katolskt magasin # 7-8 Sommarens katolska utflyktsmål Biskopsämbetets nya organisation Påven Franciskus - fredsmäklare Bilda och Sensus går samman?

Transkript

1 # juli 2014 Pris 40 kr Sommarens katolska utflyktsmål Biskopsämbetets nya organisation Påven Franciskus - fredsmäklare Bilda och Sensus går samman? katolskt magasin

2 # 7-8 katolskt magasin 4 juli 2014 Årg 89. ISSN Adress: Box 2038, Uppsala (Besöksadress: S:t Olofsgatan 32 E) Tel: E-post: redaktionen@katolsktmagasin.se Hemsida: Utges som tidning för Stockholms katolska stift av Stiftelsen Katolsk Kyrkotidning. styrelseordförande Charlotte Byström redaktion Margareta Murray-Nyman (chefredaktör och ansvarig utgivare) margareta.murray-nyman@katolsktmagasin.se tel eller Birgit Ahlberg-Hyse biahyse@bredband.net tel Mattias Lindström (redaktionssekreterare, layout, annonser, prenumeration) mattias.lindstrom@katolsktmagasin.se tel eller Utrikesansvarig Kaj Engelhart kajcaritas@hotmail.com tel Annonser, prenumeration tel Prenumerationspris: Sverige 340 kr Europa 450 kr, utom Europa 500 kr Pg , Bg Tryck: DanagårdLiTHO, Ödeshög Nr utkommer 5/ Manusstopp 15/ För icke beställt material ansvaras ej. omslagsbild: katolska kyrkan i oskarström, nordost om halmstad, blev när den byggdes 1925 den första mariakyrkan i sverige efter reformationen. den är väl värd ett besök. se också våra andra utflyktstips, ett för varje landskap! foto: birgit ahlberg-hyse Ur innehållet Biskopsämbetet omorganiserar för bättre samordning sidan 4 Bilda och Sensus går samman sidan 5 Nytt avsnitt om flyktingfrågan sidan 6 Kristnas frågor inför höstens val sidan 8 Påvens resa i Mellanöstern satte spår sidan 12 Vykort från Gdansk: Folkfest kring Johannes Paulus II sidan 14 På resa med fader George i Indien sidan 16 Romkolumn: Charlotta Smeds om familjesynoden sidan 18 Franciskanerna Kyrkans största ordenssamfund med många grenar sidan 20 Fem kända personer började på nytt sidan 22 Möte med katoliker i Enköping sidan 23 Kyrkoåret: Heliga Klara stod upp för sin regel sidan 30 Roma kloster firar sitt 850-årsminne sidan 32 Inför semestern: Katolska utflyktsmål i Sverige sidan 34 och god sommarläsning sidan 38 Insändare: Min gamla kyrka blev en krog! Sidan 44 Sommartävling: Korsord Sidan 49

3 ledare sid. 3 Omorganisation mynt med två sidor Mitt i planeringen av detta nummer kom beskedet om stiftets omorganisation. Budskapet var inte helt överraskande. Under de två senaste åren har signaler om en ansträngd ekonomi vid upprepade tillfällen gått ut från biskopsämbetet och under sådana omständigheter är en omorganisation alltid ett möjligt scenario. En lyckad omorganisation leder inte bara till att ekonomin kommer på fötter utan har också andra effekter. Ett pussel läggs som ska leda till ökad effektivitet. Rättmätiga behov, i det här fallet de önskemål och förhoppningar som finns i församlingar, missioner och hos enskilda katoliker (naturligtvis också inom stiftsledningen) ska om visionen blir verklighet tillfredsställas. Detta är den ena sidan av myntet och det vore ogint att inte dela de förhoppningar som stiftets personal- och utvecklingsansvarige hyser om att det i slutändan helst snart ska bli på det viset. Men myntet har två sidor. Just nu är det svårt för oss, som under åtskilliga år haft tät kontakt med personalen på biskopsämbetet, att bortse från konsekvenserna för en del av de anställda (före detta anställda). Vi må visserligen till dels se det hela utifrån, men vi kan ändå förstå känslorna hos lojala medarbetare som länge bidragit till goodwill inom stiftet, och som nu är uppsagda eller har fått uppgifter som skiljer sig från dem de anställdes för att sköta. Förändring kan vara ett måste. En väl förberedd och genomtänkt förändring ska leda till något som inte bara är nytt utan bättre. En del av det som på nästa uppslag presenteras av stiftets personal- och utvecklingschef är tilltalande: så bör exempelvis de sju tematiska grupperna på sikt kunna bidra till ökad överblick och effektivisering. Men har man inte gått över ån efter vatten? Hade det inte gått att skapa grupper för kansli, ekonomi, IT, pastoralt arbete, information och evangelisation/karitativ verksamhet officialatet är ett särfall inom ramen för den tidigare organisationen? Parallellt med omorganisationen pågår sökandet efter en kommunikationsansvarig. Annons har legat ute på bland annat stiftets och Km:s hemsidor och det är bara att konstatera att kraven på personen i fråga är skyhöga och att den som så småningom tillsätts måste vara en alldeles exceptionell person. Oavsett bakgrund och beprövad erfarenhet kommer han eller hon att stå inför en verklig utmaning genom att hamna på en arbetsplats där många just nu känner stor osäkerhet inför framtiden och därtill kommer att den som får tjänsten kommer att stå utan webbmaster till följd av omorganisationen. Till sist kan vi inte låta bli att undra över varför det i annonsen inte sägs något om önskvärdheten av katolsk tillhörighet hos den som nu blir Kyrkans ansikte utåt. Vilken tid, vilken påve! Vilken tid vi lever i! Tre män som ber tillsammans, omfamnar varandra, räcker varandra handen och därmed visar hela världen att de önskar fred i Mellanöstern. Två av dem motståndare i en segsliten konflikt som inte ser något slut, inbjudna av den tredje till ett möte i bön och försoning. Påven Franciskus, israeliske presidenten Shimon Peres och palestinska kollegan Mahmoud Abbas i den soliga Vatikanträdgården på Pingstdagen den 8 juni Ännu en bild som etsar sig fast, efter de starka bilderna från påvens besök i det Heliga landet i maj. Med på mötet men inte på just den bilden är ekumeniske patriarken Bartolomaios II och franciskanernas custos i det Heliga landet, pater Pierbattista Pizzaballa. Alla får ta del av påvens vädjan om mod i konflikten: Det krävs större mod för att skapa fred än till att föra krig. Ingen vet vad som kommer ut av detta möte om den goda stämningen av försoning och värme håller i sig och skapar en ny anda i relationerna. Motkrafterna är många och starka. Men impulsen har givits och hoppas på svar. Vilken tid vi lever i! Vilken påve vi har! Kaj Engelhart Ge en gåva som återkommer varje månad Uppvakta dina vänner med en prenumeration på Katolskt magasin Välj mellan halvår och helår. Vi skickar gärna ett gåvokort till mottagaren.

4 sid. 4 aktuellt inrikes Biskopsämbetet omorganiserar Delarna måste samarbeta bättre Biskopsämbetet ska enligt stiftets utvecklingsansvarige bli bättre på att samordna sitt arbete och på att utföra det som biskopen önskar, och också bli ett kraftfullare stöd till alla församlingar och missioner. Nu sjösätts en organisationsmodell som även innebär att ett flertal tjänster på Biskopsämbetet i Stockholm ändras eller försvinner. Den genomsnittliga katoliken kommer inte att märka något. Men de som har att göra med stiftet centralt ska förhoppningsvis få ett bättre gensvar, säger Stefan Herczfeld, stiftets utvecklingsoch personalchef, till Katolskt magasin. Den modell som han tagit fram i samarbete med generalvikarien Pascal René Lung OP bygger på en analys som visar att stiftets enskilda delar är alltför frikopplade från varandra och från biskopen för att fungera effektivt. Det biskopen vill få utfört har ofta hamnat mellan stolarna. De olika delarna måste bli bättre på att lyssna in bis kopen och prästerna, som i biskopens ställe leder och verkar i församlingar och i missioner, och på att vara flexibla och samarbeta sinsemellan. Även Biskopsämbetet har fungerat som en satellit bland satelliter, menar Stefan Herczfeld, och måste bli bättre på att möta församlingarnas och prästernas behov. Nu delas stiftets verksamhet in i sju tematiska grupper. Tre av dem är så kal lat kontorsbaserade: kansliet, ekonomi och IT. Tre har en mer utåtriktad profil: pastoralt arbete, information och evangelisation samt karitativ verksamhet. Den sjunde är officialatet, som har sina särskilda uppgifter. Katolska pedagogiska nämnden blir kärnan i det pastorala teamet, som får ett bredare uppdrag och ska stödja församlingarna i deras helhet, säger Stefan Herczfeld. Som ett led i den ökade samordningen har ett enhetligt budgetsystem införts för de olika verksamheterna en ökad kostnad som förväntas betala sig nästa år. Och till hösten inleds en översyn av hur man ska arbeta med det gemensamma medlemsregistret. I samband med att organisationen ses över har en del tjänster på Biskopsämbetet försvunnit eller omvandlats. Tjänsterna som receptionist, arkivarie, webbmaster och fastighetsskötare dras in helt och hållet, medan tjänsterna som IT-ansvarig och ansvarig för medlemsregistret slås samman. Personalförändringarna har rört upp känslor på Biskopsämbetet och alla fackliga förhandlingar är inte avslutade. Det är en liten arbetsplats där många har funnits med väldigt länge, och där man upplever att man har en särskild identitet och också ett högre syfte med arbetet. Så det märks när några får veta att de inte kan vara kvar, säger Helena D Arcy, ordförande för Respekt och ansvarig för att se över stiftets informationshantering. Samtidigt har Caritas, officialatet, teamen för information och evangelisation samt för IT fått förstärkta resurser. En tjänst som layoutansvarig konsulent inom KPN flyttas till IT, medan en tjänst som IT-tekniker och projektledare tillkommer, liksom en tjänst som koordinator för Caritas inrikesarbete. Samtidigt återbesätts en tjänst som konsulent för kateketiskt material, liksom en tjänst som informationskoordinator (tidigare informationssekreterare). Stiftsjuristen flyttas över till officialatet, med uppgift att förkorta handläggningstiderna. Nya befogenheter. Stiftets utvecklings- och personalchef Stefan Herczfeld kommer att ansvara för teamen för information och evangelisation, liksom för det karitativa teamet. Han går också in som generalvikariens ställföreträdare som chef för det samlade biskopsämbetet Även på chefsposterna sker en del förändringar. Kanslichefen får ansvar för IT, medan finanschefen tar personalansvar för officialatet och Johannesgården. KPN:s ordförande blir chef för teamet med pastoral inriktning. Utvecklings- och personalchefen får ansvar för teamen för information och evangelisation, liksom för det karitativa teamet, samtidigt som han blir generalvikariens ställföreträdare som chef för det samlade biskopsämbetet. Text och foto: Eva Janzon

5 aktuellt inrikes sid. 5 Bilda + Sensus = (snart) SANT Många av Km:s läsare minns nog den infekterade debatt som fördes när Stockholms katolska stift våren 2010 beslutade lämna Studieförbundet Sensus för att i stället ansluta till Bilda. Nu är detta historia. Eller snarare: Bildas och Sensus kompetens ska i framtiden tas tillvara av ett gemensamt studieförbund i alla fall om det ja till samgående som blev resultatet av förbundens överläggningar den 23 och 24 maj följs av ett slutgiltigt ja i november. Beslutet var inte givet från början när Bildas ombud sammanträdde på Hotel Birger Jarl i Stockholm. Av de 86 röstande sa 60 ja medan 26, däribland representanterna för Sveriges Unga Katoliker, Syrisk-ortodoxa kyrkans Ungdomsförbund och Pingst, sa nej till ett samgående. Men de 60 ja-rösterna räckte till för att kravet på två tredjedels majoritet skulle uppfyllas och när resultatet väl offentliggjorts, och vi fått veta att också Sensus förordat ett samgående, verkade ingen tycka illa därom. Men varför ett samgående som även kräver omfattande administrativa åtgärder? Bilda har ju fått gott betyg av medlemsorganisationerna, däribland flertalet frikyrkor, ett stort antal ortodoxa kyrkor och Stockholms katolska stift. Beslutet var inte heller självklart. Tvärtom hade exempelvis stiftets pastoralråd vid sitt möte i mars avfärdat förslaget, bland annat med hänvisning till hur Sensus logga för några år sedan användes under pridefestivalen, något många församlingar och enskilda katoliker reagerade starkt emot. Stockholms katolska stift hade dock i sitt remissvar ställt sig positivt till ett gemensamt studieförbund, om än med vissa reservationer och påpekanden: 1. Hänsyn måste tas till den specifika situation som det katolska stiftet befinner sig i vår frizon. 2. En omorganisation kommer att ta tid och resurser från mycket av det På väg till valurnan. Ulrika Erlandsson, ordförande för Katolska Pedagogiska Nämnden och ledamot i Bildas förbundsstämma, är beredd att slåss för medlemsorganisationernas självständighet i förhållande till en ny större moderorganisation. Foto: Birgitta Haglund arbete som i dag utförs i våra församlingar och missioner. 3. Vissa frågor, som hbtq-frågorna, kommer att bli markörer i processen. Frågorna måste bli föremål för dialog och får inte utnyttjas för propaganda eller aktivism. En av debattörerna menade att när behovet av att kyrkorna engagerar sig i samhällsfrågorna ökar, återstår egentligen bara tre alternativ: att fortsätta växa att nischa sig att dö ut. En annan av deltagarna påpekade risken med nischning: sådant leder lätt till navelskådande och stängda dörrar. Helt naturligt blev debatten som följde innan man gick till beslut livlig. Bildas förbundsordförande Erik Amnå sa att Sensus har sett Bildas kvaliteter, vi kan gå in i diskussionen relativt kaxiga men vår kostym är för trång för våra ambitioner. Bland de mer tveksamma framfördes framför allt risken med att upparbetade kontakter och specialkompetens skulle tappas bort i ett större sammanhang. Åtskilliga menade att ärendet inte förberetts tillräckligt grundligt och länge och att risken fanns för att grupper som kunde känna sig överkörda skulle lämna Bilda utan att ansluta till det nya studieförbundet. Vågar man förresten lita på att det nya förbundet tar tillräcklig hänsyn till de frizoner som skulle garantera de olika medlemsorganisationernas självständighet i relation till huvudmannen? Ja! En av ledamöterna i förbundsstyrelsen, Ulrika Erlandsson från Katolska Pedagogiska Nämnden, rev ner applådåskor när hon sa att detta inte var förhandlingsbart, för frizoner kommer jag att slåss som ett lejon. Fortsättning följer. Margareta Murray-Nyman Fotnot: Sensus: här är bland annat Svenska kyrkan medlemsorganisation. HBTQ: homosexuella, bisexuella, trans- och queerpersoner.

6 sid. 6 på flykt Alla kan vara en medmänniska Öppna församlingarna mer för de nyanlända flyktingarna från Syrien, och höj rösten för att fler länder i Europa tar emot människor från det krigshärjade landet! Det är George Josephs uppmaning till Sveriges katoliker. I flera år har han arbetat med migration och asylfrågor i Stockholms katolska stift, inom ramen för Caritas Sverige. Genom sitt deltagande i flera internationella arbetsgrupper har han dessutom god inblick i de konflikter som i förlängningen även påverkar det lilla svenska stiftet. En av de mest omfattande just nu är utan tvivel det syriska inbördeskriget, som rasar med oförminskad styrka sedan I maj räknade FN med att över 9 miljoner syrier tvingats lämna sina hem, medan 2,7 miljoner flytt till andra länder. Över människor har dött, varav minst barn. Aldrig har det varit så många barn på flykt som i och runt Syrien just nu. Caritasnätverket i regionen kommer därför att ha fokus på skolgång och traumabehandlingar för barn, säger George Joseph. De allra flesta flyktingarna finns i Libanon, Jordanien och Turkiet. Bara en bråkdel lyckas ta sig till Europa, som ligger betydligt längre bort och erbjuder mycket få lagliga inresevägar. Det är bara flyktingsmugglarna som tjänar på den här situationen, som tvingar människor att sälja allt de har för hoppet om att sätta sig i säkerhet, säger George Joseph. Många riskerar sina liv under flykten. Senast i förrgår räddade den italienska kustbevakningen båtflyktingar i havet, de flesta av dem syrier. Tyskland och Sverige är de enda länder i Europa som erbjuder alla syrier en chans att stanna; i Sverige får syrierna sedan förra hösten permanenta i stället för, som tidigare, tillfälliga uppehållstillstånd, och i Tyskland leder de humanitära uppehållstillstånden ofta till en permanent skyddsstatus. Dessutom tar Sverige och Tyskland emot flest syriska kvotflyktingar genom fn:s flyktingorgan unhcr av alla länder i Europa. Sett i ett större sammanhang tar Sverige ett stort ansvar och hanterar problemen på ett anständigt sätt genom att välkomna dem som lyckas ta sig hit, säger George Joseph, som samtidigt efterlyser en humanitär visering för syrierna. I dagsläget saknas en politisk vilja att göra mer. Ett sätt att bygga upp den, tror George Joseph, vore att mobilisera kyrkorna. Jag tror det skulle hjälpa om kyrkorna enades om att driva på i frågan om att flera länder skulle ta emot fler flyktingar, säger han, och påminner om att påven har lyft upp migranternas och flyktingarnas svåra situation som en viktig fråga. Men det räcker inte med uttalanden, menar han. Om man dessutom engagerade sig på församlingsnivå för att välkomna de människor som flytt en fruktansvärd situation i Syrien skulle det bli en motkraft mot de kalla vindar som blåser i Europa just nu. George Joseph skulle gärna se att de katolska församlingarna startade flyktingguider, liksom Caritas Stockholm gjorde under Bosnienkriget. Alla kan vara en medmänniska. I ett främmande land och sammanhang är det viktigt att få höra ett vänligt ord, att känna sig välkommen och respekterad. Att vara flyktingguider eller vänfamilj ställer inte så höga krav. Men också att bjuda in nykomna på kyrkkaffet skulle vara en god sak. Mobilisering. Jämfört med andra länder tar Sverige ett stort ansvar för syriska flyktingar, menar George Joseph, ansvarig för flykting- och asylfrågor på Caritas Sverige. Om kyrkorna mobiliserar sina krafter skulle de kunna påverka fler länder att ta emot flyktingar. Foto: Birgit Ahlberg-Hyse Just nu finns goda möjligheter för de organisationer som vill bidra till integration genom att utbilda och erbjuda flyktingguider på frivillig bas. Länsstyrelserna har fått 11 miljoner kronor från regeringen för att få igång verksamheter med flyktingguider och familjekontakter i år, och summan kan komma att ökas. Svenska kyrkan hör till dem som har antagit utmaningen; i höstas startade stiftsgården i Rättvik tillsammans med församlingarna och kommunerna i Falun, Leksand och Gagnef i Dalarna ett samarbetsprojekt för att utbilda flyktingguider. I Göteborgs stad finns Flyktingguide Göteborg sedan Eva Janzon

7 på flykt sid. 7 Caritas Hjällbo hjälpte familj att landa Rezzkallah Malke och hans familj hör till de närmare syrier som sökte asyl i Sverige förra året. Nu får de möjlighet att bygga upp ett nytt liv. Med hjälp av språkträning och gemenskap på Caritas frivilligcentral i Hjällbo utanför Göteborg fick Rezzkallah Malke och hans familj en bra start i Sverige, och de vuxna har redan klarat av grundutbildningen i svenska språket. Jag funderar på att starta en förening som fungerar som Caritas, men som framför allt hjälper flyktingar från Syrien att komma in i samhället, säger Rezzkallah Malke till Katolskt magasin. Rezzkallah Malke, hans hustru Rania Abdallah och deras sjuårige son Rony Malke kom till Sverige våren Hemstaden Hasakah i nordöstra Syrien lämnade de 2012, sedan den regimtrogne, kristne Rezzkallah blivit hotad till livet av gerillan. Vi flydde till Homs och sedan till Libanon, där vi köpte Schengenviseringar för dollar, berättar han. Engagerad. Gun Holmertz på Caritas Frivilligcentral i Hjällbo. Foto: Miranda Brander Flydde för livet. Rezzkallah Malke valde att fly från Syrien tillsammans med sin hustru Rania Abdallah och deras sjuårige son Rony Malke, efter att ha blivit hotade till livet av gerillan. Foto: Privat Nu handlar allt om att skapa ett nytt liv i Sverige. På önskelistan står en egen lägenhet för familjen, som nu delar bostad med släktingar. Och så naturligtvis arbete. Rezzkallah är utbildad civilingenjör, har drivit företag och arbetat med kultur. Just nu tränar han 13-åringar i fotbollsklubben Gunnilse IS, och snart stundar Gothia Cup. Vi kämpar, men det är svårt när man tänker på familjen som är kvar i Syrien. Min far dog förra månaden, och just nu går det inte att få kontakt med Hasakah eftersom terroristerna förstört alla förbindelser. Av de drygt 130 asylsökande som finns inskrivna på Caritas Frivilligcentral i Hjällbo kommer den största gruppen från Syrien, berättar Gun Holmertz, som var med om att starta arbetet Vi fångar upp dem redan när de får sin samhällsinformation på Migrationsverket i Angered, vilket sker senast en månad efter deras ankomst till Sverige, berättar hon. Nu för tiden är vi den enda frivilligorganisation som finns med, så vi får en halvtimme, berättar om Caritas och delar ut flygblad. Den viktigaste tjänsten som erbjuds är språkträning, flera gånger i veckan, liksom mat, fika och gemenskap. Många fortsätter att komma även sedan de fått sitt uppehållstillstånd, innan de fått sitt fullständiga personnummer och en etable ringsplan av Arbetsförmedlingen. Men Frivilligcentralen gör mycket mer än så. Fler än 300 personer kommer hit varje vecka för att gå kurser av olika slag, få rådgivning, läxhjälp eller arbetspraktik. Omsättningen ligger kring 4,5 miljoner kronor om året, varav största delen är lönebidrag, Fas 3-bidrag och kommunala bidrag till de åtta anställda. Med tanke på allt det arbete vi utför är det ett Guds under att detta kan hållas vid liv, säger Gun Holmertz. Eva Janzon

8 sid. 8 aktuellt inrikes Kristna i startgroparna inför valet Att både religiösa samfund och politiska partier strävar efter att påverka samhället på bästa sätt blir kanske allra mest tydligt när ett riksdagsval står för dörren. Ett sätt att lyfta sina hjärtefrågor är att delta i årets Almedalsvecka, som just nu pågår för fullt i Visby. Uppemot personer väntades strömma till Almedalsveckan för att både bjuda ut sina rätter och ta del av andras under det politiska smörgåsbord som dukas upp inför valet den 14 september. Här finns Svenska kyrkan, Sveriges kristna råd och studieförbundet Bilda och Sensus, men också Socialdemokrater för tro och politik, Frälsningsarmén och Equmeniakyrkan. Från katolskt håll deltar tidskriften Signum och Newmaninstitutet, som arrangerar seminarier bland annat om ideologiernas roll i politiken. Just därför att så många andra fokuserar på den dagspolitiska agendan vill vi lyfta fram mera principiella frågor som är viktiga i politiken, säger Mikael Schink S.J., som ansvarar för Newmaninstitutets program. Andra kristna organisationer är mer politiskt fokuserade. Svenska evangeliska alliansen (SEA) som också arrangerar några seminarier i Almedalen är fullt på det klara med vilka ämnen man vill lyfta inför valet: religions- och samvetsfrihet, kristen människosyn samt familje- och relationsfrågor. Religionsfriheten i Sverige tenderar att krympa och vi behöver jobba politiskt så att det offentliga rummet hålls öppet, säger SEA:s generalsekreterare Stefan Gustavsson. I fråga om den kristna människosynen nämner han Sveriges höga aborttal, men också medicinsk-etiska frågor som dödshjälp och fosterdiagnostik. Mediafönster. Uppmärksamheten är stor inför valet Detta utnyttjar många kristna organisationer för att lyfta fram sina hjärtefrågor. Foto: Region Gotland Det tredje område man vill lyfta fram är familjen och relationer. Vi lever i ett individualistiskt samhälle där många människor mår dåligt. Det skulle vara bra att få igång ett samtal om hur vi kan bidra till att stödja familjerna. Vad betyder släkten och vänskapsband över tid? Hur kan vi bygga kärleksrelationer som inte är sexualiserade? Stiftets kommission för rättvisa och fred, Justitia et Pax, har inte resurser att vare sig delta i Almedalen eller arrangera något särskilt program inför riksdagsvalet. Men generalsekreterare Madeleine Fredell OP slår ett slag för rätten till ett arbete, mot bakgrund av att Justitia et Pax lanserade ungdomsarbetslösheten som den största frågan inför valet till Europaparlamentet, både i Sverige och på Europanivå. Att alla som kan och orkar arbeta ska kunna få ett anständigt arbete, med anständig lön, är viktigt för alla familjer och relationer. Drar man undan det drar man undan förutsättningarna för att vi ska kunna leva i goda ömsesidiga relationer över huvud taget, säger hon. Två andra frågor hon vill lyfta fram är vikten av en rättvis och jämlik tillgång till vård och omsorg, liksom till skola och utbildning. Även om Stockholms katolska stift inte gör någon särskild satsning inför valet, finns det församlingar som engagerar sig i debatten. I Stockholm arrangerar Katolskt forum, för tredje valåret i rad, en partidebatt i S:ta Eugenia församling. Valet är en stor och betydelsefull yttre händelse, och då är det viktigt att kyrkan är med och får ställa sina frågor, säger Sofia Rosshagen på Katolskt forum. På ett personligt plan kan jag dessutom tycka att det är bra att få in politiken i religionen. Politiskt engagemang är faktiskt också ett uttryck för Kristi gärning på jorden. Eva Janzon

9 aktuellt inrikes sid. 9 Stiftets första Mariakyrka. Den katolska kyrkan i Oskarström byggdes 1925, 30 år efter det att de första arbetarna med katolsk tro hade kommit till orten. Kyrkan var då den första katolska Mariakyrkan i Sverige efter reformationen. Den gula träfasaden har bevarats genom alla år: på både kyrkan och tomtens två andra byggnader, prästgården och det som fortfarande kallas Systrarnas hus och som nu ägs av församlingen. På kyrktrappan står årets konfirmandkull, på läger i Oskarström. På kyrkgången ser vi församlingens diakon Olof Persson och bakom honom prästgården. Nysatsning i Halmstad-Oskarström Den katolska vardagen i halländska Oskarström har en lång historia men är nu förändrad. Mariasystrarna, som varit närvarande på orten sedan 1920-talet, har flyttat därifrån och deras hus har köpts av församlingen som ska pröva sig fram med olika verksamheter. Oskarström är känt som Det svenska Lourdes, ett uttryck som pater Pierre Aupy OP har myntat. Biskop Anders Arborelius påminner gärna om det när han går i spetsen för den årliga rosenkransvallfärd som har samlat alltflera pilgrimer sedan den inleddes på 1950-talet. I år, den 31 maj, beräknades de till mellan och personer. Km besöker Oskarström en söndag strax före vallfärden. I högmässan, firad av den stationäre prästen Pawel Banot SDB, deltar den vanliga trogna skaran, utökad med en grupp konfirmander. På eftermiddagen väntar den månatliga mässan på polska. Kyrklivet fortgår som förr, men vardagslivet har förändrats. Forts.

10 sid. 10 aktuellt inrikes Församlingspräster. Pater Pawel Banot SDB, som är stationerad i Oskarström, tillsammans med Fader Jozef Chrzanowski, kyrkoherde i S:ta Maria katolska församling i Halmstad-Oskarström. Vad som ska hända med verksamheten här är ännu lite oklart. Gud ska hjälpa oss, säger fader Jozef, till höger på bilden. Ny i Oskarström. Karin Johansson var tidigare ansvarig för nattkaféet för hemlösa i den katolska församlingens hus i Halmstad. Nu bor hon i Oskarström och bildar en liten kommunitet tillsammans med Britt-Marie Lindgren. Saknar systrarna. Anna Rossing är ledsen över att Mariasystrarna inte gavs möjlighet att stanna i Oskarström. Här har hon stannat till på andaktsplatsen vid den Mariastaty som systrarna installerade i trädgården Här är vägen. Jan Sture Neuman, som bor i Falkenberg och har varit med om åtskilliga pilgrimsvandringar i Oskarström, visar vandringsleden för Marianne Wahlström, också hon från Falkenberg och katolik sedan ett år, och Jura Hrynkiv, gäst från Ukraina. Vid Km:s besök var de ensamma på sin vandring men inom kort skulle de få sällskap av hundratals pilgrimer kallades Mariasystrarna hem till moderklostret i Polen från Oskarström där de utöver församlingsarbetet hade drivit vilohem, förskola och nattis för katolska barn vilkas föräldrar arbetade skift på ortens fabriker. Men sedan kommunen tagit över omsorgen för både gamla och barn hade behovet av systrarnas tjänster minskat. Fader Josef Chrzanowski, kyrkoherden i S:ta Maria katolska församling i Halmstad-Oskarström, berättar om turbulensen när systrarna skulle lämna församlingen. Huset där de hade bott och haft verksamhet ägdes av deras orden som föreslog att stiftet skulle köpa det. När svaret blev nej därifrån förhandlade vi om köp till ett överkomligt pris. Vi ville inte riskera att en privatperson skulle köpa huset och förvandla det till ett konferensställe. Vad får huset för verksamhet nu? Fader Josef nämner läger för barn och ungdomar, stilla dagar för mindre grupper och vistelser för kvinnor i nödsituationer. Allt i ekumenisk anda. Om den sociala verksamheten ska utvecklas har församlingen fått lämpliga hyresgäster, Karin Johansson och Britt- Marie Lindgren, som båda har erfarenhet från arbete med hemlösa och andra utsatta i Halmstad. Flera kvinnor har redan bott här i perioder, berättar de. Karin och Britt-Marie har bildat en privat ekumenisk kommunitet, Hannasystrarna, och har som frivilliguppdrag att ta emot gäster och sköta hus, kyrka och trädgård. Här har de en tillvaro som de känner sig kallade till, säger de, samtidigt som de är medvetna om att många sörjer Mariasystrarna. Vid kyrkkaffet deltar några av Oskarströms mångåriga vänner och här råder delade meningar om förändringarna. Anna Rossing har svårt att acceptera att Mariasystrarna måste flytta. Det borde har gjorts mera för att de skulle få stanna.

11 aktuellt inrikes sid. 11 Vacker utsmyckning. En stor del av kyrkans interiör finns kvar i original, bland annat denna målning av Gisela von Trapp, Jesus vid vattenkällan, där Jesus sitter i en mandorla med vattenkrukor och förhärligas av fyra änglar med rökelseskar. Till vänster om koret, ovanför tabernaklet, ser vi tavlan Treenigheten av Erik Olson. Till höger en kopia av målningen Santa Maria della Strada vars original finns i jesuiternas kyrka Il Gesú i Rom. Jan Sture Neuman ser däremot annorlunda på saken och förstår att Mariasystrarnas tid var över. Nu får församlingen nya utmaningar. En central person i sällskapet är pater Pawel som efter aktiva år i Stockholm och Halmstad njuter av pensionärslivet i Oskarström där det är precis lagom mycket arbete. Att katolska Mariasystrar har ersatts av ekumeniska Hannasystrar tycks inte beröra honom. Det märks på hans varma leende. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse Lång katolsk historia i Oskarström 1889 etablerade sig Skandinaviska Jute praktisera, dock fanns varken katolsk präst spinneri & väveri i Oskarström. Redan från eller kyrka. Men som främmande fågel i ett starten behövdes omkring 600 arbetare och främmande land får man inte ge upp så lätt eftersom dessa rekryterades från kontinenten och med tiden lyckades man bygga upp en var de katoliker. känsla av gemenskap, som allt mer ledde till Om den växande katolska kolonin skrev små sammankomster i form av bönestunder, en av Oskarströms äldsta medlemmar, Herbert Syblik, i en artikel inför församlingsjubi fick katolikerna äntligen en egen andakter och liknande. leet år 2000: kyrka, invigd av biskop Johannes Müller. Det Man fick en anställning på fabriken, men var den första katolska Mariakyrkan i Sverige utanför arbetet var tillfällen för förströelser efter reformationen. i Oskarström inte så stora. Mest av allt saknade man den invanda själavården i hemlan- Polen och inledde en verksamhet som fort kom Mariasystrar från Plesznew i det. Sin katolska tro ville de gärna bevara och gick till 2011.

12 sid. 12 aktuellt utrikes Franciskus på resa i Mellanöstern: Bröder möttes i det Heliga landet En pilgrimsfärd, ett jubileumsfirande. Så ville påve Franciskus se sin resa till Mellanöstern den maj. Ett besök på de heliga platserna och ett möte med Bartolomaios II, ekumenisk patriark av Konstantinopel, just så som påven Paulus VI och patriarken Athenagoras möttes för 50 år sedan och upphävde sina ömsesidiga bannlysningar. Och så blev resan. Ingen som på plats eller i TV upplevde mötet mellan Franciskus och Bartolomaios i Jerusalem kunde vara opåverkad. Den gripenhet med vilken påven kysste patriarkens hand efter dennes varma välkomsttal i Den heliga gravens kyrka i Jerusalem, eller de förtätade ögonblicken av gemensam bön uppe i Golgotakapellet, hör till det starkaste man fått uppleva av nutida ekumenik. Ett balsam av broderskärlek på såren från tusen års kyrkosplittring. Ekumenisk bön. Påve Franciskus och Bartolomaios II möttes i Den heliga gravens kyrka i Jerusalem. Här knäböjer de vid stenen på vilken Jesu döda kropp sägs ha blivit smord. De starka upplevelserna, de oförglömliga bilderna, de pregnanta talen hopar sig och vill bearbetas för ett bra tag framöver. Påvens spontana stopp och tysta bön vid muren i Betlehem, hans försjunkenhet bland judarna vid Klagomuren i Jerusalem, där han traditionsenligt stoppade in en skriven bön bland stenblocken i muren hör dit. Hans sällskap vid Klagomuren, den gamle vännen Abraham Skorka, överrabbin i Buenos Aires, och Omar Abboud, alim (koranlärd) från samma stad, som delar hans resa och som han omfamnar som verkliga bröder intill tempelmuren, är något unikt i kyrkohistorien. Abrahams söner är för en gångs skull förenade i en ordlös gemenskap, på en plats som är helig för alla tre. Den 77-årige påvens mastodontprogram skulle ha varit för mycket för mången resenär med flera årtionden mindre på nacken. Ta bara sista dagen, måndagen: Besök hos stormuftin av Jerusalem. Bön vid Klagomuren. Kransnedläggning vid Theodor Herzls grav. Kort stopp vid ett monument över terrordådens offer. Besök i Förintelsemuseet Yad Vashem. Visit hos Israels överrabbiner. Visit hos landets president. Så lunch hos franciskanerna i Jerusalem. Därpå ett privat besök hos den ekumeniske patriarken vid Olivberget. Möte med präster och ordensfolk i Getsemanekyrkan. Mässa i Nattvardssalen med de katolska biskoparna i det Heliga landet. Och slutligen avfärd vid 19-tiden hem till Rom... Överallt upprepade Franciskus ett entydigt fredsbudskap, lågmält och utan lyft pekfinger men ändå lika inträngande. Till palestinska flyktingbarn sade han: Låt inte ert liv styras av det förflutna! Våld kan inte övervinnas med våld. Våld besegras genom fred! Och han talade inte om palestinska områden utan om staten Palestina. Likaså bekräftade han klart och tydligt staten Israels rätt att existera. Och så påvens överraskande initiativ att bjuda in den palestinske presidenten Mahmud Abbas och Israels president Shimon Peres till Vatikanen för ett gemensamt möte med bön för fred. De oändliga fredssamtalen har inte lett närmare en lösning. Vad påve Franciskus hoppas på är bönens makt att mjuka upp människors hjärtan. Mötet ägde rum under Pingsten i Rom och blev ett lika gripande exempel på att motståndare kan förenas i en försonande omfamning, i alla fall momentant. Kuriekardinalen Jean-Louis Tauran, chef för Påvliga rådet för interreligiös dialog, talar om en hjärtats makt som verkat under påve Franciskus resa. Påvens spontana ord och handling, hans religiösa och mänskliga instinkt och hans andliga bredd och djup har lett honom rätt på resans vägar och gjort den till en omvälvande upplevelse för många. Om det kan inspirera de mäktiga i landet till att ta hans ord på allvar och skapa fred, var resan än mer historisk. Kaj Engelhart

13 aktuellt utrikes sid. 13 Rapportering ur israeliskt perspektiv Kluven mediabild av påvens resa Med sitt besök i maj blev Franciskus den fjärde påven som besökte staten Israel. Huvudsyftet var att markera femtioårsjubileet av påve Paulus VI:s möte med den ortodoxe patriarken Athenagoras och därmed poängtera kyrkans enhet. Från israeliskt håll var detta knappast det viktigaste. Istället rörde diskussionen här Katolska kyrkans relation till det judiska folket, en relation som i århundraden skuggats av antisemitism. Johannes Paulus II:s ambition med sitt besök i Israel år 2000 var att söka försoning för historiska oförrätter och reparera relationerna till det judiska folket. Fortfarande kvarstår olösta frågor, till exempel efterlyser judiska forskare att Vatikanens arkiv ska öppnas så att en total genomlysning av dess agerande under Förintelsen kan äga rum. Under sitt besök sa sig Franciskus vara villig att arbeta för detta. Hans besök vid Theodor Herzls grav sågs som ett senkommet erkännande från Vatikanen av sionismens visionär, som avvisades av påven Pius X när han sökte stöd för en judisk stat för 110 år sedan. Påve Franciskus kom således till Israel med ett något lättare historiskt bagage än sina företrädare och det noterades uppskattande att han reste i sällskap med en judisk vän, rabbin Abraham Skorka. Dock kritiserade till exempel kvällstidningen Yediot Ahronot att Franciskus i sitt anförande på förintelsemuseet Yad Vashem valde en mer universell hållning till Förintelsen genom sitt fokus på frågan om människors ondska, i stället för att relatera till den som ett specifikt folkmord på judar, utfört av kristna. Det Israel påven landade i var ett land där fredsförhandlingarna med palestinierna just strandat och där främlingsfientliga hatbrott på senare år förmörkat de judisk-kristna relationerna, bland annat hade kyrkor och andra kristna byggnader i Jerusalem utsatts för vandalisering veckan före besöket. Bakgrunden var farhågor från religiösa judar att Davids grav på Sionberget ska överlämnas, helt eller delvis, till Vatikanen. Davids grav är belägen på nedre våningen i ett uråldrigt byggnadskomplex som också omfattar Cenaculum, rummet där Jesus enligt traditionen åt sin sista måltid och instiftade nattvarden. Israeliska tidningar ägnade före, under och efter besöket stort utrymme åt artiklar om påven och Katolska kyrkan. Liberala Haaretz riktade även uppmärksamheten mot de kristnas situation i Israel och Palestina. Det märktes en klar skiljelinje mellan vänster- och högermedia. Haaretzs kolumnist Anshel Pfeffer poängterade att femtio år efter Andra Vatikankonciliet har det judiska folket inte längre något att frukta från Katolska kyrkan, vare sig förföljelse eller missionerande. När Franciskus nu besöker Israel bekräftar han det judiska folkets rätt att bygga en stat i sitt historiska hemland, menade Pfeffer. Den högernationella, Arutz Sheva uttryckte å andra sedan sitt missnöje över påvens besök. Främst gällde det ryktena om att Davids grav skulle lämnas över till Katolska kyrkan. På ledarplats kritiserades också skarpt att påvens besök i Betlehem hade karaktären av ett officiellt erkännande av en palestinsk stat, samt att det innefattade besök i palestins ka flyktingläger, något som sågs som en seger för palestinsk propaganda. Också bland andra gratistidningen Israel ha-yom uttryckte åsikten att påven blev en bricka i ett propagandaspel. Franciskus stopp vid säkerhetsbarriären i Betlehem väckte starka känslor i Israel. Bilden av hans spontana bön intill muren täckt av grafittin Befria Palestina fick snabbt ikonstatus och sågs som en palestinsk seger i striden om den allmänna opinionen. Det israeliska svaret blev ett annat snabbinsatt besök, vid monumentet för terrorns offer på Har Herzl. Där förklarade premiärminister Netanyahu att Israel behövde uppföra en säkerhetsbarriär för att försvara sina medborgare mot terror. Den riktigt stora överraskningen var Franciskus inbjudan till de båda presidenterna Peres och Abbas till ett bönemöte i Rom. Nästan alla kommentatorer var överrens om att mötet, som ägde rum den 8 juni, inte medförde något genombrott i den låsta fredsprocessen. Påve Franciskus själv var noggrann med att understryka att mötet inte var politiskt utan andligt. Ändå var den socialt engagerade påvens initiativ välkommet i det diplomatiska vakuum som den misslyckade amerikanska medlingen lämnat efter sig. När de två presidenterna möttes i Vatikanens trädgård var det det första offentliga mötet på över ett år. Sara Yarden Sara Yarden är bosatt i Jerusalem sedan Hon är jurist och engagerad i interreligiös dialog.

14 sid. 14 vykort från Gdansk Kyrkan mitt i byn. Friluftsmässa i Gdansk 1987 vid Vår Påves tredje besök till Polen. Gdansk minns sin påve Santo Subito! Helgon med detsamma! Minns ni banderollerna från vår Påves begravning? Och subito blev det. Jag kom till Gdansk dagen efter kanoniseringen och överallt vajade Vatikanens och Polens flaggor (liksom i de närliggande städerna som formar Trippelstaden). Kastanjeträden blommade. Jag tog en promenad till varvet i Gdansk som var ett av de ställen folk samlades på för att be och titta på direktsändningen av pontifikalmässan. Varvskranarna såg mindre ödsliga ut nu. Storskärmarna höll på att monteras bort. I Sopot (en av städerna i Trippelstaden Sopot, Gdansk och Gdynia) var minnesmärket där Vår Påve firat mässan smyckat med berg av blommor. Veckan som föregick helgonförklaringen var helgad åt händelsen. I alla kyrkor höll man minnesgudstjänster, föredrag, hade utställningar, visade filmer om de gemensamma ögonblicken då Kyrkans Hembesök. Johannes Paulus II besökte Polen nio gånger som påve.

15 vykort från Gdansk sid. 15 Saknad. Minnesmärke i Gdansk över Vår Påve. högste i allra högsta grad var involverad i skapandet av det nya Polen. Förberedelserna för firandet startade långt innan. Då jag i början av året besökte landet, påmindes församlingarna om att skicka in vittnesmål om när de blivit bönhörda av de blivande helgonen. Vittnesmålen samlades i en bok som överlämnades av Polens statschef vid helgonförklaringen. I tidningshyllorna fanns inte en tidning som inte hade något med helgonförklaringen att göra. Till och med tidningar som vanligen skriver mycket nedlåtande om Kyrkan var euforiska och fulla av specialbilagor. Självklart fanns det special tidningar, böcker, filmer och allehanda frestande utflykter till mer eller mindre facila priser. Många tusen (vissa källor talar om flera hundra tusen) polacker hade tagit sig till Rom på organiserad väg. Många valde att gå på vandringar i helgonets fotspår. Gdansk stod stilla under själva ceremonin. Alla ville delta! Jag tittade i radio- och tv-tablåerna för dagarna före helgonförklaringen och för själva dagen. Imponerande är det minsta man kan säga. Alla radiokanaler och de största tv-kanalerna hade flera timmars program om hur en helgonförklaring går till, om helgonens levnadsbeskrivningar, predikningar med mera. Hela regeringen stod på parad och gång på gång tog man upp vad de nu kanoniserade helgonen hade gemensamt: kommunikation och öppenhet. Vår Påve var modern. Ingen påve före honom hade haft sådana tekniska möjligheter att nå ut till massorna. Folk i gemen sade att ingen annan påve varit så hemma i alla läger, hans storhet vad gäller Polen låg (förutom självklart i det religiösa) i skapandet av det nya, fria Polen. Detta var ett under över alla under! Kyrkan har alltid haft stor betydelse, men nu blev Kyrkans betydelse ännu större. Det har sålts många CD-skivor med de psalmer som Vår Påve /helgonet älskade. Jag letade förgäves efter inspelningar där det polska helgonet sjunger med försäljarna tittade lite medlidsamt på mig och sade att allt gått åt på någon timme. Någon tillade: Men du, vi kan alla dessa sånger, fråga även de minsta barnen skall du få se. Och vi kan sjunga utan rädsla. Det är ett under! Alina Maric Polsk närvaro. Petersplatsen vid saligförklaringen av Karol Józef Wojtyła Vi kan sjunga utan rädsla. Det är ett under! Stilla minnen. Altarfonden från friluftsmässan i Sopot 1999 med Johannes Paulus II.

16 sid. 16 resereportage Indien får Sverigebesök Fader George visar upp Kyrkan För tio år sedan, för fem år sedan och i år igen. Indien, ett land man gärna återvänder till Sundsvallsbon Monika Forsslund har upprätthållit kontakten med fader George Kooromullumpuradiyam, mellan 2001 och 2009 kyrkoherde i S:t Olofs församling i Sundsvall. Här berättar hon om sin senaste resa. Efter vår första resa till detta spännande och annorlunda land med fader George det är nu tio år sedan fick jag med hans hjälp möjlighet att återvända för att volontärarbeta några månader på ett mentalsjukhus i södra Kerala fem år senare, I Kerala, där de kristna utgör cirka 20 % av befolkningen gör kyrkan stora sociala insatser. Många präster och systrar, de flesta tillhörande den syro-malabariska kyrkan, arbetar aktivt med både skolundervisning och sjukvård. När fader George år 2009 återvände till Indien från Sverige började han genast att delta i uppbyggandet av hem för mentalt retarderade barn, en i Indien mycket eftersatt grupp. Vår kontakt med Indien har fortsatt. En brorson till fader George, Jino, studerade pappersmasseteknik på Mittuniversitetet i Sundsvall under några år. Vi hade god kontakt med honom och introducerade den svenska kulturen så gott vi kunde, även om vi inte lyckades lära honom vare sig svenska, skidåkning eller att äta surströmming Dessutom har jag via fader Johny, en indisk präst och god vän till fader George, som hjälpte mig mycket under min Keralavistelse, fått möjlighet att ekonomiskt stötta två små pojkars skolgång sedan några år tillbaka. När vi hans gamla vänner bestämde oss för att återvända till Indien ville vi både hälsa på fader George och träffa Musikglädje. Vid ett besök på en skola för mentalt retarderade barn i Kottayam bjöds de besökande på både dans- och musikföreställning. mina fadderpojkar. Dessutom fick vi en inbjudan till brorsonen Jinos bröllop! Fader George skulle viga honom och sedan ta oss med på en rundresa i sina hemtrakter igen. En liten grupp på tio personer lämnade ett mörkt och kylslaget Sundsvall och anlände till Cochin i Kerala 11 januari i år. Vi blev omedelbart omslutna av välbekant värme, dofter, människomyller och ett kaotiskt biltutande. Redan andra dagen kördes vi till en kyrka i Changanassery för att få vara med vid Jinos och Dionas bröllop. Ett indiskt bröllop är ett stort evenemang, gärna med 500 gäster bjudna. Vanligtvis är detta första gången båda parternas familjer och vänner träffas. Fader George, tillsammans med sex (!) andra präster, vigde de unga i en kyrka stor som en katedral. Efter en middag i församlingssalen, där alla fick tillfälle att uppvakta de nyvigda, fick vi följa med till brudgummens hem. Det är sed att brudgummens mor tar emot bruden med en välkomstceremoni där hon välkomnas in i svärföräldrarnas hem med att få ett smycke runt halsen. Medan de övriga i vår grupp fick uppleva ett dygn i husbåt på det trolska och exotiska Backwaters, besökte min man och jag Kusumagiri mentalsjukhus där jag alltså volontärarbetade för fem år sedan. Miljön här kändes precis som då; samma personal, inget i miljön hade förändrats. Däremot hade det intil liggande rehabiliteringscentret för barn med neuropsykiatriska störningar (till exempel autism och adhd) utökats med både nya lokaler och fler lärare. Både mentalsjukhuset och detta center drivs av St Josefssystrar och barncentret är fram-

17 resereportage sid. 17 Helgongrav. Den heliga Alfonsas gravkyrka påminner om Kyrkans tydliga närvaro i det både hinduiskt och muslimskt präglade Indien. Alfonsa ( ) var född i Indien och helgonförklarades 2008 av Benedikt XVI. Te. Fader George Kooromullumpuradiyam tog med sina svenska vänner på många olika upplevelser. Bland annat till teodlingar i Kerala. stående och långt kommet, åtminstone med indiska mått mätt. Samma dag fick jag också för första gången träffa mina fadderbarn. De två pojkarna, tolv och åtta år gamla, kommer från en fattig liten by i Norra Kerala. Tillsammans med sina fäder reste de elva timmar med buss för detta möte med mig! Jag fick fotografier och ett litet handskrivet brev. Pojkarna var väldigt blyga och fåordiga men det kändes så fint att få träffa dem. Efter dessa möten sammanstrålade vi med våra reskamrater och fader George på hans ordenscentrum som samtidigt fungerar som prästseminarium i Kottayam. Fader George är numera anställd i ordens styrelse och ansvarar för alla sina prästkollegers hälsa och välmående. Detta innebär mycket resande, men jag uppfattar det som att han trivs med sitt uppdrag. Fader George hade denna kväll ordnat en dansafton på en skola/ett hem för mentalt retarderade ungdomar. Flera grupper uppförde olika danser och det var fantastiskt att se ungdomarnas glädje uttryckas i dans, musik och sång. Ännu mer rörande var det att möta dem efteråt. De kunde inte få nog av att hälsa på oss och bli fotograferade för att sedan få se bilderna på sig själva. Från värmen vid kusten gjorde vi nästa dag en flera timmar lång resa med vår minibuss upp i bergen. Kerala är mycket kuperat i öster och fyllt av vackra, intensivt gröna teodlingar. Jag blev inte så lite förvånad över att fader George bokat in oss på den ayurvedaklinik där jag tillbringade några veckor efter mina volontärveckor Ayurvedamedicin är en uråldrig indisk läkekonst som utgår från övertygelsen att man med hjälp av örtmassage kan bli botad från olika krämpor och sjukdomar. Vi fick se hur man tillverkar massageoljorna många exporteras utomlands i ett kök som inte hade tålt svenska hälsomyndigheters granskning. Nästan alla i gruppen provade en massagebehandling och ingen ångrade sig efteråt. Kerala är väl känt för sina kryddor, framför allt svartpeppar, och tillsammans med fader George fick vi botanisera i några kryddträdgårdar och titta och lukta på bland annat svartpeppar, ingefära och kardemumma. Han ordnade också en elefantridtur och visade oss hur man tillverkar te. Att resa med fader George i Kerala innebär inte bara att se en spännande och relativt sett väl utvecklad del av Indien. Det är framför allt mötet med människorna man blir berörd av. Tack vare honom kunde vi var som helst besöka någon familj, ett dagis, en skola eller ett sjukhus. Man kände sig överallt välkomnad av nyfikna och vänliga barn (som älskade att bli fotograferade). Vi fick besöka den heliga Alfonsas gravkyrka och blev ofta påminda om hur stor betydelse Kyrkan har i många kristna indiers vardagsliv, liksom också för många hinduer. Vi känner oss tacksamma för att ha fått lära känna fader George, för hans varma person, hans arbete i kyrkan i Norrland och möjligheten att genom honom få en inblick i en annan del av världen. Jag hoppas att detta inte var sista resan till Indien. Kanske om fem år igen...? Text och foto: Monika Forsslund

18 sid. 18 kolumn romkolumnen Familjen i fokus i debatten Familjesynoden i oktober, som samlar världens biskopar till stormöte i Rom, närmar sig med stormsteg. Påve Franciskus har familjens välmående varmt om hjärtat och är väl medveten om dess situation i dagens samhälle. Det är alltid lätt att hamna i fällan och endast se de familjeproblem som omger en. Det kanske är därför som man i västerländska media har lagt fokus på kyrkans relation till den trasiga familjen, med skilsmässor och omgifte till följd. Man ser därför som biskopssynodens största och enda utmaning att lösa situationen för dem som har gift sig katolskt, som skilt sig och som sedan gift sig borgerligt. Kan kyrkan tänka sig att rucka på sin syn att detta skulle vara äktenskapsbrott? På den här punkten är diskussionen mycket livlig både i media och inom hierarkin. Å ena sidan finns de som vill lämna över avgörandet om äktenskapets eventuella ogiltighet till det egna samvetet, å andra sidan har vi dem som pekar på kyrkans lära om äktenskapets oupplöslighet. När konsistoriet ägde rum i Vatikanen i slutet av februari uppdrog påven åt kardinal Kasper att hålla det inledande anförandet, detta som ett smakprov inför synoden. Till en början var talet inte tänkt för publicering men innehållet läckte ut i en italiensk dagstidning, vilket ledde till debatt. Det kardinal Kasper föreslår är att flytta ogiltigförklaringen av ett äktenskap från den kyrkliga domstolen till pastoral nivå. En präst i stiftet skulle ha till uppgift att följa de frånskilda/ omgifta på en väg av ånger och omvändelse, något som skulle kunna öppna för att ta emot kommunionen. Kan de som ångrar sig, men lever i ett nytt äktenskap, utestängas från kommunionen? Andra kardinaler och biskopar reagerade häftigt, men som påve Franciskus sa i en intervju på ettårsdagen av påveutnämningen: Jag är inte rädd för åsiktsskillnader. Kardinal Caffarra uttryckte genast sin skepsis och sa att förslaget om kommunion efter en tid av ånger och omvändelse inte svarar på den enkla frågan: Vad blir det av det första giltiga och fullbordade äktenskapet? Om kyrkan legitimerar det andra äktenskapet, förnekar hon ryggraden i sin lära, och går emot Herrens ord om bigami. Även kardinalerna Müller, De Paolis och Brandmüller har offentligt tagit ställning emot Kaspers tankar. Carlo Buzzi från Påvliga missionsinstitutet, som verkar i Bangladesh sedan 30 år, menade att det fanns risk för att Kaspers väg skulle leda till en ytlig och bekväm kyrka och pekade på möjligheten av andlig kommunion : Vi får inte glömma bort att botgöring och uppoffring, att acceptera fastan och ta ansvar för sin situation, leder till något gott. Både påve Franciskus och tidigare Benedikt XVI har vid olika tillfällen uppmärksammat att många äktenskap idag är ogiltiga, för att de inte vilar på trons grunder utan ingås av rent konventionella skäl. På planet under hemresan från Tel Aviv i slutet av maj, då en journalist tog upp frågan, uttryckte påven ett visst misstycke med att så mycket fokus kring synoden lades på just denna punkt. Det är inte en synod som syftar till att öppna för kommunion åt omgifta, det är en synod som vill belysa familjens värde och rikedom och studera dess aktuella situation. Som så ofta vill påven försöka lämna sakfrågorna för att gå djupare, till sakernas sammanhang: Jag är övertygad om att den Helige Ande vill vägleda oss under den här synoden, för familjen behöver verkligen mycket, mycket hjälp idag. Tre månader kvar till familjesynoden som förhoppningsvis kommer att handla om mycket annat i förhållande till familjen, om inte annat om utmaningen: att hålla ihop. Vad som är säkert är att sista ordet inte är sagt vad gäller skilsmässa, omgifte och kommunion. Charlotta Smeds chefredaktör på Vatikanradions skandinaviska redaktion

19 utrikesnotiser sid. 19 utrikesnotiser Fransk teolog och polsk päst prisad Årets Ratzingerpris, som utdelas av Vatikanstiftelsen Joseph Ratzinger Benedikt XVI, gick till en kvinnlig fransk teolog och en polsk präst. De två bibelforskarna hyllas för sina framstående teologiska prestationer. Den franska teologiprofessorn Anne-Marie Pelletier (68) och den polske prästen och tidskriftsutgivaren Waldemar Chrostowski (63) kommer att ta emot utmärkelsen den 22 november. Det är fjärde gången som Ratzingerpriset förlänas. För första gången finns en kvinna bland pristagarna. Pelletier undervisar i bibelvetenskap och biblisk hermeneutik vid Notre Damefakulteten vid seminariet i Paris. Hon har skrivit ett flertal böcker och bidragit i facktidskrifter, bland annat om kvinnans roll inom kristendomen och Kyrkan. (Vatikanradion) Påven besöker Sri Lanka 2015 Påven Franciskus planerar att besöka Sri Lanka den januari Det säger ärkebiskopen av Colombo, kardinal Malcolm Ranjith. Bland annat planeras helgonförklaringen av martyrbiskopen Joseph Vaz ( ) som missionerade i Nakara och Sri Lanka. (Vatikanradion/adnkronos) Sporten är en skola för fred Kära vänner, med stor glädje vänder jag mig till er, fotbollsfans, med anledning av inledningen till fotbolls-vm 2014 i Brasilien. Så började det videobudskap från påven Franciskus som sändes av brasilianska Radio Globo inför öppnandet av fotbolls-vm. Mitt hopp är att detta VM inte bara är ett sportevenemang utan blir till en fest för solidariteten mellan folken. Det förutsätter att matcherna uppfattas som det de verkligen är: ett spel och samtidigt ett tillfälle till dialog, samförstånd och framför allt ett instrument för att förmedla värden som främjar det som är gott för människor och som bidrar till att bygga ett fredligare och broderligare samhälle. Påven nämner värden som lojalitet, uthållighet, vänskap, delande och solidaritet. Fotbollen lockar fram många förhållningssätt och inställningar som inte bara är viktiga på plats utan också vid fredsbyggande: Sporten är en skola för fred, en skola för mötenas kultur som leder till enighet mellan folken. En annan lärdom är att lagspelet kräver att man främst tänker på gruppens bästa, inte sitt eget, fortsatte påven. Ingen vinner på egen hand, varken på planen eller i livet! Ingen får isolera sig eller känna sig utesluten! Ja, i slutet på detta VM är det bara ett lag som lyfter segerpokalen i höjden, men om vi tar till oss de lärdomar som sporten ger, då är vi alla segrare och stärker de band som förenar oss. (Vatikanradion) Stat och kyrka kräver utredning på Irland Politiker och kyrkorepresentanter planerar en utredning kring hemmen för ogifta mammor och deras utomäktenskapliga barn med hjälp av en oberoende kommission. Anledning är upptäckten av en grav med 800 barnlik nyligen i staden Tuam i grevskapet Galway. Fyndet skall härröra från ett hem för mödrar och barn som leddes av katolska ordenssystrar. Om detta kunde ske i Tuam, då kanske det också hände i andra hem i landet, säger ärkebiskopen av Dublin, Diarmuid Martin. Därför krävs en omfattande utredning, säger han. (Vatikanradion/kna/irish times) Positiva reaktioner på fredsbönen Fredsuppropet från Vatikanen möter positiva reaktioner från det Heliga landet. Påvens inbjudan var oväntad och samtidigt en stor gest, anser pater David Neuhaus vid latinska patriarkatet i Jerusalem. Pater Neuhaus är ansvarig för de hebreisktalande katolikerna. Från hans håll har mötet till bön för fred i Vatikanen öppnat nya horisonter. Patriarkalvikarien för Jerusalem, William Shomali, hoppas nu att det skall äga rum flera fredsböner med israeler och palestinier. Jag hoppas därför av hela mitt hjärta att nästa fredsbön skall hållas här i Jerusalem, säger Shomali. (Vatikanradion) Fredsbönen i Vatikanen: En modig handling Ett nytt bidrag, ett starkt bidrag till fredsprocessen i det Heliga landet. Så betecknar Vatikanens talesman pater Federico Lombardi S.J. mötet mellan påven Franciskus och de israeliska och palestinska presidenterna Shimon Perez och Mahmoud Abbas i Vatikanen. Påven talar alltid om en mötenas kulur. Just så var detta möte, ett möte mellan människor i trons tecken, säger Lombardi. Omfamningen mellan presidenterna för motståndarländerna kallar Vatikanens talesman ett slags befrielse. I stället för ett handslag, som var tänkt som en fredsgest, ledde mötet i Vatikanträdgården till hjärtliga omfamningar. Också presidenterna för Israel och Palestina omfamnade varandra. Påven talar så ofta om överraskningar i historien, överraskningar som kan komma från den Helige Ande. Mötet ägde rum vid Pingsten, festen för Andens utgjutande som förnyar skapelsen. Vi tror att något nytt alltid är möjligt, och därför ber vi till Gud och försöker bryta upp och följa hans väg, säger Lombardi. (Vatikanradion)

20 sid. 20 franciskanskt Inte är väl Franciskus delad? Franciskanerna bildar Katolska kyrkans största ordenssamfund. Helgonet Franciskus levde på 1200-talet men är märkligt aktuell. Många i dag opponerar sig mot sekularisering, fattigdom, rasism, orättvisor, miljöförstöring, krig. De fattiga har rätt till vår rikedom, säger Franciskus till dem som spottar på tiggarna. Men varför består denna kärleksfulla syskonkrets av så många grenar? Det beror främst på Franciskus sätt att leda, skriver franciskanen pater Henrik Roelvink ofm i sin bok om franciskanskt liv, De fattigas rikedom. Den regel Franciskus skrev var mer en Familjeträdet i Sverige De franciskanska ordnarna är uppdelade i tre huvudordnar, som i sin tur består av flera grenar, med egen generalstyrelse i Rom, provincial och prior eller guardian. Beteckningarna kan skifta internationellt. Så här ser det ut i Sverige (antalet medlemmar gäller för hela världen). beskrivning av hans liv och bibelcitat än ett juridiskt dokument. Som jämförelse nämner han den helige Benedikts strikta regel som hållit ihop en orden genom århundraden. I 800 år har det funnits efterföljare till den helige Franciskus och hans medsyster, den heliga Klara. Många har också inspirerats av dem, till exempel Serafimsystrarna. Ända från början skapade olika tolkningar av fattigdom, utbildning och boendeformer nya grupper som skiftade namn under århundradena. Behoven har fått styra, liksom efterföljarnas iver och entusiasm. Det finns också franciskaner inom de lutherska och anglikanska kyrkorna som skapar sina egna regler. När de olika grenarna presenterar sig är det inte lätt att upptäcka skillnaderna. Böner, regeln från 1209 om fattigdom, kyskhet, lydnad och kärleken till alla människor är ju densamma. Henrik Roelvink betonar i sin bok att olikheterna har minskat det förekommer förslag om sammanslagningar och storsamlingar planeras regelbundet. Närhelst de träffar varandra bör det märkas att de alla tillhör en enda familj, skriver Franciskus om sina efterföljare. Kerstin Elworth Första orden: Franciskaner eller mindrebröder (Ordo Fratrum Minorum, ofm), medlemmar. Conventualer, i Sverige Gråbröder eller conventualfranciskaner (Ordo Fratrum Minorum Conventualium, ofmconv), medlemmar. Kapuciner (Ordo Fratrum Minorum Capuccinorum, ofmcap), medlemmar. Andra Orden: Klarissor med olika namn (i Sverige inga medlemmar just nu), medlemmar. Tredje Orden består av två delar: Den religiösa (Tertius Ordo Regularis Francisci, TOR), 900 medlemmar. Den världsliga (Ordo Franciskanus Saecularis, OFS), cirka en halv miljon medlemmar. Helige Franciskus Reguljära Tredje Orden för Botgörare, TOR Franciskus räknade sig som en av de många botgörare som fanns under hans levnad, människor som strävade efter fullkomlighet. Några slog följe med helgonet både för att fördjupa sitt kontemplativa liv och för att utföra barmhärtighetsgärningar. De åtta franciskanbröderna på Franciskusgården i Jonsered, här tillsammans med två representanter från ordensledningen i Rom (bland annat ordensgeneralen, längst till vänster i soffan), lever en öppen form av klosterliv med daglig omvändelse som andligt mål, gästhemsverksamhet med särskild omvårdnad vid behov och ungdomssamlingar. De första bröderna kom först i kontakt med en franciskansk kommunitet i Anglikanska kyrkan, berättar broder Ingmund. När vi hade konverterat till Katolska kyrkan tyckte vi att den här orden passade oss.