blom Ätten Redaktör Michaela Bränn Helsingfors 2009 Släktföreningen Oker-Blom r.f.

Transkript

1 Ätten Oker- blom

2 Ätten Oker- blom Redaktör Michaela Bränn Ansvarig utgivare Släktföreningen Oker-Blom r.f. Redaktör Michaela Bränn, Oy Bränn & Bränn Ab Språkgranskning Katarina Torvalds, Översättningsbyrå Katarsis Fotografier Kimmo Levonen samt släktens arkiv om inte annnat anges. Grafisk formgivning Katri Nietosjärvi Tryckeri Waasa Graphics Oy, Vasa Författarna och Släktföreningen Oker-Blom r.f. ISBN Helsingfors 2009 Släktföreningen Oker-Blom r.f.

3 innehåll Förord En skrift för livet 8 En historia i rakt nedstigande led 10 Jan D. Oker-Blom Tre historiska profiler 22 Elisabeth Stubb Christian Theodor Oker-Blom ( ) Oma toimi Luojan apu 22 Max Oker-Blom ( ) Individens hygien, 34 samhällskroppens välmåga Nils Oker-Blom ( ) Mens sana in corpore sano 48 en sund själ i en sund kropp Bröderna Ole, Nils och björn 60 Majoren, direktören Ole Oker-Blom ( ) 60 Angela Oker-Blom Förmågan att se Nils Oker-Blom som make, konstnär och person 72 Maria Schulman Björn Oker-Blom ( ) om den svenska grenen 82 Inga Oker-Blom Angela Oker-Blom konsten som ett livsverk 92 Katri Tanni Gädda à la Oker-Blom 100 Kenneth Oker-Blom BILAGA Förteckning över arkivmaterial i offentliga arkiv samt 106 ett urval av artiklar och publikationer med anknytning till ätten Oker-Blom. 6 7

4 - Förord En skrift för livet fter att ha hört många historier och anekdoter berättas inom släkten Oker-Blom, efter att ha tagit emot goda idéer och förslag, och inte minst efter att ha mottagit och själv hittat en hel del intressant material om släkten, tyckte jag att det var min plikt att åta mig uppgiften som koordinator för ett bokprojekt. Min roll i själva arbetet var blygsam, men beträffande slutprodukten kommer jag att vara stolt. Det hela började redan långt innan jag fanns till: vi har släktens goda sammanhållning och gemensamma värdegrund beträffande samhälle, hälsa och konst att tacka för att detta verk kommit till. Inom släkten Oker-Blom är det många som har arbetat för fosterlandet, för hälsa, för bildning och för konsten. Boken handlar främst om tidigare generationers betydelsefulla samhälleliga insatser, men knyter också an till dagens värld och de värderingar vi fått i arv och som lever vidare. Må dagens och kommande generationers liv och arbete ge anledning till uppdateringar och många fler utgåvor av denna bok. Låt oss tacka våra förfäder, kämpa för vår nutid och hoppas på framtiden. Bokprojektet har varit väl värt att satsa på. Tack till alla initiativtagare och verkställare! Ett tack riktas även till de organisationer som beviljat utgåvan ekonomiskt stöd: Finlands Adelsförbund r.f. och Sparbanksstiftelsen i Helsingfors. Ett speciellt tack riktas till företaget Oy Bränn & Bränn Ab och redaktören fil.mag. Michaela Bränn, vars arbete tidvis krävt mycket tålamod. Låt denna bok inspirera läsarna till att också i fortsättningen leva och kämpa för ett meningsfullt liv för alla och envar. I Helsingfors i maj 2009, Jan D. Oker-Blom 8 9

5 - En historia i rakt nedstigande led Jan D. Oker-Blom ätt eller fel, vanligen har man tagit faderns släktnamn, som sedan gått vidare till sonens familj, medan döttrar och dotterbarnen fått något annat släktnamn. Personer i samma släkt identifieras ofta enligt efternamnet och följer således släktskapet på fäderne trots att släktskapet på möderne i regel vore pålitligare. När man läser, skriver eller släktforskar skulle det naturligtvis vara intressantare, men samtidigt väldigt komplicerat, att följa bägge släktleden. Hälften av generna i varje generation kommer från en annan släkt än efternamnet ger vid handen. I detta verk sätter vi inte fokus bara på släkt, utan både på släkt och namn. Det har i och för sig en särskild betydelse för människor med samma ovanliga släktnamn, eftersom de ofta får frågan: Hur är ni släkt? I släkten Oker-Blom är vi alla ättlingar till generalen, guvernören och senatorn Christian Th. Oker-Blom. Född som Åkerblom den 7 augusti 1822 blev han år 1866 den första som bar namnet Oker-Blom och han är vår gemensamma förfader. Christian valde den militära banan och 35 år gammal hade han redan befordrats till överste. Sex år senare blev han general, ytterligare tre år senare adlades han, modifierade sitt namn samt valde till släktens valspråk Oma toimi Luojan apu. Christian flyttade till huvudstaden, bosatte sig vid Alexandersgatan och gjorde därmed Helsingfors till hemstad för släkten Oker-Blom. Valspråket Christian Oker-Blom valde inbegriper tanken att det är viktigt att arbeta och försöka göra sitt bästa, men för slutresultatet är man beroende av Guds hjälp. Utöver släktnamnet är valspråket något vi starkt förknippar med ättens anfader. Inom släkten har vi flitigt upprepat och använt oss av valspråket. Jag tror faktiskt att det i någon mån har styrt våra liv. Av allt att döma var generalen flitig, sträng enligt tidens anda, mycket patriotisk och finsksinnad (som det finskspråkiga valspråket antyder). Allt utom det sistnämnda gick i arv till följande generation. Generalens son, Maximilian, kom att som vuxen ha svenska som sitt hemspråk, vilket kanske berodde på att hans hustru var svenskspråkig. Att svenskan, trots generalens fennomani, levde kvar inom släkten är ett faktum som avsevärt har påverkat efterkommande generationer på både gott och ont. Maximilian (Max) Oker-Blom föddes samma år som hans far befordrades till generalitetet. Faderns yrke gick inte i arv, utan Max riktade in sig på studier inom medicin och senare på medicinsk forskning. Professor blev han år Den akademiska banan skulle däremot komma att gå i arv inom vår släkt. Max var också samhällsaktiv och Fyra generationer av huvudmän i släkten Oker-Blom, fr.v. Edgar, Ole och Kenneth Oker-Blom med sonen Jan Didrik Didde i famnen, samlade hösten 1975 i Helsingfors. I bakgrunden syns ett av Angela Oker-Blom målat porträtt av Pauline (f. Stenberg), Kenneths fru

6 Läkaren Maximilian Oker-Blom betonade renlighet, motion och goda vanor som en grund för en god hälsa. innehade många viktiga förtroendeuppdrag, bland annat var han ledamot i stadsfullmäktige i Helsingfors (liksom undertecknad sedan år 2005) och var också Finska Läkaresällskapets första ordförande. Max Oker-Blom var en aktiv skribent och inom släkten har ett antal av hans skrifter och böcker alltid cirkulerat. I varje Oker-Blomskt hem finns antagligen också väggplanschen med Max Oker-Bloms direktiv om hur man skall sköta sin hälsa och leva ett gott liv. Råd i stil med Älä sylje lattialle (Spotta ej på golvet) skrattade jag åt som ung pojke, men en del andra råd är inte lika okomplicerade, utan rentav djupt filosofiska. Många av hans råd skulle vara förtjänta av att upprepas ofta än idag. Max Oker-Blom föddes till ett privilegierat liv men såg sig som en samhällets och vetenskapens tjänare. Han kände att det var hans plikt att sprida hälsokunskap till hela finska folket. Kanske var det en fortsättning på hans fars nationsbyggande livsmålsättning? Ett trevligt rim som är återgivet på väggplanschen ger en ganska bra bild av Max Oker-Bloms viktigaste princip, nämligen renlighet: Sa puhtautta ahkeroi, se alhaisenkin aateloi (Renlighet är bästa smycket säger man på svenska). Som läkare var han en föregångare inom allmän hygien, läkaretik och även sexualfostran, vilket på den tiden var både modigt och kontroversiellt. Inom släkten tycker jag att Max och hans livsverk ganska sent har uppmärksammats och jag kan inte minnas att man i min barndom någonsin skulle ha talat om honom. Ändå är det kanske honom vi har att tacka för att intresset för medicin och samhälleligt engagemang på gräsrotsnivå så starkt levt vidare i släkten. Max dog rätt ung och släktnamnet gick än en gång vidare via en enda son Edgar Oker-Blom ( ). Själv har jag inget minne av Edgar, men på ett fotografi från år 1975 sitter fyra generationer Oker-Blom sida vid sida i samma soffa. Enligt min farmor Greta Oker- Blom (f. Nordström) var hennes svärfar Edgar en stillsam man och i motsats till sin far hade han en god hälsa. Att Edgar fick uppleva sin sonsonsons födelse är förvånansvärt med tanke på hur länge och flitigt han rökte. Edgar och hans maka Zea ( ) fick tre söner: Ole, Nils och Björn. Trots att det verkar finnas mer som skiljer oss åt än som förenar, så finns det också nästan alltid någonting som går igen och som vi har gemensamt. De tre bröderna Ole, Nils och Björn, hade alla lätt för att komma överens med folk: många minns dem rentav som sociala naturbegåvningar. I motsats till sin pappa var min farfar Ole en fart

7 Edgar Oker-Blom ( ) och hans maka Zea (f. Bergroth), en kvinna med en stark vilja. fylld person, inte minst bakom ratten eller rodret, och han älskade umgänge i alla former. Detta trots att de hårda krigsåren naturligtvis haft en negativ inverkan på hela den generationen. Det jag minns av de tre bröderna är att alla tre älskade barn, sin familj och det goda i livet: framförallt uppskattade de samvaro i glada vänners lag. Kanske var det enda sättet att orka leva med de hemska krigsminnena? Farfars dröm var att bli (barn)läkare som sin farfar och bror, men kriget kom emellan och han råkade höra till den årskull som genast efter värnplikt blev inkallad i kriget. Björns (Nalles) liv tog likväl en oväntad vändning på grund av kriget. Efter att ha skadats och förlorat sitt ena ben skickades han till Sverige för vård. I vårt västra grannland kom Nalle att gifta sig och slutligen stanna där. Jag glömmer aldrig när Nalle visade oss barn hur han kunde slå en kniv genom sitt byxben och lämna kniven stående i benet, varefter han bara gick sin väg för att ta sig ett glas! Därefter drog han upp byxbenet och visade att benet var av trä och varnade oss yngre för att göra samma sak Nalle Oker-Blom engagerade sig i sitt nya hemland för ungdomar som kommit på avvägar. Han ordnade bland annat seglatser och utbildningsmöjligheter för ungdomarna. Hans minne lever kvar genom Föreningen Björn Oker-Bloms Minne, som fortfarande idkar välgörenhet till förmån för barn och unga. Nils (Nisse) var den av bröderna som gjorde offentlig karriär. Min första insikt om att han var en prominent person var kring hans död år Att hans död noterades i kvällsnyheterna och att det var så mycket människor på hans begravning överraskade mig. Senare har jag ofta i politiska sammanhang fått frågan om vi är släkt. Vanligen har frågeställaren lyst upp över det jakande svaret och verkat ha ett mycket positivt minne av Nisse Oker-Blom, eller för att citera hans efterträdare som kansler: han var en man som kom överens med alla. Inte heller om Nisse talades det särskilt mycket i mitt barndomshem, men då och då var jag i tillfälle att på diverse tillställningar prata lite med en storväxt och gladlynt person som visste mycket om allt möjligt, men helst lyssnade på det jag eller någon annan yngre person hade att berätta. Nisse, liksom också hans bröder, trivdes alltid speciellt väl bland barn och ungdomar. Alla släkter har sina öden och varje individ har en historia att berätta. Det är bara ledsamt att så mycket gått och går Edgar Oker-Blom var en affärsman och arbetade som kontorschef på Wärtsilä. Han var aktiv inom scoutrörelsen sedan dess begynnelse i Helsingfors under 1910-talet: han tog även med sina tre söner i verksamheten. Edgars egen kår var Spanarna

8 förlorat. Så många minnen, berättelser och anekdoter som kunde vara av stort intresse för kommande generationer. I min omgivning har det aldrig funnits någon som kunnat berätta personliga minnen om de två första generationerna Oker-Blom. De gjorde karriärer som har lämnat spår som är värda eftervärldens aktning och det finns material att tillgå om deras liv. Men om deras uppväxt och tidiga liv vet vi nästan ingenting. Christian kom inte från ett förmöget hem i motsats till många av de unga män som valde den militära banan. Åtminstone till en början var det allt annat än lukrativt. Hur han kom att välja den banan och hur vardagen tedde sig i den spännande tid han levde skulle vara intressant att veta. Max fick en god start, var plikttrogen och arbetade hårt, men hade en del motgångar i karriären liksom problem med hälsan. Privata reflektioner saknas tyvärr så gott som helt. Han lämnade efter sig ett viktigt arv inom medicinen. Två generationer bakåt sträcker sig månget minne och senast då bör dokumenteringen ske om det alls skall bli av. Min farfar minns jag rentav ganska bra, men om kriget som blev en viktig del av hans liv och öde, talade han dessvärre aldrig om i familjekretsen. Han skämde bort sina barnbarn genom att rita fina bilder, köpa glass och ofta erbjuda oss skjuts (han älskade att köra bil). Men för nästa generation kommer den generationen att vara ett oskrivet, avlägset blad. Alla torde ha ett visst intresse för sina rötter. Alla bär vi med oss något av våra förfäder oftast tolkat som något gott en bakgrund, historia och en känsla av samhörighet. Således är det väl nästan en skyldighet att ge något vidare till följande generation. Kusinerna Oker- Blom har hållit bra kontakt trots tidvis långa avstånd, vilket tyder på att vi utöver släktnamnet (och diverse förnamn) har någonting gemensamt. Sjätte generationen eller småkusinerna är min generation. Ett släktporträtt fotograferat år 1951 vid Edgar Oker-Bloms 60-årsdag. På bilden syns Edgars och Zeas tre söner med hustrun och barn: i övre raden fr.v. makarna Greta och Ole, Björn och Inga samt Nils och Constance, sittande på soffan syns Zea och Edgar omgivna av barnbarnen fr.v. Kenneth, Angela, Max, Cecilia och Teodora

9 Nina Westerlund (f. Oker-Blom) och Teodora Teddy Oker- Blom vid Pauline Stenbergs professorsinstallation vid Helsingfors universitet år Med tanke på att det snart är 200 år sedan Christian föddes är det intressant att vi inte är flera än ett tjugotal och att alla som heter Oker-Blom antingen är småkusiner eller ännu närmare släkt. Bland småkusinerna finns det både förnamn, yrken och intressen som gått i arv. Umgänget har inte alltid varit så speciellt intensivt, men då släkten träffas är det god stämning och det uppstår livliga diskussioner. Det har vi säkert samhällsengagemanget och de akademiska och konstnärliga intressena att tacka för. Det är intressen och traditioner jag hoppas att skall gå vidare till kommande generationer. Slutligen gäller det att minnas att vardagen, små anekdoter, egenheter och egenskaper ofta är det som ger historierna en värdefull personlig prägel. Ätten Oker-Blom Släkten torde ha kommit från Sverige, men ursprunget är okänt, och uppgifterna om att stamfadern skulle ha varit fogde vid Åbo slott är osäker. Den förste kände medlemmen är sålunda Matia (Thomae) Åkerblom som föddes 1722 och gick i katedralskolan i Åbo. År 1745 nämns han som häradsskrivare i Kexholms läns norra lantkomissariat, där han ingick i äktenskap med Christina Aurenius, dotter till kyrkoherden i Kesälax Matias Aurenius och Elisabet Berner. Matia Åkerblom dog i Ugunniemi år Sonen Gustav Viktor Åkerblom, sedermera distriktslantmätare i Viborgs län, föddes i Ugunniemi 1754 och gifte sig med Anna Magdalena Tudérus, dotter till kyrkoherden i Jorois Daniel Tudérus och Katarina Elisabet Vadsten. Också deras son Gustav Vilhelm Åkerblom föddes i Ugunniemi Efter avlagd studentexamen blev Gustav Vilhelm Åkerblom prästvigd i Viborg och sedermera kapellan i Sordavala med vicepastors titel. I hans äktenskap med Katarina Elisabet Wahlberg, dotter till kapellanen och vicepastorn i Luumäki, Kristian Adolf Wahlberg och Katarina Backman, föddes Christian Theodor Åkerblom år 1822 i Sordavala. Generalmajoren och stabschefen för finska militären, sedermera senatorn i ekonomiedepartementet, guvernören i Viborgs län och generalen av infanteriet Christian Theodor Åkerblom adlades år 1865 och antog namnet Oker-Blom. Redigerat utdrag från Nils Oker-Bloms artikel Max Oker-Blom I forskningens och folkupplysningens tjänst (Hippokrates. Suomen Lääketieteen Historian Seuran vuosikirja. Helsinki. 1991). Pol.mag., MBA Jan D. Oker-Blom (f. 1975) är medlem av släktföreningens styrelse

10 Christian Theodor Oker-Blom ( ) Julia Böckelman ( ) Maximilian Oker-Blom ( ) Anna Wallenius ( ) Hjalmar Oker-Blom ( ) Paula Hertz ( ) Oker- blom Adliga ätten nr 239 Valspråk: Oma toimi Luojan apu Ole Oker-Blom ( ) Greta Nordström (f. 1923) Nils Oker-Blom ( ) Constance Nordenswan (f. 1923) Björn Oker-Blom ( ) Inga Bergendal (f. 1926) Edgar Oker-Blom ( ) Zea Bergroth ( ) Elinor Vennola (f. 1919) Angela Oker-Blom (f. 1947) Peter Oker-Blom (f. 1952) Teodora Oker-Blom (f. 1945) Maximilian Oker-Blom (f. 1948) Christian Oker-Blom ( ) Cecilia Rosenberg (f. Oker-Blom, 1947) Karin Oker-Blom (f. 1952) Annika Oker-Blom (f. 1953) Alexander Oker-Blom (f. 1964) Kenneth Oker-Blom (f. 1946) 20 21

11 -Tre historiska profiler Elisabeth Stubb hristian Theodor Oker-Blom ( ) Oma toimi Luojan apu Året 1865 kan på flera sätt betraktas som avslutningen på en mellanetapp och inledningen till ett nytt skede i Christian Th. Oker-Bloms liv. Det synligaste och kanske mest påtagliga uttrycket för denna brytpunkt var ett bindesträck med efterföljande stor bokstav och ett Å utbytt mot ett O i släktnamnet Åkerblom. Den förändrade stavningen, knuten till adelskap, kom Christian Th. Oker-Blom till del vid 43 års ålder. Hittills hade han ägnat hela sitt yrkesverksamma liv åt en karriär inom det ryska militärväsendet. Följande år då släkten introducerades i Finlands riddarhus övergick Oker-Blom samtidigt till ett civilt ämbete då han blev utnämnd till guvernör för Viborgs län. Christian Th. Oker-Blom hade i sin familjebakgrund en viss förutsättning för att förtrösta på den Skapares hjälp som han hänvisade till i släktens valspråk Oma toimi Luojan apu, son som han var till kaplanen och vicepastorn i Sordavala, Gustav Vilhelm Åkerblom. Kontakten till prästståndet hade därtill rötter längre bak i släkten genom att flera av förfäderna hade gift in sig i prästsläkter. För Christian Theodors del var det emellertid inte aktuellt att följa varken den teologiska Generalmajoren och stabschefen för finska militären, sedermera senatorn i ekonomiedepartementet, guvernören i Viborgs län och generalen av infanteriet Christian Theodor Oker-Blom ( ). Museiverket

12 banan eller den tjänstemannatradition som fanns i släkten. I stället sökte han sig till Finska kadettkåren i Fredrikshamn. Efter avslutad utbildning befordrades han till fänrik och fick en kommendering till Livgardets litauiska regemente. Därefter följde befordringarna i snabb takt. För att avancera i den militära hierarkin kunde han med sin i konkurrensen relativt anspråkslösa börd inte förlita sig på släktförbindelser till inflytelserika kretsar. Han var istället hänvisad till egen flit och Skaparens hjälp. De som under Finlands tid som storfurstendöme utexaminerades som officerare från Finska kadettkåren hade samma möjligheter att göra karriär i Ryssland som de som hade utbildats i de bästa ryska militärskolorna. Vid 31 års ålder hade Christian Th. Åkerblom befordrats till underkapten och han fick en kommendering till Nikolajevska generalstabsakademin. Två år senare (1855) hade han slutfört utbildningen, blivit befordrad till kapten och Krimkriget hade brutit ut. Åkerblom deltog inte i de egentliga krigshändelserna då de trupper han var knuten till sändes iväg för att säkra ryska rikets västra gränser. Han verkade en tid som kvartermästare, vilket medförde att han var divisionskommendörens närmaste medhjälpare och samtidigt första man i staben. I samband med att han befordrades till överste tilldelades han en ny befattning som stabschef och han fick på så sätt en mångsidig generalstabsutbildning och kunde fördjupa sig i strategiska och militärorganisatoriska frågor. År 1861 fick Christian Th. Åkerblom en kommendering i Finland som stabschef för det som inom kort fick namnet finländska militärdistriktet. Staben för det finländska militärdistriktet var en rysk myndighet och utgjorde den gemensamma staben för de ryska trupper som var stationerade i Finland. Finska enheter var i kommandoärenden underställda denna myndighet, inom staben hade de tilldelats en egen avdelning som gick under namnet staben för finska militären. I sin nya befattning var Christian Th. Åkerblom generalguvernörens närmaste man i militärfrågor. Baron Rokassovskij, som vid den här tiden var generalguvernör, var i sin tur den ryska kejsarens högsta representant i storfurstendömet Finland. Ett synligt sätt att bedöma yrkesmässiga framgångar inom i synnerhet det militära är att utgå från befordringar. När Christian Th. Oker- Blom adlades hade han uppnått överstegrad. Även om han i huvudsak skötte civila ämbeten stannade han därefter vid staben och befordrades ännu till generallöjtnant och i samband med pensioneringen till general. Vid sidan av de militära graderna hade kejsaren också andra belöningsmedel till sitt förfogande, ett av dem var nobilisering. Belöningarnas uppgift var att öka den belönades prestige i andras ögon, samtidigt som de avsåg att stärka tacksamheten och lojaliteten gentemot givaren. Nobiliseringen utgjorde ett element i ett belöningssystem som i övrigt omfattade ordnar och titlar och som också var avsedda för civila personer. Många av dem som tilldelades utmärkelser kom redan från adliga familjer. Nobilisering var således inte nödvändigtvis den högsta graden av belöning, men det förekom ingen fastslagen ordning om när den skulle beviljas frågan avgjordes av kejsaren. I regel brukade nobiliseringen äga rum innan vederbörande fick motta S:t Anneordens riddartecken av I klass, vilket också skedde i Christian Th. Oker-Bloms fall. Han adlades 1865 och mottog fyra år senare riddartecknet. Förutom riddartecken av olika klass inom S:t Anneorden tilldelades Christian Th. Oker-Blom kors av olika klass inom S:t Stanislausorden, S:t Vladimirorden och Vita Örns-orden

13 Värnplikt En orsak till beviljade eller uteblivna nobiliseringar var deras politiska ändamålsenlighet. Ur härskarmaktens synvinkel var det viktigt att ha företrädare med politisk tyngd och sakkunskap i alla stånd. Christian Th. Oker-Bloms kompetensområde och sakkunskap koncentrerade sig främst till militära frågor. Under sin tid som stabschef för finländska militärdistriktet hade han utarbetat ett förslag till omorganisering av storfurstendömet Finlands försvarsmakt. I förslaget kritiserade han kraftigt de två bemanningssystem som för tillfället tillämpades i Finland, d.v.s. värvning och indelningsverket. Han förespråkade i stället värnplikt ett fenomen som blivit allt vanligare utomlands. Han föreslog en kombination av det preussiska kadersystemet som byggde på permanenta kärntrupper, och det schweiziska milissystemet, där det ordinarie manskapet årligen under en kort period samlades till militärövningar medan de resten av året ägnade sig åt civila yrken. Han sände förslaget till den ryska krigsministern, men det ledde inte till några åtgärder. Under de följande åren kallades Christian Th. Oker-Blom till olika kommittéer som hade till uppgift att utforma förslag för att förbättra den för tillfället bristfälliga finska försvarsmakten. Ingen av de olika kommittéernas förslag verkställdes. Efter hungersnödåret 1867 hade indelningsverket med anor från den svenska tiden upphört och Finlands hela stridskraft bestod av den värvade Gardesbataljonen och Sjöekipaget som redan tidigare hade omformats till en kadertrupp. Med anledning av tysk-franska kriget gjordes i Ryssland 1870 ett principbeslut om att där införa en ny militärordning, vilket i praktiken innebar ett avgörande steg mot värnpliktssystemet. Följande år utfärdade Alexander II ett manifest om att värnplikt också skulle införas i Finland och generalguvernören kallade samman en kommitté med uppgift att undersöka möjligheterna för att införa värnpliktssystemet. Christian Th. Oker-Blom sände generalguvernör Adlerberg sitt gamla förslag om omorganiseringen av Finlands försvarsmakt, men fick som svar att det hade förlorat sin aktualitet i de nya förhållandena. Oker- Blom fanns inte heller bland dem som Adlerberg kallade till den nybildade kommittén. Christian Th. Oker-Blom valde i den situationen att föra fram sin åsikt i offentligheten genom att publicera pamfletten Kort öfversigt af försvarskrafternas organisation i närvarande tid. I den gick han igenom hur försvarsmakten var organiserad i olika, främst europeiska, länder. Liksom i sitt tidigare förslag var hans huvudlinje att värvningssystemet och indelningsverket för Finlands del var en föråldrad organisation och att det alternativ han förespråkade var permanenta kärntrupper kombinerade med allmän värnplikt anpassad till finländska förhållanden. Värnpliktsfrågan debatterades livligt i pressen under 1870-talet både i Finland och i Ryssland. Från finländskt håll tilltalades man inte av att finska soldater skulle bli tvungna att delta i Rysslands strider även då de utkämpades utanför Finland. Den ryska nationalistiska pressen såg en livskraftig egen finsk armé som ännu ett tecken på den finska separatism som sedan 1860-talet var ett återkommande ämne i tidningarnas spalter. I ledande ryska kretsar räknade man å sin sida med att en modernisering av den ryska och finska armén öppnade möjligheter för en allmän standardisering och ett förenhetligande av båda systemen. Rysslands krig mot Turkiet 1877 skapade genom sin religiösa framtoning av krig mellan kristendom och islam ett större stöd bland allmänheten för finländsk medverkan i rysk krigsföring. Under samma 26 27

14 Släktens anfader Christian Theodor Oker-Blom var både soldat, ämbetsman och politiker. Som guvernör för Viborgs län blev han populär genom sitt engagemang i utvecklandet av det lokala folkskoleväsendet. De militära frågorna blev Oker-Bloms främsta arbetsfält under hans tid som senator. Porträttet av Christian Theodor Oker-Blom är målat av Kirsti Rein. Kimmo Levonen, tid var värnplikten den viktigaste frågan som behandlades i lantdagen. Christian Th. Oker-Blom kunde i och med nobiliseringen delta som representant för adelsståndet och han var medlem i militieutskottet som förberedde värnpliktsfrågan. Lantdagen godkände slutligen införandet av värnplikt och Oker-Blom utsågs till ordförande för kommittén för värnpliktens införande. Den nya värnpliktslagen tog i stor utsträckning hänsyn till de finska intressena. Bland annat hade ryska medborgare inte tillträde till den finska armén och den skulle inte få användas till rikets försvar utanför Finland, samtidigt som värnplikten procentuellt inte berörde lika många medborgare i Finland som i övriga ryska riket. Samhällsengagemang År 1882, då Christian Th. Oker-Blom utsågs till senator och närmare bestämt till chef för militieexpeditionen i senatens ekonomiedepartement, syntes för första gången de nya politiska grupperingarna i utnämningen av senatorer. Förutom Oker-Blom utsågs samma år ledaren för den fennomanska riktningen, Georg Zacharias Forsman (fr.o.m adlad Yrjö-Koskinen), och det liberala partiets frontfigur Leo Mechelin till senatorer. Oker-Blom räknade sig i likhet med Yrjö-Koskinen till det fennomanska partiet och de umgicks även privat. Den fennomanska ideologin och politiken stämde överens med, påverkade och lät sig påverkas av Oker-Bloms egen samhällssyn, vilket också avspeglades i hans ståndpunkt i militärpolitiska frågor. I det oker-blomska hemmet lär speciellt hustrun, Julia Maria Lovisa (f. Böckelman), ha varit en varm anhängare av J.V. Snellmans läror i nationalitets- och språkfrågan. Christian Th. Oker-Blom anammade också tanken att det var den bildade svenskspråkiga överklas

15 sens uppgift att på det finska språket leda uppbyggandet av en stark nationalitet och nation. Den finska kulturen var det sammanfogande kittet i den fennomanska nationalitetsidén. Den allmänna folkbildningen var av avgörande betydelse för hur väl det nationalistiska projektet skulle lyckas. I egenskap av guvernör för Viborgs län hade Oker-Blom före tiden som senator bland annat verkat för att anlägga folkskolor. Hans betydelse för inrättandet av Kronoborgs jordbruksskola och Kymölä seminarium var stor. Den allmänna värnplikten uppfattades bland fennomanerna som en möjlighet att stärka banden mellan samhällsklasserna. Det tidigare tillämpade indelningsverket hade varit betungande främst för bönderna. Det var huvudsakligen på Oker-Bloms initiativ som fennomanerna i ett tidigt skede förespråkade värnplikt. Christian Th. Oker-Blom ställdes inför olika identifikationsalternativ och intressen. Samtidigt som han var medlem av den svenskspråkiga präst- och tjänstemannaklassen hade Oker-Blom under en stor del av sitt liv tjänstgjort i den ryska armén, växt upp och under långa perioder bott i den finska kulturens vagga i Karelen. Han var språkkunnig och med barnen talade man inom familjen olika språk under olika perioder. Avsikten var att de sålunda skulle få praktisk övning i flera språk. Om utbildningen för familjens barn följde samma riktlinjer som för sonen Max, så fick de alla undervisning på svenska. I det avseendet innebar fennomanin inte någon språklig eller kulturell begränsning till en enbart finsk-nationalistisk variant. Man såg det finska språket och kulturen som den gemensamma nämnaren i nationsbygget, som hela befolkningen skulle omfatta. Det uteslöt å andra sidan inte att de som hade tillgångar och möjligheter utöver detta grundelement också kunde ta del av andra kulturyttringar. Den karelska miljön präglades inte endast av finsk kultur, utan också av den geografiska närheten till Ryssland. Som militär inom den ryska armén konfronterades Christian Th. Oker-Blom också med lojaliteten mot Ryssland. Ett möjligt sätt att förhålla sig till lojalitetskraven i den ryska armén var att armén i första hand var knuten till Rysslands kejsare, inte till det ryska kejsardömet i allmänhet. Samma förhållningssätt präglade också många finländares syn på storfurstendömet Finlands relation till det ryska kejsardömet. Finländarna underströk ofta sin lojalitet mot den ryska kejsaren, i hans egenskap av storfurste av Finland, men framhöll i övrigt att storfurstendömet hade ett från Ryssland självständigt statsskick och styre i allt som inte gällde utrikespolitik och en del militära frågor. Christian Th. Oker-Blom återvände åtminstone periodvis i slutet av sitt yrkesverksamma liv till Ryssland. Under sina sista år i senaten utnämndes han samtidigt till ledamot i kommittén för finska ärenden. En kommitté som var knuten till det ministerstatssekretariat i S:t Petersburg som förberedde och föredrog de finska ärendena för kejsaren. Av en nekrolog över Christian Th. Oker-Blom i Finsk Militär Tidskrift framgår det att ledamotsposten i kommittén för finska ärenden var det uppdrag som tilltalade honom minst. Nekrologskribenten såg en förklaring i att Oker-Blom hade en allt för öppenhjärtig och rättfram natur för att ha anlag för diplomatiska frågor. Innan han år 1891 ansökte om pension verkade han en tid som t.f. generalguvernör för Finland under en av greve Heidens tjänstledigheter. Som avslutning kan man konstatera att värnpliktsfrågan på ett eller annat sätt kom att sysselsätta Christian Th. Oker-Blom under flera perioder av hans liv. Engagemanget för att få till stånd en försvarsduglig finsk armé baserade sig på en övergripande samhällssyn. Enligt honom 30 31

16 borde ett samhälle med självaktning inte fordra att ständigt bli beskyddat av andra. Görom således vår pligt och låtom Försynen sörja för resten uppmanade han som en parafras på sitt valspråk i en publicerad skrift om försvarskrafternas organisation. Allmän värnplikt var ett tidsenligt och aktuellt alternativ för att organisera ett lands försvar. Den långtgående självständighet som 1878 års värnpliktslag garanterade den finska armén blev däremot med tiden allt mer en nagel i ögat för de ryska myndigheterna. I slutet av seklet lade de för lantdagen fram ett lagförslag om att i större utsträckning integrera den finska militären med den ryska. Slutligen riskerade myndigheterna inte att invänta lantdagens beslut i frågan, utan kringgick den genom att låta kejsaren utfärda februarimanifestet, vilket betraktas som den utlösande faktorn för det som brukar kallas förryskningstiden. I och med att Christian Th. Oker-Blom avled år 1900 besparades han upplevelsen av hur tillämpningen av värnpliktssystemet på olika sätt urholkades och att man inte lyckades hitta en fungerande form under återstoden av Finlands tid som storfurstendöme. Fil.mag., historiker Elisabeth Stubb är doktorand vid Helsingfors universitet. Arkiv Christian T. Oker-Bloms arkiv. Riksarkivet, Helsingfors. Christian T. Oker-Blom. Brages pressarkiv, Helsingfors. Litteratur F. W. [sign]: Nekrolog, general Ch. T. Oker-Blom. Finsk Militär Tidskrift. Helsingfors Kivelä, Risto: Asevelvollisuus päähänpinttymänä Ch. T. Oker-Blomin elämä ja asevelvollisuusaiheiset kirjoitukset. Harjoitusaine hum. kand. tutkintoa varten Suomen historiassa. [Årtal och universitet oklart]. Klinge, Matti: Finlands historia 3. Schildts. Helsingfors Savolainen, Raimo: Christian Theodor Oker-Blom ( ). Suomen Kansallisbiografia, osa 7. SKS. Helsinki Oker-Blom, Christian T.: Kort öfversigt af försvarkrafternas organisation i närvarande tid. Wiborg Oker-Blom, Nils: Max Oker-Blom I forskningens och folkupplysningens tjänst. Hippokrates. Suomen Lääketieteen Historian Seuran vuosikirja. Helsinki Seitkari, O.: Vuoden 1878 asevelvollisuuslain syntyvaiheet. Suomen sotilasorganisaatio- ja asevelvollisuuskysymys ja 70-luvulla. Helsinki Strömberg, John; Nuorteva, Jussi; Forssel, Christina (red.): Valtio palkitsee Staten belönar. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran Toimituksia Helsinki

17 -Tre historiska profiler Elisabeth Stubb aximilian Oker-Blom ( ) - Individens hygien, samhällskroppens välmåga Maximilian (Max) Oker-Blom sammanfattade 1914 att det var motgångarna han hade mött som fört honom vidare och utkristalliserat hans livsuppgift. En motgång han tidigt i livet mötte var beslutet om att han måste gå om fjärde årskursen i Viborgs svenska klassiska lyceum. De fortsatta svårigheterna med speciellt latinet bidrog till att han så småningom flyttade över till Svenska reallyceum i Helsingfors. Förutom att en ny vänkrets bidrog till bättre trivsel och framgång i skolarbetet passade möjligtvis också reallyceets ämnesurval honom bättre än den tidigare skolans betoning på klassiska språk. Max Oker-Blom dog relativt ung, 54 år gammal, men redan som 33-åring hade han konfronterats med tanken på att han inte skulle bli äldre än så. Anledningen var att hans hälsa började svika efter några år som stads-, fängelse- fabriks- och badanstaltsläkare i Villmanstrand. Efter att ha hostat blod i en månad sökte han sig till ett sanatorium i Merano i norra Italien för att kurera sig. Max Oker-Blom tillfrisknade, men händelsen satte spår i hans liv på såväl kort som lång sikt. Ett bakslag som mötte honom vid hemkomsten var att den dok- Max Oker-Blom ( ). Atelier Apollo, Helsingfors. Museiverket

18 Max Oker-Blom skrev populärvetenskapliga verk och forskade. torsavhandling han arbetat på vid sidan om sin verksamhet i Villmanstrand inte blev godkänd. Max Oker-Blom hade lämnat in sin avhandling på våren 1896, men den blev sedan liggande i korrektur under hans utlandsvistelse. Under tiden hade en vän till honom i Sverige refererat arbetet i en svensk vetenskaplig tidskrift. Vid den medicinska fakulteten i Helsingfors ansågs arbetet inte längre lämpligt som avhandling då det redan refererats. Trots att Max Oker-Blom besvärade sig hos konsistoriet blev fakultetens slutgiltiga beslut att avhandlingen inte motsvarade fordringarna för doktorsgrad vid medicinska fakulteten. En möjlig slutsats efter ett sådant bakslag hade varit att överge ambitionerna på vetenskaplig forskning och att helt ägna sig åt praktisk läkarverksamhet. Max Oker-Bloms hälsoproblem talade å andra sidan för att aktiv läkarpraktik eventuellt kunde bli betungande. Det resulterade i att han skrev en ny avhandling Experimentelle Untersuchungen über das unter einwirkung des konstanten elektrischen Stromes stattfindende Eindringen von medikamentösen Stoffen in den Thierkörper, som godkändes år Vid sidan om läkararbetet fortsatte Max Oker-Blom därefter att bedriva forskning i sitt laboratorium i Villmanstrand. År 1900 blev professuren i fysiologi vid Helsingfors universitet ledig. Den gick till Robert A. A. Tigerstedt som under några år innehaft en professur vid Karolinska institutet i Stockholm. Följande år erhöll Max Oker-Blom en docentur i fysiologi. Han flyttade till Helsingfors och kunde ansluta sig till en större forskarkrets. En anledning till att Max Oker-Blom fick docenturen var att han strax innan hade belönats med ett pris av Die Physikalisch-Oekonomische Gesellschaft i Königsberg, vars universitet hade anrika traditioner inom fysiologisk forskning. I Villmanstrand hade Max Oker-Blom börjat skriva en serie artiklar i fysikalisk kemi och det var för sin fjärde artikel han tilldelades priset. Efter flytten till Helsingfors fortsatte han arbeta med sin artikelserie. Sammanlagt kom serien att omfatta tio artiklar om djurs kroppsvätskor och vävnader i fysikalisk-kemiska förhållanden. I förhållande till de finländska forskarkretsarna var Max Oker-Bloms vetenskapliga forskning i Villmanstrand självständig. Bristen på vetenskapligt stöd, handledning och miljö försökte han kompensera genom studieresor utomlands. Under hans sanatorievistelse i norra Italien passade han på att besöka några sanatorier i Schweiz och Tyrolen. Därefter gjorde han två studieresor till Tyskland där han arbetade under olika professorers ledning. Symptomatiskt för Max Oker-Bloms forskning var att hans arbete först uppmärksammades i utlandet innan det vann genklang i forskarkretsarna i Finland. Det var inte endast i den akademiska världen en landsortsläkare hade svårt att göra sig gällande i Helsingfors. Max Oker-Blom hade räknat med att kunna försörja sig och sin familj på sin läkarpraktik, 36 37

19 Max Oker-Blom fotograferad med hustrun Anni samt systern Aina och bröderna Hjalmar och Alfons: fr.v. Hjalmar Oker-Blom ( ), i svart blus Aina Oker- Blom ( ), i rutig blus Anna Anni (f. Wallenius) lutande mot sin man Max, bredvid honom i övre raden Alfons Oker-Blom ( ), ev. med sonen Carl- Christian i famnen, följande i raden Alfons hustru Elin (f. Sjöroos), ev. med någon av parets döttrar i famnen. Pojken med de svarta strumporna är ev. Max och Annis son Edgar. men det visade sig svårare än beräknat. Istället fick han hitta på andra sätt att trygga uppehället, vilket resulterade i att han gav ut sin första populärvetenskapliga bok och började hålla föredrag om själslig hälsa och uppfostran. Idén till de populärvetenskapliga verken kan härledas till den sjukdomsattack Max Oker-Blom drabbades av som 33-åring. På tåget till Merano hade han gjort upp en plan på att skriva brev med faderliga råd, som hans hustru Anna Anni (f. Wallenius) efter hans död skulle ge till deras son. I och med hans relativt snabba tillfrisknande sköts planerna på framtiden. I en litet annorlunda form förverkligades de istället när Max Oker-Blom från och med 1903 började skriva små upplysningsskrifter i sexualhygien. I dem vände han sig till pojkar och flickor i olika åldrar samt deras föräldrar och fostrare. Mest känd blev boken Hos Morbror Doktorn på landet som översattes till tio språk och utkom i 18 upplagor. Samtidigt som Max Oker-Blom gav sig i kast med folkupplysningsarbetet började han också vetenskapligt söka sig mot hygienisk forskning och vetenskap. Han utnämndes 1903 till assistent vid hygieniska laboratoriet och två år senare utsågs han till läkare för Helsingfors stads folkskolor. Kopplingen till universitetet behöll han tack vare docenturen i fysiologi, som på hans egen begäran år 1909 omvandlades till en docentur i hygien. År 1911 beviljades dåvarande professorn i hygien, Taavetti Laitinen, avsked och medan tjänsten var obesatt skötte Max Oker-Blom den periodvis. År 1914 utnämndes han till professor i hygien. Ännu samma år redogjorde Max Oker-Blom i det illustrerade månadsmagasinet Otava för vägen till sin livskarriär. I texten konstaterar Oker-Blom att hans medfödda talanger kommit till sin rätt i såväl offentliga uppdrag som ämbeten. Läkaren och samhällskroppen Hygien var ett område som Max Oker-Blom redan under sin tid som landsortsläkare hade fäst avgörande vikt vid. I hygienvetenskapens koppling till praktik och tillämpning i samhället förenades Max Oker- Bloms förmåga att kombinera teori och praktik. Det kan vara en av orsakerna till att han i allt högre grad började ägna sig åt hygieniska frågor i stället för att fortsätta den teoretiska forskningen inom fysi

20 Hälsan är min bästa vän. Nordens barn tillegnad av Morbror Doktorn (Lilius & Hertzberg) Mitä Martta sai oppia Tohtori-Enon luona maalla. Kirjanen tyttöjen vanhemmille (Yrjö Weilin) Max Oker-Blom började från och med 1903 skriva små upplysningsskrifter i sexualhygien. I dem vände han sig till pojkar och flickor i olika åldrar samt deras föräldrar och fostrare. Mest känd blev boken Hos Morbror Doktorn på landet som översattes till tio språk och utkom i 18 upplagor. Ekorrens berättelser. För Finlands barn upptecknade af Morbror Doktorn (1910), här i översättning till finska