LIVHUSAREN. ATT SVARVA EN SOLDAT Att utbilda inom Försvarsmakten. Vice korpral Gävert löpare i Kronans tjänst

Transkript

1

2 Denna tryckta utgåva av tidningen Livhusaren ges ut av Livhusarernas kamratförening till i första hand kamratföreningens medlemmar där den ingår i medlemsavgiften. Papperstidningen skiljer sig något från regementets nätupplaga som kan laddas ner från nätet. Ett antal exemplar disponeras av regementet för utskick till olika målgrupper. Vill du ha ett eget exemplar av denna tidning - gå med i Livhusarernas kamratförening! LIVHUSAREN Adress: Tidningen Livhusaren Pl Karlsborg Telefon Ansvarig utgivare papperstidningen: Uno Bohman Kamratföreningen För regementets faktadel svarar Ronnie Hammar, K 3 K 3 chefredaktör: Ronnie Hammar Kamratföreningen redaktör: Jens Ramhöj Creative Director och layout K 3: Ronnie Hammar Kamratföreningen layout: Jens Ramhöj info-k3@mil.se forsvarsmakten.se/k3 youtube.com/k3webb youtube.com/omjohnkarlsson facebook.com/livregementetshusarerk3 livhusarernaskamratforening.se Reportage/foto: Personal, anhöriga till Livregementets husarer och medlemmar i kamratföreningen samt bilder från Försvarsmakten och Combat Camera. För medlemsskap, vid fel adress eller utebliven tidning kontaktar du kamratföreningen som ansvarar utdelningen. Johan Thorp, majtho@familjen.com. Övriga friexemplar som myndigheter, organisationer och personer vars arbete rör Försvarsmakten och Livregementets husarer har möjlighet att få den tryckta tidningen gratis - Kontakta redaktionen. Omslagsbild: Fallskärmsjägare under utbildning i Kiruna Typsnitt: Gunplay, Myriad Pro, Tryck: Elanders NRS tryckeri. Bäste Läsare! Första omslaget Så här såg tidningen ut i mars 1963 när Livhusaren för första gången såg dagens ljus. Detta gamla omslag omsveper 2013 års Livhusar. Andra omslaget 2013 års omslag åskådliggör kontrasten och utvecklingen under de år som tidningen berättat om regementets verksamhet. Kamratföreningen glädjer sig åt detta jubileumsnummer som utöver att berätta om dagens verksamhet också gör tillbakablickar i historien. Man måste känna sin historia för att kunna förvalta sina traditioner. Anno 1963 var det inte så länge sedan som regementet hade avhästats dvs utbildningen skedde inte längre till häst. Endast ett mindre antal befälshästar fanns kvar i Klockstallet i Skövde. Bilen hade tagit hästens plats och de snabba motoriserade Spaningsskvadronerna gav utmaningar till husarerna. Läs mer om detta i tidningen. Tidningen är en viktig del i föreningens syfte att verka för att bibehålla och utveckla medlemmarnas kontakt med regementet, - informera om regementets och Försvarsmaktens verksamhet och att - verka för att bibehålla medlemmarnas intresse för regementets historia, traditioner och utveckling. Pappersutgåvan av Livhusaren har också den fördelen att den kan ligga framme och intressera andra för vad K3 gör och står för. Den träffar där andra grupper än de som aktivt söker på Internet efter information. Den sänds också ut till ett antal bibliotek där den bidrager till Försvarsinformationen. På detta sätt är tidningen ett bra sätt att skapa förtroende och intresse för vårt förband och Försvaret som helhet. Tidningen är som vanligt en blandning mellan vad som händer idag och vad som har hänt, precis som föreningens medlemmar. Det är tjänsten vid regementet som knyter oss samman, som har format oss till de vi är idag - det är det många som vittnat om - Framåtanda, med en glimt i ögat och viljan att alltid nå målet. Kamratföreningens verksamhet och tillbakablickar på de 50 år som tidningen funnits inleder tidningen och följs av valda delar av regementets nättidning. Historiska fakta i tidningen har bland annat hämtats ur regementets första historiebok - Livhusarerna. Jens Ramhöj FÖR ALLA SOM VILL VETA MER OM LIVREGEMENTETS HUSARER FRC Forward Resuscitation Capacity ATT SVARVA EN SOLDAT Att utbilda inom Försvarsmakten. LIVHUSAREN 2013 Vice korpral Gävert löpare i Kronans tjänst BÖRJA ALDRIG STRYKA HANS SKJORTOR anhörig berättar Att blicka bakåt leder inte framåt nytillträdd regementschef K 3 har ordet Nationella skyddsstyrkorna blir vassare TIDNINGEN LIVHUSAREN 50 ÅR livhusarernaskamratforening.se - forsvarsmakten.se/k3 - facebook.com/livregementetshusarerk3 - youtube.com/k3webb

3 Letar du efter ett nytt yrke fyllt med utmaningar, tristess och kanske ett och annat äventyr. Då kan Livregementets husarer vara rätt plats för dig. Vi har ett flertal yrken hos oss. Allt från Sensoroperatör till soldat, jägare, fallskärmsjägare, spaningssoldat och mängder där mellan. Sjukvårdsyrken. Dessutom arbetar ett 100 tal civila med Försvarsmakten i Karlsborg

4 REGEMENTSCHEF K 3 DAG LIDÉN TEXT: DAG LIDÉN FOTO: RONNIE HAMMAR Inledningsvis vill jag rikta ett tack till överste Anders Löfberg. Tack för ditt engagemang, framsynta, nära och tydliga ledarskap. Vill också önska dig lycka till i din nya befattning. Vi vet också att oavsett framtida jobb och position klappar det alltid ett varmt husarhjärta i dig något vi särskilt uppskattar. När jag i oktober förra året fick den första försiktiga frågan om hur jag såg på att bli förbandschef på K 3 när tiden i USA var över, så sa jag att det absolut kunde vara en inriktning. Väl medveten om att i Försvarsmakten kan saker och ting ändras snabbt, vågade jag inte ta ut något i förskott. När så februari detta år kom och signalerna började bli allt mer entydiga även om något formellt beslut inte var fattat kände jag att jag kunde börja glädjas åt möjligheten, förtroendet och äran att få kalla mig Livhusar. Steget att identifiera sig med och känna tillhörighet till förbandet och blivande medarbetare var lätt. Mycket med anledning av min bakgrund som kavallerist och jägare. Men också till stor del beroende på vad jag kände till om förbandet. Ett förband och garnison som kännetecknas av en dedikerad personal på alla nivåer. Ett engagemang, en drivkraft och sammanhållning som är unik. En konstant strävan att alltid göra sitt bästa, även under besvärliga och osäkra omständigheter. En professionalism som det är svårt att hitta motstycke till. Jag kan idag bara tacka för hur väl jag tagits emot och inkluderats i den väl sammanhållna husarfamiljen. Vad är det vi har framför oss? Jo, reformen fortsätter vi är sedan tre år inne i en historisk reform där inga svar är givna. Dessutom är förändringstakten hög och att dra långtgående slutsatser eller använda överord i endera riktningen leder allt som oftast fel särskilt då dessa ofta har en historisk klangbotten. Att blicka bakåt leder inte framåt! Sanningen är att vi lär oss och finner nya vägar efterhand det är framåt som gäller. Särskild vikt kommer jag att lägga på att utveckla konceptet Insatsbas Karlsborg. Mycket av den ursprungliga visionen har åstadkommits eller är under implementering. Med sikte på framtiden är det nu dags att i samverkan lokalt och regionalt genomföra en översyn av konceptet. Vi ska inte stå still och trampa i målet. I detta ligger ett antal särskilt angelägna områden, dels utveckla metoderna för rekrytering av heltids- och deltidstjänstgörande soldater. Skapa trivsel och förutsättningar för soldaterna att bosätta sig i kommunen eller dess närområde. Utveckla relationer till arbetsgivare som medger positivt flöde av deltidstjänstgörande soldater samt skapa förutsättningar för kompetensutveckling och karriärmöjligheter för dessa På förbandet ska fokus ligga på Här och Nu. Vi ska sträva efter att lösa våra uppgifter bättre (smartare) och effektivare. nya kategorier av kollegor. Att vara direkt gripbar innebär att vi med erfarna och samövade insatsförband i lätt konfiguration och med specifika förmågor alltid ska vara insatsberedda och sträva efter att vara först på plats i nya missionsområden och uppdrag, såväl internationellt som nationellt. Att våra insatsförband, 32. Underrättelsebataljonen, 7 Lätta bataljonen samt 19. och 20. Hemvärnsbataljonerna är efterfrågade är tydligt. Måste i sammanhanget nämna att jag aldrig slutar att imponeras av det engagemang som våra män och kvinnor i hemvärnet visar. Vilka är våra utmaningar? Å ena sidan löser vi våra uppgifter väl att säga att vi har Sveriges främsta soldater är ingen överdrift. Att säga att vi är Sveriges mest insatta reguljära förband är också riktigt. Att vi har aktiva, engagerade och insatta hemvärnsförband är sant, samt att vi har stödfunktioner på plats som gör allt detta möjligt är uppenbart. Det är också tydligt att vi har en hårt arbetande regementsstab som med små resurser gör stora insatser. Som om inte detta vore nog, så har vi efterfrågade försvarsmaktsgemensamma och specifika förmågor inom Försvarsmaktens överlevnadsskola med ett brett internationellt renommé och Flygenheten som tillsammans med underrättelsebataljonen går i täten då det gäller införandet av obemannade flygande sensorer. Till förbandets goda varumärke och viktiga förmågor måste också våra fallskärmsjägare läggas. Detta kombinerat med att förbandet är lokaliserad i en dynamisk region och med ett givande samarbete med kommunen leder till att vi kort sagt - idag till stora delar befinner oss i målbilden dit försvarsmakten fortfarande försöker komma nämligen en efterfrågad del i ett direkt gripbart insatsberett försvar. Vi har mycket att känna stolthet över och vi måste unna oss att vara stolta. Å andra sidan finns frågetecken runt ekonomin. Andra frågetecken som vi måste ägna uppmärksamhet åt är; hur länge stannar våra soldater? Hur ska vi attrahera tidvis tjänstgörande soldater och hemvärnssoldater? Hur ska vi kunna behålla ett tydligt fokus på krigsförbanden med regelbundna och kvalitativa övningar? Vi är en särart i det brigadtunga tänket inom armén. Vi måste därför fortsatt missionera för våra insatsförband och dess specifika förmågor. Samtidigt som vi ska stå på tå för nya uppdrag och insatser, kommer insatsfrekvensen sannolikt att nedgå, att vara beredd på insats kommer i perioder vara en huvuduppgift och detta ger särskilda utmaningar. Dessa utmaningar ska vi inte rygga för utan istället använda som inspiration. För att lyckas i den fortsatta reformen krävs förändringsbenägenhet, idérikedom och uthållighet något som sannerligen inte saknas här. Det är i sammanhanget viktigt att lyfta fram att planen för våra insatsförband ligger fast. Vem gör vad och mot vilken tidshorisont? Samtidigt som vi tar avstamp mot framtiden och tillsammans med försvarsmaktens ledning finner lösningar på våra utmaningar måste vi hitta balans och fördela ansvar i förhållandet Nu och Framtid. För större delar av förbandet ska fokus ligga på Här och Nu. Vi ska sträva efter att lösa våra uppgifter bättre (smartare) och effektivare. Det finns i vissa fall även anledning att vi anpassar oss till sedan tidigare fattade beslut. Argument som så har vi alltid gjort eller det beslutet gillar vi inte fungerar inte. Ett fokus på att med kvalitet lösa de uppgifter vi har idag leder mot framtida framgångar. För en livhusar finns bara en färdriktning och det är framåt Pergite! Ett tack och en uppmaning. Avslutningsvis vill jag till Er alla rikta ett tack för goda insatser under året. Dessutom skulle jag vilja uppmana Er alla att sända en särskild tanke till kollegor som är ute på internationella uppdrag under jul- och nyårshelgerna och de livhusarer som behöver ägna helgerna åt att förbereda sig själva och sina nära och kära på ännu en insats, samt de vänner som genom skador ständigt påminns om de uppoffringar och risker som dessa insatser innebär. Tycker Ni att jag låter otålig så har ni rätt jag vill framåt. Ska ni med? Dag Lidén Chef Livregementets Husarer LIVHUSAREN 7

5 Under tiden mellan första och andra världskriget började kamratföreningar bildas vid de militära förbanden. Det fanns en önskan bland dem som gjort sin värnplikt eller varit inkallade till beredskapstjänst att hålla kontakt med sina respektive förband och hålla sig informerade om vad som hände på regementet. Intresset var ömsesidigt. Genom kamratföreningarna fick förbanden även kanal ut i samhället för försvarsinformation samt en möjlighet att skapa förtroende och intresse för Försvarsmaktens verksamhet. Redan i april 1931 hade en Livhusarernas Kamratförening bildats i Göteborg och 1934 samlades ett 30-tal husarer i Skövde för att bilda Livhusarernas kamratförening i garnisonsorten bildades även en avdelning i Stockholm. Under 1970-talet tillkom lokalavdelningar i Värmland och Skåne. I stadgarna stod Livhusarernas Kamratförening är en sammanslutning av personer som, oberoende av tjänsteställning, tjänstgjort eller ännu tjänstgöra vid Kungl. Livregementets husarer. Detta innebär att kamratföreningen nästa år, 2014, har funnits i 80 år! 2001 bildades så den gemensamma kamratföreningen Livhusarernas kamratförening och denna gemensamma förening har under de följande åren utvecklats och haft ett stadigt medlemsantal på mellan personer. Vår kamratförening är inte minst idag en aktiv förening med närmare åttahundra medlemmar från 20 år och uppåt från alla delar av Sverige. Alla är inte så aktiva, men alla kan följa föreningens verksamhet på vår utmärkta hemsida eller i regementets och föreningens förnämliga tidning Livhusaren. En tidning som i år firar 50 års Jubileum! 8 LIVHUSAREN LIVHUSARERNAS KAMRATFÖRENING Många medlemmar framför sin uppskattning över att fortfarande få Livhusaren i pappersform. Inte minst har vi Jens Ramhöj att tacka för många trevliga och innehållsrika årgångar av tidningen. Vårt Regemente har nu varit förlagt och verkat i Karlsborg i snart trettio år. Skövdetiden varade ett nittiotal år flyttade sista regementet från Axvall och in i kaserner i Skövde. Det var Skaraborgs Regemente och regementet finns än i dag kvar på samma kasernområde. Vårt regemente var först på plats i Skövde. Utbildningsformer och utbildningsmål har förändrats vid flera tillfällen under de senaste hundra åren. De beridna husarerna i Skövde kunde av Uno Bohman säkert känna ett starkare samband med husarerna på Sanna hed och det uppsuttna Livregementet vid Lund än vad vi kanske gör i dag. Det finns dock fortfarande mycket starka band mellan alla de platser där regementet verkat vilket inte minst speglas i tidningen Livhusaren. Övergången från ryttarförband till motoriserat spaningsförband och fältpolis, sedermera militärpolis, i mitten på 1900 talet uppfattades som en självklar utmaning och utveckling. På samma sätt uppfattades jägarbataljonernas uppgifter som inte alltför avlägsna de uppgifter som de sista ryttarskvadronerna haft. Kavallerikasernen i Skövde var platsen för dessa förändringar. Många var tveksamma inför flyttet till Karlsborg. De lät de positiva minnena stanna i Skövde. Men det är väl kanske så att vårt regemente finns kvar tack vare flyttet till Karlsborg. I Karlsborg blev Fördelngsunderrättelsekompani och MP J skvadron nya utmaningar och inte att förglömma de förändringar som lett till regementets verksamhet i dag. Det finns mycket få platser i landet som medger så bra utbildningsförutsättningar för de förband som idag utbildas vid regementet än Karlsborg. Regementet är idag det enda arméförbandet med en egen flygplats inom kasernområdet där de snabba, lätta och rörliga enheter som förbandet utbildar lätt från sitt centrala läge kan ta sig vart som helst i Sverige och världen. En titt i vårt medlemsregister visar på att de medlemmar som upplevt sin K 3 tid i Karlsborg snart är lika många som Skövdehusarerna. Med hänsyn till detta har styrelsen bestämt att lägga mer verksamhet i Karlsborgsområdet. Förhållandet mellan antal medlemmar som fått sin utbildning i Skövde respektive Karlsborg bör de närmaste åren också påverka styrelsens sammansättning, en uppfattning som delas med valberedningen. Som vanligt har kamratföreningen under året fått ett mycket gott stöd av regementsledningen. Förståelse och stöd som naturligtvis kommer medlemmarna till godo. Vid senaste styrelsemötet fastställdes ett antal förslag till verksamheten som presenterats vid årsmötet. Det innebär att vi kan se fram mot ett trevligt och givande jubileumsår En gång livhusar, alltid livhusar! Så har det första numret av Livhusaren kommit i tryck, ej utan födslovåndor skrev redaktören ryttmästare E Sörensen i den nya tidningen som låg klar i mars Den drivande kraften bakom tidningen var sekundchefen själv, Bengt Ljungqvist, som i sitt Sekundchefen har ordet skrev att uppgiften för tidningen var att utgöra en sammanhållande länk mellan förbandet och alla livhusarer. Kamratföreningens överstyrelse drev utgivningen av tidningen fram till 1978 och tidningen var från början tänkt som ett medlemsblad och en sammanhållande länk mellan förbandet och dess kamratförening. Medlemmar i kamratföreningen skulle erhålla tidningen gratis emedan kostnaden för övriga betingade det facila priset av 2 kronor. Man kunde också prenumerera på tidningen för 4 kronor (per år). Redan 1969 var priset per styck uppe i 3 kronor per tidning. För att kunna ge ut Livhusaren krävdes pengar, mer än vad prenumerationsavgiften gav. Det första numret åstadkoms tack vare kamratföreningens avdelningar och gynnare av Livhusaren som ställt sig som garanter. Det behövdes dock mer pengar och därför inrättades en Tidningsfond till vilka bidrag var välkomna. Gynnare redan i det första numret var en lång lista på befäl vid regementet (allt från övlt Ljungqvist till öfu Brockmar) och föreningar som underofficerskåren och underbefälskåren vid regementet. Bland övriga märktes Föreningen för ädla hästavelns främjande i Skaraborgs län. I de första numren av Livhusaren fanns också annonser, något som hade försvunnit i nummer Omfattningen av det första numret var inte så stor, endast 20 sidor + omslag, att jämföra med Tidningen LIVHUSAREN så började det års Livhusar som bestod av inte mindre än 102 sidor + omslag. Förstasidans utseende kom att bestå i många år, en duvblå botten med texten Livhusaren, Kungl Livregementets husarer och Livhusarernas kamratförening tryckt i vitt förändrades färgen som blev en lite skarpare blå färg. Från 1982 bestod framsidan av ett vitt fält omgiven av en blå ram med information om vilket år och nummer det var på förstasidan, något som hade saknats tidigare och som gjort det svårt att skilja det ena numret från det andra. Innehållet i det första numret omfattade bland annat Förbandet och hembygden skriven av inte mindre än Västgöta- Bengtsson själv, en be-skrivning av och en berättelse om våra kommunionskärl, (lite av detta kommer att återges i en annan artikel i denna tidning). Ryttmästare John Rabber berättade i en artikel om utbildningen på K 3 utbildning av spaningsskvadroner och Fältpoliser, ett upprop till åldersklassen att gå med i Kamratföreningen samt en berättelse av chefen för Livskvadronen, rm Jan Widegren, från hans tjänstgöring i det Kejserliga gardeskavalleriet i Etiopien I nummer 2 av Livhusaren samma år berättades om Upplands och Södermanlands ryttarfanor mellan åren , del 1 skulle man kunna säga av en historisk berättelse om regementet som skulle återkomma genom åren. I en liten notis berättades det att två av regementets militärpoliser (ny beteckning) fått 50 kronor vardera som uppskattning för den insats de gjort i samband med en trafik olycka på väg E 3 vid Finnerödja i augusti detta år. Ett föredömligt arbete och en utomordentlig trafikdirigering ett omdöme som måste glatt deras befäl på regementet. I en fantastisk artikel berättade löjtnanten F O Hallenberg om några minnen från sin antagning som volontär och från livet på Sanna hed. Hallenberg anställdes som volontär vid K och fick pension som fanjunkare Vid sin pension utnämndes han till löjtnant i Armén. (Läs denna artikel här i årets tidning!) Under rubriken Med skvadron Blomquist i fält skildrades några episoder hämtade ur 30.Sskv historia och omfattade minnen från övningar i Värmland och från arméfältövningen 1963 i trakten av Gävle. En annan berättelse i tidningen detta år 1963 handlade om den siste trumpetaren vid Livhusarerna Wikström. När regementets musikkår drogs in 1937 skingrades dess medlemmar. Kvar vid K 3 fanns bara trumpetaren vid dåvarande 3:e skvadron som utöver att tjänstgöra som volontär också blåste alla signaler revelj, frukost, flagga, tapto, tystnad. Alla signaler fungerade. Men så kom jul och nyårshelgen. Vid kontroll visade det sig att En husar och trumpetare. Bilden troligen tagen på Sanna hed. LIVHUSAREN 9

6 Wikström inte begärt någon ledighet, trots att han liksom alla andra var berättigad till det. Han inkallades till skvadronchefen som frågade varför han inte begärt någon ledighet. Ryttmästare, jag kan inte det, för vem skall då blåsa signalerna? En sannsaga om plikttrohet! 1963 var det sju år sedan regementet avhästats och fått uppgift att utbilda spanings och fältpolisförband. I artikeln som handlade om Spaningsskvadronen kunde man läsa följande; Det är en verklig kavalleristisk uppgift att föra en spaningsskvadron. Kraven på alla chefer är faktiskt större än vid den beridna skvadronen. Genom att Spaningsskvadronen opererar inom en stor yta verkar spaningsplutonerna ofta självständigt långt ifrån varandra och från skvadronsstaben. Cheferna får inte ha skygglappar i sitt tänkande eftersom allt rör sig fortare än förr, måste besluten fattas mycket snabbt. Vi Livhusarer är mycket entusiastiska inför denna skvadron och ser med full förtröstan framtiden an. Det är alltjämt fläkt över tjänsten, och trots att hästen är borta har vi utmärkta möjligheter att behålla traditionell framåtanda och gålust. Västgöta-Bengtsson, som under många år hade guidat våra soldater på sevärdheter och historia runt om i bygden, framhöll I sin artikel om Hembygden vikten av att soldaterna blir guidade i Västergötland, men framhöll att en sådan guidning ställde särskilda krav. Den som leder 10 LIVHUSAREN en sådan här resa måste vara beredd på att kunna svara på tusen och en fråga från det unga auditoriet. Och när de då frågar vill de inte ha något svammel till svar utan de skall ha fullt sakliga uppgifter. Å andra sidan bör en ciceron inte ösa torra fakta och årtal i det oändliga över en stackars åhörarskara. Ingen lärare minns man väl med större förakt än den som gjorde historieboken till en telefonkatalog. Viktigast av allt är dock att möta pojkarna med gott humör. En redir västgötahistoria i det rätta psykologiska ögonblicket, ger den verkliga kontakten från hjärta till hjärta. Efter de orden var det väl inte underligt att Västgöta-Bengtsson fick fortsatt förtroende att guida våra soldater i många år framöver Övlt Harald Strömfeldt berättade historien om då sekundchefen Adolf Adelswärd (sekundchef ) skulle delta i pistolskjutning till häst för officerare. Inblandad i historien var en av tidens mest originella skvadronchefer Figge von Essen om viken det berättas många historier. Han stod inte på så god fot med sekundchefen Adelswärd. Adelswärd beordrade Figge att ställa en skottvan häst till hans förfogande. Då Adelswärd avlossat första skottet skenade hästen tillbaka till stallet. Figge kallades till översten som avkrävde honom en förklaring. Figge svarade: Översten bad om en skottvan häst. Denna häst hade regementsläkaren vid samma övning förra året. Han råkade skjuta hästen genom ena örat så det är den mest skottvana häst jag har Volvos utbyggnad var också en stor fråga i vid denna tidpunkt. Två stora delar av K 3 s kasern och närområde skulle lämnas över till Volvo. Redan 1 oktober 1963 lämnades en stor del av kasernområdet inklusive det fina ridhuset över och fyra år senare skulle området öster om detta med barackläger och hoppebana lämnas över. Som ersättning för det förlorade ridhuset skulle ett av stallarna byggas om till exercishall/vårdanläggning. Kamratföreningens olika skvadroner berättade i tidningen om sina förehavanden, födelsedagar och dödsfall. Traditionsvårdaren vid regementet vid denna tid fanjunkare E.B.Larsson berättade om en utflykt med Kamratföreningens Göteborgsskvadron till bland annat Limmareds glasbruk och Torpa slott. Ja, det var en kort sammanfattning av vad som inrymdes i 1963 års nummer (1 och 2) av tidningen Livhusaren. En bra början således och sedan har det fortsatt. Ansvaret för utgivningen (tryck och distribution) av tidningen låg inledningsvis på Kamratföreningens överstyrelse men regementet tog 1977 genom regementschefen Magnus Olson initiativet till en nyordning som innebar att förbandet tog över ansvaret för att ge ut tidningen. Bestämmelserna medgav detta och genom att inarbeta personalavdelningens informationsblad Kontakt med reservbefäl kunde flera syften uppnås. Ser man tillbaka på den tid som tidningen funnits har produktionen av tidningen Livhusaren blivit den sammanhållande länk mellan förbandet och alla livhusarer som sekundchefen själv, Bengt Ljungqvist, hade som ambition när tidningen såg sitt ljus i mars Utöver detta så har tidningen skapat förtroende och intresse för regementets verksamhet till gagn för rekryteringen av både befäl och värnpliktiga genom tiderna. Tidningen behöll sin form under många år. När sekundchefsbegreppet utgick i mitten på 1970-talet skedde ingen ändring i tidningen. Efter påtryckningar från Kamratföreningen behölls rubriken Sekundchefen har ordet, även om cheferna formellt var regementschefer. Efter 30-års utgivning kom tidningen med ett jubileumsnummer År 1993 ändrades utgivningen från två exemplar per år till ett per år övergick redaktörskapet av tidningen till informationschefen vid regementet och tidningen fick en modernare utformning med en verksamhetsbild på framsidan, i stället den gamla blå från 1963, och färgbildernas antal ökade. Rubriken på regementschefens inledning ändrades till Regementschefen har ordet. Under årens lopp har typen av tidningsartiklar varierat med redaktörernas intresse och teknikutvecklingen. Vissa år har artiklar skrivna av värnpliktiga dominerat för att andra år lysa med sin frånvaro. Från 1999 har tidningen speglat ett utbildningsår vid regementet sett ur befälets och soldaternas synvinkel där linjeorganisationen haft ett tydligt ansvar beslutades det i Högkvarteret att inga förbandstidningar fick ges ut i tryckt form. Anledningen till detta var att informationen i tidningen av beslutsfattarna endast uppfattades som intern och att den totala summan av tidningsproduktionen i Försvarsmakten var hög. Därmed förlorade regementet denna möjlighet att i detta format att nå ut i samhället och bidra till att skapa förtroende och intresse för regementets (och därmed också Försvarsmaktens) verksamhet. Den digitala tidningen publicerades på nätet. Många var de som hörde av sig med synpunkter på Livhusarens utgivning, den var saknad som tryckt tidning. Inför utgivningen 2010 beslöt därför kamratföreningen att stötta regementet genom att bekosta trycket av en pappersutgåva, med regementets digitala utgåva som grund, och att ge ut denna till i första hand kamratföreningens medlemmar. Detta var något som uppskattades mycket inom kamratföreningen och så har det fortsatt. Tidningen ger då även kamratföreningens styrelse en möjlighet, att på detta vis, i högre utsträckning nå medlemmarna med information och intressera andra som läser tidningen för ett medlemskap. Varje nummer av tidningen skänks också i ett antal exemplar till regementet för spridning inom och utom förbandet. På detta sätt kan kamratföreningen till stor del uppfylla ett antal av sina mål, nämligen att sprida information om regementet och dess verksamhet, att utgöra ett enande band mellan medlemmarna och att verka för att bibehålla medlemmarnas intresse för regementet, dess historia och traditioner. Jens Ramhöj 50 år med Livhusaren Redaktörer i Livhusaren Som en liten hyllning och tack till de som bidragit att tidningen har kunnat ges ut under de här 50 åren, presenteras här namnen på de som varit redaktörer eller ingått i redaktionen. Flest år i redaktionen har, som ensam redaktör eller de sista åren ingående i redaktionen, har Jens Ramhöj som till dags dato jobbat med tidningen i 15 år. Näst mest har med all naturlighet Inger Ivhammar med sina tio år! Hon har ju under dessa år suttit som spindeln i nätet på Husarbataljonen som haft ansvar för Livhusarens tillblivelse under många år. Här nedan presenteras andra som under lång tid tagit ansvar för Livhusarens tillkomst. Listan avser flest producerade nummer av tidningen. Inledningsvis kom två nummer per år. Året 1979 och från 1993 och framåt har tidningen utkommit med ett nummer per år. Flest procucerade tidningar 15 st - Jens Ramhöj 15 st - Inger Ivhammar 10 st - Uno Bohman 10 st - Bengt Sandahl 10 st - E Hedenstierna/S Ahlander 8 st - Eric Berg 7 st - Lars Pettersson 5 st - Johan Wiktorin 5 st - Kenny Sörqvist 5 st Johan Törnqvist Redaktörer för Livhusaren under 50 år 1963 nummer 1 (mars 1963) r e d rm E Sörensen bitr red rm S Ahlander 1963 nummer 2 (nov 1963) r e d rm E Hedenstierna bitr red rm S Ahlander 1964 nummer 3 (mars 1964) r e d rm E Hedenstierna bitr red rm S Ahlander 1964/2 (okt 1964) red rm E Hedenstierna bitr red rm S Ahlander 1965/1 (mars 1965) red rm E Hedenstierna bitr red rm S Ahlander 1965/2 red rm E Hedenstierna bitr red rm S Ahlander 1966/1 red rm E Hedenstierna bitr red rm S Ahlander 1966/2 red rm E Hedenstierna bitr red rm S Ahlander 1967/1 red rm E Hedenstierna bitr red rm S Ahlander 1967/2 red rm E Hedenstierna bitr red rm S Ahlander 1968/1 red rm E Hedenstierna bitr red rm S Ahlander (ny färg klarblå) 1968/2 red rm Bengt Sandahl bitr red rm S Ahlander 1969/1 red rm Bengt Sandahl bitr red lt L Cederberg 1969/2 red rm Bengt Sandahl bitr red lt L Cederberg 1970/1 red lt U Bohman bitr red fk M Tannerheim 1970/2 red lt U Bohman bitr red fk M Tannerheim 1971/1 red lt U Bohman bitr red fj P Kastenman 1971/2 red lt U Bohman bitr red fk Johansson 1972/1 red fk A Johansson bitr red fj P Kastenman 1972/2 red lt A Johansson bitr red lt G Platerud 1973/1 red lt A Johansson bitr red lt G Platerud 1973/2 red lt G Platerud LIVHUSAREN 11

7 50 år med Livhusaren 50 år med Livhusaren bitr red kn U Bohman 1974/1 red mj E Berg bitr red lt G Platerud 1983/1 redaktion: Mj Bengt Sandahl, Ingrid Bergsten, Dag Ernholdt (Livhusaren 20 år) 1990/1 redaktion: Kn Johan Törnqvist, fk Magnus Eriksson, Inger Ivhammar 2003 redaktör: Jens Ramhöj 2004 redaktör: Jens Ramhöj 1974/2 red mj E Berg bitr red lt P Segell 1983/2 redaktion: Uno Bohman, Ingrid Bergsten Ny blå färg (mörkblå ram runt den vita framsidan) 1990/2 redaktion: Kn Johan Törnqvist, fk Johan Wiktorin, fk Kenny Sörqvist, fk Magnus Åhlberg, Inger Ivhammar 2005 redaktör: Jens Ramhöj 2006 redaktör: Jens Ramhöj 1975/1 red mj E Berg bitr red lt G Platerud 1975/2 red mj E Berg bitr red lt P Segell 1976/1 red mj E Berg bitr red kn A Johansson o lt Hedström 1976/2 red kn A Johansson bitr lt N-E Nilsson o lt L-O Nilsson 1977/1 red kn U Bohman 1984/1 redaktion: Mj Bengt Sandahl, Ingrid Bergsten Minnesnummer Skövdetiden. Ny blå färg (mellanblå ram runt den vita framsidan) 1984/2 redaktion: Mj Bengt Sandahl, Britt Johansson 1985/1 redaktion: Mj Bengt Sandahl, Britt Johansson 1991/1 redaktion: Mj Tony Grepp, fk Johan Wiktorin, fk Kenny Sörqvist, fk Magnus Åhlberg, Inger Ivhammar 1991/2 redaktion: Mj Tony Grepp, fk Johan Wiktorin, fk Kenny Sörqvist, fk Magnus Åhlberg, Inger Ivhammar 1992/1 redaktion: Mj Tony Grepp, fk Johan Wiktorin, fk Kenny Sörqvist, fk Magnus Åhlberg, Inger Ivhammar 2007 redaktör: Jens Ramhöj 2008 redaktör: Jens Ramhöj 2009 redaktör: Jens Ramhöj 2010 redaktör: Jens Ramhöj 2011 redaktion: Per Ingemarsson, Ronnie Hammar, Jens Ramhöj 2012 redaktion: Per Ingemarsson, Ronnie Hammar, Jens Ramhöj 1977/2 red kn U Bohman 1978/1 red kn U Bohman 1978/2 red mj U Bohman 1979/1 red mj Eric Berg bitr red kn Carl Adam Schildt 1980/1 redaktionskommitté: Mj Eric Berg, kn Carl Adam Schildt, kn J René, lt Hallberg, lt Gunnehed, lt Ingemarsson. Utgivningstiderna under året ändras. Endast ett nummer detta år. 1981/1 redaktion: Mj Eric Berg, kn Carl Adam Schildt kn J René, lt Gunnehed, lt Ingemarsson, lt Berkelind, lt Eilertz, lt L Wilhelmsson, kn Sixten Bergsten, Ingrid Bergsten, Anne Feldt 1981/2 redaktion: Kn Carl Adam Schildt, kn J René, lt Gunnehed, lt Ingemarsson, lt Berkelind, lt Eilertz, lt L Wilhelmsson, kn Sixten Bergsten, Ingrid Bergsten, Anne Feldt 1982/1 redaktion: Ingrid Bergsten, kn S Bergsten, Anne Feldt, mj B Sandahl. Numrering på framsidan och ny layout (vitt fält omgiven av en blå ram) 1982/2 redaktion: Mj Bengt Sandahl, Ingrid Bergsten 1985/2 redaktion: Mj Bengt Sandahl, Britt Johansson 1986/1 redaktion: Kn Lars Pettersson, kn Peter Sandberg, Britt Johansson 1986/2 redaktion: Kn Lars Pettersson, kn Peter Sandberg, Britt Johansson 1987/1 redaktion: Kn Lars Pettersson, kn Peter Sandberg 1987/2 redaktion: Kn Lars Pettersson, kn Peter Sandberg 1988/1 redaktion: Kn Lars Pettersson, kn Peter Sandberg, Inger Ivhammar 1988/2 redaktion: Kn Lars Pettersson, kn Johan Törnqvist, Bengt Sandahl och Inger Ivhammar (Livhusaren 25 år) 1989/1 redaktion: Kn Lars Pettersson, kn Johan Törnqvist, Inger Ivhammar 1989/2 redaktion: Kn Johan Törnqvist, fk Magnus Eriksson, Inger Ivhammar 1992/2 redaktion: Mj Tony Grepp, fk Johan Wiktorin, fk Kenny Sörqvist, fk Magnus Åhlberg, Inger Ivhammar 1993 redaktion: Kn Sven Persson, Inger Ivhammar (tjockt jubileumsnummer 30 år) 1994 redaktion: Ola Ottosson, Inger Ivhammar 1995 redaktion: Kn Per Lovborn, Inger Ivhammar 1996 redaktion: Övlt Anders Waldén, Inger Ivhammar 1997 redaktion: Övlt Christer Bjekhagen, Inger Ivhammar 1998 Ingen tidning utkom detta år med anledning av Makedonienuppdraget 1999 redaktör: Jens Ramhöj. Ny layout bild på framsidan redaktör: Jens Ramhöj 2001 redaktör: Jens Ramhöj 2002 redaktör: Jens Ramhöj 2013 redaktion: Ronnie Hammar, Jens Ramhöj Ett stort tack till alla som varit engagerade med tidningen under dessa 50 år! Det är ett stort arbete som lagts ned för att bygga denna historiska skatt som tidningarna utgör. De skildrar ett förbands och dess personals levene i en föränderlig tid. Förbandets utbildnings- och krigsorganisation har skiftat och personalsystemet har förändrats men Livregementets husarer fortsätter att utgöra en del av Sveriges försvar och utgör en unik och effektiv länk i denna kedja. Artikeln om tidningen har skrivits av Jens Ramhöj 12 LIVHUSAREN LIVHUSAREN 13

8 KAMRATFÖRENINGENS AKTIVITETER UNDER ÅRET Regementets högtidsdag 2012 och Firandet av segern/högtidlighållande av minnet av de som stred vid Lund en tillbakablick i historien text: Jens Ramhöj Foto: Anders Nilsson o Jens Ramhöj Konsert i Garnisonskyrkan av Marinens musikkår och utbringade konungens skål. I generalssalen stod förrätten dukad (silltallrik) och när väl alla hade köpt sig en snaps stämde vi upp med klassiska husarsnapsvisor. Först var naturligtvis regementets paradsnapsvisa Så kom därin och den följdes strax av fler på initiativ av kvällens mässofficer Jens Ramhöj i ett raskt tempo. (Det gäller att hinna med att sjunga också J I kamratföreningens ordförande Uno Bohmans frånvaro hälsade Roland Johansson alla välkomna till bords och alla lät sig väl smaka av huvudrätten. Måltiden avslutades som sig bör med en hyllning och skål till kavalleriets gamle trotjänare hästen. Magnus Beer överlämnade en historisk skatt till föreningen som han hittat i ett hus han köpt. Skatten var ett antal dokument bland annat från Upplands ryttare som ju var ett av de förband som bildade Livregementet till häst 1667 och i vilket Nils Bielke tjänstgjort. Under året kommer föreningen att undersöka detta och klara ut hur vi skall förfara med dokumenten. Efter måltiden gick vi ner en trappa till bottenvåningen där vi fick kaffe och pratade kvällen lång. Trevlig stämning vid borden Lars Pettersson, Christian Thalén och Carl Torfinn Kamratföreningens middag i generalssalen, Wanäs mäss DECEMBERHÖGTID MED KAMRATFÖRENINGEN En tradition som funnits sedan kamratföreningen bildades är att delta i sitt regementes högtidlighållande av slaget vid Lund år Kamratföreningen har välvilligt och naturligt bjudits in av regementet till den tradition som levt kvar sedan slaget. Här följer först lite fakta om Kamratföreningens aktivitet 2012 och sedan lite fakta och spekulationer om hur det gått till genom åren. De utav er som har mer kunskaper hoppas jag hör av sig till mig om detta tack! Kamratföreningens aktivitet med anledning av högtidsdagen 2012 följde det mönster som gällt i många år nu - samling till regementet och inkvartering på logement följt av julkonserten i Garnisonskyrkan. Musikkår i år var Marinens musikkår, som vanligt skulle man kunna säga, efter det att Flygvapnets musikkår lagts ned. Som vanligt också var det en fantastisk föreställning vi bjöds in till, detta år fanns även en sångsolist med. Boende i Karlsborg och omgivande orter hade i stor skara hörsammat inbjudan, det finns faktiskt många som ser fram emot denna konsert inför nästa år direkt efter den förra. Att lyssna till denna professionella musikkår, som på ett uppsluppet och trivsamt sätt spelar både klassiska och traditionella stycken knutna till julfirandet är en upplevelse. De som sedan, i likhet med kamratföreningen, har möjlighet att lyssna till kåren även på högtidsdagens morgon är att gratulera. Inte mindre än 76 st kamratföreningsmedlemmar hade anmält sig i år men några var tvungna att stanna hemma med anledning av väder och vind, sjukdomar mm. Assar Lidén och Roland Johansson förde som vanligt befälet över inkvarteringen och efter anläggande av rätt klädsel samlades föreningen i kyrkan för att njuta av den sedvanliga julkonserten där. Efter konserten samlades medlemmarna på mässen, hälsade varandra välkomna Magnus Beer och Roland Johansson Thorp, Jan- Erik Vahlne, Olav Robertsson och Björn Mungsgård Trevlig kväll med kamratföreningen 14 LIVHUSAREN LIVHUSAREN 15

9 Fredagen den 7 december vaknade medlemmarna upp, ett antal befann sig vara på ett logement i Karlsborgs fästning. Efter en frukost i korridoren var det dags för glögg. Utanför västra befälsbyggnaden hade Erik Wigholm sett till att det fanns varm glögg och pepparkakor och där samlades alla i väntan på att regementet skulle ankomma fästningen efter att ha ställt upp på heden och marscherat genom Karlsborg i den tidiga morgonstunden. Det var dags för korum och ceremoni i Garnisonkyrkan. Stämningen när Marinens musikkår stämde upp med Svensk ryttarsignalmarsch var som vanligt magisk och alla hälsade regementets standar när det fördes in till sin plats till vänster om koret. Den enda fadäsen i år var att kantorn inte lät oss höra musiken spela korumsslag utan i stället klämde i med psalmen direkt efter det att regementschefen beordrat Korum lediga!. Det var fantastiskt att se hur snabb trumslagaren som var på väg 16 LIVHUSAREN Jens Ramhöj leder allsången på kvällen uppför altargången fann sig när orgelmusiken började. Verkligen professionellt. Regementschefens tal omfattade utöver tillbakablicken mot 1676 i år även regementets uppdrag i Afghanistan som inleddes redan 2011 och avslutades Kaffe och årsmöte med kamratföreningen Efter att ha honorerat ett antal anställda vid regementet var det dags för kaffe och tårta på mässen följt av föreningens årsmöte. Högtidslunchen i Militärrestaurangen Kastanjen avslutade kamratföreningens möte för denna gång. Som vanligt såg alla direkt förväntansfullt fram emot nästa års begivenheter. Firandet av segern/ högtidlighållandet av minnet av de som stred i slaget vid Lund 1676 en liten tillbakablick. Att man direkt efter striden firade segern var helt naturligt. Med åren har firandet mer och mer övergått till att högtidlighålla minnet av de som stred för Sveriges väl och som i hög grad fick plikta med sina liv i detta vällovliga syfte. I dag på regementets högtidsdag inkluderar vi också de Livhusarer som omkommit i tjänsten allt sedan 1676 och framåt. Den minnesplats som regementet upprättat i en del av Fästningskyrkan berättar just om detta. Omedelbart efter slaget startade Karl XI en tradition (utan att han tänkte på det just då) genom att äta en bättre middag och jag kan inte tänka mig annat än att man varje år därefter, på just den 4:e december, åt en middag tillsammans för att fira segern. Detta kan man naturligtvis forska om och klara ut exakt. När vi kom längre fram i tiden, på 1800-talets andra hälft, då staben på regementet var lokaliserad till Örebro, fullföljde man naturligtvis denna tradition. Man hade ju inte hela förbandet där men chefen och staben var där. Detta gällde nog under hela indelningsverkets tid. Den 4 dec 1904 utnämndes denna dag till regementets högtidsdag och man fullföljde man traditionen, att äta en middag just på den 4 december, oavsett vilken veckodag det var. Soldaterna då, dvs under värnpliktstiden, fick en ledig dag, innebärande att man fick ta på sig sin finaste uniform, man behövde inte deltaga i någon utbildning denna dag, men fick naturligtvis ta hand om sin häst, göra rent i stallet, ha lite inre tjänst mm Det blev i alla fall en speciell dag som bröt av mot det vanliga. Lite längre fram startade traditionen med att marschera till kyrkan för korum vilket man gjorde på eftermiddagen med ett fackeltåg. Ceremonin i kyrkan byggdes på efterhand men omfattade från första dagen regementschefens (sekundchefens) tal om hur slaget vid Lund gått till och tankarna på dem som stred där. Så, av praktiska skäl flyttades självaste 4 december till närmast liggande fredag och regementet bjöd in kamratföreningen, anhöriga och ett antal särskilt inbjudna att komma på besök. Marschen till kyrkan flyttades till morgonen så att det skalle vara klart inför dagens besök. Förevisningar för de anhöriga och kamratföreningen infördes. Guidning av soldaterna på museet infördes. När vi kom till Karlsborg så frågade vi oss hur vi skulle fortsätta denna tradition. Det var ju inte så långt till kyrkan Vi började då med att ställa upp på Heden och sedan marschera till kyrkan därifrån. Vi förändrade alltså det tidigare sättet att göra något men behöll traditionen. Vi fortsatte med att bjuda in kamratföreningen men förevisningarna blev mer för oss själva. De olika utbildningsenheterna visade upp sin verksamhet för varandra i och kring fästningen och soldaterna från Signalenheten, Fallskärmsjägarskolan och Kavallerienheten gick runt i ett stationssystem. När S 2 lagts ner försvann förevisningarna som flyttades till den besöksdag som uppstod i och med att vi startade traditionen kring baskerceremonin som tidigare skett inom respektive pluton och skvadron. Nu kom denna att genomföras i en regementsceremoni ledd av regementschefen dit anhöriga inbjöds. För att knyta an till historien och kunna göra ungefär som husarerna gjorde den 4 december utanför Lund 1676, så införde vi att soldaterna inte fick frukost i matsalen utan frukosten skulle ätas utomhus, i eldarnas sken, i kylan, liksom man hade gjort Och hur gick det till då på den tiden 1676 alltså? Jo man vaknade, fick i sig något i magen alltifrån en brödbit, brännvin, soppa eller vad man kunde uppbringa. Man ställde upp, i eldarnas sken och värme om det gick och till truppen kom fältprästerna som genomförde korum (nattvard/gudstjänst/ några guds ord på vägen) och välsignade soldaterna. Därefter marscherade man ut i striden. Så, nu på 2000-talet lämnade vi matsalen som plats för morgonmålet och flyttade ut detta till Heden där vi utspisade soldaterna med soppa o bröd, regementschefen tog befälet och vi marscherade till kyrkan och prästen i stället för att denne skulle komma ut till truppen. I stället för att gå ut i strid i dag så genomför vi en ceremoni där vi högtidlighåller minnet av de som stridit och dött för Sveriges väl i striden vid Lund 1676 men vi tänker som sagt också på dem som kämpat på andra slagfält/ övningsplatser och omkommit i tjänsten sedan dess. När detta var klart gick vi ut för att ta itu med dagen, vilket innebär att alla bjöds på kaffe och tårta, alla soldater guidades på museet i regementets historia (seden kom tillbaka igen), KBS genomförde under ett antal år ett teaterstycke om slaget vid Lund, externa föreläsare pratade om utlandstjänst etcetera. Det blev en speciell dag för soldater och befäl. Detta, att högtidlighålla minnet av slaget vid Lund och de som stred för regementet och landet där, är en tradition som växt sig fast vid regementet och som knyter oss samman. Det som kännetecknade regementet då, är det samma som kännetecknat regementet under alla år i de olika krigsförband som utbildats. Det är inte förbanden i sig utan den anda och känsla som kännetecknar personalen. Denna anda kommer inte av sig själv utan den måste bibringas den enskilde under utbildning och träning och vi måste vara stolta över den. Den kännetecknas av framåtanda, initiativförmåga och förbandskänsla och förmågor som snabbhet, överraskningsförmåga samt en förståelse och förmåga avseende underrättelsetjänst. Det kännetecknade kavalleriet på 1600-talet och det kännetecknar regementet idag. LIVHUSAREN 17

10 18 LIVHUSAREN Kamratföreningens vårupptakt 2013 ärtsoppa på Bjärsjö skjutfält Torsdagen den 18 april samlades ett 25 tal medlemmar i kamratföreningen till samlingsplatsen på Axevalla hed för att fullfölja traditionen sedan ett antal år tillbaka, att inleda verksamhetsåret med torsdagsärtsoppa. Målet för mötet denna gång var K 3 s gamla skjutfält Bjärsjö på Billingesluttningen. Många kända ansikten var det och glädjande att se alla gamla kamrater. Även en ny kamrat hade hörsammat inbjudan, det var Bertil Sköld, husar sedan värnplikten Med Mats T-son Tannerheim som plutonchef och Uno Bohman som skvadronchef fanns det många historier att berätta. (Några av dem återges i denna tidning) Efter uppropet indelades deltagarna i fältpostnummer, dvs grupper om 3-4 som hade till uppgift att säkerställa transporten, svara på frågor och delta i fältpostlotteriet senare på kvällen. När uppropet var genomfört och indelningen var klar visade det sig att en man stod kvar - Yngve Persson hade blivit bortglömd. Detta rättades omedelbart till och han inlemmades i gemenskapen igen. I samband med uppropet berättade naturligtvis Uno historier, bland annat om den fagre lt Cederboms besök hos frisören i Axevall I Johan Thorps frånvaro utgick tyvärr alla frågor med anknytning till årtalet 1858! Hovslagaren Herrmansson förärades boken Instruktion för hovslagare från 1968 som pris för rätt svar på en av alla frågor som ställdes på parkeringsplatsen! Tänk att ge ut en ny instruktionsbok när hästens tid i försvaret i stort sett var avslutad. Soldatutbildningen till häst hade ju avslutats vid K 3 redan 1956, endast befälshästar fanns kvar fram till På väg mot Bjärsjö Då var det dags att framrycka mot Bjärsjö. På vägen gjordes ett stopp på Opelmuseet i Norra Lundby där entusiasten Inge Andersson berättade om de 25 ögonstenar han presenterade i sin utställning. Han hade dock ytterligare bilar i förråd, totalt 60 st gamla Opelbilar från olika årtal. Vi mötte en fantastiskt energisk man med många strängar på sin lyra. Hur han hunnit med allt är en gåta men kunde delvis förklarats med att han sedan lång tid tillbaka endast sovit tre timmar per natt. Trots detta verkade han i våra ögon mycket pigg! Bland de gamla oplarna fanns flera med militära beteckningar som exempelvis Kadett, Kapitän och Admiral vilket naturligtvis gladda våra militärhjärtan. Bjärsjö skjutfält en bekant syn för de flesta. Ombaackning på smööör o bröööd! Då var vi framme på Bjärsjö och de välbekanta byggnaderna stod kvar befälsbaracken, matsalen, expeditionen, målboden. Lite mer sly/träd var det sedan fältets glansdagar men det var med avsikt berättade Stig Lindgren. Buskar och träd kom till i samband med att fältet slutade att vara skjutfält och övergick till att vara skjutplats med två skjutbanor. När vi stod där framför matsalen/ värmestugan kunde vi i våra sinnen nästan höra Ombacka- Bengtssons röst När kommer maten?, Ombaaackning på smööör och brööd! och Blev det något över?. Minnena från denna plats bara rasade över oss alla alla skjutningar som genomförts. Minnena från vapenövningarna på sommaren på alla understödsvapen och stridsskjutningar. Det berättades historier om Mats Tannerheims rökövning, om Smedbergs och öfu Edkvists eldexercisövning, om den försvunna 912 an och andra minnen från vapenövningar och stridsskjutningar. Jag själv har minnen från fångövningar och bland annat från en övning med PBS, ledd av Mats Tannerheim, omfattande växelvis framryckning med pv-pjäs och grg-grupp. Det var fart och fläkt och man kunde uppleva en saknad efter Spaningsplutonen. Ett annat minne som etsat sig fast var när N-E Nilsson och jag var ansvariga för granatgevärsutbildningen på 4 skv och vi hade förlagt en skarpskjutning till Bjärsjö. Ett samtidigt eldöppnande med 12 granatgevär det gör vi inte om igen Här har folk övat sedan 1800-talet Bjärsjö är ett gammalt skjutfält från 1800-talet och under Gustav Malmströms tid som chef blev fältet mer eller mindre K 3 s skjutfält. Ansvariga för fältet Skjutfältet från ovan var efter Ombacka-Bengtsson, Uno Pettersson, och när K 3 flyttade till Karlsborg stannade Stig Läth kvar i Skövde och blev skjutfältsbefäl på Bjärsjö under 10 år ( ) tog Stig Lindgren över ansvaret och nu finns en 300 metersbana och ett rörligt mål på 150 m. Uno Bohman berättade om sin första kontakt med fältet. Det var när han med en pluton i nattens mörker skulle ta sig över hela Billingen till Bjärsjö. Hade han inte haft Kenneth Wester som ställföreträdare så hade han väl aldrig hittat fram! Bertil Sköld, husar sedan värnplikten , berättade om övningar på och kring Billingesluttningen, bad i Bjärsjön och långa marscher mot Skövde. Som tillhörig Tannerheims pluton skulle man bara vara bäst! (och det blev man också). Läs mer i tidningen i en artikel av Bertil. Dags för ärtsoppa och förhör Efter rundvandringen och ett besök i målboden var det dags att ta sig till matsalsbyggnaden för lite värmande ärtsoppa. På plats fanns kockarna från IFK Axevall som ju två år i rad utspisat oss med den mest fantastiska ärtsoppa. Den smakar precis som kronans ärtsoppa gjorde förr. Med en stor tallrik ärtsoppa med smööör och bröööd samt en liten punsch för de som önskade bänkade vi oss fältpostvis i den välbekanta lokalen. Tänk om den kunde berätta om allt som försiggått här Det var dags för redovisning av uppgiften allmän soldatkunskap från respektive fältpost och förhör på SoldF 1972 års upplaga. Det var imponerande kunskaper som medlemmarna uppvisade sa Uno, enväldig domare, efter förhöret. det visar på vilken fin utbildning de fått på regementet!. För rätta svar och djupa kunskaper belönades ett antal husarer med en guldhäst (i stället för en guldstjärna som man kunde få i skolan på den tiden det begav sig). Dragning i Fältpostlotteriet Efter förhöret och en ombackning av ärtsoppan genomfördes dragning i Fältpostlotteriet. Inte mindre än fem dragningar skedde och för att få pris var man tvungen att uppfylla vissa krav. Kraven var 1) man var tvungen att ha gjort värnplikten och komma ihåg sin plutonchefs namn 2) Inneha en Canonkamera och vara samlare av pennor 3)Ha fyllt minst 75 år och fortfarande vara travtränare 4) Vara ägare av en grå Volvo 945 5) Ha tagit studenten i Skara 1968 (skaradjäkne). Medlemmarna observerade att Uno Bohman, som genomfört hela kvällen utan att nämna ordet Skaradjäkne, ändå lyckades få in detta på slutet Föreningens styrelse tackade alla för trevlig samvaro under kvällen och ett särskilt tack till Fältpostcheferna för deras insats! Med de orden avslutades kamratföreningens vårupptakt och med förhoppningar om ett snart återseende på vårresan till Halmstad skiljdes vi åt. Belönade med guldhäst Björn Johansson. Österblom, Stävemyr, Eilertz och Wigholm LIVHUSAREN 19

11 VÅRRESA - MED KAMRATFÖRENINGEN I REGEMENTETS FOTSPÅR Text: Jens Ramhöj Bild: Anders Nilsson och Jens Ramhöj Bengt Olander berättar i ord, bild och sång! var verkligen underhållande. I en paus bjöds vi på öl/svagdricka serverad ur speciella muggar som togs fram vid ett gästabud som arrangerades i Halmstad Samvaro på mässen Efter det att vi både i teori och på bild hade hört om slaget vid Fyllebro, gjorde vi uppsittning och åkte ut till platsen för slaget. Halmstads kommun hade satt upp ett minnesmärke på den plats svenskarna stod och såg ner mot danskarna vid Fylleån. Kommunen hade dessutom lyckats att måla hela rondellen som låg bredvid i de svenska och danska färgerna så att ingen skulle missa platsen. Det såg ju inte riktigt ut som på 1600-talet naturligtvis men med kartans hjälp kunde vi se slagfältet framför oss. Vi tackade Bengt Olander för föredraget mm och ställde kosan mot Luftvärnsregementet (gamla I 16). Inledning Vårresan i år gick till Halmstad för att studera Slaget vid Halmstad, ett slag som återfinns på vårt standar men som kommit lite i skymundan för Slaget vid Lund samma år. Slaget hade emellertid säkerligen psykologisk positiv effekt för såväl Konungen som för förbandet i sig. Först berättas om vårresan som sådan och därefter kommer en berättelse om slaget. Vårresa med kamratföreningen Vårresan startade som vanligt tidigt på morgonen i Karlsborg, då föreningens ständiga chaufför Mats Svenningsson hälsade Karlsborgarna och Närkeborna välkomna ombord. Efter att ha tagit ombord kamrater i både Skövde, Skara, Alingsås och Göteborg tog vi en välbehövlig 20 LIVHUSAREN lunchpaus i Mölndal. Väl framme vid Halmstads slott möttes vi av ytterligare ett antal livhusarer som väntade på oss i sällskap med slottsfrun själv, Dorrit von Renteln. Hon inledde med att kort berätta om slottet som byggdes för den danske kungen Christian den IV. (Christian den IV hann under sin regenttid också med att anlägga ett antal städer bland annat Kristianstad i Skåne som har Christian IV:s sigill som sitt stadsvapen än idag och är den enda staden i världen med en utländsk kungs sigill som sitt stadsvapen). Slottet i Halmstad Halmstads slott byggdes som ett lustslott för nöje och avkoppling. Slottet är mer att likna vid tidens danska lantslott än vid de stora kungliga praktfulla slottsanläggningarna. Med freden i Brömsebro den 13 augusti 1645 och slutligen freden i Roskilde den 26 februari 1658 blev slottet svenskt och bostad för landshövdingen i Halland samt residens för svenska regeringen vid besök i staden. Mycket bra och underhållande föredrag Dorrit von Renteln visade sig vara gift med föredragshållaren själv, Bengt Olander, som hon presenterade nere i slottets källarvalv. Denne man Bengt Olander visade sig vara en mångfacitterad man med många strängar på sin lyra. Iklädd uniform från Karl XII dagar berättade han om de skånska krigen mellan 1675 och 1679 med tonvikt på Slaget vid Halmstad naturligtvis. Bengt Olander bjöd på sig Dorrit von Renteln själv och levde sig in i tiden som en soldat som var med på 1600-talet. Han berättade målande om soldater och slag och ibland tog han fram sin lyra (gitarren) och sjöng för oss. Det Inkvartering, ombyte och middag Ulf Navå från regementet hälsade oss välkomna till regementet och såg till att vi blev inkvarterade. Efter ombyte så samlades vi på mässen där vi fick en intressant guidning. I ett av rummen stod Osquar och hans vänner, en samling statyetter med sin historia från Karlsborg och artilleriförbandet där. Historien har jag hört tidigare men statyetterna var en ny bekantskap för de flesta. En god middag följde med sill och snaps med tillhörande husarsnapsvisor och efter det varmrätt. Mätta och glada slog vi oss ner i salongerna och pratade Vice ordföranden Roland Johansson hälsar välkomna till bords! Guidning på Lv 6 mäss. Ulf Navå guidar. LIVHUSAREN 21

12 en stund innan vi drog oss tillbaka. Av våra tre logement var ett av dem fyllt med liv och glam. Ingen hade lust att gå och lägga sig för tidigt Det fantastiska var bara att detta logement var det som var först uppstiget och städat nästa morgon. Luftvärnsregementet en modern garnison som vädrar morgonluft Söndag morgon inleddes med frukost i militärrestaurangen där också ett antal anställda soldater åt sin morgonmat. står ju som ett exempel på alla de garnisonsmuseer som fanns vid alla förband förr i tiden. En del i museet handlade som sagt om seriefiguren 91 an Karlsson. Denne seriefigur är dock inte bara en påhittad figur utan var högst levande i Halmstad. Tecknaren till serien 91 an Karlsson var nämligen Rudolf Pettersson som gjort värnplikten på Hallands regemente I 16 och hämtade förebilderna till officerarna i serien från just I 16 Information om Luftvärnsregementet Nästa punkt på programmet var information om dagens verksamhet. Mj Joakim Bergkvist (stf SC) berättade om läget vid Lv 6. Han inledde med att de på Luftvärnsregementet har sju kamratföreningar att stödja. Han berättade vidare om garnisonen, rekryteringsläget och soldaterna på regementet. En ny tysk luftvärnsrobot är på väg in och förbandet vädrar morgonluft! En intressant berättelse handlade om stödet till den brittiska OS organisationen förra året då Sverige och närmare bestämt Luftvärnsregementet bidrog med radarstöd. Besök på museet Efter detta var det dags för ett besök på Garnisonsmuseet med ingående 91 an museet. Den för de fd aktiva på K 3 välbekante majoren Göran Blomqvist, guidade oss i museets vindlande utrymmen. Museet Vi fick under vår guidning på mässen och i museet stifta bekantskap medoriginalen till såväl major Morgonkröök som överste Gyllenskalp. Öv Bror Mörcke alias öv Gyllenskalp, regch I Guidning på Garnisonsmuseet eller 91:an museet som det också kallas. Hästar fanns det här också!! Med en intressant vistelse i Halmstad bakom oss tackade vi Luftvärnsregementet för allt stöd och gjorde uppsittning i bussen igen för transport hem via Göteborg. Framåt kvällen var alla på plats i hemmen fyllda av minnen från denna intressanta helg. SLAGET VID HALMSTAD 17 AUGUSTI 1676 Tittar vi närmare på vårt standar så finns där tretton segernamn. I samband med regementets högtidsdag får vi livhusarer varje år höra regementschefen berätta om det slag som vi än i dag högtidlighåller minnet av slaget vid Lund. Vi gör det dels för att hedra våra anfäder och alla de som dog i detta blodiga slag men också för att vårt regementes ursprung räknas från Livregementet till häst upprättat 1667 och som lett av sin Kung Karl XI och öv Nils Bjelke gjorde avgörande insatser där. Ett annat segernamn på standaret är Halmstad Men, vad hände egentligen där? Och på vilket sätt bidrog våra förfäder i Livregementet till häst till segern i detta slag? Det var just dessa intressanta frågor som fick Livhusarernas kamratförening att planlägga vårresan år 2013 för att titta närmare på vad som hände i detta slag, Slaget vid Halmstad, eller Slaget vid Fyllebro som det också kallas. Allt utspelade sig den 17 augusti Styrelsen vill passa på att tacka Sven Oscarsson i föreningen som under ett flertal år forskat i och argumenterat för att se närmare på detta slag. Tyvärr kunde han inte närvara denna gång. Lite bakgrund först om den svåra tid som Sverige befann sig i Det var en svår tid för Sverige. 30 åriga kriget hade slutat Drottning Kristina abdikerade 1654 och efterträddes av sin kusin Karl X Gustav. Efter Kung Karl X tillträde planerade Sverige för krig. Ett alternativ var att anfalla Danmark och det andra var att anfalla österut, där både Ryssland och Polen fanns som dessutom låg i krig med varandra. För den svenska utrikespolitiken var det viktigt att Ryssland inte fick makt över de polska kuststäderna. Samtidigt såg man Ryssland som ett verkligt hot mot Sverige, som när som helst skulle kunna slå till blev beslutet blev att anfalla Polen. Karl X leder den svenska armén som inledningsvis hade stora framgångar. Ett år därefter 1656 förklarar både Ryssland och Danmark krig och i detta läge gör Kungen en plötslig kovändning, lämnade endast en mindre styrka i Polen och framrycker med de svenska trupperna mot Danmark. Kriget slutade med svensk seger efter det avgörande tåget över bält vilket resulterade i den för Sverige mycket förmånliga freden i Roskilde Fredsöverenskommelsen innebar att Sverige fick Skåne, Blekinge, Halland för gott (i freden i Brömsebro 1645 hade Sverige fått Halland på 30 år), Bohuslän, Bornholm, Trondheims län. År 1676 ett avgörande år i Sveriges historia Fredsöverenskommelsen i Roskilde varade inte mer än 18 år, till I april detta år landsteg danskarna på Gotland och den 1 maj var hela ön ockuperad. Den 1 juni besegrades den svenska flottan vid Ölands södra udde och en dansk-norsk armé marscherade in i Sverige från Norge. Den 29 juni landsteg danskarna vid Råå i Skåne. Den 4 juli kapitulerade Helsingborg. Den 3 augusti kapitulerade Landskrona. Den 6 augusti sände danske kungen Christian V 4000 man för att inta Halmstad som belägras och går sedan med resten av den danska hären mot Kristianstad. Den 15:e augusti intas Kristianstad. Läget var således kritiskt som var och en förstår! I detta skede, den 9:e augusti, befann sig Kung Karl XI med en svensk armé på man i Växjö. De flesta rådgivarna till kungen förespråkar att gå mot Kristianstad och nå ett avgörande med danskarna där. 22 LIVHUSAREN LIVHUSAREN 23

13 General Rutger von Ascheberg däremot, argumenterade för att man först skulle bryta belägringen av Halmstad. Anledningen till detta var att man skulle hindra danskarna att gå vidare mot och anfalla Göteborg. (Hade Göteborg blivit taget och Sverige kanske anfallits av andra länder så är det ingen som vet hur kriget skulle slutat och frågan är om Sverige existerat som stat överhuvudtaget). Snabbmarsch mot Halmstad Karl XI följde von Aschebergs förslag och beslutade att gå mot Halmstad. Efter en ilmarsch mellan den 10 augusti och den 17 augusti var man framme. (De förflyttade sig ca 20 mil på sju dagar (ca tre mil per dag). En imponerande marsch! I Knäred där man befinner sig den 16 augusti, får man underrättelser om att danskarna vet att svenskarna är på marsch mot dem. Karl XI avdelar då 5000 man (tre bataljoner infanteri och resterande del kavalleri) som framryckte mot Trönninge där de var en dag senare och sedan vidare mot Halmstad där de nådde Fyllingehöjden. Bjelke beordrade trupperna att ta en bit halm och sätta i mössan då det var mycket svårt att på slagfältet skilja vän från fiende (något som de fortsatte med i slaget vid Lund - Uniformsfloran var stor och varierande). Uppe på Fyllingehöjden såg 24 LIVHUSAREN Marschvägen mot Halmstad man danskarna där nere mot Fylleån. Svenskarna skulle just ställa upp i slagordning när chefen för Livregementet till häst, Nils Bjelke, som fått sin kavalleriutbildning i Frankrike, red fram till Kungen och anhöll om att få inleda striden genom att anfalla på franskt vis, dvs ett snabbt kavallerianfall (kavallerichock). Kavallerichock Med 3000 kavallerister, varav hälften vid Livregementet till häst, anfölls danskarna som blev totalt överraskade. De hade trott Kung Karl XI att svenskarna skulle inleda på normalt sätt dvs med karakoll där man sakta red fram emot fienden på flera led linje och avlossade sin pistoler för att på detta sätt utmatta fienden innan det blev dags för anfall. Från Fyllingehöjden stormade i stället 3000 kavallerister under ledning av överste Bjelke ner Slagordning Blå är Svenskar. Rektanglarna 2, 3, 4 är Livregementet till häst mot danskarna med värjan i högsta hugg. Danskarna, som grupperat med Fylleån bakom sig och i en krök av ån för att förhindra att de blev kringrända, togs på sängen. Danskarna insåg att Fylleån, som skulle hindra att de blev kringrända samtidigt utgjorde ett hinder för en ordnad reträtt och blev en fälla. Det var svenskarna med 5000 man mot danskarnas ca 4000 man. Slaget var snabbt över Efter minuter var slaget avgjort. Svenskarna högg in i danskarna och det blev lite mer av en slakt än vad som var tänkt. Säkert var det många stunder av oförrätt som hämnades i denna stund. De svenska förlusterna uppgick till stycken emedan Danskarna förlorade 1500 man i stupade och lika många till som tillfångatagna. Efter slaget - middag på slottet och återhämtning Svenskarna drogs sig tillbaka mot Getinge kyrka där de slog läger. Den danska hären retirerade mot Lund för att senare sammanstråla med resten av den danska hären inför det slag som komma skulle om ca tre månader. Innan dess stod många umbäranden framför dörren med dåligt väder, lite mat, sjukdomar som härjade, infektioner och död. Men, den 4 december 1676 stod det stora avgörandet utanför Lund som vi som Livhusarer så väl känner till. Livregementet var också med i slaget vid Landskrona 1677 innan det blev det så äntligen fred som bekräftades i Lund 1680 och Sverige gick i union med Danmark en tid i fredens tecken Tiden som följde blev en fredlig tid där kung Karl XI förvandlades från krigarkung till fredskung. Karl XI hann fram till sin död 1697 med ett antal reformer. Han insåg exempelvis faran med nedrustning och tog tag i Gustav Vasas idé och byggde upp indelningsverket. Han genomförde ett antal åtgärder för att stärka den svenska ekonomin och såg till att folket ägde en större del än tidigare. Han insåg mobiliseringssvårigheter och flottans prekära läge under vinterhalvåret och anlade därför en stad och tillika flottbas i södra Sverige - Karlskrona. Han gifte sig med den danska prinsessan Ulrika Eleonora som han lät bygga Karlbergs slott till. Snart startade oroligheterna igen med det stora nordiska kriget lett av kung Karl XII år År 1706 hade den svenska hären under ledning av Karl XII besegrat nästan alla fiender förutom Ryssland, men fälttågen fick ett katastrofalt slut med slaget vid Poltava REGEMENTETS BESÖKSDAG 31 AUGUSTI Lördagen den 31 augusti genomförde regementet en besöksdag i syfte att ge både kamratföreningarna och allmänheten en möjlighet att få se lite av regementets verksamhet. Under dagen genomfördes ett antal föredrag på Soldathemmet, en materielförevisning på kyrkplan och en förevisning kallad Undsättning på Heden. Kamratföreningens verksamhet var planerad till att omfatta en samling redan på fredagen och ge möjlighet för medlemmarna att övernatta på regementet. Syftet var att ge sugna medlemmar en möjlighet att närvara vid besöksdagen och samtidigt umgås med andra medlemmar under värdiga former. 11 medlemmar, som hade anmält sig till ett FrivilligtFörbandsÖvningsdygn, anslöt vid Gula Villan under eftermiddagen samt inkvarterades där eller i tvåbäddsrum på flottiljområdet. Efter inkvartering så samlades deltagarna, till fots, på ett av Karlsborgs näringsställen där en enklare måltid intogs. Efter maten styrdes stegen mot mässen där kamratföreningsmedlemmen Inger Ivhammar försåg oss med önskade varor från baren. Kommer du ihåg... Det blev mycket kommer du ihåg, vilket, som ofta i dessa sammanhang, innebar att den som fick frågan inte hade en aning om ärendet, så klockan passerade 24 med råge, innan det var dags att gå till sängs. Text och bild: Johan Thorp Efter frukost i regementets matsal eller Gula Villan så återsamlades styrkan vid kamratföreningens utställningslokal / tält på Fästningstorget kl där ytterligare två medlemmar anslöt. Efter en stunds samvaro så gick var och en för att titta eller lyssna på de delar av besöksdagsprogrammet som passade och med detta var den organiserade delen av FFÖ: n slut. Några nya medlemmar Under dagen så var det flera föreningsmedlemmar som passerade utställningslokalen eller syntes i vimlet. Även icke medlemmar passerade tältet och Stefan Petterzon och det slutade med att föreningen fick ytterligare fem medlemmar. Besöksdagen avslutades med en förevisning av olika metoder att undsätta en pilot i ett stridsområde. Två fallskärmsjägare luftlandsattes från en Hercules för att hjälpa piloten. Fienden satte dock käppar i hjulet för detta och fick bekämpas av en pluton ur 7. Bataljonen (fd 31 Luftburna bataljonen). Utöver Livhusarernas kamratförening var en mängd gamla fallskärmsjägare ur Fallskärmsjägarklubben på plats samt ett antal övriga besökare. Nöjda deltagare Det verkade som samtliga FFÖ deltagare var nöjda med dygnet och även med det de upplevt av besöksdagen. Övningsledningen bestod av Stefan Petterzon och Gunnar Larson och de hade löst uppgiften med den äran. Av FFÖ deltagarna saknas bild på Dan Roskvist, Sven Oscarsson, samt fotografen, tillika skribenten Johan Thorp. Johan Thorp Bilden: Från vänster: Oskar Fredén, Mattias Huss Malmborg, Ted Karlsson, Anders Waller, (halvt dold) Göran Törner, Jonas Isaksson, Per Magnusson, Fredrik Svenningsson (tillkom under lördagen), Christer Olsson, Stig Lindgren (tillkom också under lördagen) och Arne Björklund. LIVHUSAREN 25

14 En av anledningarna till att husarerna gärna övade på Axvalla hed var detta - den sanka marken. Vatten så långt ögat når vissa tider på året. Bakgrund till Livet på Sanna hed Berättelsen som följer, Livet på Sanna hed, utspelar sig i slutet av 1800-talet och är skriven av fanjunkaren F O Hallenberg, född 1876 och anställdes som volontär vid Livregementets husarer Den tid som F O Hallenberg berättar om utspelar sig i skiftet mellan tal, mellan indelningsverkets system med stamanställd personal och värnpliktssystemet, och i en period där regementets fortsatta utbildningsplats diskuterades. Det kan vara intressant att läsa nedanstående berättelse först för att få en bakgrund om regementet situation i denna tid. F O Hallenberg började sin bana som volontär vid Kungliga Livregementets husarer 1894, 18 år gammal. Tog underofficersexamen två år senare 1896, blev sergeant 1901 och fanjunkare Han fick pension från aktiv tjänst 1926 och blev i samband med det befordrad till löjtnant i Armén. En volontär vid den tiden måste vara minst 17 år gammal vid antagandet då han kontraktsanställdes. Kontraktet omfattade en tid av 2 4 år. Då denna kontraktstid gått ut kunde man förlänga den med 1-2 år i taget. En obefordrad volontär fick stanna kvar i tjänst i sex tjänsteår eller till max 28 års ålder. Var volontären befordrad fick han kvarstå till 32 års ålder. Regementsstaben (+) var under åren 1836 till 1905 förlagd till Örebro emedan regementsmötena huvudsakligen var på Sanna hed eller på Axevalla hed. Under Örebrotiden kallades förbandet ibland Närkes husarer. I centrala Örebro fanns Husar- Text: Jens Ramhöj Bilder: Fästningsmuseet, K 3 arkiv. Fakta ur boken Livhusarerna stallet, som var en byggnad, belägen där Henry Allards park (tidigare Centralparken) ligger idag. Huset byggdes år 1777 som ett kronobränneri. Det nedlades redan tio år senare, Fram till 1835 användes huset som kronomagasin. Under Riksdagen år 1810 och Riksdagen år 1812 hade riddarskapet och adeln här sin samlingsplats. År 1835 togs huset i besittning av Husarkåren (Livregementets husarer). I bottenvåningen Uoffmässen på Sanna hed fanns stallet och i övervåningen logerades ett 100-tal husarer. Övervåningen användes även som matsal, lektionssal och gymnastiksal. Fram till 1890 bedrevs här utbildningen av nya rekryter och remonter som efter 1890 flyttades till Skövde. Regements- och förvaltningsexpeditionens kanslihus uppfördes under åren Det ligger vid Olaigatan 21 i Örebro. I huset fanns utrymmen för regementsexpeditionen, officersmäss, sjukrum, arrester samt lektionssal byggdes också ett ridhus. När Livregementets husarer 1905 omlokaliserades till Skövde övertogs fastigheten av Livregementets grenadjärer (I 3). I Skövde fanns redan sedan ett antal år tillbaka Livhusarerna togs nämligen beslutet att rekryt- och remontskolan skulle förläggas till staden. Regementet disponerade stallar och bostäder till truppen samt ett ridhus som var belägna i närheten av den gamla marknadsplatsen Sandtorget, norr och öster om begravningsplatsen. (vid Mörkekorset). Att få Livhusarerna att förlägga en del av sin verksamhet till Skövde var ett taktiskt drag av Skövde stad som på detta sätt grundlade en större chans att få hela regementet förlagt till Skövde senare. Både förläggningen men främst stallarna i Skövde var dock av så dålig standard att regementschefen årligen framförde klagomål. Hästarna blev förkylda och svaga när de kom till Skövde och problem med lungröta florerade byggdes nya provisoriska stallar men kampen för regementet att få ett eget etablissemang fortsatte. Striden stod mellan Örebro och Skövde, som bjöd över varandra för att få regementet till sig, men också Skara som många förordade. Lidköping och även Göteborg som 1901 la sig i det hela och ville ha Livhusarerna till sig. I Göteborg tyckte man att det skulle vara bra att ha ett förband som skulle kunna slå ner kravaller och demonstrationer... Till slut, år 1902, beslutades att ett nytt etablissemang skulle byggas i Skövde. Det som fällde avgörande till Skövdes favör var Skövdes läge vid västra stambanan, närmare till Sanna hed än Skara och lägre byggkostnader än Örebro. Det fanns dessutom en grenbana till landets centralfästning (i Karlsborg). Det som talade emot Skövde var det längre avståndet till Axevalla hed som mötesplats. (än vad Skaraalternativet hade) Arbetet med att få till en ny härordning i riksdagen påverkade också beslutet. Genom denna skulle soldaternas tjänstgöringstid bli så lång att en förläggning i tält skulle bli helt omöjlig. Samtidigt skulle befälet få en längre och mer regelbunden tjänstgöring fattades beslutet om en allmän värnplikt. Så byggdes en kavallerikasern, där kanslihuset och skvadronsförläggningarna enligt traditionen var sammanförda i en byggnad. I kanslihuset fanns underofficersmäss på första våningen, officersmäss på andra våningen och åtta bostäder för officerare. Totalt fanns det i byggnaden år bostäder för befäl byggdes ytterligare en mässbyggnad där underbefälsmäss, underofficersmäss och manskapsmäss inrymdes. Hallenberg fick under sin tid vid regementet uppleva indelningsverkets slut och värnpliktens början. Det kan vara intressant att veta att K 3 de första 10 åren på 1900-talet i stort sett var ett värvat regemente där antalet värnpliktiga uppgick till cirka % av förbandets styrka. Resterande var stamanställda (volontärer, underbefäl, underofficerare och officerare). Det ansågs att vid de så kallade specialtruppslagen, till vilket kavalleriet räknades, var det nödvändigt att ha ett relativt stort antal fast anställda meniga. Anledningen till detta var tre; - ur de anställda menigas styrka Föreställ er hur det kändes att få flytta in i en nybyggd kasern i Skövde 1905 skulle underbefälet rekryteras, - man skulle ha ett större antal bättre utbildad trupp som skulle kunna sättas in vid mobilisering och - de anställda meniga skulle ge stadga åt den fredstida värnpliktsutbildningen och utgöra ett gott exempel för dessa. Detta är intressant jämför med dagens läge eller kanske hellre med de förhållanden som gällde mellan då förbandet också bestod av både värnpliktiga och anställda meniga soldater. Visste ni... att Hallenbergsrodellen i Skövde faktiskt är uppkallad efter livhusaren löjtnant Oscar Hallenberg, som efter sin militära tid blev bilhandlare i Skövde. Vakttältet på Ladugårds gärde. Vaktgivande skvadrons sköld i mitten. 26 LIVHUSAREN LIVHUSAREN 27

15 28 LIVHUSAREN LIVET PÅ SANNA HED I SLUTET AV 1800-TALET År 1894 började rekrytmötet den 4 januari i Örebro. Jag blev antagen som volontär med nummer 100 på Vadsbo skvadron. Samma morgon försiggick så kallat Ordermöte på ridhusgården vilken var belägen mellan officerskasernen och ridhuset. Vid min ankomst var detta möte slut och jag inställde mig i officerskasernen där jag lämnade mina handlingar till en adjutant. av löjtnanten F O Hallenberg (Artikeln införd i Livhusaren nr 1, 1963) Mönstring och utrustning Jag blev omedelbart mönstrad av sekundchefen personligen. Jag var helt utan uniform men denna kunde inköpas på husarförrådet på Sanna hed. Stövlarna måste dock beställas i Örebro av en framstående stövelkonstnär vid namn Nederfeldt. Därefter åkte jag ut till förrådet på Sanna hed för att med hjälp av förrådsmannen Gamle Isak pröva ut en uniform. Då jag var angelägen om att bli en ordentligt utrustad husar på en gång provade jag ut både underkläder och uniform, trots att det var 20 grader kallt i det stora förrådet. Då uniformen var utprovad ställdes färden till Hallsberg och därefter vidare till Skövde. Framkommen till Skövde station gällde det att ta reda på var kasernen var belägen och då jag funnit ut det vandrade jag dit för att göra en anmälan. Det första befäl jag träffade på var sergeant Erik Sanders som satt på sin expedition iklädd en biguesch (Gammalt uniformsplagg vid kavalleriet). Jag har en känsla av att jag då trodde att han var minst general. Brännvin botar allt Under regementsmötet, som under senare år pågick till långt fram på hösten och ett år ända fram till den 7 oktober kunde det bli både kyligt och fuktigt att ligga i tältläger. Läkarna ansåg det då vara lämpligt för hälsans vårdande att ofta, eller åtminstone två gånger i veckan utdela en besk (1 jungfru brännvin) till var och en i lägret. Utdelningen skedde vid kvällsrykten genom dagkorpralens försorg. Detta var ett frivilligt åtagande av kårens äldste distinktionskorpral. Korpralen började utdelningen på volontärnummer 1. Besken hämtades i kokkärl vilka tillsammans innehöll 100 jungfrur brännvin. Nummer 1 var underofficeren och de som inte var närvarande erhöll naturligtvis inte sin andel av besken. Det var då som distinktionskorpralens kanske angenäma uppgift tog vid, att se till att denna besk togs tillvara och förtärdes. När dagkorpralen hunnit upp till 100 var han genom brännvinet skyddad från förkylningar en längre tid framöver. Ibland sparade vi besken till en kaffegök dagen därpå. Varje morgon vid fyratiden infann sig nämligen kaffegummorna som dukade upp sitt lilla förråd av kaffe och bullar som de sålde till de husarer som ville förtära någon före och under morgonrykten. Uppställning och avlämning Då det skall bli övning i regementsförband står regementet uppställt på frontlinje med skvadronerna i nummerordning och med Livskvadronen på högra flygeln. Sekundchefen med stab rider nästan alltid upp i livluckan. Han låter hästen slå galopp. Han vänder i allmänhet upp framför varje skvadronchef som lämnar av sin skvadron på följande vis: Livskvadronen 92 ryttare varvid sekundchefen fortsätter till Örebro-, Östra-, och Västra Nerikes skvadroner samt till Vadsbo skvadron som lämnar av på motsvarande sätt. Sekundchefen med stab galopperar därefter fram till en plats mitt framför Östra Nerikes skvadron. Om det är fälttjänst som övas kommenderar sekundchefen i allmänhet marsch framåt och skvadroncheferna kommenderar framåt marsch och så är det hela igång. Under regementsmötet förekom exercis till häst på söndagarna mellan på eftermiddagen. Minnen från en förbandsövning Det är söndag och skvadronerna befinner sig avsuttna i skvadronskolonner på södra delen av Sanna hed. Sekundchefen med stab sitter framför Vadsbo skvadron som befinner sig i täten och kallar till sig herrar skvadronchefer. Jag har för avsikt att med regementet Korum på Sanna hed framgå till anfall mot en tänkt fiende som kommer norrifrån och som är markerad av fem röda skärmar. Vid anfallet blir riktmärke yttersta trädet till vänster. (Alla som exercerade på Sanna hed visste var detta träd fanns). Efter anfallet som anses lyckat, låter jag blåsa till förföljning varvid Liv-, Örebro-, Östra och Västra Nerikes skvadroner framgår till förföljning och Vadsbo skvadron hålls tillbaka i reserv. Efter åtskilliga manövrar befinner sig regementet på linje med Vadsbo skvadron på vänster flygel. Sekundchefen kommenderar: Marsch framåt!, skvadroncheferna därefter: Framåt marsch!, sekundchefen: Gevär!, skvadroncheferna: Gevär ut!. En del av de gamla hästarna börjar frusta och vrenskas och tar små galoppsprång framåt. Dom börjar förstå vad saken gäller. Regementet går in i galopp. Sundström blåser attacksignalen. Samtliga skvadroner störtar nu med god sammanhållning och under starka hurrarop fram mot den mötande fienden där handgemäng uppstår. Sekundchefen kommenderar halt. Sundström blåser nu till förföljning, varvid ryttarna i högsta fart, utan hänsyn till sammanhållning, störtar sig efter den flyende fienden som drar sig norrut mot infanterilägret. Husar 86 Blücker tar täten på Vadsbo skvadron! Men, ve och fasa! Vadsbo skvadron skulle efter givna direktiv hållas tillbaka i reserv, men utan att skvadronchefen kan hindra det följer den med i förföljningen som går över den breda graven och in på själva mossen. Det är husar 86 Blücker på sin lilla svarta häst som är van att vara främst när det blåses marsch marsch som tar befälet och kommer in på själva gravens vinkel med ett språng på 8-10 meter. Chefen Vadsbo får en avhyvling Sekundchefen märker nu att Vadsbo skvadron deltagit i förföljningen och rider på sin stora svarta häst med väldiga språng, följd av sin stab mot den arme skvadronchefen. Så når han honom, som med darrande hand saluterar sekundchefen. Det tycks inte vara nog med att man kallar herrar skvadronchefer framför fronten och ger direktiv, ropar sekundchefen. Överste, skvadronen uppmärksammade inte mitt kommandoord halt! svarar skvadronchefen. Lystring framför allt var överstens enda replik, varpå han vände sin häst och galopperade tillbaka. LIVHUSAREN 29

16 PÅ MANÖVER MED LIVHUSARER 1917 av Fanjunkare Emil Carlsson och bredde ut armarna. Men det var inte lönt att göra någonting annat än att hålla våra egna hästar i styr. Det kom långa rader med yra hästar som skenade in i skogen så att sablar och stigbyglar skrällde mot träd och stenar. Men vi fortsatte att blårida och var snart framme vid slagfältet. Vi såg gudskelov inte så mycket av eländet, de flesta hade krupet in under granar och bakom buskar och stenar, men många hade inte hunnit längre än till vägkanten. Ja, det blev ingen manöver för skvadronen denna gång. Innan hästarna hade fångats in hade halva dagen gått. Hela skvadronen utom ryttmästaren och jag var odugliga till annat än att stå i kö till de små husen med ett hjärta på dörren. Stabsläkaren konstaterade matförgiftning. Detta kunde en blind kattunge nosa sig till. Det hade förstås varit fel på korven. Fanjunkarn menade på att det var snudd på landsförräderi. Hade det varit krig hade korvmakaren allra minst blivit arkebuserad det skulle fanjunkarn blivit karl för. Äntligen kom vi i kvarter fram på kvällskvisten. Fanjunkaren hade tagit några beska och var i fin form. Hans käpphäst var persedelvård så han tyckte att det inte skulle vara ur vägen med lite stövelputs efter dagens strapatser. Han gav kommissarien order om att hämta kaggen med det fina skofettet som kommit på prov från en kemisk affär före utmarschen. Kommissarien velade iväg och kom tillbaka med en kagge. Men fanjunkaren blev fly förbaskad och röt: Nej, inte den kaggen den fädrans slabbadasker! Det är ju stekflott vet jag. Jag menar kaggen med de svarta järnbanden!. Ä kors den, sa kommissarien. Den gav ju fanjunkaren mig i morse att steka frukosten i. Å det gick åt varenda gnutta. Artikeln införd i Livhusaren nr 1, 1963 Det var vinter och svinkallt men inte mycket snö. Vi låg i bivack vid gårdarna Kulebäck i närheten av Tibro. På morgonen fick jag följa med ryttmästaren till stabskvarteret under tiden som skvadronen bröt bivacken och utspisade frukost. Det drog ut på tiden med ordergivningen och jag var hungrig som en varg när vi red tillbaka i skarp galopp. När vi kom till bivacken hade skvadronen redan suttit upp. Fanjunkaren, som var en lång karl och lite ettrig höll på att rumstera med packtrossen. Kommissarien, som var en mindre rutinerad värnpliktig, blev aldrig färdig med vagnarna. Min frukost hade han glömt, det var bräckkorv med potatis. Jag svor. Ryttmästaren lät mig rida till 30 LIVHUSAREN en av gårdarna där jag fick mjölk, smörgåsar och stekt fläsk så nog klarade jag mig. Det kostade en riksdaler och betalades av ryttmästaren. Han hade också ätit en smörgås innan vi gav oss i väg, och övrigt befäl hade fått mat av koktrossen. Vi skulle göra en hastig framryckning på cirka en och en halv mil och det bar åstad av bara attan. Ryttmästaren skenade iväg i förväg och hade sin stab med. Det var jag, en trumpetare, två rapportryttare och fanjunkaren. Men, eftersom han inte hade svurit färdigt vid trossen än så fick han komma efter. Jag undrade just hur han skulle kunna hinna ifatt oss, för jag hade jämt schå med att hänga med ryttmästaren som flög åstad med vindens hastighet. Han stannade vid ett vägskäl och skickade iväg en av rapportryttarna för att ta reda på vart fanjunkaren tagit vägen. När ingenting hördes av skickade han iväg den andre rapportryttaren för att söka reda på den han först skickade. Sedan dröjde det länge och väl igen. Ryttmästaren hävde ur sig långa vackra remsor över sölkorvarna och skulle just sända iväg mig för att höra efter hur i hundra miljoner småjäklar det kunde vara fatt. Det var stört omöjligt att ta fel på vägen som gick ren och klar genom skogen utan några sidovägar. Då fick vi höra hästtramp. Fanjunkarn kom i karriär. Han satte märren på hasorna framför oss och flåsade: Ryttmästaren, det har hänt förskräcklig olycka. Hela skvadronen har gjort halt två kilometer härifrån. Varenda man och befälet är dödssjuka och hästarna springer vilda. Så dratt han ur sadeln och kröp bakom en buske vid vägkanten. Jag tog tygeln på hästen som tänkte skena iväg. Ryttmästaren red fram till busken men tvärstannade och fräste Fy tusan!. Trumpetaren fick order att stanna kvar med hästen hos fanjunkarn. Sedan bar det åstad med honom och mig i vildaste fyrsprång. Det dröjde en stund innan vi mötte eller såg något. Men så kom det en flock lösa hästar flängande mot oss på vägen. Hejda dom! skrek ryttmästaren På manöver med Livhusarerna LIVHUSAREN 31

17 Håkan Åvall berättar om det spännande året 1963 då han utbildades till Fältpolis vid K var det dags för 50 års jubileum! Här följer en berättelse om deras första tid i kronans kläder. Vi ryckte in på K3 i Skövde den 26 november 1962 och muckade den 17 oktober året efter. För oss grabbar väntade nu 324 dagar i militära kläder och ett år som blev mera spännande än vi hade väntat oss. Femtio år sedan muck väcker en hel del minnen, vissa minns man bra, andra mer diffust. Jag minns den första veckan som värnpliktig som en av livets längsta, minuter var som timmar och timmar var som dagar. Redan den 4 december kom eldprovet i form av Regementets högtidsdag med minnesgudstjänst i kyrkan med Krigsmans erinran och filmvisning på Saga Bio, kanske visades Den längsta dagen en klassisk krigsfilm. Men det var säkert en annan film, här sviker minnet. Permission - då måste man kunna hälsa först! Men innan vi släpptes ut från regementet skulle vi lära oss att hälsa som riktiga soldater, det fick vi med största tydlighet veta av våra nya husherrar en fanjunkare och två överfurirer. Klädda i det alltid lika praktiska grötstället gick vi i en ring, varpå det kommenderades att hälsa vänster och hälsa höger det senare med huvudvridning. Allt gick som smort, för träning ger färdighet sägs det. Det var då katastrofen kom. Vid kommenderingen hälsa vänster, råkade en av oss att hälsa med vänster hand. Ve och fasa, där rök helpermisen! Vår överfurir som hade örnkoll på läget såg naturligtvis blamagen och blev fullständigt galen. I hans ögon var vi plötsligt bara en samling nollor, på sin höjd jämställda med Kalle Anka o Kompani. Men med en hägrande helgledighet på näthinnan skärpte vi oss så att även överfuriren blev nöjd. Nu blev det allmän rusning mot Skövde station och tåget till hemorten. Inte för alla förstås, 32 LIVHUSAREN JUBILERANDE FÄLTPOLISER SER TILLBAKA PÅ SIN GRUNDUTBILDNING grabbarna från Norrland, och de var ganska många, blev vackert kvar på logementet. Kaffe och bulle på markan Hur fördrevs tiden på K3 efter tjänstgöringen slut? Med fyra kronor, dagpenningen, var det inte tal om några utsvävningar. Ibland blev det en bio på stan, eller en kaffe och bulle på soldathemmet Prins Oscar. Götasalen lockade med danskvällar där uniformsklädda bassar från tre regementen fick slåss om de få flickor som fanns i Skövde på den tiden. Jag minns en liten historia från tiden på K3. Det var grabbarna som tröttnade på nöjeslivet i Skövde och därför sökte andra jaktmarker, till det närliggande Falköping som vid den tiden inte var känt som någon festmetropol precis. Ganska dött tyckte killarna som ändå ville höra sig för om nöjeslivet i stan och frågade därför en infödd Falköpingsbo. Nej, här finns inget nöje, hon har åkt till Skövde sade han, så var det med den saken. För de icke dansanta anordnades i soldathemmet en utbildning i tiden Lär dig räknestickan INGEN STÖRRE SUCCÈ! Men livet på luckan var en spännande upplevelse för en nyinryckt basse. Nu skulle man samsas Fältpolisskvadron (4 skv) av Håkan Åvall med ett gäng snarkande och fisande kompisar och när vällingklockan ljöd hasa sig ut till tvättrummet för morgontvätten i kallduschen. Men livet gick vidare och vi började så smått känna oss som riktiga män, vi duschar kallt, snusar och klarar att plocka ihop en stridssele på tre minuter. Den som inte klarar det kan snabbt få hjälp av luckans stridis. Kunskaperna har han hämtat från idogt läsande i soldatbiblarna Sold i fält och Sold i materiel. En gåva till oss värnpliktiga. Ett annat minne från tiden på K3 var maten, den var suverän. Heder åt 1963 års husmor som En stilla poker. Kortspel var ett populärt tidsfördriv. aldrig sparade på läckerheterna. Det visades med största tydlighet de dagar då matsalen stängdes för reparation och vi fick inta våra måltider på P4 som lågt ett helt övningsfält från K3. Under 14 dagar pågick vandringen över fältet. För första gången fick vi K 3-are lära oss att köa. Trafikdirigering och raggarupplopp Under vår utbildning på K3 fick vi blivande fältpoliser vara med vid olika evenemang. Trafiktjänst (mestadels dirigering) bland annat i Västerås vid Svenska Fallskärmsklubbens tävlingar. En stor upplevelse för alla Västeråsare som gick man ur 561 Gustavsson från Åmål visar sina muskler för några kamrater. huse för att beskåda de båda fältpoliserna Gunnarsson och Larssons bravader på hemmaplan. Två tänkbara polisämnen kan hända, men så blev det inte. Men många andra kamrater fortsatte den på den polisiära banan och blev riktiga poliser. Kanonloppet i Karlskoga var en annan aktivitet där vi fältpoliser fick göra en insats och för första gången konfronterades med det så kallade buset. Här mötte vi också ett helt annat klientel, motorburen ungdom, så kallade raggare som hade siktet inställt på bråk. Kvällspressen var på hugget och smög omkring på campingplatsen utanför Karlskoga och väntade på årets upplaga av raggarkravaller. En av dessa kravallungar (det heter så) fångades på film och visades på sena TV-nyheterna. En av fältpoliserna (undertecknad) blev TV-kändis och utskälld av våra överfurirer. TV-inslaget visade en fältpolis stå med armarna i kors allt medan ett gäng civila poliser slogs med ett gäng överförfriskade raggare. Enligt reglementet ska en fältpolis i tjänsteutövning hålla armarna bakom ryggen (!) men titta då på dagens poliser! Var håller de armarna, inte är det bakom ryggen! För övrigt hade vi ju utbildats i närstrid av mannen med den fjädrande gången den legendariske Kapten Mann. Slaget om Iwo Jima Efter en krävande övningsdag kändes det skönt att bara få slappa på luckan eller ta en fika på markan. Med andra ord en stilla hemmakväll. Ett par kvällar i veckan visades det film i Lundasalen, för det mesta var det amerikanska krigsfilmer. En har fastnat i minnet, det var Slaget om Iwo Jima, en klassisk krigsfilm med den tidens hjälte John Wayne i huvudrollen. Overheaddöden En dag i augusti var det dags för oss fältpoliser att Prydliga grabbar i sina permisuniformer och på bilden till höger - samma grabbar 40 år senare vid jubileet i Karlsborg. få en orientering om det världspolitiska läget, framfört av en höjdare från Stockholm och en trave overheadbilder. Det var vid dessa tillfällen som vi trötta soldater kunde få några timmars välbehövlig sömn! Vad hände mer... Utanför K3:s grindar hände det också en hel del. Gripandet av storspionen Stig Wennerström, vilket vår föreläsare redan visste om. Ingemar INGO Johansson gick en blodig match mot britten Brian London. Ingo vann trots att han blev nedslagen i 12:e ronden. Vi värnpliktiga får fem fria hemresor per år. Det var både sprit- och tobaksstrejk och rusning till systemet när strejken var över. Någon mobiltelefon fanns inte, men knapptelefonen såg dagens ljus. Men vem kommer inte ihåg mannen som gjorde K3 riksbekant med att påstå att han hade sin döda mormor hemma i frysboxen, vilket han också försökte bevisa på ett synnerligen makabert sätt genom att smuggla in ett underben, från knäet till tårna. Intresserade kunde sedan anmäla sig till förevisning i anatomi inne på logementet. Militär utryckning - civila kläder Hösten flöt på och vi glömde snabbt spioner och mormorsben och riktade istället in oss på muckardagen 17 oktober. Efter 324 händelserika dagar på K3 var det äntligen dags att göra patron ur och byta uniform mot civila kläder. En av oss hade lyckats skaffa (utsänd för att inhandla) den nya slagdängan Muckartvist som dagen till ära spelades non-stop, trots idogt vädjande från befälen om ett par timmars eld upphör! Det var dags att upplösa 2:a fältpolispluton för att återsamlas om fem år. Så var det sagt och så var det tänkt innan vi skiljdes för den här gången. Det skulle dock dröja 40 år innan vi fältpoliser återsågs vid en uppskattad jubileumsträff och fest 2003 i Karlsborg. Ett 30- tal äldre herrar, lite tunnare om hjässan men glada att återse sina kamrater från tiden på K3 och få prata gamla lumparminnen. Nu är siktet inställt på 50-årsjubileum som vi tillsammans med vårt årsbarn, tidningen Livhusaren, ser fram emot. Håkan Åvall Fältpolis 2:a pluton, 4:e skvadron K Fotnot: Den 22 november 1963, veckan efter muck, mördades USA:s president John F Kennedy. Det får bli min slutvinjett på ett händelserikt lumparår. LIVHUSAREN 33

18 FRIA KRIGET MINNEN FRÅN VÄRNPLIKTEN VID K 3 av Livhusar Bertil Sköld, SSKV LIVHUSAREN LUCIATÅGET MINNEN FRÅN VÄRNPLIKTEN VID K 3 av Livhusar Bertil Sköld, SSKV Bertil Sköld var en av de husarer som deltog i Kamratföreningens möte på Bjärsjö 2013 där det berättades historier. Natuligtvis frågade jag honom om han inte kunde nedteckan några minnen från den tiden som vi kan publisera i Livhusaren. Sensommaren och höstens övningar har varit många och hårda. Intervallträning i backe varje tidig morgon innan frukost har gett resultat. Vi i första pluton, 3:e skvadron är beredda att ta utmaningen att klara av övningen Luciatåget. Vi har hört rykten i ett par månader nu att här blir det tuffa tag, en övning som ska ha det mesta vilket vi har lärt oss att gilla. Att packa rätt och att veta exakt var i ryggsäcken allt låg var inövat under många sena övningar med bindel för ögon och i mörk skog. Tisdagen den 11 december 1973 sen eftermiddag var vi klara. Buss hämtar K 3 Skövde för färd mot Bjärsjö. Vilken service, kommer vi att få den vid fler tillfällen? Några av oss tvivlade. Att resa tält skriva eldpostlista var bagateller för oss. I både mörker regn blåst har vi övat så första momentet gick bra. Övningarna startade tidigt onsdag, det gäller att ta vara på hela dagen. Dagen var vikt åt gruppövningar. Omhändertagande av skadad, uppträdande i gasbelagt område osv. Att bli attackerad med tårgas under marsch med tung packning utan förvarning var en bra övning då fick vi känna på hur det är att ta på sig skyddsmask med tårgas i ögon och i luftvägar. Tala om realism. Senare samma dag i pluton började tåget gå över Billingen så tyst som möjligt i en terräng som är mycket svår att ta sig fram i. Runt midnatt, i cirka -7 grader, så får vi krypa ner i sovsäcken under bar himmel. Skönt att Här är resultatet! Tack Bertil! /Red slippa mygg. Sömnen blir väldigt kort, för helt plötsligt utan vetskap så hör vi underbar sång i fjärran. Fladdrande ljus glimmar mellan träden. Likt änglar närmar sig en grupp skönsjungande kvinnor oss. Vi har fått besök av Skövdes Lucia med tärnor. Lussebulle och pepparkaka har aldrig smakat så gott. Tyvärr så kunde inte sällskapet stanna, och för oss väntade en lång dag med orientering i terräng som egentligen var omöjlig att forcera. Som säkert alla läsare vet så får vi inte synas på våra uppdrag så att välja vägar är inte att tänka på. Till slut via Ljungstorp och Blängs mosse får vi se över skavsår få i oss lite mat. Repa mod i någon i gruppen som är trött. För kommande natt kommer vi att sättas på verkliga prov. Undvika sammanstötningar med fienden, gå igenom fiendens linjer, och att hitta tillbaks till K3. Vår grupp klarar övningen galant och vi befinner oss i närheten av Billingehus vid tvåtiden på natten till fredag morgon. Kontakt med högre befäl görs som ger oss en belöning. Ni är för tidiga!! Gå via Skultorp - Loringa och vidare till K3. Detta var en uppgift som vi verkligen gillade. Runt kl 5 fredag morgon tas vi mot av vår skvadronchef som ger oss eloge för väl genomförd övning. Fritt från minnet från en av många bra övningar. Livhusar Bertil Sköld Läge: Det som inte kunde hända eller fick ske har hänt. Fientliga styrkor har invaderat svenskt territorium. Stora mängder krigsmateriel förs in och Sverige mobiliserar. Uppdrag: 3:e grupp, 1:a pluton, 3. Skvadron. Etablera kontakt med motståndsrörelsen, inhämta fakta och agera efter informationen. Spräng järnvägstransport med fientlig trupp och materiel. Ta fångar för förhör. Undvik fientlig kontakt för strid. Var? Vi skulle ta oss obemärkt till det lilla samhället Tidan där stambanan passerar. Mötesplats med kontakt cirka 3 km syd Tidan vid enslig stuga. Det var i början på maj, strålande sol och varmt. Egentligen alldeles för bra, vi vill ju ha spanarväder med regn dimma hagel och snöglopp samtidigt. Vi hittar stugan, vad vi inte hade räknat med var att det var en föreningsstuga där fyra kvinnor vår städar. Vi tar kontakt för det kan ju vara vår kontakt. Så var inte fallet utan de var helt vanliga civila tjejer. Helt klart att de blev väldigt nyfikna på vilka vi var. Klart att vi inte säger något om uppdraget, men de får gärna bjuda på fika. Vi får som svar att de behövde åka hem för att hämta kaffe och smörgåsar. De gör så och vi tror att dem har vi sett för sista gången. Via radiokontakt får vi veta att motståndsman kommer att söka upp oss senare samma kväll, så det är bara att vänta. Så händer det som vi inte trodde på, våra tjejer återvänder med stor fika korg filtar och festhumör. Vi har det mycket trevligt utan att gå in på detaljer. Tyvärr så dyker en hårt maskerad man upp lite tidigare än vi hade beräknat, smyger sig på oss och skrämmer kvinnorna på flykt. Vi får en uppsträckning av besökaren som visar sig vara ett befäl från vår pluton. Vi får information om övergångsställe över ån Tidan och var vi ska spränga rälsen. V i tar oss till en samlingsplats vid en lada för att invänta natten. Jag som är på dåligt humör stannar kvar i ladan för bevakning och återsamling. Uppdraget lyckas, järnvägen är sprängd med tåg och vagnar och vi har hindrat en viktig transport att komma fram. Nu vet vi att vi kommer att bli jagade dag och natt så vi påbörjar en snabb mars till ny återsamlingsplats där vi ska göra en fordonsfälla. Vi behöver mer information om vad lede fi har för planer, så vi behöver ta några levande fiender för förhör. Vi fäller träd som är lätta att knuffa över vägen där vi tror att fienden kommer att passera. Och mycket riktigt efter en kort väntan hörs motorljud, två MC ordonnanser kommer mot oss. Träden fälls och vi övermannar två stycken MP som brukar vara våra övningsfiender. Killarna är från Skåne och hungriga. Vi försöker med hjälp av löfte om att kriget är slut för deras del och att mat är på väg, få dem att avslöja fiendens planer. Eller hur många det är som letar efter oss. De är väldigt tysta, nu skulle vi haft förhörsledare med oss. Nytt beslut tas, vi har väldigt ont om dricka så två frivilliga sänds till butik för att inhandla sådan dryck. Som vanligt så blev jag frivillig, vi lånar motorcykeln kör ner till samhället går in i butiken handlar det vi behöver På återvägen prövar jag fiendens vapen mot misstänkt mål. Skulle inte gjort det. Det hördes som sagt. Efter kort vila så hör vi att vi är på väg att bli upptäckta och att hundpatrull är insatta för att leta upp oss. Vi släpper MP killarna som blir väldigt glada. Vi skyndar oss in i en tät skog för att inte bli upptäckta, att ha hundpatrull efter sig är inte roligt kan jag lova. Att höra hundskall som närmar sig hur man än gör för att lura de på villovägar är väldigt påfrestande. Till slut efter en hel natts jagande och flera försök att vilseleda hundarna genom att gå tillbaka i samma spår hoppa av stigen ta hjälp av träd vatten eller vilt lyckades vi bli av med dom. Jag behöver väl inte säga att vi var fullständigt slut efter detta. Men som övning var detta en av de bästa. Livhusar Bertil Sköld LIVHUSAREN 35

19 36 LIVHUSAREN LIVHUSARER I TJÄNST VÄRLDEN ÖVER MILITÄROBSERVATÖR I INDIEN OCH PAKISTAN av Magnus Sicard (i tjänst på K ) I förra numret av Livhusaren beskrev Anders Waldén hur det är att vara militärattaché i Afghanistan och Pakistan. Som Livhusar och medlem i kamratföreningen vill jag här ge ett annat perspektiv på att verka i samma område, nämligen i militärobservatörstjänsten. Under missionens många år har flertalet Livhusarer tjänstgjort i UNMOGIP vilket olika minnes/ gästböcker på fältstationerna vittnar om. Under min tid som lärare vid FINCENT fick jag frågan om jag kunde tänka mig ett år i FN missionen UNMOGIP som sedan drygt 60 år är FN s bidrag till konflikten mellan Indien och Pakistan. Då tidigare tjänstgöring i Kongo gett mig positiva erfarenheter och upplevelser som inte fås vid truppinsats, var valet inte svårt. Efter sedvanlig utbildning och tester på Högkvarteret och Livgardet landade jag i Islamabad en decembermorgon 2012 efter en turbulent rotation med inledningsvis inställda flyg pga. svenskt vinter väder och därefter några andra mindre friktioner. Då man som observatör inte har en förbandsstruktur att luta sig mot utan förväntas lösa allt själv så är det en framgångsfaktor att se lösningar i stället för problem vilket under året visade sig vara bra. Missionens, UNMOGIP, arbete omfattar i stort att observera och rapportera till generalsekreteraren avseende överträdelser från vapenvilan/ eldupphöravtalet som nåddes 17 december I botten ligger resolutioner som upprättades från 1948 av säkerhetsrådet med syftet att hjälpa militära rådgivare. Sverige är en av få nationer som varit delaktiga från uppstarten För att understryka FN:s opartiskhet är högkvarteret lokaliserat i Srinagar i Indien under perioden 1:a april till 31:a oktober och i Islamabad i Pakistan under perioden 1:a november till 31:a mars. På den pakistanska sidan finns åtta fältstationer och på den indiska sidan fyra fältstationer, varav en är tillsvidare stängd. Förutom fältstationerna finns en stabsbefattning som förbindelseofficer i New Delhi. I Islamabad hyr den svenska kontingenten, som består av fem militärobservatörer, ett hus där möjlighet finns att återhämta, förvara utrustning, umgås vid olika sammankomster samt utnyttja som transitbostad vid in/utcheckning och utbildningar. Uppstart Under den första tiden genomförs incheckning som vanligtvis startar samma dag som ankomst till operationsområdet. I normala fall tar utbildningen/ informationen ca 5 dagar. Därefter sker transport till tilldelad fältstation och inskolning på de specifika uppgifterna som löses av verkansdelarna i missionen, militärobservatörerna. I denna fas utbildas observatörerna i huvudsak med metoden learning by doing. Då antalet observatörer som helhet är ca 45, är bemanningen i bästa fall tre och i sämsta fall en per fältstation vilket medför att inskolningen kan upplevas något ostrukturerat beroende på vem som ansvarar för den då stävan är att upprätthålla den operativa nivån under tiden. Uppgifter Uppgifterna i missionen omfattar områdespatrullering, förbandsbesök, besök på närliggande fältstation, investigations (utredning) av påstådd överträdelse av avtalet samt OPT, tillfälliga observationsplatser under dag och natt. Uppgifterna tilldelas i mycket generella drag av staben i tvåveckorsperioder med handlingsfrihet för oss att välja tid, område och uppgift för genomförande. Då infrastrukturen/framkomligheten är begränsad till mycket begränsad beroende på område och årstid skiftar uppgiftstilldelningen mycket beroende på fältstation. På staben, som omfattar ca 10 tjänster, finns resurser för direkt ledning. Tyvärr är möjligheterna begränsade för planering på sikt vilket är nödvändigt för att utveckla missionen och nå bättre resultat. Under augusti till oktober stationerades jag som ende stabsmedlem i Islamabad då stabens huvuddel fanns i Srinagar, Indien. Uppgifterna i Islamabad kunde omfatta allt som ryms i de olika sektionernas arbete och inte kunde lösas från Indien. En av de vanligaste uppgifterna vid tjänst på fältstation var områdespatrullering. Under denna uppgift patrulleras områden längs LOC, line of control, där så medges beroende på årstid och framkomlighet. Då inte LOC kan nås är strävan att besöka byar i närområdet och där interagera med befolkningen för inhämtande av deras bild av vardagen. En områdespatrullering kombinerades ofta med förbandsbesök i syfte att följa upp tidigare besök och inhämta adekvat information som kunde vara till stöd för vår verksamhet. Förbandsbesök Ett av det mer udda förbandsbesöket var på ett logistik förband med inriktningen transporter. För att lösa uppgifterna med förnödenheter till högt belägna posteringar, upp till 6500m, används mulor, åsnor och hästar. Vid besöket följde vi under några timmar veterinären i hans arbete med att följa upp de dagliga rutinerna med djuren samt materieltjänsten på förbandet. En vanlig dag började med ca två timmar fysiskt arbete för djuren som sedan följdes upp av vård och utfodring. Övrig tid av dagen användes till att förbereda insatser. Den för mig mest intressanta delen av jobbet var mötet med förbandschefer på olika nivåer och deras syn på konflikten. I dessa möten genomförs samtalen med händelser längs line of control som utgångspunkt. Vidare, som i alla konfliktområden, påverkas de civila mycket även i denna del av världen. Nya samlingsområden för civila som inte kan stanna i sina hem upprättas ofta i vårt närområde. Tyvärr är inte UNMOGIP dimensionerade för att lösa denna problematik. Det jag överlag upplevde vid förbandsbesöken var cheferna och deras syn på konflikten. Beroende på brigad och geografisk placering var uppfattningen minst sagt spretig. Det kan ha sin förklaring i att mängden stridsaktivitet varierade från ingenting till varje dag. Långa arbetstider och begränsad handlingsfrihet På patrull i ett fantastiskt landskap Som ofta i konflikter som denna kommer de civila i kläm och flertalet gånger har rapporterna till NY omfattat utlåtanden från personer som mist anhöriga i striderna. Detta har för mig varit det mest meningsfulla att förmedla bilden av den konsekvens som civila upplever på grund av konflikten. Då avstånden ofta är långa är det inte ovanligt med 8-12 h per dag i bil och ytterligare tid med möten mm. Då vi inte tillåts köra FN s fordon finns på varje fältstation tre förare avdelade att köra samt stödja i praktiska vardagliga göromål. Utöver förarna finns även en kock som svarar för matlagningen. På indiska sidan tillåts inte operativ verksamhet på samma sätt som på den pakistanska utan begränsas till relästationer för att följa upp rapporteringen av patrullerna samt att lösa gränsövergången mellan länderna. Då arbetet ofta är av låg tempo karaktär är kontinuerlig träning ett måste för att upprätthålla stridsvärdet. Det finns olika möjligheter till detta beroende på önskemål och vilja. På fältstationerna finns viss, dock något åldrad, materiel för detta syfte. Ett mått av träningsstatus får var och en uppleva vid tjänst på höjder över 4000 m ö.h. då pulsen stiger snabbt även vid liten aktivitet. I januari 2013 gick den Indiska staten ut med budskapet att FN spelat ut sin roll i området och borde omfördela resurserna till andra dela av världen. Detta kan naturligtvis tolkas på olika sätt men kanske i slutänden bara tydliggör behovet av FN i regionen för att lösa sin uppgift att övervaka och rapportera och med detta lyckas balansera utgången av konflikten. Som svensk officer är vi i jämförelse med andra nationer mycket väl utrustade, både kunskapsmässigt och materiellt, för överlevnad och de prövningar som vi ställs inför och löser därmed våra uppgifter väl. PERGITE! Livhusar Magnus Sicard LIVHUSAREN 37

20 VÅRA TRADITIONSFÖREMÅL Pukorna Pukorna som vi ser idag är tillverkade i början av 1700-talet som ersättning för de silverpukor som Livregementet förlorade vid Poltava De är alltså äldre än de silverpukor som Livregementet till häst erhöll 1771 och som idag finns vid Livgardesskvadronen i Stockholm. Nattvardssilvrets historia Då Upplandsfanan mönstrades 1558 vid Alunda upptas i personalregistret predikanten Herr Nils. I och med att det fanns en präst med i förbandet kan man med säkerhet säga att det även fanns ett nattvardssilver. Då som nu var det heliga föremål som förvarandes på ett säkert sätt. I ett kungabrev av 1689 står det: Vi hava låtit förse vårt Livregemente med tvänne stycken kalkar samt tillhörande askar och patén (oblattallriken) av silver uti fodral förvarade. Lite historia bakom Regementets pukor och kommunionskärl Alla livhusarer har i samband med ceremonier, parader och korum sett de två pukorna med nattvardskärlen uppställda. Här följer lite om deras historia som kan hjälpa oss med att inse deras värde och att det är något speciellt när dessa tas fram. Artikeln fanns med i det allra första numret av Livhusaren 1/1963. Förr fyllde vi vägen med sabel i hand, och styrde vår häst med kandar. Nu vårt ök är en bil och vår sabel kanon, men husarandan den lever kvar. Inga dolmor med revben oss nu pryder upp, våran dräkt är av simplare slag. Men står fast och slår hårt, fastän ej i galopp, gör husarerna ännu i dag! Standaret är ett samlande tecken för vårt förband. Historiskt följer soldaterna sitt standar i täten av förbandet. Historiskt är standaret också ett kommandotecken utvisande befälhavarens uppehållsplats. Standaret innehåller olika symboler; i grunden vår färg vitt (silver) med stora riksvapnet (ett liv och husförband), Sveriges trekronor och namnen på de större slag som regementet deltagit i. Nattvardskärlen och pukorna påminner oss om allvaret i vår verksamhet och om soldaters behov av tröst, stöd och uppmuntran. I alla tider har husarer vetat att man måste ha omsorg om sina underlydande, hjälpa sina kamrater och ordna för chefen. Pukorna tillkom vid förbanden på 1650-talet och användes tillsammans med trumpetare för signalgivning och ceremonimusik. De var också ett värdighetstecken vid förbandet. Hästen var under århundraden husarens bäste vän och läromästare. Hästen är en symbol för de förnäma egenskaper som alltid präglat kavalleristen: DJÄRVHET, UTHÅLLIGHET och FRAMÅTANDA. Det är därför vi har med dessa symboler i samband med våra ceremonier! Standaret som står för målet, uppgiften. Nattvardskärlen som står för omsorgen om varandra. Hästen (som ju finns med i våra förbandstecken; både för 7:e lätta manöverbataljonen, för 32:a Underrättelsebataljonen, på officerskårens märke, på regementets priser, för Kamratföreningen), som symboliserar kavalleriandan, sättet att nå målet. Bilden: Regementets standar och fanvakt. K 3 bevarar minnet av Göta Signalregemente samt bevarar Fallskärmsjägarskolans traditioner och för således dessas två fanor samt regementets standar vid ceremoniella tillfällen. Utöver detta bevarar våra Hemvärnsbataljoner i Örebro och Värmland traditionerna från I 3 (i Örebro) och I 2 (i Karlstad). På regementets högtidsdag kan man alltså se alla dessa fanor vid flankera regementets standar. Då Livregementet till häst vid denna tid bestod av tre skvadroner vardera innehållande fyra kompanier tyder detta på att regementet redan tidigare hade en uppsättning nattvardssilver som torde härröra sig från 1500-talet. Detta antagande stöds dessutom av att Livregementet år 1693 enligt kungabrev erhöll tre stora och tre små kommunionsflaskor. Efter slaget vid Poltava räddades två uppsättningar av Livregementets nattvardssilver som medförts i den ryska fångenskapen åter till Sverige av generalen Creutz. (regementschef och ). En tredje uppsättning tillverkades 1727 efter den gamla modellen. Då nattvardskärlen for illa under alla fälttågen har reparationer gjorts varför det är svårt med ledning av stämplarna att säkert fastställa från vilken tid de ursprungligen daterar sig. Fakta om nattvardskärlen som regementet har i sin ägo idag Vinflaskan tillverkades 1701 av Johan Nutzel. Den större kalken omgjordes och reparerades På övre delen av cuppan en lödstämpel. Man kan fastställa att denna del är betydligt äldre än skaft och fot. Den större patén (större tallriken) och den större oblatasken kan även vara från 1500-talets slut men torde snarare vara tillverkade av Fredrich Richter i slutet av 1600-talet. Den mindre kalken, mindre patén och den mindre oblatasken tillverkades 1727 av Hans Eriksson Nordvall. På den större kalken finns inskriptionen: Till Hörer Kongl Lif Regementet till Häst The drucho af dhen adrliga klippan Them medfölgde, vilken klippa hvar Christus. (Corinterbrevet. 10 vers 4) Så nästa gång du ser regementets traditionsföremål så betänk att de är mellan år gamla och har följt regementet under umbäranden och glädje och skänkt förtröstan hos dina föregångare. Bevara dem med aktning. PV-Karlsson m/1965 Livhusaren Stig Läth, denna dag iförd vår fina kavalleriuniform från äldre dagar. 38 LIVHUSAREN LIVHUSAREN 39