Inspektion av polismyndigheternas beslagshantering m.m.

Transkript

1 Inspektion av polismyndigheternas beslagshantering m.m. Controlleravdelningen Enheten för inspektionsverksamhet Dnr. CO /

2 INNEHÅLL FÖRFATTNINGSFÖRTECKNING MED FÖRKORTNINGAR... 3 SAMMANFATTNING INLEDNING Allmänt Uppdraget Arbetets bedrivande Disposition ALLMÄNT OM STRAFFPROCESSUELLA TVÅNGSMEDEL Inledning Övergripande bestämmelser ALLMÄNT OM TVÅNGSMEDELET BESLAG Inledning Rättslig reglering ÖVRIG RÄTTSLIG REGLERING Inledning Lagen om visst stöldgods m.m Lagen om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m Lagen om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m Lagen om hittegods Kvarstad enligt 26 kap. RB Förverkande enligt 36 kap. 3 BrB

3 5 BESLAGSHANTERINGENS TRE PROBLEMOMRÅDEN Allmänt Avsaknaden av erforderlig rättslig reglering Hävt beslag som saknar anspråkstagare Hävt beslag som inte avhämtas då anspråkstagare finns Beslag eller s.k. informellt omhändertagande? Polisens rätt att i vissa fall fatta beslut om förvar enligt stöldgodslagen Undersökning av beslagtagna mobiltelefoner Kopior av beslag Bristande faktiska hjälpmedel Tvång Allmänt om Tvång Tvång som hjälpmedel Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd Inspektionsgruppens bedömning och synpunkter Bristande utbildning Allmänt Polismyndigheterna Konsekvenser av bristande utbildning Inspektionsgruppens bedömning DE INSPEKTERADE POLISMYNDIGHETERNA Allmänt om tillvägagångssättet vid genomförandet av inspektionerna Polismyndigheten i Örebro län Polismyndigheten i Gävleborgs län Polismyndigheten i Jämtlands län Polismyndigheten i Norrbotten Polismyndigheten i Västra Götaland Polismyndigheten i Skåne Polismyndigheten i Stockholms län Länskriminalpolisen Roslagens polismästardistrikt Västerorts polismästardistrikt BILAGA Fakta om den rättsliga regleringen (s ). 2

4 FÖRFATTNINGSFÖRTECKNING MED FÖRKORTNINGAR Alkoholförverkandelagen lag (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Alkohollagen alkohollag (1994:1738) Avgiftsförordningen avgiftsförordning (1992:191) BrB brottsbalk (1962:700) Delgivningslagen delgivningslag (1970:428) Europakonventionen FAP FAP FAP FAP FAP Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Föreskrifter och allmänna råd om förfarande med egendom som tagits i beslag, förverkats eller tagits i förvar (RPSFS 2000:56). Föreskrifter och allmänna råd om rätt för poliser att besluta om förverkande (RPSFS 2000:67). Föreskrifter och allmänna råd om ledning av förundersökning i brottmål (RPSFS 2005:11). Föreskrifter och allmänna råd om registrering m.m. av hittegods (RPSFS 1993:8). Allmänna råd angående hantering m.m. av hittegods. Fiskelagen fiskelag (1993:787) Förfarandelagen Förverkandelagen Hittegodskungörelsen lag (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. lag (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. kungörelse (1938:677) med vissa föreskrifter rörande polismyndighets befattning med hittegods 3

5 Hittegodslagen lag (1938:121) om hittegods Jaktlagen jaktlag (1987:259) Knivlagen LAF LEK lag (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål lag (1962:381) om allmän försäkring lagen (2003:398) om elektronisk kommunikation Miljöbalken miljöbalk (1998:808) Narkotikastrafflagen narkotikastrafflag (1968:64) PuL personuppgiftslag (1998:204) Polisdatalagen polisdatalag (1998:622) Polislagen polislag (1984:387) RB rättegångsbalk (1942:740) RF Smuggelstrafflagen Stöldgodslagen Trafikbrottslagen kungörelse om beslutad ny regeringsform (1974:152) lag (2000:1225) om straff för smuggling lag (1974:1065) om visst stöldgods m.m. lag (1951:649) om straff för vissa trafikbrott Vapenlagen vapenlag (1996:67) 4

6 Sammanfattning Straffprocessuella tvångsmedel är ett uttryck för samhällets tvångsmakt. De är nödvändiga för en effektiv brottsutredning men kan samtidigt vålla stor skada för den enskilde. Tvångsmedlet beslag ingår som en del i polisens brottsutredande verksamhet som i sin tur utgör en del av polisens kärnverksamhet. Rikspolisstyrelsen beslutade den 27 augusti 2007 att genomföra en fördjupad granskning av myndigheternas hantering av beslagtaget gods m.m. Granskningen har genomförts av en inspektionsgrupp under ledning av länspolismästaren Göran Lindberg. Granskningen har riktats mot polismyndigheterna i Stockholms län, Västra Götaland, Skåne, Norrbotten, Örebro län, Gävleborgs län samt Jämtlands län. Enligt direktiven har utgångspunkten för inspektion varit att särskilt belysa vilka konkreta åtgärder som kan vidtagas för att uppnå en enklare, effektivare samt mer rättssäker hantering av beslagtaget gods. Mot bakgrund av att inspektionsenheten har inhämtat skriftligt underlag från samtliga polismyndigheter samt vad som framkommit under inspektionerna finner inspektionsgruppen att det finns så många gemensamma brister avseende polisens beslagshantering att en del av slutsatserna är generella för polisen. Inspektionsgruppen konstaterar att polisens problem kring beslag och dess hanering kan delas in i tre problemområden. Det första problemområdet, som är känt för statsmakterna sedan ett flertal år tillbaka, 1 är avsaknaden av erforderlig lagstiftning. Polisens ökade krav på att bekämpa såväl mängdbrott som grov organiserad brottlighet innebär att använd-ningen av straffprocessuella tvångsmedel ökar. För att polisen på ett effektivt och rätts-säkert sätt ska kunna fullgöra sina arbetsuppgifter krävs att lagligt stöd finns. Dels krävs reglering för vad som ska ske med hävt gods som saknar anspråkstagare och dels vad som ska ske med hävt gods som inte avhämtas då anspråkstagaren är känd. Vidare efter-frågas lagreglering som ger polisen rätt att förverka hävt beslag då det är frågan om egendom av obetydligt värde samt att i vissa fall ge polisen rätt att besluta om förvarstagande enligt stöldgodslagen. 2 Problematiken med beslagtagna mobiltelefoner samt hanteringen av kopior av beslagtaget gods är områden som kräver lagstiftarens uppmärksamhet för att tillse en rättssäker tvångsmedelsanvändning. Det andra problemorådet är de praktiska hjälpmedlen som polisen har till sitt förfogande. Rikspolisstyrelsen har som ett led i att kvalitetssäkra och effektivisera polisens beslagshantering infört DurTvå-systemet (Tvång). Inspektionsgruppens uppfattning är att Tvång medför en mer rättssäker och effektiv beslagshantering eftersom systemet bl.a. efterfrågar grundläggande uppgifter för den fortsatta hanteringen, men konstaterar samtidigt att systemet har bister. Det saknas bl.a. utrymme för införandet av vissa relevanta uppgifter, 1 Se bl.a. SOU 1995:47 och SOU 2005:117 2 Detta är något som de intervjuade åklagarna även har framfört önskemål om. 5

7 bevakningsmöjligheter, samt sökmöjligheter. De sökmöjligheter som finns att tillgå i systemet har polismyndigheterna inte erhållit tillräckligt med utbildning om för att kunna hantera. Hanteringen av egendom som tagits i förvar enligt 26 kap. RB har glömts bort när Tvång skapades, varför det i dagsläget saknas utrymme att dokumentera sådant gods. Vidare krävs, som ett led i att säkerställa den enskildes rätt och för att kostnadseffektivisera polisens beslagshantering, utökade och uppdaterade riktlinjer och föreskrifter från Rikspolisstyrelsen. Dessa föreskrifter bör ses som ett hjälpmedel för polisen varför det är av oerhörd vikt att dessa är uppdaterade och utformade i den omfattning att de kan utgöra ett stöd i den praktiska verksamheten. Det tredje problemområdet är avsaknaden av utbildning. Generellt sett erhåller poliser endast utbildning om beslag som en del av och i samband med annan utbildning t.ex. polisutbildningen vid Polishögskolan och som en del av en förundersökningsledarutbildning. Civilanställda har som regel fått lära sig hanteringen av äldre civilanställda kollegor. Avsaknaden av utbildning resulterar i att de anställda utför sina arbetsuppgifter med utgångspunkt i hur man tror att det ska vara. Detta innebär att de anställda fattar beslut och utför sina arbetsuppgifter på ett sätt som inte har stöd i lag. Exempelvis förverkar polisen hävt beslag utan lagligt stöd samt beslutar om att ta egendom i förvar med stöd av stöldgodslagen, trots att detta är förbehållet åklagaren eller rätten. Den rättsliga reglering som finns avseende beslag i BrB utgör inte någon problematik för polisen som sådan. Däremot innebär bristen på kunskap om lagar såsom bl.a. stöldgodslagen, förfarandelagen och hittegodslagen att hanteringen av beslag inte sker på ett lagenligt sätt. 3 Detta resulterar i att beslagshanteringen genererar stora kostnader för polisen samt att den enskilde inte sällan lider en rättsförlust. Dessa brister kan med enkla medel avhjälpas genom utbildning. Mot bakgrund av att det hos myndigheterna råder kunskapsbrist avseende regelverket kring beslagshanteringen samt för att erhålla en av de önskade vinsterna med en datoriserad tvångsmedelshantering i DurTvå-systemet, att nå en mer enhetlig tillämpning av polisens beslagshantering, är inspektionsgruppens uppfattning att en sådan utbildning bör anordnas av Rikspolisstyrelsen. Genom att förhöja kunskapsnivån hos de anställda, erhålla ytterligare lagstiftning i kombination med ett utökat samarbete med åklagarna avseende beslagshanteringen, utveckling och utbildning av Tvång samt kompletterade föreskrifter av Rikspolisstyrelsen avseende beslagshanteringen kan polisen erhålla mycket stora ekonomiska vinster. Därutöver blir tvångsmedelsanvändningen vad avser beslag rättssäkrare för den enskilde och polisen som varumärke lyckas upprätthålla sitt förtroende som samhällets väktare under lagens vingar. För att uppnå dessa målsättningar krävs rutiner vid varje polismyndighet för att säkerställa kompetensen och rättssäkerheten avseende beslagshanteringen. Detta bör bl.a. ske genom granskning i enligt med 6 kap. 5 FAP Inspektionsgruppen vill i sammanhanget även uppmärksamma enskild polis rätt att i vissa fall besluta om förverkande enligt 36 kap. 3 samt enligt speciallagstiftning t.ex. knivlagen, vapenlagen, narkotikastrafflagen, trafikbrottslagen, smuggelstrafflagen, alkoholförverkandelagen, jaktlagen, fiskelagen samt alkohollagen. 6

8 Inspektionsgruppen har i rapporten redogjort för vad som särskilt bör betonas och förtydligas i en kommande ändring av Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om förfarande med egendom som tagits i beslag, förverkats eller tagits i förvar samt förslag till vissa förändringar av Tvång. Inspektionsgruppen har även till Rikspolisstyrelsen påtalat behovet av beslagsutbildning för att därigenom förhöja kunskapsnivån hos de anställda. Sedan inspektionsgruppens arbete påbörjades har sju av de nio inspekterade myndigheterna informerat inspektionsgruppen om att de har börjat ett förbättringsarbete vad avser beslagshanteringen m.m. 4 4 Inspektionsgruppen har till de inspekterade myndigheterna tillhandahållit skriftlig information om den rättsliga regleringen. Denna information återfinns som bilaga i denna rapport. 7

9 1 Inledning 1.1 Allmänt I enlighet med statsmakternas krav pågår ett utökat arbete med att förstärka och utveckla polisens brottsbekämpande och brottsutredande verksamhet. Det ligger därför i sakens natur att användningen av straffprocessuella tvångsmedel ökar vilket också innebär ett ökat intrång i den enskildes personliga integritet. Beslag är ett tvångsmedel som innebär att en brottsutredande myndighet tillfälligt tar hand om annans egendom. Det är en tillfällig besittningsrubbning som inte innebär att ägaren eller annan rättsinnehavare berövas rätten till föremålet. Den enskilde har däremot inte möjlighet att disponera egendomen som han eller hon vill, vilket innebär en inskränkning i rätten till egendom. Problematiken med polisens beslagshantering är inte det befintliga regelverket utan problemen härrör från områden utanför den egentliga tvångsmedelsanvändningen där annan reglering, än de generellt tillämpliga behovs- och proportionalitetsprinciperna, i stor utsträckning saknas och där det finns gråzoner för vad som är rätt eller fel. 5 Problematiken avseende beslagshanteringen kan delas in i tre problemområden. Dessa består av: avsaknad av erforderlig rättslig reglering, bristande utbildning samt bristande hjälpmedel. 1.2 Uppdraget Rikspolisstyrelsen beslutade den 28 februari 2007 att genomföra en skriftlig granskning av polismyndigheternas handläggning av beslagtaget gods m.m. Mot bakgrund av denna granskning beslutade Rikspolisstyrelsen den 27 augusti 2007 att en fördjupad granskning av myndigheternas hantering av beslagtaget gods m.m. skulle ske. I direktiven uppdrogs åt länspolismästaren Göran Lindberg att leda granskningen. Vid granskningen har även deltagit juristen Amina Berg Wadsten, Polismyndigheten i Västmanlands län, juristen Elin Ruthström, kommissarien Lars-Göran Larsson, Polismynd- 5 Enligt uppgifter från Riksenheten för polismål vid Åklagarmyndigheten inkommer cirka klagomål per år som rör enskilda polisers agerande i samband med bl.a. användningen av tvångsmedel. När det gäller användningen av tvångsmedel enligt RB kan klagomålen inte härledas till problem med gällande regelverket som sådant, utan klagomålen har sin grund i enskilda polisers slarv eller att man har åsidosatt reglerna. 8

10 igheten i Södermanlands län samt kommissarien Ingvar Hofstedt, Polismyndigheten i Stockholms län. Polisöverintendenten Nils Eriksson, Rikspolisstyrelsen, medverkade mellan den 10 oktober den 31 december Juristen Mikael Ahola, Polismyndigheten i Stockholms län, medverkade under åtta inspektionstillfällen. Granskningen har omfattat Polismyndigheten i Stockholms län, Polismyndigheten i Västra Götaland, Polismyndigheten i Skåne, Polismyndigheten i Norrbotten, Polismyndigheten i Örebro län, Polismyndigheten i Gävleborgs län samt Polismyndigheten i Jämtlands län. Enligt direktiven har utgångspunkten för inspektionen varit att särskilt belysa vilka konkreta åtgärder som kan vidtagas för att uppnå en enklare, effektivare samt mer rättssäker hantering av beslagtaget gods. Granskningen har särskilt utgått från Rikspolisstyrelses föreskrifter och allmänna råd om förfarande med egendom som har tagits i beslag, förverkats eller tagits i förvar, FAP Granskningen har dessutom uppmärksammat: hanteringen enligt Rikspolisstyrelses föreskrifter och allmänna råd om förfarande med egendom som har tagits i beslag, förverkats eller tagits i förvar, FAP Särskilt har berörts problematiken avseende hävt beslag där anspråkstagare saknas och hävt beslag där anspråkstagare finns men godset inte avhämtas, i vilken omfattning polismyndigheterna har en uppdaterad tjänsteföreskrift avseende beslagshanteringen och om sådan finns huruvida den är anpassad till tvångsmedelshanteringen i DurTvå-systemet, hur den rättsliga regleringen efterlevs, bevakningsrutiner av laga kraft vunna domar och beslut och innebörden av avsaknaden av dessa rutiner, hur polismyndigheternas tillsyn över beslagshanteringen utövas, behovet av utbildning, värdering och försäljning av förverkad egendom, bestämmelserna om rätt för en polis att besluta om förverkande enligt förverkandelagen, förstöring och destruktion av förverkad egendom bestående av alkohol, narkotika, miljöfarligt gods samt explosiva varor, 9

11 förfarandet enligt stöldgodslagen, tidsfrister och kungörelseförfarandet enligt förfarandelagen, frågan huruvida hävt beslag kan överföras till hittegods samt avsaknad av lagstiftning för att uppnå en enklare, effektivare samt mer rättssäker hantering av beslagtaget gods. 1.3 Arbetets bedrivande Inspektionsgruppen har i sitt arbete tagit utgångspunkt i bestämmelserna i 27 kap. RB samt FAP De inspekterade polismyndigheterna har till inspektionsgruppen inkommit med bl.a. följande material. Samtliga beslagsärenden upprättade mellan den 1-8 maj 2006 och den 1-15 maj 2007, lokala tjänsteföreskrifter, de tio äldsta beslagsärendena, tio pågående ärenden och tio avslutade ärenden enligt stöldgodslagen, granskningsprotokoll enligt 6 kap 5 FAP samt besvarat inspektionsgruppens frågor. Granskningen har skett mot bakgrund av vad som framkommit av det inlämnade materialet samt vad som framkommit vid intervjuerna och synen under inspektionstillfällena. Sammanlagt har 126 intervjuer genomförts med civil- och polisanställda. Inspektionsgruppen har haft ett samarbete med Riksåklagaren Fredrik Wersäll och därigenom träffat åklagarrepresentanter från de inspekterade polismyndigheternas upptagningsområde. Inspektionsgruppen har även träffat kammaråklagaren Åsa Jonsson vid Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum i Umeå, som ansvarar för Åklagarmyndighetens översyn av beslagshanteringen. Inspektionsgruppen har även samtalat och rådfrågat överåklagaren och författaren Gunnel Lindberg vid Justitiedepartementet. Inspektionsgruppen har därutöver samtalat med representanter för Rikspolisstyrelsen och Justitiedepartementet. De uppgifter som anges i denna rapport är relaterade till de förhållanden som gällde mellan oktober 2007 februari

12 1.4 Dispositionen Inspektionsrapporten är disponerad enligt följande. I kapitel 2 följer en allmän redogörelse över straffprocessuella tvångsmedel. I kapitel 3 följer en kortfattad rättslig redogörelse av beslagsbestämmelserna i RB. 6 I kapitel 4 sker en kortfattad redogörelse av övrig rättslig reglering. I kapitel 5 redovisas polisens problematik avseende beslag. Problematiken har indelats i tre huvudområden som utgörs av avsaknad av erforderlig rättslig reglering, bristande faktiska hjälpmedel samt bristande utbildning. I kapitel 5 anges även inspektionsgruppens rekommendationer vid hanteringen av dessa problemområden. Därefter redovisas i kapitel 6 inspektionsgruppens iakttagelser av de inspekterade polismyndigheterna. Slutligen i en bilaga till inspektionsrapporten har information om den rättsliga regleringen bilagts. 6 För en mer djupgående läsning hänvisas till Lindberg, G., Straffprocessuella tvångsmedel när och hur får de användas?, 2005, s.362 f. och Fitger, P., Särtryck ur rättegångsbalken,

13 2 Allmänt om straffprocessuella tvångsmedel 2.1 Inledning Straffprocessuella tvångsmedel är ett uttryck för samhällets tvångsmakt. De är nödvändiga för att åstadkomma en effektiv brottsutredning, men kan samtidigt vålla stor skada för den enskilde. Genom strikta normer - i grundlag, lag och konventioner - vill man garantera att den enskilde inte utsätts för onödigt lidande samt förhindra maktmissbruk, rättsövergrepp och godtycke. 7 Detta innebär att brottsutredarnas effektivitet begränsas, vilket resulterar i att skyddsreglerna för den enskilde ibland tänjes och tolkas till polisens och åklagarens förmån. 2.2 Övergripande bestämmelser Mot bakgrund av hur de integritetsskyddande bestämmelserna i regeringsformen är utformade anses främst fyra allmänna principer gälla för användandet av tvångsåtgärder mot enskilda. Dessa principer är legalitets-, ändamåls-, behovs- och proportionalitetsprinciperna. Legalitetsprincipen finns direkt uttryckt i 2 kap. 12 RF och innebär att sådana tvångsåtgärder som t.ex. husrannsakan eller liknande intrång inte får företas utan att det föreligger ett uttryckligt stöd i lag och i övrigt vad som föreskrivs i paragrafen. Även de övriga allmänna principerna anknyter till innehållet i 2 kap. 12 RF. Ändamålsprincipen innebär att en myndighets befogenhet att använda tvångsmedel ska vara bunden till det ändamål för vilket tvångsmedlet har beslutats. Om tvångsmedel avsiktligt används i annat syfte än det avsedda kan det utgöra brott vid myndighetsutövningen. Behovsprincipen innebär att en tvångsåtgärd inte bör företas, om det inte är nödvändigt med hänsyn till syftet med åtgärden. Om flera alternativa medel står till buds för att uppnå det eftersträvade målet ska det medel väljas som innebär minsta möjliga intrång i den enskildes frihet och rätt. När det inte längre föreligger skäl för åtgärden, ska den upphävas. Proportionalitetsprincipen innebär att ett tvångsmedel får tillgripas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den enskilde eller för något annat motstående intresse. Tvångsåtgärden ska i fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet stå i rimlig proportion till vad som står att vinna med åtgärden. 7 Se artikel 1 i tilläggsprotokollet den 20 mars 1952 till europakonventionen. 12

14 De fri- och rättigheter som anges i 2 kap. RF motsvarar dem som FN och Europarådet har antagit. Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna är därutöver antagen som svensk lag. Bestämmelserna om beslag finns i 27 kap. RB och i ett flertal andra författningar. 8 Regleringen i RB fungerar som riktlinje även vid tillämpningen av bestämmelserna i speciallagstiftningen. Om det i speciallagstiftningen finns avvikande bestämmelser gäller emellertid dessa framför reglerna i RB. 8 Exempelvis i vapenlagen, fiskelagen, narkotikastrafflagen, trafikbrottslagen, alkoholförverkandelagen och smuggelstrafflagen. Se vidare avsnitt 3. 13

15 3 Allmänt om tvångsmedlet beslag 3.1 Inledning Nedan följer en kortfattad redovisning av beslagsbestämmelserna i RB. I denna redogörelse har inspektionsgruppen valt att särskilt betona skyndsamhetskravet för underställande av fastställelse enligt 27 kap. 4 tredje stycket RB, vårdplikten enligt 27 kap. 10 tredje stycket RB samt dokumentationsplikten enligt 27 kap. 13 första stycket RB. Anledningen härför är att inspektionsgruppen vid de inspektioner som har genomförts har haft anledning att påpeka brister avseende beslagshanteringen i främst dessa avseenden. De inspekterade polismyndigheterna har erhållit skriftlig information avseende den rättsliga regleringen avseende bl.a. beslag, se bilaga. 3.2 Rättslig reglering Bestämmelserna om beslag finns i 27 kap RB. 9 Ett föremål får enligt 27 kap. 1 första stycket RB tas i beslag om det skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott (bevisbeslag), vara avhänt någon genom brott (återställandebeslag) eller vara förverkat på grund av brott (förverkandebeslag). 10 Beslag får endast ske av fysiska föremål, lös egendom. Vidare krävs att egendomen är tillgänglig. 11 I likhet med övriga tvångsmedel kan i princip beslag endast beslutas inom ramen för en förundersökning. Beslaget är ett av de få tvångsmedel som i princip kan riktas mot vem som helst och oberoende av om det finns någon misstänkt för brottet. Enligt 27 kap. 2 RB gäller vissa restriktioner beträffande beslag på skriftliga handlingar motsvarande de inskränkningar som är föreskrivna i fråga om vittnesförhör rörande vissa yrkeskategorier i 36 kap. 5 RB och i fråga om närstående i 36 kap. 3 RB. Om handlingen kan antas innehålla sådant som innehavaren inte skulle få höras om såsom vittne gäller i princip att handlingen inte får tas i beslag. En annan inskränkning i möjligheterna att använda beslag är enligt 27 kap. 3 RB att brev, telegram eller annan försändelse, som finns hos post- och telebefordringsföretag, inte få tas i beslag annat än vid utredning av brott för vilket är förskrivet fängelse i minst ett år. 9 Beslagsbestämmelser finns även i speciallagstiftning, t.ex. narkotikastrafflagen, trafikbrottslagen, alkoholförverkandelagen och smuggelstrafflagen. 10 Beviskravet tillkom på föranstaltande av Lagrådet (se NJA II 1933 s. 98) för att beslag inte skulle äga rum på alltför lösa grunder. Se HD:s avgörande den 26 juli 2005 i mål B Är egendomen inte tillgänglig då den önskas tas i beslag, för annat tvångsmedel övervägas för att tillse att egendomen bli tillgänglig. Det kan t.ex. röra sig om husrannsakan e.dyl. 14

16 Föremål som påträffas får enligt 27 kap. 4 RB tas i beslag efter beslut av undersökningsledaren eller åklagaren. I brådskande fall kan beslut om beslag även fattas av enskild polis. 12 Har beslaget verkställs av någon annan än undersökningsledaren eller åklagaren och har ingen av dem beslutat om beslaget, ska beslaget skyndsamt anmälas till undersökningsledaren eller åklagaren. 13 Därefter ska undersökningsledaren eller åklagaren omedelbart pröva om beslaget ska bestå, d.v.s. huruvida det ska fastställas eller inte. 14 Så länge beslaget inte har fastställts av åklagare eller undersökningsledare, kan den enskildes rätt att t.ex. begära beslagsförhandling enligt 27 kap. 6 inte tillvaratas, varför det är av yttersta vikt att skyndsamhetskravet tillgodoses. Beslag kan se väldigt olika ut, varför skyndsamhetskravet bör uppfattas som relativt givet vilken typ av beslag det rör sig om, hur omfattande beslaget är o.s.v. 15 Den som med laga rätt griper eller anhåller en misstänkt eller verkställer häktning, husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får enligt 27 kap. 4 RB ta föremål som då påträffas i beslag. Rätten har också möjlighet att fatta beslut om beslag. JO har uttalat att RB:s regler om vem som är behörig att fatta beslut om tvångsåtgärder under en förundersökning är en viktig del av skyddet för den enskildes rättssäkerhet. 16 Den som drabbas av beslag har alltid rätt att få åtgärden prövad vid domstol enligt 27 kap. 6 RB. Av 27 kap. 4 a RB framgår att undersökningsledaren eller åklagaren i vissa fall kan besluta att föremålet ska lämnas ut till målsägande. Bestämmelserna om hävande av beslag finns 27 kap. 8 RB och av den paragrafen framgår bl.a. att domstolen måste besluta om beslaget i samband med att målet avgörs. När det kan förväntas att försändelser som får tas i beslag ska komma in till ett befordringsföretag kan en domstol på begäran av undersökningsledaren eller åklagaren förordna enligt 27 kap. 9 RB att försändelserna ska hållas kvar till dess frågan om beslag har avgjorts, s.k. postspärr. 12 Utrymmet för enskild polis att fatta beslut om beslag på grund av fara i dröjsmål har minskat avsevärt de senaste åren eftersom en förundersökningsledare oftast går att nå via ett telefonsamtal. Om den enskilde polisen har tid att ringa och föredra ärendet utan att äventyra beslaget är det inte fråga om fara i dröjsmål, se JO:s ämbetsberättelse 1993/94 s Skyndsamhetskravet föreskrivs i 27 kap. 4 tredje stycket RB. 14 Ett beslag är således att betrakta som ett provisorium i avvaktan på att det fastställs av den som har ansvaret för ledningen av förundersökningen. Om beslaget har blivit mer omfattande än vad som krävs ska det inte fastställas i dessa delar, varvid vissa punkter fastställs medan övriga upphävs. Se JO 2004/05 s Skyndsamhetskravet har inte behandlats särskilt ingående i motiven. Anledningen till detta kan ha att göra med att skyndsamhetskravet kan betraktas såsom relativt. Skyndsamhetskravet varken kan eller bör specificeras i vilket antal dagars tidsutdräkt som kan accepteras. Hänsyn måste tas till att förhållandena kan variera väldigt mycket, bl.a. avseende hur omfattande ett beslag är som ska protokolleras. Vid enstaka föremål bör en eller ett par dagars fördröjning, dock aldrig så mycket som en vecka, kunna accepteras inom ramen för skyndsamhetskravet. Vid t.ex. helger kan organisatoriska frågor undantagsvis göra att nästföljande vardag kan accepteras i frågan om skyndsamhet. Rör det sig om omfattande beslagspunkter som ska protokolleras i ett omfattande mål om ekonomisk brottslighet, kan en tidsutdräkt om ca en vecka, maximalt cirka två veckor, accepteras. Inspektionsgruppen har vid genomgång av polismyndigheternas beslagsärenden kunnat konstatera att skyndsamhetskravet generellt sett kan sägas tillgodoses, men det förekommer emellertid undantag där fastställelsen har dröjt flertalet veckor och i några fall upp till åtta månader. 16 Se JO:s ämbetsberättelse 1993/94 s

17 Polismyndigheten har en vårdplikt avseende föremål som är tagna i beslag. 17 Vårdnadsplikten innefattar att föremålen ska vårdas väl, att noggrann tillsyn ska hållas över föremålen samt att föremålen ska bevaras och förvaras på ett sådant sätt att de inte förändras i något avseende. Vårdplikten innebär att den förvarande myndigheten har ansvar för att tillse att noggrann tillsyn hålls över egendomen så att den inte byts ut, förändras eller annat missbruk över den sker. I och med att noggrann tillsyn ska hållas över beslagtagna föremål, bör det krävas kvittens av åklagaren när denne t.ex. behöver förevisa ett föremål för rätten eller liknande. 18 Det är vidare viktigt utifrån ett brottsutredande perspektiv viktigt att t.ex. bevisbeslag förvaras på ett sådant sätt att t.ex. kontaminationsrisk undviks, genom att t.ex. förvara dessa typer av beslag avskiljt från övrigt gods. 19 Om den från vilket beslaget sker, inte är närvarande vid beslaget, ska han eller hon enligt 27 kap. 11 RB utan dröjsmål underrättas om beslaget och om vad som har skett med godset. Enligt 27 kap. 12 RB är det förbjudet för annan än rätten, undersökningsledaren eller åklagaren att närmare undersöka och granska vissa enskilda handlingar. Detta innebär att en enskild polis som endast verkställt beslaget inte får undersöka och granska sådana handlingar. Det föreligger dokumentationsplikt avseende beslagtagna föremål. 20 Dokumentationsplikten innefattar att det ska föras protokoll över beslagtagna föremål där ändamålet med beslaget ska anges, noggrann beskrivning av föremålet antecknas samt vad som i övrigt förekommit i samband med beslaget. 21 Vad som i övrigt förekommit i samband med beslaget och som bör dokumenteras är t.ex. vart föremålet påträffades, om det var skadat 17 Vårdplikten följer av 27 kap. 10 tredje stycket RB. Vårdplikten innefattar att myndigheten måste bevaka det omhändertagna godsets värde så att det inte går förlorat, t.ex. genom yttre påverkan (prop. 1972:5 s. 357 f.). Vid förvaring utomhus av t.ex. bilar är det därför viktigt att tillse att dessa föremål inte utsätts för köldskador, mögelskador e.dyl, vilket har påträffats vid inspektion. Om vårdplikten försummas kan det medföra att staten blir ersättningsskyldig gentemot den enskilde i en skadeståndsprocess. I NJA 1989 s. 191 var visserligen fråga om en segelbåt som hade belagts med kvarstad, men HD:s resonemang i frågan är även tillämpligt vid myndighetsförvar av annan egendom. Segelbåten förvarades på ett varv och under förvaringen hade den skadats. HD anförde att båten visserligen hade anförts varvet, men att vården utövats för statens räkning och ingått som ett led i dess myndighetsutövning. Staten skulle därför svara för fel eller försummelse hos varvet i fråga om vården av båten. Staten dömdes att betala skadestånd. 18 Vid de inspekterade polismyndigheterna har klara rutiner i detta hänseende saknats. Sådana rutiner bör utvecklas och förtydligas för att vårdplikten ska kunna garanteras. 19 Inspektionsgruppen har vid inspektionerna vid polismyndigheterna noterat att främst bevisbeslag ibland förvaras på ett inte betryggande sätt för spårsäkring, d.v.s. ej avskiljt från annat förvarat gods vilket kan medföra t.ex. kontaminationsrisk. 20 Avsaknaden av dokumentation gör det svårt att följa händelseförlopp och beslutsgång i ett ärende. Bristen på dokumentation kan få konsekvenser för den enskilde och rubba rättssäkerheten. För de fall den enskilde t.ex. avsäger sig rätten till gods som myndigheten förvarar bör detta noteras genom en utförlig tjänsteanteckning. Dokumentationen behöver förbättras inte bara vad avser beslagtagen egendom och protokolleringen av sådant gods. Inspektionsgruppen har även funnit t.ex. att det vid flertalet inspekterade polismyndigheter har varit svårt att utläsa vad som har skett med gods som är taget i förvar enligt stöldgodslagen när liggtiden löpt ut, varför det är oklart huruvida godset har kungjorts såsom föreskrivs i förfarandelagen och sedermera förverkats eller inte. 21 Se 27 kap. 13 första stycket RB. En anteckning över en åtgärd ska vara daterad och signerad av den person som har gjort anteckningen. Anteckningen bör även ange något kring de närmare omständigheterna kring åtgärden. En kortfattad notering av typen häves anger t.ex. inte grunderna för hävandet. JO har i åtskilliga fall betonat vikten av att protokolleringsskyldigheten fullgörs (se t.ex. JO 1987/88 s. 91). 16

18 m.m. Samtliga föremål som är tagna i beslag ska beskrivas på ett sådant sätt att föremålen kan identifieras med hjälp av beslagsprotokollet Anteckningar såsom t.ex. Rödryggad (pärm) och liknande är enligt JO inte tillräckligt. Se JO:s beslut den 8 december 1998, dnr

19 4 Övrig rättslig reglering 4.1 Inledning Vid sidan av tvångsmedlet beslag, som har behandlats ovan i avsnitt 3, finns även annan rättslig reglering som behandlar polismyndighets handhavanden med gods. I det följande redogörs för fyra stycken lagar samt ett tvångsmedel, kvarstad, som vid sidan av bestämmelserna om beslag i 27 kap. RB är av vikt för polisen. Avsnittet innehåller även en redogörelse för förverkande enligt 36 kap. 3 BrB. Den rättsliga reglering som kommer att behandlas nedan rör gods som utgör stöldgods och hittegods samt förfarandet med sådant gods. Vidare behandlas polisens rätt att i vissa fall besluta om förverkande samt kvarstadsinstitutet. Kännedom och kunskap om denna rättsliga reglering är betydelsefull för att åstadkomma en effektivare hantering av gods vid polismyndigheterna. Rätt tillämpade kan dessa bestämmelser leda till kostnadsbesparingar, i och med att de möjliggör för myndigheten att lagligen göra sig av med gods. Detta leder i sin tur till att myndigheterna behöver färre och mindre förvaringsutrymmen. Kunskap om dessa regleringar leder även till en ökad rättssäkerhet för den enskilde. 4.2 Lagen om visst stöldgods m.m. 23 Stöldgodslagen gör det möjligt för polisen att ta egendom i förvar om den har frånhänts någon genom brott och ägaren till egendomen antingen är okänd eller avstår från att göra anspråk på egendomen. Lagstiftaren har ansett att det är viktigt att inte låta gärningspersoner göra obehörig vinst när stöldgods inte kan spåras till ägaren. Definitionen av stöldgods anges i lagens första paragraf. Egendom ska tas i förvar enligt stöldgodslagen för de fall egendomen har frånhänts annan genom brott samt om den anträffas hos någon som uppenbarligen saknar rätt till den alternativt om den anträffas utan att vara i någons besittning, och varken ägaren eller annan som har bättre rätt till egendomen är känd. Vidare ska ett sådant förvarstagande inte vara uppenbart oskäligt. Det ska dessutom vara uppenbart att egendomen i fråga utgör stöldgods. Förvarstagande av egendom får även ske när uppenbarhetsrekvisitet är uppfyllt och ägaren är känd, men varken denne eller annan som har rätt till egendomen gör anspråk på den. I dessa fall krävs det att den som kan tänkas göra anspråk på egendomen uttryckligen avsäger sig sin rätt till godset. Även egendom som har förvärvats eller mottagits i samband med häleri eller häleriförseelse ska tas i förvar. 23 Lagen är subsidiär i förhållande till hittegodslagen. 18

20 Endast lös egendom kan tas i förvar enligt stöldgodslagen, vilket inbegriper bl.a. fordringshandlingar och pengar. En efter förhållandena i varje enskilt fall rimligt anpassad utredning om äganderättsförhållandena måste företas innan det kan konstateras att det saknas någon som har bättre rätt till egendomen. 24 Lagen innehåller ingen preskriptionsbestämmelse, i stället föreskrivs att förvarstagandet inte ska vara uppenbart oskäligt. Exempel på när det skulle kunna tänkas vara uppenbart oskäligt att ta egendom i förvar vore t.ex. fall då det på grund av den tid som förflutit sedan brottet begicks inte skulle vara skäligt att ta egendomen i förvar. 25 Beslut om att ta egendom i förvar kan ske i två fall. Som huvudregel meddelas beslut om förvar av rätten, men om talan inte ska föras mot någon enskild meddelas beslut om förvar av åklagare. 26 Om det vid polisiärt ingripande eller i samband med förundersökning uppkommer fråga om att viss egendom bör tas i förvar ska frågan om förvarstagande underställas åklagare för handläggning inom förundersökningen. Har förundersökningen lagts ner eller beslut om att inte inleda förundersökning har fattats, ska frågan om förvarstagande överlämnas till åklagare för beslut. Polisen är aldrig behörig att fatta beslut om förvar enligt stöldgodslagen. Förfarandelagen reglerar förfarandet med egendom som tagits i förvar enligt stöldgodslagen. 27 Egendomen ska förvaras hos polismyndigheten i minst sex månader efter det att beslut har meddelats om att egendomen ska vara tagen i förvar. Förvarstiden räknas från dagen för åklagarens beslut eller den dag då lagakraftvunnet avgörande föreligger om att egendomen ska vara tagen i förvar. Därefter ska, utöver denna förvaringstid, egendomen även förvaras under den tid vilken kungörelse sker, vilket är minst en månad. Totalt förvaras således förvarstagen egendom i minst sju månader hos polismyndigheten. 28 Under förvaringstiden ska myndigheten utreda vem som har rätt till godset. Gör ägaren eller annan rättsinnehavare anspråk på egendom som har tagits i förvar, ska den lämnas ut till honom eller henne efter beslut av polismyndigheten. 29 Försäljning av egendom som tagits i förvar med stöd av stöldgodslagen sker för statens räkning. Har egendomen sålts, har ägaren eller annan rättsinnehavare om han eller hon gör anspråk på godset rätt till ersättning Prop. 1974:124 s Prop. 1974:124 s Se 2 stöldgodslagen. 27 Se särskilt 2 förfarandelagen. 28 Egendom som har tagits i förvar därför att ägaren eller någon annan som har rätt till den inte gör anspråk på den behöver inte förvaras i sex månader. Se 2 och 3 förfarandelagen. 29 Se 7 första stycket förfarandelagen. 30 Se 8 förfarandelagen. 19

21 4.3 Lagen om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. Förfarandelagen innehåller regler avseende försäljning eller undanskaffande av egendom som har tillfallit staten genom förverkande eller hittegods som inte har avhämtats. Lagen gäller även i fråga om förfarandet med egendom som har tagits i förvar med stöd av stöldgodslagen samt egendom som har omhändertagits med stöd av 24 a polislagen. Avseende gods som tagits i förvar med stöd av stöldgodslagen innehåller lagen regler för bl.a. förvaring samt kungörelse med syfte att informera en okänd ägare till godset. Egendom som har tagits i förvar med stöd av stöldgodslagen ska förvaras hos polismyndigheten i minst sex månader och därefter, om att ägaren fortfarande är okänd, kungöras i minst en månad. Kungörelsen innefattar att polismyndigheten på ett lämpligt sätt ska låta kungöra förhållandet med uppgift om egendomen och om de omständigheter under vilka den anträffats. 31 Egendom som har omhändertagits med stöd av 24 a polislagen ska finnas tillgänglig hos polismyndigheten för avhämtning i minst en månad sedan underrättelse enligt 24 d polislagen har delgivits. Om egendomens värde uppgår till mer än en fjärdedel av prisbasbeloppet, 32 tillämpas förfarandelagen först efter det att tre månader har förflutit sedan polismyndigheten genom kungörelse uppmanat ägaren eller annan rättsinnehavare att göra anspråk på egendomen. 33 Sådan egendom som avses i förfarandelagen får omedelbart försäljas om den inte kan vårdas utan fara för förstöring, vården av egendomen är förenad med alltför stora kostnader eller om annars särskilda skäl föreligger. Egendom som kan komma till brottslig användning eller är olämplig för försäljning ska oskadliggöras. Kan egendomen inte försäljas eller oskadliggöras får den förstöras. 34 Om ägaren eller annan rättsinnehavare gör anspråk på egendom som tagits i förvar med stöd av stöldgodslagen eller egendom som tagits i förvar med stöd av polislagen, ska den lämnas ut till honom eller henne efter beslut av polismyndigheten om egendomen inte redan har sålts eller förstörts. Har egendomen förbättrats eller reparerats, är den som gör anspråk på egendomen skyldig att betala kostnaden för förbättringen innan han eller hon får ut egendomen Se 2 förfarandelagen. 32 Prisbasbeloppet avseende kalenderåret 2008 utgör kr. En fjärdedel av prisbasbeloppet utgör därmed kr avseende kalenderåret Prisbasbeloppet (tidigare basbeloppet) enligt LAF räknas fram på grundval av ändringarna i det allmänna prisläget. Enligt gällande bestämmelser anges detta av utvecklingen av konsumentprisindex och fastställs för helt kalenderår. 33 Se 2 a förfarandelagen. 34 Se 4-6 förfarandelagen. 35 Se 7 förfarandelagen. 20

22 Stöldgods och egendom som omhändertagits enligt polislagen försäljs för statens räkning. Har egendomen sålts, har ägaren eller annan rättsinnehavare rätt till ersättning, 36 men inte med högre belopp än som har influtit vid försäljningen. 37 I 9 förfarandelagen föreskrivs att polismyndighetens beslut om utlämnande av stöldgods eller egendom som har omhändertagits med stöd av polislagen, kan överklagas hos länsstyrelsen. 4.4 Lagen om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. Förverkandelagen innehåller regler om förfarandet vid förverkande när talan om förverkande eller annan särskild rättsverkan av brott riktas mot någon som inte är åtalad för brott. 38 Behörighet att pröva fråga om förverkande av egendom eller om annan särskild rättsverkan av brott när frågan inte rör någon som är tilltalad för brott har tingsrätt. 39 Om talan avser egendom som har tagits i beslag får åklagare, enligt 3 första stycket förverkandelagen, pröva frågan om förverkande om inte egendomens värde uppgår till ett betydande belopp eller det annars finns särskilda skäl. Med betydande värde avses detsamma som vid grov stöld och grovt bedrägeri. 40 Åklagares beslut i frågan ska meddelas skriftligen och den som har drabbats av beslaget får anmäla missnöje mot förverkandebeslutet hos åklagaren inom en månad från det att han eller hon fick del av beslutet. 41 Vidare föreskrivs i 3 tredje stycket att om missnöje anmäls, ska beslutet om förverkande inte gälla tills vidare. Häver åklagaren inte beslaget ska densamme väcka talan om egendomens förverkande. Väcker åklagaren inte talan inom en månad från det att missnöjesanmälan inkom, ska beslaget gå åter. I 3 fjärde stycket förverkandelagen har det intagits en rätt för enskild polis att besluta om förverkande i uppenbara fall om den beslagtagna egendomen saknar saluvärde eller värdet uppgår till högst en tiondel av prisbasbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Detta innebär att enskild polis är behörig att fatta beslut om förverkande av egendom av mindre värde under förutsättning av att talan om ansvar för brott inte kommer att föras och att det är uppenbart att förutsättningarna för förverkande är uppfyllda. Vid tveksamhet i denna fråga bör enskild polis överlämna ärendet till åklagare. Med egendom av mindre värde avses att egendomen i fråga, inte får överstiga en tiondels prisbasbelopp. Har flera föremål tagits i beslag från en och samma person i ett ärende får det samman- 36 Ansökan om sådan ersättning lämnas in hos Rikspolisstyrelsen. 37 Se 8 förfarandelagen. 38 Se 36 kap. 5 och 7 BrB. 39 Se 2 första stycket förverkandelagen. 40 Stöld varigenom egendom som motsvarande minst kr stals (en segelbåt), bedömdes som grov i rättsfallet NJA 1980 s Se 3 andra stycket förverkandelagen. 21

23 lagda värdet av egendomen som ska förverkas fortfarande inte uppgå till mer än en tiondels prisbasbelopp. För närvarande är prisbasbeloppet kr, vilket betyder att värdet således inte får överstiga kr för att enskild polis ska ha rätt att besluta om förverkande av egendomen. 42 Det måste vidare vara uppenbart att förutsättningarna för förverkande är uppfyllda. Det innebär att det med utgångspunkt från omständigheterna i det enskilda fallet måste stå klart att det finns stöd i lag för åtgärden. Frågan om hur delgivningen till den enskilde ska ske behandlas i lagens 4. Avser saken förverkande av beslagtagen egendom, får kungörelsedelgivningen av beslutet om förverkande eller stämning ske enligt de förutsättningar som anges i 15 delgivningslagen. Saknar den som sökes för delgivning känd hemvist och det inte kan kartläggas vart denne uppehåller sig ska delgivning ske genom kungörelse. Är frågan om beslagtagen egendom vars värde uppskattas till mindre än en tiondel av prisbasbeloppet eller om egendomen saknar saluvärde, får delgivning ske genom att beslutet eller stämningen anslås hos den myndighet som har meddelat beslutet eller utfärdat stämningen. 4.5 Lagen om hittegods Hittegodslagen reglerar bl.a. hur upphittare ska förfara med påträffad egendom och om förhållandet mellan upphittaren och egendomens ägare. Lagen anknyter till hittegodskungörelsen och förfarandelagen. 43 Rikspolisstyrelsen har utfärdat allmänna råd för polis-myndigheterna vad avser hantering av hittegods i FAP samt föreskrifter och all-männa råd om registrering m.m. av hittegods i FAP Inledningsvis föreskrivs i 1 hittegodslagen att den som hittar något utan oskäligt dröjsmål ska anmäla fyndet hos polismyndigheten. Är ägaren känd, får upphittaren underrätta denne om fyndet i stället för att anmäla det till polismyndigheten. För att utgöra hittegods måste ett påträffat föremål kunna sägas vara borttappat eller i vart fall kvarglömt av ägaren eller innehavaren. Åliggandena för upphittaren enligt denna lag inträder enbart för de fall upphittaren tar hand om eller på annat sätt befattar sig med egendomen. 44 När anmälan om hittegods har gjorts av upphittaren ska polismyndigheten underrätta känd ägare till godset. Om ägaren är känd ska polismyndigheten vidare uppmana honom eller henne att avhämta godset. 45 Vet upphittaren vem ägaren är, har denne att upplysa polisen om detta. Anmälan till polismyndigheten får ske på valfritt sätt, t.ex. genom telefonsamtal eller brev till polismyndigheten eller besök vid polisstationen. Har anmälan gjorts hos polisen på annan ort än fyndorten och är ägaren inte känd, ska polisen på fyndorten underrättas Basbeloppet avser kalenderåret Prisbasbeloppet (tidigare basbeloppet) enligt LAF räknas fram på grundval av ändringarna i det allmänna prisläget. Enligt gällande bestämmelser anges detta av utvecklingen av konsumentprisindex och fastställs för helt kalenderår. 43 Denna lag har behandlats i avsnitt Någon skyldighet för upphittaren att befatta sig med egendomen finns inte. 45 Se 5 hittegodskungörelsen. 46 Se 6 hittegodskungörelsen. 22

24 Polismyndigheten har vårdplikt avseende hittegods som förvaras hos myndigheten. 47 Myndigheten har rätt att låta försälja sådan egendom som inte kan vårdas utan fara för försämring eller som innebär att vården är förenad med alltför stora kostnader eller om annars särskilda skäl föreligger. Avser fyndet t.ex. färskvaror som riskerar att förstöras, kan polismyndigheten omedelbart låta försälja godset. Samma sak gäller om godset är så skrymmande att särskilda förvaringsåtgärder måste vidtas. Upphittaren kan göra anspråk på ersättning för transport- och förvaringskostnader. 48 Som en skälig s.k. hittelön brukar generellt räknas tio procent av godsets marknadsvärde. Vad avser värdepapper, t.ex. bankböcker, checkar, postväxlar e.dyl., anses inom bankväsendet en procent av innestående belopp utgöra en skälig hittelön. Polismyndigheterna tillämpar ofta fasta belopp vad gäller upphittade cyklar och mopeder. Hittelön ska inte tillfalla den som tillvaratar gods som glömts kvar hos honom eller henne. 49 Med sådant gods avses bl.a. föremål som glömts kvar i exempelvis butiker, nöjeslokaler, skolor och idrottsanläggningar (s.k. institutionsgods). I dessa fall anses att institutionen som sådan och således inte upphittaren har rätt till hittegodset, om ägaren förblir okänd. Uppkommer tvist om hittelönens storlek, ska frågan avgöras av domstol. 50 Polismyndighet som har godset i sin vård har emellertid rätt att utlämna det till ägaren mot lösen som polismyndigheten finner skälig, utan att frågan behöver hänföras till domstol. I 4 hittegodslagen anges vem gods ska tillfalla för det fall ägaren förblir okänd eller om hon eller han inte avhämtar godset. Om ägare till hittegodset inte är känd efter tre månader från det att fyndet anmäldes till polismyndigheten eller om ägaren inte inom en månad från det att denne underrättades om fyndet av polismyndigheten avhämtar godset, tillfaller godset upphittaren. Detsamma gäller om ägaren anses ha uppgivit sin rätt till godset. Om godset ska tillfalla upphittaren, är denne skyldig att betala polismyndighetens kostnader med anledning av fyndet. Om upphittaren underlåter att betala denna kostnad inom en månad från det att han eller hon uppmanats att göra det, tillfaller godset staten. Detsamma gäller om upphittaren kan anses ha uppgivit sin rätt till godset. Avseende hittegods som inte avhämtas, se även förfarandelagen. 51 Polismyndighetens beslut i fråga som avses i denna lag, t.ex. beslut som innebär att hittegods inte ska lämnas ut till uppgiven ägare, beslut om ersättning för förvaringskostnader eller hittelönens storlek, får överklagas hos länsstyrelsen genom besvär Se 2 hittegodslagen. 48 Se 3 hittegodslagen. 49 Se 9 hittegodslagen. 50 Se 3 andra stycket hittegodslagen. 51 Redogörelse för förfarandelagen återfinns i avsnitt Se 9 a hittegodslagen. 23

25 4.6 Kvarstad enligt 26 kap. RB Bestämmelser om kvarstad finns i 26 kap. RB. Tvångsmedlet kvarstad ger möjlighet att under en förundersökning interimistiskt förfoga över annans egendom i avvaktan på domstols slutliga avgörande. Kvarstad i brottmål kan endast användas för att säkra verkställigheten av domen och inte för att säkra bevisning i målet. 53 Ändamålet med kvarstad är att säkra att en misstänkt i brottmål inte undandrar sig betalningsskyldighet. Kvarstad kan användas för att säkra fullgörande av en penningprestation till det allmänna eller till målsäganden, som den misstänkte kan komma att ådömas att betala på grund av brott. De penningprestationer som åsyftas är t.ex. böter, värdet av förverkad egendom, företagsbot eller annan ersättning till det allmänna eller skadestånd eller annan ersättning till målsäganden. 54 Kvarstadsinstitutet kan däremot inte användas för att tillgodose det allmännas eller målsägandens rätt till ersättning för rättegångskostnader. 55 Inte heller kan kvarstad användas i utredningssyfte eller när det gäller föremål som ska förverkas. 56 Skillnaden mellan beslag och kvarstad, utgörs av det faktum att beslag kan användas för att säkra visst föremål inför domstolens slutliga avgörande. 57 Beslag utgör därför inget alternativ till kvarstad. Det är viktigt att åtskilja beslag och kvarstad, bl.a. därför att den enskilde har ett starkare skydd när det gäller kvarstad än när det gäller beslag. 58 I 26 kap. 1 första stycket RB anges förutsättningarna för användandet av kvarstad. Det uppställs inte något krav på brottets svårighet, men däremot fordras att den mot vilken kvarstad ska användas är skäligen misstänkt för brott. Vidare ska det skäligen kunna befaras att den misstänkte genom att avvika eller genom att undanskaffa egendom eller på annat sätt undandrar sig att betala den ersättning som kvarstaden ska trygga. Kvarstaden får inte avse egendom utöver vad som kan antas täcka fordringen. Proportionalitetsprincipen gäller för beslut om kvarstad. 59 Som exempel på när proportionalitetsprincipen kan komma att förhindra ett beslut om kvarstad, kan nämnas t.ex. det fallet att fordringsbeloppet är lågt och betalningsanspråket riktar sig mot någon som inte har hemvist i riket. 60 Fråga om kvarstad upptas på yrkande av förundersökningsledaren, åklagaren eller målsäganden. Har åtal väckts får även rätten ta upp frågan om kvarstad. 61 Beslut om kvarstad 53 Ekelöf, P.O., Bylund, T. samt Boman, R, Rättegång III, 1994., s Bring, T. och Diesen, C., Förundersökning, 2007, s Fitger, P., Rättegångsbalken, 1998, s. 26:6. 56 Se i stället 27 kap. RB. 57 SOU 1995:47 s Lindberg, G., Straffprocessuella tvångsmedel när och hur får de användas?, 2005, s Se 26 kap. 1 andra stycket RB. 60 Lindberg, G., Straffprocessuella tvångsmedel när och hur får de användas?, 2005, s Se 26 kap. 2 andra stycket RB. 24