Boplatsen vid Valjeviken

Transkript

1 2008:51 Boplatsen vid Valjeviken Arkeologisk undersökning, 2007 Tony Björk

2

3 Rapport 2008:51 Boplatsen vid Valjeviken - från stenålder till järnålder Arkeologisk undersökning, 2007 RAÄ 87 & 289 Ivetofta socken, 1071 Bromölla kommun Skåne län Tony Björk

4 Regionmuseet Kristianstad Landsantikvarien i Skåne Kristianstad Box 134, Stora Torg Kristianstad Tel vx, Fax Lund Box 153, St Larsomr. Byggnad Lund Tel vx, Fax Regionmuseet Kristianstad / Landsantikvarien i Skåne Rapport 2008:51 ISSN Omslagsfoto: Vy över södra delen av undersökningsytan. Rensning pågår i anslutning till Hus 3, AH 3040 och AZ Foto åt öster, Helene af Geijersstam. Kartor ur allmänt kartmaterial, Lantmäteriverket, Gävle. Dnr

5 Boplatsen vid Valjeviken Innehåll Kort sammanfattning 5 Topografi och fornlämningsmiljö 5 Utredning och förundersökning 6 Undersökningen 7 Metod och källkritik 9 Resultat 11 Boplatslämningarna 11 Hus 11 Härdar och kokgropar 15 Gropar 16 Fossil åkermark 18 Analyser 20 Fyndmaterial 23 Flinta 23 Keramik 23 Djurben 26 Övrigt 27 Kulturhistorisk tolkning 27 Förmedling 29 Kommande arbeten 30 Sammanfattning 30 Referenser 31 Internethänvisningar 32 Kartor 32 Administrativa och tekniska uppgifter 33 Bilaga 1 34 Vedartsanalys, Hans Linderson 34 Bilaga 2 35 Dateringsattester 14 C-analyser, Göran Skog 35 Bilaga 3 41 Multiplot av 14 C-analyser, inkl. FU-dateringar 41 Bilaga 4 42 Makroanalys, Edenryd 16:4, av Björn Gedda 42 Bilaga 5 44 Osteologisk rapport Edenryd 16:4, av Helene Wilhelmson 44 Benbestämningslista för Edenryd 16:4, LUHM Bilaga 6 53 Fyndlista 53 Bilaga C-daterade anläggningar 55

6

7 Fig. 1. Undersökningslokalens läge i Bromölla kommun, Skåne. Fig. 2. Undersökningsytans läge mellan Edenryd och Vqlje, vid Valjeviken i sydöstra delen av Bromölla kommun. Lägesangivelse på terrängkartan.

8

9 Boplatsen vid Valjeviken Kort sammanfattning Inför byggnation på fastigheterna Edenryd 16:4 m.fl. i Ivetofta socken, utförde Regionmuseet Kristianstad en arkeologisk undersökning. Arbetet berörde fornlämningarna RAÄ nr 87 och 289 i Ivetofta socken, och utfördes på uppdrag av Bromölla kommun i enlighet med Länsstyrelsen i Skåne läns beslut (se Administrativa och tekniska uppgifter). Arbetet föregicks av en arkeologisk utredning och en förundersökning (Björk 2007a, 2007b). Vid undersökningen påträffades ett stort antal boplatslämningar i form av härdar, gropar och stolphål. Dessa lämningar dateras från neolitikum till äldre järnålder. De neolitiska lämningarna tolkas som utkanten av två bosättningar längst i sydost respektive i nordost av exploateringsområdet. Övriga boplatslämningar var spridda över större delen av områdets östra del och de tolkas som spår efter en permanent gårdsbebyggelse under yngre bronsålder och äldre järnålder. Makrofossilanalyser och osteologisk analys i sin tur indikerar hur ekonomi och näringsfång sett ut vid kusten. Det finns en viss koppling till kustnäringar, men inte så påtaglig som det hade förväntats. Det påträffades också ett område med fossil åkermark i form av ett antal röjningsrösen. Den fossila åkermarken dateras till högmedeltid/tidig senmedeltid. Topografi och fornlämningsmiljö Det aktuella området är beläget ca 200 meter väster om Östersjöns strandlinje, i det skyddade kustbandet inne i Valjeviken. Den östligaste delen av området gränsar till ett markant hak i terrängen på ca 5-8 m.ö.h. som sannolikt är en rest av själva strandbrinken vid Litorinatransgressionen omkring f.kr. Litorinamaximum i området låg på ca 7 m.ö.h. omkring 4000 f. Kr. (Lagerås m.fl s. 32, samt fig. 4). Exploateringsområdet var totalt ca m 2 (7,8 ha) stort och det berörde både den förhistoriska boplatsen RAÄ 87 och den fossila åkermarken RAÄ 289. I närområdet finns ytterligare registrerade fornlämningar. I söder ligger RAÄ 90, som utgörs av en boplats där enstaka fynd av flinta påträffats. Dessutom finns det ett par lösfynd i närområdet, i form av en trindyxa, RAÄ93, och en limhamnsyxa, RAÄ 132 (Edring 2005 s. 53). De närmsta arkeologiska undersökningarna i området har gjorts ca 1400 m åt norr och ca 700 m åt sydväst. De lämningar som har undersökts på dessa platser är en fyrsidig stensättning i Valje (RAÄ nr 165, Lilja 1997 s. 49), som ingår i en komplex gravmiljö med gravar från senneolitikum till vikingatid (Artursson & Björk 2007 s. 345), och en liten del av en förhistorisk boplats vid Edenryd (RAÄ nr 92, Edring 2007). Från Valje kommer dessutom ett fynd av en bronsfigur i form av en kvinna med en halsring. Denna typ av föremål har sannolikt fungerat som viktlod, p.g.a. att de har enhetlig vikt, och förbindelsen med bronshandel har 5

10 Boplatsen vid Valjeviken Fig. 3. Registrerade fornlämningar kring Valjeviken. Undersökningsområdet markerat med grå fält i centrum av bilden. betonats (Malmer 1997 s. 75ff). Utifrån detta har det argumenterats för att den innersta delen av Valjeviken kan ha fungerat som ett av de viktigare hamnlägena i nordöstra Skåne - västra Blekinge under yngre bronsålder (Artursson & Björk 2007 s. 349). Generellt sett kan man säga att det har gjorts relativt många undersökningar av varierande storlek och av olika typer av fornlämningar i Bromölla kommun under det senaste årtiondet. Merparten av dessa har dock gjorts i anslutning till Bromölla samhälle och väg E 22, medan kustremsan inte har blivit föremål för annat än enstaka mindre undersökningar. 6 Utredning och förundersökning Den undersökning som redovisas i denna rapport har förgåtts av en utredning och en förundersökning. Vid utredningen konstaterades att det finns dels under mark dolda boplatslämningar, dels fossil åkermark i form av röjningsrösen inom det aktuella exploateringsområdet om drygt 7 ha ( m 2 ). Boplatslämningarna daterades preliminärt till bronsålder äldre järnålder, medan den fossila åkermarken inte kunde ges någon närmare datering. Det kunde dock förmodas att det fanns ett visst tidsdjup bland röjningsrösena, eftersom det finns rösen av olika karaktär inom området (Björk 2007a).

11 Boplatsen vid Valjeviken Fig. 4. Schematisk bild som visar ett tvärsnitt av topografin i undersökningsytan räknat från dagens havsyta i Valjeviken, till höger i bild, och inåt land till vänster. Partiet mellan 3 7 m.ö.h. är mycket tydligt markerat i det aktuella området. Heldragen horisontell linje på 7-7,5 m.ö.h.. anger Litorinamaximun ca 4000 år f. Kr. (Lagerås 1999 s. 68, Lagerås m.fl s. 32). Grafen baserad på höjdangivelser och avstånd i enlighet med Tekniska förvaltningen, Bromölla kommuns illustrationskarta i skala 1:1000 (Stefan Apelros & Stefan Strömbäck 2006). Vid förundersökningen kunde lämningarnas utbredning preciseras närmare och det framkom också ett bredare dateringsunderlag. Det kunde konstateras att det fanns två koncentrationer av härdar och kokgropar samt indikationer på fyra huslämningar i form av tre förmodade stolpburna hus och ett förmodat grophus. Lämningarna kunde utifrån fyndmaterialet dateras från bronsålder till yngre romersk järnålder. Två 14 C-daterade anläggningar, med dateringar till yngre bronsålder respektive yngre förromersk järnålder, stödde detta. Ett makroprov analyserades för att bedöma om det fanns potential för fortsatta makrofossilanalyser vid en eventuell slutundersökning. Analysen var positiv och indikerade att det fanns möjlighet att närmare belysa ekonomi och näringsfång på boplatsen (Gedda 2007). Endast ett röjningsröse (AO 426) undersöktes vid förundersökningen, men det genererade ingen träkol, utan endast en flintskrapa och ett fragment av förhistorisk keramik. Det erhölls därför ingen bra indikation på odlingslämningarnas ålder (Björk 2007b). Undersökningen Undersökningen utfördes den 18/11 15/ Vid undersökningen avbanades matjorden på en yta om totalt m 2. Tillsammans med de ytor som avbanades vid utredning och förundersökning var den totala avschaktade ytan m 2 (fig. 5). Avbaningen var fördelad på 12 ytor (fig. 6 och 7), varav de tre största omfattade boplatslämningarna i öster (schakt 10 12), medan de nio mindre ytorna omfattade den fossila åkermarken i väster (schakt 1 9). 7

12 Boplatsen vid Valjeviken Fig. 5. Karta som visar samtliga schakt och anläggningar, från utredning till slutundersökning. Exploateringsområdet markerat med fet, svart linje. Begränsningen för den östra delen av området sammanfaller med den markerade strandbrinken för den forna Valjeviken. I undersökningsplanen lyftes det fram som ett överordnat behov att studera bebyggelsen i kustzonen, vilket tidigare knappast gjorts i nordöstra Skåne över huvud taget. Från den aktuella lokalen bedömdes det som väsentligt att försöka erhålla ny kunskap om hustyper, boplatsens och gårdarnas kronologiska och rumsliga struktur, boplatsens ekonomi och näringsfång samt odlingslämningarnas strukturer och datering. Vid ett uppföljningsmöte med vetenskapligt ansvarig (Bertil Helgesson) och representant från Länsstyrelsen (Sonja Wigren), under pågående fältarbete (den 23/ ), beslutades om att det skulle grävas ett litet större antal röjningsrösen, eftersom de som dittills hade undersökts inte hade genererat något daterande material. I motsvarande grad fick vi prioritera ned undersökningen av boplatslämningar. Detta var det enda avsteget gentemot den ursprungliga undersökningsplanen. 8

13 Boplatsen vid Valjeviken Metod och källkritik Inledningsvis schaktades matjorden av med hjälp av grävmaskiner med släntskopor och jorden forslades bort med hjälp av dumpers. Parallellt med avbaningen gjordes en handrensning med skyffel, så långt det var möjligt. Efter avbaningen handrensades begränsade ytor med skyffel, rensjärn och grävsked, där det fanns indikationer på stolpburna hus, samt inom några ytor där det var uppenbart att schaktningen gjorts för försiktigt på grund av besvärliga ljusförhållanden. Handrensningen var en mycket tidsödande insats på grund av den stenbemängda moränen, men även väderleken bidrog till detta. Därför begränsades handrensning till mindre ytor. Valet av vilka anläggningar som skulle undersökas gjordes utifrån de mål som angavs i undersökningsplanen. Prioritet låg på lämningarna i de ytor som valts för intensivundersökning i undersökningsplanen. Ett urval anläggningar undersöktes även inom de extensivt undersökta partierna. De anläggningstyper som prioriterades var i sin tur härdar, kokgropar och gropar, med tanke på att makrofossilanalyser skulle utföras på ett relativt stort antal anläggningar för att ge underlag för en bedömning av ekonomi och näringsfång. Undersökning av anläggningar gjordes så gott som uteslutande med hjälp av grävsked. Fynden insamlades till avgörande del genom handplock. Endast två anläggningar sållades i såll med 4 mm maskstorlek, som demonstration och prova på för besökande skolklasser (se Förmedling). Årstid och väderlek var annars inte den rätta för en generell tillämpning av denna fyndinsamlingsmetod vid undersökningen. Insamling av jordprover för makrofossilanalys gjordes regelmässigt från alla större nedgrävningar som härdar, kokgropar och gropar. Även från ett mindre antal stolphål togs jordprover. Från varje anläggning togs minst ett prov om 1 2 liter jord för flotering. Träkolsprover för eventuell 14 C-analys togs från alla anläggningar där det påträffades träkol (se Analyser). Redan vid schaktningen kunde det identifieras ett antal färgningar i form av stenlyft och sentida störningar med sprängsten etc. Detta gällde framför allt i den södra delen av området (schakt 12). Det har uppenbart skett en omfattande stenröjning på platsen i sen historisk tid. Så mycket som 22 % av de undersökta anläggningarna på boplatsen visade sig vid undersökningen vara stenlyft. Samma iakttagelse har gjorts på andra platser med stenbunden morän i Bromöllaområdet. Exempelvis utgjorde 25 % av de undersökta anläggningarna på Åbyboplatsen i själva verket stenlyft (RAÄ nr 189, se Stark 2000 s. 9). 9

14 Boplatsen vid Valjeviken Fig. 6. Schakt med benämningar för vissa anläggningar och hus som visas i fig7 11. Färgade punkter markerar inmätta fynd från schaktning och rensning där grönt = flintfynd, rött = keramikfynd, brunt = malsten/knacksten. 10

15 Boplatsen vid Valjeviken Resultat Vid undersökningen berördes dels boplatslämningarna i öster, dels den fossila åkermarken i den centrala delen av exploateringsytan (fig. 5, 6 och 15a). Nedan redovisas dessa skilda lämningstyper separat. Boplatslämningarna Boplatslämningarna i den östra delen av exploateringsområdet kännetecknas av ett antal stora, mer eller mindre sotiga härdar och kokgropar samt spridda förekomster och koncentrationer av stolphål och gropar. Totalt påträffade ca 600 anläggningar och ca 100 störningar/stenlyft. Två regelrätta hus kunde konstateras, samt möjligen ytterligare ett (se nedan). Enstaka fynd av flintor och keramik av ospecificerad datering påträffades spritt över hela undersökningsarealen. Inslag av neolitiska artefakter fanns över delar av ytan. Framför allt var detta märkbart i den nordöstra respektive den sydöstra delen av undersökningsområdet, alltså i de direkt strandnära lägena. Här påträffades också de enda två större anläggningar som säkert kunde dateras till neolitikum (se Fyndmaterial, Keramik, AG 1075 och AH 4338). Hus Förundersökningen indikerade möjligheter att finna väl bevarade huslämningar. Förväntningarna kom dock till stor del på skam. De stolphålsrader och koncentrationer som rubricerades Hus 1 och 2 vid förundersökningen (Björk 2007b) visade sig vid undersökningen bestå av kortare sammanhängande partier av stolphål, som visserligen kan utgöra rester av hus, men som lika gärna kan vara rester av hägnader eller andra konstruktioner. De djupa stolphål som tolkades som takbärande stolpar, och som rubricerades Hus 4 vid förundersökningen, visade sig vara ett komplext agglomerat av stolphål, gropar och härdar. I fält rensades en yta om ca 13 x 20 m (ca 260 m 2 ) intensivt för att klargöra situationen, och det framkom då rester av ett långhus som varit omkring 17 m långt och som haft en bockbredd på omkring 1,8 m (fig. 7 och 8). Centralt i huset fanns en fyndrik grop och en härd från yngre romersk järnålder (AG och AH 3040), som vi kommer att återkomma till. Koncentrationen av stolphål av varierande diameter och djup, framför allt söder om Hus 4, antyder att det funnits ytterligare stolpburna konstruktioner på platsen. Det rör sig troligen om flera faser av samma gårdsanläggning, men detta gick inte säkert att bekräfta vid undersökningen. Övrigt fyndmaterial i området och ett 14 C-prov från AS ger dateringar som överensstämmer med AG AH 3040 och därmed Hus 4 (se Analyser, bilaga 6, samt Keramik nedan, från AS 10537, fnr. 23 och AS 10833, fnr. 14, samt den keramik som påträffades vid rensning söder om huset). 11

16 Boplatsen vid Valjeviken Fig. 7. Det förmodade huset Hus 4, med omgivande anläggningar. Heldragen linje visar handrensad yta. Mörkt grå anläggningar är stolphål, ljust grå är gropar, svarta är härdar, vita är störningar/stenlyft. Röda punkter är keramikfynd och brun punkt är en malsten/knacksten funna vid rensningen. Fig. 8. Plan med stolphål som tolkats som ingående i Hus 4 markerade. Ljusgrå markeringar är störningar/stenlyft. 12

17 Boplatsen vid Valjeviken Fig. 9. Plan över stolphålen i Hus 5 samt omgivande anläggningar och fynd. Stolphålen är mörkgrå, groparna ljusgrå, härdarna svarta och störningar/stenlyft vita. Gröna punkter markerar flintfynd och röda keramikfynd inmätta vid schaktning. Notera läget för AH 4338 som faller strax utanför bildens nedre högra del. I undersökningsytans sydöstligaste del framkom en enkel rad av tre takbärande stolphål som hade ett inbördes likartat avstånd av 2,5-2,9 m. Stolphålen hade dessutom likartad diameter, djup och fyllning (AS 5500-FU, AS 4195 och 4206; diameter 0,45-0,50, djup 0,15-0,20 m). Möjligen ingår även stolphålet AS som en rest av sydvästra långväggen, eller en ingång. Huset benämns Hus 5 och det har varit ca 10 m långt (fig. 9). Utifrån fynd av en flintkärna och två avslag av Kristianstadflinta i ett av stolphålen kan huset ges en preliminär datering till stenålder (fnr 1, 64). Rumsligt sett ligger huset i ett område med lösfynd i form av ett antal flintor och några mellanneolitiska keramikbitar, samt knappt 10 m från härden AH 4338, som också innehåller mellanneolitiskt material (se Keramik samt fnr 42-44). Hustypen med en rad takbärande stolpar, husets begränsade längd och det rumsliga sambandet med ovannämnda fynd indikerar en datering till mellanneolitikum (för jämförelser se Artursson m.fl s. 64ff). I boplatsområdets centrala del (norra delen av schakt 12) påträffades en ansamling stolphål öster om en stor grop, som vid förundersökningen tolkats som ett grophus (AG , vid FU benämnd Hus 3 - AV 5298). Vid rensning uppfattades stolphålen som ingående i ett hus med tre par takbärande stolphål som 13

18 Boplatsen vid Valjeviken Fig. 10. Plan över stolphålen i Hus 3 samt omgivande anläggningar. Stolphålen är mörkgrå, groparna ljusgrå, härdarna svarta och störningar/stenlyft vita. Notera läget för AG strax väster om huset. Anläggningarna AH 1505 och AG 1884 är också relevanta att notera, eftersom de kommenteras vidare under analysresultaten. Fig. 11. Rensning av Hus 3. Väderförhållanden kan påverka de arkeologiska resultaten. Foto åt öster, Jan Kockum. 14

19 Boplatsen vid Valjeviken varit ca 11 m långt och med en bockbredd på 2,9 m (AQ 1937, AS 1948, AS 11617, AZ 11624, AZ och AZ 11666, fig. 10). Lämningen benämndes Hus 3, men vid undersökning av de ingående anläggningarna uppstod tveksamhet kring om det verkligen är rester av ett hus. Trots att de inmätta stolphålen bildar en symmetrisk huskropp, så var de av mycket skiftande karaktär och djup. I flera fall tolkades de inmätta stolphålen som störningar/stenlyft (se Metod-Källkritik). Trots detta har vi valt att redovisa lämningarna som ett hus, p.g.a. av det symmetriska utseendet i plan samt närheten till anläggningarna AG , AH 1505 och AH 1884 (de redovisas närmare nedan under respektive kategori samt under analysresultat). Härdar och kokgropar Vid förundersökningen påträffades 215 härdar och kokgropar ( ). Av dessa undersöktes 39 stycken. Dessa anläggningar har lite varierande karaktär, utbredning och datering. Det finns ett spektrum från relativt flacka anläggningar med varierande andel skörbränd sten, till djupa anläggningar med stor andel sten och skörbränd sten. Merparten av de undersökta härdarna och kokgroparna innehöll inget annat fyndmaterial än träkol. Ett fåtal innehöll fynd i form av flintor och keramik som ger dateringar till mellanneolitikum (AH 4338), förromersk järnålder (AG ) och yngre romersk järnålder (AH 3040). Ett antal härdar och kokgropar har 14 C-daterats, med en ganska stor spännvidd. Dessa dateringar i sin tur ligger inom tidsperioden äldre bronsålder till äldre romersk järnålder, men det är en viss dominans av dateringar inom tidsintervallet yngre bronsålder förromersk järnålder. Från förundersökningen fanns två 14 C-dateringar av en härd respektive en härdgrop. Dessa daterades till yngre förromersk järnålder respektive period IV-V i yngre bronsålder (Björk 2007b, AH 234 och AP 286). Från undersökningen daterades tre härdar och kokgropar. AH 4869 daterades till äldre romersk järnålder, AH 840 daterades till övergången mellan yngre bronsålder och förromersk järnålder och AH 1505 daterades till övergången mellan äldre och yngre bronsålder period III-IV (se även nedan Analyser samt bilaga 2). Härdarna/kokgroparna fanns spridda över hela undersökningsytan, men det fanns fem iögonfallande koncentrationer i form av fyra oregelbundna ansamlingar samt ett stråk. Det senare uppmärksammades redan vid förundersökningen (Björk 2007b). Lägena för koncentrationerna med härdar och kokgropar, men även gropar, sammanfaller med platser där det identifierades hus (se ovan). Merparten av dessa anläggningar har alltså ett intimt samband med gårdslägena, vilket har kunnat konstateras på många platser tidigare. Framför allt gäller sambandet mellan koncentrationer av anläggningar och gårdslägen tidsperioden yngre bronsålder till vikingatid (se t.ex. Artursson 2005 s. 151). 15

20 Boplatsen vid Valjeviken Fig. 12a. Sektion av härden AH Foto åt öster, Tony Björk. Fig. 12b. Sektion av härden AH Foto åt norr, Tony Björk. Fig. 12c. Sektion av kokgropen AP 216. Foto åt söder, Helene af Geijersstam. Fig. 12d. Sektion av kokgropen AP Foto åt söder, Lars Salminen. 16 Gropar Olika typer av nedgrävningar som inte innehåller iögonfallande mängder sot, träkol och skörbränd sten gavs schablonmässigt beteckningen grop vid inmätningen. Totalt påträffades 94 gropar av varierande storlek och karaktär (ursprungligen var det uppskattade antal betydligt högre). En relativt stor andel av dem som undersöktes visade sig, i likhet med stolphålen, i själva verket vara stenlyft (se Metod- Källkritik). De 28 undersökta gropar som faktiskt visade sig vara förhistoriska nedgrävningar, var av heterogen karaktär. Det fanns en ganska stor spännvidd i både diameter, djup och fyllningens karaktär. Det är alltså rimligt att anta att de representerar nedgrävningar av olika ålder och/eller funktion. Exempelvis kan man lyfta fram de avvikande anläggningarna AG 1075 och , som är betydligt större en de genomsnittliga groparna - ca 3,2 x 2,5 x 0,35 respektive ca 2,5 x 2,3 x 0,3 m - och dessutom har en mycket större inblandning av sten i fyllningen än många andra. Här pekar groparnas storlek och innehåll snarare mot att funktionen varit relaterad till specifika aktiviteter, som t.ex. en förrådsgrop eller en mindre förrådsbyggnad med försänkt golv, eller möjligen en sekundärt igenfylld

21 Boplatsen vid Valjeviken Fig. 13. Anläggningsförtätningen i området kring AG 1075, schakt 10. Schaktnings- och rensningsfynd är markerat med gröna punkter för flintfynd och röda för keramikfynd. täktgrop, snarare än att de är resultat av en mindre utrymmeskrävande funktion, som regelrätt avfallsgrop, tillfällig förvaringsgrop eller för en lågtemeperaturugn (torkugn). Anläggningarnas begränsade djup, både i de specifika fallen och i området som helhet, talar emot att det finns några regelrätta täktgropar, även om det inte helt kan uteslutas, framför allt i de leriga partierna av området. En närmare analys och kategorisering av groparna har inte rymts inom ramen för frågeställningar och kostnader i projektet. De två ovannämnda groparna har daterats med hjälp av 14 C-analys. Från gropen AG 1075 daterades matskorpa från en bit stridsyxekeramik. Detta gav en datering till mellanneolitikum. Närmare bestämt till stridsyxekultur, f. Kr. med ett sigmas noggrannhet, vilket överensstämmer mycket väl med förväntningarna (se Keramik, s. 24f). Den stora gropen, som vid förundersökningen tolkades som ett grophus, AG , vilket f.ö. alltjämt är en fullt möjlig tolkning (FU-benämning: AV 5298, se Björk 2007b), daterades med hjälp av träkol till romersk järnålder, e. Kr. (se även nedan Analyser samt bilaga 2). Båda dessa gropar innehöll rikligt med keramik (se nedan Fyndmaterial - Keramik). 17

22 Boplatsen vid Valjeviken Fig. 14a. AG 1075 undersöks av Helene af Geijersstam och Jan Kockum. Foto åt norr, Tony Björk. Fig. 14b. Sektion av gropen AG Foto åt söder, Helene af Geijersstam. Fig. 14c. Sektion av gropen AG Foto åt söder, Tony Björk. Fig. 14d. Sektion av gropen AG Foto från förundersökningen, åt norr, Tony Björk. Fossil åkermark Inom undersökningsområdet finns ett område med fossil åkermark, som utgörs av röjningsrösen (RAÄ nr 289, Ivetofta socken). 45 röjningsrösen mättes in inom den del av fornlämningen som berördes av exploatering. Röjningsrösena varierade mycket i storlek, från ca 1,5 upp till 10 m i diameter. Merparten är dock omkring 2,5 till 5 m i diameter och 0,3 0,6 m höga. I många fall var rösena upplagda kring eller mellan större jordfasta stenar och block (fig. 16b). De var till övervägande delen övertorvade och fyllningen var ordentligt jordblandad. De har alltså en påtagligt annorlunda karaktär jämfört med röjningsrösen i skogs- och risbygder, som än idag ofta kännetecknas av att en relativt stor andel av stenarna fortfarande är synliga i ytan. Detta skulle kunna förklaras med att de ligger i mark som varit mer eller mindre kontinuerligt odlad under en lång tid och/eller att de tillkommit vid en annan tid än de i många fall förhistoriska och medeltida rösena i andra områden. Den undersökta norra delen av RAÄ 289 bestod av en långsmal nord-sydlig remsa som var fragmenterad av sentida odling både åt väster och öster. Det gick 18

23 Boplatsen vid Valjeviken Fig. 15a. Schakten i röjningsröseområdet RAÄ 289. Fig. 15b. Beteckningar för de undersökta röjningsrösena. därför inte att säkert identifiera någon mer övergripande organisation eller strukturer, som röjda ytor eller parceller. Vid undersökningen banades tre större ytor av i den fossila åkermarken (Schakt 1, 5 och 9, fig. 15a). Endast i det nordligaste (S1) påträffades några anläggningar, förutom de röjningsrösen som identifierats okulärt i betesmarken. Det rör sig om boplatslämningar i form av två härdar och en grop (AH 10024, och AG 10042). Ingen av dem innehöll annat material än träkol. Anläggningarna har troligen samband med boplatslämningarna direkt öster om röjningsröseområdet. Redan vid förundersökningen undersöktes ett röjningsröse (AO 426). Det undersökta rösets fyllning innehöll en fragmentarisk bit förhistorisk keramik och några små träkolsbitar. Träkolen påträffades dock mycket ytligt. Rösets bottenlager innehöll en skivskrapa av Kristianstadsflinta. Vid undersökningen undersöktes resterande del av AO 426 samt ytterligare 10 röjningsrösen (fig. 15b). En anläggning i åkermarken i öster, som ursprungligen mättes in som ett röjningsröse, visade sig vid undersökning vara en stor stenfylld grop med blandat förhistoriskt och sentida innehåll (AZ 10498). 19

24 Boplatsen vid Valjeviken Fig. 16a. Undersökning pågår av AO 417. Foto åt väster, Tony Björk. Fig. 16b. AO under framrensning. Foto åt sydväst Tony Björk. Fig. 16c. Helene af Geijersstam undersöker AO Foto åt sydost, Lars Salminen. Fig. 16d. Sektion genom AO 444. Foto åt norr, Tony Björk. Endast i AO 426 (vid slutundersökningen inmätt som ), AO och AO påträffades träkol från rösenas bottenskikt. I de två förstnämnda fanns träkol i tillräcklig mängd för 14 C-analys. Träkolen från AO gav en datering till högmedeltid, eller något senare (LuS 7828: e.kr. med två sigma), medan träkolen från AO gav en datering till folkvandringstid - vendeltid (LuS 7829: e.kr. med två sigma). Analyserna antyder två röjningsfaser. Med tanke på att det finns boplatslämningar i närheten från den tidiga fasen, är det möjligt att den dateringen representerar sekundärdeponerat material från andra aktiviteter än regelrätt odling och stenröjning. Den yngre dateringen är däremot mer sannolik att relatera till odlingen på platsen. Vi får anledning att återkomma till de arkeologiska resultaten i en kulturhistorisk utvärdering nedan. 20 Analyser Vid undersökningen togs ett antal träkolsprover från framförallt härdar, men även andra undersökta anläggningar inom ytan. Av dessa valdes 8 prover ut för vedarts- och 14 C-analys. Urvalet styrdes i första hand av de frågeställningar som

25 Boplatsen vid Valjeviken hänger samman med den kronologiska ramen för lämningarna i området som helhet (representativt urval daterade anläggningar), odlingens och markanvändningens historik (röjningsrösena) samt ekonomi och näringsfång (makrofossilanalys och osteologisk analys). Flera av resultaten har redan presenterats i sitt kontextuella sammanhang ovan. Nedan följer en kortare sammanfattning av analysresultaten. Dessa finns även utförligare redovisade i Bilaga 1 5. Vedartsanlyser utfördes på ett urval prov avsedda för 14 C-analys. Vedartsanalyserna utfördes av Hans Linderson, och det främsta syftet var att utesluta tall från de kolbitar som valdes för datering, samt att välja de bitar som har så låg egenålder som möjligt. Önskemålet om att utesluta tall beror på att vi har erfarenhet av att tall ofta ger dateringar som är mycket äldre än förväntat. Sannolikt finns mycket träkol i området som härrör från mesolitiska skogsbränder. En viktig följd av vedartsanalyserna är att de även ger en viss inblick i områdets flora under skilda tidsperioder. Vedartsanalysen visar i korthet en fullständig dominans av lövträd och buskar i de prover som valts ut. Detta speglar rimligen en verklig fördelning. Korreleras det mot 14 C-analyserna så kan vi se att det fr.a. speglar tiden bronsålder till folkvandringstid (bilaga 3). Kol14-analyser på materialet från Edenryd 16:4 har gjorts av Kvartärgeologen i Lund. Resultaten har presenterats ovan i samband med att de olika lämningstyperna har redovisats. Urvalet av vilka anläggningar som 14 C-daterades gjordes utifrån målsättningen att datera odlinglämningarna, datera de anläggningar som gav makrofossilfynd utan att ha närmare fynddatering, samt att få en samlad överblick över den kronologiska spännvidden på platsen. Den samlade bilden av 14C-dateringarna visar god överensstämmelse med den samlade dateringen av platsen utifrån fyndmaterialet, men även för de enskilda anläggningarna. Boplatslämningarna härrör dels från mellanneolitikum, dels från perioden yngre bronsålder till yngre romersk järnålder/tidig folkvandringstid (bilaga 2 och 3). Den rumsliga utbredningen av de 14 C-daterade anläggningarna framgår av bilaga 7. Vid undersökningen tillvaratogs 41 makroprover från 34 anläggningar (se bilaga 4). Proverna var på 1-2 liter vardera och floterades på Regionmuseet. Därefter analyserades det floterade materialet av Björn Gedda Arkeobotanik. Analysen finns redovisad i en separat rapport (Gedda 2008, se även bilaga 4). Vid förundersökningen analyserades ett makroprov, från AH 3040 (då benämnd 5202), som även redovisas i tabellen nedan (Gedda 2007, Björk 2007b). Förutom de makrofossil som identifierades i makroproverna har jag tillfört tabell 1 ett fynd av ett hasselnötsskal som tillvaratogs för hand vid undersökningen av härden AH 216. Makroprovet från samma anläggning var dessvärre resultatlöst. 21

26 Boplatsen vid Valjeviken Anl.nr. Typ Antal AH 216 Corylus avellana (hasselnöt) 1 AH 1505 cf. Hordeum (sannolikt korn) obest. frö 1 1 AH 3040 Corylus avellana (hasselnöt) 1 (FU-nr AH 5202) Fragment av ev. cerealia 1 Chenopodium album (svinmålla) 2 AH 3040 Hordeum cf. vulgare (korn, sannolikt skalkorn) cf. Hordeum 1 1 AG Pisum sativum (ärt) obest. frukt 1 1 AG Hordeum cf. vulgare (korn, sannolikt skalkorn) 1 AH Cerealia (obest sädeskornsfragment) 1 AG obest. frukt 1 Tabell 1. Prover med bevarade makrofossil (Gedda 2007, 2008 samt tillägg av AH 216). Sammantaget kan resultatet av makrofossilanalysen sägas vara relativt magert. Förutom ett antal träkolsbitar, från i stort sett samtliga anläggningar, påträffades makrofossil endast i sju prov. Makroproverna visar klart att säd dominerar, men även att det finns ett inslag av andra nyttoväxter, som ärtor, hasselnötter och, förmodligen, svinmålla. Svinmållan är näringsrik och tillagad går den alldeles utmärkt att äta. Fröna maldes under nödår (i vart fall i sen historisk tid) till mjöl. Svinmålla växer i kulturpåverkade miljöer, som åkrar, vid gödselstackar och på stränder (Naturhistoriska riksmuseets virtuella flora). Frukterna från två av proverna menar Gedda för tankarna till något i storlek med lingon eller blåbär, men inget av dem går dock att identifiera säkert. De bestämbara sädeskornen utgörs samtliga av korn. Materialet är dock mycket litet, vilket gör att det inte säger något om relativa kvantiteter, utan endast visar på förekomst. Benmaterialet från Edenrydsundersökningen var ganska blygsamt, undantaget från en koncentration i AH 3040 och de två stolphålen AS och som var kopplade till denna. En osteologisk analys av benmaterialet har genomförts av Helene Wilhelmson. Resultatet av analysen visar att benresterna i de flesta fall utgörs av något enstaka ben och/eller tänder av get (eller får) och ko från ett fåtal anläggningar. Undantaget utgörs av den ovannämnda koncentrationen som ger en rik inblick i näringsfånget under yngre romersk järnålder. Här finns ett antal olika fågelarter, 22

27 Boplatsen vid Valjeviken småvilt och husdjur. Man hade förväntat sig att det framför allt skulle röra sig om vilt och fågel som har en marin knytning, men det förekommer även några domesticerade arter och arter som snarare förknippas med skogsbiotoper. Förutom ben av and (troligen gräsand) och mås/trut innehöll anläggningen även identifierbara fragment av vattensork, ringduva, orre, hare, tamhöna och får eller get. Förekomsten av vattensork kan mycket väl vara tillfällig och kan t.ex. bero på senare bobyggande, snarare än att det varit ett djur som fångats in medvetet (bilaga 5). Den bild den osteologiska analysen ger motsvarar inte vad som kan förväntas av en ren kustekonomi, utan speglar istället att man har utnyttja många olika biotoper för sitt näringsfång. Andelen vilda djur är visserligen hög, vilket visar att de varit en viktig del av kosten, men förekomsten av tamdjur i flera olika kontexter talar för en mer stadigvarande vistelse på platsen, snarare än ett säsongsmässigt bruk. Fyndmaterial Flinta Flintmaterialet från platsen domineras helt avslag och avfall, vilket kännetecknar boplatsmiljöer. Kristianstadflinta dominerar materialet helt. Av tekniskt och funktionellt tydligare identifierbara restprodukter och föremål märks framför allt en kärna i Kristianstadflinta från en stolphålsfyllning (AS 4195, se även ovan under Hus 5), ett retuscherat avslag i senonflinta från en härd (AH 11844), ett par spån (AG 1075 och FF 10686) och två tvärpilar (från AZ och FF 11683, fig. 17 a - d). Merparten av flintorna påträffades i övergången till den sterila marken i samband med matjordsavbaningen i den södra och framför allt sydöstra delen av schakt 12, samt i schakt 10 kring AG Detta överensstämmer väl med att de neolitiska anläggningarna fanns längst i sydost respektive längst i nordost av exploateringsområdet. En relativt stor andel av flintorna kan alltså misstänkas vara från neolitikum. I andra delar av området förekom endast enstaka flintor. Keramik Inom undersökningsytan förekom spridda bitar av keramik i såväl övergången mellan matjord och steril mark som i anläggningar. Merparten av detta material består av oornerad keramik av allmänt förhistorisk karaktär och är därför svårdaterat. Det som sticker ut är de delar av materialet som har tydlig ornamentik eller där det går att rekonstruera kärlformer. Fyra anläggningar är särskilt intressanta, sett utifrån keramiken. Det är AG 1075, AH 3040, AH 4338 och AG Tre av dessa känner vi igen från genomgången av makrofossil- och 14 C-analyser ovan. Den fjärde utgörs av härden AH 4338 från den sydöstligaste hörnan av undersökningsområdet. 23

28 Boplatsen vid Valjeviken Fig. 17a. Tvärpilar från en störning (AZ 10498, Fnr 4), till Fig. 17b. Kärnan från AS 4195 (Fnr 1). vänster, och från rensning några meter sydväst om AG 1075 i schakt 10 (FF 11683, Fnr 36). Fig. 17c. Det retuscherade avslaget från AH (Fnr 77). Fig. 17d. Bränd flinta, avslag och retuscherat spån från AG 1075 (Fnr 37-40). Keramiken från AG 1075 utgörs av 37 bitar. Av dessa är 7 bitar stämpelornerad stridsyxekeramik med vinkelband och 1 mynningsbit med två rader avlånga pinnintryck under mynningskanten. Övriga bitar är små, i flera fall vittrade och i den mån det går att bedöma oornerade. Typologiskt sett hör keramiken hemma i Malmers grupp ad GH, som i praktiken består av keramikfragment som inte säkert kan hänföras till grupp G eller H (Malmer 1962 s. 25ff). Det är ovanligt med boplatslämningar från stridsyxekultur, men nordöstra Skåne intar en särställning med relativt många boplatsrelaterade fynd i förhållande till övriga delar av Sydsverige (Malmer 1975 s. 161). Under senare år har det påträffats ett antal boplatser, palissadanläggningar och andra kultplatser inte minst i Skåne (Malmer 2002 s. 145f), men uppfattningen om stridsyxekulturen som något exceptionellt i boplatshänseende lever fortfarande kvar. Den bärande tesen är att anledningen till att stridsyxekulturens boplatser fortfarande är ovanliga att stöta på, är att dessa 24

29 Boplatsen vid Valjeviken människor förde ett mobilt levnadssätt med kortvariga läger, p.g.a. att ekonomin var baserad på boskapsskötsel (Andersson 2007 s. 325f). Mot bakgrund av problemen med att tidfästa och avgöra karaktären av boplatslämningar från stridsyxekulturen bedömdes det som mycket väsentligt att belysa dateringen av anläggning 1075 närmare. Prioriteringen motiverades dels av på närheten till kusten och de frågeställningar som var förknippade med undersökningsplanen, dels av möjligheten till kunskapsuppbyggnaden kring de mellanneolitiska lämningarna i stort i nordöstra Skåne. Från en bit med matskorpa togs ett 14C-prov som har daterats till mellanneolitisk stridsyxekulturs senare hälft ( f. Kr. med ett sigmas noggrannhet, LuS 7732, bilaga 2, fig. 18a). Keramiken från AH 4338 utgörs av 23 bitar. 4 av dem är mynningsbitar, ornerade med runda pinnintryck, vilket innebär att en datering bör ligga i mellanneolitikum (fig. 18b). En närmare precisering av keramikens, och indirekt anläggningens, datering är inte möjlig utan 14 C-datering. Härden AH 4338 ligger i den sydöstligaste hörnan av undersökningsområdet, nära det förmodat neolitiska Hus 5. Den rumsliga närheten mellan Hus 5, AH 4338 och ett antal övriga neolitiska fynd, styrker ett samband mellan dessa. Den keramik som påträffades i gropen AG utgörs av 34 bitar, från minst två olika kärl. Från förundersökningen härrör ytterligare 9 bitar från samma anläggning (Björk 2007b). 2 bitar är ornerade. Den ena är en mynningsbit med tumintryck strax under mynningskanten, medan den andra är ornerad med rektangulära intryck. Utifrån keramiken daterades anläggningen till yngre förromersk eller äldre romersk järnålder (fig. 18c). En 14 C-datering av träkol från anläggningens bottenskikt visar att dateringen mycket väl kan ligga i äldre romersk järnålder, men det är också fullt möjligt att den ligger något senare. Provet daterades till e. Kr. med ett sigma (LuS 7830: /- 55 BP), vilket innebär äldre eller yngre romersk järnålder I gropen AG påträffades redan vid förundersökningen 33 bitar keramik (Björk 2007b). Bitarna härrör från minst två kärl. Det ena kärlet har varit tunt, svartbränt och polerat och ornerat med vulster, horisontella streck och fyllda vinkelband åtminstone längs skuldran och buken. Halsen är oornerad. Godstjockleken är mellan 0,4 0,5 cm (fig. 18d). Reducerat brända bitar av liknande karaktär återfinns även i AH 3040, AS och AS Alla dessa anläggningar ingår i, eller ligger i anslutning till Hus 4. Bitarna från det andra kärlet i AG består av ett något grövre gods, mellan 0,4 0,9 cm, och har en ljust rödbrun yta. Keramiken kan dateras till senare delen av yngre romersk järnålder, möjligen tidig folkvandringstid. En grov dateringsram av lämningarna kring Hus 4 stärks för övrigt av dateringen av en 14 C-datering på träkol från AS (LuS 7834, bilaga 2; anläggning med tidigt belägg för ärta, bilaga 4). 25

30 Boplatsen vid Valjeviken Fig. 18a. Ornerat mynningsparti av kärl från AH Fig. 18b. Den ornerade keramiken från AG 1075 (Fnr 41-44) (Fnr 11). Fig. 18c. Keramiken från AG (Anläggningen Fig. 18d. Ornerad keramik från AH 3040 (Anläggningen benämnd AV 5298 i förundersökningen - Björk 2007b). benämnd AH 5202 i förundersökningen - Björk 2007b). Frånvaron av rabbad keramik i materialet är påtaglig och ligger inte helt i linje med 14 C-dateringarna. Troligtvis finns samtida bebyggelselämningar i form av bl.a. gropar i närheten, men det går inte att slå fast i nuläget. En större andel undersökta anläggningar inom undersökningsytan hade förmodligen kunnat bringa klarhet i detta, med tanke på hur få anläggningar som innehöll några kvantiteter med keramik. Det fanns endast möjlighet att undersöka 30 % av groparna inom de avschaktade ytorna (se ovan Gropar). Djurben Det påträffades även ett mindre material av djurben vid undersökningen. Det rörde sig i de flesta fall om något enstaka bränt ben och/eller tänder av nöt/häst från de enskilda anläggningarna. Endast i en anläggning påträffades ett större antal ben; AH 3040 och de två stolphålen AS och som fanns i denna. Benmaterialet har analyserats osteologiskt och finns mer ingående redovisat ovan under Analyser samt i bilaga 5. 26

31 Boplatsen vid Valjeviken Övrigt I stolphålet AS påträffades en flat bit harts som är ca 3,4 x 3,0 cm stor och ca 0,5 cm tjock (Fnr 8). Vidare påträffades en bit ståltråd och ett tegelfragment i AH Det är sannolikt recent inblandning p.g.a. djurgångar och dessa föremål tillvaratogs ej. Tegel, glas, järn m.m. påträffades i flera av de anläggningar som vid inmätning eller undersökning konstaterades vara sentida störningar i form av stenlyft, sprängda stenar och andra stora nedgrävningar som förmodligen skall knytas till stenröjning. Inte heller dessa fynd tillvaratogs. Kulturhistorisk tolkning Vid undersökningen påträffades ett stort antal boplatslämningar inom RAÄ 87 i form av härdar, gropar och stolphål. Dessa lämningar dateras från mellanneolitikum till tiden omkring övergången mellan äldre och yngre järnålder. De neolitiska lämningarna tolkas som utkanten av två bosättningar längst i sydost respektive i nordost av exploateringsområdet. I den sydöstra delen fanns rester av ett förmodat hus och i den nordöstra delen fanns en större grop som innehöll keramik från stridsyxekultur. Lämningarna låg direkt invid den dåtida strandlinjen. Detta är särkilt intressant med tanke på förhållandet mellan dessa lämningar och de lämningar av gropkeramisk kultur som finns längs kusten inte minst vid Skräbeåns mynning i Nymölla. På så sätt belyser den aktuella undersökningen den långvariga vetenskapliga diskussionen i ämnet och man kan med fog hävda att det snarare rör sig om befolkningsgrupper med olika ekonomier än att de funnits i vitt skilda miljöer. De yngre boplatslämningar var spridda över större delen av områdets östra del och de tolkas som spår efter gårdsbebyggelse under yngre bronsålder och äldre järnålder. Ett långhus identifierades, men det finns indicier på att det funnit ännu fler byggnader på platsen. Boplatsen har av allt att döma en obruten kontinuitet genom hela denna tidsperiod på mer än 1500 år. Materialet indikerar tydligt att det sker en bebyggelseomläggning när bebyggelsen på platsen upphör, under loppet av folkvandringstid, eller som allra senast under vendeltid. Detta skulle kunna korrespondera med framväxten av de äldsta föregångarna till det som blir de medeltida byarna. Makrofossilanalyser och osteologisk analys indikerar hur ekonomin och näringsfånget sett ut vid kusten under yngre bronsålder och äldre järnålder. Det finns en viss koppling till kusten, i benmaterialet i form av kustbunden fågel som gräsand och mås/trut, men den är inte så påtaglig som det hade förväntats. Djurarter från helt andra biotoper och tamdjur dominerar i materialet. Samtidigt visar makrofossilanalyserna på förekomst av framför allt korn och ärtor i materialet, vilket betonar odlingens ekonomiska betydelse. Sammantaget talar allt för att det rör sig om en eller ett par permanent bebodda gårdar utmed kusten, under 27

32 Boplatsen vid Valjeviken bronsålder och äldre järnålder, snarare än någon form av säsongsmässig aktivitet. Härigenom tonar det för första gången fram en bild av hur kustbefolkningens liv har tett sig i nordöstra Skåne vid den här tiden. Odlingslämningarna som undersöktes i den norra delen av RAÄ 286 kunde med hjälp av 14 C-analyser dateras till folkvandringstid vendeltid respektive högmedeltid eller något senare. Tidigare undersökningar av röjningsrösen i området strax öster om Bromölla (RAÄ 194, 285, 286, Ivetofta sn) har visat att odlingslämningarna i detta område kan dateras till huvudsakligen två olika röjningsfaser. Området betecknas av Sven Hellerström som ett vidsträckt utmarksområde med skog och betesdrift under förhistorisk tid. Baserat på Hellerströms resonemang och dateringar med ett sigmas noggrannhet, kan den första fasen förläggas till medeltid ( tal) och den andra i eftermedeltid ( tal) (se Hellerström 2002 s. 474ff, Gustafsson m.fl s. 12 och tabell 2). Den nu undersökta lokalen har stora likheter med de som undersökts av Hellerström såtillvida att marken även här utgörs av en stenbunden morän. En annan likhet är att den aktuella platsen ligger på den historiska byn Edenryds utmark. Till skillnad från de lokalerna kring Bromölla så är Edenrydslokalen direkt kustnära. Ser vi till dateringarna från Edenryd så ligger den äldsta fasen tidigare än i övriga lokaler, medan den andra sammanfaller mycket väl både med Hellerströms resultat från arkeologiskt undersökta rösen i området öster om Bromölla och de iakttagelser Per Connelid har gjort utifrån kartmaterial för områdena söder om Bromölla och norr om Sölvesborg. Connelid pekar särskilt på de sällan odlade åkrarna på byarnas utmarker, på Kristianstadsslätten och på Lister. De långtidsträdade lyckorna på utmarkerna uppvisar en stor variationsbredd fram tills de överges eller inkorporeras med ensädesjorden under 1700-talets senare del. Från Ivetofta by finns det en beskrivning från 1750-talet som omtalar att inhägnade Lyckor, eller så kallade Sandvångar, öfver allt mycket med jordsten och stenrör upfylte, hvilka bestå af mager sand, som aldrig gödslas utan ligger uti 6 a 7 år i träde (Connelid 1999 s. 83 och 2002 s. 5ff och där anförda källor). Undersökningen i Edenryd, i kombination med ovannämnda resultat, pekar alltså mot att en stor andel av röjningsrösena i området härrör från odlingsaktiviteter under medeltid och senare tid. Uppodlingen av utmarken har av allt att döma varit en långt utdragen process under historisk tid i denna region. Det kan naturligtvis finnas skillnader mellan olika lokaler i Bromöllaområdet, exempelvis i delområden med olika geologi, topografi och därmed ekologiska zoner. Det går inte att utesluta en tidig röjningsfas i vissa områden, men de källkritiska problemen är för stora i Edenrydslokalen för att vi ska kunna slå fast det med säkerhet. Därför finns det all anledning till en fortsatt fördjupning i områdets odlingshistorik som kan förklara förhållandena mer ingående än vad som är möjligt i dagsläget. 28

33 Boplatsen vid Valjeviken Fig. 19. Elever från Edenryds skola undersöker en mellanneolitisk härd/kokgrop (AP 4338). Förmedling Under tiden som undersökningen pågick hölls visningar för alla skolklasser vid Edenryds skola. Två anläggningar undersöktes av de besökande skolklasserna under överinseende av arkeolog (AG 4307 och AP 4338). Anläggningarna grävdes med grävsked och därefter sållades fyllningarna i såll med 4 mm maskstorlek. Syftet med sållningen var att demonstrera hur detta gick till och för att de besökande eleverna skulle få prova på det själva. Årstiden och väderleken var annars inte den rätta för denna fyndinsamlingsmetod vid undersökning av övriga anläggningar på platsen. Visningar för skolklasser är ett led i Regionmuseets satsning på uppsökande pedagogik med inriktning på kulturmiljö. Visningarna vid den aktuella undersökningen hölls av Helén Lilja och ledde till en fortbildning om arkeologi och lämningar i trakten för lärarna vid Edenryds och Gualövs skolor. Undersökningen besöktes även av en journalist och en fotograf från Kristianstadsbladet, vilket resulterade i en artikel den 7/ (Bing 2007). Ett halvår efter fältarbetet hölls ett föredrag för hembygdsföreningen i Edenryd, Krogstorp och Åby (28/5 2008). Ett 30-tal åhörare lyssnade på och diskuterade undersökningsresultaten från Edenrydsundersökningen och den un- 29

34 Boplatsen vid Valjeviken dersökning som gjordes inför anläggandet av fjärrvärmeledning mellan Nymölla och Sölvesborg. Slutligen kommer resultaten att visas som en skärmutställning i samarbete med Bromölla kommun i Valje skola under Bodagarna den 6 7 september Kommande arbeten Resultaten från denna undersökning kommer i enlighet med Länsstyrelsens beslut att presenteras i artikelform. Detta kan lämpligen göras i Regionmuseets skriftserie tillsammans med resultaten från ett antal andra undersökningar i Bromöllatrakten från de senaste åren. En fördel med detta är att undersökningen då kan sättas in tydligare i ett lokalt och regionalt sammanhang, samtidigt som det görs lätt tillgängligt för en bredare allmänhet. Sammanfattning Under hösten/vintern 2007 utfördes en arkeologisk undersökning av fornlämningarna RAÄ nr 87 och 289 i Ivetofta socken. Fornlämningarna utgörs av en förhistorisk boplats respektive ett område med fossil åkermark i form av röjningsrösen. Fornlämningarna ligger ca 200 m in från Valjevikens strand, mellan orterna Edenryd och Valje. Vid undersökningen påträffades ett stort antal boplatslämningar i form av härdar, gropar och stolphål. Dessa lämningar dateras från neolitikum till äldre järnålder. De neolitiska lämningarna tolkas som utkanten av två bosättningar längst i sydost respektive i nordost av exploateringsområdet. Övriga boplatslämningar var spridda över större delen av områdets östra del och de tolkas som spår efter en permanent gårdsbebyggelse under yngre bronsålder och äldre järnålder. Makrofossilanalyser och osteologisk analys i sin tur indikerar hur ekonomi och näringsfång sett ut vid kusten. Det finns en viss koppling till kustnäringar, men inte så påtaglig som det hade förväntats. Det påträffades också ett område med fossil åkermark i form av ett antal röjningsrösen. Den fossila åkermarken har daterats till folkvandringstid vendeltid samt högmedeltid eller något senare. Kristianstad 1/ Tony Björk 30