Revolution i revolutionen?

Transkript

1 Régis Debray Revolution i revolutionen? Väpnad och politisk kamp i Latinamerika 1967 Översättning Anders Löfqvist, Åsa Styrman, Annika och Ernstsson Innehåll Varning... 1 Revolution i revolutionen? Befria nuet från det förflutna Den främsta lärdomen av nuet Konsekvenserna för framtiden Några kommentarer och litteraturtips... 50

2 1 Varning Då denna lilla analys främst syftar till att vara användbar är den med nödvändighet tämligen torr. Den har framsprungit ur långa dialoger med latinamerikanska kamrater, där vår del bestod i att lyssna och deras i att berätta. Den riktar sig främst till dem, och efter det enorma intryck den kubanska revolutionen gjort på kontinenten är dess enda uppgift att tillgodose en del omedelbara krav, som att bidraga till förståelsen av det som inför våra ögon dagligen utspelas i Latinamerika, ge en sammanhängande bild av striderna, direkt bekämpa idéer som söker nästla sig in och hindra att man klart ser vad som verkligen händer, bättre organisera en ström revolutionära rörelser på frammarsch då de i längden inte kan segra om de inte är organiserade. Jag skulle tillägga: att se till att så mycket blod inte torkar förgäves och att man inser meningen med dessa offer, om det inte vore att begära för mycket av dessa korta anteckningar. Därför har den denna schematiska och sammanfattande karaktär, vilket underlättar dess läsning och förståelse. Den är en sorts katalog eller prospekt, som kan kastas bort när den gjort sin tjänst. Tjänat till vad? Till att diskussionerna förs mer öppet; till att genom provocerande svar stimulera bättre rustade kamrater att ställa vissa brännande frågor på ett annat sätt och besvara dem bättre än vi, kort sagt tjäna den diskussion (Revolution? javisst, men hur?) som förs i dagens Latinamerika, inte bara om idéer utan om kontinentens nutid och framtid. Denna debatt ger intryck av en förlossning, att döma av dess accelererade konvulsioner i frihet och smärta. Som Brecht sjunger i soldaten Svejks öra: Om natten är lång beror det på att dagen väntar... Denna text måste alltså ta på sig de risker som följer med dess naivt nationella komposition, lösryckt från striden. Den har ingen som helst avsikt att bidraga till den senila liturgi av formler, åkallelser och citat hos en socialism, som blivit till en rit. Vad beträffar den franska versionen söker den i ännu mindre grad överträffa de professionella revolutionärernas intellektuella lekar, som är på modet i dagens Paris där Befrielsekriget konsumeras i pocketutgåvor och där varje student som kan sin Clausewitz leder en gerillaavdelning till seger i en handvändning. Det den famlande letar efter är ett maximum av revolutionär effektivitet. Att kämpa för effektivitet är allas vår uppgift, som kräver alla dem som har ett uns av medvetande och där främsta platsen naturligtvis, och lyckligtvis, inte tillfaller den rena teorin. I Latinamerika kommer den amerikanska imperialismen att spela sitt sista avgörande spel. Då den träffats i hjärtat av sina verk och levande krafter gäller det själva dess existens på det globala planet. Utdriven ur Asien i morgon är det bara där som den kan och måste krevera. Dess ledare är väl medvetna om detta faktum. Latinamerika är viktigare för oss än Vietnam, sade brodern till Förenta staternas mördade president och imperiet håller redan som bäst på med förberedelserna för sitt försvar på alla fronter. På grund av detta och av att förtryckaren känner till insatsen kommer den revolutionära kampen i Latinamerika att bli hård och utspelas utspelas redan i detta ögonblick under synnerligen svåra omständigheter, svårare än på någon annan kontinent. Det sista imperiet i världen har börjat sin dödskamp. Vem kan stå likgiltig? Vem vill inte hjälpa till att döda bödlarna? Verkligheten är chiffrerad. Om så inte vore fallet, om det räckte med att utläsa dess mening som i en öppen bok skulle vägen vara utstakad, det funnes ingen risk för misstag, och på det intellektuella planet funnes inget behov av något sådant som en vetenskap om historien; Marx hade kunnat följa sin moders råd och tillbringa sitt liv med att samla kapitalet på. hög i stället

3 2 för att skriva om det. Man måste emellertid alltid söka efter den kod, som gör det möjligt att dechiffrera en händelse, framgång, förlust eller självmord. En handlings historiska effektivitet är det rationellas handlande i historien även om den som utför handlingen struntar i det: man kan inte både äta upp äpplet och ha det kvar. Att det revolutionära handlandet tar tid på sig för att lära känna sig självt har aldrig hindrat eller stympat det, se t. ex. på Lenin. Att strida för maximum av effektivitet är att alltid strida för en förening mellan teori och praktik och inte till varje pris mot teorin i praktikens namn. Effektivitet står inte i motsats till teori utan till teori och praktik, dvs. till en teori som är skild från revolutionär praktik, en teori som tar sig aristokratiska eller byråkratiska later och ger order till praktikerna (!) från sin upphöjda position. Efter så många år av dödläge, falska löften och ohållbara program trängtar ett passionerat behov av effektivitet att ta konkreta former. Antingen kommer detta behov att leva i god sämja med förnuftet eller också kommer det inte att bära någon frukt över huvud taget. Låt oss alltså undvika att teori och praktik råkar i osämja; låt oss ständigt vaka över att militanterna själva är i besittning av teorierna bakom sina strider, att de har dem med sig i bergen och att de aldrig lämnar dem ifrån sig till någon annan. Det finns alltså intet val mellan en huvudlös praktik och en teori utan armar. Att strida för maximum av effektivitet är att strida för maximum av förnuft. Låt oss slutligen upprepa att det som är välgrundat i dessa kommentarer har de från en mängd latinamerikanska kamrater, som berättat sina erfarenheter eller vars tankar finns att läsa, i synnerhet kamrater från Kuba, Venezuela, Guatemala och andra länder. Framför allt har de det emellertid från den ledare i ett socialistiskt land, som helt och hållet vigt sitt liv och sitt öde åt att uppehålla revolutionära principer, socialistisk moral samt proletär solidaritet och värdighet; från den ledare, som 120 km från det amerikanska imperiet offentligen hävdat att: de kubanska revolutionärernas slagfält är hela världen, en föreskrift som hans vän och närmaste medarbetare, Ernesto Che Guevara, nu följer: från Fidel Castro. Revolution i revolutionen? Den kubanska revolutionen kan inte längre upprepas i Latinamerika... Denna fras har i latinamerikanska militanters mun blivit till en farlig kliché, som på sina ställen tjänar som förevändning för en upprörande glömska. Genom att upprepa att den kubanska revolutionen inte kommer att få sin motsvarighet på kontinenten eftersom den medfört en förändring i maktbalansen har vi kommit därhän, att vi inte längre känner till vad som inte kan upprepas. Vi är okunniga om den kubanska revolutionens ABC. Till att börja med har vi reducerat Kuba till en gyllene legend om tolv män som stiger i land och på något mystiskt sätt förökar sig i en handvändning. Därefter visar vi att verkligheten inte längre har någon anknytning till dikten, vilket får till följd att den komplexa verkligheten i den kubanska resningen går förlorad. Hur många onödiga misslyckanden, hur mycken tillspillogiven tid har inte dagens revolutionära rörelser fått kännas vid på grund härav! Vi har själva tidigare 1 sökt påvisa vidden av de förändringar som Kuba framkallat på kontinenten. Det är emellertid nödvändigt att peka på den motsatta tendensen som börjar göra sig gällande lite överallt hos aktiva revolutionärer: De vänder sig nyfiket mot erfarenheterna från Kuba för att få reda på revolutionens militära och 1 Bl. a. i Les Temps Modernes, januari 1965 (Red:s anm.).

4 3 politiska detaljer, de innersta kugghjulen, i stället för de ytliga skeendena. Varför? Därför att de efter år av offer och slöseri gör upptäckter av teknisk, taktisk och t.o.m. strategisk natur, som den revolutionära rörelsen på Kuba fört fram och praktiserat alltifrån början utan att alltid vara medveten om deras betydelse. De upptäcker att ett visst sätt att ljudligt applådera legenden om den kubanska resningen även inom deras egna led kunnat dölja förakt eller vägran att dra lärdomar av den och urskilja dess elementära fakta. Vi kan bara beklaga att en detaljerad historia över den kubanska revolutionen ännu saknas, en historia som endast kan komma från dess initiativtagare och deltagare. Denna brist gör att vi på vissa punkter endast kan göra korta allusioner där en systematisk redogörelse inte finns att tillgå.

5 4 1. Befria nuet från det förflutna Vi är aldrig helt och hållet samtida med vår nutid. Historien går framåt under förklädnad. Den kommer in på scenen iförd kostymeringen från föregående akt, och vi känner inte alls igen pjäsen. Varje gång ridån går upp måste man på nytt knyta ihop handlingen. Naturligtvis faller skulden inte på historien utan på vårt medvetande, lastat med minnesbilder och vunna lärdomar. Vi ser nuet genom det förflutna, även om detta nu är en revolution. Den kubanska revolutionen har i Latinamerika främst upplevts och bearbetats efter mönster, som historien redan katalogiserat, knäsatt och signerat. Därför har stöten, trots sin häftighet, mottagits i dämpad form. I dag när stormen lagt sig börjar man avslöja Kubas verkliga betydelse och räckvidden av dess lärdomar som förut passerat obemärkta. En ny uppfattning av guerillakriget håller på att se dagens ljus. Bland annat har Kuba erinrat om att en socialistisk revolution är resultatet av en väpnad kamp mot den borgerliga statens väpnade makt. Denna gamla historiska lag, om man så vill av strategisk natur, fylldes till en början ut med välkänt taktiskt innehåll. Man började med att identifiera guerillakrig med uppror, då urtypen 1917 tagit denna form och Lenin, följd av Stalin, utvecklat dess teori i några formler, formler som inte har något att göra med dagens situation och som man då och då förgäves repeterar, liksom andra rörande de objektiva förutsättningarna för uppror, avsett som en omedelbar attack på den centrala makten. Skillnaden slog emellertid snabbt igenom och det amerikanska guerillakriget sammanblandades nästan automatiskt med guerillan i Asien, då det rör sig om ett irreguljärt krig som går från landsbygden in mot städerna en ännu farligare sammanblandning än den första. Den väpnade revolutionära kampen möter på varje kontinent och i varje land specifika villkor, som varken är naturliga eller självklara. De är det tvärtom i så liten utsträckning att det varje gång krävs år av offer för att upptäcka och bli medveten om dem. Rent instinktivt sökte de ryska socialdemokraterna upprepa Pariskommunen i Petrograd, de kinesiska kommunisterna upprepade oktoberrevolutionen i Kanton på 20-talet och de vietnamesiska kamraterna ville ett år efter partiets bildande genomföra uppror i de norra delarna av landet i stil med de ryska böndernas. Det är för oss i dag självklart att sovjetinspirerade uppror inte kunde få någon framgång i förkrigstidens koloniala Asien, men det var med dem som de sanna kommunistiska militanterna måste börja studierna för sina segrar. Man frestas säga att det är tur att Fidel inte läst Mao Tse-tungs militärpolitiska skrifter innan han landsteg på stränderna i Oriente. På så sätt kunde han med utgångspunkt från egna erfarenheter på platsen skapa en militär doktrin anpassad till terrängen. Först mot slutet av kriget, då deras taktik redan var klart definierad upptäckte rebellerna Maos skrifter. 1 På nytt läser emellertid militanterna i Latinamerika Fidels tal och Che Guevaras skrifter med samma ögon som läst Mao om kriget mot Japan, Giap samt vissa texter av Lenin och tror sig känna 1 Man vet att Fidel hämtat sin främsta politiska inspiration från Marti, en inspiration som redan innan attacken på Moncada-kasernen stärkts med ideer från Marx och Lenin. Vad Lenin beträffar intresserade sig Fidel speciellt för Staten och Revolutionen, där förstöringen av den gamla statsapparaten blir till ett axiom. Hans militära källor var av skiftande ursprung: Realengo 18 av Pablo de la Torriente Brau, Máximo Gömez' anteckningar, Engels' texter som redogör för parisproletariatets svårigheter vid gatustrider, Klockan klämtar för dig av Hemingway (där Pablo och hans band av halvt om halvt guerilleros stannar kvar på slätten bakom fascisterna mellan Madrid och Segovia). Dessa böcker är mer sammanträffanden än verkliga källor; Fidel fann bara vad han sökte. Strategiska problem i guerillakriget mot Japan av Mao Tse-tung fick Fidel och Che i sina händer efter offensiven på sommaren 1958; de läste med stor förvåning om det som de själva praktiserat, tvingade av nödvändigheten.

6 5 igen de senare i de förra. En klassisk men farlig sammanblandning, då det revolutionära kriget i Latinamerika har alldeles speciella utvecklingsmöjligheter som endast kan komma i dagen genom revolutionärernas egen praktiska erfarenhet. I denna mening har studiet av teoretiska verk om folkkrig varit både på gott och ont. De har kallats handböcker i krigföring men man lär sig fortare ett främmande lands språk om man är på platsen och tvingas tala det än hemma hos sig i studerkammaren med lexikon och grammatik. I krigstid är snabbheten av vital betydelse i synnerhet under den första tiden då en nästan obeväpnad och dåligt informerad guerilla har att kämpa mot en välbeväpnad och välinformerad fiende. Fidel ställde en gång en rent intellektuell inställning till kriget till svars för vissa motgångar för guerillan. Det är lätt att inse varför: bortsett från fysisk svaghet och olämplighet för livet på landsbygden tenderar en intellektuell att se nuet med utgångspunkt från på förhand uppgjorda ideologiska mönster och uppleva verkligheten genom sina böcker. Han är mindre än någon annan i stånd att uppfinna, improvisera, anpassa sig till disponibla resurser och på ett ögonblick fatta avgörande beslut. I tron att han redan vet allt lär han sig långsamt och utan ödmjukhet. Historiens ironi har velat att den sociala situationen i många latinamerikanska länder ger avantgardets roll åt revolutionära studenter och intellektuella, som måste söka leda den högsta formen av klasskamp. Dessa förbiseenden, misstag och sammanblandningar har inte kostat alltför mycket om man tänker på de ofta upprepade katastroferna under första befrielsekriget mot Spanien. Man lär sig enormt mycket om krig och om Amerika genom att läsa en biografi över Bolivar, värdefulla lärdomar för revolutionär krigföring i dagens Amerika. Den värdefullaste av dem alla är den om ihärdighet. Utdriven från amerikansk mark fem gånger under fyra år, slagen, förlöjligad och ensam återvände han fem gånger ända till den första segern i Boyacá med en envishet som fick honom att gälla för vansinnig. Varje gång lärde han sig litet mer: behovet av rörlighet och av kavalleri för att kompensera sin brist på manskap och vapen; nödvändigheten att föra ett offensivt krig med snabba attacker och inte ett defensivt och statiskt; skyldighet att bränna sina skepp och avskära alla reträttvägar under ropet krig till döds mot Spanien för att påskynda ska- pandet av vad vi i dag skulle kalla de subjektiva villkoren hos sina egna anhängare och hos kreolerna; att Caracas utgjorde en fälla så länge spanjorerna var herrar på landsbygden; nödvändigheten att omringa städerna med utgångspunkt från slätten och upprätta baser; vissa platsers betydelse ( Coro är för Caracas det som Caracas är för Amerika ) Mer än en gång på gränsen till katastrof erinrade Fidel Castro nyligen om samma ihärdighet. Moncada (53), landstigningen med Granma (56) och i mindre utsträckning strejkens misslyckande i april 58 skulle fått vem som helst att dra sig tillbaka och invänta bättre dagar. Hur många guerillahärdar utplånades innan guerillan konsoliderades i Zacapa och Izabal? Mer än fyra förintades eller revs upp. Hur många misslyckanden, förräderier och splittringar har vi inte varit med om i Venezuela? Likväl överlevde guerillan och började om på nytt; kanske börjar kriget där först nu på allvar. De motgångar den revolutionära rörelsen rönt i Sydamerika är ingenting att tala om med hänsyn till en så kort tidsperiod, prologen till morgondagens stora strider. Man måste komma ihåg att de år som förflutit motsvarar den period av återhämtning och omgruppering som alla revolutioner genomgått. Det överraskande är snarare att guerillarörelserna kunnat överleva så många försök och misstag, en del oundvikliga, andra inte. Enligt Fidels uttalande är just detta förvånande och visar dessutom i vilken utsträckning rörelsen bärs upp av historien. I själva verket bör man snarare tala om en lättförklarlig stagnation än om nederlag, om en etapp i en snabb utveckling, som bl. a. har till konsekvens oundvikliga förbiseenden och misstag under utarbetandet av en ny revolutionär metod trots dess bedrägliga likhet med andra inter-

7 6 nationella erfarenheter. Alla betydelsefulla revolutionära rörelser måste få och har fått en felaktig start av ovan anförda orsak; de har kört på i gamla spår som föregångarna trampat upp och följt dem utan att vara medvetna om det. Av alla felaktiga starter har den latinamerikanska varit den framgångsrikaste. Varje gång har det gällt att korrigera detaljer utan att ändra de stora linjerna, att byta taktik utan att ge upp principer eller den rätta strategin. Tiden är inne för en uppgörelse mellan två olika läger. I varje land där en revolution ägt rum har den ställt mot varandra å ena sidan revolutionärerna och å den andra reformisterna och de framtida förrädarna. Efter 1905 vann pacifism och resignation insteg bland de ryska socialdemokraterna. Alltifrån exilen i Geneve måste Lenin och andra ta till orda, inte för att sätta Dumans demokratiska styrelseskick mot arbetarnas uppror, utan för att ställa ett välplanerat uppror mot en resning utan varje tillstymmelse till planering. Efter nederlagen i Kina 1927 måste Mao och andra ställa, inte en kompromisslösning mot väpnad kamp, utan tillbakaryckning på landsbygden och den långa marschen en för kinesiska villkor anpassad stridsform mot stormning av de större städerna trots Kuomintangs närvaro. Efter katastrofen vid Moncada kom det aldrig för Fidel och hans överlevande kamrater att överge den väpnade kampen mot Batista utan endast att ge den ett annat, distinktare innehåll. Nederlaget är en språngbräda för revolutionären; teoretiskt nyttigare än segern ökar nederlaget hans erfarenhet och kunskap. Några år av praktisk militär verksamhet har i Latinamerika bidragit mer till kunskapen om kontinentens speciella förhållanden än decennier av teoretiskt politiska studier. Historiskt sett har Kuba varit starten för den väpnade revolutionen i Latinamerika. Det är denna start efter en riktig linje som är det väsentliga. Har kampen i Latinamerika redan börjat i full utsträckning? Är det dess första verkliga steg i Venezuela, Colombia, Peru och Guatemala, eller är det ingenting annat än skärmytslingar och utslag av en oro som ännu inte slagit ut i full blom? Resultatet av dagens strider är utan betydelse. Det spelar ingen roll om en eller annan av de existerande rörelserna besegras. Det avgörande är beslutet att slåss, som stärks för var dag som går, medvetandet om nödvändigheten av en revolutionär omvälvning och övertygelsen om dess möjligheter. 2 En politisk linje som inte kan uttryckas i en klart sammanhängande militär strategi kan i dagens Latinamerika näppeligen anses revolutionär. Varje riktning som gör anspråk på att vara revolutionär måste kunna ge ett konkret svar på frågan: hur omkullkasta den kapitalistiska statsmakten, dvs. hur slå sönder dess stöttepelare, armén, som dagligen förstärks av nordamerikanska militärmissioner? Den kubanska revolutionen erbjuder ett svar åt sina amerikanska broderländer, vilket det återstår att studera in i minsta detalj: genom en mer eller mindre långsam uppbyggnad via guerillakrig i de gynnsammaste områdena på landet av en strategisk rörlig styrka, kärna i folkarmén och den framtida socialistiska staten. Varje militär handling är avhängig av och uttrycker en politisk linje. Under den väpnade kampen har emellertid de senaste åren flera militära linjer prövats, som givit en helt annan mening åt guerillakriget. Snarare än om dåliga tolkningar av det kubanska svaret rör det sig om importerade politiska mönster, omarbetade till militära strategier och applicerade på helt andra historiska situationer än dem de uppkommit ur, t. ex. uppfattningarna om självförsvar, väpnad propaganda, guerillans bas och slutligen den om att ställa guerillan under partiets 2 Che Guevara, Guerillakrig. Taktik och strategi, Cavefors, 1968.

8 7 ledning som ett bihang till dess fredstida organisation. Dessa teorier, som slagit rot på många håll, har sålunda givit kampen ett felaktigt innehåll, vilket måste bedömas efter dess resultat. Vi måste undersöka vilka politiska teorier som ligger bakom dem och hur en del beror på revolutionära erfarenheter främmande för dagens latinamerikanska situation. Dessa negativa erfarenheter gör det möjligt att ur den kubanska revolutionen och ur de pågående striderna dra fram de väsentligaste lärdomarna. Väpnat självförsvar Som system och realitet har självförsvaret de facto försvunnit. Colombia och Bolivia, där självförsvaret praktiserades av bönder respektive arbetare, var de två länder där denna teori utvecklats till en handlingslinje. I dag har dessa två härdar för subversiv verksamhet utplånats av armén; Marquetalia i södra Colombia ockuperades i maj 1964 och gruvorna i Bolivia erövrades i maj och september 1965 efter tragiska strider. Detta dubbla nederlag markerar slutet på en epok och en viss ideologi. Den revolutionära rörelsen måste göra rent hus med den en gång för alla. Det bildar slutet på en epok med relativ jämvikt mellan klasserna och början på en annan med totalt krig klasserna emellan, vilket utesluter kompromisser och fördelning av makten. Inför den nuvarande polarisationen mellan utsugna och utsugare kan imperialismen inte tåla att det i ett neokolonialt land finns områden, där armén och statsförvaltningen inte kan utöva sina normala funktioner, trots att förhållandet i fråga inte utgör någon större fara för den härskande ordningen. Det väpnade självförsvarets nederlag motsvaras på det politiska planet av reformismens. Inom kampens nya ram finns inte längre plats för några halvdana lösningar, strävanden efter jämvikt mellan oligarki och massor eller nonaggressionspakter. Fåväldets diktatur ställer oss inför alternativet att antingen helt och hållet störta den eller acceptera den med hull och hår någon tredje lösning gives inte. För övrigt har självförsvaret fallit i vanrykte då dess förespråkare av i går övergett den för högre former av väpnad kamp. Det tenderar emellertid att återuppstå under mer bedrägliga former, naturligtvis utan att säga sitt rätta namn. Den visar tecken på att återuppstå, eftersom den bygger på en ideologi som är lika seglivad som Proteus. Då självförsvaret höll på att gå under kom trotskismen till dess hjälp för att hålla det vid liv; vi skall här uppehålla oss vid denna renässans. Bakom teorin om självförsvaret finner man ideologier, om vilka Lenin framhöll att de hade en naturligt stark ställning inom arbetarklassen och tog överhanden närhelst marxister och kommunister gav efter; ekonomism och spontanism. Ekonomismen är arbetarnas fackliga försvar av sina korporativa intressen gentemot arbetsgivarna. Som det aldrig är fråga om att attackera arbetsgivarnas politiska makt, den borgerliga staten, accepterar och understödjer de facto detta försvar det som det påstår sig bekämpa. Det är inte en slump att kampen i Bolivia, där en anarkosyndikalistisk tradition längst levt kvar bland arbetarna, efter revolutionen 1952 fått formen av självförsvar uppbyggt kring en arbetarmilis. Termen självförsvar är inte helt passande, då den ger intryck av en passiv och defensiv attityd, vilket inte alltid är fallet tvärtom, endast i undantagsfall. Vem skulle ifrågasätta de europeiska arbetarnas kämpande heroism innan marxismen inplanterades i arbetarklassen (Lenin) eller modet och stridsförmågan hos de colombianska bönderna, som blev de främsta offren i det tioåriga inbördeskriget, där de lämnade efter sig to 000 döda? Vem vill förneka att de parisiska arbetarnas självuppoffring och solidaritet under junidagarna och Kommunen

9 8 återfanns hos de gruv- och fabriksarbetarna i La Paz under den första proletära revolutionen i Amerika 1952? Självförsvaret hänger inte samman med brist på mod, utan tvärtom med en beundransvärd offervilja som inte leder någonstans, dvs. till allt utom erövring av den politiska makten. Det vore därför bättre att tala om väpnad spontanism, vilket avslöjar dess ideologiska ursprung till tiden före Marx. Indianupproret i Peru under Tupac Amaru mot slutet av 1700-talet skulle kunna kallas för självförsvar. Indianerna reste sig i tiotusental, jagade bort de kreolska latifundisterna, dödade spanjorerna på platsen och återtog sina stulna jordområden. Rörelsen splittrades snabbt upp i lokala segrar. Alltefter som indianerna närmade sig kusten lade de beslag på jorden och stannade i bergen; ingen reguljär armé, ingen oberoende slagstyrka upprättades. Herrar över landet underlät frondörerna att tåga mot Lima, vicekungadömets huvudstad, som alltså fick tid att samla en armé, varefter återerövringen genomfördes utan svårighet. De colombianska Comuneros resning vid ungefär samma tid under Manuela Beltran kunde också kallas självförsvar. Det har kort sagt funnits proletära resningar innan den vetenskapliga socialismens tillkomst liksom det funnits bondekrig före det revolutionära guerillakriget icke desto mindre har de ingenting gemensamt. Guerillan förhåller sig till bondekriget som Marx till Sorel. Liksom ekonomismen förnekar partiets roll som avantgarde förnekar självförsvaret den militära organisationens betydelse som en från civilbefolkningen fristående enhet. Liksom reformismen syftar till att bilda ett massparti utan vare sig åtskillnad mellan medlemmarna eller disciplinerad organisation siktar självförsvaret till att ta med alla i den väpnade kampen och bilda en guerilla på massbasis med barn, kvinnor och husdjur i guerillakolonnen. På samma sätt som spontanismen inte siktar till att erövra den politiska makten åt de utsugna och inte organiserar sig i ett politiskt parti, siktar inte självförsvaret på att bilda en reguljär folkarmé som kan ta initiativet i striderna. Man kan säga att självförsvaret finns överallt där de väpnade striderna inte syftar till att upprätta en rörlig armé och slutmålet inte är erövring av den politiska makten. Det utesluter inte nödvändigtvis uppror. Detta uppror är emellertid alltid lokalt och söker inte sprida sig för att omfatta hela landet. Medan den revolutionära guerillan siktar på ett totalt krig och under sin ledning kombinerar alla kampformer är självförsvaret partiellt. Eftersom det är lokalt, och således på förhand lokaliserat, kan självförsvaret inte ta initiativet, välja stridsplats eller utnyttja sin rörlighet till överraskande angrepp. Då den är känd redan från början kommer självförsvarszonen att inringas och attackeras vid en av fienden väl förberedd tidpunkt. Den av sina innevånare försvarade zonen eller staden kan endast passivt invänta fiendens anfall och är helt beroende av hans välvilja. Den tvingar inte heller fienden att konsolidera sin ställning eller det demokratiska statsskicket eller fåväldet att avslöja sin klasskaraktär, utan tillåter den härskande klassen att dölja sitt rätta ansikte som diktatur stödd på våld; den bibehåller jämvikten mellan den oligarkiska diktaturen och folket i stället för att rubba den. Genom självförsvar ger man sig in i leken på den härskande klassens villkor och kläder kompromisslösningar i segerns form. Speciellt i Vietnam och även i Kina spelade böndernas självförsvar genom milisstyrkor stor roll som grund för upp byggandet av de väpnade styrkorna. Självförsvaret gällde emellertid endast militärt befriade eller halvt om halvt befriade zoner och användes aldrig för att bilda självständiga områden inom av fienden besatt territorium. Dessa zoner med självförsvar var möjliga endast därför att ett totalt krig fördes på alla fronter av Vietminhs reguljära styrkor och möjliggjorde en fullständig integration av befolkningen i kriget utan att därför lägga den huvudsakliga bördan av striderna på den. Genom att sprida de franska expeditionsstyrkorna

10 9 underlättade de de reguljära truppernas verksamhet och tillät dem att koncentrera sin eldkraft på av ledningen strategiskt utvalda frontavsnitt. I Latinamerika är självförsvaret ännu mer än i Vietnam i sig otillräckligt, åtminstone om man vill undvika att civilbefolkningen fullständigt utrotas. Självförsvaret är endast en liten detalj i en större helhet, skriver Che Guevara i förordet till Giaps bok Guerre du peuple, armée du peuple. Det är omöjligt att tänka sig en zon med självförsvar som en helhet i sig, dvs. som ett område där folkets styrkor försöker försvara sig mot fientliga anfall medan hela landet utanför denna zon inte deltar i striderna. Om så vore fallet skulle upprorshärden lokaliseras, omringas och besegras, såvida den inte övergår till den första fasen av folkkrig, dvs. guerillakrig. En tid efter det att Che skrivit ovan citerade rader ockuperades och upplöstes böndernas försvarszon i Marquetalia och de andra oberoende republikerna, varför man tvingades återgå till rörlig guerillakrigföring. En zon som upprättas på basis av självförsvar är en koloss på lerfötter, om den inte är resultat av ett åtminstone partiellt militärt nederlag för fiendens styrkor eller skyddas av en guerillafront under ständig framryckning. Dess sammanbrott medför ett ännu allvarligare och mer oväntat slag mot stridsmoralen hos befolkningen då denna typ av status quo verkar omöjligt att rubba. Dessutom bildas en sövande myt runt dessa zoner; eftersom de existerar sedan länge glömmer man bort att de är resultat av en kompromiss och inte av en verklig seger och anser dem därför ointagliga. Vaksamheten släpper, man underlåter mer och mer att träna milisen och disciplinen ger efter. Från revolutionärernas sida blir dessa s. k. befriade territorier föremål för politisk propaganda alibi för overksamhet i stället för incitament till ytterligare strider. De reaktionära krafterna tar dem som förevändning för att ta på sig rollen som väktare av den nationella enheten och anfalla de separatistiska kommunisterna. Bourgeoisin blåser upp den verkliga faran och överdriver sin egen rädsla för propagandaändamål. Revolutionärerna själva kan falla offer för denna propaganda och slutligen tro, att guerillan verkligen är en kräftsvulst som kommer att läkas med tiden. När armén efter långa förberedelser anfaller zonerna får erövringen stor effekt: stor seger för bourgeoisin och motsvarande nederlag för den castro-kommunistiska revolutionen... Hur förhåller det sig i verkligheten? Att döma av Kubas och några andra latinamerikanska länders historia genomgår guerillakriget följande etapper: först inplantation, därefter utveckling, kännetecknad av fiendens offensiv med alla tillgängliga medel (omringningar, rensningsoperationer, fallskärmslandsättningar, luftbombardemang etc.) och slutligen revolutionärernas offensiv både politiskt och militärt. Under den första etappen, som naturligtvis är svårast att passera och mest utsatt för slumpens spel, måste den ursprungliga gruppen till en början föra ett nomadliv. Därefter följer en längre period, då soldaterna härdas och tränas, upprättar förbindelse- och underhållslinjer samt vapendepåer för att nå fram till inplantationens slutliga fas, inrättandet av ett mer eller mindre klart avgränsat operationsområde. Under denna tid växer medlemmarnas antal i absoluta siffror men minskar relativt sett, eftersom serviceorgan och smärre industrier, den tekniska sidan (vapen, kommunikationer, produktion, sprängämnen, skolor för rekryter etc.) ökar för att svara mot guerillans ökade eldkraft och offensivförmåga. En zon med självförsvar som den i Marquetalia gav intryck av att ha kommit till slutet på den första etappen (konsolidering av operationszonen) och kunna övergå till den andra: hejda en fientlig offensiv, ta initiativet i taktiskt avseende och öppna andra guerillafronter. Därav blev intet. Som man inte hade inriktat sig på en väpnad revolutionär kamp utan på ett inbördeskrig

11 10 mellan konservativa och liberaler utan inverkan på fiendens militära potential måste guerillan, med början i Marquetalia, återgå till den första fasen, nomadlivet, men tyngdes fortfarande av soldaternas familjer och uppgifter som att evakuera civilpersoner, vakta böndernas djur etc. I Bolivia får en liknande situation i arbetarmiljö en tragisk utveckling gruvarbetare i de stora nationaliserade tenngruvorna finns utspridda över hela högplatån med en koncentration inom ett område med en yta av to x 15 km, där gruvorna Siglo Veinte, Huanuni och Catavi ligger besegrar gruvarbetarna oligarkins armé, insätter en liberal regering samt får vapen och illusorisk politisk makt. Revolutionen förborgerligas. Gruvarbetarna avfaller, några i sänder; de har vapen, en milis, radio, en stark fackförening, dynamit och detonatorer, arbetsredskap samt kontroll över landets främsta inkomstkälla, djävulens metall, tennet. Levande i avskildhet, halvt om halvt kraftlösa, halvt om halvt likgiltiga, låter de den nationella bourgeoisin bygga upp en armé på nytt och avbryter då och då det rådande lugnet med strejker och smärre skärmytslingar de överlever kort sagt. Så småningom slukar armén bourgeoisin genom en statskupp och order kommer från Förenta staterna att krossa arbetarrörelsen; militärjuntan provocerar arbetarna genom att arrestera deras gamle facklige ledare Lechín. Generalstrejk, uppbackad av trotskisterna, utlyses i maj 1965; arméns elittrupper, Rangers, fallskärmsjägare och infanteri omringar gruvorna och startar en frontstrid mot arbetarmilisen medan flyget bombar en gruva nära La Paz och beskjuter en annan. Resultat: hundratals dödade arbetare mot några tiotal soldater. Armén ockuperar gruvorna, soldaterna spränger dörrarna till husen och mejar ned familjerna. Man fängslar eller slaktar fackföreningsledarna och de mest stridbara arbetarna. Målet uppnås; allt är i sin ordning, till och med hatet och vreden, ända till nästa gång. Inom ramen för en allmän resning vid vissa gruvor i La Paz och andra landområden, som är resultatet av ett långt utnötningskrig fört på andra platser med andra medel, kan gruvarbetare, organiserade i revolutionära fackföreningar, spela en avgörande roll. En sak synes emellertid omöjlig: att en spontan resning på några dagar kan tillintetgöra en modern armé, kvantitativt liten men kvalitativt sett stark samt tränad och utrustad med nordamerikansk hjälp. Tiderna förändras; det är svårt att upprepa 1952 år Vilka möjligheter till framgångsrikt anfall och försvar har gruvarbetarna i dag? Milissoldaterna är arbetare i nationaliserade gruvor. Vid strejk eller uppror skär regeringen av vägarna och därmed livsmedelstransporterna, som sker från La Paz med tåg eller lastbil. På platsen, m över havet växer inte mycket bland stenarna; några indiansamhällen odlar potatis, quinua och torkar lammkött vilket inte på långa vägar är tillräckligt. Därför måste de upproriska segra snabbt för de har inte mat för mer än ett par veckor. Tar det längre tid finns ingen mjölk åt barnen, inga läkemedel på sjukhuset, inget kött i butiken. A andra sidan stoppar gruvarbetarna tennbrytningen, men striden är ojämn och de startar med svårt handikapp. Regeringen har stora tillgångar i bankerna, nordamerikanska lån att ta till, stora förråd samt tillgång till hamn i Chile och kan hålla ut länge utan tennexport. Gruvarbetaren däremot förvärrar för var dag som går läget för sig och sin familj, då deras öde är sammanvävt. Han ser sina barn dö och kamraterna tyna bort i silikos på grund av brist på medicin. Om de var ensamma och oberoende i smärre enheter skulle en kupp mot affärerna i staden klara livsmedelsförsörjningen för några veckor, men som läget nu är svälter de ihjäl med sina familjer. Gruvorna är också städer av stora fönsterlösa baracker på något avstånd från gruvhålen där familjerna bor. En ödslig högplatå utan ett träd, utan en buske en oändlig vidd av röd jord badande i ett intensivt ljus. Husen ligger i långa rader och utgör ett tacksamt mål för luftangrepp. Bomber sätter aldrig produktionen i fara, då de endast är avsedda för befolkningen;

12 11 för övrigt är gruvan belägen under jord och installationerna ovan jord obetydliga. Smältverken ligger i England och Förenta staterna. En annan svaghet är att gruvorna ligger på flera kilometers avstånd från varandra, vilket gör det lätt för armén att isolera dem och bekämpa dem en efter en medan gruvarbetarna får svårt att samordna motståndet. Det finns ingen gemensam plan eller central ledning, inga militära förberedelser eller transportmedel. Milistrupperna kan för övrigt endast förflytta sig på nätterna. I nödfall skulle kommandoavdelningar kunna röra sig på dagen inom begränsade områden bakom fiendens linjer, men därigenom överger man självförsvaret och går utöver arbetarnas möjligheter, då de dagligen inte har mer tid till buds än som räcker för att äta, sova och samla krafter för att fortsätta sitt arbete mot en medelinkomst på 30 eller 40 dollar i månaden. Otåligheten och förtvivlan är lättförstådda; man måste företa sig något för att bryta den onda cirkeln, men vad? En självmordshandling utan förberedelse; dynamit som kastas för hand förmår ingenting mot en kulspruta, gevären är gamla och ammunition saknas då den är för dyr. Vad kan man för övrigt göra mot flyg? För att krossa en armé krävs en annan, vilket förutsätter träning, disciplin och vapen. Broderskap och mod skapar ingen armé; se på Spanien, se på Pariskommunen... Fastlåsta på sin arbetsplats med kvinnor och barn, utsatta för alla slags repressalier med hänsyn till sina anhöriga och sig själva, utan förmåga att manövrera eller lämna sin bas i större formationer, utan militär organisation, utan ledning och utan resurser, kort sagt utan möjlighet att bilda en rörlig styrka, är gruvarbetarna dömda till massaker. Armén kan själv avgöra var och när den skall börja, vilken väg soldaterna skall ta och var specialförbanden skall ta mark. Initiativ och förberedelser lämnas åt trupperna. Gruvarbetarna har ingenting att sätta emot, då deras bas lätt slås ut om de anfaller. Deras eventuella motattack kan för övrigt inte komma särskilt långt eftersom naturen är sådan att deras bas håller kvar och drar tillbaka dem som ett gummiband i ryggen. Att organisera eller inte organisera militära styrkor på folklig bas, oberoende av civilbefolkningen, fria från defensiva uppgifter och som syftar till att erövra den politiska makten är det avgörande kriteriet som skiljer revolutionär fraseologi och teori. Som bekant bedrar trotskismen sunda förnuftet genom att dess splittring utgör dess styrka. Den finns överallt och ingenstans, avslöjar sig genom att gömma sig och framstår aldrig som det den verkligen är trotskism. Den trotskistiska ideologin tar några tillfälliga nederlag för den revolutionära rörelsen till förevändning för att dyka upp på flera ställen och propagera samma strategi för erövring av makten. Låt oss i korta ordalag rekapitulera den. Massorna på landet och i städerna kräver överallt socialism, men de är ännu omedvetna om det på grund av byråkratins grepp. Man måste alltså väcka den latenta spontanismen hos arbetarna. För att nå detta mål är inte guerillan den lämpligaste formen, utan det gäller att inrätta den dubbla makten, dvs. bilda fackföreningar i fabriker och på landsbygden för att komma till slutmålet, Arbetarkonfederationen. Med hjälp av en omedelbar och allmän resning på landet och i städerna skall denna konfederation ta makten. Propagandan bör alltså inrikta sig på att framkalla strejker och manifestationer från arbetarnas sida samt att på landsbygden organisera bönderna för att erövra land och få till stånd uppror som rycker fram mot städerna under fältropet: Socialistisk Revolution. Arbetarna skall därefter omedelbart ta kontrollen över produktionsmedlen och resa sig mot statsmakten utan dröjsmål och utan speciella kamporganisationer. Revolutionen utgår från existerande eller latenta ekonomiska motsättningar, som polariseras till att övergå i massresningar. Man går direkt från facklig verksamhet till resning. Peru, Guatemala och Brasilien (Saö Paulo och de nordvästra delarna) är de tre länder, som

13 12 utvalts av Latinamerikanska byrån i Buenos Aires, en sektion av fjärde Internationalen. På så sätt opererade Hugo Blanco från Argentina med bönderna i Convencióndalen; Juliãos bondegrupper skulle bearbetas i samma riktning och det var den linje som till för några månader sedan följdes i Guatemala. Révolution Socialista, organ för 13 november -rörelsen skriver i sitt första nummer ( juli 64): Principen att organisera det väpnade upproret i etapper via ett folkkrig är formell, byråkratisk och militaristisk. Den grundar sig på en undervärdering av massorna och deras användbarhet samt skjuter upp deras direkta intervention. Trotskismen lägger stor vikt vid revolutionens socialistiska karaktär och framtida program samt önskar bli bedömd från denna rent teoretiska ståndpunkt, som om det var till någon hjälp att tusen gånger upprepa att revolutionen måste vara socialistisk! Gåtans lösning är emellertid inte teoretisk; den ligger i de organisationsformer varigenom den socialistiska revolutionen skall äga rum. Man upptäcker då, att denna mångomtalade revolution inte blott är en utopi utan också att de anbefallda medlen inte leder dit utan till en föga utopisk likvidering av existerande organisationer. Låt oss i denna fråga ge ordet till Edgar Ibarra, ett detachement av F.A.R. i Guatemala, som efter att ha påvisat fåfängligheten av ett nationaldemokratiskt program för revolution i Guatemala och frånvaron av en nationell bourgeoisi vänder sig till den trotskistiska rörelsen med följande ord: Hela denna inställning (trotskisternas) leder via en skicklig undanmanöver till att beröva guerillan dess revolutionära innehåll, att förneka att den kan utvecklas till en folkarmé, att underskatta böndernas betydelse i vårt lands revolutionära krig, att bestrida nödvändigheten av att tillfoga imperialismen och dess lakejer ett militärt nederlag för att beröva dem makten, att dölja den väpnade kampens karaktär av långvarigt krig och föra fram en illusorisk lösning i form av ett kortvarigt uppror, att splittra befolkningen och revolutionärernas ansträngningar genom att sprida dem i en fredlig organisation av fackföreningar. 3 Låt oss för en gångs skull ta den trotskistiska uppfattningen på allvar och inte som den provokation den i verkligheten är. Den vimlar av underligheter; först överföringen av verkstadsklubbar och fackföreningar till bondemiljö (vad som fungerar i städernas fabriker gäller också för indiansamhällen som daterar sig från maya- eller inkatiden); den paradoxala undervärderingen av arbetarklassen som revolutionens motor; sammanblandningen av den väpnade kampen som en lång skolning av en folkarmé på landsbygden med ett direkt angrepp på makten eller ett uppror i städerna efter bolsjevikiskt mönster; en fullständig oförståelse av maktförhållandet mellan bondeklassen och den härskande klassen. Hur många dessa missuppfattningar än är, och de är förvisso åtskilliga, är en sak säker: denna av vackra ord uppbyggda apparat fungerar i verkligheten som en fälla, som slår igen om lantbefolkningen och ibland också om sina upphovsmän. Att sammankalla offentliga möten och öppet bilda grupper i en indianby är att utpeka dess innevånare för regeringens trupper och skicka dem i fängelse eller framför exekutionsplutonen. Slagorden om att ockupera land och fabriker, säger kamraterna från Guatemala i samma brev, som skulle kunna vara användbara under vissa etapper av kampen framkallar genom sina anarkistiska tendenser massakrer och allvarliga bakslag för bönder och arbetare, som ännu inte kan försvara gjorda erövringar. Den berömda tvisten med bourgeoisin om äganderätten till produktionsmedlen är omöjlig att föreställa sig så länge den härskande klassen kontrollerar makten i samhället. Man skulle kunna använda denna taktik i områden 3 Sammandrag av ett brev från avdelningen 'Edgar Ibarra' till P.G.T:s (kommunistpartiets) centralkommitté och till den nationella ledningen för 13 novemberrörelsen i oktober 1964 med anledning av uppkomna strider inom den revolutionära rörelsen i Guatemala.

14 13 där guerillan eller folkarmén kan hejda reaktionens krafter men i annat fall gör den befolkningen till måltavlor för regeringstruppernas eld. Sådana handlingar kan framstå som verkligt provocerande och framkalla nederlag, vilka får folket att se politisk inaktivitet som sin enda räddning. I grund och botten är trotskismen en metafysik fylld med goda intentioner. 4 Den tror på arbetarnas naturliga godhet, som förvrids av illvilliga byråkrater, men aldrig förgås. I bönder och arbetare finns en proletär essens som aldrig så mången olycka inte kan förändra; det räcker med att avslöja den för sig själv, ge den ordet, uppsätta mål som den i tysthet eftersträvar och socialismen gör sitt intåg i ett huj. Eftersom trotskismen i all sin degeneration är en medeltida metafysik har den fastnat i sin egen självtillräcklighet. Alltid densamma i rummet samma analyser av situationen fungerar lika bra i Peru som i Belgien; oförändrad i tiden trotskismen har inget att lära av historien då den redan har dess nyckel i sin hand; det obefläckade proletariatet kämpar oförtröttligt sin kamp mot den stalinistiska byråkratins formalism. Prometeus i ständig envig med en hundrahövdad Zeus för att rycka ifrån honom befrielsens eld och hålla den brinnande. Vem har någonsin sett en konkret analys av en konkret situation från en trotskilts penna? Dömd att uppleva nuet i det förflutnas mantel förtvinar den. Har den bara rönt motgångar? Revolutionens sabotörer finns överallt. Motsägelsen ligger i att dessa försvarare av massornas spontanitet, som vill överge lantproletariatet åt dess egna vilda hämndyttringar, befriade från den militära kast som guerillan utgör, ofta är främlingar från andra länder. De kommer inte för att delta i och tjäna en frihetsrörelse, vilket är sann internationalism, utan för att styra och gripa kontrollen över den, vilket är något helt annat. I sanning en underlig spontanitet som inte föds på platsen utan måste importeras. Men varför förvånas? Såsom abstrakt metafysik utan inflytande på historien någonstans kan den trotskistiska ideologin bara importeras utifrån. Utan hemvist någonstans måste den inplanteras med våld överallt. 5 Resultatet blir paradoxalt nog att den ultrarevolutionära trotskismen liksom den reformistiska teorin om självförsvaret anser guerillakriget uttrycka en militaristisk tendens att avskära sig från massorna. Den trotskistiska resningen möter självförsvaret: båda kämpar i massornas namn mot byråkratiska apparater eller i massaktionens namn mot en handfull äventyrares omstörtande verksamhet. Massorna har bred rygg. Våra teoretiker leder dem mot undergången under uppstämmande av hymner till deras ära. Den ena som den andra gör fackföreningen till bas för organisationen och klasskampens motor, självförsvaret i verkligheten, trotskismen både i verkligheten och i teorin. Detta förklarar ett överraskande sammanträffande: man påstod att trotskisterna var ultravänster, men motsatsen verkar vara fallet; trotskism och reformism räcker varandra handen för att fördöma guerillakriget och bromsa eller sabotera det. 6 Det är inte en slump att dessa båda riktningar 4 För en god beskrivning av den trotskistiska attityden, se Sartre : 'Kommunisterna och freden'. 5 Något som inte rättfärdigar den bannstråle som ännu döljer Trotskys verk och person för många. Kort före sin död yttrade Lenin : 'Som individ betraktad är Trotsky kanske den dugligaste mannen i centralkommittén för närvarande, men han är ytterligt inbilsk och hyser alltför stark passion för de rent administrativa delarna av arbetet.' 6 Man kan med fördel jämföra Henri Edmés artikel i Les Temps Modernes (maj 1966) med Pumarunas, ledare för 'Vanguardia Revolucionaria', en peruansk organisation av trotskistiskt ursprung. Den första, Edmés, uttrycker med mycken skarpsinnighet i sina premisser de mest traditionella kommunistpartiernas ståndpunkt (se Osvaldo Barretos svar i ett kommande nummer av Casa de las Américas). De båda författarna kommer fram till likadana vaga svar: självförsvar på landsbygden, bildandet av kadrer samt 'avancerade' politiska strider i städerna. (Beträffande Pumarunas artikel se Zenit 5-6/66, ö. a.)

15 14 tagit den kubanska revolutionen till måltavla för sina attacker både i Latinamerika och på andra platser i världen. Därmed förklaras också varför nya guerillarörelser, som F.A.L.N. i Venezuela under ledning av Douglas Bravo och F.A.R. i Guatemala måste strida på två fronter. Brevet/programmet från F.A.R. som ovan citerats vänder sig på en gång till Guatemalas arbetarparti (kommunistiskt) innan det förändrades och till 13 november-rörelsen, som då kontrollerades av trotskisterna. På grundval av denna uppfattning av revolutionen i Guatemala bildades mot slutet av 1965 F.A.R. (Fuerzas Armadas Revolucionarias) i förening med Guatemalas arbetarparti, som då förnyats och föryngrats. Vilka lärdomar kan man dra av utvecklingen hittills? Guerillakriget börjar och utvecklas i hemlighet; soldaterna själva har pseudonymer. Till att börja med håller guerillan sig dold och när den framträder öppet sker det på tid och plats som valts av dess ledare. Både till sin organisation och sin verksamhet är guerillan oberoende av civilbefolkningen och behöver följaktligen inte påtaga sig dess försvar, vilket hänger samman med nedkämpandet av fiendens militära styrkor och förhållandet mellan de stridande parterna: befolkningen är i fullständig säkerhet när motståndarens stridskrafter är oskadliggjorda. Om alltså den revolutionära guerillans främsta mål är att slå sönder fiendens stridspotential kan den inte vänta på att fienden skall uppsöka den för att ta initiativet och anfalla. Under alla omständigheter kräver detta att guerillahärden opererar oberoende av i operationsområdet bosatta familjer. Först för att skydda innevånarna från repressalier. Ställd inför en gäckande guerilla hämnas armén på bönderna i misstanke att de står i kontakt med guerillan. Om den kommer på någon som inte lämnar upplysningar till truppen dödar den honom omedelbart och kallar honom guerillakämpe i sin rapport till högkvarteret för att skryta med sin heroism. Rörligheten, guerillans främsta trumfkort framför civilbefolkningen, pålägger den ett speciellt ansvar gentemot bönderna som dag och natt är utsatta för repressalier. Guerillan håller sig alltså dold av två orsaker och bekymrar sig lika mycket om böndernas som om sin egen säkerhet dessa båda omsorger är när allt kommer omkring bara två sidor av samma sak. Guerillasoldaterna undviker i möjligaste mån att ge sig in i byarna och i allas åsyn vistas i någons hus eller på en familjs marker. Om de besöker en by sprider de ut sig i husen för att kompromettera alla familjer utan att skapa kollaboratörer eller också stannar de inte i ett enda. Om de måste hålla ett möte låtsas de samla ihop befolkningen med våld för att den skall ha till ursäkt inför arméns förband att ha givit efter för hot. Kontakter knyts i hemlighet utanför byarna och naturligtvis utanför guerillans läger, i nödfall genom mellanhänder. Rapportörer känner inte varandra sinsemellan. Även inom guerillan känner mycket få av de ansvariga till nätverket av kontakter. En kamrat som kommer från en bränd region och vill bli medlem av guerillan accepteras utan diskussion även om han kommer utan vapen etc. Vidare för att slå vakt om guerillans egen säkerhet. Ständig vaksamhet, ständig misstro, ständig rörlighet de tre gyllene reglerna är välkända. Alla tre har med säkerheten att göra. Åtskilliga förnuftsskäl tillråder misstro mot civilbefolkningen och gör att man håller sig borta från den. Genom själva situationen är de civila utsatta för fiendens konstanta hämndaktioner; man försöker köpa dem, muta dem eller genom tortyr tvinga fram det som man inte kan köpa. Dessutom faller civilbefolkningen i operationsområdet lättare offer för infiltration eller moralisk korruption, då den inte genomgått samma gallring och träning som soldaterna. Därför kan inte bönderna, inte ens rapportörerna, i allmänhet besöka lägerplatserna, vars läge de inte känner, liksom de är okunniga om olika förråd, destinationsorter eller uppgifter för de guerillapatruller de ser passera. Vi dolde våra avsikter för bönderna, berättar Che, och om

16 15 någon passerade där vi förberedde ett bakhåll höll vi honom kvar tills vi genomfört det. 7 Denna vaksamhet behöver inte vara detsamma som misstro; en bonde kan lätt försäga sig och ännu lättare underkastas tortyr. Det är välkänt, varför denna vaksamhet speciellt visas mot vägvisare, som hålls i ovisshet om vart de är på väg eller varifrån de kommer. 8 Hãrmed sammanhänger nödvändigheten att aldrig låta någon lämna ett läger utan att genast flytta det. Om det är en guerillero med ett meddelande, som är väl förtrogen med terrängen kan han vid återkomsten alltid förena sig med truppen under marschen eller hitta det nya lägret. Man har mer än en gång konstaterat att den guerillero eller bonde som genom sina uppgifter måste komma och gå mellan bergen och städerna för att lämna meddelanden och informationer eller upprätta förbindelser är speciellt utsatt för fienden. Genom honom försöker man infiltrera guerillan och tack vare honom kan man lokalisera förbanden. 9 Enligt Fidels uppfattning är den fara, som budbäraren mellan guerillan och städerna löper, av psykologisk natur. Den unge soldaten som ännu tvivlar om guerillans möjligheter till seger lämnar lägret för att fullgöra sitt uppdrag. Nedanför bergen upptäcker han vapnen och utrustningen hos armén som omringar området. Han tänker på gruppen av uthungrade män som han nyss lämnat; kontrasten är för stor, uppgiften verkar ogenomförbar. Han förlorar tron på seger, då det synes honom löjligt eller vansinnigt att vilja besegra så många välutrustade soldater med så mycken materiel till sitt förfogande. Från den stunden är han i fiendens grepp. I början är det så med de nya. Slättlandet demoraliserar, i synnerhet de svagaste. Sammanfattningsvis kan framhållas att guerillans fördelar över den reguljära armén endast kan utnyttjas om den kan bibehålla sin rörlighet. En snabbt och överraskande genomförd operation kräver stora hemliga förberedelser. Vid risk att förlora initiativet, sin snabbhet och sin manövreringsförmåga kan en guerillaavdelning inte konvojera kvinnor, barn och bohag från en by till en annan. Genom att sammanblanda civilbefolkningens förflyttningar med guerillans ofta forcerade marscher berövar man den senare all anfallsförmåga; den kan inte ens framgångsrikt försvara de civilpersoner den tagit hand om. Fast i civil- eller självförsvar upphör guerillan att vara hela folkets avantgarde och avhänder sig varje nationellt perspektiv. Motattacker däremot katalyserar folkets krafter och gör den växande guerillahärden till en samlingspunkt för hela landet. Självförsvaret reducerar alltså guerillan till en rent taktisk funktion och berövar den allt strategiskt revolutionärt innehåll. Om den även inom ett begränsat område påtar sig försvaret av civilbefolkningen komprometterar den densamma för lång tid framåt: Att låta sig attackeras eller tvingas till passivt försvar är att göra det omöjligt för sig att försvara befolkningen och samtidigt utsätta sina egna styrkor för utmattningskrig. Genom att i stället söka anfalla fienden driver man honom till en oupphörlig defensiv, tröttar ut honom, hindrar honom från att utöka sin aktivitet, berövar honom initiativet och försvårar hans spaningar. 7 Souvenirs de la guerre révolutionnaire, Maspero, Paris Fidels första vägvisare i Sierra Maestra, Eutimio Guerra, en enkel bonde som alla litade på hade fått pesos av Casillas för att döda Fidel. Slumpen och ett 'sjätte sinne', säger Fidel, avslöjade honom och fick honom avrättad i tid. Situationen är ännu farligare i dag då fienden känner till ledarens oersättliga värde, i synnerhet under den första etappen. Genom förräderi av en vägvisare mördades Luis de la Puente i Peru. 9 I juli 1963 blev en hel guerillahärd 21 man likviderad i Guatemala på grund av bristande vaksamhet. En budbärare togs till fånga i staden och tvingades med ett gevär i ryggen visa vägen till lägret åt ett arméförband. I spetsen för kolonnen tog han den svåraste vägen i tro att den var bevakad av en postering och avslöjade sig med ett skrik innan han kom till platsen där han trodde posteringen fanns ingen svarade. Han slogs ned, avdelningen följde vägen och trädde in i lägret mitt i natten. Posteringen hade dragits in på kvällen då man ansåg vägen oframkomlig.

17 16 Detta är det bästa sättet att fullgöra vårt ärofulla uppdrag: Skydda befolkningen. Dessa direktiv riktade sig till Vietminhs soldater i befrielsekriget mot de franska kolonialisterna. De har ännu större giltighet i många amerikanska länder. Väpnad propaganda Guerillakampen har politiska mål och medel. Den måste stödja sig på massorna eller upphöra att existera, övertyga massorna om det riktiga i teorierna innan den enrollerar dem direkt, för att upproret genom sin rekryteringsbas och sina soldaters ursprung verkligen skall bli ett folkkrig. För att övertyga massorna måste man vända sig till dem direkt med anföranden, proklamationer och förklaringar, kort sagt arbeta på massornas nivå. Den första kärnan av soldater delar därför upp sig i små propagandapatruller och drar fram genom landet, besöker byar och håller möten för att framlägga revolutionens sociala mål, avslöja böndernas klassfiender, utlova jordreformer och straff åt förrädarna. Om bönderna inte litar på utfästelserna måste man ge dem självförtroende genom att få dem att tro på revolutionen och revolutionärerna som talar till dem. Man skapar hemliga eller offentliga celler i byarna och stödjer och underblåser fackliga strider under oförtröttligt upprepande av revolutionärernas program. Först vid slutet av denna etapp, när man fått massornas aktiva stöd, säkra försörjningslinjer, ett utbyggt underrättelsenät samt en rekryteringsbas ger man sig in på en direkt konfrontation med fienden. Sådan är i stora drag den väpnade propagandans linje, en uppfattning om den revolutionära kampen som otvivelaktigt har stöd i internationella erfarenheter. I Vietnam synes den väpnade propagandan i direkt förening med organisationen av små grupper på landsbygden ha spelat en avgörande roll under befrielsekriget mot fransmännen, speciellt under den revolutionära arméns uppbyggnadsperiod Alltefter som de vietnamesiska kamraterna övergick från guerillaverksamhet till strider i större enheter och anfall mot befästa platser övergick de samtidigt från plutonen till bataljonen eller regementet och därefter till divisionen, en mindre naturlig utveckling än det verkar då den till exempel inte har någon motsvarighet i Kina, där redan från början reguljära arméer stred mot varandra. I Vietnam var följaktligen kommunistpartiet den kärna som folkarmén utvecklades omkring. För att ge innehåll och styrka åt befrielsekriget skapade partiet 1944 befrielsearméns propagandasektion. Partiet organiserar således först en kärna av revolutionära kadrer partiets propagandapluton, alltifrån början ledd av Giap som sedan delar upp sig i hela landet för att bilda folkmiliser och irreguljära guerillaenheter. Dess uppgift var inte att slåss utan att utbilda stridande enheter. På detta sätt började den vietnamesiska befrielsearméns styrkor från grunden organiseras i pyramidform med tre olika formeringar: guerillan, de lokala trupperna och de reguljära enheterna. På by- och distriktsnivå finns guerillan, på regions- och provinsnivå de halvreguljära trupperna och slutligen den reguljära armén utan fast bas eller operationsområde. Guerillans bästa stridskrafter förs över i de halvreguljära trupperna vars elit i sin tur uppgår i den reguljära armén; varje våning i pyramiden vilar alltså på den underliggande utan att krossa den, och var och en har sin egen uppgift. Dessa tre styrkor hade som sammanhållande element befolkningen, organiserad i byarna. Spjutspetsen, den reguljära armén, vilade på en solid bas men hade en självständig rörelseförmåga. Strategin mot den franska expeditionskåren vilade, som general Giap framhåller, på partiets möjlighet att låta dessa tre olika grupper alternera eller samarbeta. Guerillan och provinstrupperna sprider ut fiendens stridskrafter inom ett stort område och håller dem orörliga genom ständiga attacker. Fiendens

18 17 manövreringsförmåga reduceras därigenom till ett minimum och hans bakre front är alltid osäker: antingen sprider han ut sina trupper och har då endast en begränsad slagkraft eller också gör han front på en plats och lämnar resten av landet utan försvar. Om fienden koncentrerar sig förlorar han terräng; om han sprider sig förlorar han i kraft. I går var det fransmännen; i dag är amerikanerna fångar i detta dilemma. Under alla omständigheter är guerillan avsedd att isolera och reducera fiendens elitförband i samverkan med folkarméns elitstyrkor, för att få den lag att träda i kraft som säger att en reguljär armé försätts ur stridbart skick om dess elitförband slås ut. När den franska slagstyrkan z6 000 man eliminerades vid Dien Bien Phu lamslogs på samma gång resten av den franska expeditionskåren, som hölls kvar av folkmilisen vid Tonkinbukten. För att slå ut denna slagstyrka fordras en likadan på folkets sida. Deras strider för samman två reguljära arméer, med den skillnaden att folkarmén hela tiden stöder sig på hela befolkningen (rekrytering, underhåll, transporter, information). Om detta stöd sviktar kan folkarmén inte utkämpa ett enda slag. I dag har befrielsestyrkorna i Sydvietnam också en egentlig befrielsearmé till sitt förfogande med regionala trupper och milisförband, som än i dag kallas guerilla. Barn, kvinnor och gamlingar kan emellertid inte direkt delta i striderna, varför frågan uppstår hur de skall kunna mobiliseras för att delta i kriget. Svaret är: genom att inlemma dem i produktion, sabotageverksamhet, underrättelsetjänst, transporter etc., vilket i sin tur kräver att en politisk armé skapas för att tjäna som skola och träning inför den väpnade kampen. Politisk och väpnad kamp är kort sagt två sidor av samma sak: där den ena sviktar, sviktar också den andra och vice versa. Om den väpnade propagandan varit stående ordning i ett land som Vietnam beror det på att den där möter en mängd gynnsamma omständigheter. Man kan i korthet peka på följande: z) Den stora folktätheten på landsbygden, överbefolkningen i byarna och lantbefolkningens övervikt över stadsinnevånarna tillåter agitatorerna att lätt smälta samman med den som fisken i vattnet. Samma sak i Kina. Propagandisterna undgår desto lättare uppmärksamhet som fienden är en ockupant, reguljär soldat och främmande inför byliv och landets sedvänjor, varför det inte är omöjligt att undgå hans vaksamhet: fransman eller yankee i Vietnam, japan i Kina. Skillnaden i antal mellan de ockuperande styrkorna och landets befolkning omöjliggör kontroll av hela territoriet och bevakningsnätets alltför stora luckor lämnar fältet fritt. 2) Agitatorerna står i förbindelse med revolutionära baser eller med en folkarmé som kan understödja och skydda dem samt framför allt konkret åskådliggöra militära segrar. Möten, sammankomster och anföranden i byarna har verkliga referenspunkter och är inte tomma ord eller vackra fraser, som bönderna med rätta fruktar, utan appeller att stödja redan existerande grupper av stridande. Kriget är den dagliga verklighet som bönderna möter. Dessutom förs kriget inte mot vilken fiende som helst utan mot en inkräktare från främmande land, som talar ett främmande språk och bor som en ockupant i städerna, en fiende som finns på platsen sedan alltför kort tid för att kunna åtnjuta någon naturlig prestige. Det är inte svårt att i tanken ifrågasätta hans makt, som endast vilar på rena styrkan, segrarens rätt och slumpartade paragrafer.i ett fördrag mellan avlägsna stormakter och inte på nationella sedvänjor eller traditioner. Den väpnade propagandan i Vietnam utvecklades alltså inom ramen för ett nationellt befrielsekrig mot en främmande fiende, inringad och fasthållen av på förhand bildade reguljära styrkor på några befästa platser inom landet. Skillnaderna mellan Vietnam och Sydamerika kan sammanfattas som följer: medan i Vietnam

19 18 frihetsstyrkornas pyramidliknande organisation uppbyggdes från grunden tenderar den i Latinamerika att organiseras från toppen, först de permanenta trupperna, därefter de halvreguljära och slutligen, ev. först efter segern, milisen (Kuba). Låt oss undersöka läget sådant som det tar sig ut i många latinamerikanska länder. 1) I början av sin verksamhet opererar guerillahärdarna i tämligen glest befolkade områden med mycket utspridd befolkning. Ingen nykomling passerar obemärkt i en by i Anderna, där han först av allt framkallar misstro. Bondebefolkningen, quéchuas eller cakchiqueles (maya), har all anledning att vara på sin vakt mot den vite främlingen, då den är väl medveten om att vackra ord inte kan ge dem något att äta eller skydda dem mot bomber. Den fattige bon- den litar först på den som har makt, makt att genomföra det han säger. Förtrycket finns på plats sedan urminnes tider. Armén, lantpoliserna, latifundisternas polis och i dag rangers besitter en prestige som är så mycket starkare som den är föga medveten. Denna prestige är det första uttrycket för förtryck; den paralyserar, täpper till munnen och får den missnöjde att svälja förolämpningen vid blotta åsynen av en uniform. Neokolonialismens ideal är att visa sin styrka för att inte bruka den, men att visa den är redan det att använda den. Polisens och arméns fysiska makt är med andra ord tabu och man bryter inte ett tabu med ord utan genom att visa att kulor biter på dom också. Guerilleron måste däremot bruka sin makt för att visa den ty han har inte mycket annat att komma med än sin beslutsamhet och förmåga att använda det lilla han har och på samma gång visa att fiendens makt inte är mycket mer än ett sken. För att krossa detta tabu med dess sekelgamla fruktan och ödmjukhet inför förmannen och polisen finns ingenting som går upp mot striden. Tabut försvinner så fort, berättar Fidel, att den traditionella respekten förbyts i hån. Bönderna som griper till gapen och enrollerar sig i guerillan slutar likaväl som veteranerna med att underskatta fienden och inte längre ta honom på allvar; efter en tid måste ledningen av guerillan söka återge fienden en smula prestige för att undvika äventyrligheter. 2) Regeringens eller imperialismens i dag allt strängare kontroll över landsbygden torde beröva varje grupp av väpnade propagandister all förhoppning att förbli oupptäckta och leva som fisken i vattnet. Den väpnade avdelningen har inte att göra med en utländsk expeditionskår med begränsade resurser utan med ett väl utbyggt system för förtryck. De nyanlända främlingarna utan inflytande, som inte kan erbjuda befolkningen annat än blod, svett och tårar är de själva. Dessutom mångfaldigas kommunikationslederna i dag; man bygger flygfält i avlägset liggande områden som inte kan nås från marken. På andra sidan Anderna t. ex., mellan bergen och amasonbäckenet, är det meningen att den berömda vägen genom skogarna skall förena de avsides liggande trakterna i Venezuela, Colombia, Peru och Bolivia sinsemellan och med huvudstäderna. Vad beträffar den amerikanska imperialismen har den fördubblat sina sändningar till området och försöker att inte uppträda repressivt utan som bringare av tekniskt och socialt bistånd. Man känner till de många sociologiska undersökningar som pågår med internationell personal under akademisk täckmantel eller direkt ledning av O.A.S. och som syftar till att fotografera den sociala och ekonomiska situationen för varje familj i farliga områden (Plan 208 från O.A.S. i Bolivia, Simpático i Colombia, Plan J.O.B. 430 i Argentina, Camelot i Chile, Colony i Peru etc.). Tusentals fredskårister har genom arbete, tålighet och ibland verklig uppoffring lyckats integrera sig på landsbygden tack vare vänsterorganisationernas bristande verksamhet; det vimlar i dag av missionärer, katoliker, protestanter, metodister och adventister till och med i de mest avsides liggande områdena. Hela detta finmaskiga kontrollnät dubblerar den nationella säkerhetstjänsten. Utan att överdriva räckvidden av deras verksamhet kan man

20 19 lugnt påstå att de kommit att skapa en helt ny situation. 3) Slutligen frånvaron av organiserade reguljära eller halvreguljära revolutionära styrkor. Den väpnade propagandan siktar nämligen till att bilda reguljära enheter eller öka de redan existerande genom politisk rekrytering, åtminstone om den har några allvarligt syftande intentioner. På så sätt går man till väga när man tar en by för att samla befolkningen till propagandamöten. Har man då i realiteten hjälpt innevånarna att befria sig från sina klassfiender? Under dessa operationer erövras få vapen; även om entusiasmen får några unga bönder att följa med guerillan uppstår frågan vad man skall beväpna dem med. Många kamrater har därför dragit slutsatsen att ett överfall på en försörjningskolonn eller varje annat slag mot fienden i närheten hade framkallat större entusiasm i byn, skaffat fler rekryter, givit en djupare politisk och moralisk läxa åt dess innevånare och framför allt givit vapen i utbyte, vilket är det viktigaste för en guerilla i startgroparna. Likvideringen av en trupptransport eller avrättandet av en bödel har större inverkan på den kringboende befolkningen än åtta hundra anföranden. En sådan handling övertygar den om det väsentligaste, att revolutionen är en realitet och att fienden inte är osårbar, att soldaten är en fiende och att det pågår ett krig som beror på deras dagliga handlande. Först därefter är det möjligt att hålla tal; åhörarna kommer med säkerhet att lyssna. Under dessa attacker erövrar man vapen, minskar fiendens militära potential, får stridserfarenhet, sänker fiendens stridsmoral och stärker militanternas förhoppningar i hela landet; deras propagandavärde vilar på masseffekten. En signifikativ detalj är att Fidel under två års krig inte höll ett enda möte inom sitt operationsområde. De organisationsformer den väpnade propagandan framkallat verkar ha lett till en viss overksamhet eller till trampande på samma fläck. Paradoxalt nog har ingen guerillarörelse, som slagit in på denna linje, kunnat utöka sin intressesfär i avsevärd omfattning. För att lyckas med väpnad propaganda inom ett vidsträckt område måste den ursprungliga gruppen dela upp sina små resurser i flera patruller med tre till tio man i varje så att den kan täcka största möjliga antal byar. Man uppnår vissa taktiska fördelar genom att kunna operera inom ett större territorium, slipper utblotta ett område på livsmedel och ligga befolkningen till last, kan fördubbla gruppens styrkor i folkets fantasi genom hänvisning till andra avdelningar som opererar i området och gör det framför allt svårt för fienden att lokalisera och omringa guerillan. Vinsten i rörlighet går emellertid förlorad på det militära planet, då eldkraften hos varje patrull är mycket liten. Även om den centrala ledningen utarbetar planer för koncentration spridning förblir detta system under den första tiden en skrivbordsprodukt för en guerilla utan utbildning och utan kontroll över eller kännedom om terrängen med hänsyn till de svårigheter som livet i fält medför. Utspridd i alltför små patruller över ett för stort område (minst km2) är förbindelserna mellan stridskrafterna svåra att upprätthålla och tenderar att förvärras ännu mer; geurillan är svag överallt medan fienden är stark hur utspridda hans trupper än är. Uppdelningen i små patruller hindrar organisation av större enheter med specialförband och tunga vapen betjänade av specialutbildad personal samt ett enhetligt underhåll. Man kan använda den kinesiska metaforen: i stället för att sluta sig som en näve för att utdela ett slag och rycka ett finger från fienden öppnar och sträcker gruppen ut sina fem fingrar varpå fienden kan sätta in full kraft mot var och en av dem. I denna situation räcker inte en rent intellektuell övertygelse. En del guerillarörelser läste och var väl förtrogna med teoretiska arbeten fyllda med sådana bilder; icke desto mindre fortsatte de intill helt nyligen att dela upp sina styrkor till det yttersta. Om å ena sidan guerillahärden säkrar sin egen existens säkrar den också fiendens och det vore naivt att tro att styrkebalansen nödvändigtvis förändras till den förras fördel. Som erfaren-