvällen till 6 nästa morgon), var väldigt fruktbar: Alla tar med sig plattor att spela där det gäller att presentera intressant musik ur någon synvinkel. Gärna svårgissad, men framförallt att den är radikal och engagerande! Gissningsmomentet var viktigt och lite lätt nördigt de första åren, sedan kalibrerade vi våra kvällar så att det istället var bedömningen och kommentarerna av musiken som betydde något! Oändligt intressanta diskussioner har uppstått när förväntningar inte har infriats eller chockerat på de mest väsenskilda vis! Vi har under alla år bjudit in en massa gäster till dessa blindfoldkvällar, så att sammansättningen på sällskapet har varierat. Men Järngänget har bestått. Denna järntrust har helt enkelt en alldeles mäkta speciell kemi och sammansättning det sprakar om dessa möten! Under dagar innan och dagar efteråt! I början ( ) sågs vi säkert en gång i veckan (hur katten vi kunde ta oss tid till detta?), men numera ses vi kanske bara några gånger per år. Jag längtar som ett litet barn efter dessa samkväm! Och alldeles häromdagen så kom Edward och Harald nerkörande från Stockholm till Gärsnäs för två dagar av lyssningsextas! Numera innehåller våra sessioner en stor variation i mat o dryck (tack och lov...) så att vi denna gång inmundigade bl.a. speciellt importerad österrikisk bratwurst med surkål och jag fick ett tillfälle att göra min alldeles speciella glass på lagrad ost och mandelmassa, med ljummen hjortronsylt från Västerbotten! Till detta dracks en massa mikrobryggd öl från USA, Sverige och Tjeckien. Samt självfallet en stor variation av grappa och bourbon! Och vilka dagar det blev! Att på detta sätt umgås diskutera, jämföra, hylla, rata... I de godaste vänners lag. Det är något som jag ofantligt högt värderar! Det österlenska vädret visade sig dessutom från sin allra bästa sida! Vi fann, under våra två sessioner, bl.a. en alldeles sensationellt bra ung svensk pianotrio som gavs de högsta betyg. Sebastian Bergström Trio! Tre otroligt vakna o lovande musiker som alla studerar på Fridhems folkhögskola i Svalöv. Radikalt, svängigt och uddvasst! Det var otroligt tillfredställande för undertecknad att få spela denna fantastiska trio för mina vänner, som givetvis aldrig hört talas om dessa framtidsmusiker! Det är på djupet så utvecklande att ifrågasätta och undersöka en konstform på detta vis. Att aldrig ta något för givet att lyssna ur en nya vinklar att upptäcka nya aspekter av något som i många fall verkar helt givet. Att öppna upp dig själv! Att göra sig mottaglig för nya intryck! Ja, ni fattar? Det är ju inte så svårt att översätta denna våran lilla lek till det verkliga livet och hur vi utvecklas som människor, individuellt och gemensamt! För mig har detta fria lyssnande öppnat upp mitt sätt att se på omvärlden, streck i kanten ni ser så utomordentligt fåniga ut i dag när ni var så vackra för inte alls länge sedan. Varje brutet löfte har ett pris att fodra. Jag har kanske drömt innehållet i det där löftet, jag kanske har fel, kanske är det ni andra som förstått vad det hela egentligen går ut på. Jag minns många av de där kvällarna och nätterna och hur det spanns planer ur de ändlösa samtalen om allt och inget. Varför gav ni upp era liv, varför blev ingenting som ni tänkt er Kära 70-talister, jag ser er där ni går och sprätter bakom era barnvagnar, bakom era fruar och matkassar och bakom allt det ni vill hinna ifatt innan det är för sent. Jag ser er på gågatan, som man såg på de större barnen i skolan, fast utan rädsla utan mer med ett sorts ömkligt medlidande. Då och då lyser ett ansikte från skoltiden eller från nån tillfällig bekantskap upp mot mig men så mycket äldre, så olikt, så slutkört, så trött och bortkommet och jag inte kan begripa hur vederbörande hunnit bli så mycket äldre på så kort tid. När skingrades vi egentligen, vi som trodde och hoppades och inte bara drömde? När dog vi från varandra? När gick vi över den sista gränsen? inte bara i musiken utan även ur ideologiska, politiska och humanistiska utgångspunkter och vinklar! Att inte alltid ta för givet vad min livskamrat har för behov och förväntningar utan att istället hela tiden försöka att se nya möjligheter på hur vårt liv kan utvecklas tillsammans. Att inte ha förutfattade meningar om varandra Att lära sig se runt nästa hörn. Det kan vara lite svårt ibland detta, då det kräver lite extra arbete Men, jag försäkrar, det är detta fria seende (lyssnande) och agerande som skapar förutsättningar att utvecklas tillsammans. Så, kära läsare: sätt på en ögonbindel eller öronbindel på en gång! Se, hör och känn på omvärlden på alla de sätt den förtjänar, det finns en del att upptäcka! Själv väntar jag med spänning på nästa möte med järngänget och på vilka förutfattade meningar vi kan rasera tillsammans! Mats Gustafsson Leif Nelson

4 6 7 Böcker Ewa Nilsson ewa.nilsson@nordea.se The Encyclopedia of Swedish Punk Författare: Peter Jandreus Förlag: Premium Publishing En uppslagsbok som berör en stor del av ens ungdom finns det omfattande förväntningar på. Förenklat byggdes punken upp på tre engagemang. De som inte började spela i ett band letade upp tomma lokaler där banden kunde spela eller så snickrades det ihop stenciltryckta tidningar där det skrevs om banden. Eller så gjordes allt på en gång. Så utvecklades det i Växjö med omnejd och det möttes vi av när vi for runt på konserter i de småländska skogarna och då vi åkte till Karlshamn, Malmö, Lund eller Göteborg. Stockholm låg alldeles för långt bort, till en början. Den första tanken, under bläddrandet för att greppa den 320-sidiga inbundna boken, är gränsdragningen. Vilka hamnar utanför? Från ABKK till Åskådarna presenteras kort en uppsjö band med små anekdoter, bland annat om hur det började. Det är banden som står i centrum inga intervjuer, inga personporträtt. Eftersom boken är på engelska översätts de svenska bandnamnen. Det blir lite smålustigt när Faluns stolthet P-Nissarna ska förklaras på engelska. Varje skivomslag i boken finns på bild varvat med konsertbilder och annat kul. På ett av fotona sjunger en ung Stefan Sundström med Grisen Skriker. Den nordligaste bedriften är Framför Flötet, från Kiruna. Några spelningar gjorde de aldrig. De släppte en singel, det var allt. Skivan Vårdad Klädsel utgiven 1978 av Klippanbandet Kriminella Gitarrer har länge lanserats som den första svenska punksingeln. I Peter Jandreus bok erövrar Four Mandarins från Nacka den titeln med sin singel från Det typiska för den tidiga punken var ett så lågt pris som möjligt. På sin höjd handlade det om att finansiera tryckkostnaden. Fem spänn för en tidning. En tia för en singel. Idag kan det handla om fyrsiffriga belopp för de mest åtråvärda vinylerna. Varje skiva i boken graderas från 1 till 10 i förhållande till hur svåra de är att få tag på. Här finns mycket spännande att rota i, men boken har också ett trist kapitel. Författaren har efter egen smak valt att utlämna 116 nämnda peripheral bands. Bland dem finns Problem, Lädernunnan, Strindbergs! Feministiska förgrundsgestalter i punkanda som Tant Strul och Mögel hamnar också i periferin! Det känns som om det varit viktigare för Peter Jandreus att göra boken till sin grej, än att samla ihop en bred redaktionell stab för att få fram ännu mer av punkattitydens omfång. En boktitel som gör anspråk på att vara en encyklopedi har i alla fall jag större förväntningar på. Den som gräver vidare i punkens roll och den som är nyfiken på punk har trots lite gnäll från min sida mycket att hämta från urvalet i boken. Mikael Håkansson Askaner Liam Isman; Järvlöpan En dödsdömd man bestämmer sig för att resten av livet följa en järv i spåren, det mest hatade och oberäkneliga av våra rovdjur. Han bosätter sig i en stuga någon kilometer från lyan där järven föds. Allteftersom järven växer till sig blir löporna allt längre och snart stöter honan bort järven. Mannen måste lämna stugan, hans liv blir alltmer järvlikt. Så inleds Liam Ismans roman Järvlöpan. Isman spränger in mannens funderingar mellan järvspårningarna. Först handlar de mest om hans uppväxt, senare blir det utläggningar om vår civilisation, om samerna och om livets uppkomst från den minsta cellen. Så länge de rör järvens villkor är tankarna intressanta men snart präglas de av en syn på människan som en ren biologisk produkt, hon bär inga andra möjligheter än Öde, det bortglömda Sverige Författare: Hampus Hedelius Förlag: Max Ström Sveriges fyrar originalritningar Författare: Anders Hedin Bokförlag: Max Ström Personligen så gillar jag folk som nördar ner sig rejält, oavsett vilket ämne det nu må handla om, och det är alltid kul att få kunskap från folk som vet. Tror till en viss del att min fascination för detta hänger ihop med min morfars visdomsord till mig i tidig ålder som jag aldrig glömmer, han sa: Lars, vill du veta någonting skall du aldrig gå till röven, du skall gå direkt till huvudet, mycket enkelt och mycket klokt, då kunskapen på de allra flesta brukar sitta i huvudet och inte strax under den förlängda märgen. Sveriges kust anses vara en av de mest svårnavigerade i världen och behovet av fyrar har därför alltid varit stort. Fyrforskaren Anders Hedin har gjort en djupdykning i arkiven och har letat fram originalritningarna till hundra av Sveriges fyrar. Ritningarna återges dessutom i sitt originalformat vilket alltså även gör denna bok till den största fyrbok som någonsin gjorts i Sverige. Här finns bildkommentarer till samtliga ritningar och en intressant introduktion till dessa långa och ståtliga konstruktioner, och naturligtvis är Sandhammarens ståtliga fyr med. Och för dem som undrar: Nej, man kan inte läsa den i ett streck utan att blinka. dem generna ställer upp med. Han tror heller inte på folkets bestämmande, på demokratin. Idealsamhället för människan finner han hos myrorna. I myrstacken vet alla sin plats och sin roll, går något snett arbetar alla myrorna för att myrstacken ska återskapas i lämpligt skick igen. Jag tycker att Järvlöpan har ett intressant anslag, men efter hand tar de intellektuella resonemangen över och de är inte särskilt intellektuella. En sanning finns dock i resonerandet: Människan kan komma längre från sanningen än andra arter. Det är faktiskt Isman ett gott exempel på. Sista halvan av boken är fylld av halvsanna och ovederhäftiga påståenden, som har få kopplingar till järvens överlevnadskonst i en svårtillgänglig omgivning. Jan Erik Bornlid För alla oss som är stämda i landsortens vemod är detta en bok med bilder som hugger tag i själen, vrider om och skapar en nostalgisk oro i magen. Det är en bok som tar tid att läsa eftersom man drar sig till minnes av dofter och tidsperioder, och själv glömmer jag aldrig till exempel det klonkande ljudet från en stämpelklocka. Flera av bilderna på de övergivna byggnadernas innandömme liknar tillfälliga planeringsrum i krigszoner som på en given signal omedelbart blivit övergivna utan att man hunnit sopa igen spåren efter sig. I de dunkla korridorsväggarna på sjukhusbilderna kan man ana såväl rosslande andning, skramlande droppställningar som en svag doft av urin från sköljen som blandas upp med sjuksköterskans antiseptiska. Detta är ett dokument över hur det går när landsortens befolkning flyttar till städerna, kvar blir då enbart ödsliga och lite kusliga byggnader som tycks stå där och skämmas över sitt förfall. Det spelar inte så stor roll var någonstans bilderna är tagna eftersom det finns liknande ödslighet överallt i hela landet. Detta är ett tungt dokument över byggnader som lämnats åt sitt öde men som naturen sakta med säkert själv bryter ner och tar tillbaka igen. Kina Förlag: Prisma Som av en ren händelse så trillar det in en klump på 512 sidor som kort och gott heter Kina. I den kan man se fina bilder på duktiga medborgare, barn och vuxna, och titta på bilder av sevärdheter som den där muren som är lång och fin, Shihuangdis terrakottarmé och att fångar visas upp i handfängsel på gator och torg i avskräckande exempel. Ordning och reda. Skötsamma medborgare. Naturligtvis finns här även en massa andra finfina grejor. Vasa? Bilder på fattiga och utslagna som saknar mat och dryck? Vänta lite, skall bara bläddra (blädder, blädder, blädder). Nej, något sådant tycks inte existera i Kina, åtminstone inte av denna boken att döma. Detta är alltså ingenting annat än ett försök till ren och skär propaganda. Nej, lyssna istället på Chinatown med Thin Lizzy eller Hurriganes! Dagermans sommar i Juleboda och Knäbäck Den unge kände författaren tyngs av sin upphöjelse till litterärt geni. Skrivkrampen har tagit strupgrepp på honom. Hoppet sätts till Juleboda och undersköna Ravlundaheden. Men hur blev det egentligen? De få ord som kläms fram ur skrivmaskinens valsar kostar honom omänsklig vånda. Han som tidigare sagt sig inte drömma när han sov, utan då han skrev, kan varken drömma, skriva eller sova längre. Han måste dikta för uppehället, prestera gentemot andra, men är instängd i en ond mental ångestspiral som omöjliggör kreativt skapande. Söker frid Sådan är 28-årige Stig Dagermans livssituation när han i juni 1951, tillsammans med sin nya förälskelse, skådespelerskan Anita Björk, beslutar sig för att lämna Stockholm (där de för övrigt står utan bostad) för att söka ro och frid invid Ravlundaheden. Dagerman anländer i bil (Anita ansluter senare med tåg) till den hyrda stugan, endast ett stenkast från havet vid Juleboda - intill vägen mot Maglehem - och två från Haväng och fiskeläget Knäbäck. En rogivande miljö som han hoppas skall locka tillbaka hans en gång så flödande diktarförmåga. Här i stugan, bakom slutna gardiner, skall den femte romanen bli till. Titeln är redan bestämd: Full orkester. Storslagna projekt Stig Dagerman kommer att tillbringa tre månader i Juleboda. Bevarade brev och tidningsintervjuer talar inledningsvis om en sprudlande dagermansk kreativitet. Han skriver brev på brev till tidningsredaktörer och andra där han ursäktar sig för påtagna litterära åtaganden som ännu inte blivit uppfyllda. Lovar bättring. Samtidigt som han målar upp de mest storslagna skrivprojekt för att få in nya, för familjeförsörjningen livsavgörande, förskottshonorar. I brev till främsta penningförsörjaren Norstedts, som förlägger hans böcker, framställs romanskrivandet som intensivt i den lilla oansenliga i stugan i Juleboda. Detsamma gör han sken av i intervjuer. Ystads Allehanda skriver att det senaste tillskottet till den litterära klicken i Knäbäck är Stig Dagerman, som under sommaren hyrt en liten bod norr om fiskeläget. Stig är mycket flitig och hamrar på maskinen nästan dygnet runt Kräftskiva Andra tidningar är inte lika övertygade. Expressen menar i en artikel att Dagerman inte får till skrivandet i Juleboda och att Full orkester inte blir klar i tid. Dagerman reagerar direkt genom att i ett brev till Ragnar Svanström, som har blivit lika mycket hans biktfader och vän som förläggare, betona sin återbördade diktarförmåga: Bara ett litet brev för att lugna dig, om så skulle behövas, inleder han och slår sedan fast: Vad boken beträffar blir den färdig till jul, ja till och med före Lucia. Är du lugn nu?. För att riktigt understryka det hela bjuder Dagerman ner Svanström på kräftskiva i stugan i Juleboda. Ragnar Svanström svarar hänfört: Jag tror intensivt på denna bok, som nu håller på att taga form. /-/ Får Du boken i sin helhet färdig i slutet av augusti månad bör den kunna föreligga färdig omkring den 15 oktober. Behov av förskott Svanström tackar också ja till kräftskivan i Juleboda och skriver att han kan tänka sig att starta en fredagskväll för att på lördagsmorgon komma till Kristianstad och sedan taga nattåget tillbaka till Stockholm på söndag kväll. När Anita Björk åker tillbaka till Stockholm för repetitioner, skriver Dagerman till henne från stugan: Tänk på att jag arbetar för oss. I ett brev meddelar Sveriges Radio att man är villig att sända hans hörspel Vår lilla sommar (som sänts den 6 juni, och som han lyssnat på i stugan i Juleboda) i repris under förutsättning att texten koncentreras. Dagerman svarar att han ordnar detta, men då får manuset skickas till Maglehem eftersom han sitter fast i romanflygsand i Österlen. Brevet avslutas med ett i sammanhanget ofta förekommande tiggar -PS: Skulle reprishonoraret kunna utanordnas redan nu vore jag med hänsyn till min ekonomiska situation i Skåne överlycklig. Lögn och svek Nytt hoppingivande brev från Stig i Juleboda till Anita i Stockholm: Nu skiner solen på tallarna och havet och dina brev. Och på första sidan av vår bok skriver han och redogör för nästa kapitels innehåll samt försäkrar att det inte skall bli någon tung blyroman. Men Dagerman ljuger för sina uppdragsgivare. Och för sin älskade. För alla. Utom sig själv. Diktarglöden hade inte återfötts i honom. Skrivkrampen fortfor att förlama. Men han är tvungen att ge sken av en flödande penna. Ekonomin är katastrofal. Hans mentala hälsa likaså. (Det blir tre självmordsförsök under Juleboda-vistelsen). Det lögnaktiga skenet upprätthålls ännu under förläggaren Svanströms besök i Juleboda. Sen orkar Dagerman inte längre. Så fort Svanström avreser mot Stockholm börjar Dagerman skriva sanningens brev till honom. Brevet dateras Juleboda 12 september, Syrsorna spelar och höstens doft gör sig påmind denna höstkväll när han kör till Maglehem och postar brevet med det smärtsamma medgivandet till vännen Ragnar Svanström: Självförakt Jag skall utan undanmanövrer gå direkt på mitt ärende, som är att meddela Dig att jag inte är i stånd att skriva min bok färdig. Du har rätt att bli både bestört, förbannad och ledsen. /-/ Medvetandet om att jag inte har råd att missa detta enastående tillfälle att sanera mina personliga kärrmarker gör mig ganska förtvivlad. Jag kan försäkra dig att jag i sommar verkligen gjort vad som står i min nuvarande makt att åstadkomma en bok, som inte bara är en bok utan lite till, men min nuvarande makt är mycket liten och förmår intet mot äckel och skrivtrötthet. Sanningen är, att den ångesttyngde, sprit- och amfetaminmissbrukande Dagerman under sin tid i Juleboda tillbringade mer tid på värdshuset Gyllene Heden på Knäbäck, där kultureliten från huvudstaden hade sitt sommarvattenhål, än vid skrivmaskinen. Om han någon gång fick till ett par romansidor rev han sönder dem dagen efter. Började om på nytt. Hela tiden. Blev inte mycket Några dagar efter bekännelsebrevet till Svanström lämnar Dagerman och Anita Juleboda. I sin Morris far de till Paris för Expressens räkning. (Från Paris skickar de ett vykort till Elvy och Sven i Degeberga som under sommaren hjälpt dem att byta bort den eländiga T-Forden mot Morrisen som nu utan krångel fört dem ända till Frankrike). Blev det då något alls skrivet under tremånadersvistelsen i Juleboda? Förutom brev, ett antal dagsverser till Arbetaren, enstaka artiklar, den omarbetade texten till radioreprisen, så blev det inte mycket mer. Av det tänkta storverket Full orkester endast några kasserade textsidor. Jo, förresten. Något litet till blev det. Stig Dagerman och hembygdsvårdaren John Nihlén på gården Drakamöllan i Maglehem hade denna sommar börjat fila tillsammans på ett filmmanus. När filmen så småningom stod klar angavs Dagerman som medförfattare till ett antal scener. Knappt sevärd Filmen fick premiär en och en halv månad efter Dagermans död. Recensionerna blev nedslående: Knappt sevärd. Filmtiteln var En natt på Glimmingehus och i huvudrollen sågs Edvard Persson. KENTH OLSSON Fakta Den 5 oktober 1923: Stig Dagerman föd som resultatet av en tillfällig förbindelse. Växer upp på farföräldrarnas gård i Älvkarleby i norra Uppland. Från 11 år boende permanent hos fadern i Stockholm. Modern träffar han i vuxen ålder. Romandebuterar som 22-åring. Geniförklaras. Litterära produktioner tillkommer i ett maniskt rasande tempo under ett fåtal år. Det blir hyllade romaner som Ormen (1945), De dömdas ö (1946), Bränt barn (1948) och Bröllopsbesvär (1949). En novellsamling. Reportageboken Tysk höst (1947). Därutöver ett stort antal artiklar, kåserier, recensioner, dikter, noveller, dramer, radiosketcher och filmmanuskript. Sedan förlamas han av skrivkramp. Ångesten tar överhand. Han rasar mentalt. Efter 17 självmordsförsök, utspridda över flera år, följer det slutgiltiga den 4 november Han hittas död av bilavgaser i garaget till sitt och Anita Björks hus i Enebyberg i Stockholm. Bland hans efterlämnade papper finns ingenting som tyder på återkommen skrivarförmåga. Stig Dagerman blev 31 år. Kenth Olsson Kära Hjärtanes semestertipsar! Då jag, när detta läses, befinner mig på betydligt sydligare breddgrader för att ta igen mig lite vill jag passa på att tipsa mina trogna läsare om lite semesterläsning och lyssning för mogna, och kanske inte fullt så mogna, kvinnor i viloläge. Mitt första tips är Dita von Teeses fina bok Burlesk/Fetisch som konstart (BTM Books). Jag vet inte så mycket om denna kvinna mer än att hon lär ha varit flickvän till en viss rockstjärna vid namn Marilyn Manson. Om detta är en man eller kvinna vet jag icke. Hur som helst har hon den goda smaken att ikläda sig rollen som smakfullt lättklädd kvinna, så som jag såg ut på den tiden det begav sig. (Jag minns när Rita Hayworth i pur avundsjuka färgade håret rött för att efterlikna undertecknad så mycket som möjligt ) Vi pratar alltså lättkläddhet a 40-tal där Dita poserar smakfullt på sidorna samtidigt som hon ger fina tips om både det ena och det andra. Denna bok är ett måste för varje kvinna med sinne för smak och stil! Tips nummer två gäller musik att lyssna på i hängmattan eller när man vill komma i stämning, nämligen den tvålfagra och skönsjungande trion E.M.D.s eminenta platta A State Of Mind, där de blandar både gammalt och nytt. Ååh, vad jag tycker de små liven är söta, tänk er hur trevligt en mogen kvinna skulle kunna ha med tre små gulleponkar som de! Sjunga kan de dessutom och sätta flickehjärtan i brand är de också kapabla till! Även lite mognare damer med för den delen. Skön musik att drömma sig bort en stund till när andan faller på! Med dessa små tips önskar jag alla mina läsare en trevlig sommar! Dita von Teese och E.M.D. får fem hjärtan vardera. Kära Hjärtanes Test-Fnisse semestertipsar! Så här i afslappningens tider hafver jag tagit mig en liten utflykt norröfver för att få lite luftombyte. Däraf hafver undertecknad ingalunda möjlighet att bidraga till denna edition mer än ett litet hlästips att fördrifva några mycket intressanta timmar i valfri hvilomöbel uti. Den publikation som åsyftas äro den eminenta essäsamlingen Môskaser- Skogens bruna guld utgifven å det eminenta förhlaget Skadeglatt Leende. Denna skrift äro sammanställd utaf herr redaktören Joakim Lindengren å ett föredöhmlig hvis. Boken behandla den för Svea Rikes näring och kultur så hviktiga môskasern. Det gifves en utförligh kulturell bakgrund där anorna spåras så långt tillhbaka som till det antika Greklandh. Det äro hmed andra ord en hviss kulturell tyngd som hredohvisas. Hvidare behandlas môskaserns betydelse för ett antal olika sociala och kulturella sammanhang i det hmoderhna samhälle hvi lefver uti. En utförlig test af môskaser utaf olika fabrikat gifves också hläsaren och där det hvarnas å det gröfsta för falsifikarier, och att man icke skola hnöja sigh hmed hbilliga kopior af tveksamt ursprung, samt en grundhligh genomhgång utaf hvilka beståndshdelar môskaser skola bestå utaf, andelen môs, bôs och graden uatf kaser af olika slagh. Således äro detta ett hläshvärt hverk att förströ hsig hmed då hman icke hafva så mycket att ståh uti. För de som htidigare icke hafva bekantat sigh hmed môskasern får under inga omständigheter denna publikation hmissas då môskaserns betydehlse för det svenske kulturarfv icke nog skola kunna poängteras! Eder ödmjuklaste semesterfirare, Test-Fnisse

5 8 9 Ringar på vattnet Grattis på 130-årsdagen, Emilia Fogelklou Den 20 juli 1878 föddes Emilia Fogelklou i Simrishamn på Skansgatan 15, mitt emot den stora garvaregården var hon den första kvinnan i det här landet som avlade teologie kandidatexamen. Emilia blev en banbrytare för kvinnor och var verksam runt Fogelstadgruppen. När andra världskriget började reste Emilia till Berlin och hjälpte hotade människor bort från Nazityskland. Hon blev även Sveriges första (1941) kvinnliga teologie hedersdoktor. För Emilia var den inre resan viktigast. Samtidigt riktade hon ett stort engagemang utåt för andra. I denna essä uppmärksammas ett axplock av det som förtjänar en påminnelse händelser som har med oss att göra än idag. Det börjar på Österlen. När Emilia först såg dagens ljus var Simrishamn en liten stad med låga korsvirkeslängor och stora köpmansgårdar. Medborgarantalet hade ännu inte passerat tvåtusen. Trädgårdarna var lummiga och gatorna smala och krokiga. Mitt i staden fanns en hage. Ingen trafik direkt, bara svin som bökade runt. Barnen hade gott om lekutrymme. När de lärt sig klättra över stengärdsgårdar och plank vidgades världen för dem. Trädgårdarna var allmänna lekplatser, det var inte så noga med de egna tomtreviren. Under Emilias fjärde levnadsår flyttade den trångbodda familjen Fogelklou ut från staden till ett större hus på Backen vid Möllan. Nedanför Möllan möttes två landsvägar och där gick tullgränsen till staden. I en gammal silverpoppel trivdes hon bäst. Bland de magiskt gröna bladen satt hon och läste redan som fyraåring. Hur bokstäverna hängde ihop till ord och bildade meningar hade hon lärt sig på egen hand. Vid fem års ålder tjatade hon om att få börja i skolan. Intresset för att läsa fick hon med modersmjölken. Det var kärleken till böcker som förde samman Emilias föräldrar. De följde intresserat med i det som publicerades i slutet av 1800-talet. Tillsammans med tre andra flickor från Simrishamn kunde familjen tillmötesgå Emilias längtan efter att få börja skolan. I självbiografin Barhuvad (Bonniers 1951) berättar hon att de fick undervisningen i gamla apoteket Lejonet, med sina buktade väggar och sin vackra trädgård. En av de andra eleverna var den blivande konstnären Elin Trotzig. Jonas Ivarsson jonas.ivarsson@nordea.se Skepp från världens hörn En historisk händelse för Simrishamn som kan vara av intresse utifrån dagens debatt om fiskmängden i haven, berättas i Malin Bergman Andrews biografi Emilia Fogelklou, människan och gärningen (Artos förlag 1999): Simrishamn hade vuxit upp som ett blomstrande medeltida fiskeläge, med stor marknadsplats och kyrka, på grund av de väldiga sillstimmen kring Skånes kust. Men efter några hundra år sökte sig sillen helt oväntat andra vägar, fisket tynade nästan bort och hamnen låg öde och försummad, rov för stormarna i sitt utsatta kustläge. Efter denna kris växte staden endast långsamt. Åter till Emilias tid. Till hamnen gick hon ofta, gärna när det stormade. Fisk, spannmål och beredda hudar från garveriet skeppades ut på Östersjön. Till samma hamn kom skepp från världens hörn. Emilia lärde sig tidigt ordet protektionism. Det var det som debatterades i hemmen då billigt spannmål från Amerika började säljas. Bönderna ville ha tullavgifter på det inkomna, för att skydda den inhemska produktionen, och frihandelsförespråkarna var däremot. För lite luft i Kristianstad Faderns arbete som häradsskrivare i ett fögderi, förde familjen till Kristianstad. Emilia saknade Simrishamn. Hon blev så konstig i huvudet av detta luftombyte, där det man andades bara kändes tomt och nästan liksom ingenting fick. En känsla skildrad i hennes bok Barhuvad. Vid tio års ålder ser hon sin mor kasta in blad efter blad in i elden. På titelsidan står det Gnistor. Det var ett manus modern skrivit som hon fått tillbaka av förlaget. De var intresserade av att trycka den, men de ville inte betala för en nybörjarbok. Så gick den drömmen upp i rök. Barnen kom hem med alla möjliga böcker. Hos dessa 1800-talsföräldrar var det fritt fram att läsa vad som helst utan tillrättavisande pekpinnar. Emilia var helt tagen av Henrik Ibsens bok Brand. Då middagen stod färdig på bordet och Emilia bara hade fyra spännande sidor kvar, lät fadern henne läsa klart innan hon kom till bords. I Kristianstad kom Emilia in på en riktig flickskola. En nyanländ lärarinna från Frankrike inspirerade tonårsflickorna till självverksamhet med diskussioner och föredrag. Pojkar lockade inte; Emilia var mer road av att prata än att dansa. Och tillsammans med ett par andra flickor i klassen drömde de om vad de ville uträtta i livet inte vilka de skulle gifta sig med. Tidigt hade Emilia klart för sig att det viktigaste var det som hände inne i människan. Helt spontant kastade hon ur sig precis så känner jag också! då Kväkarna beskrevs under en kyrkohistorisk lektion. Det vara bara det att Kväkarna nedsattes som en villfarelse enligt den gängse bilden då. Senare i livet skulle hon bli en initiativtagerska till bildandet av den svenska Kväkarrörelsen Vännernas samfund. Folkuppviglare Under konfirmationen var hon uttråkad hon tyckte att hon redan kunde allt det där och sin tro var hon redan säker på. En av konfirmandflickorna blev under tiden med barn. Pastorns agerande mot flickan bidrog till att Emilia inte ville vara med längre. Men hur skulle hon göra? Ingen i staden hade tidigare sagt nej till konfirmationen. Hon hittade till slut några rader ur katekesen som hon kunde identifiera sig med och på så vis motivera sig att stanna kvar och inte ställa till med rabalder. Hon började sitt yrkesliv efter ett lärarseminarium i Stockholm fick hon jobb på en pedagogiskt radikal skola i Göteborg som lärare i religion. Skolan utmärkte sig genom att barnen och lärarna tillsammans skapade undervisningen. Det ansågs väldigt farligt från konservativt håll. Inte blev Emilias rykte bättre av att hon höll föredrag vid bildandet av sömmerskornas fackförening. I en tidning stod det att Emilia agerade som folkuppviglare. Hon läste naturligtvis Krapotkin. I en av hans böcker, Inbördes hjälp, visar han på exempel från både djur och människor att samarbete är den viktigaste faktorn för framåtskridande. Längre fram i livet sa hon: Jag är för radikal för de fromma, för from för de radikala. Kvinnans roll Efter hand märker hon att det finns män som inte gillar att kvinnor går ut i livet och tar för sig av utrymmet. Under ett besök hos familjens husläkare i Kristianstad blev hon rejält uppläxad för det liv hon levde. Läkaren förfärades över det moraliska förfall han ansåg samhället befann sig i. Ingen tar ansvar. Ett uttalande som upprepas från tid till tid. Emilia gjorde detta besök hos läkaren för nästan exakt ett hundra år sedan. Enligt läkaren var det kvinnorna som måste ta det där ansvaret. Han såg på Emilia och tog ett exempel: På julafton hade ett barn kommit springande till polisen och ropat: Far har tagit gift. Mannen hade druckit vitriol. Sex barn låg i den ena sängen, och modern hade just med egen hand förlossat ett sjunde barn, som låg där otvättad. Läkarens ilska riktades mot Emilias studier, när det fanns så mycket viktigt för kvinnorna att ta tag i för att få ordning på samhället igen. Den politiska möjligheten för förändring fanns inte hos läkaren, konstaterar Emilia: rösträtt eller dylikt det var onödigt och oviktigt, tyckte han. Emilia gav sig gärna ut i världen. Hon försökte få ordning på samhället på sitt sätt istället genom att bygga broar mellan folk och vara behjälplig för utsatta. Från 1923 livnärde hon sig som författare och föreläsare. Där nazisterna härskade Samma höst andra världskriget bröt ut, genom tyskarnas invasion av Polen1939, åkte Emilia till Berlin. I den självbiografiska boken Resfärdig (Bonniers 1954) berättar hon bland annat om att en grupp Kväkare kunde arbeta med att hjälpa människor att lämna Hitlers Tyskland utan förbindelser till det officiella samhället. Fram till 1942 kunde detta utforslande göras lagligt. På den byrå Emilia arbetade fick hon förstahandsinformation om läget för judarna i Tyskland. Hon mötte också många tyskar som inte var nationalsocialister som hade fått det bättre ekonomiskt ställt och därför inte var så vakna i sin kritik, som man kunde vänta. Ryktena om total judefördrivning blev tidigt uppenbara för dem som satte sig in i frågan. Emilia mötte en äldre tysk som beskrev sin hemstad Breslau. Där betraktade man ännu 1932 demokratin som grundmurad. Det tolerantare samhällsklimatet vändes i sin motsats efter det att en nazist fick jobb som polismästare, enligt Emilias nyfunne vän. Det var rädslan som till sist tystade den demokratiska oppositionen. Emilia tog del av tyska tidningars ensidiga skildringar av polsk grymhet mot tyskar. Hon hamnade i diskussion med en tyska sedan Emilia ifrågasatt objektiviteten i reportagen. Som svar fick hon att så gör inte tyskar: En tysk officer är aldrig grym. I stort sett förändrades inställningen till alla utlänningar över en natt bland de tyskar som Emilia dagligen träffade i butiker och på gatan. De slutade prata med henne. Men hon mötte också civilkurage, och fick exempel på lärare som vägrade hälsa barnen med Heil Hitler. Hednisk begravning i Gladsax Nästföljande sommar 1940 var hon en sväng i Finland. Där träffade hon folk med olika åsiktsskiftningar av vit och röd nyans. Det blev en utmärkt nyttig tankeställare. Hon hade planer på att även resa till Spanien under inbördeskriget där, men det blev aldrig av. Mellan sina resor, studier och arbeten återvände hon ofta till Österlenkusten. Hon hade stoff om Kiviksfolket som hon tänkte göra böcker eller noveller om som blev till antologin Ljus finns ändå. Dessa texter refuserades av Bonniers. Från Baskemölla finns en berättelse i Resfärdig om hur det gick till vid begravningarna bland fiskare. Kvinnorna hade med sig små linnepåsar med vit sand från strandsvallet under sorgetåget till kyrkan i Gladsax. Sen prästen kastat de tre skovlarna mull, silade de stilla ned den sista hälsningen från havet. Den gamla riten från havet avskaffades som hednisk. Ett krig tar slut Det rådde uppgivenhet i samhället under 40-talspessimismen men Emilia umgicks i kretsar där den motverkades. Det fanns också ett sug efter solidaritet. Organisationer drogs i gång för att hjälpa flyktingar från kriget, och även på den tiden hölls tal den 6 juni för internationellt hjälparbete. Flyktingskarorna inom Sverige fortsatte att växa, och förläggningarna krävde kvalificerade föreståndare och kuratorer för att på bästa sätt ta hand om människor med krigstrauma. Emilia var på ett läger för polska flyktingar på Visingsö hösten Miljön anpassades till deras katolska och judiska tro, med Polens flagga vajande för vinden. Visst fanns det de som tog med sig motsättningarna mellan religionerna, men osämja är också något som går att stävja. Kanske en flyktingförläggning att inspireras av även för vår tid. Utan att fastna i en spiral Hon ville hinna med Israel också under sitt liv. Emila kom då fikonträden knoppade i början av mars Israel var då tre år gammalt. Utöver sin fascination för det bibliska tog hon också del av hur judar och muslimer nu skulle samsas i och utanför det nya landet. De kontakter hon knyter är främst på den judiska sidan införstådda med problematiken: Vår kolonisations eldprov blir vårt förhållande till araberna. Samförstånd med dem som bor i landet är viktigare än alla regeringsförklaringar. Innan hon reste till Israel fick hon ett brev från en universitetslärare: Problemet att i dessa [religiösa] frågor nå ungdomen är utomordentligt svårt, ty under de sista årens ohyggliga erfarenheter sedan Hitler, har hos judar tron på människan blivit fruktansvärt skadad. Man måste vara varg för att i denna värld av vargar kunna leva och hävda sig. Detta är den åsikt som tyvärr dag efter dag praktiskt får rätt, och mot den förmår man inför nutida fakta ej gå in i argumentering. Ett liv som varg var dock inget för Emilia. Hennes liv präglades av hennes tro, samtidigt som hon bär med sig en bibelkritisk hållning. Sista kapitlet i Barhuvad heter Bär Guds ord bojor? För att inte livet och tron skulle fastna i slentrian hämtade hon kraft från naturen och det inte bara från Österlen. Så här skriver hon om sig själv i tredje person: en räddning just för sitt värv att då och då få vandra på Öland i tystnad och stillhet i fri natur. Efter ett enda dygn på Alvaret brukade det åter sorla i hennes inre källa. Och hon kunde börja en ny vecka utan känsla av att nödgas mekanisera vad som inte får mekaniseras. Emilia dog den 26 september 1972 i Uppsala. Denna födda Simrishamnstös var en pionjär som spred många ringar på vattnet omkring sig där hon drog fram. Emilia Fogelklous självbiografiska böcker är Arnold (Bonniers 1944), Barhuvad (Bonniers 1951) Resfärdig (Bonniers 1954). Malin Bergman Andrews har skrivit biografin Emilia Fogelklou, människan och gärningen (Artos förlag 1999). Illustration: Pär Lundström Gardh OLOF GLEMME NÄR STRINDBERG BESÖKTE JÄRRESTAD När Strindberg satt och söp på Hotell Svea tillsammans med dödspolaren Kevin Nilsson, även kallad Piraten, drog sig de båda herrarna av outgrundliga anledningar - till minnes mjölkborden där barn de stekt. Dom menade naturligtvis spisarna där barn de stekt men av rädsla för att bli gistna skedde en viss begreppsförvirring till följd av alkoholförtäring; varvid mjölkbordet förvandlades till en stekhäll - eller så var det tvärtom. Sånt händer när man dricker gin & tonic, och den Strindberg jag här knyter an till är naturligtvis inte identisk med rimsnidaren från Hemsö. Nej, fan heller! Här handlar det om den lokalt mer välkände rörmokaren Gert-Åke Strindberg från Glemminge. Som tillsammans med nyss nämnde hr Nilsson avhoppad tandläkare i Kivik brukade begå det etablissemang i Simrishamn som bär namn av rikssymbolen Moder Svea. Och eftersom mjölk är en nationaldryck i Riket faller vissa bitar redan nu på plats. Där satt de alltså och pokulerade i godan ro, medan skarvarna sket på fönstren. Plötsligt tog tonicen slut på hotellet och eftersom ingen i personalen iddes ränna iväg till Hamnkiosken och köpa mer erbjöd sig istället överservitrisen fru Vricklund att fortsättningsvis servera gin spetsad med mellanmjölk. Gin med mjölk är för övrigt en intressant dryck ligger i smaken nära en mix av hornål och brottarbralla. - Spännande, sa Strindberg och smuttade. Ser nästan ut som ouzo. - Håller med, svarade Kevin Piraten Nilsson. Men det var ett medhåll med förbehåll, ity Piraten Nilsson inte visste vad ouzo var. Däremot hade han en gång läst ElFyMa-tabellen. Hur många av Nya Upplagans läsare minns förresten ElFyMa-tabellen? Den fanns i ett svunnet Sverige, där räknestickan spelade en nästan lika betydelsefull roll som internet gör idag. - Jädrans god mjölk, smackade Strindberg efter tredje glaset. - Den kommer från Järrestad, kunde överservitrisen fru Vricklund meddela. - Där har jag vart, upplyste sjörövarnilsson. Strindberg, som var en stor sanningssägare, tvangs härvid litet skamset bekänna att han aldrig besökt den lilla orten mellan Nisses snickerifabrik och Ferrmek. Samt att han givetvis var höggradigt nyfiken på hur det samhälle som producerade sådan fantastisk mjölk kunde te sig. Aderton minuter senare satt de på tåget med varsin biljett till Järrestad i nypan. Ty detta var innan de självgoda moderaterna lagt ner tågstationen. Väl framme, och efter bara ett par hundra meters promenad, mötte deras rödsprängda ögon det första synliga tecknet på byns storhet: mjölkbordet av betong utanför Per Olofs gård. - Heureka, skrek Strindberg och halade upp en strut med kanifflar ur jeansfickan. Kanifflarna hade han fått som delbetalning sedan han petat in några rör hemma hos en Stödebo som emigrerat till Österlen. För den som inte vet vad en kaniffel är kan omtalas att det är en sorts karremell med smak av hjortron och unik för Stödebygden. Ja jäsicken vad goda de var att suga på! De båda herrarna studerade mjölkbordet ingående, varefter de slog sig ned på detsamma och betraktade nejden. Blåklintar ylade på fältet intill, idoga odalmän spårade fädernas jord för framtids skördar, i de små stugorna lagades pizza, och avlägset kunde Nilsson och Strindberg skönja den betande kossa vars stinna juver producerade den vätska som förädlat ginkulturen. Så mycket mer finns inte att säga. Men eftersom högern ännu inte fått väljarnas mandat att härja fritt kunde de ånyo äntra tåget; för återfärd till Simrishamn. Min egen relation till mjölk är i princip obefintlig. Även om det ibland händer att jag på näringsställe stoppar en portionsförpackning, rymmande tjugo milliliter, i fickan att användas i omelettsmet. Något annat kan man inte ha mjölk till. Om man inte tillverkar ost; eller är ett mycket litet barn i växande. Mjölkborden är däremot en prima artefakt i kulturlandskapet. Särskilt om de finns i Järrestad och har hyst Strindbergs akter. (Foto: C-J Charpentier)

6 10 11 juli månads horoskop Vattumannen 20 jan 18 feb. Det står semester i din almanacka, men allvarligt talat hur mycket vila får du egentligen? Inse att det är betydligt lugnare på jobbet än att spendera tiden med att passa upp familj, övrig släkt och bekanta som bara råkade ha vägen förbi. Snyltare är den rätta benämningen på dylika. Gå till jobbet och stämpla in igen imorgon! Fiskarna 19 feb 20 mars. Aldrig förr har du mött så mycket motstånd som nu, både privat och i arbetslivet. Du har alltid trott att du skulle kunna glassa dig igenom livet, men du får vänja dig vid att ta skiten, det är så livet är beskaffat! Väduren 21 mars 19 april. Algblomningen har slagit nya rekord denna sommar. Lika bra att stanna hemma istället för att ligga på stranden, det går ju inte att bada ändå. Skit i att gå ur sängen överhuvudtaget, det går åt h-----e med allt i alla fall! Oxen 20 april 20 maj. Arbetsanhopningen gör att det ser mörkt ut på ledighetsfronten för din del. Om du har tur skulle du kunna få några veckors ledighet i augusti. 2012, alltså. Tvillingarna 21 maj 20 juni. Förvirringen är total bland dina vänner. Du har inte varit dig lik sedan den senaste rundan till Lustiga Huset. Kanske dagens mediciner har större inverkan på personligheten. Eller var kanske elchocksbehandlingen för spänningsfylld? Kräftan 21 juni 22 juli. Aj, aj, aj Du börjar att känna av höstens begivenheter redan nu. Dags att emigrera eller gå under jord. Hur som helst är du inte ens säker i ditt eget hem! Lejonet 23 juli 22 augusti. Din sprillans nya sportcabbe har du av O. Rakel Åke Sandberg ake.sandberg@nordea.se totalkvaddat redan efter två veckors innehav. Spelar ingen roll, pappa köper genast en ny! Om du ber riktigt snällt kanske du får en Daycruiser också Dröm på, du! Jungfrun 23 augusti 22 september. Sommar, sol och semesterflirt har du sett fram emot. Ett av tre rätt är inte dåligt. Tyvärr blir det inte mycket till sommar heller för din del, chefen har dragit in din semester p.g.a. alldeles för mycket frånvaro på jobbet. Du måste sluta ta ledigt från jobbet för att titta på Hem till gården! Vågen 23 september 22 oktober. Du verkar dyster för den uteblivna semestern i år, men med tanke på de dystra konjunkturprognoserna ska du vara glad och tacksam att du överhuvudtaget har ett jobb. Dessutom är semester för veklingar! Skorpionen 23 oktober 21 november. Vädret har alltid haft stor påverkan på ditt humör. Regnar det blir du sur, är det varmt blir du irriterad, blåser det så blir du förbannad, är det kyligt blir du stingslig. Du har åtminstone ett jämnt humör i alla fall! Skytten 22 november 21 december. Som skjuten ur en kanon kom restskatten som ett brev på posten. Den lilla semestertripp du hade planerat får ställas in till förmån för extraarbete som t.ex telemarketing av snöskyfflar på provision. Det är synd att dygnet bara har 24 timmar. Det lär bli en lååååång sommar Stenbocken 22 dec 19 jan. Du är verkligen värd all vila och semester du kan få efter att ha umgåtts med din missunnsamma och otacksamma omgivning. Må solens strålar belysa din väg genom livet såsom du lyser upp andras tillvaro med din blotta existens! Jäkla Fritjof! Om du går förbi mitt lilla hus i bakom Kulturen i Lund kommer du att finna att persiennerna numera nästan alltid är neddragna. Bakom dem sitter jag och gömmer mej för skandalpressen, både den svenska och den brittiska. Och det är, tro det eller ej, faktiskt Fritjof Nilsson Piratens fel! Detta är vad som hände: Efter många år i Norrland bestämde jag mej en dag för att flytta söderut. Jag var faktiskt tvungen att lämna Umeå på grund av en obehaglig friare som jag ådragit mej, en egendomlig man som förföljt mej i åratal och slagit sig i backen på att vi skulle bli ett par. Bert Brännström hette han, och han var tankspridd och lätt alkoholiserad men jag kan inte förneka att han gjorde allt för att vinna mej. Han visste till exempel att jag alltid varit mycket förtjust i Piratens böcker så han började plugga dem tills han kunde dem praktiskt taget utantill. Sen kom han hem till mej nästan varje dag med olika förslag om vad vi kunde göra tillsammans, precis som i böckerna. Övernatta i Köpenhamn, som Herman och Anne. Bada nakenbad, som bokhandlaren. När han ivrigt berättade att han tänkte visa mej att han inte hade något Potifar inbränt i sin skinka insåg jag att det var dags att lämna stan. Jag hittade ett fint litet hus i kulturkvadranten i Lund och jag kunde köpa det tack vare att min bok Grabben i graven bredvid just hade sålts till flera länder, bland annat till England. Allt gick bra, jag trivdes i den stad jag en gång studerat och jag vande mej till sist att vid oväsendet utomhus onsdag, fredag och lördag. För mitt his ligger mitt i den s k Dödens triangel mitt emellan Malmö, Lund och Östgöra Nation. Studenterna drar sjungande och skränande förbi tre nätter i veckan och krossar glas mot fasaden, men man vänjer sej. Sent en kväll satt jag och förberedde mej inför en intervju. Den engelska tidskriften New Swedish Review som presenterar svenska författare för engelsk publik skulle skicka en av sina medarbetare till Lund för att skriva om mej. Plötsligt började min hund föra ett förfärligt oväsen och reste ragg. Någon skrek utanför, det lät som en rad namn! Egendomligt det var en vanlig måndagkväll, studenterna låg hemma med baksmälla. Oväsendet tilltog och nu började någon banka hårt på min ytterdörr. Jag släckte ljuset och kikade försiktigt ut genom persiennen. Och fick en chock! Någon höll en dödskalle tryckt mot min ruta! Och jag hörde en röst som skrek nånting som jag uppfattade som Älskling! Älskling! Nu ska du dö! Jag begrep ingenting. Jag har visserligen varit gift ett par gånger men jag har inget otalt med nån av makarna och ingen av dem var våldsam, såvitt jag visste. Plötsligt kraschade någonting igenom min ruta, hunden blev hysterisk. Nu var det allvar! Om jag i det ögonblicket hittat min sladdlösa telefon skulle jag ringt polisen men jag hittar den aldrig när den behövs. Så jag insåg att jag fick klara mej själv. Men jag skulle sälja mej dyrt! Nu ska du dö! skrek galningen därute hest, och jag beväpnade mej med husets enda vassa föremål en skinkpinne och iklädde mej två tjocka kappor som skydd. Jag skulle tagit på mej cykelhjälmen om jag hittat den men det gjorde jag inte så jag fick stjälpa stora syltgrytan över huvudet. Och utrustad på det sättet slängde jag upp min ytterdörr och störtade ut på trappan med ett blodisande tjut. Någonting blixtrade till, världen blev först bländvit och sedan svart. Jag svimmade. När jag vaknade låg jag på soffan i mitt eget vardagsrum. Mitt huvud sprängvärkte jag hade fortfarande syltgrytan på - men solen sken och ingen galning syntes till. Det tog mej flera månader att pussla ihop vad som egentligen hänt, med hjälp av grannar, tillkallad polis och ett obehagligt brev från Norrland. Bert Brännström ville inte ge upp så lätt. Han fann min nya adress på Eniro och bestämde sej för att hälsa på och med ett fantastiskt frieri övervinna mitt sega motstånd. Han klädde ut sej till Piraten (som han föreställde sej i svart ögonlapp med kroksabel och dödskalleflagga) han sökte upp mitt hus och viftade med flaggan medan han ropade ut namn på kända Piratenfigurer. Älskling, Nu ska du dö skulle i själva verket föreställa Äsping! Nils Galilé! När jag inte öppnade blev han förtretad och slängde in chokladkartongen han haft med genom fönstret. Fortfarande ingen reaktion! Just då stannade en taxi utanför huset. Ut klev en man och frågade på engelska efter mej. Strunt i henne, she s crazy fräste Bert och försvann. Och i samma ögonblick kom jag skrikande utrusande, med syltgryta och skinkpinne. Engelsmannen, som inte var någon annan än journalisten från New Swedish Review fick snabbt upp kameran och brände av en blixt rakt i ansiktet på mej. Jag svimmade, tillrusande grannar släpade in mej på soffan medan journalisten tog taxin tillbaka till Kastrup, ivrig att få skriva en sensationell artikel om hur Mazetti fullföljde den stolta traditionen att svenska författare skulle vara galna en Strindberg, en Fröding! Den engelska tabloidpressen fick nys om saken och blev eld och lågor, de hade saknat en knäpp svensk att skriva om sen Svennis försvann. Och raskt spred sej ryktet till både Aftonbladet och Expressen. Därför sitter jag nu där jag sitter bakom mina persienner. Jäkla Fritjof! Katarina Mazetti Nya Upplagan - tidningen som springer ifrån sina konkurrenter Meriter: Vann Vann Vinner Nya Upplagan Y-stafetten även 2008? Svenska vintidningsbranschen växer Senaste nykomlingen är Mat och Vänner Vin, en snygg och och åtminstone i första ögonkastet påkostat magasin i 4-färg, med ett tilltalande yttre. Detta kunde jag givetvis inte hålla mig ifrån, utan köpte tidningen direkt i affären för 59 kr i förrgår. Nu har jag gått igenom den samt försökt få lite grepp på vad detta är. Det skall man inte göra för noga, för då inser man att man missat något som vanligt. Men för att hindra er andra att göra samma miss så vill jag tipsa om att ni kan gå in på deras hemsida, där kan ni med en knapptryckning få det första numret gratis. De som ligger bakom är Mat & Vänner Förlag AB i Helsingborg, som sedan några år skrivit om mat, men som nu vidgar sig till även vin. Huvudägare är vad jag förstår Torbjörn och Agneta Östman. Dessutom har de en extra clou i att de har möjlighet att erbjuda medlemskap i en vinklubb, där man kan få sig tillskickat en låda bra blandade viner, ett erbjudande som såg hyfsat tilltalande ut. Dessutom finns det följdkontakter till Antipodes, ett bolag som importerar vin i Stockholm, samt till en faktiskt mycket intressant hemsida som heter Vinfynda, där man hittar de rabatterade vinerna, ett bra initiativ tycker jag. Nåväl, åter till själva tidningen. Som trägen läsare av Allt om Vin, så var det riktigt befriande att få andra vinklingar än de man får från herrar Kronstam och Larsson, som är de tunga där. Denna nya tidning har i första numret som huvudskribent Kurt-Inge Eklund. Han skriver bra och är uppenbart ordentligt initierat och har ett längre inlägg om Alsace som är riktigt bra. (Det står i och för sig ingen författare till detta vad jag kan se i tidningen, men då han har gett ut en hel bok om Alsace så har jag förutsatt att det är så det hänger ihop.) Han är också fotografen till artiklarna, och här märks skillnaden mot Allt om Vin, som har Claes Löfgren, en av världens stora vinfotografer. Bilderna här känns i jämförelse som hyfsat bra amatörbilder, hade kunnat få ett högre betyg dock med hårdare rensning av de bilder som inte håller måttet, dvs de som är suddiga, har tydlig oskärpa och lite svagt motivval ibland. De har dock några riktigt bra och proffsiga skribenter med sig, jag gillar högt och rent både Nils Stormby och Håkan Nilsson, är däremot lite skeptisk till Staffan Heimersson i detta sammanhang. Richard Albin har ett kunnande som går utanpå det mesta som jag känner till i vårt land, har en fin artikel som djuplodar ekens betydelse. Totalbetyg på första numret blir då en svag trea på en femgradig skala, intressant med lite längre artiklar men de har en hel del att jobba på trots allt. De har dock i Håkan Nilsson en alldeles utmärkt och välformulerad vintipsare som väljer fynd ur vinnyheterna i juni. Jag slutar med att få be att skicka med några bra förslag från honom Villa Appia 2007 (nr 96208) 53 kr. Kommer från södra Italien och får omdömet superfynd och sommarens bästa grillvin. Låter riktigt bra i mina öron och är alldeles säkert mycket prisvärt. Château Ste Michelle Chardonnay 2006 (nr 96065) 115 kr Odlas I delstaten Washington, vid Seattle och är ett alldeles utmärkt exempel på prisvärd och mycket god amerikansk chardonnay. Provade en flaska i förra veckan och blev även själv ovanligt positiv till detta vin, har inte den övertyngd som ibland finns här annars. Av någon anledning, tex att det inte släpptes någon zinfandel denna gång så fanns det ingen med. Men det hindrar inte att vi alla väl vet att en sådan alltid passar, hvergang. Ha det gott i sommar önskar

7 Rösten Filmfestivalen i Cannes är mer än filmerna inom och utom tävlan i de officiella serierna. Betydligt mer. CANNES 2008 part II: Oändligt mycket mer. Cannes rymmer även världens största filmmarknad. På MIF Marché International de Film säljs tusentals titlar, många inte ens inspelade än. I år fanns 4975 filmer Från att ha varit en småknubbig unge med tandställning som småmobbades för att hon spelade fiol har mezzosopranen Malena Ernman, genom hårt arbete och mycket träning, utvecklats till en blond och vältränad operasångerska med glimten i ögat. Malena har fått strålande recensioner för sin titelroll i Askungen på Kungliga Operan i Stockholm. Hon slog igenom 1998 och har sedan dess tagit plats både i kulturens finrum och i de folkliga salongerna. Och om någon ska lyckas föra ut operan från det finkulturella finrummet och kanske samtidigt tvätta bort operans stämpel som skrytig och pinsam, så är det Malena. Är du uppvuxen med opera hemifrån? Nej. Inte alls. När alla dansade till Dancing Queen, satt du då hemma på rummet och tränade skalor? Jag dansade samtidigt som jag övade skalor. Har du någon gång övervägt en popkarriär? Ja, i en vecka år Du har ju faktiskt körat bakom Pandora! Yes, men man ska ju sluta när man är på topp! Imiterar du fortfarande en gummituta perfekt? Absolut. tut tut. Finns det någon populärmusik du gärna skulle sjunga in? Jag anser att all bra musik är intressant. Om Benny Andersson hade specialskrivit en låt med dansbanegung i, hade du tackat ja till det då? Absolut. Har faktiskt körat på hans BAO skivor. Helt anonymt. Står du ut med att lyssna på säg Håkan Hellströms falsksång eller stänger du av radion så fort en falsksångare uppenbarar sig? Radion är alltid avstängd ändå. Men skyr förstås falsksång. Älskar dock Håkan Hellströms utstrålning och energi och inser förstås också att jag inte riktigt är hans målgrupp. Vilket föredrar du: Höga C eller vitamin C? Äter man mycket vitamin C så sjunger man bättre höga C. Varför tror du många upplever opera som svårtillgängligt? Därför att opera ÄR svårtillgängligt. Men svårtillgängligt behöver inte vara negativt. Tvärtom. Det kan vara själva poängen. Vad är Hårdbarock? Riktigt coola barocksångare som sjunger skiten ur vem som helst. Om någon klarar av att få nya operalyssnare så är det du. Du är en av få som har lyckats med konststycket att få folk som vanligtvis inte bryr sig om opera att haja till, kan man kalla dig för en crossover-artist tycker du? Tack för komplimangen. Och du får kalla mig precis vad du vill! Vad tycker du om Paul Potts Idol-opera? Hmmm. Ehhh Golf har ju blivit en folkrörelse men var tidigare en snobbig sport i första hand för folk med mycket pengar, när blir operan lika tillgänglig och folklig tror du? Förstår inte riktigt din liknelse mellan golf och opera. Skulle konst vara snobbigt eller bara för dom rika? Fråga Göran Greider! Opera och sport hör ju ihop, åtminstone lite. Du var ju med på Idrottsgalan och chockade Foppa genom att förvandla fotbollsramsor till opera. Såg du hans uttryck från scenen? Ja det gjorde jag och tror väl inte att han lär köpa ett abonnemang på Operan precis... Har du föresten Foppatofflor? Nej. Det finns vissa gränser. Om man inte är riktigt insatt i operavärlden så kan man få för sig att det är väldigt strikt, hur pass tillåtande är det egentligen att göra tolkningar på ditt eget högst personliga sätt i en roll, rent visuellt? Rent visuellt finns hur mycket frihet som helst. Men ibland måste man naturligtvis följa genrens musikaliska koder. Det pratas mycket om konkurrensen, är det viktigt att ha vassa armbågar för att få roller? Nej. Men för vissa. Jag tror på begåvning, hårt arbete, tur och en bra agent. Hur står din närmaste omgivning ut med att höra dina dagliga koloraturer? Dom får jag bära själv. Ingen annan står ut. Vad hade du gjort om du tappat rösten helt? Hållit käften. Är du skrockfull och har vissa ritualer innan du går in på scen? Nej jag är inte skrockfull. Däremot förbereder jag mig genom att dricka tio liter vatten kvällen innan och springer och kissar hela natten. Har du vid något tillfälle sjungit så falskt att du skämts på scen? Nej. Vad krävs för att kunna spräcka ett glas med rösten? Att man är röstmutant i en X-men film. Kan du ge en operanybörjare två bra tips på ingång i operans värld? Carmen och Trollflöjten kan man börja med. Trallvänligt värre. The Crackdown till försäljning! Detta innefattar förstås även äldre filmer som finns i bolagens kataloger. 824 av dessa filmer var skräckfilmer var action/äventyrsrullar. Tyvärr fanns det bara 83 erotiska titlar och 46 westerns. Allt enligt MIF:s hemsida. Drygt tusen av filmerna visas i Cannes under Hur mycket ska du ha för en Seagal marknadsdagarna, antingen på biografer, eller i specialla visningsrum. De flesta bolagen håller till i festivalpalatset. Förr var och två Dolph? det källaren som gällde, men för ett antal år sedan byggde man en ny jätteanläggning i anslutning till palatset; Riviera. Det ser ut ungefär som bokmässan i Göteborg, fast med böckerna utbytta mot filmer. Förr huserade en massa porrbolag i palatsets källare, men de slängdes ut till 50-årsjubiléet. Synd, eftersom det var så härligt dekadent att gå runt bland halvnakna brudar som inte riktigt visste hur de skulle bete sig. Porrbranschen brukade även förlägga sin prisutdelning, Hot d Or, till ett casino utanför Cannes, men även denna tillställning har flyttats. Hot d Or var självklart en märkli pryl, där folk mottog priser i kategorierna Best Boy-Girl, Best Girl-Girl, Best Oral Scene och så vidare. Vinnarna grät av stolthet. Riviera är en omtumlande upplevelse. Var och varannan monter har monitorer med trailers som försöker överrösta varandra. Här finns filmer du inte visste fanns, filmer du inte vill ska finnas, och filmer från länder du aldrig hört talas om, än mindre att de producerar film. Vad som alltid funkar på marknaden, är action och skräck. Tack vare de senaste årens trend med sadistiska filmer som Saw och Hostel, pryds många montrar av affischer de värsta styckningarna och tortyrscenerna någonsin. I år noterade jag att skräckmånglarna blivit mer och mer desperata i sina försök att överträffa varandra med mest sadistiska rullar och affischer och mördarna använder de mest krystade mordvapen. Att vissa bolag får några filmer sålda överhuvudtaget är en fråga. Många säljer saker som ser ut som någons semestervideor. Kraven har sjunkit ganska rejält. Men affischerna är förstås säljande. Det hävdas att actionfilmen har gjort comeback. Några större bevis på detta har jag inte sett, i alla fall inte i Sverige, men i Cannes säljs det action till höger och vänster. Vad som var glädjande, var att allas vår favorit- Hasse; Mighty Dolph Lundgren, var representerad med inte mindre än tre kommande filmer, varav han själv ska regissera åtminstone en av dem, i vilken han spelar hårdrocktrummis och före detta Navy SEAL-hårding. Tyvärr hittade jag bara en ny film med Steven Seagal. Ofrivillig humor finns det gott om, framförallt bland de asiatiska bolagen som författat sina filmpresentationer på minst sagt tveksam engelska man har ingen som helst aning om vad de menar och vad filmerna handlar om. Och finns det någon svensk som hört talas om Agnes (Swedish star) som medverkar i en erotisk thriller från Indien? Har man tur kan man hitta en och annan B-stjärna inne på Riviera. Gorilla Pictures heter ett litet bolag som producerar actionfilmer med den gamle kampsportsstjärnan Don The Dragon Wilson. Wilson själv Först sitter till och till från kvarn i montern och promotar sig själv. Med andra ord, han är en bra kille Peter Haber satt minsann inte i en monter och promotade de sista Beckfilmerna. Pidde Andersson Hanna Olsson hanna.olsson@nordea.se Vi sätter färg på Österlen! Tredje generationens målare Utför allt inom måleri - ute som inne Sprutlackering av köksluckor m.m Keller & Glenn Måleri AB Glenn: Modehuset på Österlen! ECKERLUNDS Här får du alltid kvalité, urval och personlig service! Malmövägen 1, Tomelilla STOR REA STOR REA! Kvalitets- Kvalitetskläder till låga priser! kläder till låga priser! Ord öppettider

8 14 15 Thea Gilmore: Stjärnornas nya favorit Thea Gilmore är aktuell med sitt sjunde album Liejacker på vilket hon bland annat samarbetar med medlemmar ur The Zutons och The Waterboys. I engelsk press kallas hon för The best singer/ songwriter of the last 10 years. Bruce Springsteen har hennes musik i sin ipod, Martha Wainright är ett stort fan och Joan Baez har precis spelat in en av hennes låtar. Trots detta har ni förmodligen inte hört talas om henne, men det ska det bli ändring på från och med nu, det har vi på Nya Upplagan bestämt! Thea har valt att ta den långa vägen genom att vägra att sälja sig, hålla hårt på sin artistiska integritet och dessutom sköta sin karriär med fast hand. Kan man säga att Liejacker är ljudet av en svår depression? Definitivt eller, kanske snarare ljudet av en depression och att bli frisk igen! Jag tycker att du skulle ha släppt skivan på vinyl och gett ut den som en dubbel: en mörk skiva och en ljus. Ja, varför inte. Hm Det tål faktiskt att tänka på! Vid ett tillfälle gav jag ut en singel på vinyl, mest för att jag själv ville ha den i min samling (haha). Men det är så pass kostsamt att trycka vinyl att det inte finns någon ekonomi i det. Men, det är en rolig idé som jag faktiskt ska överväga! Du har sagt att låtarna brände inombords och ville komma ut? Ja, de bultade inombords och ville ut. Det var musik och text som jag kände skulle ha gjort skada inombords om de inte blev nedskrivna och tonsatta. När du mådde som allra sämst, oroade du dig någon gång över att inte bli frisk igen? Hela tiden, faktiskt. Tankarna for genom huvudet och jag fick inte grepp om dem och jag kände mig som den ensammaste och olyckligaste människan på jorden. Det var en otroligt turbulent period av mitt liv. Jag bröt upp med min manager som jag haft under tio år, bröt med mitt dåvarande skivbolag, men mitt Gunilla Wiberg gunilla.c.wiberg@nordea.se i allt detta fanns det glimtar av glädje som till exempel att jag och min man lyckades bygga färdigt vår hemmastudio och att vi födde vi vårt första barn. Tror du att musikbranschen har större problem med kvinnliga artister som vill vara oberoende än med män med samma vision? Inte nödvändigtvis. Jag tror att hela branschen har problem med folk som vill vara oberoende, men det är klart, det är en mansdominerad bransch så när det då plötsligt dyker upp en kvinna som vill ha full kontroll över sitt artistskap så kan det bli problem. Är det inte svårt att ha järnkoll på allt? Nej, det är faktiskt inte så svårt som det låter. Bara man sätter tydliga riktlinjer tidigt och håller sig till dessa så är det ganska lätt. Naturligtvis har jag medarbetare men det är ändå till sist jag som fattar alla beslut. Du kallas ofta för en modern, kvinnlig Dylan, är det svårt att axla? Nej det är det inte. Det är andra som sätter den etiketten på mig och inte jag själv, jag skulle aldrig själv ens drömma om att jämföra mig med honom. Men du har trots allt en koppling till honom! Hm hur menar du då? Du har turnerat med Joan Baez, gör en duett med henne på nya albumet och Joan blev dessutom så förtjust i låten att hon spelar in den till sin kommande skiva! Ja, jo, det har du rätt i. Jag är oerhört glad och stolt över att Joan spelar in låten. Hon har en säregen röst som dessutom lyckades göra sig hörd under 60-talet. Själv gör du plastiga 80-talslåtar i avskalat skick så att de låter som dina egna! Tycker du det? I så fall tack. Du har bland annat spelat in Straight Up (Paula Abdul) och nu på Liejacker har du gjort underverk med Dead or Alive s gamla och hårdsprejade You spin me round (like a record). Var det musik du lyssnade på när du växte upp? Nej, inte alls. Tvärtom. Jag brukade lyssna på mina föräldrars gamla Bob Dylan-plattor som låg överallt där hemma. Jag kände dock, tack vare min syster, till New Kids On The Block och den typen av band, men det var inget som jag själv lyssnade på. Du använder även ukulele på nya plattan, är du en fan av George Formby The Eric Clapton of the ukulele? Haha Det är sant att att vi använder oss av ukulele, men det är min man, som även producerat skivan, som spelar på en. Han är en mästare på nästan alla stränginstrument! Så det är inte bara när han putsar fönster? Nej, nej. Men det är ett kul instrument och det har ett sådant speciellt och komiskt ljud att man blir på bra humör när man hör det. Du är en av Bruce Springsteens favoriter, har du träffat honom? Ja, jag träffade Bruce häromdagen då han spelade på Old Trafford. Jag fick biljetter av hans management och räknade bara med att få stå i publiken. Men jag fick backstagepass och mötte honom, och det första Bruce sa när han fick se mig var: Thea, äntligen får jag träffa dig. Jag köpte ditt senaste album igår. Jag menar Bruce Springsteen hade köpt min skiva? Man räknar ju inte med att en som Bruce själv springer ut och köper sina skivor, han borde ju få dem tycker man! Men Bruce är ett riktigt musikfan och en människa med fötterna på jorden som vägrar att leva upp till någon skapad kändismyt om honom. Jag vet att du även älskar Neil Young. Ja, jag är helsåld på Neils musik, han är fantastisk. Neil är å sin sida en stor fan av Sonic Youth, vad gillar du dem? Jag vet inte riktigt, jag har haft väldigt svårt att ta deras musik till mig. Kanske har jag helt enkelt inte lyssnat tillräckligt mycket på dem, får väl börja göra det om nu Neil är så förtjust i dem. Okej Thea. Vad har du på gång just nu? För närvarande är jag på turné i England och när den är slutförd så ska jag bege mig till Amerika och turnera en hel del. Dessutom så fortsätter jag mitt skrivande, jag skriver hela tiden nya låtar och har redan en hel del klara till nästa album. När landar du i Sverige och framträder? Till Sverige? Det gör jag så fort någon vill att jag ska komma dit. Jag besökte Malmö vid ett tillfälle när jag var i Köpenhamn, eftersom jag tänkte att jag inte kunde vara så nära Sverige utan att göra ett besök. Min bokare håller på att spika spelningar i Norge, så finns det något intresse så kommer jag gärna. KONST x 3 Nu skriver jag på min nya dator, den är snygg och liten. Tänk så små de blivit sen sist, och mycket billigare! När livet darrar liksom marken under fötterna utan att det är jordbävning och det gungar läskigt i verklighetsuppfattningen och man inte vet om man ska gå sönder eller hålla, då är det bra att kasta sig ut i konstens värld och ta in abstraherade bilder, i ett icke-kroppsligt universum. Konsten är ett rum som du kan gå in i och se dig själv från nya oväntade håll. Konst kan hålla döden stången, hålla eldsvådan i schack och erbjuda hopp om inte ljusning så åtminstone glimmande stjärnor på natthimlen. Den är ett mellanrum av magiskt tänkande, den visar i modellformat experimentella utvägar. Gå på utställningar, ta för dig, gå till biblioteket och låna, lyssna på underbar musik. Här på Österlen finns det mycket konst att uppleva i sommar. Jag börjar på Ystads konstmuseum, där Tänd mörkret! visas och fullkomligt sjuder av LUST.. Det är en samlingsutställning med konst från , en period av våldsam vitalitet och energi med en djup tilltro till det artificiella, till konsten, till det urbana.. Då punken kom med anti-slagordet No future!, en mängd alternativa scener och bokförlag dök upp, undergroundkultur och en ny paradoxal frihet mitt i den mörka desillusionerade tidsandan. Utställningen är en fortsättning på Hjärtat sitter till vänster, som handlade om den politiska och ideella konsten i perioden Curatorerna Ola Åstrand och Ulf Kihlander har gjort ett fantastiskt ihopsamlande jobb och har heder av att vilja fokusera på de bortglömda konstnärer, som de ser har en ny aktualitet idag och kan inspirera en yngre konstpublik. Ack, vad jag kan längta tillbaka till den tidens öppenhet, friskhet och spontanitet. Det omöjliga var möjligt! Och man gjorde det tillsammans. En riktigt stor kontrast blir det att besöka Mårtenpers källa och möta Odd Nerdrum, den märkliga norska antimodernisten och schamanen, som visar ett antal av sina stora historicerande dukar med mytologiska motiv och några mindre porträtt av personer i medeltida klädsel. Det är ett förbluffande möte, där ordet BLUFF ligger nära runt hörnet. Jag tvivlar inte på Nerdrums äkta övertygelse, han har tillägnat sig en imponerande teknisk ekvilibrismsom, som hans skola av lärjungar ska föra vidare. Han vill tillbaka till renässansmästarnas hantverk och menar att vi har tappat bort deras kunskaper. Det stämmer verkligen att det knappast längre finns TID att lägga ner ett halvår på en stor målning med alla dess olika skikt. Och lager : idag heter det layer i datorspråket, klicka bara fram ett nytt lager. Men i oljemåleritermer betyder lager något helt annat. Man lägger nämligen först en undermålning i tempera eller mager oljefärg och sen målar man lager på lager av fetare och fetare oljefärg, och det ska torka emellan. Då uppstår skimret! En annan viktig hemlighet är, att under en t ex röd yta läggs en s k komplementfärg, alltså grönt. För att få det röda att vibrera. Nerdrum har en fascinerande teknik. Men vad betyder då hans målningar? Affischen som visade hans självporträtt med erigerad penis vållade rabalder på Stockholms bussar för några år sen. Han vill provocera, och han utmanar de moderna värderingarna. Det är inga feministiska tongångar inte, när han verkar vilja få oss att rikta blicken bakåt, bort från det nutida samhället. Man kan känna ett lätt äckel i många målningar, en unkenhet. Hans förmenta kritik av den romantiska konstnärsmyten faller ju, eftersom han själv byggt upp just en mytisk image runt sig själv. Men jag blir lite upprymd ändå, ty måleriets magiska möjligheter framstår så klart. En målning heter Dammslickarna. Ha! jag tänker på mina egna dammsugerskor. Men de två krypande köttiga varelserna ser ut som genmanipulerade hybrider, kanske står de för Nerdrums avsky för den moderna samtiden som han tycker är slapp och hållningslös. Den målning, som framstår som mest central, heter Sängen och där finns en dramatik som griper. En modersfigur, halvklädd med två barn i en säng, där madrassen är på väg att stjälpa ut över kanten och flyga bort i kosmos eller en dröm, ser ut att förlora fästet på många plan, ansiktet är febrigt, hennes ben håller på att förvandlas till en mans? Och mörkret, som i kompositionen omger den lilla gruppen med en hotfull tomhet,, kommer det snart att uppsluka och förinta den? Snart får vi tillfälle att möta Nerdrums idéer i uruppförandet av hans pjäs Immanuel Kants sista dagar på Mårtenpers källas nya scen. Det ska bli intressant. Ett tredje nedslag i konsten gör jag på Tjörnedala konsthall, där det pågår en samlingsutställning på temat Landskap. Michael Söderlundh från Stockholm är special guest i Medlemsrummet. Han anspelar också ofta på renässansmåleriet men på ett för mig mer begripligt sätt än Nerdrum. I den största duken Syndafallet, som påminner om utsikten från Stenshuvud finns en spänning mellan det rödrosa vänstra fältet och den metallgröna havsytan mittemot. I mitten svartgröna skuggiga skogspartier där Selma från vår 20-kronorssedel skymtar fram som i ett fönster. Jag känner att stranden spricker, drunkningsdöden är nära. Och den långa rödbruna slangformen runt motivet, ett gåtfullt tecken för räddningen? I hans poetiska landskap vilar ofta ett hot, undergången eller apokalypsen är nära. Finna fäste och Det kollektiva minnet känns också som trösterika.berättelser. Av de andra utställarna vill jag nämna rummet där Bo Hultén möter Gert Aspelin, två gamla vänner och kolleger. De möts och samtalar om relationens minnen med olika språk. Hultén leker också med det klassiska renässansmåleriets centralperspektiv, med landskapets rituella betydelse. Medan Gert i Varvet runt har brutit upp sina kartbilder i stycken, som han kastat omkring sig. Hans landskap är för mig kroppsdelar, känsligt hudnära och smärtfyllda. De har redan spruckit. Är det ett styckmord begånget!? Livslandskap är ett ord som dyker upp. Bengt Emil Jonsson skriver i boken om Michael Söderlundh: Allt betraktande är gräns och något överskridande. Betydelser fixeras, stadda i förvandling års garanti på alla våra produkter! (Förbehåll för framtida istider, vulkanutbrott och andra klimatförändringar.) Gjutgrus Murgrus Putsgrus Fyllnadsgrus Dräneringsgrus Rörgrus Kabelsand Filtergrus ridbanegrus sandlådegrus dressingsand Sofielust NATURGRUS & STEN Storsten Trädgårdssten Kullersten Natursingel Matjord Stenmjöl Makadam Singel Röd, Vit m.m. Sofielust NATURGRUS & STEN Våra öppettider är , Strax utanför Östra Vemmerlöv mot Gladsax. Skyltat Sofielust Grustag. sommar fisken Lokalt fångad fisk. Färsk eller rökt i eget rökeri. Våra egna berömda sillinläggningar. Även skaldjur och annan fisk av högsta kvalitet. Öppet tor-lör mellan 10 och 17. Sön Efter midsommar öppet alla dagar. kiviks ål&lax r ö k e r i kiviks hamnplan ALE MÖLLER BAND 8 AUG YSTAD SALTSJÖBAD SOMMARERBJUDANDE Logi, frukost och SPA-entré. Från 783 kr per person i dubbelrum. AFTERBEACH Vi fyller Terrassen med sol, god grillad mat, kalla flaskor, sköna soffor och spännande konserter. Hela sommaren Välkommen till oss på stranden ysb.se info@ysb.se

9 16 17 DANSENZ KUNG Lasse Stefanz ligger etta på den svenska försäljningslistan, har medverkat i årets Allsång på Skansen, och bandets popularitet tycks bara öka för varje skiva. Efter 41 år på vägarna kan man inget annat än att lyfta på hatten för bandet. Vi utrustade en dansbandsexpedition till Kristianstad för att ta reda på vad det är som gör bandet till ett sådant fenomen? Vi möter Olle Jönsson på hans favoritkondis Duvanders i Kristianstad. Olle anländer punktligt, iförd en ny flådig cowboyhatt i super size mestorlek, jeans med slashade designerhål och ett par silverfärgade myggjagare som man säkert kan driva ut onda andar med. Frågorna är många, såsom: Vad anser han egentligen om dagens Svensktoppen, är det någon skillnad på dansbandsmusik och country och blev han någon gång 1977 sugen på att spela punk? Allt detta och mycket mer får ni reda på om ni förflyttar blicken längre ner på bladet och läser intervjun med The One and only, Olle. Ni har oerhört hängivna fans. Ja vi har en otroligt hängiven publik och det är vi väldigt glada för. Även den unga generationen har upptäckt vår musik. Era framträdanden är ju numera en kombination av dansbandskväll och dansbandskonsert? Ja, faktiskt. Framför scenen är det inte ovanligt att det står en två- till trehundra personer som bara tittar och sjunger med i låtarna. Ni klär er heller inte som ett traditionellt dansband! Nej men vi har ju aldrig direkt varit några kostymnissar med maggördlar. Vi har jeans och boots och t-shirt som scenkläder, kläder vi trivs i helt enkelt. Varför har ni klarat av att hänga kvar så länge, tror du? Svårt att säga, det handlar om små marginaler hit och dit. Ibland tror jag att det handlar om att komma med i rätt program och att synas i rätt sammanhang, och dessutom få rätt låtar. Ni blir bara populärare och populärare. När vi gjorde programmet Från Österlen till Oklahoma, då fick vi ett väldigt uppsving, och sedan efter vi bytt skivbolag så har det stegrats ännu mer. Men jag har inte något bra svar på det, men det är kanske inte meningen att man ska. Dansbanden tycks bli färre och färre! Arbetstillfällena försvinner och det finns inte så många band som drar tillräckligt med folk, man kan rentav säga att det råder något av en kris i branschen. Vi har levt på detta sedan Det skulle behövas fler dansband. Men man vet ju aldrig vad som händer i branschen nu när Peter Settman drar igång programmet Sveriges populäraste dansband 2008 i höst. Vi blev erbjudna att medverka i programmet men tackade nej. Jag tycker inte att vi har någonting att bevisa, därför avböjde vi. Jag tror dessutom inte att vi vunnit heller. Det är ju ett program för nya talanger. Däremot skulle vi kanske kunna ha tänkt oss att medverka i det sista programmet! Dansar du själv? Ja det gör jag, men inte speciellt bra. Det är väl som de säger med trummisar att de lyckas hitta takten på fel ställe (haha). Men allvarligt talat så är det inte ovanligt att man ser musiker dansa och klappa i baktakt! Hur träffade du din sambo? Det var ute på en danstillställning, men jag tror inte att det var min dans som hon föll för haha. Ser du de andra i bandet som kolleger eller som familj? Jag ser dem som goda vänner. Vi har ju kamperat ihop sedan jag var tolv år. Jag är ett typiskt flockdjur och skulle aldrig ha klarat mig på egen hand, jag vill vara en i laget. Hur står ni ut med varandra? Vi är ju vuxna människor och kan varandras fel och brister vid det här laget. Och vi har ju alla våra uppgifter att sköta. Christer, som även fungerar som vår mentor, plockar ut låtar, fixar kläder, sköter ljuset och roddar med sakerna, vi hade nog inte klarat os utan honom. Alla har sitt område. Det finns varken tid eller lust att lägga energi på negativa obetydligheter. Gnabbas ni aldrig i turnébussen? Nej, jag tycker inte det. Visst har vi meningsskiljaktigheter om vi tycker det låter rätt eller fel, men jag lägger mig aldrig i eller bråkar om hur de skall låta. Man läser ju många historier om The Eagles, att Glenn Frey och Don Henley är ovänner och spottar på varandra, men det handlar förmodligen bara om rättigheter och pengar. Vi är ju mer en grupp än vad jämförelsevis Vikingarna var, som jag bara upplevde som Christer Sjögren med band. Men Lasse Stefanz utan dig är ju en omöjlighet! Ja så kan man kanske se det, men jag upplever det inte så. Jag vill liksom inte helt plötsligt göra en religiös skiva eftersom det skulle jag inte kunna stå för. Jag skulle dessutom inte kunnat göra religiösa sånger rättvisa, men visor däremot, det skulle jag kunna tänka mig om det yppar sig ett tillfälle. Vi är en flock och så har vi då alfahanen Christer som, utöver att vara en briljant gitarrist, dessutom har en fingertoppskänsla när det gäller att välja ut låtar, och det kan jag erkänna att jag är helt kass på. Har man inga idéer själv så får man acceptera att andra har det och man kan ju inte kunna allting själv. Vi litar fullt och fast på hans omdöme. Inte ens Bert Karlsson lade sig i utan konstaterade att: Så länge ni säljer skivor så lägger jag mig inte i vad ni spelar in för låtar. Detsamma är det på vårt nuvarande skivbolag. Inte konstigt med tanke på att ni säljer ju mest skivor av alla i Sverige! Ja, haha, vi har ju Madonna på samma skivbolag och att vi säljer mer än henne känns helt otroligt! Misstänker att låtskrivarna står i kö för att få medverka på era plattor? Ja det har vi inga problem med. Nu till senaste plattan ringde vi upp Nisse Hellberg och frågade om han kunde tänka sig att skriva några låtar till oss och det gjorde han gärna. Och sedan har vi duetten med Plura, det var ett ja med en gång, det var inga tveksamheter från Plura. Men så är det när man har blivit etablerad och fått en respekt hos andra musikanter och låtskrivare. Det gäller att kämpa på även om det emellanåt är motvind och uppförsbacke. Har du aldrig haft några planer på att göra ett soloalbum? Nej, nej, eller jo, planer har det förvisso funnits. Det var meningen att jag skulle göra en platta i Nashville men så kom Kuwaitkriget emellan och jag vågade inte flyga dit. Jag tyckte det kändes olustigt och lade därför ner hela projektet. Jag är dessutom ingen mycket-vill-ha-mer-typ, jag är nöjd med att ha det som jag har det, jag har inget behov av att gå vid sidan om. Har attityden mot er i branschen ändrats tycker du? Ja numera respekteras vi och ses inte längre som någonting som katten har släpat in. Var musikbranschen tuff mot er tidigare? Ja, de tyckte väl att det där med dansmusik var någonting som man kunde skriva med vänsterhanden under en kaffepaus, men så är det ju inte. När vi fick Grammisen 1989 så skulle vi framföra De sista ljuva åren på galan tillsammans med Christina Lindberg och hamnade vid bordet precis framför bordet med Svullo, Tommy Körberg och Lisa Nilsson och lite sådana, och då tänkte jag: Måste de placera oss här, det är ju alldeles åt helvete ju? Men när vi hade spelat färdigt låten så reste de sig upp och ville vi skulle spela den en gång till, från hjärtat. Den som öppnade portarna lite grann var faktiskt Jacob Dahlin som då i egenskap av prisutdelare kom in och förkunnade att han nu skulle dela ut kvällens kulturpris till årets dansband. Det blev ju en jättesuccé, han vågade ju stå för det. Det är samma sak som att ha en sådan kille som Mats Olsson, i Expressen, på sin sida, han älskar ju Lasse Stefanz. Jag får säga att jag fick tre höjdargrejor under samma månad: jag var i London och såg Eagles, låg etta på försäljningslistorna i Norge och Sverige och så fick jag träffa Mats Olsson i Göteborg, helt apropå, eftersom han var där med landslaget. Han kom fram och frågade om det var jag som var Olle Jönsson? och presenterade sig därefter som Mats Olsson från Expressen. Det kändes respektfullt och jag uppfylldes lite grann av samma lycka som när jag såg jultomten för första gången. Trots allt så är han en guru inom journalistiken. Har det inträffat att ni varit fler på scenen än i publiken? En gång, kommer inte riktigt ihåg om det var 70 eller 71, spelade vi på Södra Ljunga Bygdegård, och jag har för mig att det bara var fyra personer i publiken. Vi packade ihop och åkte hem efter första pausen. Sådana spelningar har de flesta i nöjesbranschen varit med om någon gång. Vad skiljer egentligen er från andra dansband? Svårt att säga men jag tror att en av hemligheterna är att vi älskar det vi gör. Vi skulle inte spela någonting som vi inte själva tycker om och sedan har vi en speciell profil med inslag av country, och vi faller kanske inte riktigt innanför ramen som förknippas med traditionell och tillrättalagd dansmusik. Men soundet har förändrats under årens lopp. För några plattor sedan hade vi så kallade jum-jum-syntar som bara låg och lät i ljudbilden, det har vi inte längre. Nu när vi har råd att unna oss det använder vi bara riktiga instrument. Vad är din personliga favoritskiva med er, och säg nu inte den senaste, please! Jo, faktiskt. Men vi gjorde en platta som hette Min ängel som jag är väldigt förtjust i men som kom i skymundan. Det är ju alltid svårt när man gjort en hitåt som De sista ljuva åren för då jämförs ju allting annat med den, och vi kunde ju ha spelat in del 2, 3 och till och med fyra, men det är inte riktigt vår grej. Men annars måste jag, trots allt och med risk för att framstå som förutsägbar, säga att vår senaste platta är en favorit. Varför sjunger du inte på skånska? Hahaha det har jag provat vid ett par tillfällen men det blir inte bra. Jag gjorde Eva-Lena och Skomakare Anton men det lät inte bra. Danne Stråhed, Hasse Andersson, Nisse Hellberg och Peps Persson är oerhört duktiga på att sjunga på skånska så att det låter bra och trovärdigt. Men inte jag. finns det ingen som kan framföra ballader som hårdrockare, fråga mig inte varför. Vad tycker du om den nya svensktoppen? Jag vet inte jag tycker det är lite konstigt att Du är min man kan ligga där i tre fyra år. Förr gick ju (ursäkta, jag måste bara spotta ut snusen) Svensktoppen i P3 med lyssnare från 15 till nittio, och hade man en ny platta ute på den tiden gav det ett makalöst genomslag. Numera tror jag inte att programmet har samma betydelse längre. Det är inte alls samma stora merit att ligga på Svensktoppen som förr. Personligen tycker jag att de kunde samkört Svensktoppen i P3 och P4. Ja, det är ingen dum idé. Men det går de aldrig med på! Vad är det för skillnad på dansband och country? Om man jämför med i USA, där vi varit många gånger, så är det absolut ingen skillnad. Country är dansmusik fast på amerikanska och texterna handlar om precis samma jordnära saker. Country är Amerikas svar på dansbandsmusiken. Den enda skillnaden är att de inte dansar som vi gör här, over there. Har ni varit på väg att sats på en utlandslansering någon gång? Egentligen inte. Trots det så säljer vi bra med skivor i såväl Danmark som Norge och de vill väldigt gärna ha oss över till Finland, men det är så bökigt att resa till Finland. Men vi håller oss i Skandinavien. Jag skulle aldrig kunna sjunga på tyska till exempel så som Vikingarna gjorde, det är inget som intresserar oss. Men sedan handlar det väl även till viss del om att vi faktiskt är nöjda som vi har det. Vi har aldrig haft någon intention av att satsa på utlandet. Har du en aning om hur många par som träffats till tonerna av Lasse Stefanz? Väldigt många, det har jag ju sett bevis på. De kommer ofta fram par och berättar att de träffades just här för ett år sedan och så vill de att vi skall spela just den låten igen. Det är många som har önskemål om låtar när vi är ute på dansbanorna. Hur fördriver man all tid i bussen? Jag har den fördelen att vara filmfreak och brukar säga: tre filmer till Stockholm. En av mina favoriter är Brother Where Art Thou, även om filmen i princip inte handlar om någonting mer än hans förbannade pomada. Har precis sett Rötter och nu senast köpte jag på mig Shogun. Du har en hel del hattar att välja på har jag förstått? Det kan man lugnt säga. Jag köper många hattar och Bäckströms i Ystad är hovleverantör. Vi säljer dessutom hattar när vi är ute och spelar och jag kan inte exakt säga hur många hattar vi sålt med vår logga på, men det är en bra bit över 5000 stycken. Jag har fått berättat att du var på jakt efter en hatt med silverbälte på till Grammisgalan! Ja det var en riktig pärs. Bäckströms lyckades till sist, på kort varsel, fixa till en hatt med silverbälte runt. Hon tog sin morsas gamla silverfärgade skärp och klippte sönder det och satte fast det runt hatten, så det ordnade sig till sist till min stora lycka. Det är vad jag kallar god service! Vilket är det bästa stället att spela på? Det bästa stället kan man ju se på så många olika vis. I lördags spelade vi på Värestorp Folkets Park, som ligger i en skog två mil utanför Kristianstad. Det är en gammal park från 30-talet, en dansrotunda som de lagt segelduk över och byggt ut dansbanan. Där var alltså 2000 personer som var i toppstämning, det stod väl en trehundra personer framför scenen och sjöng med och höll upp tändare. Jag tror inte det är stället i sig självt som är det bästa, utan det är helt enkelt publiken som gör det. Det var första gången på väldigt länge som vi körde ett extranummer eftersom folket inte ville gå hem, Det regnar, det regnar och klockan var efter ett och folket var i upplösningstillstånd. Som regel gör man s

10 18 19 s Att vara dansnödig i rymden inte extranummer som dansband, så man får nog säga att det är ganska unikt. Hur många speldagar har ni på ett år? 120 spelkvällar. Men utöver detta så skall man fixa kläder, spela in skivor, göra press, träna in nya låtar Men vi kör ju in både gammalt och nytt, nu senast körde vi in två gamla låtar, The Lion Sleeps Tonight och Blue Berry Hill i Elton Johns version. Det finns ju en enorm låtskatt som man kan plocka fram och göra lite tuffare och lite fräckare. Men naturligtvis måste vi köra våra evergreens som Vid en liten fiskehamn och de låtar som folk förväntar sig att få höra, man får aldrig glömma varför man en gång blev populär. På tal om Österlen, ni verkar ha ett speciellt förhållande till regionen. Ni har flera låtar som handlar om Österlen. Vi älskar Österlen, vi har en ny Österlenlåt på senaste albumet med en V8 som drar igång. När Christer hade skrivit Vid en liten fiskehamn, hade han ju inte någon aning om att det där skulle hända med båten Westfart, låten blev som en sorts psalm för båten, och när vi kom ner så var det rena Maranatamötet när vi körde låten. Sen har vi gjort Om himlen och Österlen, Österlenvisan och nu alltså Till Österlen. Som liten påg såg jag när ni spelade Non Stop med Simrishamnsbandet Express i Gislövs Stjärna. Du, det är en del år sedan! Jag minns att de alltid slogs så förbannat i den regionen på den tiden. Var det så, var det så, var det så, för att citera Sverker? Ojojoj Gislövs Stjärna, Slottsparken i Smedstorp och Lövestadlund, det var mycket raggare, och ett jävla liv när danskvällen var slut. Raggarkulturen är inte lika utbredd längre! Säg inte det, det finns faktiskt en hel del raggare kvar men de är betydligt lugnare numera. När man spelar på Österlen så kan det komma en kille med bara en jeansväst och ett par jeans, alltså ingen skjorta, helt nergaddad på armarna, och då funderar man på vilken låt med AC/DC han vill höra också säger han: Spilla fiskehamnen, Spilla Österlen, regionen påminner faktiskt lite grann om den amerikanska södern. Plötsligt sitter vi och sjunger gamla Dr Hook-låtar för varandra, till min egen, och övriga gästers, stora förvåning och skrattar högt åt den gången då Dr Hook spelade spritt språngande nakna i Danmark. De gjorde fantastiska låtar men vi kunde ju ingen engelska på den tiden, och Sylvias Mother som innehåller textraden: and the operator says, forty cents more, trodde vi handlade om en operation, skrattar Olle. Olles telefon ringer stup i kvarten och plötsligt så kommer en man fram och överräcker en påse till Olle och viskar något i hans öra? Tack skall du ha, säger Olle till mannen som avlägsnar sig lika snabbt som han kom. Det här skall du bjuda frugan på om du vill smöra lite extra någon dag, säger Olle och kasar ut en präktig butterkaka ur påsen i sin hand. Enligt Olle är det Kristianstads godaste butterkaka. Och jag litar på att han har koll på det. Den faller förmodligen inte innanför ramarna för vad GI-metoden rekommenderar, men den är bakad på riktigt smör och helt sagolikt god, intygar han. Har du någon gång under dessa 41 år funderat på att lägga av med musiken? Nej. Aldrig. Det skulle vara ett hemskt beslut att behöva ta. Om jag hade drabbats av en hemsk sjukdom så hade jag fått acceptera det. Jag fick ju detta med händerna och tvingades till att sluta spela trummor, men det löste vi genom att jag flyttade fram och började sjunga istället, och så har jag ett litet cocktail-set framme vid scenen som jag slår några takter på ibland. Vad skulle du gjort om du ändå lagt av? Jag skulle förmodligen jobbat som flygkapten. Ofta när man sover på hotell och sitter trött och sliten och äter frukost så är det inte ovanligt att det är flygpersonal vid ett annat bord, och av någon anledning så lyckas de alltid se så oförskämt fräscha, skärpta och pigga ut. Jag är så imponerad av det och jag har en oerhörd respekt för yrket. Under era fyrtioett år i branschen har musiken genomgått många förvandlingar, hur punk var du egentligen 1977? Punk har jag aldrig varit. Precis som i dagens musik, till exempel Jay-Z, som jag inte förstår, så förstod jag inte punkmusiken heller. Visa låtar med Sex Pistols var jävligt bra men jag tyckte att musikstilen var på tok för aggressiv för mig. Samma sak med Metallica, det är för argt. Iron Maiden, Bon Jovi och visa låtar av Kiss, gillar jag, men riktigt ilsken musik tar jag inte till mig. Däremot finns det ingen som kan framföra ballader som hårdrockare, fråga mig inte varför. Hur ser resten av året ut för er? Vi är fullbokade en bra bit in på nästa år så vi har jobb att se fram emot. Har du någon gång funderat på att byta ut de två s:en i Jönsson mot två z:an? Jag vet inte om det var det faktum att s:en tog slut och att vi tvingades ersätta det med z, som många numera byter ut s:et mot just z i sina namn, kanske, men jag vet inte. Däremot vet jag att jag aldrig själv haft några funderingar på att byta ut mina s, jag är nöjd med dem. Innan vi skiljs åt berättar Olle att han skall bege sig till Göteborg för att bli tatuerad, motivet denna gång kommer att bli noterna till De sista ljuva åren, med tre indianfjädrar runt armen. Foto: Mark Goldsworthy Lasse Stefanz överkurs: De har hittills Framträtt ca 4631 gånger Kört ca mil eller månen t.o.r 2,5 gånger Använt 9 turnéfordon: Opel Rekord 63:a, Volvo Amazon 64:a, Plymouth Belvedere 67:a, Mercedes buss 71:a, Mercedes buss 74:a Scania Vabis 64:a, Volvo Icaros 70:a, Volvo B 10 M 88:a och Volvo Carrus B10 M 65 95:a Spelat låtar Åkt bussen timmar eller dagar (2,95 år) Delat ut ca idolkort Delat ut ca affischer Slitit ut ca 162 scenkostymer Spelat in 455 låtar på platta NOAM CHOMSKY Presidenten åker till Mellanöstern I mitten av maj reste president Bush till Mellanöstern för att eftertryckligt inpränta sitt arv i den del av världen som han koncentrerat sig på mest under sin tid som president. Resan gick till två platser som båda hade valts för att fira en minnesdag: Israel firade sin 60-årsdag som stat och Saudiarabien erkändes av USA som ett då nyligen grundat kungadöme för 75 år sedan. Resmålen var väl valda när man betänker vilken policy USA haft historiskt sett i Mellanöstern och fortfarande har: Kontroll över oljan och stöd till USA:s ställföreträdande i regionen, som hjälper till att bevara den kontrollen. Han förbisåg en sak, vilket noterades av dem som bor i regionen. Bush firade grundandet av staten Israel men han nämnde inte (och ännu mindre högtidlighöll) den händelse som är sammankopplad därmed: Palestinas förstörelse, Nakba som palestinierna kallar det som ledde till att de drevs bort från sitt land. Under sin tre dagar långa vistelse i Jerusalem deltog presidenten entusiastiskt i det överdådiga firandet och besökte också fästningen Masada som nästan är en helig plats för judisk nationalism. Han besökte inte sätet för den palestinska myndigheten i Ramallah, eller Gaza City, eller flyktingläger, eller staden Qalqilya strypt av Säkerhetsmuren, som nu har blivit annekteringsmuren genom Israels illegala program för utbyggnad av bosättningar som Bush officiellt har godkänt. Han är den första president som har gjort det. Det kom inte i fråga att han skulle ha någon kontakt med Hamas ledare och parlamentariker som valts i arabvärldens enda fria val. Många av dessa finns i israeliska fängelser utan några som helst juridiska förhandlingar. Ursäkterna för detta beteende tål inte dagens ljus. Det verkar inte heller betyda något att Hamas vid flera tillfällen har förespråkat en tvåstatslösning, i enlighet med den internationella överenskommelsen som USA och Israel har avvisat, praktiskt taget ensamma, i mer än 30 år, och fortsätter att göra så. Bush tillät dock USA:s favorit, den palestinska presidenten Mahmoud Abbas, att deltaga i sammanträden i Egypten tillsammans med flera andra ledare inom regionen. Bush senaste besök i Saudiarabien var i januari. Vid båda besöken försökte han, utan framgång, att dra in kungadömet i en anti-iransk allians som han försöker skapa. Det är ingen liten uppgift, trots att sunniledarna är oroade över den shiitiska halvmånen och över Iran får ökande inflytande, så kallat aggressivitet. Kanske de saudiska ledarna skulle föredra en uppgörelse med Iran framför en konfrontation. Även om den allmänna opinionen marginaliseras där, kan den inte helt avfärdas. I en undersökning nyligen rankade saudierna Bush långt högre än Usama bin Laden i kategorin mycket ogynnsamma och mer än två gånger så högt som den iranske presidenten Ahmadinejad och Hassan Nasrallah, ledare för Hizbollah som är Irans shiitiska allierade i Libanon. Relationerna mellan USA och Saudiarabien går tillbaka till 1933 då USA erkände kungadömet. Det var ingen slump; det var samma år som oljebolaget Standard of California beviljades koncession för olja och amerikanska geologer började utforska det som skulle bli världens största oljereserver. USA manövrerade snabbt för att få kontroll över oljan. Det var viktiga steg i den utveckling som gjorde att USA tog över världsherraväldet från Storbritannien, som långsamt förminskades till en yngre kompanjon, enligt det brittiska utrikesdepartementet. Storbritannien kunde inte bemöta amerikanska affärsintressens ekonomiska imperialism som är synnerligen aktiv under skenet av en välvillig och farbroderlig internationalism och som försöker armbåga ut oss. Den starka alliansen mellan USA och Israel fick sin nuvarande form 1967, då Israel gjorde USA en stor tjänst genom att förstöra det största centrumet för sekulär arabisk nationalism Nassers Egypten. Därigenom förskonades också Saudiarabiens ledare från hotet från den sekulära nationalismen. Amerikanska strateger hade redan tio år tidigare sagt att en logisk följd av USA:s opposition mot den radikala (det vill säga, oberoende) arabiska nationalismen vore att stödja Israel som den enda starka pro-västerländska makten som finns kvar i Mellanöstern. Amerikanska investeringar i den israeliska högteknologiska industrin har ökat markant, bland annat Intel, Hewlett Packard, Microsoft och Warren Buffett. Även stora företag från Japan och Indien investerar i Israelisk industri. Det är ett steg mot att skapa en strategisk allians mellan USA, Israel och Indien. Det finns förvisso andra underliggande faktorer i förhållandet mellan USA och Israel. I Jerusalem anspelade Bush på bokens förbund och tron som delas av kristna som han själv och judar, enligt australisk press. Men tron delas tydligen inte av muslimer eller ens kristna araber som de i Betlehem några kilometer bort, som nu är avstängda från Jerusalem av illegala israeliska byggprojekt. Tidningen Saudi Gazette fördömde starkt Bush fräckhet att kalla Israel för det utvalda folkets hemland. Det är samma terminologi som den israeliska ultrahögern använder sig av. Saudi Gazette skrev att Bush visade sitt egna speciella moraliska förfall när han endast i förbigående nämnde en palestinsk stat i sin vision av hur regionen kommer att se ut om 60 år. Det är inte svårt att förstå varför det arv som Bush vill lämna efter sig betonar relationerna med Israel och Saudiarabien, med en liten blinkning till Egypten. Samtidigt vänder man ryggen åt palestinierna och deras svåra belägenhet, bortsett från några inlärda klyschor. Det finns ingen anledning att tro att president Bush inställning har något att göra med rättvisa, mänskliga rättigheter eller hans vision om att främja demokratin som han blev så uppfylld av när de andra ursäkterna för att invadera Irak föll bort. Hans val bekräftar istället en genomgående princip som han mycket trofast håller sig till: Rättigheter ges där de tjänar makten bäst. Palestinierna är fattiga, svaga, i förskingring och utan starka vänner i väst. Därav följer, enligt principen ovan, att de inte får ha några rättigheter. Saudiarabien står i skarp kontrast till Palestina; de har ojämförligt stora energitillgångar. Egypten är den största arabstaten, och Israel är ett rikt västland, regionens stormakt med både flygvapen och beväpnade styrkor som överstiger något Natoland (förutom dess beskyddare). De har dessutom hundratals atomvapen och en avancerad och mycket militariserad ekonomi som är tätt knuten till USA. Riktlinjerna för president Bush arv är därför helt förutsägbara. (Noam Chomsky är professor emeritus i lingvistik och filosofi vid Massachusetts Institute of Technology i Cambridge, Mass.) Översättare Lotta Askaner Bergström c.2008 Noam Chomsky (Distributed by The New York Times Syndicate.)

11 20 21 KULT Kapten Stofil världens främste bakåtsträvare VAD ÄR DET FÖR DUBBELMORAL? Jag ser i en notis i DN att brittiska skolor nu har förbjudit aga. Att aga har varit förbjudet i Sverige i många år är väl allom bekant, men man kan ju undra vad det är för dubbelmoral som trots detta tillåter oss att exportera sådant som är förbjudet i vart land till andra länder. (Jag tänker främst på de tidningsrubriker jag såg för en tid sedan och som löd: Aga säljs till Tyskland.) Det är ju en skandal helt i paritet med hur var regering under krigsaren tillät export av stål till den tyska krigsindustrin! Avgå, Per Albin! Med hopp om bättring ÅRETS JULKLAPP/FÖDELSEDAGSPRESENT/DOPGÅVA/TILLHYGGE! SEX & VÅLD - KULTFILM I NST av Pidde Andersson Stora monster! Sinnessjuka mördare! Nakna brudar! Gigantiska bröst! Hemliga agenter! Kung-Fu! Bongos! Onda dvärgar! Biljakter! Hammondorglar! Tyska cowboys! Näverlurar! Blod! Bestar! Pidde Anderssons kultfilmskrönikor ur Nordvästra Skånes Tidningar är nu samlade i bokform. 181 sidor toppraffel! 187 spänn! Beställ på Retro-DVD: UNDER DITT PARASOLL (Klubb Super 8 Video) Ännu en film jag skrev om i min gamla kultfilmsspalt i NST för kanske tio år sedan, efter att ha fått tag i en flimrig kopia på VHS, och ännu en film jag inte har sett om sedan dess. Men här har vi den i en tjusig DVD-utgåva: UNDER DITT PARASOLL, filmen som nästan fick Sven-Ingvars att gå i konkurs! Innan jag såg filmen första gången, gick det en massa rykten. Tydligen skulle det vara en svensk westernfilm. Med Sven- Ingvars. På svenska. Det lät ju osannolikt. Vad i hela världen är UNDER DITT PARASOLL? Men så fick jag alltså se filmen och frågetecknena rätades ut. Okej, det är att ta i. Frågetecknena rätades inte alls ut. De blev nog bara större. Och krokigare. För jag vet fortfarande inte vad UNDER DITT PARASOLL ÄR. Kanske ska jag klassificera den som en svensk science fiction-film - utan science fiction? Filmen utspelar sig i början av 1900-talet. Sven-Ingvars är något slags promenadorkester, tror jag, iförda stora skägg. De blir kontaktade av en norrman, som uppfunnit elgitarren. Ett fantastiskt instrument, tycker pojkarna i bandet, trots att de inte har några förstärkare och annat som behövs. De har komponerat en ny låt som heter just Under ditt parasoll. De illasinnade musikagenterna Speting och Hårding - vilka av någon outgrundlig anledning ser ut precis som Helan & Halvan! - råkar höra låten och vill genast köpa den. Det går inte Sven-Ingvars med på. Då tänker agenterna stjäla noterna. Komik följer. Folk jagar varandra. Sven-Erik Magnusson blir kär i den väna Louise af Äppelpaj, men Speting och Hårding kidnappar henne! Hon förs till vilda västern (?!), och våra hjältar följer efter för ett frejdigt westernäventyr. Eller, frejdigt och frejdigt, det är väl mest rätt lamt. Det blir lite fajting och revolverdueller, innan Louise räddas och noterna återtas. Med jämna mellanrum framför Sven-Ingvars sina hitlåtar. Och mellan låtarna ska det föreställa komedi. Komiken går mest ut på att man pratar på bred värmländska. Det är som i Åsa-Nisse-filmerna, i vilka man tydligen ansåg att det automatiskt blir roligt om man skriker. I UNDER DITT PARASOLL blir det automatiskt roligt med dialekt. Verkar man tro. Av någon anledning dyker det då och då upp en motionär som utövar sporten gång, och promenerar förbi kameran, även i vilda västern. Absolut ingenting av detta är roligt. Vilket förstås innebär att det blir roligt. Det slår liksom över - precis som i 47:AN LÖKEN-filmerna. Men så anlitade man ett proffs för att regissera det här spektaklet: Ragnar Frisk. Javisst! Mannen som regisserade både Åsa- Nisse och 47:an Löken! Då kan man ju omöjligt misslyckas, om det är besynnerlig komedi man eftersträvar. UNDER DITT PARASOLL blev en mastodontflopp på bio. Filmen hade dragit över budgeten rejält, kritiken var mördande och den tilltänkta biopubliken valde att stanna hemma, men följd att Sven-Ingvars höll på att gå under. Vad jag själv tycker är konstigast, är att den här filmen gjordes Yes, Studenterna satt på barrikaderna, San Francisco var fullt av hippies, popband var stora, tendenser till hårdrock började uppstå, på bio gick spaghettiwesterns och BULLITT. Lyssnade verkligen svenska tonåringar på Sven-Ingvars? Gillade tonåringar antik fars? Jag vet inte, men det känns som om de hade kunnat få ur sig en mer publikt lyckad film om de siktat på en film som riktade sig till medelålders svenskar. UNDER DITT PARASOLL riktar sig inte till någon speciell. Eller till alla. Från spädbarn till pensionärer. I vilket fall, filmhelvetet är hur konstigt som helst. DVD:n som KS8 har släppt är - håll i hatten - nyrestaurerad av Svenska Filminstitutet! Det känns fint att SFI värnar om vårt kulturarv. Tyvärr är extramaterialet litet magert; det består bara av några foton och trailers för andra KS8-släpp. Det hade varit väldigt kul med en intervju med Sven-Erik Magnusson! Pidde Andersson Kommen in, kommen in, i min enkla men välsorterade butik! Annons Nya uppl..qxd :03 Sida 1 NY NU IDAG! KÖP SENASTE KAPTEN STOFIL HOS DIN LOKALA HÖKARE! ELLER VARFÖR INTE TA EN PRENUMERATION? Jähkelskap på Brantevik Lennart Jähkel har under årens lopp spelat åtskilliga norrländska män vilket naturligtvis kan hänga ihop med det faktum att han är norrlänning! I Jägarna spelade Lennart Rolf Lassgårds ondskefulle bror som sjöng opera, cykelhandlaren Arne i Så som i himmelen är besatt av körsång, han har ett alter ego som heter Hank Lennart, som spelar countrylåtar, är sedan 20 år tillbaks medlem i Boulevardkören och har ett hobbyband som heter Pjäx Pistols. Musiken är en ständig följeslagare hos Lennart, tycks det. Lennart har några dagars sommarjobb i Brantevik med en kortfilm som går under arbetsnamnet Pelle och Agnetha. När filmandet är klart bär det av till Polen på cykelsemester. Lennart kommer skrattande efter att ha käkat en bastant middag och läst Jonas Hallbergs Nors Larén-krönika från föregående nummer. Vi slår oss ner på en innergård där tekniker och rekvisita förflyttas fram och tillbaka mellan sladdar och kameror. Eftersom Lennart har en egen båt Sola undrar jag naturligtvis om han anlänt från havet? Nej du, det har jag inte, inte denna gången! Men jag och Johan Ulvesson har varit ute med båten i skärgården en hel del i år. Vi har, kan jag avslöja, spelat in ett program för TV 9, som kommer att sändas till hösten, där vi lagar mat på båten tillsammans med inbjudna kamrater. Det var ett roligt projekt och jag kan säga så mycket som att det händer en hel del roliga och oväntade saker. Varför tror du att Pistvakt går hem i fjällfattiga Skåne? Nu när jag åt middag så satt jag och pratade med två gamla fiskare från trakten som tyckte att Pistvakt jävlar anamma var det bästa som de sett på tv. Humorn i serien är inte alls typisk norrländsk, istället handlar det om glesbygdshumor med igenkänningsfaktor på många ställen i landet. Lite grann som glesbygden mot storstäderna. Vi är vana vid att du spelar norrlänning, när skall du anta den riktiga utmaningen och spela en skåning? Haha Du, och här kommer ännu ett avslöjande: Jag provspelade för en roll i serien Snapphanar, men jag tvingades till sist att ge upp, mitt uttal blev inte på långa vägar trovärdigt. Jag tycker att det måste låta trovärdigt när man ger sig på en annan dialekt eller ett annat språk. Just nu håller jag på att läsa in boken Livet på Scotland Street 44, på svenska visserligen, men det finns en hel del engelska ord som jag är oerhört noga med att uttala korrekt. Jag aktar mig noga för att låta som den svenske kocken i Mupparna. Det är lätt att få för sig att norrlänningar är på ett speciellt sätt, lite klia sig i arslet och spotta blod! När jag fick erbjudandet att medverka i Jägarna så kände jag bara att jag kanske skulle förstöra Kjells fina film om jag tackade ja. Jag tvingades till att gå och fundera på rollen ett par månader innan jag lyckades hitta rätt, ett nolläge och en sorts kyla att utgå ifrån. Rollen är mycket speciell och intressant, han börjar som en good-guy men blir allt efter filmens gång knepigare och knepigare, skjuter hunden och kastar bilderna på alla tjejerna och flippar till sist helt och hållet. Ändå lyckas han väcka folks sympati, som sagt en mycket intressant karaktär. Du sjunger ju opera förträffligt! Du tänker på när jag sjunger Till Havs? Jag fick beröm av Loa Falkman för min inlevelse och för min synkning. Under inspelningen spelades låten på hög volym och jag sjöng så det sprutade om det, men min sång lät för jävligt ska du tro, haha. Det tror jag inte! Jo du. Visst kan jag sjunga lite men du vet, opera är på en helt annan nivå. Jag är med i Boulevardkören som i allra högsta grad är en hobbykör. Vi träffas en gång i månaden, dricker vin, äter och sjunger. Med samma tonvikt på alla tre sakerna. Då förstår du seriositeten i det. Är det så att man som skådespelare går in i rollen som skådespelare även privat? Nej, det gör jag aldrig. Skådespeleriet är ett jobb där man går in i en roll. Men, det vore ju ett sätt att undvika nervositeten när man träffar nya människor! Jo naturligtvis, men det vore ju inte hållbart i längden. Nu när vi sitter så här och pratar så är jag mitt privata jag. Hur ska jag veta det? Det är klart att du inte kan veta det. Men jag säger att det är så och du får ju lita på mig, säger Lennart och skrattar. Plötsligt öppnas dörren och ut tittar Ann Petrén. Vill du vara med, undrar jag? Nej, jag öppnar bara dörren eftersom jag ville veta hur det känns att bo här, svarar hon. Kom igen nu, envisas jag varpå Ann stänger igen dörren bakom sig och kommer och slår sig ner vid sidan om Lennart. Vad är det ni håller på att spela in just nu? Det är en kortfilm om ett par som heter Pelle och Agnetha, som handlar om ett par som har svårt för att riktigt passa in. De går på en fest, och ja, mycket mer än så får vi nog inte avslöja än, säger Ann. Vad är fördelarna med att jobba med Lennart tycker du? Lennart är en öppen person och en pålitlig arbetskamrat. Har gör alltid sitt yttersta och skapar dessutom en bra stämning. Och du då Lennart, vad anser du om Ann? Jag kan bara instämma i de ord som Ann beskrev mig med. Okej. Vad ska ni göra under sommaren? Jag ska bara slappa och läsa färdigt Noréns dagbok som jag fick härom dagen. Vi satt just i sminket och diskuterade och skrattade åt Jonas Hallbergs roliga krönika, påpekar Ann. Ärligt talat: Är det inte fjolligt med hans dagbok? Tja, vad ska man säga? Norén kan verkligen konsten att skriva pjäser så att man fängslas av dem, men i detta fall vet jag inte, menar Ann, som i nästa ögonblick berättar att hon efter semestern återvänder till Dramaten* igen. Du då Lennart? Jag ska tillsammans med en kompis på cykelsemester i Polen och därefter återgår jag till Stadsteatern. Semester? Det är ju ett straff att cykla på sin semester! Jag brukar alltid hånle när jag passerar folk på cykelsemester i motvind och regn. Nej, det skall du inte göra. Det är en otrolig känsla att bara ge sig iväg, en primitiv frihetskänsla. Det handlar om att ta sig från en punkt till en annan och det är bara till att trampa. Oerhört meditativt. Lennart, är du klar för tagning?, skriker plötsligt regissören inifrån köket, och Lennart studsar upp och går snabbt in i sin karaktär. Så, nu är jag inte privat längre, säger Lennart med ett leende, och undrar om jag märker någon skillnad? Det gör jag inte. Vi står tysta kvar en kort stund utanför och smyglyssnar på dialogen som efterföljs av spridda applåder inifrån.. Foto: Mark Goldsworthy * Med Dramaten menas alltså Sveriges nationalscen för det talade dramat och inte den gnisslande typ av tvåhjulig kärra som många går och drar bakefter sig när de handlat!

12 22 23 Inget röstfusk här inte! John Corabi är en av rockvärldens bäst bevarade hemligheter. Han sjöng visserligen på Mötley Crües självbetitlade platta från 1994 men den sålde mindre än vad en isglass gör i Antarktis och hans tid i rockens värstingar blev endast fyra år. Den plattan är ett verkligt styrkebesked och visar vad Nikki Sixx och hans mannar kan när de får en sångare som verkligen k a n sjunga till skillnad från den betydligt mera röstsvage Vince Neil. John kom från bandet The Scream (där bland andra Scott Travis som numera trummar för Judas Priest var med) och när han fick foten bildade han Union där, bland andra, torrbollen och före detta Kiss-gitarristen Bruce Kulick var med. Numera försörjer sig John som kompslav i Ratt. Ett riktigt slöseri med talang även om Ratt anno 2008 låter otroligt bra och gjorde faktiskt en smärre succé på årets Sweden Rock Festival. Undertecknad kunde inte hålla sig ifrån att prata lite med John då han kom backstage på Gibsonscenen. Hej John! Kul att se dej här i Sverige igen. Hur lever livet med dej nuförtiden? Jo tack, det är bra. Jag jobbar lite med en sologrej och har tankar på KULTURBOLAGET, CS-EVENT & ET CONCERTS PROUDLY PRESENT VERY SPECIAL GUESTS: OPENER: BONAFIDE en soloturné framåt hösten. Jag är kontrakterad av Gibson i USA för att göra clinics och vi pratar just nu om att kanske göra något här i Sverige och då skulle man kunna göra några akustiska spelningar. Vad skulle du köra för låtar på ett sånt gig? Det skulle kunna bli lite av varje. Lite Mötley-låtar, lite från Union och en del från The Scream-tiden och en del låtar jag skrivit till en kommande soloplatta. Någon Ratt-låt kanske också hinns med (skratt) Vad tyckte du om kvällens spelning? Jag tyckte det var superkul. Publiken var fantastik och tog emot oss väldigt bra. När kommer din soloplatta? Jag hoppas den kommer under detta år men just nu vet jag faktiskt inte. Håller tummarna för att den kommer under 2008 i alla fall. Så tar jag adjö av John Corabi en av hårdrocksvärldens allra bästa röster och hoppas att vi snart får se honom här igen. JERRY PRÜTZ LINKÖPING CLOETTA CENTER 8/ ÖJA SLOTTSRUIN YSTAD 9/ Biljetter: Ticnet , alla ATG-ombud samt sedvanliga lokala förköpsställen. Rapport från Sweden Rock Sweden Rock Festival är numera den största festivalen i Sverige. Med nästan besökare har Sweden Rock Festival drygt fler besökare än Hultsfredsfestivalen som ju annars brukar ha den gula ledartröjan. Sweden Rock Festival 2008 var inte bara folkligt, fredligt och varmt som i helvetes förgård det är en ekonomisk triumf och en folkfest utan dess like. Att samla ungefär lika många människor som det bor i Nyköpings innerstad kräver logistik värdig en större militärövning och att utfodra alla dessa besökare med hundratusentals liter öl, Langos, Thaiwok och ännu mera öl är en bedrift i klass med byggandet av Öresundsbron. Detta rekordår var de inte huvudbanden Judas Priest, Def Leppard eller Posion som stod för de mest minnesvärda framträdandena. Tvärtom faktiskt Judas Priest levererade visserligen sina klassiker i habila versioner men Rob Halfords röst och uppenbarelse kräver en hel del av sina fans. Rösten sviker flera gånger och hans uppenbarelse påminner mest om en ohelig allians mellan något som blev över när de spelade in Sagan om ringen och Alexander Bard. Def Leppard lät okey och Poison var taggade men mer var det inte. Däremot var återförenade At The Gates så otroligt, överjordiskt jävla bra att man bara baxnade och stod där med tappade hakor. Att bevittna en spelning med At The Gates är ungefär som att befinna sig mitt i en tsunami av smält bly och ännu en gång konstaterar jag att gammal är yngst. Andra minnesvärda ögonblick på Sweden Rock Festival var Luthman/Gibsons backstageområde som måste vara det snyggaste och coolaste som någonsin byggds i detta land. När sedan Close Ups dreadlocksbärande chefredaktör Robban Becirovic badade naken poolen som fanns därinne hade ännu en gräns flyttats fram. Ministry gjorde en ursinnig spelning som mycket väl kan ha varit deras sista på svensk mark då Al Jourgensen hotat med att lägga ner. Gamlingen Rick Derringer var också över förväntan pigg och visst körde han alla sina klassiska låtar från sin lika klassiska liveplatta. Däremot kan Ronny Svensson sparkas som presentatör. Han är bara konstgjord, väldigt orockig och riktigt jävla tråkig if you ask me. Däremot är Orvar Säfström klockren i samma roll here we come Var redan 1983 på Monsters Of Rock i England och har sedan dess besökt och jobbat på ett flertal större festivaler runt om i Europa. Jerry är heltidshårdrockare, pappa och make. Miss Li Av: JERRY PRÜTZ Nya Upplagan = sant rock Coldplay / Viva la Vida or Death and All His Friends (EMI) Coldplay kvalificerar sig numera till att kallas för ett gråtmilt fattigmans U2 - inte i antalet sålda ex, utan rent musikaliskt. Kanske hade även bandet själva tröttnat på sin förutsägbart vemodiga halvtemporock eftersom de nu på sitt fjärde album - precis som U2 gjorde på sitt fjärde album Unforgetable Fire - anlitat Brian Eno till att skapa atmosfär i ljudbilden. Med Delacroix målning Friheten på barrikaderna, med Jeanne d Arc på omslaget, och Eno bakom spakarna, invaggades jag i tron om att en smärre musikalisk revolution var på gång, men icke. Till skillnad från säg, Radiohead, som har valt att gå sin egen musikaliska väg på bekos tnad av en krympande publik, väljer alltså Coldplay att traggla på i sina vanliga spår - säkert ivrigt påhejade av sitt skivbolag. Musiken erbjuder vare sig motstånd eller stimulans, och är väl i första hand skriven och producerad för folk som inte orkar att bry sig eller helt enkelt är för lata för att vilja ta till sig något nytt. Tryggt och fint. Jag avslutar med att citera Morrissey med raderna: Now I know how Joan of Arc felt, as the flames rose to her roman nose and her Walkman started to melt. 2 pop Thank You For The Music / 10th anniversary (Licking Fingers) Oberoende är alltid bra. Som oberoende gör man ofta saker och ting tack vare ett kärleksfullt engagemang och det är alltid där det intressanta händer oavsett verksamhetsområde. Skivbolaget Licking Fingers, som startades av The Concretes, har här samlat 21 artister som sedan starten för tio år sedan, gett ut skivor/musik på etiketten. Här medverkar bl a, Frida Hyvönen, Lykke Li, Nicolai Dunger, El Perro Del Mar, Kleerup, Radio Dept och The Concretes. Det här är en lathund för alla som undrat hur det egentligen står till med svensk pop, den här skivan bevisar att svensk pop håller världsklass - om nu någon inte visste? 5 jazz-filtrerad coffeebarpop Joan as Police Woman / To Survive (PIAS/Border) Det här kan mycket väl bli nästa stora grej i den genre där saker blir stora genom att spelas överallt på caféer och som miljömusik i affärer av den art som kallar sig boutique. Trendköpspop. Alla förutsättningar uppfylls: mycket snyggt producerad, relativt melodiös musik (som låter så snyggt att det tar ett tag innan man inser att instrumenthanteringen är rätt så rudimentär), en trevlig kvinnoröst som låter lite nattklubbsförtrolig, texter som låter seriösa på ett tretti-nånting-livserfaret sätt, men som, trots ambitionen att vara på riktigt, saknar skärpa. Hela skivan går, ingenting fastnar men skruvar man volymen tillräckligt lågt passar den okej att dricka té och äta muffins till. 2 pop The Shortwave Set / Replica Sun Machine (PIAS/Border) Med sina släpande halvmelodier försöker de flesta låtarna här vara en egen liten Strawberry Fields Forever, eller någon bland den ändlösa listan av meningslösa spår på the Beatles vita album (handen på hjärtat: viktig del av musikhistorien och allt det där men vem plockar nånsin fram the White Album för att lyssna på alla bra sånger?). Det är ganska skickligt gjort (och man väntas nog tycka det är bra för att Dangermouse producerat), men så pass efterklangströgt att man kan missa de bättre sakerna där text och musik ger varandra lite stöd och på så sätt skapar intresse (som i spåret»house of Lies«). Ett undantag finns: 7:a spåret,»no Social«. Det är en riktigt stark låt: kantig, tajt, med kluriga formuleringar (»Everyone knows that a dog dressed in clothes is still a dog«). Den levereras med en övertygelse som tyder på att tremannabandet själva känt på sig att just denna sång har något extra. Den är som ett glas iskall grapefruktjos på morgonen när resten av skivan är mer som när man ligger nyvaken och trött och undrar om man verkligen måste gå upp. 2 Graham Bowers Noiserock Thurston Moore / Sensitive Lethal (No Fun Productions) Vår käre vän Torsten Hed ger sig nu ut i sin skivsamling för att kommentera den noisemusik han äger. På konvolutet skriver han en hyllningsdikt till dem. Och själv kastar sig Moore över gitarren som endast han förmår. Vrider, tjuter, framkallar rundgång. Men ändå inte så där igenproppat som noisemusik kan vara. Han behåller en genomskinlig känsla för rockmusik. I tre satser berättar han för oss hur det kan låta. En energiurladdning. Det är en glädjefylld uppvisning av en musiker som inte behöver bevisa något för någon men bara ger sig hän åt sig själv. 5 Thomas Millroth Spoken word Patti Smith and Kevin Shields / The Coral Sea (PASK/Border) År 1997 gav Patti Smith ut diktsamlingen The Coral Sea, som är ett rekviem, ett sorgearbete sedan hennes vän fotografen Robert Mapplethorpe avlidit i aids. Det är smärtsam läsning. Hon har själv inte riktigt förmått läsa upp den för publik. Annars är ju Smith en strålande stående poet. Men med uppbackning av gitarristen Kevin Shields från My Bloody Valentine fann hon en ljudmiljö som passade. Det låter inte som Patti själv, mer som ett dovt landskap, som både öppnar och sluter sig. Det är mycket vackert och lågmält. Ur detta reser sig Patti Smiths mäktiga röst. Uppläsningen fogar in sig i en lång tradition i USA. Halvsjungande, mässande, med halsen stockad av sorg, läser hon orden om Mapplethorpes sista tid, hans lidande. Det är fruktansvärt att höra. Men hon gör stor dikt och skönhet av det. Dessutom använder hon med mästerskap både starka känslor och metaforer. Det är magiskt. Vi får två cd från två olika tillfällen, då de framförde The Coral Sea i London, 22 juni 2005 och 12 september Pop The Sparks / Exotic Creatures of the Deep (Lil Beethoven Records) Bröderna Mael låter lika bra som någonsin - efter 37 år. Detta album känns som en tydlig fortsättning på återkomsten för fem år sedan. Elektroniker är peppig och pigg, melodierna fastnar och ha alla en liten hake. De är ironiska, överdrivna och även kritiskt reflekterande. Texterna är med ett engelskt uttryck witty, det skulle vara ungefär spirituella. Fyllda av återhållsam humor som till exempel följande rad ur Good Morning: Thank you God, for something rare as this / What surely must have been a holy night of bliss / Gratitude, for having thought of me / I know your time is tight and yet you thought of me. Gnistrande pop och ett gott sällskap; men man kan aldrig riktigt lita på när de skämtar eller ej. Därför att de är så intelligenta. Tråkigare kan man absolut ha. 4 Thomas Millroth Experimentell rock Sonic Youth med Mats Gustafsson og Merzbow / Andere Sider af Sonic Youth (SYR 8) Sonic Youth har som få andra band intagit en ledande position inom den sig utvecklande rockmusiken; eller musiken över huvud taget. Deras medlemmar spänner över ett stort spektrum. Kim Gordon är bildkonstnär och jobbar med allt från elektronika till tät rå rock, nu senast aktuell med Free Kittens album Inherit. Steve Shelley är mycket aktiv åt countryhållet. Thurston Moore rör sig från jazz via impro till noise och hänsynslös rock. Lee Ranaldo ägnar sig åt ljudkonst, spoken word och impro. Alltså. Det finns en ihärdig myt om rockmusiker som ointellektuella, lågutbildade, tatuerade och litet rebelliska förortskillar. Och då är ju rocken sedan årtionden tillbaka inte bara en erkänd konstform, det är också den kanske ledande scenen för crossover och nyskapande. Öppningar finns både mot den vitala internationella konstscenen, konstmusik och poesi. Om man tar musiker som medlemmarna i SY är de jämförbara med vilka bildade, orienterade intellektuella som helst. Det som skiljer är deras praktik, och det är den som gör dem extra intressanta. Här rör vi oss i gränslandet hela tiden, och med sig har de miljontals unga (och äldre) lyssnare. Rocken idag har skapat en avantgardescen som är unik i historien. Sonic Youth har ju haft en skramlig, högljudd och omväxlande skivkarriär, utan att egentligen ha skapat så många låtar som slagit enskilt. Det är mer ett sound, det är album och det är en musik ständig rörelse, snarare än hits. Parallellt med den mer universella karriären har de drivit Sonic Youth Records, SYR; en plattform för möten, experiment, oväntade dragningar. De sammanlagt åtta/nio plattorna utgör en fritt svävande upptäcktsresa i ny musik. Det senaste albumet i serien är inspelat 2005 på Roskildefestivalen. Musiken byggs upp instrument för instrument: först trummor/ gitarr, sedan en gitarr till och så vidare; stämma vävs in i stämma, röst läggs till röst. Klimax växer obönhörligt fram. Kulmen nås med den japanske noisemusikern Merzbow. Vi tänker oss då gärna ett starkt brusande oväsen. Visst, trycket är starkt, men instrumenten ligger bredvid varandra. Och nog spelar Shelley med pondus på sina trummor. Här finns jazzens energi och liv blandat med rockens hårda puls. Gustafssons sax ger vibrerande frijazzkryddning. Så glittrar gitarrerna med olika klangfärger. Det skimrar om denna musik. Så löses musiken upp, instrument efter instrument lägger av, till trummorna dundrar sin magiska dans ensamma. Det är genomsiktligt, komplicerat och samtidigt en medryckande musikalisk berättelse vi får höra. Bland det bästa av Sonic Youth på flera år, vågar jag påstå. 5 pop Isobel Campbell & Mark Lanegan / Sunday at Devil Dirt (V2/BonnierAmigo) Mark Lanegans sångröst ligger mittemellan Johnny Cash och Leonard Cohen; och där nånstans ligger den här plattans intensitetsdjup och lyriska tyngd. Det är Isobel Campbell som producerat skivan, och skrivit det allra mesta, men hon löper linan ut med skönheten-och-odjuret-formatet, och alla sångerna tar vara på möjligheterna som uppstår genom röstkontrasterna. Campbells sångstil, och även hennes melodier, är lite drömska, frågande (hon har ju bakgrund som cellist och vän körröst i Belle & Sebastian), medan Lanegan förr var frontfigur i Screaming Trees (= tuffare grejer än Belle & Sebastian). Här tar han inte i, utan raspar med i låtarna, som lite lömskt är som enkla, sköra visor, men samtidigt känns urgamla, väderbitna, pålitliga. Det är inte enormt mycket variation sångerna emellan men ljus och skugga, glädje och sorg, ovisshet och mer ovisshet, uttrycks med små skiftningar; här finns det helt enkelt många mycket bra låtar. 4 Graham Bowers World music/ pop Peter Gabriel & friends / Big Blue Ball (Real World Records) Gabriel har för tillfället ingen cred och bryr sig inte det minsta om det heller utan fortsätter att blanda afrikansk rytmer med pop så att det ryker ur rytminstrument så att brandlarmet löser ut i Real World Studios. Men det vet vi ju hur det förhåller sig, lyckas man bara att stå ut med att anses vara hopplöst ute tillräckligt länge så kommer man i ropet igen, det bara är så. Och denna skivan kommer att ge Gabriel en puff i riktning mot radio- och mainsteram. Musiken här är från en vecka under 90-talet då Peter Gabriel fick en plötslig ingivelse om att samla ett antal musiker, från olika genrer och från olika delar av världen, i sin studio för att se vad som skulle hända rent musikaliskt, och jo då, det hände saker. Gabriel släpper fram sina inbjudna vänner men överraskar själv, eller hur man skall se på saken, med riktigt bra låtar som Exit through you, som bär tydliga ekon från hans 8o-tals hits och titellåten är lite som om ni tänker er en synnerligen lyckad kombination av Bee Gees-falsett och en Robbie Robertsson - när denne har en bra dag. Plattan är ojämn, det skall sägas, men jag gillar att han valt att lägga melodierna i fokus och låter rytmerna mer fungera som understöd istället för tvärt om. Det handlar inte om någon garderobsrensning - det bara låter så! 3 Graham Bowers Thomas Millroth Thomas Millroth

13 24 25 Burspråket Vad gör snögubben på sommaren? Kära Hjärtanes! Gunnar Krantz Lars Sjunnesson Smälter in i omgivningen! Jack-Åke sommalåvstipsar! Asså när vi sluta skolan sa läran att vi skulle läsa en bok över lovet, järna en klassikor sa hon! Fatta va drygt de e!!! Nu har ja hittat en bok som passa mej perfekt! Den hitter 80 romaner för dig som ha bråttom å en snubbe som hitter Henrik Lange. Han bådde ritar å skriver. De e typ en bok på en sida i hela boken. Fatta va smart ja kommer å bli när läran frågar ettor låvet Nå Jack-Åke har du nu läst nån bok i sommar? Typ 80 svarar ja då! Minst MVG po den oppgiften asså!!! Fan va ja e smart! Ha de!!! Jack-Åke, praktikant Väldigt få andra semestersysselsättningar kan få en ovänskap att blossa upp såsom en runda minigolf. Mingolf är för mig de korthålsbanorna som ha fantasirika banor med torn, bildäck, spiraler m.m, banorna är inte sällan placerade i anslutning till en skogsdunge då kottar och barr gör spelet intressantare. Bangolf är de banor som är anpassade för tävlingsspel, ofta försedda med nysopad grön filtmatta med fria ytor. Och precis som i fallet med Monopol är det allra roligast att spela med någon som är sämre än du, har grym otur och är en allmänt dålig förlorare. Här tio tips att ta med sig inför en runda. 1. Håll dig lugn 2. Släpp aldrig blicken från bollen 3. Tänk på något som gör dig glad 4. Låna aldrig ut boll eller klubba 5. Resultatet är alltid viktigare än vänskapen 6. Funkar inget annat - fuska 7. Är du bättre än din motståndare - Låt han/hon få höra det upprepade gånger. 8. Prata gärna med din medspelare i samma ögonblick som han/hon skall slå till bollen. 9. Trots filten på banan är det strängeligen förbjudet att ha picknick på den. 10. Förlorar du så starta din bil med en rivstart och låt medspelaren ta sig hem på egen hand. Den gyllene regeln vid utslaget (Ett bra sätt att öka träffsäkerheten vid utslaget är att säga fjong-jong-jong-jong-jong i snabbt följd när du träffar bollen och låta det tona ut ) Här är några uttryck som inte tillhör bangolf men som ändå kan vara bra att kunna: Putt= Stött. Ruffa= Spela oschysst, fult. Eagle= Medlem i ett gubbrockband. Bunker= Betongförsvarsnäste. Spik= Spetsig sak som används för att sammanfoga brädor. Boggie= tvåaxlad släp eller svängig musik. Gudda! En maurån när ja sadd åpp så hade nun vatt å stucked ing itt brev iginom dörrahulled. Pu lappen sto de att ja kunne vinga itthunratusen riksdaler ginom att bara skriva pu me mitt personnummor å kåntonummor å sin ståppa ing breved ti grannen! Jag ringde ti Sweinis och sa att ja hade fått itt anonymt brev, å då sa han: Vim då a?. Jaja, va ska man si ti en som tror att vindkraft är resultatet av en måltid som bara bestod av bönor och som dessutom påstår att Gud måste va en gubbe annars så hade naturligtvis Gud hittet Gudrun? Nä, precis, man sir ente så myed ti han, ettorsom di ente e lönt! Sin hingde ja med Sweinis till Borrby ettorsom han skulle köba en ny kostym på Kristiansson Herrekipering å tvunged ville ha en me si som fårrstår si på mode. Å di e alltid roled å kumma ti den affären ettorsom Kristiansson alltid läggor åpp båjsorna mens ma e darr å dessudom bjur pu en kaffeljög mens man siddor och väntar. Men di e bäst ad kumma tidet pu dan ettorsom symmarna bler lide snea och vinga framåd ettormiddan. Å framåd kvällen yppnar han ente ens dörren udan vrior pu lappen som hänger på dörren där det står: Stängt på grund av sjukdom. Di e de enda ställed va ja vidd som säljor färisydda knapphull. Di e va Sweinis kallar servis, alltså ente service, di e han myed noga me ettorsom c:et då skulle udtalas som itt ke, alltså servicke. Maj lurar dom ente sir han när jag ska fårklara fårr han. Senare samma da så ringde han och vrålde i luren: Nun har stålled mina däck, hur ska ja jårra fårr å hitta dom igin?. Ja, du kan ju anlita en däcktektiv, sa ja. Så di skulle han jorra. Han ringde fåsst ti polisen men allehuppa di va ude å jagade en bortsprungen liggehynna pu e agor, så di hade ente tid å kumma. Så vi fick selle lua runt och glo ettor däcken. Vi kum ti itt ställe med itt håjt stänge runt tumten å så att de lå en massa däck inganforr stänged. På ingsian patrullerade en kålväxt tax med ett kraftigt överbett, stor som Skogaholmslimpan - udan plastpusse. Han hade en myed grov röst den lille rackaren å tännorna va starka som en avbitare. Hur ja vidd di? Jo fårr han gnavade på stänged så itt lided hull ble stårre å stårre. Sweinis visste vim so bode där å hade hört att hungen va kastrerad. Men, om hungen e kastrerad så skulle han väl skällt i falsett iställed för med mörka toner, försökte ja? Du begripor du vell att di forar han med mårkt sjuckala, sa Sweinis. Pu tal om guttis sa han, Vaffor står de egentligen itt A pu Läkerolen, de har ja allri begriped, har du? Naj, di har ja ente. Hungen kum ti sist ud å vi fick skynna åss ivaj annars hade han bided oss i båjsorna. Nunna nya däck blr de ente den dan i alla fall. Sweinis fundera på att köra turister me bilen pu järnvägsrälsen mellan Hoby å Kåseberga, å man vidd allri när han får nudd fårr si Men nu ska ja ta semester hela månaden och vila åpp mi riktet myed ettor att ha vatt fullt sysseösatt me å va arbetslös ungor en lång tid. Sweinis har gåd å vätad pu att han skulle fått sin lägenhet tapetserat länge men har ente hört nudd ifrån målaren, så han ringde åpp han å fråga var ha ble a? Då sa målaren att han hade hatt himst myed å jorra. Men di e ju länge sin ja ringde ti daj, sa Sweinis. Jo, di va de, men fårra jubbed to åtta år och nu har ja precis bårjad på itt nytt jubb for två år sin, så di lär dråjja ingan jag får tid, sa han. Jaha, jaha Då bler de väl jag som ska snurra ing maj i tapetrullaarna å fastna som en flua i dom. Vi sir så: ha en riktet skön sommar å ljug ente fårr myed fårr då bler tungan svart. Själv ska ja besöka Trollvägen vid Nipfjället i Idre och bromsa mig åppför backen. Fridens liljor nils.ude@hynsatennis.tjohopp Kära Kära Hjärtanes. Jag har ett litet problem! Det är så att jag har efter 28 års äktenskap funnit att jag inte har något gemensamt med min man längre. Jag funderar starkt på att berätta för honom att jag vill ändra min livssituation, men jag är rädd att han inte skulle förstå. Jag behöver lite tips på hur jag ska lägga fram det för honom så att han förstår att jag vill att vi skiljs som vänner. Snälla, hjälp mig! Villrådig Asså kärringen e po simestor så ja har fått ta detta! Okej! Asså när ja jorde slut me Inga-Stina skicka ja ett mess ti henne å hon ble ente sur. De kan du jörra. Du kan åsse ignora han pu din MSN, asså ta bort han från vännerlistan. Då borde han ju fatta ju! De funkar alltid förr mej! Annars kan du snacka me en kåmpis som kan snacka me han att du vill jörra slut. Så bruka töserna jörra me mej! Man e lissen ett tag men de går övor! Om du vill ha fler bra råd får du skriva ijen ti mej! Ha de! Jack-Åke, ständig praktikant (och sommarvikarie) Test-Fnisse är på semester men vi har fått vår ständige och mycket, mycket, ja, för att inte rent av säga MYCKET, duktige praktikant Jack-Åke att axla semestermanteln denna månad. Här är hans klockrena vitsanalyser Jack-Åke analyserar. Historia 1: Hört i det äktenskapliga hemmet: Fy, jag fryser så hemskt. Men ställ dig då i hörnet! Varför skall jag ställa mig i hörnet när jag fryser? Där är det ju 90 grader! Äsch! Jag fattar inte vinkeln! Analys: Asså, va ja har lärt mej i skolan e att nitti grader har me sinus å sån skit å jöra. Å nitti grader e nestan kokande. Då bränner man sej duktit. Ja fattar ente va de har me varanra å jörra! Nån får beretta förr mej! Historia 2: En polsk invandrare skulle ta svenskt körkort och gick därför till en optiker för att testa sin syn. Optikern visade honom ett kort med bokstäverna: C Z W I X N O S T A C Z. - Kan du läsa det här?, frågade optikern. - Om jag kan läsa det?, svarade polacken. Jag känner killen! Analys: Ja fattar noll! E de nån som kan förklara va de skulle va som skulle va rolit med denna. E de att polacken kan läsa eller att han har en polare som e kul? Skriv in å föklara förr mej! Jack-Åke, ständig praktikant, och nu även sommarvikarie

14 26 27 INTERVJU - Jonas Hallberg bedriver namedropping och börjar knyppla på självbiografi Kära balanserade läsare. Jag tänkte idag ta upp en företeelse som vi alla någon gång ägnar oss åt, både i jobbet och mera privat, t ex när vi konverserar vår bordsgranne vid en femtioårsbankett. Jag syftar på intervjun. Förr i världen hade Sverige ett försvar. I det fanns Arméns Tolkskola. Där undervisades i ryska språket. Tanken var nämligen att om invaderande piloter skulle ramla ned från himlen, så skulle sannolikheten vara hög att de talade flytande ryska. Jag kom in på den där tolkskolan. Och nu kommer jag äntligen till mitt första intervjusammanhang. Det var så att vi skulle drillas att förhöra fientliga soldater på ryska. Ett förhör är en sorts intervju, även om intervjuer sällan görs med ett laddat vapen liggande på bordet. Ett förhör görs ju med någon som egentligen inte vill säga någonting alls. Realismen i våra förhörsövningar där på skolan var inte så rysligt stark. Vi var tvungna att skapa roller. Så där satt en finnig svensk 19-åring och spelade en 46-årig svensk officer och förhörde en finnig 19-åring som spelade 25-årig tystlåten rysk pilot. Vi var tvungna att konstruera listiga omständigheter: Den här fången säger inte ett smack förrän man kommer in på ämnet opera. Så då kunde det låta såhär: Hur många stridsvagnar har ni? Det säger jag inte. När kommer invasionen? Det säger jag inte. Jag ser här att ni vuxit upp i Odessa. Finns Stora Operan kvar? Jaaa. Dess vita fasad, dess gyllene lyktor När kommer invasionen? På torsdag klockan Det kallar vi realism! Nästa gång i mitt liv när jag stötte på intervjubegreppet var när jag i starten av min (relativt korta) TV-karriär skapade en figur som jag kallade Johnny Orson. Han (spelad av mig) var världens (i hård konkurrens) mest självupptagna, mest icke-lyssnande programledare och med en liter hårolja i håret. Mitt första intervjuoffer (märkligt ord!) var Lennart Hyland, den store, kalhövdade TV-programledaren. Vi träffades en stund innan intervjun skulle bandas (senare - i Måndagsbörsen - skulle alla mina intervjuer komma att vara direktsända.). Lilla gubbe, vad är det du tänker göra? sporde Hyland Jag tänkte göra en parodi (jag kunde ju inte rimligen säga att jag tänkte göra en parodi på Hyland) på en veckotidningsintervju. Men, ser du, parodi är SVÅRT, ser du. Vad tänker du fråga? Lennart Hyland, när du tvättar ansiktet, var slutar du då? Vi har slutat skoja om blinda. Vi har slutat skoja om döva. Vi har slutat skoja om handikappade. Okay, jag uppfattar det som att du helst inte vill ha den frågan. Hyland var nog en rätt bitter typ. Är det möjligen ett manligt drag att aldrig tycka tycka sig få tillräcklig uppskattning? Men som sportreferent var han lysande! Året därpå blev jag programledare i ett nytt program: Måndagsbörsen. Där fick jag göra intervjuer med rockvärldens örnar, koltrastar och kolibrier. Vi drog också in svenska politiker, företagsledare och andra kulturpersonligheter. Mel Brooks visade sig vara den som ville vara allra mest förberedd. När vi förberedde intervju, sa jag spjuveraktigt: Can I say: When comes the birth of Brooks?. Mel Brooks: No. Put it like this: When did you start as a stand up comedian?. Det tyckte jag inte lät så kul. Men när jag sen i showen ställde frågan som jag blivit tillsagd, röt han omedelbart med en fnysning: I don t think that s any of your business!. Det är roligt att intervjua. Man får veta en massa saker som man inte visst att man ville veta. En annan gång ska jag berätta om vad PG Gyllenhammar sa och hur Leif GW Persson skojade och varför jag blev stum av Pat Benatar. God juli. Gräddbullar, Gräddbullar, Gräddbullar- Mitt liv som potpurri Jag lever mitt liv, just nu, som ett potpurri, av allt jag har upplevt fram tills nu. Ja, nu kommer ju ordet från franskan och betyder egentligen rutten kruka, så det låter ju inte så trevligt. Skulle jag sedan översätta det rent gastronomiskt, så blir det Pyttipanna eller på danska Biksemad och det blir ju lite pannkaka av det också. Nä, Potpurri används oftast som benämning på en blandning av torkade växter som (förhoppningsvis) luktar gott eller ska dölja en dålig lukt; men det är inte heller denna mening jag är ute efter. Jag söker liknelsen med det musikaliska potpurrit; D.v.s. när man spelar de bästa styckena från de bästa bitarna, gärna ur en viss genre, t.ex.: klassisk-, cowboyfilms- eller julmusik. Sedan sätter man ihop bitarna (kanske bara refränger eller bara intron, kort sagt essensen) till ett, i vissa undantagsfall smakfullt resultat. På engelska och numera även Svenska kallas detta populärt Medley. Jag personligen tycker bättre om det lite kitschiga; Potpurri. Typiska Potpurrier är gjorda på Povel Ramel eller Thore Skogman låtar, medan dito medley s är mixade med låtar av Madonna eller Discolåtar från 70-talet. På tal om Disco, så finns det faktiskt hybrider, för att ta några exempel; Hooked on Classics från tidigt 80-tal. Här spelas refränger och hookar (detta betyder ju krokar och betyder alltså den stunden i musiken som fäster sig i minnet, precis som en hulling) från Disco-eran av en klassisk orkester och en Discotrummis. Resultatet blir något som är lika töntigt som ett Potpurri och lika coolt som ett Medley. Sedan finns det min favorit; Moogmedleyn (mycket populärt under tidigt 70-tal). Dessa kan göras på alla musikstilar det enda som krävs är en Moog (en speciell synt) och i vissa fall inte ens det (vem kollar vilket märke de använde i studion?). Synten ska låta som när man slår ihjäl en katt, som en groda med hicka eller som studsbollar på ett plåttak. Det viktiga är ett lite löjligt, men syntetiskt ljud. Med detta spelar man en blandning av evergreens som; spanish eyes, Ravels Bolero eller visslingen från Den onde, den gode och den fule. Motsvarigheten till det här beteendet finns i dag att finna i mobiltelefonerna, med ett, tyvärr något sämre resultat. Åter till studion. Jag upplever och upplivar mitt liv med korta effektfulla repriser på allt jag har gjort hittills nu. Jag turnerar med bob hund (spelningar på Roskilde (besökare ), i Sthlm (hemstad ), i Helsingborg (hemstad ) och i Norge. Jobbar på rökeriet i Kåseberga (hemby ). Jag arbetar vidare med Var ligger pepparkakeland i Klippan, Perstorp (min mors hemstad ) och Bromölla. Jag åker till Furuboda för att delta i en sharemusic -aktivitet. Jag drar till Malmö för att spela in i studion med bob hund. Jag sitter i Ingelstorp (hemby )och skriver i Nya upplagan. Sist men inte minst; jag drömmer om Thailand i min hängmatta. Allt detta bara på en sommar. Ja, är det inte ett potpurri så är det i alla fall pytt i panna. / Hooked on Jonas Jonasson Made for ipod! ipod classic! Från 2.295:- Porto Go! Från 2.395:- Läcker högtalare, helt klädd i svart läder, specialdesignad för din ipod! Portabel och robust, så nu kan du ta med dig ett perfekt ljud överallt. Ger en så fantastisk ljudupplevelse att du också kan ha den som din hemmaanläggning. MACSUPPORT Baltzarsgatan 18, Malmö Mårtenstorget 6, Lund MacSupport

15 28 29 Hur man flyttar en säng =~ga^\i hdbbvgc _Z# R 2008 SPELDAG&A?JA> E.-".. ;.-"..!, ;.,!E. & ;G:96< '?JA>!E.) ) "AyG&. A> ; J? & ;G:& + C&(?JA> ;.+!E. JA>ÄHy AyG&'? )?JA> & C u B " (!E.(. A> J ;? ( & A> HyC * >H&*?J ;.*!E.?JA>ÄI BuC&) +?JA> E.&".' & H! ' C ". D & A>Ä ^dgzg JA> ;.?, I>H&*?J =Zgg_jc & H G ^d _jc gzg! JA>ÄID ^hyv\ 9Vb Y c A> ~ J `? DCH&+? X] d G:& C~ikZg`h"?JA>Ä; IDGH&, \h`avhh iv gz A> ; J? VbZg ;G:&V`i^kV9 HZc^dgZg ZggVg A> = V`i^kV G&.?J HZc^dgZg JA>ÄAy ;G:&-? c d i^ 9VbBd JA> Bdi^dc? gg. Z = & < 6 Vg AyG9 Zg"=Zgg :a^i9vb '%?JA> A> J? HyC96< C'% JA>ÄHy AyG&.? Denna morgon kommer det in två män i min lägenhet. De har med sig ett piano till mig. Den yngre av de båda har döskallar intatuerade på örsnibbarna och stora spindelnät pryder armbågarna. Sen är det rakad skalle och liten kagge hänger över bältet, en sådan man får när man är fyrtio och accepterat sin ålder. Den andra bäraren är i medelåldern och han har grått vågigt hår och en lila långärmad tröja med gult tryck på bröstet. Hans ögonvitor är grumliga men hans skalle är klar för käften är rapp och humöret är retsamt. Jaha, kan ni kanske skynda er lite. Jobba på lite snabbare. De flinar. Hörru du lilltjejen upp med händerna å fram med pengarna. Vi ler men skrattar inte. Jag önskar att de aldrig ska gå. Att de ska svettas tyst, spika metodiskt och vissla glatt i min lägenhet för all framtid. Är det många som jobbar på er firma frågar jag. Nä, bara åtta stycken, men få stannar speciellt länge, duvet? Jodå. Alla vet att flyttgubbar ofta är påtända och G6;;A6 C9 >@KtAA :;>C6A:G HHDA:C JeeaZk # [ ghi`a V hh^\jc c^c\^_ YZg] aa ja^#iv " bzyk~ ha Zgc c c Z gcv! Zge a ~`ivgzc c_jivk d X] Zche~ ccvcyz ^`k~aah ÒcVa hdazc# ^`cv# izwa^gwzhk ^c ^ c ii V V k K^k \Vgad ieavihzge ^i h V ` d W j HcVgi`VcY VcYWdaa#Xdb ] ] X V Z #W l ll Zc# EgZb^~gcnVI~eeZihigVcY yeezii^yzg%.#%% "'(#%%# :a^i]za\&."'%_ja^# &(%%av\ +%%%bvix]zg &+%%%hezavgz \hk~\zc# EVg`Zg^c\#; a_vck^hc^c\vga~c Zaigjci^u]jh# ;Zhi^kVaWjhhZc#IVgY^\Zc` \Vg#%"&* g\gvi^h# :cig WVcY+%/"[ g&%yv Zc-%/"$YV\ H^iieaVihZg#'%/"$YV\# :a^i]za\ HUVUDMEDIASPONSOR K^hZh ^_ja^ HUVUD SPONSORER Lelle Printer CN=:I:G &&"'%?JA>'%%- Foto: Carin Larsson snabbköpshäxan. Men dom hade förstås redan dragit. Fegisar! - Ta den på taket, tyckte en granne jag aldrig riktigt kommit överens med. Fixa ett takräcke! Ett par timmar senare och många hundra kronor fattigare anträdde vi färden till sommarstället med sängen prydligt fastknuten i det nyinköpta takräcket. Härligt! Trägen vinner å allt det där... När vi kom fram lyfte vi glatt av sängen och så in genom dörr... Har ni märkt hur små ingångar dom hade förr i världen? På gamla torp är dörrarna väldigt låga. För att värmen inte ska gå ut. Jodå, fönstrena är väldigt små också. Värmen kommer inte ut. Och sängen kommer inte in. Det vara bara att lasta upp den på takräcket igen och köra tillbaks den till sta n. Under färden hann vi räkna ut att vi skulle kunna ha köpt två nya små sängar för pengarna vi kunde ha sparat på att inte hyra bil och på bensinen och takräcket. Jättefina små sängar kunde det ha blivit! Då började det regna. Ösa ner! Eftersom vi inte ville hämnas på dubbelsängen - den hade ju inget ont gjort, den hade bara varit för bred - så slängde vi in hyrbussen på en bensinstation med tak. Där stod vi och väntade tills regnet tog slut. Det kostade två glasspinnar och ytterligare bensin. Efter tre skurar och lika många bensinstationer nådde vi åter bostaden i kvällningen. Mörkret hade fallit när vi tog ned sängen från taket, och det var vi ganska nöjda med. Ett sånt misslyckande skall helst höljas i dunkel. Som små tomtar lösgjorde sig då ur skuggorna oönskade vittnen till fiaskot. Mörka vålnader liksom klev rakt ut från de svarta husfasaderna med lysande ögon. Vi hade inte hunnit gömma dubbelsängen i grovsoprummet förrän hela gatan var full av åskådare. - Har ni inget hem, era jävlar, tänkte jag i Julia Ceasars anda ropa, men jag hörde mig i stället säga. - Den passade inte i stil. Den här sängen passar inte på ett fint gammalt torp. Vårt torp är från 1600-talet. Hör ni det? 1600-talet!!! Det förstår ni väl att man inte kan ligga i en modern dubbelsäng, när man har ett torp från 1600-talet! Foto: Ebba Rydqvist Om sängar har det sagts och skrivits mycket roligt. Och sjungits: Ni kanske har hört Olle Adolphssons visa om smedens otrogna hustru, som satt fast i ett järngrepp tillsammans med sin älskare eftersom sängen var hopfällbar, för övrigt en konstruktion av de bedragne maken, som sedan stod och glodde på eländet tillsammans med hela gänget. En sådan säng skulle jag ha velat haft härom sommaren. Ja, inte för att hustrun var otrogen. Utan för attden då hade kunnat passera alla de hål som tillvaron står till tjänst med. Det började alltså med att vi köpte ett sommarställe, som behövde möbleras. Det viktigaste är en säng och en sådan skulle omedelbart fraktas dit i en hyrd minibuss. En dubbelsäng, som var ganska utsliten, men den fick väl duga på landet. Vi bar ner sängen till den parkerade minibussen på gatan. Vi fick ta trapporna för åbäket gick givetvis inte in i hissen. På vägen stötte vi emot det ena och det andra och grannarna tittade ut och noterade: - Jaha. Ni ska flytta? Ja, tack för den här tiden då... Tyckte vi inte att dom såg obehagligt nöjda ut, grannarna? Sedan upp med bakdörrarna på bussen och in. Vad är det som tar emot? Det kan väl inte vara så att... jodå, sängen var för stor! Eller minibussen för mini, om man så vill. Det fattades någon retfull centimeter i dörröppningen. Det hade samlats en del människor på trottoaren. Det sägs ju att folk har så bråttom nuförtiden, men det kunde man då inte märka vid det här tillfället. Hur mycket tid som helst hade dom! - Varför går ni inte hem och glor på tv i stället, tänkte jag medan jag buffade och knuffade i fåfänga försök att i alla fall på något sätt få in kamelen genom nålsögat. - Skruva av metallställningen under, rådde en pensionerad viktigpetter och fick medhåll av en snabbköpskassörska som inte heller hade med saken att göra. Vi skruvade av. Och nu gick sängen in. Åtminstone en tredjedel av den. Sedan tog något emot. Inne i minibussen blev det nämligen smalare på ett ställe. Ja, det är klart. Bakhjulen måste ju sitta någonstans. Jag tittade mig om i folksamlingen för att rikta ett varmt tack till den pensionerade gubbjäveln och till Hur är det att vara man? CN=:BH>96 A t H B : G Eu C N6 L L L# 7 : 6 8 = = 6 C 9 7 D A A # 8 D B svartavlönade och harvar på samhällets absoluta botten med siktet inställt på nästa rus. De är en slags kvarleva från något proletariat, men de är samtidigt överlevare som uppenbarar sig som budbärare av något evigt och sant. Samma morgon har jag likt andra Södermalmsinvånare slagit mig ner på en lattestation. Ensamma män rör om med långa skedar i sin innerstadsvälling. De för glasen till ansiktet som hos samtliga inramas av ett hår spretat med assistans av hårprodukter. Säkert mycket exklusiva. Grooming heter det när man ska sälja fåfänga till män, det blir inte så påträngande när man säger saker på engelska. Är det här modernt frågar jag mig. Är de här människorna runtomkring mig på kafeet moderna män? Får jag låna DN undrar jag. Jag ska precis gå och den är min. Ah, okej, kool. Får jag låna tidningen? Va? Får jag låna den där Svenska Dagbladet som ligger där? Jaha. Jag vet inte. Det är inte min. Om de hade möts någon gång, återstoden av det förgångna och manifestationen av det samtida, vad hade de två männen tyckt om varandra? Vad hade de sagt till varandra om livet, kärleken och framförallt - den komplicerade uppgiften att vara man. Jag går gatan fram. Mina ögon utmanar var man som vill. Tyvärr tyvärr tyvärr, till min stora sorg, vänder han snabbt bort blicken. Han skäms. Det hugger i mitt bröst och jag vill döda det som orsakat honom sådana skuldkänslor. Vad är det? Elin Alvemark Det är vi som bakar den berömda Revhuskavringen. Prova även vår specialitet: Skånsk äggakaga med bacon och lingonsylt Premiär för Sveriges Premiär för nya miljöbil. Sveriges nya miljöbil. Titiyo till Skillinge En av Sveriges vackraste röster besöker Skillinge Teater den 22 och 23 juli (som är Titiyos födelsedag, om någon vill ta med presenter). Tillsammans med några kamrater så framträder hon under namnet: Gabba Gabba Hey. Hur är det med juliformen? Formen är på topp, fast jag spelar väldigt mycket med Kleerup. Faktum är att min enda ledighet är den veckan då jag spelar i Skillinge, men det tar jag inte som ett jobb utan mer som ett roligt sätt att umgås med mina vänner på. Hur låter dina nyskrivna låtar? Ja, man kan nog beskriva musiken som elektronisk krautrock. För första gången har jag skrivit det mesta av materialet själv, sju av tio låtar. Av bilden att döma så handlar det om flower power, eller? Haha, nej du. Bilden togs på Debaser i Malmö då jag medverkat på en tributekvällarna som går under namnet En afton, och just den kvällen framförde alla medverkande låtar av Dusty Springfield. Ny skiva men inget skivkontrakt? Jag har precis i dagarna gjort en avtal med ett skivbolag, faktiskt. Behöver man egentligen skivkontrakt nu förtiden? Nej egentligen inte. Man kan starta ett eget skivbolag och det finns många olika sätt att få ut sin musik på. Men jag tillhör den generationen som gillar att vara på ett skivbolag och för första gången kommer jag att dessutom äga min egen master. Du kallas ofta för svensk souldrottning, trots att du i första hand framför pop? Jag håller med dig. Det har hängt kvar sedan i början av 90-talet, men jag har ju framförallt gjort pop. Vad kommer vi att få höra för musik i Skillinge? Naturligtvis framför jag aktuella singeln Longing For Lullabies, i en specialversion för Skillinge, men det blir även några Fläskkvartetten, någon Dylan och ja, en blandning av covers. Blir det inte något från din nyinspelade platta? Nej, tiden är inte riktigt mogen för det än. Dessutom så planerar jag att ge mig ut och besöka lite mindre ställen till hösten med ett band, så låtarna får vänta tills dess. När får vi höra en duett av dig och Neneh? Ja du, det är faktiskt inte så långt borta. Vi har pratat en hel del om att göra ett familjeprojekt med Eagle-Eye, Neneh och mig. Det är lite svårt att få ihop alla, men, vi pratar åtminston om det. Hey Ho, Let s go. Sitt inte hemma nu när den av landets vackraste röster besöker regionen, ta cykel, rullskidor, rullebör, ett bedebla eller ja, allt som går att ta sig fram med och kom dit. I bandet ingår utöver Titiyo, Keenth Mildoff, Anders Johansson, Tin Josefsdotter, Eddie Nyström, Harald Leandersson, Rasmus Svensson, Johan Bandling Melin och Magnus Svenningsson. Opel Corsa 1.3 CDTI Enjoy ecoflex (75hk) KR 128Corsa kr CDTI Opel Enjoy STATLIG MILJÖecoFLEX (75hk) BILSPREMIE! Från ca (Ord pris ca kr) KR POPULÄRPAKET NU KR med mp3-funktion, infodisplay, FrånCd/radio ca STATLIG MILJÖ7 högtalare och139 rattkontroller, luftkonditionering, (Ord pris ca 400 kr) eluppvärmd läderrattbilspremie! (Värde kr) POPULÄRPAKET NU KR Cd/radio med mp3-funktion, infodisplay, l/mil* 7 högtalare och rattkontroller, luftkonditionering, eluppvärmd läderratt (Värde kr) kr 0,45 0,45 l/mil* Erbjudandet gäller t.o.m *Bränsleförbrukning blandad körning: 4,5 l/100 km. CO2 119 g/km. Miljöklass Bilen på bilden är extrautrustad. Opel Försäkring kan tecknas från 125 kr/mån. Erbjudandet gäller t.o.m *Bränsleförbrukning blandad körning: 4,5 l/100 km. CO2 119 g/km. Miljöklass Bilen på bilden är extrautrustad. Opel Försäkring kan tecknas från 125 kr/mån.

16 30 31 Glada sommarerbjudanden hos en riktig bygghandel Nu är det dags att göra så fint som möjligt där ute inför sommarens lata dagar! Därför har vi tagit fram dessa utomhusfavoriter till ett riktigt bra pris. Du hittar dem och många fler i våra butiker! Varför inte titta in? Innan du ger dig ut Weber One Touch gold KÖP TRALLVIRKE OCH FÅ EN SKRUV- DRAGARE! Köp virke och material till en altan på minst 35m 2 så får du en proffsig skruvdragare värd ca 1.200:- Weber Q Om sånadäringa fördomar Västkusten är ett svart hål på min karta. Inget ont om Sveriges baksida, det råkar bara vara så att jag inte har haft någon anledning att ta mig dit. Ändå finns det folk som flyttar till Sveriges andra stad. Till exempel fina vänner som man måste hälsa på. Jag och kära vännen skulle göra midsommar ordentligt och undertecknad skulle få en idyllisk bild av denna västkust. Hamburgsund hette stället och var inte på något vis lättåtkomligt. Tåg och buss från Göteborg för ett halvt dygn av sill, klippor och saltstänk. Resan förflöt utan problem fram till sista anhalten. Där - någonstans avsläppta in the middle of nowhere - insåg vi att de sista kilometrarna till vår midsommarstång skulle bli allt annat än angenäma. Det var vi - och femtio stycken karatefulla sextonåringar, som med något blandat humör steg på bussen som Gud glömde. Det är inte ofta man känner att man är i minoritet och att den härskande klassen utgörs av redlösa fjortisar. Sextonåriga pojkar med makten över ordet. Det började som en högljudd kör av ööh, könsord och bira, bira, bira - bärs, bärs, bärs!. Men med sekunderna blev ramsorna allt mer okomplicerade och bestod tillslut bara av ledsångarens mutta! efterföljt av ett rungande körbröl. Och rasistiska skämt. Någonstans där kände jag att det var omöjligt att sitta still. Jag hade ångrat mig i all framtid om jag inte hade sagt ifrån. Så jag reste hela min ståtliga gestalt på 159 centimeter och sa till på skarpen. Det blev tyst. En någon chockartad stämning spred sig i bussen. Alldeles för många hjärnceller var tvungna att arbeta samtidigt och så tillslut kom det: Lidingöfitta!. Lidingö? Jag är rädd att jag aldrig har satt (eller vill sätta) min fot där. Tillbaka i Göteborg ett dygn senare på födelsedagsmiddag togs frågan upp om det var jordens avskum vi mött eller bara alkoholade tonåringar. Svaret hängde i luften till en bit in på natten. Klockan var förhoppningsvis efter när tre läkarstudenter, en psykologstudent och en journaliststuderande berikade Göteborgs nattliv med könsord, ööh:ande och ramsan alla heter Glenn i Göteborg. Jag tror att vår medelålder låg runt tjugofem och jag tror att vi lekte gruppbostad. Det kan ha förkommit hjärndött handklappande och det kan ha hänt att jag sa mutta. Jag ber om ursäkt, Göteborg. Linnea Uddenmyr Saxells åttonde lycka Bosse Saxell, som även gett ut skivor under pseudonymen Mörk, har nyss släppt singeln Lycka och albumet kommer i augustisitt, hans åttonde album. Musiken är färdig, har du pillat in i det sista? Som vanligt. Skrev den sista låten bara två veckor innan plattan mixades. Det blev en låt som heter Tusen kyssar. Ville, i sista stund, ha Angie Stone-stämmor så jag fick be Kerstin, min fru, att skriva bakgrundsstämmor i all hast. Utan henne inga kyssar. BESTSELLER IN SPE Det började med att jag sjöng en trudelutt innan jag hade fått något i magen. Något jag vanligtvis, vis av erfarenhet, aldrig gör. Hade köpt en ny dator. Inte stort bättre än den gamla, men mycket mindre och därmed mer effektiv. Nu kunde jag äntligen skriva den där romanen jag så länge härbergerat innanför pannbenet. Smekte tangentbordet, ännu fritt från hudavlagringar, mjäll och tobaksflagor. Orden tycktes på egen hand bilda sammanhängande meningar. Jag var på gång, men tiden var en tickande bomb. Det gällde att få ner sisådär åttahundra sidor innan förälskelsen bleknade. Hade väl i bästa fall någon vecka på mig. Kokade en stark kopp kaffe och slog mig ner på altanen. Det knackade på dörren. Långväga gäster. Nu blev det trädgårdsvisning och husesyn. Uppe på vinden öppnade jag en lucka till en smal gång. Det var där jag befann mig, pinsamt skrävlande, när jag plötsligt hörde regnet smattra mot yttertaket. Min dator, vrålade jag. Reste mig och slog huvudet i en vass bräda. Masserade försiktigt hårbottnen, svepte förtvivlat med blicken. Ögonen ville tränga ut ur sina hålor, men där på bordet stod den. Vit och torr. En hallucination av det märkligare slaget. Svettig, men lättad, log jag mitt allra mest intagande leende. De långväga gästerna såg med roade miner, ömsom på mig och ömsom på varandra, pekade på den nya datorn och höjde nyfiket sina ögonbryn. Tänkte först berätta om min bestseller in spe, skriven i ett postkonsumistiskt lyckorus. Bet mig istället i tungan och körde en snabb demonstration av alla tekniska finesser. Beklagade slutligen avsaknaden av nätuppkoppling. Inga problem. Det är bara att stoppa in den här, så når du hela världen i en knapptryckning, sa den mest avlägsne gästen och fiskade upp ett tvålliknande plastföremål ur en av många fickor i en halvlång kortbyxa. Du får den, sa han när han såg min oförfalskat upphetsade uppsyn. Min tacksamhet visste inga gränser. Snabbt installerade jag programvaran. Tryckte in tvålen, det mobila bredbandet, i en USB port. Startade om datorn och satte mig, som ett barn på julafton, att vänta. Det som sedan hände eller snarare inte hände vill jag bespara, förutom er, kära läsare, framför allt mig själv, den outhärdliga plågan att försöka beskriva. Men så mycket kan jag säga att den osparade romanen kommer jag aldrig att glömma. Den var speciell! Några veckor senare får jag tillbaka datorn från Irland där den varit på reparation. Flod övergår till ebb. Skaparkraft! Vi ger dig energi att skapa något extra. Välj från vår palett.,fast pris, spotpris, en mix av dessa eller Elpool. Ring oss så hjälper vi dig att välja. NY VARA - VARJE VECKA Till toklåga priser Kolla denna veckas Hialösa erbjudande på hansandersbygg.se Ystad Simrishamn Skurup Måndag-Fredag Lördag Söndag (OBS! endast Ystad) Vi har ett stort sortiment av klor och tillbehör till din pool Hos en hittar du alltid 70 basvaror till Nettpris! Är inte det Utmärkt? Hans Anders Bygg är sydöstra Skånes största leverantör av byggvaror. Oavsett vad du behöver för ditt bygge kan du vara säker på att hitta ett komplett sortiment hos oss. På köpet får du branschens bästa service och en betydligt enklare lösning på de flesta av dina byggfunderingar, oavsett om du är hobbysnickare eller professionell hantverkare. OBS! Söndagsöppet i Ystad Prestationsångest? Alltid!! Det är som att visa sina dagböcker för alla som vill se. Du har gjort en del duetter, har någon haft synpunkter på melodier och ändrat eller har de följt musiklärarens pekpinne in i detalj? Jag gillar att experimentera - att föra männskor samman i musikaliska situationer.varken Veronica Mortensen (dansk jazzsångerska), som sjunger duett med mig på singeln som också är titelspåret på albumet eller Mikael Wiehe som sjunger duett med en sångerkska, låtskrivare från Malmö - Cecilia Salazar har varit annat än possitiva till mina låtar. Jag har ju bett en del andra sångare/ sångerskor att sjunga en del av mina andra låtar på denna plattan: Svante Thuresson sjunger Min älskling klär i blått, Mikael Neumann sjunger Du och jag. Två danska, otroliga, sångerskor sjunger var sin låt. Allas tolkningar är deras egna, men jag har, i egenskap av producent, förståss haft en del ord med i laget. Teamwork! That s the name of the game! Vill säga att utan min frus stöd hade denna platta inte låtit som den gör. Kerstins körarrangemang på tre av låtarna och hennes och Cecilia Salazars bakgrundsstämmor är jävligt bra! Tekniker Anders Lindborgs otroliga tålamod och kunnighet har också format denna plattan. Du verkar vara förtjust i det danska språket? Älskar Danmark och danskarna! Språket är vackert, uttrycksfullt och väldigt sångbart. Hur vill du själv beskriva plattan? Låtar för människor som älskar, med gästmusiker och sångare/sångerskor som jag beundrar oerhört mycket. Blir det några framträdanden här i regionen i sommar? Alldeles säkert! En del är bokat en del på gång. Handlar mycket om att få loss en del musiker

17 32 Sommarpyssel