Väggarna talar. Några smakprov ur boken! Albertus Pictors kyrkor. Beställ på tel eller

Transkript

1 Väggarna talar Albertus Pictors kyrkor Några smakprov ur boken! Beställ på tel eller

2 Bilder begränsar och befriar Anders Wejryd, Svenska kyrkans ärkebiskop. Bilderna i kyrktaket kan bli titthål in i en begränsad värld. Så begränsat tänkte de. Så bokstavligt läste de. Så entydigt tolkades berättelsen. Djävulen har både bockfot och svans. Så har då Albertus Pictors kyrkokonst av många betraktats som något primitivt och bondskt, vars konkretion kunnat kittla men inte berört på riktigt. Hans tid var säkert konkret men den var också mångbottnad. Hans perspektiv och proportioner kan verka outvecklade men rätt vad det är öppnar de sig och man sugs in i bilderna som då inte alls begränsar, utan genom sina existentiella förbindelser drar in mig och min splittring, mina konflikter och villrådighet. Bildens begränsade titthål blir den fokuseringspunkt som blicken ska igenom för att kunna befrias till att se både vidare och djupare. När Elisabet och Maria lägger handen på varandras magar, i bilden från deras möte i Helga Trefaldighets kyrka i Uppsala, så blir detta privata möte allmängiltigt. Min oro, mitt hopp, min sorg och längtan knyts till det mycket stora. När livshjulet vänds i Härkeberga kyrka är det en schematisering av mannens idealliv. Uppåtsträvande och smidig, kraftfull och stolt, förs han upp på hjulets krön, bara för att tas i hampan av Döden själv, beredd med spaden, när hjulet vänder nedåt. Vad säger bilden mig? Ödesbundenhet, hopplöshet? Eller ger den insikt om att uppgiften är att finna frihet inom bundenheten, att livet förändras av val och ansvarstagande? Bilderna kan bli begränsande men med en stunds eftertanke öppnar bilden det slutna, blir bilden befriande.

3 Bromma Det är blicken som är det centrala Torbjörn Gustavsson, kyrkoherde, Bromma Bilden av hur Jesus bär sitt kors mot Golgata har något stressigt över sig. Det känns som det är bråttom. Mannen som går före drar i ett rep bundet runt Jesu midja och bakom Jesus trycker vakter och människor på. Jesus själv verkar nästan småspringa. Det är en händelserik bild. Men så har vi blicken. Jesus vänder sig om och tittar på Simon från Cyrene som hjälper honom att bära korset. Vad uttrycker den blicken? Är det tacksamhet? Samförstånd? Förvåning? Vi vet inte så mycket om Simon från Cyrene. Evangelisten Markus nämner att han var pappa till Alexandros och Rufus. Det står inget om hur Simon reagerade inför uppgiften att hjälpa den här straffången med att bära korset. Han var ju på väg in från landet och nu hamnade han plötsligt här. Men något skedde i mötet med Jesus. Traditionen förknippar sönerna Alexandros och Rufus med urkyrkan. Kanske hände något avgörande med Simon då han mötte Jesu blick. Han berättade säkert för sönerna om vad som hade hänt, kanske nämnde han också hur Jesus hade sett på honom. Därför är det naturligt att människorna bakom Simon blir otydliga. De verkar inte riktigt färdiga. De är inte de primära gestalterna i målningen. Det är Jesus från Nasaret och Simon från Cyrene. Och den blick de ger varandra. Jesus dömdes troligen i Antoniaborgen. Han bar sedan korset genom trånga gränder och trappor i ett gatlopp genom en skränande pöbel, till Golgata nuvarande Gravkyrkan. Vägen kallas Via dolorosa (lidandets väg). Det är på den vägen Simon tvingas hjälpa Jesus att bära korset.

4 Dingtuna Jungfru Maria och S:t Olof Torbjörn Axner, komminister, Dingtuna Dingtuna kyrka är helgad åt jungfru Maria och S:t Olof. I korets södra valv möter vi detta ganska omaka par. Maria är här buren av apostlarna till sin grav och S:t Olof seglar enligt legenden över hav, stock och sten, över berg och troll på väg mot Trondheim. Resornas mål kopplar samman bilderna bägge resenärerna är på väg mot sin kröning. Maria för att bli krönt till drottning av himmelriket och Olof för att bli krönt till Norges konung. I korets norra del avbildas jungfru Marias död i kretsen av apostlarna. Dagen firas den 15 augusti och kallas i östlig tradition Marias avsomnande och i västlig tradition hennes upptagande i himlen. Enligt legenden samlades apostlarna vid Guds Moders dödsbädd och bar henne sedan till graven. På bilden ser vi hur gravföljet angrips av Guds motståndare likt trollen vid S:t Olofs seglats försöker de hindra färden. Bilderna berättar samtidigt en inbäddad historia. Maria bar Guds Son i sin egen kropp och kallas därför Guds Moder och Gudaföderska. Hon bar honom som bär allt och gjorde honom synlig för världen. Det är också Kyrkans uppdrag: att bära Guds närvaro i sin kropp och göra honom synlig för världen. När apostlarna bär Guds Moder på hennes väg mot himlen är det en bild av kyrkan som vilar på apostlarnas grund. Också S:t Olofs skepp kan ses som en bild för kyrkan på väg mot sitt mål. Bägge bilderna berättar om Kyrkan både Kyrkan i stort och Dingtuna kyrka. Den södra valvkappan i Dingtuna kyrkas kor. Överst Johannes Döparen och Antonius eremiten med sina attribut: lammet och vildsvinet. Under till vänster, Jungfru Marias gravfärd och till höger S:t Olofs seglats.

5 Sala Sankta Anna Lasse Svedberg, kyrkoherde, Sala Till vänster om predikstolen i Sala Sockenkyrka finns en bild föreställande Sankta Anna. Men vem är hon? Hon födde silver som födde guld. Så sägs det om Anna som, i det apokryfiska Jakobs proto evangelium, nämns som Jungfru Marias mor. Anna födde silver, Jungfru Maria, som i sin tur födde guld, Jesus Kristus. Men varför hamnar Anna i Sala Sockenkyrka? Anna omnämns inte bara som blivande mödrars skyddshelgon utan också som bergsmännens, och i Sala fanns många bergsmän. Vi som lever med elektriciteten som en självklarhet har nog svårt att föreställa oss livet nere i gruvan på den tiden. Behovet av skydd är begripligt. Längtan efter att någon är med där nere i mörkret, när kylan, röken och rasrisken gör sig påmind, är inte svår att förstå. Skyddshelgonen vördade man och till dem bad man. Bland vanligt enkelt folk var helgonen som goda vänner man kunde vända sig till och be om förbön. Det skedde lika självklart som att man kan be en god vän be för en i tider av nöd. Men inte kan man väl be de döda om hjälp? Nej inte om hjälp, men om förbön. Lever inte både döda och levande inför Herren? I vår egen mässa ber vi: Därför vill vi med dina trogna i alla tider och med hela den himmelska härskaran prisa ditt namn Anna! Be till Herren för oss, som vandrar i mörkret, du som står nära både Maria och Honom som är världens ljus. År 1470 gjordes målningarna i Sala Sockenkyrka av Albertus Pictor. På 1700-talet målades de över och 1931 togs de åter fram. Tyvärr blev många bilder skadade i samband med framtagningen. S:t Mikael och S:ta Anna är de två bäst bevarade figurerna i Sala Sockenkyrka.

6 Solna Ars Moriendi Konsten att dö Johan Engvall, kyrkoherde, Solna Utan egen medveten insats startade vårt liv. Kanske någon älskade och önskade oss? Kanske var det på ett helt annat sätt. Faktum kvarstår: vi blev till. Så hände det sig under Albertus Pictors dagar och så sker än i dag. Medvetenheten och glädjen över att befinna sig i livets ström och dröm växer med tiden. För de allra flesta. Den medvetna tanken på vår egen död fyller många av oss med frågor och oro. Som behöver hanteras. I vårt kommande mörker startar nya processer. Kanske någon som var med från alltings början kommer oss till mötes? Vår egen medvetna insats behövs inte längre. Döden är ständigt nära i det medeltida samhället och i Albertus Pictors bilder. Det var viktigt att förbereda sig och möta döden på rätt sätt och det skrivs och talas mycket om Ars moriendi, konsten att dö.

7 Täby Livet är ett schackspel med döden Johan Blix, kyrkoherde, Täby På en undanskymd plats i västra delen av Täby kyrka finns Albertus Pictors kanske mest kända målning. Världsberömd blev den genom en scen i Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet. Vem är du? Jag är Döden. Kommer du för att hämta mig? Jag har redan länge gått vid din sida. Det vet jag. Är du beredd? Min kropp är rädd, inte jag själv. Vänta ett ögonblick Så säger ni alla. Men jag lämnar inga uppskov. Du spelar ju schack, inte sant? Vi människor vill gärna skaffa oss uppskov med att dö. Till slut segrar döden, men så länge vi kan hålla spelet i gång lever vi. Det är en ganska modern inställning. Att vi verkligen, genom skickligt spel, kan påverka livslängden. Annars var nog den förhärskande tron på Albertus tid, att ingen av oss kan lägga en enda aln till sin livslängd det vill säga att allt var förutbestämt och ödesbestämt. Bildens budskap är tydligt med att vi inte kan vinna över döden. Budskapet är således tvåfaldigt. Det lönar sig att anstränga sig i livet. Men också att ingen kan undgå döden. Riddaren i Det sjunde inseglet vill ha sitt uppskov för att förstå livet innan han dör. Det kan man knappast utläsa ur Albertus bild. I vår kristna tro är döden besegrad, men inte av riddaren (människan) utan av Kristus. Det perspektivet kanske fanns i en pendangbild, som inte längre är kvar i kyrkan? Djävulen försökte spela schack med Kristus, men det partiet vann han inte. (Matt 4:1-11)