En församlingsledare ska vara allas dräng

Transkript

1 Ledarskapets väsen En församlingsledare ska vara allas dräng I Matt 20:25-28 anger Jesus en huvudsynpunkt på all kristen tjänst: "den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare". En kristen församlingsledare är allas dräng. Vi har missförstått vad verklig storhet är. Genom att följa världens tänkesätt har storhet också bland oss kommit att betyda: den som står över andra och utövar auktoritet. Denna uppfattning förstärks av många bibellärares undervisning, där ämbetena infogas i en hierarkisk ordning. Den som har en överordnad tjänst i församlingen antas därmed ha en speciell maktställning - visserligen andlig - och får därmed inte motsägas. Jesus lärde inte så. Istället står en kristens position - och en församlingsledares - i total motsats till ett allmänt synsätt. En kristen ledare ska vara slav och tjäna församlingen. Titeln "stor" är reserverad för den som fritt och med glädje ger ut sig själv för andra, som intar en tjänarställning under andra. Konungen i vårt rike är nämligen Herrens lidande tjänare och i Hans efterföljd får man lära sig att storhet står i relation till den självförnekande kärlek man visar. (Larry Richards) Bland människor i allmänhet bedöms vår status efter det antal människor som betjänar oss. Tillräckligt stor är man först om man blir betjänad på varje punkt i livet, som härskare och furstar. Även idag sägs det omkring oss - och inom oss: "Använd din makt för att styra. Sträva mot toppen." Ledarskap används för att upphöja sig själv. Maktpositioner blir ett tillfälle till personlig vinst. Det egoistiska intresset styr tjänsten. Kristet ledarskap bygger på tjänande. Denna innebörd framgår också av ordvalet i NT. Grekiskan har egentligen många ord för ledarskap och tjänst. Ordet för översteprästens tjänst anger stor värdighet (Hebr 5:4). Den normala prästtjänsten bland judarna beskrivs med ett annat begrepp (leitourgia), som smidigt hade kunnat överföras till kristet bruk. Märkligt nog används dock detta ord enbart på Jesu tjänst (Hebr 8:2,6) och sedan på hela församlingen (2 Kor 9:12). Detsamma gäller ordet för präst (hieréus). Prästerlig tjänst i egentlig mening besitter endast Jesus men församlingen i sin helhet har del i denna tjänst. För individens tjänst i församlingen används däremot olika slavord: tjänare (diakonos, 2 Kor 3:6), slav (doulos, Rom 1:1), förvaltare (oikonomos, Kor 3:5). Det mest använda ordet, diakonos, används hos samtida författare för "uppassare vid borden". Den grupp av slavar som skulle passa upp vid minsta vink kallades alltså "diakoner". Men att på det sättet underkasta sig en annan människas fria vilja ansågs av alla greker som mycket ovärdigt en människa. Frivilligt självutgivande i tjänst för andra var ett totalt främmande ideal för den grekiska livssynen. Det grekiska språket erbjöd alltså flera ord för tjänst, som kunnat ge status och höghet. I skarp kontrast till detta har NT:s författare valt ett obibliskt (d v s inte använt i GT), icke-religiöst, helt vardagligt och glanslöst ord, som absolut inte associerar till någon värdighet. Den ursprungliga meningen har av några bibelforskare ansetts vara: diakonslav är den som är beredd att göra sig själv besvär. Betoningen ligger på ödmjukheten, inte på auktoriteten. Vi leder inte genom makt utan genom kärlek. Jesus vänder upp och ner på maktpyramiden och visar på ett ledarskap från botten. Eftersom Jesus själv var Tjänaren, som gav ut sig själv för andra (Fil 2), måste de som får hans uppdrag se sig själva inom ramen för Hans modell: "Vi förkunnar inte oss själva utan Jesus Kristus, han är Herre och vi är tjänare för Jesu skull" ( 2 Kor 4:5).

2 Inkarnationen och offerdöden blir mönster för ledarskapet, d v s tanken att frivilligt avstå från sina rättigheter i tjänst för andra. "Det är inte lag eller makt, kunskap eller värdighet, utan tjänst som är grunden för lärjungaskap. Modellen för lärjungarna i deras efterföljd av Kristus är därför inte den världslige härskaren och inte den lärde rabbinen, inte ens prästen som står över sitt folk. Den enda giltiga modellen är den av en man som tjänar vid borden" (Küng). De flesta nytestamentliga författare är knappast intresserade av hur denna tjänst sedan struktureras. Deras intresse ligger i att all tjänst ska vara ett vittnesbörd om Jesus och en fortsättning av hans kärlek. Ledarskapets grund I NT är det inte enbart en specialtjänst som benämns "diakonia" utan ordet används för alla kristnas tjänster (1 Kor 12:5). Det är också denna alla kristnas ömsesidiga tjänst som utgör grunden för ledarskapets funktioner. Redan i hanteringen av ledarskapsbegreppen visar sig detta i NT. Alla kristna visar sig ha del i de funktioner som skulle ha kunnat begränsats till några få ledare. Alla är alltså egentligen "diakoner". T o m verbet för föreståndartjänsten (episkopeo) används i Hebr 12:15 på alla kristna. De kristna ska som gemenskap se till att alla förblir i nåden. Överinseendet är hela församlingens uppgift och hänförs inte enbart till ett speciellt ledarskap. Ännu tydligare exempel utgör uppmaningarna att undervisa och förmana varandra (Rom 15:14). Alla kristna får undervisa liksom inte heller själavården ska begränsas till en specialtjänst. Vi får alla vara en "små-kristus" (Luther) för varandra. Visst finns dessa uppgifter som specialtjänster i mer kvalificerad mening men en tjänstebärare har aldrig monopol på tjänsten. Syftet är istället att tjänsten ska multipliceras, "göra de heliga skickliga att utföra sitt tjänarvärv" (Ef 4:12, 1917). Ledare ska inte göra något istället för de övriga medlemmarna utan istället sätta dem istånd att också bli tjänare. Idag påstås en förnyelse av ledarskapet vara nyckeln till väckelse. Det torde vara mycket svårt att förena denna strategi med ett väckelsehistoriskt studium. Varje sann väckelse har burits av det som sker bland vanliga kristna. Utvecklingen bland några få, särskilt om de placerat sig i toppen, kan inte hjälpa oss framåt. Varje kristen har fått sig tjänstens nåd given (Ef 4:7). Ingen är utan en uppgift och alla har också en nådens gåva till att utföra den. Fortfarande måste vi betona att varje kristen måste ge sitt bidrag till det gemensamma bästa (1 Petr 4:10). Kroppen växer genom varje lems bistånd, inte genom att ledarna fyller sina funktioner. En kropp kan inte fungera om det bara finns några få friska och starka organ. Hela kroppen måste fylla sina funktioner. Tyvärr skyms denna ideala ordning av det föreningstänkande, som ofta präglar församlingen idag. De uppgifter som är nödvändiga i en sammanslutning av föreningskaraktär blir dominerande. Visserligen ges - åtminstone vid årsmötet - uppmuntrande ord till de övriga att även de har en uppgift i församlingen, men hela året lever vi utan att ta del i denna ömsesidiga tjänst. NT talar däremot om alla troendes tjänst inför varandra. Diakonia är hela Guds folk i funktion. Då måste också vårt liv tillsammans få strukturer som möjliggör denna ömsesidiga tjänst. Gudstjänsterna bör få en öppenhet och enkelhet som tillåter var och en att delta med sin nådegåva. Ännu större är behovet av en församlingsstruktur av husförsamlingens typ, som kan befordra tjänsterna i det vardagliga livet. Tjänsterna i församlingen är nämligen tänkta att fungera i vardagen. Ingen kan i kyrkbänken utöva gåvan "att med glatt hjärta utöva barmhärtighet" (Rom 12:8).

3 Den estradkristendom som idag blivit idealet för många är därför helt fördärvlig för ett sunt församlingsliv. Istället för detta pompösa och pretentiösa trosliv behövde vi återvinna den enkla vardagstjänsten till helande och tröst för människor. Det är också fixeringen vid estradens idoler som till sist skapar en ängslig självplåga inför de egna begränsningarna. Vi behövde istället se med vilken generositet Kristus tillmäter sin gåva (Ef 4:7) - för ett liv i vardagen. Givaren till dessa gåvor är nämligen den upphöjde Kristus (Ef 4:8-10). Kristi gåvas mått är det som den upphöjde Kristus använder, när han uppfyller sitt löfte. Paulus citerar Ps 68:19, som lästes vid pingst i synagogan. Mose fick lagen och gav buden åt folket. Jesus fick Anden och gav gåvor åt församlingen (Apg 2:23). I psalmen återvänder Herren till Herrens berg efter att ha besegrat fienden. Detta tillämpas på Jesus. Han kan som segrare ge gåvor åt församlingen. Auktoriteten i tjänsterna kommer från Kristi universella herravälde. Tjänsterna är Kristi gåvor, som kommer till församlingen som ett resultat av segern på Golgata. Paulus säger: Han gav, men i psalmen står det egentligen: han fick. Denna ändring av innebörden låg dock i själva sammanhanget. En segrare får av de besegrade men han ger åt sina vänner. Paulus vill hellre peka på detta givandet till Kristi vänner. Dessa gåvor ges för att Kristus nu ska uppfylla allt. Upphöjelsen tar alltså inte bort Jesus från jorden. Nu är han istället fri att uppfylla allt. Han genomtränger hela universum med sin närvaro. Församlingen uppfyller han bl a genom dessa gåvor. Utdelning av tjänster är därför inte en ersättning för Jesu närvaro. De är istället det sätt på vilket Jesus är närvarande! Det underliggande problemet kring tjänsterna utgörs naturligtvis av den åtskillnad mellan pastor och s k lekman, som spridit sig även till frikyrkoförsamlingarna. Inte ens inom frikyrkan har vi kunnat hävda den nytestamentliga tanken att alla är präster. Bilden av församlingen tecknas ofta så att en "stjärna" från en upphöjd plats leder församlingen. Istället borde uppmärksamheten riktas mot varandra, inte mot en enda. I församlingen ger jag till alla och mottar från de övriga. Ett ledarskap växer sedan fram ur denna ömsesidiga tjänst. Paulus var en andlig ledare men han var mycket angelägen om att bli föremål för den ömsesidiga tjänsten i Romförsamlingen (Rom 1:11-12). T o m en apostel kan bara dela med sig av Andens gåvor om det får ske i en ömsesidig gemenskap. Ledarens plats är nämligen inte över de övriga, utan bland dem, eller hellre under alla andra. Grunden för ledarskapet är alltså det allmänna prästadömet. Inga tjänster står över församlingen utan de är delar av församlingens liv. Enligt Guds Ord är församlingen som gemenskap ett heligt och konungsligt prästerskap (1 Petr 2:5,9). Det behövs ingen prästerlig förmedlare mellan Gud och den kristne. Hebréerbrevet är ett klart nej till allt vad soningsoffer, tempel och präster heter. Den kristnes egen tro ledsagar honom fram till Gud. Nu är varje kristen i dopet invigd till att umgås fritt med Gud. Han får i denna sin prästtjänst i vardagen offra sin kropp (Rom12:1) och bära fram sin bön som tackoffer (Hebr 13:;15). Men i prästens ställning ligger också rätten och plikten att förkunna. Vår del i denna Ordets tjänst får däremot olika utformning utifrån de olika nådegåvor som Gud har givit till varje individ. (Hemrin)

4 Denna tanke på ett allmänt prästadöme finns redan i GT. Folket ska vara ett rike av präster (4 Mos 15:40, 3 Mos 11:44, 2 Mos 19:6). Bland de övriga folken är de frälsningens bärare. Israel är det utvalda folket. Leviterna var representanter. De fullgjorde sin tjänst å folkets vägnar. Det som krävs för att tjäna Gud, visades för folket på detta sätt. Men präster finns först inte som en särskild klass. Varje israelit kunde offra till Gud (David, Salomo). Men det utvecklades alltmer att särskilt stånd, som fick större betydelse efter exilen. Då uppkom också spänningar gentemot profeterna som hävdade folkets prästadöme (Jes 61:6). På Jesu tid hade prästerna blivit förtryckare. Jesus klargör då att Guds rike övergår kulten och offret. Ledartjänsten i NT måste därför klart skiljas från prästämbetet i GT. Det händer tyvärr ofta att även "pastor" får en klang från judarnas prästfunktioner. Speciellt sker detta i samband med ritualisering av gudstjänstlivet. Lokalen blir ett tempel där en liturgi utförs och altaret kan förknippas med offertanken. I intresset för allmänkyrklig liturgi bör man nogsamt ta sig tillvara för risken att i praktisk handling förneka det allmänna prästadömet, även om det ännu inte förnekas i teorin. Ordet präst står i NT aldrig för en enskild tjänst i församlingen, naturligtvis därför att vi saknar offer. Ställningen som präst tillhör egentligen bara Jesus. I denna har sedan hela församlingen del men inte några särskilda individer som skulle kunna skiljas ut från de övriga. Vi utgör en religiös församling utan präst, eller rättare, en församling där alla är präster. Eftersom vi inte har något annat offer än Golgatas, finns det inget prästerskap. Även en katolsk forskare som Schütte kan se detta: "Enligt Hebréerbrevet finns det bara Kristi unika och slutgiltiga prästadöme. Brytningen med idén om hieréus är omisskännlig - i denna betydelse finns det inga sacerdotes mer i kyrkan." Karismatiskt ledarskap En mycket omdebatterad fråga är förhållandet mellan ledartjänsterna och de nådegåvor som omtalas i 1 Kor 12 och 14. Här går uppfattningarna starkt isär. Några tar sin utgångspunkt i församlingens karaktär av karismatisk gemenskap. Församlingen styrs, enligt Sohm, av Anden och behöver ingen formell organisation. Anden uppväcker människor med de rätta karismerna (Apg 13:1). Profeter och lärare är inte ämbetsbärare utan de är andeutrustade personer som Gud har anförtrott ledningen. Vid sidan av dessa står ledare som har karaktären av funktionärer, biskop och diakoner. Dessa anses ha utsetts genom val. Karismatikerna är ett slags "övermänniskor", som fått speciella gåvor. Biskop och diakoner är allmänt goda människor, som alltid kan finnas. Men med tiden försvann de karismatiska tjänsterna och de ordinära tjänsterna tog överhanden. Sohm menade alltså att ämbetet var främmande för den första församlingen. Det finns ett läroämbete, men det är givet av Gud. Det är Gud som ger apostlar och profeter. Församlingens val är bara ett erkännande av detta. Utöver detta har i princip varje kristen rätt att utföra heliga handlingar. Varje kristen kan tala Guds Ord men också leda nattvarden. I denna grupp forskare pekar man på det brott som uppstod gentemot den följande utvecklingen. Men en annan grupp forskare pekar på kontinuiteten i ämbetsfunktionen. Riesenfeld tar som utgångspunkt de bilder som används för att beskriva Jesu gärning. Dessa ord används sedan om apostlar och äldste. De blir alltså en förlängning av Jesu egen uppgift. Den uppståndne fortsätter sitt verk genom apostlarna. Och dessa lämnar över denna funktion till efterträdarna. Det är den apostoliska successionen som betonas.

5 Det bör då framhållas att Sohms grupp skiljer för starkt mellan det karismatiska och det institutionella. Alla kristna är egentligen karismatiker. En åtskillnad mellan karismatiska övermänniskor och vanliga kristna finns inte i NT. Men man bör också gå emot den högkyrkliga synen. Apostlarna är inte delaktiga i Jesu frälsningsgärning. De fortsätter inte den, utan förkunnar om den (2 Kor 5:20). Och deras lärjungar fortsätter inte apostlarnas gärning. Apostolatet är en frälsningshistorisk engångsföreteelse, som är förbunden med övergången från Jesus till församlingen. Apostolatet är den församlingsgrundande tjänsten. Den förmedlar det normativa Kristusbudskapet på grund av sin ställning som ögonvittnen. Man utgår ofta från begreppet shaliach. Men i den tjänsten låg ingen kontinuitet, eftersom en shaliach inte kunde ge sin uppgift vidare till andra. En karisma betyder en konkret form av Guds nåd. Dessa nådegåvor är församlingstjänster (enligt 1 Kor 12:4-5). Denna tjänst har då sin grund i en nådebevisning från Gud. Den förmedlas genom Anden och har sitt mål i församlingens uppbyggnad. En nådegåva kan inte uppfattas som privat egendom för att användas av en fritt svävande person. Den ska istället inordnas i församlingen och kritiskt värderas utifrån om den gagnar församlingens uppbyggnad (1 Kor 12:7). Nådegåvor är en beteckning för både fria och fasta tjänster. Vi spaltar gärna upp i ämbete och nådegåva. Det blir då bara de fria, spontana uttrycken, som kan kallas nådegåva. Det andra ser man som traditionsbundet och rättsbetonat. Men denna gränsdragning stämmer inte enligt NT. I 1 Kor 12 räknas både fasta och fria tjänster upp. Kännetecknet för en nådegåva är nämligen inte att den är spektakulär utan att den är till nytta. Nådegåva är då begreppet för alla tjänster som bygger upp Guds tempel. Tjänsten i historien Församlingen har en tjänst att förmedla evangeliet. Denna tjänst för evangeliet innefattar sedan alla tjänster. Den är i sig en gudomlig ordning (ius divinum) som Herren givit församlingen. Det är församlingen som nu drar omsorg om den offentliga tjänsten. Den yttre ordningen är däremot underlagd mänsklig ordning (ius divinum) så länge den inte kommer i konflikt med evangeliet. Så har den protestantiska teologin velat se på förhållandet mellan tjänsterna. Det är dock oklart vilket organisationsmönster man följt under fornkyrkan. Troligen har det skiftat med tanke på de olika beteckningar vi har på den offentliga tjänsten. Den kan ha skötts av en biskop eller av flera personer (äldste). Biskopstjänsten hade alltså sin motsvarighet i äldste på andra håll. Det kan ha funnits två ordningar: en med biskop och diakoner å ena sidan, en med äldste å den andra. Vid sidan av denna ansvarstjänst har det funnits andra tjänster och fria nådegåvor. Det synes alltid ha funnits tjänster för administrativa och praktiska uppgifter. Senare blev det dock skarpa gränser inom en hierarkisk ordning. Biskopen blir församlingens överstepräst och nattvarden en offerfest. Katolska kyrkan hävdar att ämbetet är knutet till Petrus person och sedan överförts till påven och biskoparna i obruten följd (successio apostolica). Ord och sakrament knyts därför till bestämda personer som har denna succession. De har fått ordinationens sakrament och därmed en outplånlig karaktär (character indelebilis). På denna ämbetets

6 grundval vilar hela kyrkan. Ämbetet är en garanti för att församlingen har tillgång till Guds nåd. Ämbetet är överordnat församlingen. Församlingen måste lyda p g a ämbetet. Ofta har GT fått ge förebilder till denna relation. Den apostoliska successionen liknas vid Levi släkt, invigningen blir densamma som när Mose smorde Aron och hela offerkulten tas över. Även i Svenska Kyrkan finns rester av detta: Orden om att Herren är i sitt heliga tempel för tanken till prästernas liturgi i GT. Ett altare hör ju till offerterminologin. Korskranket inhägnar det heliga. Prästen har särskilda kläder som Aron. I den lutherska synen är utgångspunkten egentligen en annan. Det är där församlingen som på grundval av Jesu instiftelse fått prästtjänsten. Den ska ha omsorg om att denna tjänst blir utförd och sköts efter Guds Ord. Ämbetet står inte över församlingen utan är en ordnad tjänst i och av församlingen. Grundvalen är det allmänna prästadömet. Detta drev exempelvis Laurentius Petri: "Skriften känner blott två slags prästadömen och ej flera. Det första ofullkomligt, osäkert, temporärt...nämligen det levitiska. Det andra fullkomligt, utan synd, frälsande och evigt, nämligen Kristi, efter Melkisedeks ordning, bekräftat genom en gudomlig försäkran, genom vilken Kristus själv, den högste prästen, efter sitt för evigt giltiga offer på korset gjorde alla trogna som Guds söner till sina bröder, medarvingar, meddelägare, medbedjare och medpräster". Men Luthers tendens att till sist, särskilt vid kristillfällen, lägga huvudvikten vid den särskilda tjänsten i församlingen gör att uppmärksamheten riktas mot en enda, eller möjligen några få. Följden blev att de övriga passiviserades. Här behöver Luthers praxis ställas mot NT:s ideal av en mångfald av tjänsterna. Det kan bli en svaghet att alltför ensidigt koncentrera sig på förkunnartjänsten i speciell mening. Alla lemmarna har samma berättigande i en kropp. Det kristna prästadömet får inte stanna vid frälsningsfrågan: att man har tillträde inför Gud, eller vid en allmän plikt att vittna för andra. Alla kristna har en personlig nådagiven utrustning, som ska vara i funktion i församlingen. Speciellt allvarligt är det om evangeliets tjänster i Ord och sakrament knyts till vissa legitimerade tjänare. Då är man långt ifrån friheten i församlingen på NT:s tid. En luthersk teolog i Norge, Knut Alfsvåg, skriver: "Hänsynen till ordningen i kyrkan - och den är både riktig och viktig - bör alltid balanseras mot den frihet som sätter åt sidan goda regler när de hindrar det som är viktigare. Det kan knappast vara något tvivel om att luthersk ämbetsteologi och praxis, alla goda intentioner till trots, just på grund av ensidighet på denna punkt har tagit livet av reformationens fundamentalsats: Alla kristnas lika rätt inför Gud." Ordets och sakramentens tjänst isoleras alltför lätt från de övriga tjänsterna. Detta är en uppenbar risk i både Svenska kyrkan och i frikyrkan i dag. I Svensk pastoraltidskrifts artikelserie om Luther skriver Fredrik Brosché om församling och ämbete. Han börjar med en utförlig beskrivning av prästämbetet, som sägs ha en "förhandsställning" gentemot församlingen för att därefter med några rader beskriva det allmänna prästadömet. Påståendet om att församlingen bara kan leva "genom att ordets tjänst väcker tron och skapar fram Kristi kropp" blir riktigt bara om det inte som hos Brosché kopplas till prästens tjänst utan till allas gemensamma liv. Jag betvivlar starkt att Broschés tolkning har stöd hos Luther. Men även många frikyrkopastorer behöver lyssna till det kraftiga påståendet från D.G. Bloesch: "En församling där den prästerliga

7 rollen är begränsad till pastorns eller biskopens roll är en församling där Anden är utsläckt och bedrövad". Ledarskapets syfte Av det föregående bör ha framgått att ledarskapet måste styras av Jesu riktlinjer för allt kristet liv. Ledartjänsterna ska underordnas Guds syfte med det kristna livet i stort. På ett flertal ställen framhålls att församlingen ytterst sett existerar för att alltmer växa i Kristuslikhet: "sådan han är, sådana är vi i denna världen" (1 Joh 4:17). Det väsentliga i församlingen till skillnad från andra institutioner är att vi är bärare av ett gudomligt liv. Målet för detta liv är just Kristuslikhet. Vi tänker oss ofta att målet för kristet församlingsliv är att vi ska förstå mer och mer. Ledarna begränsas då till undervisning, ofta av ett intellektualistiskt slag. När judarna använder ord för "lära, förstå" innehåller dock dessa ord mycket mer än bara teoretisk kunskap. Detta framgår också av Luk 6:40: "men när lärjungen är fullärd blir han som sin lärare". Rabbinernas lärjungar tog nämligen inte bara del av den teoretiska framställningen utan följde också sin mästare i dennes vardagsliv som exempelvis slaktare eller vedhuggare. Målet för deras liv tillsammans var inte enbart att veta det som rabbinen visste utan att bli lik honom som person. Överfört på församlingen visar detta oss att kristna ledare inte enbart ska förmedla intellektuell kunskap. Ledarskapets syfte är istället att vara en modell för det kristna liv som växer i Kristuslikhet. Ordet har aldrig frälst oss genom intellektuell upplysning. Vi behöver alltid se ett inkarnerat Ord. Ordet måste bli kött, både i Jesu liv men också bland hans efterföljare. Livet med Kristus har nämligen en fullhet som inte kan begränsas till intellektet. Det bör observeras att ledarskapet syfte inte är att dominera beslutsprocessen. Om man väntar sig att i Apg finna en församling totalstyrd av apostlarna blir man överraskad. Missionen är inte styrd av apostlarna utan Anden leder Filippus till Samarien. Han verkar inte heller ha någon apostolisk fullmakt för att få döpa. NT ger en klar bild av att alla kristna är medansvariga för församlingens uppbyggelse. Detta visar sig också i beslutsprocessen. Vid apostlamötet kan de äldste och apostlarna diskutera saken. Men frågan är inte avgjord genom att den teologiska expertisen är enig. Hela församlingen måste ta ställning (Apg 15:22). Enheten blir då mycket betydelsefull, även om det naturligtvis finns kvar individuell frihet (Rom 14:1ff). Men beslut i frågor av vikt som gällde hela församlingen fattades av hela församlingen (Apg 6:1-6). Nyckelordet blir därför "enhällig överensstämmelse". Hur märkligt detta än är för oss kunde församlingen förstå Guds vilja och nå konsensus genom att komma samman i Andens enhet och förlita sig på Andens upplysning vid diskussioner kring Guds Ord. Ledarna var naturligtvis delaktiga i dessa beslut men kunde ibland ifrågasättas (Apg 11:2). De kunde inte kommendera de övriga till lydnad eller tvinga fram ett visst beteende. När det uppstår problem förmanar Johannes församlingarna till mer kärlek (1-3 Joh). Han kan inte hänvisa till någon apostolisk kyrkoordning och avkräva rättelse. (Tidball)

8 Ledarskapets metod Tryggheten i ledartjänsten ligger alltså inte i någon maktordning som andra tvingas underkasta sig. Auktoriteten i vår ställning kan inte motiveras utifrån en examen vid ett pastorsseminarium. Många frestas idag att skapa sin identitet i ett stort antal evangelikala böcker, i effektiva sammanträden eller i ett starkt pastoralt beteende vid liturgiska ceremonier. Enligt 1 Kor 1:6 får vittnesbördet fasthet genom att Anden verkar, när Paulus förkunnar. Paulus har inte ens som apostel någon given auktoritet utanför Andens verkan. Sanningen i det vi säger som ledare kan aldrig hänföras till någon statisk, hierarkisk ordning. Sanningen bekräftas av den uppbyggelse som sker. Vår tjänst blir befäst, inte utifrån vår vishet eller vår fromhet, utan i detta totala beroende av Guds Ande. Det är en stor frestelse att söka sin trygghet i yttre företeelser. Att exempelvis söka sin identitet i andras smicker - och inte i Guds bekräftelse. Vi kan bli fria från detta först om vi klart kan leva i tryggheten av att vara Guds barn. Det är bara om jag är säker på min ställning i Gud som jag kan inta denna roll av att vara allas tjänare. När Paulus ska ange ledarskapets metod pekar han därför på dessa två saker: ett rent samvete genom Guds nåd och Andens bekräftelse av budskapet. Både i Tit 2:6-8 och i 1 Tim 4:12-16 består metoden som ledare kan använda i att vara ett föredöme och i att ge undervisning. Personens kristna karaktär anges i pastoralbreven som den viktigaste kvalifikationen för en ledare. Det viktigaste är inte aktiviteterna utan just karaktären. Det är naturligtvis därför som allt ledarskap prövas i hemmet, "väl förestå sitt eget hus" (1 Tim 3:4). I hemmet blir det nämligen synligt vem vi är, inte bara vad vi gör. Bibelforskare har påpekat att dessa listor över karaktäregenskaper (ex 1 Tim 3:1-13) har likheter med de krav som ställdes på ledare i samhället, exempelvis domare eller militär. Man bör dock observera att till skillnad från sådana sammanhang nämns inte "intelligent" eller talför" som nödvändiga kvalifikationer för kristna ledare. Även människor som inte utmärkt sig vad gäller intellektets utrustning kan mycket väl vara goda ledare bland kristna. Och "skickad till att undervisa" kommer vi att finna, är inte detsamma som att vara duktig i att tala. Det är mognaden i vår karaktär som utgör bas för våra intellektuella och andliga gåvor. Ledare behöver naturligtvis vissa gåvor men betoningen ligger för Paulus på karaktären. Många kan ha iögonenfallande gåvor men ha brister i sin karaktär, som omöjliggör en ledartjänst. Erfarenheten säger också att att om en person i grunden har en sund karaktär - och en öppenhet för att användas av Gud - kan Gud lägga gåvor till hans - och hennes - liv och utföra stora ting. Det handlar verkligen inte alltid om charmfulla personligheter. Förmågan att vinna förtroende som ledare beror mindre på charmfull entusiasm än på tyngd och integritet. Många kan vara populära i sällskapslivet men frågan är vem vi vänder oss till med våra personliga problem. (Springer) Om Mose sägs att han dolde sitt ansikte, när strålglansen höll på att försvinna (2 Kor 3:12-13). Eftersom vi är ängsliga för att alla våra fel ska avslöjas är vi tveksamma till en öppen gemenskap. Därigenom förlorar vi möjligheten att vara föredömen! En kristen ledare är nämligen inte ett exempel på fullkomlighet utan på att befinna sig i en process av tillväxt till större Kristuslikhet. En är fullkomlig. För oss övriga gäller att återspegla evangeliet genom att tydligt visa på vårt behov av Guds nåd. "Starka " ledare ger helt

9 enkelt inte rätt bild av evangeliet. Evangeliets budskap är nämligen inte : Jag är stark, utan: Utan Jesus kan jag ingenting göra (Joh 15:5). Det finns en slags styrka som förvränger evangeliet. Den person som vid kriser eller syndafall öppet visar sitt behov av nåd till hjälp och förlåtelse är fortfarande ett föredöme! Vi behöver modeller för hur man lever av Guds nåd. Det andra inslaget i ledarens metod är undervisning. Vi tänker då ofta på en person som framifrån talar till en grupp som förhoppningsvis lyssnar. Denna modell är dock inte särskilt effektiv när det gäller förvandling av våra liv. Vi lever ju inte särskilt normalt i en kyrkbänk eller skolbänk. Kristen undervisning har alltför mycket blivit en intellektuell aktivitet, där trosåsikter överförs från en ledare till en medlems hjärna. Men Kristuslikhet innefattar inte bara huvudets idéer. I undervisningen måste också våra attityder och handlingar påverkas. Därför måste vi ägna oss åt människan i hennes helhet. Detta kan knappast äga rum i formella skolsituationer utan bör få ske i situationer som ligger närmare våra dagliga erfarenheter. Undervisningen borde alltså också få ske i husförsamlingar, där vårt dagliga liv kan delas av några medkristna. Det är först när frälsningen kopplas till det skapelsegivna livet, som Guds syfte uppnås (Ef 1:10). I mikrokosmos kan ske det som Gud en gång ska genomföra i hela makrokosmos. Det är vår uppgift att utifrån problem i det dagliga livet praktisera Gudsrikets principer i våra liv. "Skickad i att undervisa" är alltså inte detsamma som att hålla djupsinniga betraktelser utan det anger en förmåga att leda andra in i ett gudfruktigt liv genom att tillämpa Gud ord på praktiska problem. (Richards) Den som bär andra människors liv genom uppmuntran och förmaning är en undervisare i Guds församling. Alla vet vi egentligen att detta inte är begränsat till predikstolen eller andra offentliga framträdanden. Ofta kan någon helt annan ha lärt oss kristet liv - en trädgårdsmästare eller en elingenjör. Ledarskapets modell I den inledande texten från Matt 20 ger Jesus ett starkt eftertryck åt sin undervisning genom att hänvisa till sitt eget exempel (v 28): "inte heller Människosonen har kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många". Jesu eget verk i världen utmärktes av tjänande. Värdet av hans liv bestämdes inte av i vad mån han förverkligat sig själv utan av vad livet betytt för andra. Av den anledningen dör Jesus inte för att han egentligen behövde vara svag utan för att han ville tjäna. Vår egen ledartjänst jämförs med Jesu död ("liksom Människosonen tjänar", 1917) men har också sin orsak i det som skedde på Golgata. "Likasom" är både jämförande och begrundande. Ställda inför all härlighetsteologi om ämbeten och tjänster behöver vi idag en korsteologi vad gäller ledarskapet. Jesu egen auktoritet ligger i korset. All makt är Honom given, eftersom han har dött. Alla knän ska böjas, eftersom han blev lydig. Det är en korsfäst som regerar, det är ett Lamm som nu är Herde. Om lydnad för Gud och kärlek till människor gav auktoritet åt Jesus gäller detsamma för oss. Där inte detta finns existerar inte heller någon s k auktoritet, i varje fall inte någon andlig auktoritet med grund i Jesus själv. Vi finner auktoritet bara på den plats där vi lyder Gud mest och där vi älskar andra människor mest - det vill säga: på korset. Det är bara den som lagt ner sitt liv för andra, som kan leda. Kristet ledarskap finns på andra sidan ett kors. Korset är en död för mig själv som ger liv åt andra ( 2 Kor 4:12). Det kommer liv från denna död. Vi blir till en "lösen" för andra.

10 Egentligen är det en återvändsgränd att söka ledarskapets innebörd utifrån auktoritetsbegreppet. I egentlig mening besitter endast Jesus denna auktoritet. I viss mån delegerar han denna makt men då till lärjungar, d v s de som lever i lydnad och efterföljelse (Luk 10: 17-19). Genom att medvetet vilja följa Jesus och lyda hans Ande och Ord kan jag få auktoritet. Men då är jag inte intresserad av denna beteckning! Det bör också observeras att detta i evangelierna är en auktoritet över andemakter och inte över människor. Eftersom det är en delegerad auktoritet beror den hela tiden på hur stark Jesus är. Och även hans styrka låg i att tjäna. Paulus använder bara två gånger ett ord för sin auktoritet men betonar då att den har givits honom för att bygga upp, inte för att bryta ner ( 2 Kor 10:8, 13:10). Syftet är alltså inte att höja hans egen status utan att de kristna ska växa i mognad. Här kan också nämnas den språkliga egenheten att NT visar en tveksamhet inför att använda ämbetstitlar inom församlingen. I början använder Paulus istället verbets form i presens particip, som klarare visar på funktionen, än substantiv, som pekar på en mer given position. Ingen har en obestridlig position, inte ens aposteln Petrus (Gal 2:11-14). Ingen tjänst är undandragen en värdering av sin funktion. Om inte en apostel bevarar ett rätt evangelium är han inte en sann apostel. Om gåvorna inte uppbygger kan man inte hänvisa till dem som något man är i besittning av på ett statiskt sätt. (Tidball). Ämbetstitlarna används däremot på Jesus (diakon Ro 15:8, apostel Hebr 3:1, lärare Matt 23:8, Joh 13:13, biskop och herde 1 Petr 2:15, 5:4, Hebr 13:20). Det finns alltså bara en som har dessa tjänster med full auktoritet. Det är alltså Herrens lidande tjänare, som utgör modell för vårt ledarskap. Man kan finna flera texter i NT där Jes 53 lagts över undervisningen om ledarskap som ett mönster. När Timoteus enligt 1 Tim 2:24-26 befinner sig i en svårartad kris i församlingen, uppmanas han att undervisa i all mildhet och med tålamod. I en strid ska församlingsledaren uppträda som tjänare - och därigenom befria människor. Det ligger inget imponerande i denna funktion. Det går helt enkelt tjänaren som det gick hans Herre - man får lätt en spottloska i ansiktet. Men "i det herdehjärta som gråter över det förlorade fåret döljer sig paradoxalt nog det andliga ledarskapets största kraft" (Kårbrant). Utgångspunkten är ju den att Jesus visat sig värdera människor och framskapa det unika hos dem genom att betjäna dem. Varje människa är unik. Att manipulera människor är att vanhedra Skaparen. Om människan är Guds avbild måste hon respekteras och inte utnyttjas. Att skapa utrymme för andra är därför en viktig uppgift för en ledare. Petrus fick försöka gå på vattnet. Barnabas tog med sig Paulus på missionsresa. Det bör finnas rymd kring ledarskapet: rymd att växa, att ta risker, att vara kreativ - och lära av misstagen. Egentligen borde förhållandet vara som i en familj. En far ger barnen möjlighet att utvecklas. Själv utgör han en trygg bakgrund, som man kan falla tillbaka på. (Ferris) Förtroende måste alltså utgöra basen. Men hos oss blir framgången ofta det mest grundläggande. Därför bliv relationerna också spända. Om förtroende finns kan en ledare tillrättavisa, men inte utifrån auktoritet. Om allt inte handlar om framgång, behöver en förmaning inte alls underminera förtroendet. Frihet är en följd av evangeliet (Gal 5:1) och inte heller en ledare får tillverka nya kedjor. Paulus har stor tilltro även till nykristna, eftersom han vet att de lever i beroende av Guds Ande. När evangeliets centrala sanningar står på spel, ger han inte utrymme för

11 olika åsikter Men i övrigt tar han hänsyn till andras argument (1 Kor 8:1-13) och kan också låta sina egna argument prövas (Fil 3:15). Avslutning I vårt ledarskap har vi del i Kristi lidande. Jesus har burit. Vi ska också bära - varandras bördor. Vi kallas till bärartjänst. Naturligtvis kan vi vägra, men i så fall får vi bära på vårt själviska jag. Det är verkligen tungt! Men hans ok är milt och hans börda är lätt. "Att bära det korset är ingen sorg eller förtvivlan. Det är nytt liv, frid och djup glädje i vårt innersta" (Bonhoeffer). När andra gör karriär uppför stegen, kallas vi som kristna ledare att gå neråt, under allas bekymmer och nöd. Men vi följer Jesus ner i djupen. Han har visat att människan blir hjälpt först om hon blir betjänad underifrån. Hur djupt denna tjänst än för oss, kommer vi aldrig till något djup där Jesus inte har varit. Han är alltid ett gott stycke under oss - och bär oss. Jesus sade: "Ty vem är störst? Den som ligger till bords eller den som tjänar? Är det inte den som ligger till bords? Och likväl är jag här bland er som en tjänare" (Luk 22:27). Per-Axel Sverker