Äldre utanför äldreomsorgen

Transkript

1 Äldre utanför äldreomsorgen

2 Socialstyrelsen klassificerar från och med år 2001 sin utgivning i olika dokumenttyper. Detta är ett Underlag från experter. Det innebär att det bygger på vetenskap och/eller beprövad erfarenhet som tas fram av huvudsakligen externa experter på uppdrag av Socialstyrelsen. Experternas material ger underlag till myndighetens ställningstaganden. Författarna svarar själva för innehåll och slutsatser. ISBN Artikelnr: Tryck: Edita Norstedts Tryckeri, Stockholm, december

3 Förord I juni 1998 antog riksdagen en nationell handlingsplan för äldrepolitiken. Handlingsplanen trädde i kraft 1999 och löper fram till och med Den innefattar tre huvuddelar. Statsbidraget till kommuner och landsting kommer successivt att ökas under treårsperioden för att ge huvudmännen möjligheter att väsentligt utveckla äldrepolitiken. En annan viktig del i handlingsplanen var att formulera nya mål för den framtida äldrepolitiken. En sista del innefattar en rad initiativ och åtgärder för att utveckla olika aspekter av vården och omsorgen för de äldre i Sverige. Föreliggande rapport ingår i Socialstyrelsens uppföljningsarbete. Den redovisar resultatet av en litteraturgenomgång som beskriver de äldre som står utanför äldreomsorgen. Studien har genomförts av Evy Gunnarsson, filosofie doktor och universitetslektor vid institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet. Författaren svarar för rapportens innehåll och slutsatser. Ansvariga på Socialstyrelsen för studiens genomförande har varit Anders Bergh och Lennarth Johansson. Ulla Höjgård Direktör, chef för äldreenheten 3

4 4

5 Innehåll INNEHÅLL...5 SAMMANFATTNING...7 INLEDNING...10 STUDIENS UTGÅNGSPUNKTER OCH GENOMFÖRANDE...10 AVGRÄNSNING...12 ÄLDRES LEVNADSFÖRHÅLLANDEN...13 ÄLDREOMSORGENS UTVECKLING...14 DE ÄLDRE UTANFÖR ÄLDREOMSORGEN...18 BO HEMMA DE ÄLDRES PERSPEKTIV...18 ÄLDRE SOM TIDIGARE HAFT HEMTJÄNST...21 UPPSÖKANDE VERKSAMHET...22 DE ANHÖRIGAS PERSPEKTIV...23 VEM VILL DE ÄLDRE HA HJÄLP AV?...27 UTSATTA GRUPPER...29 ÄLDRE INVANDRARE...30 ÄLDRE MED PSYKISKA BESVÄR...33 ÄLDRE MED LÅGA INKOMSTER...34 ÄLDRE MED ALKOHOLPROBLEM...36 ÄLDRE SOM UTSÄTTS FÖR VÅLD OCH ÖVERGREPP I HEMMET...37 SVÅRT ATT FÅ HJÄLP...39 AVSLUTANDE DISKUSSION...40 DE ÄLDRE SOM STÅR UTANFÖR...41 ORSAKERNA TILL ATT ÄLDRE STÅR UTANFÖR...41 KONSEKVENSERNA AV ATT ÄLDRE STÅR UTANFÖR...42 ANHÖRIGOMSORG ALLTID AV GODO?...43 INFÖR FRAMTIDEN...44 KUNSKAPSLUCKOR...45 REFERENSER

6 6

7 Sammanfattning Under 1990-talet har stora förändringar skett inom äldreomsorgen. Antalet äldre med insatser från äldreomsorgen har minskat samtidigt som antalet äldre över 80 år har ökat markant. Resurser har omprioriterats i riktning mot de äldre med det största behovet av vård och omsorg. Denna utveckling väcker många frågor till liv. Vilka är de äldre som står utanför äldreomsorgen? Varför står de utanför äldreomsorgen? Vilka blir konsekvenserna av att alltfler äldre står utanför äldreomsorgen? För att få mer kunskap om dessa frågor initierade Socialstyrelsen våren 2002 en litteraturstudie. Området är lite studerat. Den litteratur studien bygger på är av olika karaktär. Det handlar om större nationella utvärderings- och uppföljningsarbeten kring äldreomsorg, större intervjuundersökningar bland äldre, forskning inom området äldre och lokalt utrednings- och uppföljningsmaterial. I fokus för dessa studier står framförallt äldre med äldreomsorg, i viss mån anhöriga och deras situation samt mer sporadiskt några specifika kategorier av äldre, bl.a. äldre invandrare och äldre med psykiska problem. De litteratursökningar som gjordes resulterade i ett åttiotal träffar som bedömdes vara relevanta. De äldre som står utanför äldreomsorgen kan delas in i tre grupper. Det är de friska äldre, äldre som behöver hjälp med vardagliga sysslor och äldre som behöver hjälp också med personlig omvårdnad. I studier där man frågat om de äldres hälsa uppger omkring 85 procent av de äldre över 75 år att deras hälsa är ganska eller mycket god. Endast 15 procent uppger att hälsan är dålig. Många av de äldre som uppger att de har god hälsa ingår i gruppen friska äldre som inte har behov av äldreomsorg. De äldre som behöver hjälp med vardagliga sysslor får det i första hand av anhöriga, framförallt av makar och vuxna barn. Äldre som också behöver personlig omvårdnad får det i första hand av makar och i mindre utsträckning av vuxna barn. I denna grupp finns även de äldre som i första hand får kommunal hemhjälp. Av kvinnorna över 80 år är det ca hälften som inte har några insatser från den kommunala äldreomsorgen. Av de äldre männen är det ca 70 procent som inte har kommunal äldreomsorg eftersom de i större utsträckning vårdas av sin maka. Vad är då skälen till att äldre som behöver hjälp med olika sysslor och omvårdnad inte har kommunal äldreomsorg? Några studier fokuserar på förändringar av strukturell karaktär. Dessa förändringar består av en striktare behovsbedömning i kommunerna, att olika insatser har avgifts-belagts och att de erbjudna insatserna förändrats. En mer serviceinriktad och husligt inriktad hjälp har förskjutits mot en mer sjukvårdsinriktad hjälp med mindre handlingsfrihet för vårdbiträdet att anpassa hjälpen efter de äldres behov. 7

8 I studier där äldre tillfrågats varför de inte har hjälp från den kommunala äldreomsorgen är det vanligaste svaret att de inte behöver hjälp eller får hjälp av anhöriga. Följande skäl till att äldre står utanför äldreomsorgen kan utläsas av de studier som ingått kunskapsöversikten: Man har inte behov av hjälp. Man har tidigare haft hemtjänst men behöver inte hjälp längre eller har avsagt sig hjälpen eftersom den inte varit anpassad till upplevda behov. Man har beviljats bistånd men avsagt sig hjälpinsatsen. Hjälpen är inte anpassad till upplevda behov. Man efterfrågar inte hjälp trots behov. Vissa känner inte till äldreomsorgens hjälpinsatser. Man efterfrågar hjälp men behovet accepteras inte av biståndsbedömaren. I flera studier konstateras att de som behöver hjälp får hjälp antingen av hemtjänsten eller av anhöriga. Det är alltså svårt att tala om ett omfattande hjälpbehov som inte är tillgodosett. Tränger man längre in i problemet för att se varför äldre står utanför äldreomsorgen blir bilden mer komplicerad. De äldre som avsagt sig äldreomsorg, trots beviljat bistånd, gör det därför att den hjälp de erbjudits inte är anpassad efter deras behov eller att de anser den vara för dyr. Studierna visar på en både stelbent och oflexibel utformning av äldreomsorgens insatser, men de ger också bilden av en äldreomsorg med ansträngda och begränsade resurser. Äldreomsorgens hjälpinsatser utförs numera allt oftare med hjälp av flera olika aktörer, vilket leder till sämre personkontinuitet. Bristande personkontinuitet är en viktig anledning till att äldre och anhöriga avstår från hjälp. När det gäller de äldre invandrarna tillkommer ytterligare en dimension, nämligen bristen på kommunikationsmöjligheter tillsammans med bristande flexibilitet i förhållande till de äldres tidigare liv och traditioner. Äldre som inte efterfrågar hjälp, trots stora hjälpbehov, verkar inte heller uppmärksammas idag. Få kommuner bedriver uppsökande eller förebyggande verksamhet bland äldre. I den grupp äldre som inte efterfrågar hjälp finns både de som inte vet vilken hjälp äldreomsorgen kan erbjuda och de som av andra skäl inte efterfrågar hjälp. Det gäller bl.a. äldre med psykiska besvär/sjukdomar, men även äldre invandrare som på grund av språksvårigheter inte vet vart de ska vända sig för att få hjälp. Äldre med alkoholproblem eller äldre som utsatts för övergrepp tillhör dem som inte alltid efterfrågar hjälp, ofta på grund av att problematiken är skamfylld. Konsekvenserna av de förändringar som försiggått inom äldreomsorgen är att anhöriga har tagit på sig en större del av hjälpinsatserna till äldre. Många gånger skröpliga makar, oftast kvinnor, vårdar sina ännu skröpligare makar. Situationen visar att makar utför ett mycket vårdkrävande arbete utan hjälp från hemtjänsten eller andra anhöriga. Även bland äldre över 80 år är det 8

9 många som inte har någon hjälp trots att skröpligheten ökar betydligt i denna åldersgrupp. Psykiskt sjuka äldre får inte den hjälp de behöver med vardagliga sysslor. Här rör det sig framförallt inte om äldre med fysiskt nedsatt funktionsförmåga. Äldre som har behov av en annan typ av hjälp blir lämnade utanför vilket äldre med psykiska besvär är ett exempel på. Bristen på uppsökande verksamhet leder till dålig kunskap om äldres faktiska behov av hjälp. Det finns ingen systematisk uppföljning av äldre i kommunerna. Risken är alltså att de äldre som inte efterfrågar hjälp inte heller uppmärksammas. Tidigare, när en större andel äldre hade hemhjälp, hade hemvårdsassistenterna s.k. bevakningsärenden. Det kunde röra äldre som inte behövde hjälp i dagsläget, men hos vilka man regelbundet gjorde uppföljningar för att kunna upptäcka om situationen förändrades. När äldre tidigare kunde få hjälp med enbart praktiska sysslor kunde vårdbiträdena samtidigt upptäcka andra hjälpbehov och förändringar av behoven vilket det idag inte finns samma utrymme för. Den genomförda kunskapsöversikten visar att kunskapsluckorna när det gäller äldre som står utanför äldreomsorgen är påfallande. Det saknas kunskap: om de äldres egna erfarenheter av vård och omsorg, om hur kommunerna får reda på äldre med behov av omsorg som inte efterfrågar hjälp, om äldre invandrares olika behov och om hur äldreomsorgen ska kunna möta dessa, om äldre som lever i socialt utsatta situationer. 9

10 Inledning Bakgrunden till denna kunskapsöversikt är de stora förändringarna inom äldreomsorgen under 1990-talet. I första hand gäller det den förändring som inneburit att det totala antalet äldre med äldreomsorg har fortsatt att minska under 1990-talet. Hemmet har successivt blivit en vårdplats och det har försiggått en kraftig omprioritering av resurser i riktning mot de mest hjälpbehövande (Socialstyrelsen, 2000a, s ). Äldre som tidigare fått mer serviceinriktad hjälp (t.ex. städning, tvätt, matlagning) är idag betydligt färre än tidigare. De är ofta hänvisade till andra utförare än kommunen och/eller till anhöriga. Stora organisatoriska förändringar har ägt rum som ökat kommunernas omsorgsansvar. Ädelreformen, som trädde i kraft 1992, innebar att större delen av landstingets äldrevård fördes över till kommunerna. Psykiatrireformen, som trädde i kraft 1995, innebar att kommunerna fick ansvar för boende och stödinsatser i hemmet för personer med psykiska funktionshinder. De stora förändringarna inom äldreomsorgen har gjort att Socialstyrelsen fått regeringens uppdrag att utvärdera dessa. Det är emellertid inte självklart hur äldreomsorgen ska utvärderas och vilka indikatorer som är viktigast att belysa (Szebehely, 2000). Det kan gälla hur mycket resurser som används till äldreomsorgen. Fokus kan ligga på täckningsgrad och intensitet, kvalitet ur olika aspekter eller fördelningen av olika insatser. När det gäller de äldre har man i olika utvärderingar i första hand diskuterat situationen och kvaliteten för de äldre som redan omfattas av insatser från äldreomsorgen. De äldre som inte omfattas av äldreomsorgen har däremot studerats i mycket liten utsträckning. Finns det t.ex. otillfredsställda hjälpbehov eller löser man sina behov av omsorg på ett annat sätt (aa). Uppdraget för denna studie är att sammanställa det man vet om äldre som inte har hjälp från den offentliga äldreomsorgen. Vilka äldre står av olika skäl utanför äldreomsorgen? Varför står de utanför? Vad blir konsekvenserna av att äldre står utanför äldreomsorgen? Studiens utgångspunkter och genomförande Tidigare kunskapsöversikter (se t.ex. Evertsson & Johansson, 1995; Sundström, 1999a; Runesson & Eliasson-Lappalainen, 2000; Socialstyrelsen, 2002a) har framförallt behandlat områden som kvalitet och kompetens inom äldreomsorgen liksom personalförsörjning och olika organisatoriska frågor. 10

11 Kunskapen om de äldre som av olika skäl inte omfattas av äldreomsorgens insatser är som konstaterats ovan mycket begränsad liksom forskning om detta. Det innebär att man inte kan söka på äldre utanför äldreomsorgen. Den kunskap som finns måste sökas på andra vägar. Många av Socialstyrelsens rapporter om äldreomsorgen kan ge mer eller mindre direkt information om äldre som står utanför densamma, trots att de behandlar de äldre som redan har kontakt med äldreomsorgen. I dessa studier har de äldre fått svara på enkäter eller på frågor i telefonintervjuer. De studierna ger en mer generell kunskap om de äldres villkor. En annan källa har varit olika anhörigstudier som kan ge kunskap om hur anhöriga som vårdar äldre ser på sin uppgift i förhållande till äldreomsorgen. Vården gäller här både anhöriga som inte har någon hjälp från äldreomsorgen och anhöriga som beviljats insatser från äldreomsorgen men avsagts sig hjälpen på grund av att den inte har passat de behov som den äldre har. Det blir dock en indirekt kunskap eftersom det inte är de äldre själva som får ge sin syn på omsorgsbehoven och hur det är att stå utanför äldreomsorgen. Det går således att genom olika typer av källor få en viss uppfattning om varför äldre inte har hjälp genom den kommunala hemtjänsten eller avstår från den hjälp som de i många fall faktiskt kan vara beviljade. Eftersom det i första hand är personer som är 80 år och äldre som får hjälpinsatser från äldreomsorgen, eller som antas behöva hjälp från äldreomsorgen, har intresset i olika studier koncentrerats till de allra äldsta, dvs. de som är över 80 år eller ibland över 75 år. Mycket av äldreomsorgens resurser går idag till de skröpligaste i dessa åldersgrupper som har ett stort vårdbehov. Det är de äldre över 80 år som ökar i andel av de äldre i befolkningen. Genom att ställa frågorna utifrån äldreomsorgens perspektiv blir den underförstådda frågan om huruvida det finns äldre personer som inte omfattas av äldreomsorgen men som borde göra det. Därmed betonas den mer eländiga bilden av äldres livsvillkor. Det finns även äldre som står utanför äldreomsorgen men som är osynligare som grupp eller vars behov är osynliga och därför studerats i mindre utsträckning. Äldre invandrare har på senare tid uppmärksammats alltmer men gruppens behov är fortfarande lite studerade. En annan grupp är de så kallade fattigpensionärerna som också uppmärksammats till viss del. Det är emellertid oklart i vilken utsträckning de inte får sina behov tillgodosedda på grund av sina låga inkomster. Andra grupper av äldre som till stor del är osynliga är äldre med olika typer av psykiska besvär, äldre med missbruksproblem, äldre hemlösa och äldre som utsatts för våld och övergrepp. Dessa osynliga och utsatta grupper äldre har problem som inte självklart faller inom äldreomsorgens område. Det handlar om sociala problem som socialtjänstens individ- och familjeomsorg har ansvar för, 11

12 åtminstone när det gäller andra åldersgrupper. Enligt Socialtjänstlagen 1 har socialtjänsten t.ex. skyldighet att förebygga och motverka missbruk av alkohol och ansvar för att stödja människor som har missbruksproblem. Socialtjänsten har också ansvar för att stödja och hjälpa dem som utsatts för brott. Särskilt har kvinnor som utsatts för våld i hemmet uppmärksammats. Både äldre invandrade personer utan pension och äldre med låg pension är periodvis i behov av att söka försörjningsstöd. Dessa grupper äldre glöms ofta bort när äldres villkor och äldreomsorgen diskuteras. Deras behov av hjälp stämmer ju inte alltid överens med de insatser eller den kunskap som äldreomsorgen kan erbjuda. Frågan är då vem som definierar vad som är ett problem, när ett problem blir politiskt och när en fråga kommer på dagordningen. När blir en grupp intressant som grupp? Äldreomsorgen är i första hand inriktad på äldre med stora vård- och omsorgsbehov och inte på äldre med sociala problem. Äldres situation diskuteras ofta utifrån dagens situation och inte som en del av ett tidigare liv. Äldres tidigare problem, både sociala och hälsomässiga, upphör många gånger att existera efter sextiofemårsdagen (Andersson & Minell, 2002; SOU 2002). I ett livsloppsperspektiv ses åldrandet som en livslång process och perspektivet betonar samspelet mellan olika livsfaser och hur erfarenheter från tidigare livsfaser påverkar den nuvarande livsfasen både på samhällelig och individuell nivå (Arber & Evandrou, 1993; Öberg, 2002). Det innebär att ett livslopp präglas av strukturerande principer som kön, klass och etnicitet. Det utsatta livsloppet är ett livslopp där händelser under olika livsfaser lett fram till en utsatt situation för äldre med olika sociala problem (Gunnarsson, 2002). När äldres tidigare liv inte uppmärksammas behandlas de som en homogen grupp. Alla betraktas som om de hade samma typ av problem. Individen tenderar att försvinna till förmån för den stereotypa åldrande människan, den homogena åldringen. Åldersdiskriminering avspeglar sig på många olika håll i samhället, även inom äldreomsorg och socialtjänst. Avgränsning Denna kunskapsöversikt avgränsas till att sammanställa den kunskap som finns om de äldre som av olika skäl står utanför den kommunala äldreomsorgen. Det gäller äldre som inte utnyttjar eller får hjälp genom äldreomsorgen för att klara vardagen i den egna bostaden. Äldre definieras här som personer som är 65 år eller äldre. När det gäller vård och omsorg är emellertid sannolikheten för att en äldre person ska behöva vård och omsorg på grund av ohälsa och nedsatt funktionsförmåga inte särskilt hög före 75 års ålder (Thorslund, 1998). Det avspeglar sig i de studier som finns om 1 Se Norström, C & Thunved, A (2002) Nya sociallagarna. Stockholm: Norstedts Juridik AB. 12

13 äldres behov av äldreomsorg där urvalet ofta rör äldre som är över 75 år eller över 80 år. När det gäller denna studie som söker kunskap om äldre som står utanför äldreomsorgen är det inte meningsfullt att göra en snäv åldersavgränsning. Utgångspunkten är ju att samla den kunskap som finns, oavsett om det rör äldre som är över 65 år eller över 80 år. Studier som tar upp situationen för äldre som är vid god hälsa och därför står utanför äldreomsorgen finns inte med i denna kunskapsöversikt. Äldres levnadsförhållanden De äldres levnadsförhållanden har successivt förbättrats under efterkrigstiden och livslängden har ökat stadigt. År 2000 var livslängden 82,2 år för kvinnor och 77,1 år för män (Thorslund, 2002). Personer i åldern 65 år och äldre utgör ca 18 procent av befolkningen ( ). Under 1990-talet har gruppen som helhet varit relativt konstant men det har skett en förändring inom gruppen. Personer 80 år och äldre har tredubblats mellan åren 1960 och 1999 (från till ) och utgör ca 5 procent av befolkningen (Thorslund, aa). Kvinnorna dominerar och i hela åldersgruppen 65 år och äldre är kvinnorna drygt en tredjedel fler än männen. I åldrarna 80 och över är kvinnorna 83 procent fler (Socialstyrelsen, 2001c). Fler kvinnor än män är således ensamstående som äldre. I åldrarna år är 70 procent av männen gifta jämfört med 52 procent av kvinnorna och i nittioårsåldern är 34 procent av männen fortfarande gifta jämfört med 4 procent av kvinnorna. De äldres ekonomiska situation har förbättrats och pensionerna har ökat allteftersom fler pensionärer har fått del av ATP. År 1991 var pensionärshushållens disponibla inkomster per konsumtionsenhet 78 procent av den i åldersgruppen år och nästan 90 procent 1997 (Kruse, 2002). År 1997 var det emellertid 12 procent av de kvinnliga pensionärerna över 65 år som hade enbart folkpension jämfört med 2 procent av männen. Kvinnornas pensioner är ca 60 procent av männens pensioner (aa). Knappt 20 procent av de kvinnliga pensionärerna hade inkomster under socialbidragsnormen 1994 jämfört med 8 procent av männen (Socialstyrelsen, 1997c). Det är trots detta bara 2 procent av ålderspensionärerna som söker socialbidrag (Socialstyrelsen, 1999c). När det gäller de ensamstående pensionärernas ekonomi framkommer att kvinnornas inkomststandard är betydligt lägre än männens och skillnaden har ökat under 1990-talet (Socialdepartementet, 1999). Bostadsstandarden har generellt ökat under efterkrigstiden och även för de äldre, många bor i småhus. 71 procent av de äldre i åldern år har tillgång till tvättmaskin och 57 procent av de äldre över 75 år (SCB, 2000). De äldres självrapporterade hälsa har förbättras sedan början 1980-talet. År 1998 uppgav endast 8,6 procent av både kvinnorna och männen i åldern år att de bedömde sitt hälsotillstånd som dåligt. I åldern år var det 15,6 procent av kvinnorna och 12,7 procent av männen som uppgav att de bedömde sitt hälsotillstånd som dåligt. Det är en minskning med mellan 3 13

14 och 7 procent. Äldres rörelseförmåga har också ökat betydligt sedan talet. Däremot finns det inte någon motsvarande minskning när det gäller förekomsten av långvarig sjukdom. Fler äldre än tidigare får dock behandling för långvariga sjukdomar (SCB, aa). Äldreomsorgens utveckling Dagens äldreomsorg började utvecklas på 1950-talet när hemtjänsten började byggas ut. År 1957 antog riksdagen nya riktlinjer för äldreomsorgen. Det betonades att gamla skulle få leva ett oberoende liv i sina egna hem så länge som möjligt. En förutsättning för detta var att pensionerna hade förbättrats i och med 1948 års folkpensionsreform. Upprustning av de äldres bostäder och service blev därefter viktiga delar i det som i 1980 års Socialtjänstlag slogs fast som kvarboendeprincipen. Hemtjänsten var från början en service som erbjöds alla äldre som hade svårigheter att klara av vardagen (Szebehely, 1998) och 1970-talen innebar en kraftig expansion av äldreomsorgen och framförallt hemhjälpen. Mellan 1960 och 1975 fyrdubblades antalet äldre med hemhjälp, från ca till personer. Även antalet institutionsplatser ökade (aa). I mitten av 1970-talet hade expansionen nått sin topp. Därefter började i första hand den kommunala hemhjälpen, men även institutionsboendet, att minska. Minskningen av hemhjälpen under 1980-talet hänförde sig framförallt till åldersgruppen år. Mot slutet av 1980-talet och fram på 1990-talet har hemhjälpen emellertid även minskat för de äldre som var 80 år och äldre (Socialstyrelsen, 1996). Från 1980 och fram till 1997 minskade hemhjälpen från 11 till 4 procent för åldersgruppen år och från 34 till 20 procent för de äldre i åldern över 80 år. När det gäller särskilt boende var andelen bland de yngre 3 procent både 1980 och 1997 medan andelen i särskilt boende sjunkit från 28 till 23 procent för de äldre över 80 år. År 1997 hade således 7 procent av de äldre i åldern äldreomsorg i någon form och 43 procent av de äldre över 80 år (Szebehely, 2000). 14

15 Antal 80 år+ i befolkningen Hemhjälp i "ordinärt" boende Särsklt boende inkl. geriatrisk vård Källa: Szebehely, 1999 Figur 1. Äldreomsorg Antal personer med hemtjänst/hemsjukvård respektive i särskilt boende samt antal 80 år och äldre i befolkningen. Flera studier har visat att olika förändringar i kommunerna har bidragit till att antalet mottagare av hemhjälp har minskat (Socialstyrelsen, 1996; Blomberg m.fl, 1999; Szebehely, 2000). Förändringarna har inneburit en striktare behovsbedömning, att avgifter införts, och att de insatser som erbjuds ändrats. En studie i nio kommuner visade att man i kommunerna lade ner sådan service som kommunerna inte har någon lagstadgad skyldighet att tillhandahålla, som t.ex. fotvård, fritidsverksamhet och storstädning (Socialstyrelsen, 1996). Dessa sysslor utfördes nästan inte alls av hemtjänsten. Man var överhuvudtaget restriktivare även när det gällde matlagning, handling och veckostädning (aa). Fler kommuner tar numera också hänsyn till närhet till anhöriga eller den sökandes privatekonomi vid bedömningen av hemhjälp. Äldre som har barn i närheten får i mindre utsträckning hemhjälp än äldre med barn på längre avstånd (Szebehely, 2000). En annan viktig åtgärd för att minska efterfrågan av kommunal hemtjänst är höjda avgifter. Avgifter som skiljer service från omvårdnad och gör servicen dyrare, leder till att äldre inte bara avsäger sig hjälp, det minskar också de 15

16 äldres benägenhet att ansöka om hjälp (Socialstyrelsen, 1996). Blomberg m.fl. (1999) menar att biståndsbedömningen förefaller att vara den viktigaste åtgärden för att minska antalet hjälpmottagare. Avgiftshöjningar används för att förstärka effekten. När hjälpmottagarna sedan blir färre beslutar kommunerna om att inskränka rätten till service. En majoritet av de äldre som får hemtjänst och de äldre som bor i särskilt boende är kvinnor. År 2000 fick 22 procent av de äldre kvinnorna över 80 år hemhjälp i sin vanliga bostad och 24 procent hade plats i särskilt boende. Av männen i samma ålder var det 14 procent som hade hemhjälp i den vanliga bostaden och 15,5 procent som hade plats i särskilt boende (Socialstyrelsen, 2001d). Hemhjälpen har minskat för både ensamstående kvinnor och män (75 år+) till ungefär samma nivå, men halverats för sammanboende äldre mellan 1989 och Även bland äldre med rörelseinskränkningar har hemhjälpen minskat. Det är även stor skillnad mellan kvinnors och mäns äldreomsorg (Szebehely, 1998). Hemtjänst är vanligast för äldre kvinnor medan männen i större utsträckning får hjälp av sin hustru. För kvinnor är det ungefär lika vanligt att få hjälp från hemtjänsten som av någon anhörig. Däremot är det fyra gånger så många män som får hjälp av anhörig och då framförallt av hustrun (aa). Under 1970-talet kunde äldre personer få hjälp av servicekaraktär, dvs. med städning, tvätt, inköp m.m. Denna typ av hjälp har minskat i de flesta kommuner då äldreomsorgens resurser inte bedöms räcka till för en mer förebyggande, social roll (Socialstyrelsen, 1996). Mycket av denna typ av uppgifter utförs nu av anhöriga. De som har ekonomiska möjligheter köper dessa tjänster på marknaden. Av hemmaboende äldre (82+) i det s.k. Kungsholmprojektet hade 23 procent hemhjälp, 39 procent fick hjälp av anhörig utanför hushållet och 15 procent köpte privat hjälp. Både anhörighjälp och privata tjänster hade ökat från början till mitten av 1990-talet (Szebehely, 1999). I slutrapporten för Äldreuppdraget konstaterar man att omprioriteringarna inom hemtjänsten, som lett till att fler äldre står utan hjälp, också kan innebära att kommunerna förlorar kontakten med stora grupper äldre (Socialstyrelsen, 2000a). Kommunerna känner då inte till kommuninvånarnas förhållanden som Socialtjänstlagen föreskriver. Bland hemmaboende äldre över 80 år har 19 procent hemhjälp, 33 procent enbart andra insatser från äldreomsorgen och 48 procent ingen hjälp alls (Socialstyrelsen, 2000d). Alla äldre (75+) som behöver hjälp med olika vardagssysslor får inte hjälp. Av de kvinnor som behövde hjälp fick 55 procent hjälp via hemtjänsten, 32 procent via andra och 13 procent ingen hjälp alls (Höjgård & Mossler, 2001). Av männen fick 57 procent hjälp av hemtjänsten, 21 procent av andra och 12 procent ingen hjälp alls. Personer med låg disponibel inkomst fick i större utsträckning hjälp från hemtjänsten, 64 procent, medan 20 procent fick hjälp av andra och 16 procent ingen hjälp alls. Av de äldre som behövde hjälp med vardagssysslor hade 17 procent 16

17 avstått från hemtjänst 1999 på grund av att avgiften var för hög. Det motsvarade 2 procent av alla 75 år och äldre (aa). Det är vanligare med kommunal hjälp bland svenskfödda än bland utrikes födda men vanligare med anhörighjälp bland utrikes födda än bland svenskfödda (Szebehely m.fl. 2001). Procent Ingen hjälp Endast informell hjälp Privat/annan hjälp, ej kommunal hjälp Kommunal hjälp Äldre med låg utbildning Äldre med högre utbildning Källa: Szebehely, 2002 Figur 2. Hjälpmönster bland hemmaboende äldre år med behov av praktisk hjälp och Under 1980-talet var det vanligare att högutbildade hade hemtjänst än lågutbildade. En förskjutning har ägt rum under 1990-talet. I slutet på decenniet hade ungefär lika stora andelar hög- och lågutbildade hemtjänst. När det gäller anhörighjälp är hjälp av make/make vanligare bland lågutbildade än bland högutbildade. Högutbildade använder sig i större utsträckning av privat hjälp. Kostnaden för sjukvård och äldreomsorg för äldre kvinnor och män har olika mönster (Mossler, 2002). Kostnaden för kvinnornas äldreomsorg överstiger männens, särskilt i åldern 85 år och äldre. Kvinnor lever ofta längre, är i större utsträckning ensamstående än män i högre åldrar och behöver då mer hjälp. När det gäller kostnaderna för sjukvård överstiger dock de äldre männens kostnader de äldre kvinnornas även i åldrarna 85 år och äldre (aa). 17

18 De äldre utanför äldreomsorgen Det finns få studier med syftet att studera de äldre som står utanför äldreomsorgen. Däremot kan det finnas data i andra typer av studier som ändå ger bidrag till hur situationen ter sig för de äldre som inte har äldreomsorg. Det finns fyra typer av studier som ger kunskap om de äldre utanför äldreomsorgen. För det första finns det studier som studerar äldre generellt oavsett om de har kontakt med äldreomsorgen eller ej. De kan bidra med kunskap om hur äldre utanför äldreomsorgen får sina omsorgsbehov tillgodosedda. För det andra finns det studier vars urval utgår explicit från de äldre som inte har kontakt med äldreomsorgen och som ger svar på om och hur äldre får sina eventuella omsorgsbehov tillgodosedda. En tredje informationskälla är rapporter som dokumenterar uppsökande verksamhet bland äldre som inte har hjälp från hemtjänsten. En fjärde typ av studier är de som bygger på intervjuer med anhöriga som vårdar äldre närstående både med och utan hjälp från äldreomsorgen. Bo hemma de äldres perspektiv Här refereras några studier där äldre själva fått besvara frågor om sin situation. Studiernas utgångspunkt har varit äldres villkor ur ett äldreomsorgsperspektiv vilket präglar de frågor som ställts, som är inriktade mot vård- och omsorgsbehov. I studien Bo hemma på äldre da r (Socialstyrelsen, 2000d) undersöktes ett riksrepresentativt urval av hemmaboende äldre som var 75 år eller äldre. Bortfallet i studien var 50 procent. I studien görs även jämförelser med en liknande studie, genomförd 1994, dokumenterad i Hemma på äldre da r (Socialstyrelsen, 1994b). Av de som svarade uppgav 86 procent att de hade mycket eller ganska god hälsa. De sociala hälsoskillnaderna från 1994 fanns kvar. Bland arbetarna uppgav 15 procent att de hade dålig hälsa jämfört med 12 procent i medelklassen och 9 procent i de högre socialskikten. 67 procent klarade trappor utan besvär. Bland de äldsta, 85 år och äldre, klarade 63 procent av männen och 55 procent av kvinnorna trapporna utan besvär. Jämfört med 1994 var det en större andel ensamboende som år 2000 fick hjälp av anhöriga med sysslor som matinköp, matlagning, tvätt m.m. Däremot stod hemhjälpen för den personliga omvårdnaden i större utsträckning än anhöriga trots att den totalt sett minskat. Sammanboende äldre fick i första hand hjälp av maka/make. Anhöriga utanför hushållet hjälpte år 2000 till mer än tidigare. 18

19 Av de ensamboende (75+) fick 21 procent av kvinnorna och 12 procent av männen enbart informell hjälp. Bland de sammanboende fick 46 procent av männen och 39 procent av kvinnorna enbart informell hjälp. För hela gruppen hade andelen som fick informell hjälp ökat från 23 procent till 29 procent mellan 1994 och Bland dem som endast hade hemhjälp dominerade de ensamboende, 11 procent av männen och 12 procent av kvinnorna. Bland de sammanboende hade 2 procent av männen och 3 procent av kvinnorna endast hemhjälp. Under 1990-talet hade hemhjälpen minskat även till de äldsta. I denna undersökning framkom det att även andelen äldre 75+ utan hemhjälp, men med stora hjälpbehov, hade ökat. Av dem som hade ett ADL-index 0 3, de skröpligaste, stod 28 procent utan hemhjälp år 1994 och 42 procent år De äldre hinner således bli allt skröpligare innan de får hemhjälp. Av dem som svarade hade 3 procent avstått från hemhjälp av ekonomiska skäl. Vid kortvarigt hjälpbehov föredrog de flesta att få hjälp av anhöriga. Vid längre hjälpbehov ändrades bilden. Då ville de äldre få hjälp av personal från kommun/landsting. 54 procent uppgav att de ville ha hjälp med att bada/duscha och att stiga upp/klä sig av den offentliga äldreomsorgen. I studien Hur gick det sen? En uppföljning av 1996 års studie av hemmaboende äldre i Jönköping (Socialstyrelsen, 1999c) följde man upp en grupp personer som var 80 år eller äldre Syftet med studien var att följa deras hälsotillstånd och omsorgsbehov över tid. Vid båda mättillfällena, 1996 och 1998, hade knappt hälften av de hemmaboende inte någon hjälp från den offentliga äldreomsorgen. Andelen av dem som hade hemhjälp hade minskat från 30 procent 1996 till 25 procent Av dem som 1996 inte hade någon hjälp alls hade en femtedel dött eller flyttat till särskilt boende Funktionsförmågan hade sjunkit något mellan 1996 och 1998 bland dem som inte hade någon hjälp alls vid bägge tillfällena. En slutsats i undersökningen var att när behoven av hjälp tilltog ökade hjälpen till de enskilda äldre över tid när det gällde både den informella och den formella omsorgen. Två tredjedelar av de äldre hade blivit betydligt skröpligare under de två åren mellan undersökningstillfällena. Trots att färre fick hemhjälp i undersökningsgruppen hade nästan hälften fått hemhjälp någon gång under den studerade perioden. Den longitudinella studien ger en något annorlunda bild än tvärsnittsstudierna. I studien Äldreomsorg under omprövning (Socialstyrelsen, 1996) undersöktes äldreomsorgen i nio kommuner. I en delstudie gjorde man ett slumpmässigt urval av äldre i åldern år som inte hade någon form av kommunal äldreomsorg. Kommunerna representerade kommuner med hög tilldelning av hemhjälp respektive låg tilldelning av hemhjälp. De äldre tillfrågades via en postenkät. Svarsfrekvensen var 80 procent. Syftet med 19

20 enkäten var att försöka få svar på hur de äldre bedömde sin hälsa, sitt hjälpbehov och vilken hjälp de fick. En frågeställning rörde även de äldre invandrarnas situation. Totalt uppgav 85 procent av de äldre att deras hälsotillstånd var ganska eller mycket gott. 15 procent uppgav att det var dåligt. På frågan om man behövde använda hjälpmedel för att förflytta sig utomhus svarade drygt en tredjedel i åldern år att de behövde det. Bland dem som uppgivit att deras hälsotillstånd var gott behövde ca 10 procent hjälpmedel för att förflytta sig utomhus jämfört med drygt hälften av dem som uppgivit att deras hälsotillstånd var dåligt. Ca 40 procent av de äldre i studien var ensamboende. I åldern år bodde en tredjedel av männen ensamma jämfört med två tredjedelar av kvinnorna. I undersökningen ställdes frågan om man behövde hjälp med matinköp, matlagning, att klä sig och att stiga upp eller lägga sig. Det var framförallt de äldre i åldern år som behövde hjälp med matinköp, ca 30 procent, och något fler kvinnor än män. Ca 35 procent av männen uppgav att de behövde hjälp med matlagning. Av de sammanboende behövde ca 10 procent i åldern år hjälp med att klä sig och ca 5 procent behövde hjälp med att stiga upp och att lägga sig. Av de ensamstående var det få som behövde hjälp med att klä sig och lägga sig. De äldre fick framförallt hjälp av make/maka eller barn med de ovanstående uppgifterna. Omkring 70 procent av de sammanboende uppgav att de fick hjälp av make/maka och ca 25 att de fick hjälp av barnen. För de ensamboende fick knappt 70 procent hjälp av sina barn. Av dem som behövde hjälp med att klä sig fick männen i första hand hjälp av makan. När det gällde de sammanboende kvinnorna hjälpte barnen till i betydligt större utsträckning med denna syssla. Det var framförallt de ensamboende som skulle vända sig till kommunen om de behövde hjälp. Här skiljde det sig mellan dem som bodde i kommuner med generellt hög tilldelning av äldreomsorg och kommuner med låg tilldelning. Av de ensamboende i åldern år var det 10 procent i lågkommunerna och 17 procent i högkommunerna som skulle vända sig till kommunen. Mindre än 10 procent av de äldre i åldern år hade under de senaste fyra åren haft hemhjälp vid något tillfälle, knappt 5 procent av de sammanboende och ca 9 procent av de ensamboende. Hjälpen hade framförallt upphört därför att den inte längre behövdes. Det gällde för ca 60 procent. För de övriga hade hjälpen upphört trots att hjälpbehovet kvarstod. Det var framförallt de sammanboende männen som uppgav att hjälpbehovet kvarstod. Särskilt ensamboende kvinnor uppgav att de inte hade råd till hemhjälp. I studien uppgav de äldre invandrade personerna sämre hälsa än de som var födda i Sverige. De äldre invandrarna använde också i något större utsträckning hjälpmedel när de förflyttade sig utomhus. 20

21 Både hälsobesvär och behov av hjälp visade sig tidigare bland invandrade äldre. I åldern år var sådana svårigheter betydligt vanligare bland invandrade äldre än bland dem som var födda i Sverige. En liknande studie har gjorts av FoU-Blekinge inom ramen för en undersökning om förändringarna i äldreomsorgen, Sparstrategier i äldreoch handikappomsorgen (Engström, 1996). Denna delstudie av de äldre utanför omsorgen riktade sig emellertid till äldre som var 80 år eller äldre. Skälet till studien var att antalet personer med hjälp hade minskat kraftigt i Blekinge läns kommuner och det fanns inte någon tidigare studie. Man gjorde ett slumpmässigt urval av personer som var 80 år och äldre och som inte hade hjälp från den kommunala äldreomsorgen. De telefonintervjuades enligt en manual som hade utarbetats med utgångspunkt i Socialstyrelsens (1996b) studie. Svarsfrekvensen var 84 procent. Drygt 60 procent av dem som besvarade frågorna var ensamboende, med kvinnorna som dominerande grupp (80 procent). Av de svarande behövde 35 procent något hjälpmedel för att förflytta sig utomhus. 35 procent behövde hjälp att handla och fick den hjälpen framförallt av anhöriga. Ett fåtal uppgav att de behövde hjälp att klä av och på sig eller att stiga upp eller lägga sig. Enligt 37 procent fick de hjälp av anhöriga utanför det egna hushållet för att klara av sitt vardagliga liv. Knappt hälften av dem som hjälpte de gamla var döttrar. Av de svarande uppgav 67 procent att städning och handling var de vanligaste uppgifterna man fick hjälp med. Näst vanligast var att man fick hjälp med tvätt eller att uträtta ärenden. Ungefär 5 procent av dem svarande hade haft kommunal hemhjälp någon gång under 1990-talet. Orsaken till att hjälpen upphört var att man inte längre behövde hjälp eller att man fick hjälp av anhörig. Endast tre personer uppgav att de avsagt sig hjälpen för att de inte hade råd längre. I undersökningen drogs slutsatsen att det inte fanns några av dem som svarade som hade stora hjälpbehov som inte var tillgodosedda. Äldre som tidigare haft hemtjänst I studien Äldre som tidigare haft hemtjänst (Socialstyrelsen, 1997) var syftet att belysa situationen för enskilda äldre som tidigare haft hjälp från kommunens hemtjänst. Sammanlagt 570 personer som lämnat hemtjänsten telefonintervjuades. Svarsfrekvensen var 63 procent. Orsakerna till att man lämnat hemtjänsten i de aktuella kommunerna var att 41 procent hade flyttat till särskilt boende, 41 procent hade avlidit och 17 procent hade lämnat hemtjänsten på grund av andra orsaker. Undersökningspopulationen var de 17 procent som lämnat av andra orsaker. De som hade lämnat hemtjänsten av andra orsaker var yngre än de som hade 21

22 hemtjänst, 59 procent var i åldern år. Av dem som svarade var 69 procent kvinnor och 31 procent män. Under den period de fick hjälp var 65 procent ensamboende. Det vanligaste var att man hade fått hjälp med städning (79 procent), därefter följde matlådor, tvätt, inköp och matlagning. Vidare uppgav 84 procent att de själva avsagt sig hjälpen och 5 procent att kommunen dragit in hjälpen. Av de som uppgivit att de avsagt sig hjälpen var det 65 procent som svarade att de avsagt sig hjälpen därför att de klarade sig själva. 32 procent svarade att de avsagt sig hjälpen därför att den var för dyr, 24 procent svarade att de fick hjälp av anhöriga och 20 procent hade avsagt sig hjälpen därför att de var missnöjda med utförandet. Flera skäl kunde anges. De vanligaste skälen till missnöje var dels att man blivit otrevligt bemött, dels att man ansåg att man inte fick den hjälp man behövde. Det näst vanligaste var att man ansåg sig ha små möjligheter att påverka hur hjälpen utfördes. En annan orsak till missnöje var att det var för mycket olika personal. I intervjun tillfrågades de äldre hur de klarade de uppgifter som de tidigare fått hjälp med från hemtjänsten. Av de tillfrågade svarade 54 procent att de klarade sig själva medan 42 procent svarade att de behövde hjälp av andra. Av dem som fortfarande behövde hjälp fick 72 procent hjälp av anhöriga och 12 procent köpte nu tjänsterna från en privat firma. Uppsökande verksamhet Av studien Äldreomsorg under omprövning (Socialstyrelsen, 1996b) framgår att inga av kommunerna i studien bedrev någon uppsökande verksamhet bland de äldre. Kunskapen om situationen för de äldre som stod utanför äldreomsorgen var därmed mycket begränsad. I de studerade kommunerna såg man distriktsköterskorna och vårdbiträdesgrupperna som nyckelpersoner när det gällde att upptäcka behov bland äldre som inte hade någon kontakt med äldreomsorgen. Varken i denna studie eller i studien i Blekinge (Engström, 1996) fann man några äldre personer med stora omsorgsbehov som inte fick hjälp. Det samma gällde för studien av de äldre som tidigare haft hemtjänst (Socialstyrelsen, 1997). I 22 kommuner i landet bedrivs försöksverksamhet med förebyggande hembesök som initierats av Socialstyrelsen (Socialstyrelsen, 2001). Projekten riktar sig framförallt till personer som är 75 år och äldre. Den första preliminära sammanställningen av försöksverksamheterna visade att de flesta pensionärer som fick besök var nöjda med sin hälsa och hade god fysisk och psykisk funktionsförmåga. Det fanns emellertid en grupp som inte hade det lika bra. Den gruppen hade små marginaler och en mindre förändring av hälsotillståndet kunde innebära att man inte klarade de vardagliga sysslorna utan hjälp. Steget från självständighet till beroende kan vara kort även för friska pensionärer i de äldsta åldersgrupperna (aa). En 22

23 annan grupp som uppmärksammades var de äldre par där den ena vårdade sin maka/make hemma utan någon avlastning eller stöd från äldreomsorgen. Det som pensionärerna uppgav som positivt var att få information om vad äldreomsorgen kunde erbjuda för att underlätta självständighet och kvarboende och detta i sig skapade trygghet. Liknande resultat visar dokumenterad uppsökande verksamhet i Vaxholm (Bucht-Kring & Öhman 2002) och Härryda (Löwegren Sjösten m.fl. 2000). De redovisade studierna visar att en övervägande majoritet av den äldre befolkningen uppger att de har en god eller ganska god hälsa. Hjälpbehovet ökar med stigande ålder. Trots det är det allt fler bland de äldsta som står utanför äldreomsorgen. Även mycket skröpliga äldre får i allt mindre utsträckning hjälp från den kommunala äldreomsorgen. Över tid får dock fler äldre hjälp än vad som visar sig vid tvärsnittsstudier. De studier som har riktat sig direkt till äldre utan hjälp från den kommunala äldreomsorgen visar att ungefär en tredjedel behövde hjälp med matinköp. En betydligt mindre grupp behövde hjälp med att klä sig och att komma ur och i sängen. De som tidigare haft hemhjälp men avsagt sig den därför att de inte längre behövde eller ville ha hjälp var yngre än de som hade hemtjänst. Drygt en fjärdedel fick hjälp av anhöriga. Utifrån dessa studier är det svårt att dra några slutsatser om vilka konsekvenserna blir för de äldre när hemtjänsten prioriterar de äldsta som har mycket stora behov av vård och omsorg. Det förefaller som om äldre som bor i kommuner med en generösare tilldelning också är mer benägna att söka hjälp från kommunen (Socialstyrelsen, 1996b). I den uppsökande/förebyggande verksamheten framkommer inga stora behov av omsorg som inte är tillgodosedda. Däremot tyckte många äldre att det var positivt att få information om vad äldreomsorgen kan erbjuda vid kommande behov, vilket ingav trygghet. Situationen för de äldsta kan snabbt förändras som uppföljningsstudien av 80-åringar visade (Socialstyrelsen, 1999c). De presenterade studierna ger en övergripande bild av hur situationen ser ut för de äldre. De ger emellertid inte någon inträngande kunskap om hur vardagslivet ter sig för de äldre som är beroende av hjälp för att klara vardagen. De anhörigas perspektiv Som framgått tidigare utför släktingar eller andra närstående mycket av omsorgen om äldre. I en studie från början av 1990-talet bedömde man att nästan 70 procent av all omsorg om äldre som bor hemma ges via informella insatser (Johansson, 1991). Att anhöriga kommit i fokus när det gäller äldre med vård- och omsorgsbehov hör ihop med förändringarna inom äldreomsorgen som beskrivits tidigare, dvs. att det framförallt är de allra äldsta som får del av den kommunala äldreomsorgen. 23

24 Forskningen om den informella omsorgen har i första hand koncentrerats på situationen för den anhöriga/hjälpgivaren själv. Forskningen har mycket sällan utgått från de äldres eget perspektiv eller studerat båda parternas perspektiv (Johansson, 1991; Vårdalstiftelsen, 1999). I det följande granskas studier som utifrån de anhörigas perspektiv kan bidra till att fördjupa bilden av hur de äldres situation ser ut, de som är mottagare av den informella hjälpen. Vem får de äldre hjälp av? De äldre som får hjälp av någon utanför det egna hushållet får i första hand hjälp av ett vuxet barn, framförallt av en dotter i övre medelåldern. Dottern hjälper framförallt en äldre mor (Szebehely, 1998; Jeppsson Grassman, 2001). De äldre som får hjälp av någon i det egna hushållet får framförallt hjälp av en maka/make i åldern 75 år eller äldre i ungefär samma ålder. De som hjälpte någon utanför det egna hushållet uppgav oftare att det fanns andra som hjälpte samma person. De som hjälpte någon i det egna hemmet uppgav i betydligt större utsträckning att de inte hade stöd från något annat håll (Jeppsson Grassman, 2001). Som framgått får makar som vårdar makar hemma mycket lite hjälp från den kommunala äldreomsorgen jämfört med ensamstående äldre. Av alla äldre som får informell hjälp får 70 procent hjälp av en kvinna och 30 procent av en man (Szebehely, 1998). Vad får de äldre hjälp med? I de flesta studier av vad äldre behöver hjälp med eller får hjälp med lyfts praktiska göromål fram, som olika typer av hushållsarbete och hjälp med personlig omvårdnad och hygien. Majoriteten av de hemmaboende äldre, som behöver hjälp, behöver framförallt hjälp med städning, inköp och tvätt. En betydligt mindre andel äldre behöver hjälp med personlig hygien (Szebehely, 1998). De äldre som får hjälp av någon i samma hushåll får i större utsträckning hjälp även med personlig hygien. Det är betydligt ovanligare att få den hjälpen av en anhörig som den äldre inte delar hushåll med (aa). I en befolkningsstudie för Stockholms län (Jeppsson Grassman, 2001) innehåller frågan om vad anhöriga utför för hjälpinsatser även samvaro och kontakt. Det visade sig att det var den mest omfattande hjälpinsatsen för personer som hjälper någon utanför det egna hushållet (71 procent). Hushållsgöromål (66 procent) kom på andra plats. När det gällde hjälp-givare som hjälpte någon i det egna hushållet förändrades bilden något. Hushållsgöromål uppgavs då som den vanligaste insatsen (62 procent) och därefter kom samvaro och kontakt (56 procent). När man bor i samma hushåll kan det vara svårare att avgränsa vad som kan räknas till samvaro och kontakt vilket uppges som skäl till skillnaden. Den största skillnaden mellan dem som hjälpte till utanför det egna hushållet och dem som hjälpte till i det egna hushållet var hur mycket man hjälpte till med personlig omvårdnad. Av dem som hjälpte någon utanför det egna hushållet uppgav 29 procent att de också 24

25 hjälpte till med personlig omvårdnad jämfört med 51 procent av dem som hjälpte någon i det egna hushållet (aa). Detta mönster framkommer i flera studier (Mossberg Sand, 2000; Szebehely, 1998, 2000; Johansson, 1991). I en studie där vuxna barn med hjälpbehövande föräldrar intervjuats framkommer klassbundna skillnader beträffande hjälpmönster (Winqvist, 1999). Utifrån en livsformsanalys delades de intervjuade in i tre olika grupper: egenföretagare, lönearbetare och karriärister. För egenföretagarna ingick hjälpinsatserna som något självklart i vardagen och de hade även störst möjlighet att styra sina arbetstider. Lönearbetarnas förhållningssätt definierades som mer familjesolidariskt. Man ställde upp för varandra. När lönearbetaren träffade/hjälpte sin förälder gjorde hon/han det inte bara för förälderns skull utan även för att det var meningsfullt för egen del. För karriäristen var förälderns hjälpbehov en konkurrerande omständighet eftersom tiden var dyrbar. Att hjälpa en förälder konkurrerade med andra sysselsättningar som bedömdes som viktiga. Karriäristen såg till att föräldern fick den hjälp hon/han behövde men utförde inte nödvändigtvis allt själv utan engagerade andra. I samtliga livsformer fanns en gräns för vilken hjälp man vill ge. Egenföretagarna ville inte hjälpa till med personlig omvårdnad och hygien. Bland lönearbetarna kunde många tänka sig att göra alla typer av insatser. Det var dock skillnad mellan kvinnor och män. Männen var tveksamma till att hjälpa till med personlig omvårdnad medan kvinnorna kunde tänka sig att ställa upp med allt. Männen bland karriäristerna ville absolut inte utföra uppgifter av intimare karaktär medan kvinnorna var mer splittrade (aa). I en studie av betalda anhörigvårdare (Mossberg Sand, 2000) frågade man om relationen till den äldre förändrats på grund av behovet av hjälpinsatser. Ungefär hälften av de tillfrågade anhörigvårdarna uppgav att relationen hade förändrats. Det skiljde sig dock åt beroende på vilken relation man hade till den äldre. När det gällde makar uppgav endast 29 procent av kvinnorna att ingen förändring inträffat jämfört med 46 procent av männen. Det omvända gällde de makar som såg sig som vårdare. Av kvinnorna uppgav 49 procent att de var vårdare istället för maka jämfört med 30 procent av männen. Av barn som vårdade sina gamla föräldrar uppgav drygt en femtedel att de upplevde sig som vårdare. Något fler män än kvinnor såg sig som vårdare. Av barnen uppgav 56 procent av kvinnorna och 54 procent av männen att relationen inte hade förändrats (aa). Makar hjälper makar I en kvalitativ studie, där 28 sammanboende anhörigvårdare intervjuats om sina erfarenheter av olika former av kommunalt stöd, framkommer att nästan hälften av de anhöriga som hade beviljats stöd avstod från att utnyttja det (Socialstyrelsen, 2002b). Makarna i studien hade ett omfattande omsorgsansvar för sin make/maka, men trots det valde ett flertal att avstå från att utnyttja den hjälp de beviljats. Orsaken till att man valde att stå utanför den kommunala äldreomsorgen var att de olika hjälpformerna inte 25