Svenska litteratursällskapets temahelhet: Snacka om tal!

Transkript

1 Svenska litteratursällskapets temahelhet: Snacka om tal! Text: Lisa Södergård och Sofie Henricson En mångfald av dialekter Talspråket låter olika i Svenskfinlands olika hörn. En språkvariant som talas inom ett visst geografiskt område kallas dialekt, och närmare hälften av dagens finlandssvenskar uppskattas tala dialekt som modersmål. Ibland är det bara uttalet och enskilda ord som är lite annorlunda, ibland låter det som om det var ett helt annat språk som talas. Ta ett sådant ord som babbla: nylänningen prällar, österbottningen plottrar men båda två kan säga att de prepplar. Ålänningen säger kanske hellre snottra. Lappra och jappra är äldre ord som använts i Åboland. Man uppskattar att närmare hälften av dagens finlandssvenskar har någon dialekt som sitt modersmål. Samtidigt använder många standardspråk i mer formella situationer och i samtal med människor från andra orter. I en del områden, i synnerhet i närheten av större städer, har de traditionella dialekterna förändrats och mer och mer börjat likna standardspråket. Redan länge har det funnits en rädsla för att de lokala dialekterna ska dö ut, men trots farhågorna är de på många håll i Svenskfinland mycket livskraftiga. Nu för tiden vågar människor använda sina dialekter i många olika sammanhang, det spelas teater på dialekt och man kan höra dialekter användas i tv eller radio. Många människor använder också dialekt när de skriver sms eller när de chattar. Ursprung i fornsvenskan Dialekterna kan delas in i fyra olika grupper, enligt den region där de talas: Österbotten, Åland, Åboland och Nyland. Via Ålands hav och Bottniska viken har språkliga inflytelser kommit västerifrån men också de närliggande finska dialekterna har haft inverkan på de svenska dialekterna. Om man ser på dialekterna ur ett nordiskt perspektiv brukar de svenska dialekterna i Finland och Estland räknas till gruppen östsvenska dialekter. Dialekterna i Finland har sitt ursprung i den fornsvenska som kolonisterna från Mellansverige förde med sig från 1100-talet framåt. De betraktas som ganska konservativa, i och med att många arkaismer, ålderdomliga drag, levt kvar. Sin särprägel får dialekterna också av de novationer eller nybildningar som genomförts. Sida 1 av 13

2 Diftonger och långa stavelser Dialekterna låter inte lika överallt i Svenskfinland utan det finns ganska stora skillnader. Det finns ändå vissa drag som brukar betraktas som typiska, bl.a. förekomsten av diftonger. Diftongerna öu, ei och öi/öy, t.ex. i bröut bröt, stein sten och höi hö, kallas primära och härstammar från fornsvenskan. De diftonger som tillkommit senare kallas sekundära. Vokalen e har blivit diftongen ie (kvield kväll ), å har blivit oå (foår får ), ö har blivit yö (hyöst höst ) och o har blivit åo (ståor stor ). I en del dialekter finns det gamla genussystemet med tre grammatiska genus bevarat: maskulinum (han-ord), femininum (hon-ord) och neutrum (det-ord). Det innebär att också sakord kan vara han- eller hon-ord. Till exempel båt är maskulinum (hande bååtin), nål femininum (honde nåålen) och ben neutrum (hede beine). Många dialekter har också bevarat den fornspråkliga stavelsekvantiteten. I jämförelse med standardsvenskan, där antingen vokalen eller konsonanten är lång i varje stavelse, hat hatt, finns det fler kombinationer som är möjliga. Det betyder att en stavelse antingen kan vara kort, så att både konsonanten och vokalen är korta (viku/viko vecka ) eller överlång så att både konsonanten och vokalen är lång, (blåått blått, föödd född ). Ett kännetecknande drag för dialekterna i söder är också adjektivformer på er, t.ex. fiinär seed fin säd, han va argär han var arg. Språkliga nyheter En novation är att att g, k och sk förmjukas till j, tj och sj inne i ord: spiitjin spiken, veddjjin väggen och fissjin/fistjin fisken. Som namnet antyder förekommer språkdraget också bl.a. i Norrland i Sverige. Motsatsen till förmjukning är att konsonanterna bibehållit sitt hårda uttal, också i början av ord, t.ex. gift och käring. En annan novation är förenklingen av tonaccenten eller ordmelodin, vilket innebär att t.ex. ordet stegen uttalas på samma sätt både när det handlar om en stege (klätterstegen) och om ett steg (gångstegen). Ett undantag är dialekterna i västra Nyland och på västra Åland som fortfarande skiljer mellan den grava och den akuta accenten. Källor Harling-Kranck, Gunilla (utg.), Från Pyttis till Nedervetil. Tjugonio prov på dialekter i Nyland, Åboland, Åland och Österbotten. Ivars, Ann-Marie: Svenskan i Finland, artikel i Uppslagsverket Finland. Svenska dialekter i Finland: Sida 2 av 13

3 Varför ser utskrivna inspelningar så konstiga ut? På Språkarkivets webbplats ( > Lyssna på inspelningar) kan man lyssna på korta utdrag ur intervjuer med både äldre och yngre personer. Det viktigaste med ljudproven är förstås att man lyssnar till vad informanterna säger men som ett stöd finns också utskriven text. Olika typer av utskrifter Varje ljudprov har två olika typer av utskrift, dels en utskrift med grov ljudskrift, dels en utskrift som följer stavningsreglerna. Vid första anblicken kan utskrifterna se lite konstiga ut eftersom de skiljer sig så pass mycket från vanlig skriven text. Ljudskriften ser naturligtvis speciell ut eftersom orden skrivs enligt hur de uttalas. Alla ljud skrivs alltid på samma sätt, t.ex. sje-ljudet skrivs alltid sj så att det blir sjoklaad, sjinka, sjamppo trots att man i skriftspråket skulle stava sje-ljudet på tre olika sätt: choklad, skinka och schampo. På samma sätt skrivs tje-ljudet alltid med tj, källare och kjol blir alltså tjellare och tjool. Andra ord som ser ganska annorlunda ut i ljudskrift är t.ex. vokalerna e, ä och o, u, å. Tänker uttalas ju tenkär, sommar uttalas såmmar och så vidare. I ljudskriften har långa vokaler markerats genom dubbelteckning, t.ex. taala och smöör. På det viset framgår skillnaden mellan kort och långt uttal, dvs. före och fööre. I ljudskriften syns också att alla bokstäver inte alltid uttalas. Ett uttryck som god morgon kanske uttalas mer som go mårån och det är låter som de e. Skillnader mellan tal och skrift I den andra utskriften har inspelningen skrivits ut ord för ord precis som informanterna säger men orden stavas enligt skriftspråkets regler. Också den utskriften ser ganska annorlunda ut än en vanlig skriven text, vilket i första hand beror på skillnaderna mellan tal och skrift. Talet är snabbt och oplanerat, när man skriver har man ofta gott om tid att formulera sig. Talet är situationsbundet och mer knutet till här och nu, vilket gör att det ofta inte behövs så mycket bakgrundsinformation som när man skriver. När man talar är det vanligt att man stakar sig, avbryter sig, upprepar samma ord flera gånger eller börjar en mening på ett sätt och avslutar den på ett annat. I skrift ger sådana fenomen ett väldigt rörigt och ofokuserat intryck men när man talar är det oftast inga större problem. Det är först när man skriver ner exakt det som sagts som det ser konstigt ut. Sida 3 av 13

4 Svenskan i Finland och svenskan i Sverige talar vi samma språk? En finlandssvensk kan mycket väl fylla sin semla med skinka eller ost. I Sverige betyder semla 'fastlagsbulle' och en sverigesvensk kan ha svårt att uppfatta det läckra i kombinationen av vispad grädde, mandelmassa och salta pålägg. Skillnaderna mellan den svenska som talas i Sverige och den som talas i Finland gäller ändå inte bara enskilda ord. Varför låter sverigesvenskan till exempel så melodisk? Eller varför kan en sverigesvensk ha svårt att förstå om du spelar gitarr just nu eller om du möjligen spelade gitarr för en stund sedan, då du säger att du spela_ gitarr? Att svenskan inte är identisk i Finland och Sverige är en följd av att språken delvis utvecklas och förändras på olika sätt. Nya språkdrag introduceras i sverigesvenskan, medan samma förändring inte alltid når österut över Bottenhavet och Östersjön. En vanlig utveckling är också att språkdrag försvinner ur sverigesvenskan, men kvarstår i finlandssvenskt språkbruk. Ofta kan sådana ord förbli en del av det sverigesvenska ordförrådet, men kanske ha en föråldrad klang eller också användas i en mer begränsad betydelse. Ett sådant exempel är användningen av i flera repriser eller i olika repriser, som i finlandssvenskt språkbruk är ett naturligt uttryck för att något har skett i olika omgångar eller olika perioder, medan en motsvarande användning inte längre förekommer i dagens sverigesvenska. Ett exempel vad gäller ordböjningen är att det i Finland är vanligt att böja besluta enligt ett ålderdomligt, men inte felaktigt mönster i besluta, besluter, beslutit, besluten, medan verbet i sverigesvenskan numera böjs besluta, beslutar, beslutat, beslutad. Däremot är det mer ovanligt att vi i Finland upptar nya uttryck som inte förekommer i sverigesvenskan, men då det sker är det ofta med inspiration från finskan. Ett exempel är interjektionen voj (jfr finskans voi), som i Sverige motsvaras av andra interjektioner såsom oj, o, å eller äsch. Korta, värsta kotta, väschta Vi har samma mängd vokaler i sverigesvenska och i finlandssvenska, men vi har inte helt samma system för hur vi uttalar och kombinerar vokalerna med varandra. I finlandssvenskt uttal finns det t.ex. inga tydliga kvalitetsskillnader mellan långt och kort u- och a-ljud och heller ingen tendens till diftongering av de långa slutna vokalerna i, y, u och o. Även i fråga om konsonantuttalet finns det tydliga olikheter mellan sverigesvenskan och finlandssvenskan. I motsats till sverigesvenskan uttalas t.ex. p, t och k oaspirerat i finlandssvenskan, medan r uttalas hörbart i kombinationerna rd, rn, rs och rt, t.ex. korta, värsta. I sverigesvenskan smälter motsvarande kombinationer samman till ett enda ljud, ungefär till kotta, väschta. I Sida 4 av 13

5 finlandssvenskan bildas sje-ljudet längre fram i munnen och med mindre läpprundning, vilket leder till ett uttal som närmar sig det sverigesvenska tje-ljudet. Det finlandssvenska tje-ljudet har för sin del ett t-förslag, som saknas i sverigesvenskan. Det förekommer flera ålderdomliga drag i uttalet, t.ex. bevarat d- ljud framför j i ord som djur, djup och djävul. Därtill förkortas vissa ord i talspråk, såsom inte int, måste måst, skulle sku, liksom preteritumändelsen -de och -t i supinum och bestämd form av neutrer inte uttalas, t.ex. sa(de), hunni(t), borde(t). En annan viktig skillnad är att sverigesvenska talare med hjälp av accenter gör en uttalsskillnad mellan anden i flaskan å ena sidan och anden som simmar vid stranden å andra sidan, medan finlandssvenskarna (förutom på Åland och i västra Nyland) uttalar båda med akut accent, ánden. Finlandssvenskarna är även vana att uttala ord kortstavigt med både kort vokal och kort konsonant, medan sverigesvenskarna har antingen kort vokal och lång konsonant eller lång vokal och kort konsonant, t.ex. i mina, kamera, stövel, papegoja. Till och med rytmen vi talar med är olika i Finland och i Sverige. I Finland anser många att sverigesvenskarna sjunger, men i själva verket är de endast noga med att framhäva det ord som är viktigast i satsen. En sverigesvensk talare använder med andra ord rytmen till att signalera hur informationen är strukturerad och vilket element som står i fokus. I finlandssvenskan, liksom också i finskan, talar vi däremot i en mer taktfast marschmelodi, eftersom alla semantiskt viktiga ord betonas. Samma ord men olika betydelser Det finlandssvenska ordförrådet skiljer sig på många punkter från det sverigesvenska. I den svenska som talas i Finland är t.ex. arkaismer vanliga och dessutom förekommer en del vardagliga särfinländska uttryck. Direkta lån från finskan förekommer oftast i vardagligt tal, även om en del kommer till uttryck också i skrift. Allt fler finlandssvenska ord är översättningslån från finskan. Även betydelselån kan tas in från finskan, t.ex. kan ännu i analogi med finskans vielä i finlandssvenskt språkbruk används såväl i betydelsen dessutom, än en gång, därtill, redan som i den sverigesvenska betydelsen fortfarande, alltjämt, i stigande grad. Eftersom den finsk-svenska språkkontakten har en lång historia kan det ibland vara svårt att avgöra i vilken riktning ordlånet har gått. Tidigare hade svenskan en starkare samhällelig ställning och då var det ofta finskan som lånade ord och uttryck från svenskan. I dag sker lånen framförallt i omvänd riktning, så att svenskan lånar från finskan. Det finns ändå många uttryck som har lånats i båda riktningarna. Roskis ( papperskorg ) är vardagligt finlandssvenskt ord, som kunde vara ett exempel på ett sådant så kallat pingponglån, dvs. ord som lånats i båda riktningarna. Sida 5 av 13

6 Ibland kan en förändring ske i svenskan i både Sverige och Finland, även om utvecklingen inte följer samma spår. Liknande fenomen i båda länder, som fått olika termer är t.ex. det sverigesvenska ordet vapenfri tjänstepliktig, som i Finland motsvaras av finska siviilipalvelusmies och dess finlandssvenska översättning civiltjänstgörare eller civiltjänstepliktig. Som exemplet antyder skapar vi ibland svenska ord genom att översätta ett finskt ord istället för att leta efter en gemensam allsvensk term. Kommer termerna in i lagspråket kan de vara svåra att bli av med, även om en sverigesvensk synonym upptäcks. Sedan slutet av 1970-talet utformas det svenska lagspråket i Finland ändå medvetet enligt principen att samma termer som i Sverige används. Samma ord men olika användning Svenska ord betyder inte alltid precis detsamma i Sverige och i Finland. Detta innebär vanligen att de finlandssvenska orden får en mer generell betydelse och används mer utsträckt, även om det också finns belägg på en ökad specificering jämfört med sverigesvenskan. Verbet mennä i finska översätts t.ex. i svenska med många olika och mer precisa verb beroende på kontexten, t.ex. gå, fara, åka, avlägsna sig, ge sig iväg, gå sin väg etc. I finlandssvenskt språkbruk kan fara däremot täcka alla dessa betydelser. Prepositioner används ibland på olika sätt i Sverige och i Finland och förklaringen till det särfinländska bruket av prepositioner söks ofta i kontakten till finskan. Finskan använder i regel inte prepositioner, men det finska kasussystemet anses ändå influera prepositionsval i finlandssvenskt språkbruk, på det viset att ett visst kasus i finskan av finlandssvenska talare ofta förknippas med en viss preposition i svenskan. Ibland leder det finska kasussystemet även till att prepositioner helt faller bort i finlandssvenskt språkbruk. Småord som styr samtalet Diskursmarkörer kallas ord och uttryck som ger samtalsreglerande signaler eller kan fungera som modifierande bestämningar, men som inte egentligen ändrar på yttrandets innehåll. Många av de mest frekventa diskursmarkörerna i finlandssvenskt språkbruk har finska motsvarigheter, såsom nå no, aj ai, hej hei och jå joo. De här diskursmarkörerna utgör en gemensam resurs i finskan och svenskan i Finland. Dessutom bildar många diskursmarkörer i finlandssvenska och finska direkta översättningar av varandra, såsom nog kyllä, nu nyt och sidu kato. Den finlandssvenska användningen av nu uppvisar påfallande likheter med bruket av nyt i finska, medan nu som diskursmarkör är mer sällsynt i sverigesvenskan. Sida 6 av 13

7 Källor: Ahlbäck, Olav, 1956: Svenskan i Finland. Bergroth, Hugo, 1928: Finlandssvenska. Handledning till undvikande av provinsialismer i tal och skrift. Hakulinen, Auli & Saari, Mirja, 1995: Temporaalisesta adverbista diskurssipartikkeliksi. I: Virittäjä 4/1995. S af Hällström-Reijonen, Charlotta & Reuter, Mikael, 2008: Finlandssvensk ordbok. Kuronen, Mikko & Leinonen, Kari, 2001: Fonetiska skillnader mellan finlandssvenska och rikssvenska. I: Svenskans beskrivning 24. S Kuronen, Mikko & Leinonen, Kari, 2008: Prosodiska drag i finlandssvenska. I: Svenskans beskrivning 29. S Lehti-Eklund, Hanna, 1992: Användningen av partikeln nå i helsingforssvenska samtal. I: Svenskans beskrivning 19. S Leinonen, Kari, Vihanta, Veijo & Pitkänen, Antti J., 1990: Om rytmen i finlandssvenska och sverigesvenska ett bidrag till forskningen om finlandssvenskt uttal. I: Svenskan i Finland. S Lindström, Jan, 2004: Syntaksia suomenruotsalaisittain. I: Virittäjä 4/2003. S Londen, Anne-Marie, 2000: å dedär(an) å. Att leta efter ord på finlandssvenska. I: Svenskan i Finland 5. S Niemi, Sinikka, 1981: Sverigesvenskan, finlandssvenskan och finskan som kvalitetsoch kvantitetsspråk. Akustiska iakttagelser. I: Folkmålsstudier 27. S Nyström, Ingegerd, 1995: Särfinlandssvenskt prepositionsbruk finns det? I: Svenskan i Finland 3. S Reuter, Mikael, 1971: Vokalerna i finlandssvenskan: en instrumentell analys och ett försök till systematisering enligt särdrag. I: Festskrift till Olav Ahlbäck S Reuter, Mikael, 1977: Finlandssvenskt uttal. I: Språkbruk och språkvård. S Reuter, Mikael, 1987: Vad är finlandssvenska? I: Språkbruk 1/1987. S Reuter, Mikael, 2009: I flera repriser? < Publicerad Saari, Mirja, 1995: Synpunkter på svenskt språkbruk i Sverige och Finland. I: Folkmålsstudier 36. S Wide, Camilla & Lyngfelt, Benjamin (red.), 2009: Konstruktioner i finlandssvensk syntax. Skriftspråk, samtal och dialekter. Sida 7 av 13

8 Ungdomsspråk finns det alls sådant språk? "Vad säger du?" Granntanten tittar oförstående på dig och skriver nästa dag en insändare till lokalbladet där hon förfasar sig över ungdomens märkliga språkbruk. Vuxna klagar ibland och påstår att ungdomar talar otydligt och slarvigt. Känner du igen dig i sådana beskrivningar, eller har den som klagar fått något om bakfoten? Hur talar du och dina kompisar egentligen? Och finns det verkligen något som kan kallas ungdomsspråk? Att man till exempel föreställer rösten och använder småord som ba, typ och liksom anses typiskt för ungdomsspråket, men i själva verket används många av de här samtalsdragen också av vuxna. Det påstås ofta att ungdomar talar mer slarvigt och ovårdat än vuxna men egentligen har det inte gjorts så många jämförelser mellan hur människor i olika åldrar talar. De flesta påståenden om hur ungdomar talar bygger på observationer av endast ungdomar, ofta i speciellt avslappnade samtal med kompisar i samma ålder. I sådana samtal har ungdomsspråk ansetts innebära ett högt taltempo, överlappande tal ( att tala i munnen på varandra ), otydlig artikulation samt stor variation i röststyrka och tonhöjd. Användning av ljudhärmande ord som swisch, pang och bom samt rikligt med slangord och småord har också ansetts typiskt för ungdomsspråk. Sällskapet och situationen avgörande Många av kännetecknen för ungdomars samtalsstil används ändå också av vuxna. Sådana samtalsdrag är dessutom starkt beroende av själva situationen, t.ex. om det är frågan om ett vardagligt kaffepratande mellan kompisar eller till exempel en formell arbetsintervju. Liksom alla människor har ungdomar naturligtvis ett varierat stilregister, där språket anpassas till situationen och sällskapet. Vad vi gör då vi talar har också en stor inverkan. Berättelser animeras ofta med citat och innehåller därför även större frekvens av röstförställning och variation av citatmarkörer. En avgörande faktor är också hur täta de sociala nätverken är. Ungdomar som dagligen spenderar åtskilliga timmar tillsammans både i och utanför skolan har en betydande gemensam referensram. Behovet av tydlighet och explicithet inte är lika stor som bland en grupp vuxna arbetskolleger, som endast sammanstrålar till lunch och kaffepauser i totalt högst ett par timmar per vecka. Regional variation är en viktig faktor även då det gäller hur ungdomar talar. Naturligtvis talar inte alla femtonåringar i hela Svenskfinland lika, tvärtom är de regionala skillnaderna betydliga. Språk och identitet Med språket markerar och skapar vi vår identitet på många plan: mellan Sida 8 av 13

9 generationer, mellan kön, mellan grupper och mellan regioner. Även om det därmed finns en stor variation (stilistisk, regional, social) även då det gäller ungdomsspråk, kan vissa drag ändå förknippas med ungdomsspråk överlag. Ungdomarna banar väg för framtiden och bär på en viktig omdanande kraft, såväl vad gäller språket som samhället och världen överlag. Det är ungdomarnas vilja och uppgift att utmärka sig och avskilja sig från tidigare generationer. Detta arbete görs på flera nivåer och med flera medel, t.ex. med klädval, livsstil och språkbruk. I denna process är det naturligt att vara kreativ och nyskapande samt att avvika från det normenliga och invanda mönstret. Ungdomsspråket kan i och med det sägas vara präglat av ett kollektivt och expressivt språkskapande och en nydanande språkförändring. Ungdomar kan alltså spela en framträdande roll i språkförändringsprocessen, en process som är nödvändig för ett levande språk. Alla de drag som förekommer i dagens ungdomsspråk leder dock knappast till bestående språkförändringar. Det är svårt att förutsäga vilka innovationer som faktiskt slår igenom i standardspråket, övergår till de vuxnas språkliga repertoar och eventuellt kommer in i skriftspråket. En stor del försvinner när ungdomarna blir vuxna, medan en del överförs till följande generations ungdomar, dvs. kvarstår, men endast som just ungdomsspråk. En del av de språkdrag som används av dagens ungdomar och som eventuellt uppfattas som konstiga och felaktiga kommer ändå säkert att förlora sin prägel av ungdomliga normbrott och istället övergå till en neutral och normal del av vardagsspråket överlag. Källor Kotsinas, Ulla-Britt, 2004 [1994]: Ungdomsspråk. Nordberg, Bengt, 1984: Om ungdomars samtalsstil. Några preliminära iakttagelser. I: Nysvenska studier 64. S Nordberg, Bengt, 1992: Onomatopoetiska uttryck och ungdomars samtalsstil. I: Tal och samtal. S Sida 9 av 13

10 Slang väcker reaktioner Slang förknippas traditionellt med ungdomar och framförallt pojkar, men i verkligheten överskrider slang både köns- och åldersgränser. Flickor skapar och använder slang precis som pojkar gör det, men kanske andra ord och uttryck. Slangord ses som det synligaste tecknet på ungdomsspråk, även om du och dina kompisar kanske inte använder slang så mycket som många vuxna tror. Eller gör ni? Det kan ofta vara svårt att slå fast vilka ord som är slangord och vilka som är helt vanliga vardagliga ord. Hur är det t.ex. med ord som jättebra, grabb och fixa? De flesta människor använder ibland ord och uttryck som kunde kallas slang, såsom unge, dagis och chockad. Genom att använda sådana lediga och vardagliga ord markerar vi att sammanhanget är informellt och kanske att vi känner den vi talar med ganska väl och är välvilligt inställda till honom eller henne. Ord kan också skapas som slangord och sedan övergå till att bli vardagliga ord. För hundra år sedan uppfattades ord som stilig, skojig och gilla som slangord, medan de idag ingår i ett såväl talat som skrivet neutralt standardspråk. Ofta tar ungdomarna sina slangord med sig in i vuxenspråket eller också upptar vuxna talare ett drag av ungdomarna. Slangorden kan då bli en del av vardagsspråket överlag och ibland kan de också bana sin väg in i standardspråket och i förlängningen in i skriftspråket. Tjej, bio och läsk är exempel på ord som gjort denna färd från ungdomsslang till neutralt standardspråk. Det som vi upplever som slangord är i varje fall ord som på något sätt avviker från standardspråket eller det språk som förväntas i sammanhanget. Genom slang kan man uttrycka gruppgemenskap och opponera sig mot rådande normer. Slang uppfattas ofta som fult, men det är naturligtvis inte själva orden eller deras ljudkombinationer som väcker förargelse, utan de associationer som slangorden väcker. Slangord handlar nämligen många gånger om ämnen som i sig kan vara känsliga och tabubelagda, såsom sex och sjukdomar. Fackjargong Vissa yrken har även sin egen yrkesslang (eller fackjargong), som bland annat kan bestå av förkortningar och förvrängningar eller humoristiska benämningar på termer, redskap eller arbetssätt. Yrkesslang kan ofta vara svårt att förstå för en utomstående och fungerar även som en markör av grupptillhörighet. Sida 10 av 13

11 Svensk slang i Finland Finlandssvenska slangstudier tyder på att den långvariga finsk-svenska språkkontakten har lett till en gemensam slang i det svenska Finland, men samtidigt finns det en tydlig regional fördelning. På de svenskdominerade orterna förekommer endast få finska slanginslag, medan de finska inslagen på mer finskdominerade orter är mycket framträdande. I Helsingfors delar de finsk- och svenskspråkiga ungdomarna en stor uppsättning gemensamma slangord, som tyder på att de hör till samma talgemenskap. Men också utanför huvudstadsregionen är det vanligt med finska slangord i finlandssvenskt ungdomsspråk. Minst är det finska inslaget på enspråkigt svenska Åland, medan finskdominerade orter naturligtvis uppvisar betydligt flera finska slangord. Finska inslag förekommer även (i mycket mindre utsträckning) i sverigesvensk slang, med inslag som t.ex. mes (från mies man ), kola (från kuolla dö ) och kul (från kyllä ja ). Även många standardfinska ord, såsom kunnon (ung. ordentlig, rejäl, hederlig ) och paha (ung. dålig, hemsk ), kan uppfattas som slangord då de tas upp i svenskt språkbruk. Exempel på vanliga finska slangord i finlandssvenskan är t.ex. kiva kul, kaveri kompis, hurri finlandssvensk, hyvä bra och juttu grej. Influenser från andra språk Slang är en genre som är öppen för inflytande från omgivande språk och kännetecknas av språkkontakt mellan olika varieteter av samma språk, eller mellan olika språk. Även om de flesta slangorden är svenska ingår även många lån från andra språk, såsom engelska och romani. Exempel på slangord från romani är tjalla skvallra, haja förstå och jycke hund. I finlandssvensk slang är det finska inslaget också betydande. Dessutom förekommer slangord med rysk härstamning, såsom butka fängelse och prenika medalj. I finlandssvenskan finns även en tendens att låna slanginslag från sverigesvenskan. Vilken kraft som styr slangutvecklingen beror framförallt på vilken kultur som anses ha prestige. Bland engelska slangord som kom in i slutet av 1900-talet kan t.ex. nörd och cool nämnas, men många engelska slangord är betydligt äldre än så. Till exempel jobb, fajt, tuff och kran näsa användes redan kring Peja, smart, smajl, shoppa och fejs är också gamla slangord i svenskan. Vissa engelska ord översätts också till svenskan, som då kall, iskall och kylig används i samma betydelse som engelskans cool. Långlivade slangord Vissa slangord lever endast en kort stund, medan andra används i flera generationer. Ord med stark expressiv laddning, t.ex. negativt eller positivt värderande ord, förlorar sin expressiva kraft och byts ut mot nya ord mycket snabbare än mera neutrala ord för kroppsdelar, föremål etc. Gamla slangord som kommit ur bruk kan Sida 11 av 13

12 också väckas till nytt liv efter ett tag, ofta då i nya betydelser och former. Ball bra, rolig, brallor byxor, bärs öl, fimp cigarettstump, haja förstå, kicka sparka, korkad dum, kuta springa, sno stjäla och taskig elak, dålig är exempel på slangord som förekom i Sverige redan vid sekelskiftet , medan ord som brillor glasögon, brud flicka, cigg cigarett, matte matematik, moppe moped, rutten dålig, tjalla skvallra och torska åka fast varit i bruk senast vid mitten av 1900-talet. Källor Andersson, Lars-Gunnar 1985: Fult språk. Forsskåhl, Mona, 2002: Språkkontakt i slang en materialkritisk betraktelse. I: Svenskans beskrivning 25. S Forsskåhl, Mona, 2005: Mitt emellan eller strax utanför. Språkkontakt i finlandssvensk slang. Haapamäki, Saara, Kunnon i sydfinländskt talspråk ett fall av grammatikalisering? I: Svenskan i Finland 10. S Kolu, Jaana, 2008: Slang och språkkontakt bland ungdomar i Haparanda. I: Svenskan i Finland 10. S Kotsinas Ulla-Britt, 1994: Vråååålbedåriskt. En bok om flickslang. Kotsinas Ulla-Britt, 2003: En bok om slang, typ. Nyholm, Leif, 1998: Finlandssvensk slang och rikssvensk. I: Folkmålsstudier 38. S Sida 12 av 13

13 Några begrepp Finlandssvenska Det är först i början av 1900-talet som svenskan i Finland fick en samlande beteckning, i och med att Hugo Bergroth lanserade begreppet finlandssvenska. Längre fram har uppfattningen nyanserats och därmed har det uppstått en viss diskussion om vilket begrepp som borde användas som övergripande term för den svenska som talas i Finland. Svenskan i Finland ger det bredaste perspektivet, som även inkluderar den svenska som används av finskspråkiga i Finland. Med finlandssvenskt språkbruk avses endast den svenska som används av modersmålstalare, dvs. även dialekter och eventuellt finskpåverkad svenska. Med finlandssvenska avses idag endast det svenska standardspråket i Finland. Finlandismer Finlandism är ett omfångsrikt uttryck för särfinlandssvenska språkdrag, som täcker allt från ord och uttryckssätt som speglar det finländska samhället och accepteras såväl i Sverige som i Finland till formuleringar som väcker negativa reaktioner bland svenska talare i båda länderna. Finlandismer är ett begrepp vars innebörd förändras i takt med att en del finlandismer försvinner medan andra kommer till. Fennicism syftar mer specifikt på språkdrag som klart beror på finsk påverkan. Dialekt Begreppet dialekt avser en variant av ett språk som talas inom ett geografiskt avgränsat område. I dagligt tal används dialekt ofta som en motsats till standardspråk, som man föreställer sig helt fritt från lokala språkdrag. I själva verket handlar det närmast om en glidande skala, där traditionell/genuin dialekt utgör ytterpolen och neutralt standardspråk utgör den andra ytterpolen. Mellan dessa två ändpunkter finns dels begreppet regional dialekt, dels regionalt standardspråk. I praktiken är det nämligen ytterst få, om ens någon, som talar ett helt neutralt standardspråk utan de flesta har också drag som kommer från den omgivande regionen. På samma sätt har de lokala dialekterna i vissa områden fått ge vika för en mera regional dialekt, t.ex. västnyländska eller åländska. Lokal dialekt regional dialekt regionalt standardspråk neutralt standardspråk Sida 13 av 13