Sjukersättning och aktivitetsersättning

Transkript

1 Sjukersättning och aktivitetsersättning förmåner vid invaliditet enligt EU-rätten och konventioner om social trygghet

2 Vägledningarna innehåller en samlad information om vad som gäller på ett visst område och är ett stöd i handläggningen. En vägledning kan innehålla beskrivningar av författningsbestämmelser allmänna råd förarbeten rättspraxis JO:s beslut En vägledning kan även innehålla beskrivningar av hur man ska handlägga ärenden på det aktuella området och vilka metoder som då ska användas. Vägledningarna uppdateras fortlöpande. Omtryck görs bara vid större ändringar. Mindre ändringar arbetas in i den elektroniska versionen. Den elektroniska versionen hittar du på försäkringskassan/ Ladda ner vägledningar. Du som arbetar på Försäkringskassan hittar dem också på Fia. Upplysningar: Försäkringskassan VO Funktionshinder, sjukersättning, aktivitetsersättning och arbetsskador Version 4. Beslutad Finns ej i tryckt form

3 Innehåll Förkortningar Sammanfattning Läsanvisningar Försäkringstillhörighet Allmänt om försäkringstillhörighet EU:s samordningsbestämmelser Länder som omfattas av bestämmelserna Personkrets Sakområden Likvärdiga förmåner, inkomster, omständigheter eller händelser Sammanläggning av försäkringsperioder Bestämmelser om tillämplig lagstiftning Socialförsäkringskonventioner Socialförsäkringsbalken Bosättningsbaserad försäkring Bosättning i Sverige Den arbetsbaserade försäkringen Arbete i Sverige Försäkringstid Speciella försäkringssituationer Förordningarna 883/2004 och 987/2009 och samordning av de sociala trygghetssystemen Kort om EU Allmänt om den fria rörligheten Bakgrund till förordningarna Förordningarna om samordning Syftet med förordningarna Medlemsländer EES-avtalet Avtal mellan EU och Schweiz Territoriell omfattning Huvudprinciper för samordning Likabehandling Sammanläggning Exportabilitet Pro rata temporis Hur är förordning 883/2004 uppbyggd? Hur är förordning 987/2009 uppbyggd? Bilagor till förordningarna Konventioner och internationella bestämmelser i förhållande till förordningarna Konventionernas fortsatta tillämplighet Konventioner med tredje land... 29

4 2.13 Förordning 883/2004 i förhållande till socialförsäkringsbalken och övrig nationell lagstiftning Ansvariga och administrativa institutioner Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare Behörig medlemsstat Behörig myndighet Institution Behörig institution Berörd institution Kontaktinstitution Förbindelseorgan Personkrets Allmänt om personkretsen Personkretsen i förordning 883/ Personkretsen i förordning 1408/ Familjemedlem Efterlevande Statslös och flykting Medborgare i tredje land Förordning 1231/2010 innebär följande för medborgare i tredje land Sakområden Sakområden Lagstiftning Förmåner Förmåner vid invaliditet Familjeförmåner och familjebidrag Särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner Sociala förmåner Tillämplig lagstiftning Tillämplig lagstiftning i korthet Vilket lands lagstiftning ska gälla? Vad innebär tillämplig lagstiftning för socialavgifter? Att omfattas av svensk lagstiftning enligt förordning 883/ Sjukersättning och aktivitetsersättning förmåner vid invaliditet enligt förordning 883/ Svenska förmåner vid invaliditet Sjukersättning och aktivitetsersättning enligt svensk lagstiftning Allmänt om beräkning av sjukersättning och aktivitetsersättning enligt förordning 883/ Vem kan få sin ersättning beräknad enligt förordningen? Pro rata temporis-principen Olika typer av lagstiftning för invaliditetsförmåner inom EU/EES Invaliditetsförmån enligt typ A-lagstiftning Invaliditetsförmån enligt typ B-lagstiftning Personen har enbart omfattats av typ A-lagstiftning ansökan enligt kapitel 4 i förordning 883/ Personen har omfattats av typ A-lagstiftning och typ B-lagstiftning eller enbart av typ B-lagstiftning ansökan enligt kapitel 5 i förordning 883/

5 8 Inkomstrelaterad sjukersättning eller aktivitetsersättning Allmänt om inkomstrelaterad sjukersättning och aktivitetsersättning Inkomstrelaterad ersättning enligt kapitel Inkomstrelaterad ersättning enligt kapitel Inkomstrelaterad ersättning enligt svensk lagstiftning Inkomstrelaterad ersättning enligt pro rata-temporis Försäkrad för inkomstrelaterad ersättning genom ett annat medlemslands lagstiftning Rätt till inkomstrelaterad ersättning genom att förskjuta ramtiden Försäkringsperioder Svenska försäkringsperioder Försäkringsperioder i annat medlemsland Finska arbetsperioder Försäkringsperioder för beräkning Beräkning av antagandeinkomst enligt svensk lagstiftning Beräkning av antagandeinkomst enligt förordning 883/ Rätt till förskjuten ramtid Genomsnittsberäknade bruttoårsinkomster Omräknade bruttoårsinkomster Beräkning av inkomstrelaterad ersättning enligt kapitel 4 i förordning 883/ Beräkning av inkomstrelaterad ersättning enligt kapitel 5 i förordning 883/ Beräkning av oberoende och pro rata beräknad inkomstrelaterad ersättning Oberoende belopp steg Pro rata beräknat belopp steg Jämförelse mellan pro rata-beräknat belopp och oberoende belopp steg Beräkningen av de 3 stegen Försäkringsperioder kortare än ett år Garantiersättning Allmänt om garantiersättning Garantiersättning enligt svensk lagstiftning Garantiersättning enligt förordning 883/ Försäkrad för garantiersättning genom ett annat medlemslands lagstiftning Minst tre års försäkringstid Sammanläggning av försäkringsperioder/bosättningsperioder i annat medlemsland Bosättningsperioder Bosättningsperioder enligt svensk lagstiftning Försäkringsperioder och bosättningsperioder i annat medlemsland Perioder vid beräkning av teoretiskt belopp Försäkringsperioder i Norden Försäkringsperioder i Finland Beräkning av garantiersättning enligt svensk lagstiftning Beräkning av garantiersättning enligt förordning 883/ Beräkning av oberoende och pro rata-beräknad garantiersättning Oberoende belopp steg Pro rata-beräknat belopp steg Jämförelse mellan pro rata beräknat belopp och det oberoende beloppet steg

6 9.7.4 Beräkningen enligt de 3 stegen Försäkrings- och bosättningsperioder kortare än ett år Maximiperioder Pro rata-beräkning av garantiersättning när personen också har inkomstrelaterad ersättning Tidigare tolkning av pro rata-beräkning av garantiersättning när det finns inkomstrelaterad ersättning Minimibelopp Samordning med andra förmåner Samordning med andra förmåner enligt svensk lagstiftning Utländska invaliditetsförmåner som kan påverka storleken på garantiersättningen enligt svensk lagstiftning Samordning enligt förordning 883/ Förmåner av samma slag Svenska anteckningar i bilaga IX till förordning 883/ Hur tillämpas förordningens samordningsbestämmelser på inkomstrelaterad ersättning? Hur tillämpas förordningens samordningsbestämmelser på garantiersättningen? Exempel på samordning med förmåner av samma slag Proportionering enligt nordiska konventionen Lyft sjukersättning och samordning med förmåner av samma slag Metodstöd så här pro rata-beräknar du en lyft sjukersättning Förmåner av annat slag Avdrag för yrkesskadelivränta Avdrag för yrkesskadelivränta som betalas ut från ett annat medlemsland Arbetsskadelivränta Ansökan och beslut om invaliditetsförmåner i Sverige och andra medlemsländer Allmänt Allmänt om ansökan om invaliditetsförmån vid beräkning enligt kapitel 4 i förordning 883/ Ansökan om invaliditetsförmåner när sökanden är bosatt i Sverige Allmänt om ansökan om invaliditetsförmån vid beräkning enligt kapitel 5 i förordning 883/ Kontaktinstitutionens ansvar Ansökningsdatum Återkallelse av ansökan Ansökan om invaliditetsförmåner enligt kapitel 5 när sökanden är bosatt i Sverige När Försäkringskassan är kontaktinstitution Provisorisk utbetalning när Försäkringskassan är kontaktinstitution Ansökan om sjukersättning eller aktivitetsersättning vid bosättning i ett annat medlemsland Utbyte av sjukpenning mot sjukersättning eller aktivitetsersättning vid bosättning i ett annat nordiskt land Ansökningsförfarandet inom Norden Underrättelse om ändrad ersättning till annat medlemsland Begäran om läkarutlåtande från ett annat medlemsland

7 12 Utbetalning av sjukersättning och aktivitetsersättning vid utlandsvistelse Rätt till inkomstrelaterad ersättning vid bosättning i ett annat medlemsland Rätt till garantiersättning vid bosättning i annat medlemsland Levnadsintyg Betalning direkt till förmånstagaren På vilket sätt och vid vilken tidpunkt kan sjukersättningen och aktivitetsersättningen betalas ut om en person bor i ett annat medlemsland? Skatt Övergångsbestämmelser och omräkning av ersättning med hänsyn till förordningarna Allmänt om övergångsbestämmelserna till förordning 1408/ Övergångsbestämmelser till förordning 883/ Ansökan om rätt till förmån efter tidigare avslag eller innehållande av förmån Metodstöd handläggning vid ansökan om rätt till förmån Från och med när kan den svenska förmånen beviljas? Begäran om omräkning av förmåner som har beviljats i ett eller flera medlemsländer Metodstöd handläggning vid ansökan om omräkning Från och med när kan den svenska förmånen omräknas? Automatisk omräkning av beviljad förmån i ett medlemsland efter ansökan om förmån i ett annat medlemsland Metodstöd ansökningsförfarandet Från och med när kan den svenska förmånen omräknas? Ansökan om förmån som har lämnats in i ett medlemsland före den 1 maj Från och med när kan den svenska förmånen beviljas? Överklagande Omprövning enligt socialförsäkringsbalken Provisorisk utbetalning Enhetlig tolkning Omräkning av valutor Valutaomräkning Vilken växelkurs ska användas? Omräkning av valutor enligt förordning 1408/ Återbetalning av för mycket utbetald ersättning Allmänt Återbetalning av för mycket betald ersättning enligt förordning 987/ Artikel 72.1 i förordning 987/2009 pensionsförmåner och andra socialförsäkringsförmåner När kan Försäkringskassan begära ersättning enligt punkt 1? Artikel 72.2 i förordning 987/2009 invaliditets- och pensionsförmåner När kan Försäkringskassan begära ersättning enligt punkt Artikel 72.3 i förordning 987/2009 ekonomiskt bistånd Återbetalning av för mycket betald ersättning enligt förordning 574/

8 16.7 Metodstöd Försäkringskassans hantering av belopp som skickas från institution i annat medlemsland Metodstöd Försäkringskassans hantering av de belopp som skickas till institution i annat medlemsland Blanketter och intyg Informationsutbytet enligt de nya förordningarna Blanketter tas fram av AK Kopia av blanketter Allmän blankett E Intyg P Blanketter i E 200-serien för handläggning av sjukersättning och aktivitetsersättning Metodstöd blanketter i 200-serien för sjukersättning och aktivitetsersättning Konventioner Allmänt om tillämpning av konventioner Konventioner om social trygghet i förhållande till förordning 883/ Konventioner om social trygghet i förhållande till socialförsäkringsbalken Konventioner om social trygghet mellan Sverige och andra länder inom EU/EES Fortsatt tillämplighet Nordiska konventionen om social trygghet Konventioner om social trygghet med länder utanför EU/EESområdet Konventioner om social trygghet mellan Sverige och övriga länder Personkrets Likabehandling Sammanläggning av försäkringsperioder Export Konventionen med Kanada Personkrets Beräkning Export Konventionen med USA Personkrets Likabehandling Beräkning Export Konventionen med Chile Personkrets Likabehandling Beräkning Export Konventionen med länderna i före detta Jugoslavien Metodstöd - hantering av ansökningar om ersättning i konventionsländer i före detta Jugoslavien Adresser till förbindelseorganen alternativt pensionsorgan i konventionsländerna

9 Källförteckning Sakregister Bilaga 1: Anvisningar till E-blanketter och intyg

10 Förkortningar AFL AK EEG EES EG Lagen (1962:381) om allmän försäkring Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare Europeiska ekonomiska gemenskapen Europeiska ekonomiska samarbetsområdet Europeiska gemenskapen EG-fördraget Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (t.o.m. den 1 december 2009) EGT EU Europeiska gemenskapernas officiella tidning (t.o.m. den 31 januari 2003) Europeiska unionen EUF-fördraget Fördraget om Europeiska Unionens funktionssätt (fr.o.m. den 1 december 2009) EUT Europeiska unionens officiella tidning (fr.o.m. den 1 februari 2003) Förordning 1408/71 Förordning 1612/68 Förordning 574/72 Förordning 859/2003 Förordning 883/2004 Förordning 987/2009 Förordning 1231/2010 Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen Rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen Rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpning av förordningen (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen Rådets förordning (EG) nr 859/2003 av den 14 maj 2003 om utvidgning av bestämmelserna i förordning (EEG) nr 1408/71 och förordning 574/72 till att gälla de medborgare i tredje land som enbart på grund av sitt medborgarskap inte omfattas av dessa bestämmelser Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1231/2010 av den 24 november 2010 om utvidgning av förordning (EG) nr 883/2004 och förordning (EG) 987/2009 till att gälla de tredjelandsmedborgare som enbart på grund av sitt medborgarskap inte omfattas av dessa förordningar 10

11 Förordning 465/2012 IAF PGB PGI Prop. PSC RFFS SFB SFBP Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 465/2012 av den 22 maj 2012 om ändring av förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen och av förordning (EG) 987/2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 Inspektionen om arbetslöshetsförsäkringen Pensionsgrundande belopp Pensionsgrundande inkomst Proposition Pensionsskyddscentralen i Finland Riksförsäkringsverkets författningssamling Socialförsäkringsbalken Lagen (2010:111) om införande av socialförsäkringsbalken SofL Socialförsäkringslagen (1999:799) 11

12 Sammanfattning I denna vägledning beskrivs bestämmelserna om sjukersättning och aktivitetsersättning för personer som både bott eller arbetat i Sverige och i ett annat EU/EES-land, Schweiz eller ett konventionsland. Dessa förmåner regleras i socialförsäkringsbalken (SFB), förordning (EG) 883/2004 och förordning (EG) 987/2009. Socialförsäkringsbalken trädde i kraft den 1 januari 2011 och ersatte en rad tidigare lagar inom socialförsäkringsområdet, så som lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) och socialförsäkringslagen (SofL). Av lagen (2010:111) om införande av socialförsäkringsbalken (SFBP) framgår att vissa bestämmelser i den numera upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring fortfarande kan tillämpas. Vägledningen beskriver också de konventioner som Sverige ingått med andra länder. I vägledning 2013:1 Sjukersättning beskrivs villkoren för rätt till sjukersättning enligt svensk lagstiftning. I vägledning 2013:2 Aktivitetsersättning beskrivs villkoren för rätt till aktivitetsersättning enligt svensk lagstiftning. Hur mycket ersättning som ska betalas ut samt de särskilda reglerna för sjukersättning för försäkrade som omfattas av 37 kap. i socialförsäkringsbalken beskrivs i vägledning 2013:3 Sjukersättning och aktivitetsersättning beräkning, steglös avräkning m.m. Vägledningarna ska vara ett stöd i det dagliga arbetet hos Försäkringskassan så att bestämmelserna tillämpas på ett riktigt sätt. Syftet med denna vägledning är att vara ett hjälpmedel för den som handlägger ärenden om sjukersättning och aktivitetsersättning för personer som både bott eller arbetat i Sverige och i ett annat EU-land eller ett konventionsland. Vägledningen förklarar svensk lagstiftning, konventioner och förordningarna 883/2004 och 987/2009 som handläggaren har att tillämpa. Eftersom vägledningen är en beskrivning av gällande rätt hänvisas den som vill läsa bestämmelsen i sin helhet till respektive författning. Vägledningen omfattar bland annat förmåner vid invaliditet enligt kapitel 4 i förordning 883/2004, dvs. förmåner vid invaliditet, förmåner vid invaliditet enligt kapitel 5 i förordningen, dvs. i de fall som sjukersättningen och aktivitetsersättningen ska beräknas på samma sätt som förmåner vid ålderdom och dödsfall ansökningsförfarandet inom EU. I de exempel där det förekommer beräkning är det, om inte annat nämns, prisbasbeloppet för år 2010 som används, dvs kronor 12

13 Vägledningen är indelad i 18 kapitel, som vart och ett behandlar ett område. Varje kapitel är även indelat i avsnitt och inleds med en kort beskrivning av innehållet. Kapitel 1 i denna vägledning är ett allmänt kapitel som kort beskriver försäkringstillhörighet. Kapitel 2 beskriver det övergripande syftet med regelsystemet inom EU för samordning av medlemsländernas regler om social trygghet. Det ger en översiktlig bild av reglerna om social trygghet inom EU och en beskrivning av vilka länder som räknas som medlemsländer vid tillämpning av förordningarna. Kapitel 3 ger en beskrivning om vilka institutioner som är behöriga i ärenden vid tillämpning av förordning 883/2004 och förordning 987/2009. Kapitel 4 6 handlar om vem som omfattas av bestämmelserna i förordningarna och om den förmån som är aktuell är omfattad av förordningarna. De ger också en översiktlig beskrivning om hur man ska bestämma vilket medlemslands lagstiftning som ska användas i ett försäkringsärende. Kapitel 7 9 beskriver beräkning av inkomstrelaterad sjukersättning och aktivitetsersättning och garantiersättning enligt förordning 883/2004. Kapitel 10 beskriver samordningsreglerna enligt svensk lagstiftning och förordning 883/2004 som gäller då en person har både sjukersättning eller aktivitetsersättning och invaliditetsförmåner från andra medlemsländer eller svensk eller utländsk yrkesskadelivränta. Kapitel 11 handlar om ansökningsförfarandet när en person vill ha sjukersättning eller aktivitetsersättning och har omfattats av flera länders lagstiftning. Det handlar också om beslut om ersättning enligt bestämmelserna i förordning 883/2004 och förordning 987/2009. Kapitel 12 behandlar hur rätten till utbetalning av sjukersättning eller aktivitetsersättning påverkas vid utlandsvistelse och andra utbetalningsfrågor vid utlandsvistelse. I kapitel 13 ges en beskrivning av Försäkringskassans handläggning när en person har begärt omräkning av sjukersättning eller aktivitetsersättning med hänsyn till förordning 883/2004 eller ansökan om att beviljas förmån med hänsyn till övergångsbestämmelserna till förordningen. Kapitel 14 beskriver hur en person kan överklaga ett beslut som har beräknats enligt förordning 883/2004. Vilken växelkurs som Försäkringskassan ska använda i olika situationer beskrivs i kapitel 15. Kapitel 16 behandlar i vilka situationer Försäkringskassan kan få tillbaka ersättning genom att vända sig till socialförsäkringsinstitutionen i det andra medlemslandet. Det beskrivs också när socialförsäkringsinstitutionen i det andra medlemslandet kan begära motsvarande ersättning från Försäkringskassan. 13

14 I kapitel 17 ges en kortfattad beskrivning om de blanketter som Försäkringskassan använder när personer som varit omfattade av två eller flera medlemsländers lagstiftningar ansöker om sjukersättning eller aktivitetsersättning. Slutligen beskrivs i kapitel 18 de konventioner om social trygghet som Sverige har ingått med länder inom EU/EES och andra länder. 14

15 Läsanvisningar Denna vägledning ska vara ett hjälpmedel för Försäkringskassans medarbetare i handläggningen. Den kan också vara ett stöd vid utbildning av Försäkringskassans personal. Vägledningen redovisar och förklarar lagar, förordningar och andra bestämmelser. Den redogör för de delar av lagens förarbeten som är särskilt viktiga för att förstå hur lagen ska tillämpas. Den redogör också för rättspraxis samt för Försäkringskassans rättsliga ställningstaganden. Vägledningen innehåller också en beskrivning av hur man ska handlägga ärenden och vilka metoder som då ska användas för att åstadkomma både effektivitet och kvalitet i handläggningen. Rubriken till sådana kapitel eller avsnitt inleds med ordet Metodstöd. Hänvisningar I vägledningen finns hänvisningar till lagar, förordningar, föreskrifter, allmänna råd, Försäkringskassans rättsliga ställningstaganden och interna styrdokument, förarbeten, rättsfall, JO-beslut och andra vägledningar. I vägledningen finns även hänvisningar till konventioner och förordningar, främst förordningarna 883/2004 och 987/2009. Hänvisningen finns antingen angiven i löpande text eller inom parentes i direkt anslutning till den mening eller det stycke den avser. I en bilaga till vägledningen finns en källförteckning som redovisar de lagar, förordningar, domar etc. som nämns i vägledningen. Exempel Vägledningen innehåller också exempel. De är komplement till beskrivningarna och åskådliggör hur en regel ska tillämpas. Historikbilaga Denna vägledning har reviderats. I en bilaga till vägledningen finns en historikbilaga. Den innehåller en kortfattad beskrivning av de ändringar som gjorts i respektive version av vägledningen. Att hitta rätt i vägledningen I vägledningen finns en innehållsförteckning och ett alfabetiskt sakregister. Innehållsförteckningen är placerad först och ger en översiktsbild av vägledningens kapitel och avsnitt. Sakregistret finns sist i vägledningen och innehåller sökord med sidhänvisningar. 15

16 1 Försäkringstillhörighet I detta avsnitt beskrivs översiktligt vad bestämmelserna i de olika regelverken innebär för tillhörigheten till svensk försäkring. I vägledningarna 2004:11 Tillämplig lagstiftning, EU, socialförsäkringskonventioner, m.m. samt 2000:2 Försäkrad i Sverige genom bosättning eller arbete finns bestämmelserna närmare presenterade. 1.1 Allmänt om försäkringstillhörighet Försäkringstillhörigheten baseras på var personen bor eller arbetar. Bestämmelser om vem som är försäkrad finns i nationell lagstiftning, EU:s samordningsbestämmelser, socialförsäkringskonventioner och övriga internationella överenskommelser. Förutsättningarna för att en person ska kunna få en förmån eller tjäna in en pensionsrättighet i Sverige är att han eller hon omfattas av svensk socialförsäkring och är försäkrad för motsvarande förmån i Sverige. Försäkringskassan ska med utgångspunkt i socialförsäkringsbalken (SFB), EU:s förordningar samt socialförsäkringskonventioner bedöma om en person omfattas av svensk socialförsäkring. Både EU:s förordningar och konventioner som Sverige har ingått med andra länder har företräde framför SFB i sådana bedömningar. 1.2 EU:s samordningsbestämmelser Bestämmelserna om samordning av medlemsstaternas nationella system för social trygghet har sin grund i rätten till fri rörlighet för personer. Denna rätt regleras i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). EU:s samordningsbestämmelser inom socialförsäkringsområdet finns i två förordningar: Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (förordning 883/2004) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (tillämpningsförordning 987/2009). 16

17 Förordningarna tillämpas från och med den 1 maj Det finns dock situationer där tidigare förordningar fortfarande ska tillämpas för vissa tredjelandsmedborgare. De tidigare förordningarna är: Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpning av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (förordning 1408/71) Rådets förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpning av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (förordning 574/72) Länder som omfattas av bestämmelserna De länder som omfattas av förordning 883/2004 och 987/2009 är medlemsländerna i EU, EES-länderna (Island, Liechtenstein, Norge) och Schweiz Personkrets Förordning 883/2004 omfattar samtliga medborgare, statslösa och flyktingar som är bosatta i en medlemsstat och som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater, samt deras familjemedlemmar eller efterlevande (artikel 2.1 i förordning 883/2004). Personkretsen i förordning 883/2004 har utvidgats till att omfatta fler personer i förhållande till personkretsen i förordning 1408/71 (artikel 2.1 i förordning 1408/71). Förordningen omfattar även efterlevande till personer som har omfattats av lagstiftningen i någon medlemsstat, oberoende av dessa personers medborgarskap. Detta förutsätter att den efterlevande är medborgare i en medlemsstat, är statslös eller flykting och är bosatt i en medlemsstat (artikel 2.2 i förordning 883/2004). För bestämmelser avseende tredjelandsmedborgare se vägledning 2004: Sakområden Förordning 883/2004 ska tillämpas på alla allmänna och särskilda sociala trygghetssystem oberoende av om de är avgiftsfinansierade eller inte. Den tillämpas också på system som reglerar arbetsgivares eller redares skyldigheter. Förordning 883/2004 ska också tillämpas på särskilda ickeavgiftsfinansierade kontantförmåner. Det gäller sådana förmåner som utges enligt en lagstiftning som har drag av både social trygghet och socialt stöd. Av artikel 3.1 i förordning 883/2004 framgår vilka sakområden som förordningen gäller. Motsvarande uppgifter i förordning 1408/71 finns i artikel 4.1. Skrivningen i förordning 883/2004 innebär ett förtydligande jämfört med tidigare. 17

18 1.2.4 Likvärdiga förmåner, inkomster, omständigheter eller händelser Ett medlemsland ska ta hänsyn till likvärdiga förmåner, inkomster, omständigheter eller händelser som inträffat i ett annat medlemsland. Det innebär att förmåner, inkomster, omständigheter eller händelser som har rättsverkningar enligt ett medlemslands lagstiftnings ska beaktas även om de förvärvats eller inträffat i ett annat medlemsland. En tillämpning av bestämmelsen får dock inte leda till att ett medlemsland blir behörigt eller att dess lagstiftning blir tillämplig. (Beaktandeskäl 9 12 samt artikel 5 i förordning 883/2004) Detta är en ny bestämmelse som inte har någon motsvarighet i förordning 1408/71. Den bygger på uttalanden från EU-domstolen i ett antal avgöranden Sammanläggning av försäkringsperioder Både i förordning 883/2004 och i förordning 1408/71 finns bestämmelser om sammanläggning av försäkringsperioder för att garantera att de personer som rör sig inom gemenskapen ska få behålla rättigheter och förmåner de har eller håller på att förvärva. Om lagstiftningen i en medlemsstat innehåller bestämmelser som kräver att försäkrings-, anställnings- eller bosättningsperioder har fullgjorts för rätt till ersättning ska perioder fullgjorda enligt en annan medlemsstats lagstiftning beaktas. (Beaktandeskäl 13 och 14 samt artikel 6 i förordning 883/2004 och bland annat artikel 18 och artikel 45 i förordning 1408/71) Bestämmelser om tillämplig lagstiftning Förordning 883/2004 och förordning 987/2009 innehåller bestämmelser som reglerar vilket medlemslands lagstiftning som ska tillämpas när personer flyttar inom EU/EES inklusive Schweiz eller arbetar i ett annat EU/EESland eller Schweiz. Att förordningen pekar ut ett medlemslands lagstiftning innebär inte att en person faktiskt kommer att omfattas av landets försäkring eller att den personen kommer att ha rätt till förmåner. Det är alltid medlemslandets nationella lagstiftning som avgör vem som uppfyller villkoren för att omfattas av försäkringen och ha rätt till förmåner. En grundläggande princip för fastställandet av tillämplig lagstiftning är att en person ska omfattas av lagstiftningen i endast ett medlemsland (artikel 11.1 i förordning 883/2004 och artikel 13.1 i förordning 1408/71). De så kallade lagvalsreglerna bestämmer vilket detta medlemsland är (artiklarna i förordning 883/2004 och artiklarna i förordning 1408/71). Huvudregeln är att personen ska omfattas av arbetslandets lagstiftning, vilket innebär att den som är anställd eller egen företagare i ett medlemsland ska omfattas av lagstiftningen i det medlemslandet (artikel 11.3 a i förordning 883/2004 samt artikel 13.2 a b i förordning 1408/71). 18

19 I vissa situationer är det lämpligare att en person omfattas av ett annat lands lagstiftning än där han eller hon faktiskt arbetar. Det finns därför en rad undantag från principen om arbetslandets lagstiftning. Det gäller bland annat när en anställd är utsänd av sin arbetsgivare och när en egen företagare tillfälligt utför verksamhet i ett annat medlemsland samt då en person normalt arbetar i två eller flera medlemsländer (artiklarna 1 16 i förordning 883/2004 och artiklarna i förordning 1408/71). Det finns dock ett antal särskilda bestämmelser för dem som är offentligt anställda, får arbetslöshetsersättning från sitt bosättningsland efter att ha omfattats av ett annat medlemslands lagstiftning, är inkallade eller återinkallade till militärtjänstgöring eller civil tjänstgöring i en medlemsstat samt för dem som inte förvärvsarbetar. 1.3 Socialförsäkringskonventioner Förutom EU:s förordningar om samordning av systemen för social trygghet kan de konventioner om social trygghet som Sverige ingått med andra länder reglera en persons försäkringstillhörighet. Konventionerna innehåller också regler om bland annat samordning av och rätten till förmåner. Konventioner om social trygghet har på samma sätt som EU:s förordningar till syfte att samordna och reglera tillämpningen av ländernas socialförsäkringssystem i olika försäkringssituationer. De är uppbyggda enligt liknande principer som förordning 1408/71 och innehåller i huvudsak motsvarande bestämmelser om likabehandling, sammanläggning av försäkrings- och bosättningsperioder samt om export av vissa förmåner. Det finns både bilaterala och multilaterala konventioner. De bilaterala konventionerna är avtal mellan två länder medan multilaterala konventioner ingås mellan flera länder. Av de konventioner Sverige har ingått är nästan alla bilaterala. En annan sorts konvention är de sjukvårdsöverenskommelser som Sverige ingått med andra länder. En sådan överenskommelse behandlar endast sjukvård. Sverige har också ingått andra internationella överenskommelser för personal vid internationella organisationer. För en förteckning av vilka länder Sverige har socialförsäkringskonventioner med se vägledning 2004: Socialförsäkringsbalken SFB innehåller bestämmelser om vem som är försäkrad enligt svensk lagstiftning, under vilken tid en person är försäkrad hur länge en förmån kan betalas ut till en försäkrad som vistas utomlands. 19

20 Socialförsäkringen är indelad i en bosättningsbaserad och en arbetsbaserad del. Det innebär att vissa förmåner grundas på bosättning i Sverige medan andra kräver arbete här. (5 kap. 9 och 6 kap. 6 SFB) Reglerna om tillhörighet till svensk försäkring enligt SFB finns närmare beskrivna i vägledning 2000: Bosättningsbaserad försäkring Den som anses bosatt i Sverige omfattas av den bosättningsbaserade försäkringen. Även familjemedlemmar till den som är försäkrad kan i vissa fall omfattas av den bosättningsbaserade försäkringen (5 kap. 8 SFB). Till den bosättningsbaserade försäkringen hör sådana förmåner som utgör bidrag, till exempel barnbidrag, samt förmåner som betalas med garantibelopp, t.ex. föräldrapenning på lägstanivån och grundnivå. De förmåner som är bosättningsbaserade finns i 5 kap. 9 och 10 SFB. För att kunna få en förmån krävs givetvis att personen uppfyller kraven enligt den aktuella förmånens lagstiftning och inte endast kraven för att omfattas av försäkringen Bosättning i Sverige Den som har sin egentliga hemvist i Sverige ska anses som bosatt här (5 kap. 2 SFB). Den som kommer till Sverige och har för avsikt att vistas här under längre tid än ett år ska också anses bosatt här. Omvänt gäller att en person som lämnar landet fortfarande ska anses bosatt här om utlandsvistelsen kan antas vara längst ett år. (5 kap. 3 SFB) Det finns särskilda bestämmelser om undantag från dessa huvudprinciper för vissa grupper. Det gäller utsända, statsanställda, personer som tillhör en annan stats beskickning, studerande och biståndsarbetare Den arbetsbaserade försäkringen Den som arbetar i Sverige omfattas av den arbetsbaserade försäkringen. Med arbete avses både anställning, uppdrag och arbete i egen verksamhet (6 kap. 2 SFB). Till den arbetsbaserade försäkringen hänförs sådana förmåner som kan sägas utgöra rena inkomstbortfallsförsäkringar. Det är alltså fråga om förmåner som kan betalas i relation till förlorad arbetsinkomst, t.ex. sjukpenning och föräldrapenning över lägstanivån (6 kap. 6 SFB) Arbete i Sverige Den som arbetar i en verksamhet här i landet anses arbeta i Sverige. För att ett arbete som en egen företagare utför ska räknas som arbete i Sverige, så ska företagaren bedriva näringsverksamhet som går att hänföra till ett fast 20

21 driftställe i Sverige. (6 kap. 2 SFB och 2 kap. 29 inkomstskattelagen [1999:1229] [IL]). Det finns vissa situationer där arbete som faktiskt utförs utanför Sverige ändå ska räknas som arbete här. Omvänt gäller också att visst arbete i Sverige inte ska räknas som arbete här Försäkringstid En person är försäkrad för bosättningsbaserade förmåner så länge han eller hon kan anses bosatt i Sverige (5 kap. 9 och 10 SFB). För arbetstagare gäller den arbetsbaserade försäkringen från och med den dag då anställningen börjar. För andra än anställda gäller försäkringen från den dag arbetet har påbörjats. (6 kap. 8 första stycket SFB) Den arbetsbaserade försäkringen gäller för den tid då personen arbetar i Sverige. Det finns också ett generellt efterskydd i tre månader efter det att personen har slutat att arbeta av någon annan anledning än ledighet för semester, ferier eller motsvarande. För inkomstrelaterad sjukersättning och inkomstrelaterad aktivitetsersättning är efterskyddet ett år. Efterskyddet upphör dock om personen börjar arbeta i ett annat land och då omfattas av motsvarande försäkring i det landet, eller om det finns andra särskilda skäl. (6 kap. 8 andra stycket SFB) I vissa fall kan den arbetsbaserade försäkringen gälla under längre tid. För den som till exempel får en arbetsbaserad förmån gäller försäkringen så länge förmånen betalas ut (6 kap. 9 SFB). Arbetsskadeförsäkringen, försäkringen för inkomstgrundad ålderspension och försäkringen för efterlevande och efterlevandestöd ska gälla när rätten till förmån kan härledas från ett arbete i Sverige. Detsamma gäller för försäkringen för föräldrapenning på grundnivå eller över grundnivå. Försäkringen för pensioner ska också gälla om rätten till förmånen kan härledas från någon av de speciella försäkringssituationer som avses i 6 kap. 19 och 20 SFB. (6 kap. 11 SFB) För en biståndsarbetare som ansetts bosatt i Sverige under utlandsarbetet börjar efterskyddet att löpa efter återkomsten till Sverige (6 kap. 12 SFB). En person som omfattas av ett skydd för den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI-skydd) enligt 26 kap SFB är också fortsatt försäkrad för arbetsbaserade förmåner (6 kap. 10 SFB) Speciella försäkringssituationer SFB anger också speciella situationer som innebär att en person är försäkrad för en viss eller vissa förmåner. Dessa bestämmelser finns i 6 kap SFB. Om en person på grund av EU:s samordningsbestämmelser i förordningarna 1408/71 och 883/2004 ska omfattas av en annan medlemsstats lagstiftning är personen inte försäkrad enligt SFB för sådana förmåner som omfattas av förordningarna (4 kap. 5 SFB). 21

22 2 Förordningarna 883/2004 och 987/2009 och samordning av de sociala trygghetssystemen Kapitlet ger en bakgrund till förordningarna 883/2004 och 987/2009 och en översiktlig bild av reglerna om social trygghet inom EU. Det redogör också för vilka länder som är medlemmar i EU och vilka andra länder som tillämpar bestämmelserna om samordning, exempelvis genom EES-avtalet. Kapitlet beskriver allmänt hur förordningarna 883/2004 och 987/2009 är uppbyggda och var man hittar de bestämmelser som rör sjukersättning och aktivitetsersättning. Även samordningsbestämmelsernas fyra huvudprinciper behandlas, liksom bestämmelsernas förhållande till konventioner om social trygghet och till Sveriges nationella lagstiftning. 2.1 Kort om EU Det nuvarande europeiska samarbetet startade 1957 genom att Romfördraget undertecknades av de sex länder som bildade den Europeiska kol- och stålunionen. Fördraget innebar bildandet av den Europeiska Ekonomiska Gemenskapen (EEG) och trädde i kraft den 1 januari Genom Romfördraget åtog sig medlemsstaterna inte bara att bilda en tullunion utan också att skapa en ekonomisk gemenskap inom vilken de successivt skulle gå vidare mot ett alltmer intensivt ekonomiskt och politiskt samarbete. En av de viktigaste principerna i Romfördraget om upprättande av en europeisk ekonomisk gemenskap är principen om arbetskraftens fria rörlighet. Romfördraget döptes senare om till fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (EG). När Maastrichtfördraget trädde ikraft den 1 november 1993 bildades den Europeiska Unionen (EU). Den 1 december 2009 trädde Lissabonfördraget i kraft. Lissabonfördraget ändrade de befintliga EU- och EG-fördragen. En del av ändringarna innebar att EG-fördraget bytte namn till Fördraget om Europeiska Unionens funktionssätt (EUF-fördraget) och begreppet EG försvann. Bland annat blev EG-domstolen i stället Europeiska unionens domstol (EU-domstolen). Den fria rörligheten fortsätter att vara en av de viktigaste principerna inom EU och regleras numera i artikel 45 i EUF-fördraget. 2.2 Allmänt om den fria rörligheten Inom EU finns det ett detaljerat regelsystem för samordning av medlemsländernas regler om social trygghet. Genom detta system kan personer som flyttar från ett land till ett annat inom EU för att arbeta få ett tillfredsställande socialförsäkringsskydd. Det gör att den fria rörligheten inom EU underlättas. 22

23 Den fria rörligheten för personer är en av fyra friheter som har sin grund i artikel 45 i EUF-fördraget. De tre övriga friheterna är fri rörlighet för varor, tjänster och för kapital. Den fria rörligheten för personer innebär inte bara att direkta hinder för människors rätt att fritt röra sig över gränserna avskaffas. Det innebär också att indirekta hinder kan undanröjas, dvs. omständigheter som kan bidra till att möjligheterna att fritt flytta inom EU inte utnyttjas. En sådan omständighet kan vara att människor riskerar att förlora sin sociala trygghet om de flyttar utomlands. 2.3 Bakgrund till förordningarna Redan vid tidpunkten för Romfördraget ansåg man att de olika ländernas sociala trygghetssystem kunde utgöra ett hinder mot den fria rörligheten. Eftersom medlemsländernas sociala trygghetssystem skiljer sig från varandra kan det uppstå situationer när en anställd eller egenföretagare som byter arbetsland får ett sämre försäkringsskydd. Till exempel kan det nya landets lagstiftning kräva en viss kvalifikationstid innan förmåner kan beviljas. Innan villkoret är uppfyllt kan den anställde bli utan försäkringsskydd. Glappet uppstår om det land man flyttar ifrån inte har någon efterskyddstid, eller om den är kortare än kvalifikationstiden i det nya arbetslandet. För att undvika sådana negativa konsekvenser vid byte av arbetsland inom unionen innehöll Romfördraget, och numera EUF-fördraget, bestämmelser som ger Europaparlamentet och Europeiska unionens råd (även kallat rådet) behörighet att besluta om åtgärder inom den sociala trygghetens område, som är nödvändiga för att genomföra fri rörlighet för arbetstagare (artikel 48 i EUF-fördraget). I enlighet med bestämmelsen i dåvarande artikel 42 i EG-fördraget (numera artikel 48 i EUF-fördraget) antog Europaparlamentet och europeiska unionens råd förordning 883/2004 och dess tillämpningsförordning 987/2009. Förordningarna ska enligt EUF-fördraget garantera migrerande arbetstagare och egenföretagare samt deras familjemedlemmar att alla perioder som beaktas enligt lagstiftningen i de olika länderna läggs samman för förvärvande och bibehållande av rätten till förmåner och för beräkning av förmånernas storlek, förmånerna betalas ut till personer bosatta inom medlemsstaternas territorier. EU-förordningarna är direkt tillämpliga i Sverige. Om en svensk författning skulle strida mot en bestämmelse i någon av förordningarna ska bestämmelsen i förordningen tillämpas i stället för den svenska författningen. 2.4 Förordningarna om samordning Såsom framkommer i avsnitt 1.2 finns bestämmelserna om social trygghet framför allt i förordning 883/2004 och förordning 987/2009. Förordningarna 23

24 ersätter de tidigare samordningsförordningarna förordning 1408/71 och förordning 574/72. Bestämmelserna är endast tillämpliga för personer som är eller har varit omfattade av ett eller flera medlemsländers lagstiftningar för socialförsäkring. Förordning 883/2004 och tillämpningsförordning 987/2009 ersätter förordning 1408/71 och dess tillämpningsförordning 574/72. De nya förordningarna innebär en modernisering och förenkling av de tidigare förordningarna. Ett effektivare och närmare samarbete mellan socialförsäkringsinstitutionerna i medlemsländerna ska så snabbt som möjligt ge de personer som omfattas av förordningarna möjlighet att kunna utnyttja sina rättigheter. En viktig del i moderniseringen är att informationsutbytet mellan länderna i framtiden ska ske på elektronisk väg. Se vidare kapitel 17. Förordning 1408/71 och tillämpningsförordningen 574/72 är fortfarande tillämpliga på tredjelandsmedborgare gentemot Förenade kungariket och även i vissa fall gentemot Danmark. 2.5 Syftet med förordningarna Syftet med förordning 883/2004 och 987/2009 är att i så stor utsträckning som möjligt samordna medlemsländernas olika sociala trygghetssystem så att den fria rörligheten kan förverkligas. På detta sätt undviker man att personer som har tjänat in rätt till förmåner i ett land förlorar dessa om de flyttar till ett annat land eller att de går miste om förmåner i sitt nya bosättningsland. Syftet är däremot inte att harmonisera de olika ländernas system, dvs. att få dem lika eller likformiga. Varje medlemsland har rätt att utforma sina egna sociala trygghetssystem. Det är alltså varje lands lagstiftning som avgör villkoren för att personer ska få rätt till förmåner och förmånernas innehåll. Avsikten med förordningarna är endast att samordna de olika system som finns. 2.6 Medlemsländer Sverige är medlem i EU sedan den 1 januari I EU ingår i dag (2014) 28 länder. Dessa länder är Sverige, Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Förenade kungariket (Storbritannien och Nordirland), Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike. I denna vägledning innefattar begreppet medlemsländer eller medlemsstater förutom medlemsländerna i EU även EES-länderna (Island, Liechtenstein, Norge) och Schweiz. Detta på grund av att EU har ingått avtal med dessa länder om tillämpningen av förordning 883/2004. Se vidare nedan om vissa avtal som EU ingått med andra länder och vad de innebär. 24

25 2.6.1 EES-avtalet EES-avtalet trädde i kraft den 1 januari 1994 och tillämpas för närvarande mellan EU:s 28 medlemsländer och Island, Liechtenstein och Norge. Avtalet innebär att de anslutande EFTA-länderna, dvs. Island, Liechtenstein och Norge, förbinder sig att uppfylla vissa förpliktelser, bland annat att tillämpa förordningarna 1408/71 och 574/72. EU-förordningar gäller till skillnad från direktiv direkt i medlämsländerna. Direktiv gäller först sedan de införlivats genom lagstiftning. EES-avtalet innebär för Sveriges del att förordningarna 1408/71 och 574/72 har varit tillämpliga i Sverige sedan den 1 januari Genom den gemensamma EES-kommitténs beslut 76/2011 har EES-avtalet utökats till att omfatta även de nya förordningarna. Därför ska förordning 883/2004 och förordning 987/2009 från och med den 1 juni 2012 tillämpas även mellan EU och EFTA-länderna, Island, Liechtenstein och Norge Avtal mellan EU och Schweiz EU och Schweiz har ingått ett avtal om fri rörlighet för personer. Avtalet trädde i kraft den 1 juni 2002 och finns publicerat i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT) nr L 114, (s. 1 63). Till följd av avtalet ska Schweiz betraktas som medlemsstat vid tillämpning av förordningarna 1408/71 och 574/72. Schweiziska medborgare och deras familjemedlemmar omfattas alltså av den personkrets som anges i artikel 2 i förordning 1408/71. Den 31 mars 2012 antogs beslut nr 1/2012 av den gemensamma kommitté som inrättats genom avtalet mellan å ena sidan Europeiska gemenskapen (EG) och dess medlemsstater och å andra sidan Schweiz. Beslut 1/2012 uppdaterar bilaga två till avtalet mellan EG och dess medlemsstater och Schweiz, vilket innebär att förordning 883/2004 samt förordning 987/2009 ska tillämpas i förhållande till Schweiz från och med den 1 april Avtalet omfattar inte förordning 465/ Territoriell omfattning Förordning 883/2004 gäller inom EU-ländernas territorier. För Frankrike innebär det att fastlandsterritoriet, dvs. det egentliga Frankrike, och de utomeuropeiska departementen omfattas av förordningen. Dessa departement är Guadeloupe, Martinique, Réunion, Saint-Pierre-et Miquelon och Franska Guyana. Beträffande Portugal omfattas Azorerna och Madeira och beträffande Spanien Kanarieöarna. Beträffande Storbritannien så gäller förordningen för Gibraltar men däremot inte för Kanalöarna och ön Man. Färöarna och Grönland tillhör inte EU. Grönland tillhörde gemenskapen fram till år Rättigheter som har tjänats in enligt förordning 1408/71 fram till tidpunkten för utträdet är dock fortfarande skyddade. Vidare har personer som omfattas av förordningen rätt till akut sjukvård om de vistas tillfälligt på Grönland. Personer som är försäkrade på Färöarna och Grön- 25

26 land omfattas dock av bestämmelserna i förordning 1408/71 genom den nordiska konventionen, se vidare i avsnitt Huvudprinciper för samordning Samordningen i förordning 883/2004 bestäms utifrån fyra huvudprinciper. Dessa är principerna om likabehandling sammanläggning exportabilitet pro rata temporis-principen. Utöver de fyra huvudprinciperna beträffande samordning av medlemsländernas lagstiftning på socialförsäkringsområdet finns en femte huvudprincip i förordning 883/2004, nämligen principen om ett lands lagstiftning. Se vidare i kapitel Likabehandling En av de bärande principerna inom EU är att all diskriminering på grund av nationalitet är förbjuden. Denna princip om likabehandling framgår också av artikel 4 i förordning 883/2004. Likabehandlingsprincipen innebär att personer som är medborgare, statslösa eller flyktingar i ett medlemsland och som är bosatta i ett annat medlemsland och som omfattas av förordning 883/2004 har samma rättigheter och skyldigheter som landets egna medborgare när det gäller de socialförsäkringsförmåner, som omfattas av förordningen. Det betyder att krav på medborgarskap i ett medlemslands lagstiftning inte gäller gentemot personer som omfattads av förordningen. Administrativa kommissionen har i sin rekommendation nr 22/2003 om likabehandling föreskrivit följande: Pensionsförmåner som föreskrivs i en konvention om social trygghet mellan en medlemsstat och ett tredje land för anställda och egenföretagare som är medborgare i den medlemsstaten bör i princip beviljas anställda och egenföretagare som är medborgare i övriga medlemsstater och som befinner sig i samma objektiva situation genom tillämpning av principerna om likabehandling och icke-diskriminering av medborgare från övriga medlemsstater Sammanläggning Syftet med sammanläggningsprincipen är att anställda och egenföretagare som arbetar i ett medlemsland inte ska gå miste om förmåner eller rättigheter som de tidigare har tjänat in i ett annat medlemsland. Det gäller även om de inte är bosatta i landet de arbetar i. Om ett medlemslands lagstiftning kräver en viss tids försäkring, arbete eller bosättning för att en person ska få rätt till en förmån, får personen tillgodoräkna sig sådan tid i ett annat medlemsland för att på så sätt uppfylla kravet. Perioder med försäkring, arbete 26