CivSam.se FORSKNINGSÖVERSIKT SAMHÄLLSPLANERING OCH MILJÖ DET CIVILA SAMHÄLLET OCH INTERNATIONELLT UTVECKLINGSSAMARBETE

Transkript

1 4 CivSam.se FORSKNINGSÖVERSIKT SAMHÄLLSPLANERING OCH MILJÖ DET CIVILA SAMHÄLLET OCH INTERNATIONELLT UTVECKLINGSSAMARBETE 1

2 Nathalie Dahnsdotter Nathalie Dahnsdotter tog sin masterexamen i globala studier vid Göteborgs universitet 2013, där internationellt bistånd, EU:s utvecklingspolicy och genus var de inriktningar som intresserade henne mest. Hennes masteruppsats som speglar detta intresse var en diskursanalys av EU:s viktigaste avtal. Uppsatsen undersöker huruvida representationen av kvinnor och genus i dessa avtal återspeglar den omgivande utvecklingen av genustänkande och genusdiskurser. Nathalie har även en kandidatexamen i religionsvetenskap. Genom denna utbildning uppstod ett stort intresse för människan och civilsamhället. Just nu arbetar Nathalie med insamling för Läkare utan gränser i Göteborg. Jonas Ewald Jonas Ewald är lektor i freds och utvecklingsforskning vid Linnéuniversitetet. Huvudsakliga forskningsområden är frågor kring demokratisering och dess kopplingar till utveckling, konflikter och post-konfliktutveckling med fokus på Östafrika, Stora sjöområdet och Tanzania och Rwanda i synnerhet. Under senare tid har Jonas Ewald genomfört omfattande fältstudier i Tanzania med fokus på civilsamhällets roll i demokratiseringsprocessen samt på demokratiseringsprocessen på lokal nivå. Ett andra forskningsområde är internationell politisk ekonomi och dess konsekvenser för utveckling och konflikter. Förnärvarande innefattar detta ett forskningsprojekt kring socioekonomiska och politiska konsekvenser av storskaliga investeringar i naturresursutvinning i två regioner i Tanzania. Ett tredje forskningsområde är bistånd och biståndspolitik, med särskilt fokus på bistånd till demokrati och mänskliga rättigheter. 2

3 Det civila samhället och internationellt utvecklingssamarbete Inledning Detta är en översikt av svensk forskning om det civila samhället i relation till internationellt utvecklingssamarbete. Som en bakgrund till den svenska forskningen ingår även ett urval av den internationella forskning som gjorts om civilsamhällets organisationer (CSO) och internationellt utvecklingssamarbete. Även om den citerade forskningen inte uteslutande handlar om de nordiska länderna, så har den till stor del tagit sin utgångspunkt i det nordiska utvecklingssamarbetet. Den internationella forskningen har även gjort avtryck på den svenska forskningen och det är därför viktigt att ge en överblick av hur denna sett ut för att kunna sätta den forskning som har gjorts i Sverige i ett större sammanhang. Termerna internationellt utvecklingssamarbete och bistånd kommer att användas synonymt i denna forskningsöversikt. Syfte, metod och avgränsningar Syftet med denna översikt är att i anknytning till civilsamhällets organisationers engagemang i internationellt utvecklingsarbete ta upp forskning om organisationernas arbetssätt, deras roller och samarbetspartner samt förhållandet till det offentliga samhället. Även frågor om effektivitet och konsekvenser av internationellt utvecklingsarbete genom civilsamhällets organisationer behandlas. Forskningen om civilsamhället och det internationella utvecklingssamarbetet kan ofta ingå i bredare frågeställningar. Dock ligger empirin i denna översikt på svensk forskning om det svenska civilsamhällets roll i biståndet. Den litteratur som diskuterar civilsamhället mer generellt i relation till utvecklingssamarbetet har ändå någon slags koppling till det svenska civilsamhället, till exempel kan forskaren ha använt svenska eller nordiska exempel och baserat resultaten på svenskt eller nordiskt utvecklingssamarbete. Det har i översikten inte funnits utrymme att beröra studier som huvudsakligen beskriver enskilda organisationers historia, idégrund eller arbetssätt. För att identifiera publikationer av vetenskaplig kvalitet som berör det civila samhället i anslutning till det svenska internationella utvecklingssamarbetet har systematisk litteratursökning huvudsakligen genomförts i databaserna Libris och Academic Search Premier. Vid sidan av detta har ett antal forskare och praktiker med stor erfarenhet inom området använts som informanter för att komplettera den litteratur som identifierats i databassökningarna. Utöver renodlade forskningspublikationer ingår även ett antal utredningar, utvärderingar och rapporter som haft betydelse för kunskapsbildningen på området. De utvärderingar, översyner och studier som ingår i forskningsöversikten har alla bedömts ha en godtagbar vetenskaplig kvalitet. Några av publikationerna som ingår i översikten är skrivna på engelska och andra är skrivna på svenska. Tyngdpunkten i översikten är lagd vid senare forskning och då särskilt publikationer som getts ut från 2000 och framåt. Disposition Då begreppet civilsamhälle är långt ifrån självklart inleds denna forskningsöversikt med att definiera civilsamhället och dess aktörer. Detta följs av en bakgrund om civilsamhället och internationellt utvecklingssamarbete och även ett kapitel om det svenska ramavtalssystemet. Syftet är att ge en bakgrund till den fortsatta läsningen. Översikten är indelad i följande ämnesområden som också utgör forskningsöversiktens kapitel. 1. Civilsamhällesorganisationernas roller och ansvar i utvecklingsarbetet 2. Civilsamhällesorganisationernas självständighet 3. Resultatstyrning 4. Civilsamhällesorganisationer och korruption 5. Vilka effekter har civilsamhällesorganisationernas verksamhet? 6. Kostnadseffektivitet, kvalitet, innovation och replikering 7. Kapacitetsutveckling och institutionell förstärkning 8. Påverkansarbete, lobbying, informationsverksamhet och kampanjer 9. Civilsamhället och det humanitära biståndet 10. Metodologiska utmaningar 3

4 Att definiera civilsamhället Begreppet civilsamhälle är komplext, omdebatterat och används på olika sätt i olika forskningstraditioner och ideologiska sammanhang. Därför behöver vi förtydliga hur begreppet används i denna forskningsöversikt. Att rummet mellan stat, individ/hushåll och marknad är komplext och varierande framkommer i antologin Global Civil Society från 2004 där man beskriver civilsamhället som: Known variously as the non-profi t, the voluntary, the civil society, the third, the social economy, the NGO, or the charitable sector, this set of institutions includes within it a sometimes bewildering array of entities hospitals, universities, social clubs, professional organizations, health clinics, environmental groups, family counseling agencies, self-help groups, religious congregations, sports clubs, job training centers, human rights organizations, community associations, soup kitchens, homeless shelters, and many more. (Salamon, Sokolowski & List 2004, s. 3) Det civila samhällets organisationer i relation till biståndet som är grunden för denna översikt kan vara lika varierande som civilsamhället självt. Det finns lika många definitioner som organisationer eller rörelser, det finns dock ändå ett behov av att definiera vad som generellt definieras som en CSO. Den definition som används i Regeringens strategi för stöd genom svenska organisationer i det civila samhället beskriver en civilsamhällesorganisation på följande sätt: Med svensk CSO avses i denna strategi en ideell förening, registrerat trossamfund, ekonomisk förening eller stiftelse i Sverige som har en styrelse och skrivna fastställda stadgar, arbetar utan vinstintresse och som kan erhålla stöd från anslagsposten. Dessa karakteriseras av, i likhet med CSO i andra länder, att de är självstyrande, bygger på frivillighet och i olika grad är oberoende från stat, kommun och marknad samt bedriver verksamheten utan vinstintresse, ofta utifrån en gemensam värdegrund. (Utrikesdepartementet 2009, s. 2) Begreppets användning behandlas även i regeringens proposition 2009/10:55 En politik för det civila samhället där man menar att: Begreppet det civila samhället används i betydelsen av en arena, skild från staten, marknaden och det enskilda hushållet, där människor, grupper och organisationer agerar tillsammans för gemensamma intressen. Inom det civila samhället verkar bl.a. ideella föreningar, stiftelser och registrerade trossamfund, men även nätverk, upprop och andra aktörer (prop. 2009/10:55, s. 1) Denna översikt behandlar främst svenska organisationer och deras verksamhet men går också till viss del in på de lokala samarbetsorganisationer utanför Sverige genom vilka en stor del av biståndet förmedlas. De svenska organisationernas verksamhet och de lokala organisationerna i mottagarländerna har därför ofta en nära koppling. Däremot finns det ett behov av att skilja mellan dessa två, då de har olika förutsättningar och roller i utvecklingssamarbetet. Civilsamhällets organisationer, både i givar- och i mottagarländer, har fått en allt viktigare roll som såväl aktörer inom utvecklingssamarbetet som självständiga aktörer, så kallade övervakare, och projektägare. I vissa länder som Indien och Bangladesh har organisationer ur civilsamhället en betydande roll (Onsander 2007). I många länder får dock civilsamhället mycket litet utrymme från staten att vara med och påverka utvecklingspolicyn. Här är de lokala organisationerna ofta små och maktlösa. I diskussioner om auktoritära stater i forna Östeuropa och Afrika har begreppet civilsamhälle ofta använts synonymt med pluralism, i en förenklad dikotomi där samhället ställs mot den totalitära staten. Men detta är en förenklad syn på vad civilsamhället och dess organisationer är. Civilsamhället och dess organisationer är en del av kampen om makten i samhället och kan långt ifrån alltid särskiljas från staten eller politiska eliter (Ewald 2011). Ett av argumenten för att kanalisera bistånd genom svenska organisationer till civilsamhället i mottagarländerna har att göra med att det statliga biståndet som regel måste gå genom den statliga förvaltningen i mottagarländerna. Biståndet genom svenska organisationer till civilsamhället har större frihet och har därför också möjlighet att stärka civilsamhället i mottagarländerna genom samarbete med lokala organisationer (Onsander 2007). Det finns emellertid även de fall där utländska och däribland svenska organisationer snarare bidragit till ett ocivilt samhälle, det vill säga ett icke fungerande civilsamhälle där till exempel korruptionsnivån är hög eller maktspel pågår, än att stärka civilsamhället i mottagarländerna. 4

5 Civilsamhället innehåller som vi sett ovan många aktörer och organisationer av varierande typ, storlek, syfte och arbetssätt. Inom biståndsområdet betecknas dessa organisationer oftast som Civil Society Organisations (CSO). Ett annat begrepp som ofta används är nongovernmental organisation (NGO), som oftast avser en mer begränsad organisation. Beteckningen CSO används oftast numera både i Sverige och internationellt och det är det begrepp som fortsättningsvis kommer användas i denna forskningsöversikt. Organisationerna i Syd kommer i översikten att kallas lokala organisationer eller samarbetsorganisationer. Civilsamhället och det internationella utvecklingssamarbetets historia I både Norge och Danmark har det genomförts större forskningsprojekt som tagit ett helhetsgrepp och beskrivit det nationella biståndets historia. Norsk Utviklingshjelps Historie är ett band på tre böcker som skildrar Norges möte med den tredje världen efter andra världskriget fram till dagens utvecklingsstrategier (Liland & Kjerland 2003, Ruud & Kjerland 2003, Simensen 2003). Den danska motsvarigheten Idealer og Realiteter: Dansk Udviklingspolitiks Historie går igenom det danska utvecklingsbiståndet från slutet av andra världskriget fram tills idag (Friis Bach 2008). Någon svensk motsvarighet till dessa samlade historieskrivningar har inte (ännu) sammanställts. Studier som Sara Onsanders Swedish Development Cooperation Through Swedish and Local NGOs (2007) och Annika Billings Support to Civil Society Within Swedish Development Cooperation (2011) sammanfattar delar av den svenska biståndshistorien vad gäller stödet till det civila samhället, men är inte lika heltäckande och dessutom inte att betrakta som forskningslitteratur. I en bakgrundsstudie för Statskontoret från 2012 om samverkan mellan Sida och de svenska ramorganisationerna ger Bertil Odén (2012) en historisk tillbakablick över hur samverkan mellan Sida och CSO:er kom till, har utvecklats och förändrats över tid. Tillbakablicken tar upp relevant litteratur i ämnet och kommer därför bland annat tillsammans med Onsanders och Billings studier att utgöra en del av denna bakgrund om civilsamhället och det internationella utvecklingssamarbetet. Flera forskare har beskrivit hur det svenska biståndet började som missionsverksamhet under mitten och slutet av 1800-talet, då svenska missionärer kom till Eritrea, Etiopien, Sydafrika och Kongo där de vid sidan av missionsverksamheten startade sjukvårdskliniker och elementär undervisning (Albinson & Åhlström 1991, Riddell, Bebbington & Peck 1995, Sahlberg 1999, Sellström 1999, Vanhatalo & Andersson 2000). Missionsverksamheten ska ses i ljuset av den framväxande expansionen av västerländska intressen i Afrika, Asien och Latinamerika. I slutet av 1800-talet kom sedan industrialiseringen i Europa att leda till uppkomsten av fackföreningsrörelsen, kooperationen, nykterhetsrörelsen, kvinnorörelser, frikyrkor och andra folkrörelser. Flera av dessa folkrörelser hade en stark internationalistisk inriktning. Efter första världskriget gick Sverige med i Nationernas Förbund och Internationella arbetstagarorganisationen ILO. Sverige var även med och byggde upp Internationella Röda Korset och andra internationella humanitära organisationer (Odén 2012). Vid slutet av andra världskriget bildades Svenska kommittén för internationell hjälp åt flyktingar och krigsoffer som bestod av representanter från kooperationen, fackföreningsrörelsen, kyrkorna och humanitära organisationer. Efter kriget började man stödja återuppbyggnaden av Europa genom till exempel kampanjerna Hjälp Norge och Hjälp Europa (Onsander 2007, s. 6f). Vid avkolonialiseringen kom många av de organisationer som arbetat med återuppbyggandet av Europa att börja arbeta med internationella frågor och U-landsfrågor, till exempel Emmausrörelsen (Sundgren 1989). År 1952 bildades Centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd till mindre utvecklade områden, vilken kan ses som en föregångare till en svensk biståndsmyndighet. Den bestod av 44 enskilda organisationer, kooperativa rörelser, kyrkor och samfund, industri- och exportorganisationer, de politiska partiernas ungdoms- och kvinnoförbund, arbetsmarknadens parter, fredsgrupper samt idrotts- och studentorganisationer. Staten bidrog med knappt hälften av finansieringen till kommitténs insamling under 1950-talet (Sundgren 1989). Under denna period var folkrörelserna drivande och viktiga för att väcka opinion hos det svenska folket. Detta arbete, liksom att Sverige och svenska medier alltmer öppnade sig för vad som hände internationellt, bidrog till att förändra opinionen. Under denna tid byggdes en förståelse upp i Sverige för att utvecklingssamarbete var en viktig fråga (Heppling 1986, Riddell, Bebbington & Peck 1995). Biståndsansökningarna till kommittén ökade och i början av 1960-talet räckte inte längre den folkrörelsedominerade Centralkommittén till för att uppfylla regeringens ambitioner på biståndsområdet. Därför skapades 1962 den statliga myndigheten NIB, Nämnden för Internationellt bistånd, med folkrörelseinslag i styrelsen. Den ersattes tre år senare av SIDA och folkrörelseinslaget fanns kvar om än i mindre utsträckning (Odén 2012). I ett beslut 1968 beslöt riksdagen att Sveriges bistånd 1975 skulle motsvara en procent av BNP, det så kallade enprocentsmålet. Biståndsvolymen skulle därför öka med i genomsnitt 25 procent om året fram till dess. Stödet till enskilda organisationers biståndsverksamhet ökade i ungefär samma takt under denna tid och 1976 översteg andelen av biståndet som gick till CSO:er genom SIDA två procent (Odén 2012). År 1983 var stödet cirka 13 procent av SIDA:s budget och 1995 hade detta stigit till nära 30 procent (Lewin 1986, Riddell, Bebbington & 5

6 Peck 1995). Mellan 1985 och 1991 mer än fördubblades anslaget till biståndet genom CSO:er från 329 till 675 miljoner kronor (Albinson & Åhlström 1991). Kriget i Vietnam ( ) och befrielsekrigen i Afrika var de första krig som kunde följas via teve och blev en början till uppmärksamheten i medierna för internationella frågor. Avslöjanden om svenska och andra internationella företags agerande i Afrika, Asien och Latinamerika kom också att betyda mycket för det svenska engagemanget för internationella rättvisefrågor. Förändringarna i det svenska samhället, till exempel den expanderande ekonomin efter andra världskrigets slut och industrins utveckling, betydde att arbetskraftsinvandringen ökade och det kulturella Sverige tog sig nya uttryck. För många innebar förändringarna en ny radikalism och en kollektiv social rörelse med en ny och till stor del gemensam världsbild med syfte att förändra världen. Arbetarrörelsen och andra socialistiska rörelser var under hela denna tid internationellt orienterade, vilket fick en ännu vidare spridning under 1960-talet. Den frikyrkliga verksamheten utökades genom tillkomsten av fler kyrkor och samfund och innehållet i verksamheten fick allt fler inslag som berörde situationen i världen (Norborg-Jerkeby 2006). Frikyrkan Hjälper bildades redan 1918 då tre samfund (Svenska Baptistsamfundet, Svenska Missionsförbundet och Metodistkyrkan) beslöt sig för att bilda Frikyrkliga Samarbetskommittén som 1963 bytte namn till Sveriges Frikyrkoråd då även fler samfund anslutit sig. Frikyrkan Hjälper bytte 1984 namn till Diakonia som idag koordinerar frikyrkornas biståndsverksamhet. Under 1970-talet växte en ny typ av organisationer fram, nämligen solidaritetsrörelserna. De var huvudsakligen inriktade på information och opinionsbildning och försökte, ofta i samverkan med solidaritetsrörelser utanför Sverige, påverka den svenska utrikes- och biståndspolitiken, till exempel genom motståndet mot Vietnamkriget och apartheid i Sydafrika samt i kampen för självständighet för de kvarvarande kolonierna. Under 1980-talet drevs främst frågor om skuldlättnader för de fattigaste länderna och en opposition mot effekterna av de nyliberala strukturanpassningsprogram som var kravet på många länder för att de skulle få fortsatt bistånd. I slutet av 1970-talet hade stödet till CSO:er ökat så kraftigt att man på SIDA ansåg att rutiner och organisation för detta stöd måste förenklas och rationaliseras. Ett system med vad som kallades ramorganisationer skapades som innebar att större delen av Sidas stöd till de svenska CSO:ernas egna utvecklingsprojekt och program började kanaliseras genom denna process (Odén 2012). Sida har sedan 1970-talet ingått ramavtal med ett 15-tal ramorganisationer, var och en bestående av ett flertal CSO:er. Systemet med ramavtal bygger bland annat på att upprätta fleråriga ramavtal samt krav på att organisationerna ska bidra med en ekonomisk egeninsats. År 2012 fördelade Sida drygt 1,5 miljarder kronor till organisationerna i ramavtalssystemet (Statskontoret 2013). Utöver ramavtalet kanaliseras medel till civilsamhället också genom regeringskansliet, Sida och det multilaterala biståndet. Efter kalla kriget fokuserade biståndet i större utsträckning på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter både internationellt och i Sverige. Fokus på demokrati och individuella mänskliga rättigheter ökade ytterligare efter regeringsskiftet 2006 och som resultat av en internationell trend som växte fram som en reaktion på effekterna av en nyliberal reformpolitik som tillämpades i många länder. Det har också inneburit att utrymmet för verksamhet på dessa områden för svenska CSO:er ökat ytterligare. Milleniemålen och den svenska politiken för global utveckling som lanserades i proposition 2002/03:122 kom också att påverka många av ramorganisationernas arbete (Odén 2012). Ramavtalssystemet Sedan 1977 är en stor del av statens samarbete med civilsamhällesorganisationerna reglerat genom det så kallade ramavtalssystemet. Syftet med att ta fram detta system var att förenkla organisation och rutiner i samarbetet mellan SIDA och organisationerna (Odén 2012). Stödet till CSO:er tillkom för att stödja de svenska organisationernas egen biståndsverksamhet. Program som finansieras den här vägen betraktas därför inte som Sida-program (Riddell, Bebbington & Peck 1995). Biståndsnämnden i LO/TCO och We effect (då Swedish Cooperative Center) var de första organisationerna som SIDA 1977/78 tecknade ramavtal med. I början av 1980-talet omorganiserades SIDA-stödet och detta ledde till att biståndsmyndigheten tecknade ramavtal med ytterligare nio organisationer (Afrikagrupperna, Arbetarrörelsens Internationella Centrum (AIC), Diakonia, Pingstmissionens U-landshjälp (PMU), Rädda Barnen, Swedish Volunteer Service (SVS), Svenska Missionsrådets Biståndsnämnd (SMR), Svenska Handikapporganisationernas Internationella biståndsstiftelse (SHIA) och Utbildning för Biståndsverksamhet (UBV) (Odén 2012). Ytterligare några organisationer har tillkommit under de två senaste åren. Sidas samarbete med CSO:er genom ramavtalen utgår från ett antagande om att stöd till civila samhällen som regel bäst sker genom ett samarbete mellan det civila samhällets egna organisationer. De svenska organisationerna har genom sin omfattande organisationskunskap, sitt långvariga utvecklingssamarbete samt erfarenhet av såväl påverkansarbete som långsiktig kunskapsutveck- 6

7 ling kring globala utvecklingsfrågor, goda förutsättningar att bidra med erfarenheter och intresse för organisationerna i utvecklingsländerna. (Riddell, Bebbington & Peck 1995, Riksrevisionen 2007, Sida 2007). Ramavtalssystemet bygger bland annat på att upprätta fleråriga ramavtal mellan Sida och svenska civilsamhällesorganisationer, krav på att organisationerna ska bidra med en egeninsats och fasta kriterier för civilsamhällesorganisationers behörighet som ramorganisationer (Statskontoret 2013). En första typ är de organisationer som utvecklar och bedriver egna utvecklings- och samarbetsprogram och projekt samt tecknar avtal direkt med samarbetspartner i Syd. En andra typ av ramorganisationer är så kallade paraplyorganisationer som bereder och vidareförmedlar stöd till medlemsorganisationer och till sökande organisationer som inte är medlemmar. Forum Syd har en särskild ställning som vidareförmedlande organisation. De har ingått avtal med Sida om att ha denna funktion för CSO:er som inte har någon koppling till någon annan ramorganisation. Den tredje typen av ramorganisation är de som utgör en integrerad del av en internationell organisation (Statskontoret 2013). Vid bedömningen av en organisations möjlighet att få behörighet som ramorganisation gör Sida i första hand en övergripande bedömning av hur organisationen genom sitt arbete bidrar till måluppfyllelsen för respektive strategi. I ett andra steg genomförs en kvalitativ bedömning av relevansen i organisationens verksamhet (Riksrevisionen 2007, Sida 2011). 7

8 Civilsamhällesorganisationernas roll och ansvar i utvecklingsarbetet I regeringens strategi för stöd genom svenska organisationer i det civila samhället beskrivs att det övergripande målet för stödet är att verka för: Ett livskraftigt och pluralistiskt civilt samhälle i utvecklingsländer som bidrar effektivt, med ett rättighetsbaserat arbete, till minskad fattigdom i alla dess dimensioner. (Utrikesdepartementet 2009, s. 1) Genom strategin styr regeringen Sidas stöd till svenska Civilsamhällesorganisationer där stödet, inom ramen för Sveriges politik för global utveckling (PGU), ska bidra till att uppfylla målet för internationellt utvecklingssamarbete om att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor (Riksrevisionen 2007, Utrikesdepartementet 2009). Sidas strategi är idag också baserad på tanken att oavsett det primära syftet med de specifika biståndsinsatser de finansierar så ska varje program i samarbete med enskilda organisationer ses i relation till: utvecklingen av ett livskraftigt och demokratiskt civilt samhälle i mottagarländerna där människor har möjlighet att agera tillsammans för att påverka utvecklingen av samhället och förbättra sina levnadsvillkor. (Sida 2004, s. 6) Givarländernas regeringar ser ofta CSO:er i mottagarländerna som viktiga aktörer för att främja demokrati och ett fungerande rättssystem samt för att öka öppenheten och ansvarstagandet hos offentliga institutioner och myndigheter på regional, nationell och lokal nivå. Därutöver arbetar många organisationer för att stärka marginaliserade medborgares kapacitet att delta i samhällsutvecklingen, inte minst genom att stärka deras deltagande i politiska processer. Utifrån denna positiva syn på civilsamhället har alltmer bistånd kanaliserats till att stärka CSO:er både i givar- och mottagarländer så att de i sin tur kan stärka det civilsamhälle som de är en del av. Ett exempel på forskning om bistånd som förmedlas mellan civilsamhällesorganisationer är Pelle Åbergs undersökning av samverkan på folkbildningens område (Åberg 2008). Robinson och Friedman hävdar dock att det inte råder enighet om den exakta roll civilsamhället ska ha när det gäller att främja demokratisering. De anser också att givare ofta saknat förståelse för organisationslivet i utvecklingsländerna och att de därför ofta inte vet vilken organisation de ska samarbeta med (Robinson & Friedman 2005). Biståndsgivare tar idag ofta sin utgångspunkt i antagandet att ett effektivt sätt att motverka elitstyre och brist på offentligt ansvarsutkrävande i mottagarlandet är att satsa på att stärka det civila samhället. Men forskare som Gaventa (2006) har pekat på att det finns en inneboende konflikt i att det civila samhället såväl förväntas vara självständigt och kunna granska politiska makthavare som att de samverkar nära med det offentliga samhället i olika styrprocesser (Gaventa 2006). Han pekar också på att det finns brister i ansvarsutkrävande mellan lokala civilsamhällesorganisationer (i mottagarländerna) och globala/internationella organisationer såsom CSO:erna i givarländerna, internationella CSO:er och biståndsgivarorganisationer som Sida. Även om projekt för good governance och projekt för att stärka civilsamhället ofta behandlas som olika typer av projekt hos biståndsorgan förs de ibland också samman under den överordnade rubriken: demokratibyggande. Thomas Carothers menar att biståndsaktörer som vill främja en demokratisk utveckling ofta utgår från ett standardrecept som innehåller stöd till valprocesser, statliga institutioner och det civila samhället. Enligt ett sådant synsätt, menar Carothers, åstadkoms demokratisk konsolidering genom top-down -förändring, det vill säga genom rationalisering och demokratisering av de viktigaste statliga institutionerna. Samtidigt tänker man sig enligt denna modell också en bottom-up -förändring i riktning mot en förstärkning och breddning av det civila samhället. Dessa två delar av konsolideringsprocessen anses förstärka varandra (Carothers 1999). Detta synsätt kritiseras dock av både Gaventa och Carothers. För det första är det uttryck för en mycket specifik och idealiserad föreställning om demokrati. Synsättet leder också ofta till man försöker hitta metoder som ska passa alla situationer och länder och som i för liten utsträckning tar hänsyn till lokala sammanhang och förutsättningar. De två forskarna menar att det också ofta leder till åtgärder som snarare behandlar symptomen, än orsakerna, till demokratiska underskott genom att inte ställa frågor om makt och intressen. De menar att synsättet också bygger på empiriskt tvivelaktiga antaganden om i vilken grad det civila samhället kan ses som fristående från staten och i vilken utsträckning stater i utvecklingsländer har kapacitet och autonomi för att motsvara de krav som ställs från det civila samhället (Carothers 1999, Gaventa 2006). I en studie av de sammanlagda effekterna av biståndssamfundets demokratibistånd på den faktiska demokratiutvecklingen har också Agnes Cornell visat att det inte går att se några större förändringar i demokratisk riktning. Biståndet tycks däremot i viss mån bidra till att förhindra bakslag för demokratin i redan existerande demokratier (Cornell 2013). 8

9 Jonas Ewald undersökte i en studie demokratiseringsprocessen i Tanzania och det utrymme som civilsamhälle, politiska partier och medierna kommit att få med flerpartisystemets införande. Två huvudslutsatser är att den exekutiva makten har stärkts i relation till den representativa. Men samtidigt har medborgarnas kapacitet att delta i den politiska processen, genom civilsamhällesorganisationer eller partier, inte ökat tillräckligt för att en djupare demokrati ska kunna utvecklas, trots att bland annat svenska civilsamhällesorganisationer haft och har ett brett samarbete i Tanzania (Ewald 2013). Det civila samhället kan alltså spela en viktig roll i demokratiseringen av ett land (se t.ex. Dawidson & Wikström Öbrand 2007), även om forskarna ofta framhåller vikten av att ta hänsyn till den lokala kontexten. Vissa forskare menar också, för bistånd i allmänhet, att externt stöd till lokala CSO:er ibland kan leda till ett överberoende av finansiärer, något som försvagar snarare än stärker det lokala organisationslivet. Externt stöd till civilsamhället i ett mottagarland kan ibland också vara stöd till ett ocivilt samhälle. Det finns en risk att stödet bidrar till att försvaga staten, stärka existerande paternalistiska system, neutralisera radikala röster, distansera grupper i civilsamhället från sin medlemsbas och underblåsa uppdelningar i samhället som i sin tur kan leda till ökat våld. För att undvika stöd som förstärker existerande konflikter eller skapar nya har Sida slagit fast att samarbetet med civilsamhällesorganisationer alltid ska baseras på en detaljerad kontextanalys (Sida 2004, jfr Albinson & Åhström 1991). Det finns också forskning som pekar mot vikten av att problematisera både vad det civila samhället representerar och hur det kan användas av internationella aktörer. Jens Stilhof Sörensen genomförde ett forskningsprojekt om civilsamhället och den nya bistå nds- och säkerhetspolitiken med nedslag i Kosovo Bosnien-Hercegovina, Irak och Afghanistan. Hans slutsatser är att dagens dominerande synsätt att det är viktigt att främja det civila samhället i konfliktdrabbade regioner i Syd, måste förstås i termer av nyliberal säkerhetsstrategi. Enligt Sörensen var premieringen av det civila samhället, ofta reducerat till NGO-er, instrumentellt för bistå ndsindustrins expansion under 1990-talet och för att skapa nya vägar till intervention i bistå ndets mottagarländer. Om det övergripande målet för stödet till det civila samhället i konfliktdrabbade etniskt segregerade samhällen har varit att bidra till försoning, demokratisering och utveckling så är det faktiska resultatet magert. Från Kosovo och Bosnien-Hercegovina till Irak och Afghanistan har resultaten varit magra i alla dessa avseenden, även efter års intervention. Snarare pekar Sörensens forskning på att den här typen av politik och strategi bidrar till och förstärker eller cementerar etnisk, spatial och social fragmentering. (Sörensen 2010, Sörensen & Söderbaum 2012). En viktig fråga i samband men biståndsgivning är hur frågor kring ansvar och identitet hanteras. I en studie av Maj-Lis Follér, Christoph Haug, Beniamin Knutsson och Håkan Thörn publicerad 2013 analyseras fallstudier från kampen mot hiv/aids i Mocambique, Rwanda och Sydafrika. I denna studie studeras de metoder som biståndsgivare använder för att hantera partnerskap i utvecklingsarbetet och hur dessa metoder påverkar ansvarsfördelningen mellan olika partner. En av de centrala slutsatserna är att biståndsinsatserna präglats av en ansvarsfiering, vilket de definierar som en överföring av ansvar för implementering från givare till organisationer i mottagarlandet. Kraven på biståndsmottagarna att använda strängt formaliserade metoder och långt driven standardisering för att kunna mäta, redovisa och utvärdera resultat påverkade insatserna i negativ riktning. Så kallad resultatstyrning, ledde till endimensionell uppföljning, detaljerad revision och förenklad aktivitetsutvärdering som omöjliggjorde en styrning mot det övergripande målet, hiv-prevention. Man tvingades avstå från insatser i samverkan med civilsamhällets organisationer för att de ansågs för svåra att följa upp i utvärderingsbara termer (Follér, Haug, Knutsson & Thörn 2013) (Follér & Thörn 2005). Frågan om ansvar (ownership) är en central fråga och del av problematiken i samband med internationellt utvecklingssamarbete. I den nya biståndsarkitekturen som har slagits fast på flera internationella toppmöten under 2000-talet går det att urskilja en spänning mellan två fraktioner i synen på ansvarsfrågan (Follér et al. 2013). Den första strömningen ser ansvaret för utveckling och fattigdomsbekämpning som delat. Man hävdar att ett globalt partnerskap behövs i en allt mer globaliserad värld där ett brett register av aktörer på global, nationell och regional nivå ska inkluderas. Den andra strömningen menar att det yttersta ansvaret ska ligga hos den mottagande partnern. Båda strömningarna menar dock att civilsamhället ska spela en stor roll i utvecklingssamarbetet. Ett sätt att se på internationellt utvecklingssamarbete är som en kedja av överföringar av medel och ansvar mellan olika aktörer. I ett sådant sammanhang blir kontroll och styrning viktiga komponenter. Follér et al. pekar på att försök att utöva strikt kontroll över alla aktörer i kedjan av ansvar och ekonomiska transfereringar inte sällan leder till stora byråkratiska problem. 9

10 Författarna identifierar fyra metoder för styrning av utvecklingssamarbete som involverar civilsamhället. Den första är marknadsorientering där man skapar konkurrens mellan CSO:er och främjar en kultur av entreprenörskap. Den andra involverar ledningsstrategier där man separerar organisatorisk kontroll från både ägande och operativt arbete genom att skapa professionella befattningar. Den tredje och den fjärde metoden lägger tyngdpunkten på standardiserade rutiner, evidensbaserade metoder och moderna uppföljningsverktyg. Biståndsgivarnas strategier och metoder kan samtidigt leda till ett ökat eller minskat ansvar då det övergripande ansvaret för det vardagliga utvecklingsarbetet ligger hos organisationerna själva samtidigt som de formella krav som ställs på dessa genom de ovan beskrivna metoderna bidrar till att lokala organisationer berövas all kontroll över utvecklingen eftersom målen sätts utifrån (Follér et al. 2013). Problematiken kring stöd genom CSO:er uppmärksammas även i antologin The politics of AIDS: globalisation, the state and civil society från 2008 där man menar att det existerar en problematik då givarsamfundet lägger stor vikt vid partnerskap i utvecklingsarbetet, samtidigt som det finns villkor för biståndet som bidrar till att försvåra arbetet mot hiv/aids (Follér & Thörn 2008). När det gäller ansvar och identitet så fokuserar Maria Eriksson-Baazs avhandling The white wo/man s burden in the age of partnership från 2002, på identiteten hos biståndsgivare och biståndsarbetare i mottagarländerna och på hur dessa identiteter tar sig uttryck i utvecklingssamarbetet. I dagens diskurs kring det internationella utvecklingssamarbetet har paternalism från givarländernas sida inte något utrymme. Den dominerande synen idag är istället att olika partner i Syd ska leda utvecklingssamarbetet och att kommunikation mellan parterna alltid ska vara öppen och transparent. Eriksson-Baaz pekar dock på att det finns stora motsägelser mellan budskapet om jämlika roller i utvecklingssamarbetet och den syn som biståndsgivare och biståndsarbetare i praktiken har på sig själva och på sin samarbetspartner. En av dessa motsägelser tar sig uttryck i tanken om den andra som begränsar möjligheten till identifiering med samarbetspartnern. Tanken förstärker istället gränserna mellan det västerländska jaget och den andra och skapar en bild av en i sig helt annan samarbetspartner. Detta medför även att övertygelsen om jaget som utvecklad och överlägsen i kontrast till den bakåtstävande och underlägsna andre ökar. Denna bild av överlägsenhet utgörs av idén om utveckling i sig och därför kännetecknas utvecklingsdiskurser ofta av en spänning mellan en idé om utveckling som en inneboende process eller som en avsiktlig praktik (Eriksson-Baaz 2002). Problematiken tas också upp i en nordiskt finansierad och genomförd studie i vilken Bonaventure Rutinwas behandlar den humanitära situationen i Tanzania under de första 40 åren som självständig nation. Under denna tid har flyktingströmmar från grannländerna gett upphov till de allvarligaste krissituationerna. Utvecklingen av politik och praxis för administration av bistånd till flyktingar i Tanzania kan delas in i tre överlappande faser: Den första under och 70-talen då de viktigaste aktörerna var lokala myndigheter och medborgargrupper. UNHCR:s och andra internationella organisationers roll, var begränsad till att tillhandahålla finansiering. Under den andra fasen under och 80-talen skiftade rollerna. UNHCR och andra internationella aktörer började nu, utöver finansiering, även att administrera förnödenheter och övervaka lokal integration av flyktingar. Den tredje fasen började under tidigt 1990-tal och fram till idag. Dess främsta kännetecken är den totala dominansen av UNHCR och av internationella ickestatliga organisationer när det gäller administrationen av biståndet och en kraftig minskning av lokala aktörer och myndigheter på alla nivåer i arbetet med flyktingpolitik och flyktingmottagande (Rutinwas 2002). Att internationella CSO:er tar över statens uppgifter i ett land kan vara problematiskt. Problem kan dock även uppstå när lokala organisationer tar över statens uppgifter. Bland alla de grupper som kallar sig civilsamhällesorganisationer finns även organisationer och grupper som varken är demokratiska eller ideella. För i takt med att biståndsgivare börjat använda organisationer som en kanal för biståndet har också antalet privata entreprenörer och lycksökare ökat som, genom att bilda organisationer, försöker ta del av biståndspengarna. Det finns också flera exempel på organisationer som har en paternalistisk inställning till lokala folkliga rörelser, och som därför snarare hämmar än främjar en demokratisk utveckling. Bristande respekt för lokalt inflytande förekommer alltså inte bara i relationerna mellan organisationer i Nord och deras samarbetspartner i Syd, utan kan också finnas mellan de lokala mottagarorganisationerna och de människor som direkt berörs av deras verksamhet (Albinson & Åhlström 1991). Att CSO:er tar över statens uppgifter i ett land kan även skapa andra typer av problem. En av statens viktigaste uppgifter är att se till att samhällets service når alla medborgare och fördelas rättvist. För det krävs en nationell plan. Dock är det få CSO:er som täcker in hela länder med sin verksamhet. Organisationerna kan fungera bra i ett område men inte lika bra i ett annat. En organisation som har ansvaret för en vårdcentral i en by har ofta liten möjlighet att sprida sin verksamhet till andra ställen, eller att se till att den implementeras i en nationell sjukvårdsplan. Sjukvården riskerar därför att bli ojämnt och orättvist fördelad. Personer som arbetar inom den offentliga sektorn i ett fattigt land, och som inte kan leva på de löner staten betalar, tar gärna möj- 10

11 ligheten att få anställning hos utländska biståndsgivare för att kunna försörja sig. Då CSO:er tar över kvalificerad lokal personal, som ofta kan vara en knapp resurs, kan de samtidigt bidra till att statliga myndigheter och institutioner urholkas ytterligare (Albinson & Åhlström 1991, Ruud & Kjerland 2003). Som nämndes inledningsvis lyfts värdet av ett pluralistiskt och livskraftigt civilsamhälle för en demokratisk och hållbar utveckling i mottagarländerna fram i flera styrande dokument för svenskt bistånd. Vad som däremot ofta inte är lika tydligt beskrivet i dessa dokument är vad som egentligen är fördelarna med att kanalisera bistånd genom svenska civilsamhällesorganisationer. Frågan om vilket mervärde svenska ideella organisationer anses tillföra i urvecklingssamarbetet har undersökts av en grupp forskare. Resultaten visar att särarterna framträder tydligast i jämförelser med antingen ideella organisationer i andra länder eller med företag och offentliga organisationer i Sverige, och inkluderar alltifrån organisationernas historia och folkrörelsebakgrund till den icke-vinstdrivna profilen, organisationernas värdegrund samt förmågan att kunna agera autonomt och verka i olika kontexter. Ett antal mervärden identifieras också, till exempel folkrörelseförankringen, arbetet med demokratiska och mänskliga rättigheter, organisationernas opinion- och påverkansarbete samt deras effektivitet till följd av lång erfarenhet och kunskap, lokal förankring och välutvecklade nätverk (Andersen, Segnestam Larsson & Åberg 2014). Ett tydligt exempel på när det civila samhällets särart utmanats inom det internationella hjälparbetet är de kommersiella volontärresebyråer som på senare tid uppstått och som kopierat stora delar av den ideella sektorns språk och uttryck i sin verksamhet (Jonsson 2012). Civilsamhällesorganisationernas självständighet I relation till det ansvar och de roller som civilsamhället har är det även viktigt att diskutera organisationernas självständighet då denna påverkar organisationernas verksamhet och handlingsutrymme. I Albinsons och Åhlströms översyn av biståndet genom CSO:er Solidaritet med Statsbidrag från 1991 är utgångspunkten att varje organisation själv har rätt att bestämma om den vill engagera sig i biståndsarbete och i vilka former. För att få statsbidrag måste organisationen dock uppfylla vissa kriterier, bland annat att organisationens bistånd ligger i linje med målen för det av riksdagen beslutade svenska biståndet. Albinson och Åhlström föreslår i sin översyn en skärpning av kriterierna för statsbidraget till CSO:er och lämnar förslag på krav som de menar bör ställas på de svenska organisationerna och på deras samarbetspartner i Syd. I kraven ingår att organisationerna ska ha en ideell målsättning, vara demokratiskt uppbyggda, ha existerat en viss tid och ha kapacitet att genomföra de planerade insatserna (Albinson & Åhlström 1991). Från 1990 fick ramorganisationerna större självständighet, menar Albinson och Åhlström. SIDA började då fatta beslut om bidrag för två år, i stället för ett år som det varit tidigare. Detta var en förändring som minskade arbetsbördan för både organisationerna och SIDA. Samtidigt förenklades proceduren ytterligare genom att till exempel kravet på detaljerade ansökningar minskar och beloppsgränsen för organisationernas egna beslut har tagits bort i flera ramavtal. År 1991 tog SIDA även det första steget mot så kallade blockbidrag. Blockbidraget är ett bidrag till en organisations hela bistånd, utan någon specialisering av projekt eller program, och förutsätter ett stort förtroende för organisationens kapacitet och omdöme (Albinson & Åhlström 1991). Enligt de nya ramavtalen som slöts med Svenska missionsrådet (SMR) och Pingstmissionens Utvecklingssamarbete (PMU) krävdes inte längre SIDA:s godkännande av enskilda insatser. Det var en förändring som speglade det förtroende SIDA hade för de båda organisationerna efter många års nära samarbete (Albinson & Åhlström 1991). Risk finns dock att organisationernas autonomi kan komma att ifrågasätta om de blir alltför beroende av statsbidrag. Detta har lett till att ett antal organisationer själva satt en begränsning för hur stor andel av sin verksamhet som ska finansieras av externa medel. I Svenska missionsrådets historieskrivning 100 år av ekumenik och solidaritet skriver Jacob Zetterman om organisationens självständighet (2012). Zetterman menar att svenskt bistånd började med missionsarbetet. När staten sedan började arbeta med utvecklingsfrågor var det självklart att utgå från det arbete och den kompetens som redan fanns. Staten och missionen blev partner och statliga pengar började så småningom strömma in till missionsverksamheten. Detta öppnade nya möjligheter men betydde även att missionärerna som var vana att arbete efter egna idéer fick tänka om. Idag är det emellertid omvända roller, nu är det inte längre staten som knackar på missionsvännernas dörr utan tvärt om. Idag är också det statliga bidraget en förutsättning för de flesta kristna organisationer som arbetar med utvecklingsfrågor. Ju mer statliga pengar som SMR fick via sitt ramavtal desto starkare blev beroendet av staten. Det blev allt viktigare att missionsarbetarna inte blandade ihop sin biståndsroll med sin missionsroll. Samtidigt ökade också kraven från statens sida på avrapportering. Samarbetet byggde inte längre i lika hög grad på att bygga förtroende utan på redovisade resultat (Zetterman 2012). Samtidigt som Svenska missionsrådet uppfattar att deras självständighet minskat och att beroendet till staten ökat sedan kraven på resultatrapportering skärpts menar dock Riddell, Bebbington och Peck, i utvärderingen Bistånd genom ombud från 1995, att organisationerna som tar emot anslag från Sida kan ses som relativt oberoende av myndigheten och att de projekt som finansieras trots allt är organisationernas egna projekt, även om de alltså 11

12 måste uppfylla biståndsmyndighetens villkor för att kunna få bidrag. Författarna medger att detta kan verka motsägande men betonar att målet för stödet till CSO:er, som det definieras av UD och Sida, är att stödja organisationernas egna biståndsansträngningar. Verksamhet som faller inom regelverket är inte föremål för någon annan påverkan än av administrativt slag (Riddell, Bebbington & Peck 1995). Det är dock aldrig riktigt så enkelt. Av forskningen ovan ser vi blandade meningar om CSO:ers självständighet och man måste också se Bistånd genom ombud för vad den är, en utvärdering beställd av Sida även om utvärderarna bygger sina resonemang på långvarig forskning inom området i fråga. Resultatstyrning Mål- och resultatstyrning är ett sätt att styra verksamheter som fått stort genomslag på biståndsområdet och som har en direkt koppling till organisationernas självständighet och den så kallade resultatagendan. Slutsatsen av en genomgång av litteraturen om resultatstyrning i internationellt utvecklingssamarbete (Vähämäki, Schmidt & Molander 2011) visar att resultatagendan idag drivs i större utsträckning än någonsin. Erfarenheter som föregår Parisdeklarationen 2005 visar på ett fragmenterat landskap av biståndsinsatser där givare arbetade med olika egna projekt som ofta inte ledde i riktning mot hållbar utveckling. Genom Milleniemålen och Parisdeklarationen om biståndseffektivitet blev resultatstyrning en väsentlig del av utvecklingssamarbetet. Emellertid har implementeringen av resultatagendan varit svår. Anledningarna är att denna typ av styrning har visat sig vara komplicerad att hantera på individ-, organisations- och myndighetsnivå. Ett exempel är att olika syften med resultatstyrningen skapar konflikter vid tillämpningen. Biståndsgivare kan i praktiken inte heller detaljstyra genomförandet av projekt och program i mottagarländerna. Ytterligare en anledning är de systematiska och kulturella krav som ställs på utvecklingspartner i Syd då resultatstyrning utövas som top-down aktivitet. Genomgången visar dock både på lyckade och mindre lyckade resultat av resultatstyrning (Vähämäki, Schmidt & Molander 2011). I en omfattande analys över CSO-biståndet genomförd av Riksrevisionen 2007, som delvis bygger på en forskningsöversikt, fokuserade man särskilt på frågan om resultat och effekter. Utvärdering kom fram till att räkenskaper, resultatrapportering samt övrig information som verifierar genomförd projektverksamhet i många fall är av sådan undermålig kvalitet att det inte går att bedöma hur biståndsmedlen använts (Riksrevisionen 2007). I en översyn av ramavtalssystemet från 2012 (Statskontoret 2013) framkommer att många organisationer är kritiska mot det befintliga resultatstyrningssystemet. En slutsats som dras är att redovisningen av resultat måste ses över. Sida lämnar för närvarande årliga rapporter till regeringen där verksamhetens resultat redovisas. Det är dock svårt att redovisa resultat för en så pass komplex och diversifierad verksamhet och ännu svårare är det att visa resultat på kort sikt. Statskontorets förslag är därför att rapporteringen istället ska ske vart tredje år. Resultaten av översynen visade också att det svenska systemet med ramavtal är ett ändamålsenligt och kostnadseffektivt sätt att kanalisera stöd genom svenska CSO:er. De svagheter som Statskontoret fann handlade om hur styrningen av ramavtalssystemet tillämpas. Man menar att regeringens styrdokument innehåller alltför många krav på formerna för stödet, vilket bidrar till att återrapporteringen blir inriktad på inre effektivitet och kortsiktiga resultat, Sidas styrning och uppföljning är också i stor utsträckning inriktad på stödets utformning, vilket lämnar alltför lite utrymme för mer strategisk styrning. Statskontoret drar också slutsatsen att dagens ramavtalssystem inte i tillräckligt hög grad uppmuntrar till innovativa lösningar eller till att nya aktörer engagerar sig (Statskontoret 2013). En mindre negativ bild av resultatstyrningen ges i Diakonias historieskrivning (Norborg-Jerkeby 2006) som visserligen knappast heller kan betraktas som en vetenskaplig studie. Norborg-Jerkeby berättar om de metodutvecklingar som skedde under senare delen av 1990-talet inom Diakonia då kraven från Sida på planering och uppföljning av verksamheten skärptes. Verksamheten skulle nu planeras utifrån metodiken Logical Framework Approach (LFA) och redovisningen skulle bli mer inriktad mot resultat och effekter. Detta bidrog till att organisationen kunde identifiera de mål de satt upp och på ett enklare sätt mäta insatsernas effekter för att möta Sidas ökade krav på resultat, kompetens och kapacitet. Norborg-Jerkeby menar att de nya kraven sammanföll med en strävan att tydligare fokusera och koncentrera verksamheten med syfte att bättre ta till vara framgångsrika delar av verksamheten (Norborg-Jerkeby 2006, jfr Follér & Thörn 2005). Civilsamhällesorganisationer och korruption I forskningen om styrningen av CSO-biståndet ryms även frågor som rör korruption och oegentligheter i hanteringen av biståndspengarna. I utvärderingen Att förebygga och hantera korruption i det svenska utvecklingssamarbetet konstateras att Sida för sitt samarbete med svenska enskilda organisationer har ett väl utvecklat regelverk för hur verksamheten ska bedrivas. Institutet för utvärdering av internationellt utvecklingssamarbete (SADEV) har dock iakttagit att det ofta saknas ett systematiskt angreppssätt. Detta gäller exempelvis översyn och uppdatering av regler som ska motverka korruption samt integreringen av detta i det löpande arbetet. Man menade också att det finns behov av att vidareutveckla vissa områden, särskilt med avseende på hur risker för korruption identifieras, kartläggs, värderas, hanteras och följs upp (SADEV 2008). Riksrevisionens granskning Oegentligheter inom bistånd: Är Sidas kontroll av biståndsinsatser via enskilda 12

13 organisationer tillräcklig? från 2007 visade att flera av de samarbetspartner som Sida kontrakterat för förmedling av bistånd under senare år inte har agerat i enlighet med de avtal som skrivits. Granskningen visar också att Sida är medveten om att korruption och andra oegentligheter är ett problem. De har försökt att organisera ett skydd via kontrakt och kontrollåtgärder. Dessa åtgärder har dock ha varit otillräckliga. Riksrevisionens granskning täckte 15 projekt i fyra länder (Namibia, Sydafrika, Tanzania och Kenya) och inget av de granskade projekten klarade sig från kritik (Riksrevisionen 2007). Ämnet korruption behandlas även i ett forskningsprojekt som leds av Lina Sleiman och som syftar till att undersöka vilka motiv som driver biståndsfinansierade CSO:er i utvecklingsländer. Studien omfattar två länder som är hårt drabbade av korruption, Tunisien och Palestina, och visar att där en utbredd korruption råder är tillgängligheten av biståndsmedel och personliga förmåner ofta den främsta drivkraften för CSO:er. Organisationernas insatser på biståndsområdet i denna typ av kontext visar sig inte sällan bidra till att reproducera korruption och egennyttiga metoder snarare än att verka i motsatt riktning (Sleiman 2013). Ett vanligt antagande är att ett självständigt civilsamhälle bidrar till att granska och lyfta fram korruption och oegentligheter som utförs av samhällets eliter. Nuno Themudo undersöker i artikeln Reassessing the Impact of Civil Society: Nonprofit Sector, Press Freedom, and Corruption förhållandet mellan det civila samhället och korruption. Det civila samhällets påverkan beror till stor del på dess förmåga att generera tillräckligt tryck från allmänheten, något som i hög grad är beroende av förekomsten av fria medier. Themudo visar genom att använda länderkomparativa och longitudinella data att det civila samhällets styrka är omvänt kopplat till graden av korruption och att denna effekt är högst beroende av mediernas frihet (Themudo 2013). Marcia Grimes forskning bekräftar Themudos slutsatser. Grimes studie undersöker om det civila samhället kan påverka korruptionsnivån. Även denna studie drar slutsatsen att ett livskraftigt civilt samhälle kan bidra till minskad korruption, men bara under förutsättning att politisk konkurrens, pressfrihet och möjlighet till insyn i offentliga aktörers verksamhet finns i landet (Grimes 2012). Vilka effekter har civilsamhällesorganisationernas verksamhet? Vad säger då forskningen om effekterna av CSO:ers verksamhet inom biståndsområdet? I utvärderingen Bistånd genom ombud från 1995, undersöktes utvecklingseffekten av de enskilda organisationernas SIDA-stödda projekt och program, där 37 olika projekt i fyra länder (Bolivia, Indien, Kenya och Zimbabwe) utvärderades. Utvärderingen kom till två huvudslutsatser. Den första var att de allra flesta projekt antingen uppnått eller var på god väg att uppnå de omedelbara mål som SIDA gett bidrag till. Den andra slutsatsen var att även om projekten lyckats uppnå de omedelbara målen så gav det föga vägledning i bedömningen av projektens utvecklingseffekt i ett större perspektiv. Mycket få projekt fick genomgående höga betyg utifrån nio bredare kriterier för utveckling (Riddell, Bebbington & Peck 1995). Jan Art Scholte tar i en studie upp frågan om huruvida utvecklingsarbete genom eller med det civila samhället leder till ett mer inkluderande globalt styre? Scholte tar sin utgångspunkt i förbindelserna mellan Internationella valutafonden och det civila samhällets organisationer i sex länder i Afrika söder om Sahara. Resultaten visar att den totala omfattningen och djupet av dessa förbindelser har varit blygsam. Studien kommer till slutsatsen att det civila samhällets medverkan i globala reglerande processer har inneburit ökat politiskt utrymme för en del organisationer i det civila samhället samtidigt som andra har fått mindre utrymme. Resultaten förklaras av såväl individuella som institutionella och strukturella faktorer. I studien lyfts också ett antal faktorer fram som skulle kunna bidra till att förstärka interaktionen mellan Internationella valutafonden och det civila samhällets organisationer (Scholte 2012). Vad kan då CSO:ers verksamhet ha för påverkan på livet för individer i mottagarländerna? I en studie från 1997 (Kruse et al. 1997) drogs slutsatsen att 90 procent av alla de CSO-projekt som ingick i undersökningen hade uppnått sina direkta (kortsiktiga) avsikter. Detta säger dock inte nödvändigtvis särskilt mycket om hur livet för enskilda mottagare av biståndet har påverkats. De utvärderingar som gjorts visar en stor vidd av olika effektresultat. Vissa studier pekar på väldigt positiva resultat medan andra visar på en blygsam effekt på sådant som inkomster och välfärd. I många studier menar man dock att det är svårt att dra några säkra slutsatser (Riddell 2007). Flera studier av CSO:ers projekt menar att man ska vara försiktig med att bedöma effekterna av deras aktiviteter enbart på grundval av tillgängliga effektresultat (Kruse et al. 1997). 13

14 Kostnadseffektivitet, kvalitet, innovation och replikering Att mäta kostnadseffektiviteten i CSO:ers biståndsverksamhet är svårt. OECD:s studie från 1997 visar att för majoriteten av de hundratals organisationer som granskats var den tillgängliga informationen otillräcklig för att kunna bedöma kostnadseffektiviteten (Kruse et al. 1997). Vissa utvärderingar tar upp projekt som har tilldelats hundratusentals dollar (tusentals dollar per förmånstagare) men där belägg om positiva resultat uteblivit helt (Muir 1992). Det finns även jämförande studier av CSO:ers projekt och liknande projekt som utförts av staten i utvecklingsländer och av officiella biståndsorgan som Världsbanken och av givarländer som Danmark. Dessa jämförande studier har visat varierande resultat där bistånd genom civilsamhället visat både högre och lägre kostnadseffektivitet (Huntingdon 1987). Sådana jämförelser kan dock vara missvisande eftersom de ofta inte jämför samma sak (Riddell 2007). Något som däremot kan visa hur stor framgång CSO:ers projekt haft är hur brukarna ser på verksamheten. Det har visat sig att där människor haft ett val, så finns det bevis för att de föredragit att använda vårdcentraler, sjukhus och skolor som drivs av CSO:er framför de som är statliga då kvaliteten anses vara bättre där CSO:er är involverade. Ofta beror detta på att de har tillgång till mer resurser. Etablerade CSO:er som BRAC i Bangladesh uppfattas också av utländska biståndsgivare som betydligt effektivare än de statliga myndigheterna. Organisationernas ökade betydelse visar sig också i ett ökat intresse från staternas sida att kontrollera deras verksamhet. Ett exempel på detta ser vi i Indien där alla organisationer som vill ta emot bistånd utifrån måste ha tillstånd enligt lagen om utländska bidrag, Foreign Contributions Registration Act (Albinson & Åhlström 1991). Josephine Sundqvist tar också upp frågan om CSO:er som så kallade service providers (Sundqvist 2012). Sundqvist planerar att redovisa sin forskning mer utförligt i en avhandling under 2015 eller Det övergripande syftet med studien är att analysera vilken roll religiösa aktörer inom det civila samhället har och deras funktion som välfärdsproducenter inom den sociala ekonomin (Sundqvist 2012). Kapacitetsutveckling och institutionell förstärkning Frågor kring kapacitetsutveckling har fått en allt mer central roll i många CSO:ers verksamhet och inom utvecklingsdiskursen generellt. Idag sysslar nästan alla medelstora och större organisationer med någon slags uppbyggnad av den institutionella och administrativa kapaciteten. Det finns däremot inga säkra siffror på hur stora resurser som används för dessa aktiviteter. En anledning till att kapacitetsutveckling blir allt vanligare är det växande antalet CSO:er och mängden aktiviteter de utför. En annan anledning är den ökade efterfrågan på att organisationerna ska ha så bred kompetens som möjligt. En ytterligare anledning är de ökade kraven på ekonomisk redovisning som ställs från givare på organisationerna. Något som också driver på kapacitetsutvecklingen är att många organisationer i utvecklingsländerna önskar att bli mer självförsörjande och mindre beroende av givarländernas CSO:er (Lewis 2001). I en studie undersöker Ola Segnestam Larsson hur svenska fackföreningar samt religiösa- och funktionshinderorganisationer arbetat med att stödja organisationsutveckling i civilsamhället i Nicaragua. En av studiens slutsatser är att organisationsutveckling av detta slag ibland motverkar sitt syfte och då kan leda till ett en minskning av sociala innovationer, en likriktning av organisationer och att det civila samhället instrumentaliseras (Segnestam Larsson 2011). På grund av mediernas bevakning av vad som händer med biståndspengar, gåvor som blivit förskingrade och välgörenhetspengar som försvunnit har de flesta CSO:er idag vidtagit åtgärder för insamlingsetik och för att bevara sin ekonomiska trovärdighet. Diakonia väckte frågan internt för första gången 1970 då frågan om insamlade pengar till Syd verkligen kommer fram ständigt kom på tal. De beslutade då att införa räkenskapssammandrag, revisionsberättelser och formella beslut om ansvarsfrihet för samtliga u-landsprojekt per räkenskapsår. Organisationen blev även medlem av Frivilligorganisationernas Insamlingsråd, FRII (Norborg- Jerkeby 2006). 14

15 Påverkansarbete, lobbying, informationsverksamhet och kampanjer Under de senaste 20 åren har allt större summor av de medel som mottagits av CSO:er använts till påverkansarbete, lobbying och informationsverksamhet riktat till allmänheten i både givar- och mottagarländer. Vad finns det då för bevis att dessa aktiviteter fungerar? Bidrar till exempel CSO:ers informationsarbete i förlängningen till att livskvaliteten hos fattiga människor ökar? Forskare har här lyft fram svårigheten att koppla samman orsak och verkan (Mitlin, Hickey & Bebbington 2005). En annan anledning till att det är svårt att bedöma effektivitet av påverkansarbete, lobbying och informationsverksamhet är att vikten bör läggas på både kortsiktigt och långsiktigt resultat, men att bedömningen hittills ofta endast fokuserat på kortsiktiga effekter (Covey 1994, Miller 1994). Civilsamhällesorganisationer har sedan 1940-talet varit involverade och bjudits in till diskussioner med olika beslutsfattare på nationell och internationell nivå kring frågor inom deras kompetensområden. Under de senaste decennierna har CSO:ers samarbete med beslutsfattare ökat kraftigt och det har blivit allt vanligare att de konsulteras i frågor om utvecklingspolicy. Anledningen till denna framgång är helt enkelt att CSO:er i hög grad finns på plats i mottagarländerna. Civilsamhällesorganisationer har blivit en del av en så kallad politisk globalisering som öppnat för deras deltagande i policydebatten (Reimann 2006). Reimann menar dock att detta snarare beror på att vissa stater har tillåtit att detta utrymme öppnat sig än på ansträngningar från organisationerna själva. Samtidigt tycks de ha bidragit till en ökad förståelse hos medierna och allmänheten för några av de viktigaste utvecklingsfrågorna (Riddell 2007). Det ökade utrymmet för CSO:ers internationella påverkansarbete tycks ha haft betydelse på nationell nivå, särskilt i länder där rollen att påverka och övervaka policyer har utmanats av till exempel politiker eller politiska partier (Riddell 2007). En studie utförd i Ghana, Uganda och Sydafrika visar dock att organisationer med nära ideologisk koppling till politiska partiet och till staten har störst möjlighet att utöva politiskt inflytande (Robinson & Friedman 2005). Det finns emellertid flera exempel på CSO:ers insatser att uppnå förändring för särskilt fattiga och marginaliserade samhällen genom påverkansarbete, lobbyarbete, informationsverksamhet och kampanjarbete (Roche 1999). Under senare år har också CSO:er allt oftare fungerat som övervakare av andra utvecklingsagenter som myndigheter på nationell eller lokal nivå. För det mesta handlar detta arbete om att säkerställa att kvaliteten på olika tjänster håller en viss lägstanivå och att biståndet når de avsedda mottagarna (Riddell 2007). Hur effektiva har då CSO:ers påverkansarbete, kampanjer och informationsverksamhet varit i givarländerna? En aspekt av detta är att CSO:ers påverkansarbete har ansetts vara en av de faktorer som påverkat officiella givare att införliva ett genus- och mänskliga rättighetsperspektiv i synen på utveckling (Anderson 2000). Även frågor som rör korruption, bistånd, handel, globalisering och fattigdom har uppmärksammats allt mer som ett resultat av civilsamhällets informationsverksamhet (Riddell 2007). Genom påverkansarbetet har även vissa industrialiserade länder inklusive de skandinaviska länderna kommit att acceptera att liberaliseringen av den internationella handeln måste ske på ett mer balanserat sätt, och att fattiga länder inte ska vara skyldiga att minska sina handelshinder samtidigt som industriländer fortsätter att upprätthålla en handelsstörande politik. Ett exempel är organisationen Diakonia som uppmärksammat att bytesförhållandet i utrikeshandeln är gynnsamt för oss men ogynnsamt för u-länderna (Norborg-Jerkeby 2006). Civilsamhället och det humanitära biståndet I slutet av 2013 tillkännagav biståndsmyndigheten Sida att de beslutat att ingå så kallade strategiska partnerskap med elva CSO:er inom humanitärt arbete och katastrofinsatser. Syftet med de nya partnerskapen är att det humanitära arbetet ska bli mer långsiktigt och effektivt. Inför valet av organisationer genomfördes en stor utvärdering av ett antal organisationer i det civila samhället som Sida har eller har haft humanitärt samarbete med (Sida 2013). Stödet till CSO:er var 12 procent av det totala humanitära biståndet under och mer än fördubblades under denna period. De fem organisationer som fått mest medel under denna period var Läkare utan gränser, Norska flyktingrådet, Diakonia, Rädda Barnen och Oxfam (Örenius & Pettersson 2013). Ett problem vid mätning av effektiviteten av humanitärt bistånd är att det inte finns någon allmänt vedertagen definition av vad humanitärt arbete omfattar utöver det mycket allmänna syftet att rädda liv, minska lidande och upprätthålla mänsklig värdighet. En kontroversiell fråga bland forskare är om det humanitära biståndet även ska kunna innefatta att på olika sätt arbeta för att undanröja direkta och indirekta orsaker, till exempel konflikter som ligger bakom humanitära katastrofer (Riddell 2007). Ett exempel på där humanitärt bistånd istället för att hjälpa faktiskt fördjupade en konflikt tas upp i Peter Uvins bok Aiding Violence: The Development Enterprise in Rwanda (1998). Uvin menar att även om biståndet till viss del hade en positiv inverkan så gynnande det främst en liten del av befolkningen som redan hade det bra. Detta misslyckande blev värre under åren före folkmorden då 15

16 utvecklings- och katastrofhjälp till Rwanda kontrollerades av regeringen, vilket resulterade i att eliten använde dessa resurser för egen vinning, medan de behövande blev exkluderade. Därmed bidrog det externa biståndet till ett ökat strukturellt våld i samhället (Uvin 1998). I praktiken tycks dock meningsskiljaktigheterna ha minskat, i alla fall mellan de allra största biståndsorganen och organisationerna, om vad humanitärt arbete ska innehålla. Det växande intresset för mänskliga rättigheter är en faktor som bidragit till detta. Även den pågående debatten om det som kallas internationell humanitär rätt har lett till ett ökat erkännande av behovet av att beskydda och att detta är en viktig del av det humanitära biståndet. Ett ökat fokus har också på senare år riktats mot kvalitetsnormer i det humanitära biståndet. Detta har gett upphov till överenskommelser som tar upp specifika normer. Ett exempel på detta är The Humanitarian Charter and Minimum Standards in Disaster Response som formulerades 1997 av ett antal humanitära CSO:er, Röda Korset och Röda Halvmånen och som 2004 antagits av mer än 80 civilsamhällesorganisationer från hela världen (Riddell 2007, The Sphere Project 2004). Metodologiska utmaningar En av de största metodologiska utmaningarna för CSO:er och internationellt utvecklingssamarbete är bristen på data och information, vilket försvårar möjligheten att dra slutsatser om effekterna av deras utvecklingsarbete. Problemet med uppgiftsluckor är ännu större för CSO:ers utvecklingsarbete än för det offentliga utvecklingsbiståndet. En del av problemet beror på själva karaktären av organisationernas verksamhet. Ridell pekar på att många, även stora och etablerade organisationer, lägger större vikt vid att agera snarare än att noggrant analysera de direkta och indirekta effekterna av sin egen verksamhet. Här sker dock en snabb utveckling och några större organisationer som Oxfam och Rädda Barnen har tagit fram sina egna utvärderingsmanualer. Fortfarande kvarstår dock problemet med att kunna utvärdera effektiviteten av verksamheten på grund av bristen på information (Riddell 2007). En annan aspekt, vilket många CSO:er har lyft fram, är att det ofta kan framstå som otillräckligt att försöka mäta den direkta och kortsiktiga effekten av en biståndsinsats, till exempel utbildning eller sanitet. För många organsiationer är det viktiga målet att öka fattiga människors kontroll över sina egna liv, en ökad egenmakt och större möjligheter att påverka sin egen framtid. Denna typ av frågor är ofta svåra att komma åt med de standardiserade mätinstrument som nu är allmänt vedertagna. Trots att det under senare år satsats stora resurser på att mäta effekten av det offentliga biståndet finns det fortfarande nästan en total avsaknad på data och information som gör att det skulle vara möjligt att dra slutsatser om den totala effekten av CSO:ers verksamhet i specifika länder (Riddell 2007). Det finns visserligen ett antal utvärderingar av CSO:ers verksamhet i specifika länder, särskilt Bangladesh, Kenya, Uganda och Zimbabwe. Dessa utvärderingar syftar dock sällan till att mäta den totala effekten av verksamheten utan är snarare beskrivande översikter över antal projekt, typ av projekt och verksamheternas räckvidd i de specifika länderna. År 2004 genomfördes en studie som syftade till att utreda de breda samhällseffekterna av norska CSO:ers insatser i Sri Lanka och Etiopien (Baklien Getachew, Haug, Helland & Weerackody 2004). De senaste åren har debatten om ansvarsskyldighet och öppenheten ökat bland organisationer både i den offentliga och i den privata sfären, något som även börjat gälla civilsamhällesorganisationerna. Detta har haft en stimulerande inverkan på organisationernas arbete med att ta fram effektivitetsutvärderingar. Det är dock fortfarande bara en mindre del av organisationerna som öppet tillhandahåller information om sina misslyckanden och problem i samma utsträckning som om de mer lyckade delarna av biståndsarbetet (Riddell 2007). En tidigare studie från 1995 visade dock att den information som CSO:er presenterar för allmänheten om sina utvecklingsprojekt och program i de flesta fall ger en rättvisande bild av verksamheten (Humle & Edwards 1995). Den mest tillgängliga informationen om effekterna av CSO:ers utvecklingsarbete är utvärderingar gjorda av offentliga biståndsorgan. Ett exempel på en sådan utvärdering genomfördes på uppdrag av OECD/DAC Expert Group on Aid Evaluation, SIDA och Helsingfors universitet, där man konstaterade att trots ett växande intresse för utvärderingar så är det fortfarande brist på pålitlig information om effektiviteten av CSO:ers utvecklingsprojekt och program (Kruse et al. 1997). 16

17 En förändrad kontext globalisering och dess utmaningar för civilsamhället i nord och syd Hans Abrahamsson vid Göteborgs universitet har i en studie (Abrahamsson 2009), byggd på långvarigt engagemang och forskning kring CSO:er och bistånd, pekat på att globaliseringen skapat nya strategiska frågeställningar för det civila samhället både i Nord och i Syd och för det svenska biståndet som kanaliseras genom dessa organisationer. När fler ekonomiska och politiska beslut fattas i övernationella institutioner eller transnationella företag samtidigt som det demokratiska politiska beslutsfattandet huvudsakligen äger rum på nationell nivå medför det att de flesta människor på lokal nivå får ännu mer begränsade möjligheter att påverka beslutens utformning. Här kan CSO:er spela en nyckelroll. Abrahamsson diskuterar vilken strategisk betydelse det har för det civila samhället och verksamheten hos dess enskilda organisationer och sociala rörelser, i både Nord och Syd. Hur påverkas det politiska manöverutrymmet och hur ser formerna för samverkan och interaktion ut när så många av kontaktytorna flyttat över till en global politisk arena utan gemensamma nationella och kulturella utgångspunkter? Bristen på samstämmighet mellan olika politikområden kan också leda till att de ekonomiska och politiska villkor som följer med biståndet till stater kan skapa motsättningar mellan de eliter som bär upp staten och de eliter som bär upp det civila samhället i mottagarlandet. Bistånd via civila samhällets organisationer har ibland också kritiserats för att det lett till att folkrörelser (civilsamhällets organisationer) i Syd har utvecklats till effektiva biståndsbyråkratier som tagit över en del av statens uppgifter och därigenom befriat staten från dess politiska ansvar. Den viktigaste frågan för Abrahamsson är den roll det civila samhället kan spela för att bidra till förändringar i tankesätt och maktstrukturer som krävs för demokrati, rättvisa och framväxten av ett världsmedborgarskap i en alltmer globaliserad värld, skapandet av ett globalt civilt samhälle. Det civila samhällets organisationer i såväl Nord som Syd spelar genom sitt påverkans- och biståndsarbete en viktig roll för den riktning utvecklingen tar på olika samhällsnivåer. Även om CSO:er i Nord i kommer att fortsätta att förmedla resurser för partnerorganisationernas biståndsverksamhet så måste samtidigt partnerorganisationernas möjlighet till demokratiskt deltagande, policyformulering och påverkansarbete förbättras. En nyckelfråga för CSO:er i Nord är att förstå hur globala regelverk slår igenom och påverkar lokala utvecklingsförutsättningar i Syd. För att partnerorganisationerna i Syd ska kunna driva sina krav i en demokratisk samhällsprocess krävs stärkt samarbete med såväl stat som politiska partier och nationella parlament. Men förstärkta relationer med politiska och ekonomiska beslutsfattare på olika nivåer får inte ske på bekostnad av starka kopplingar till basen och gräsrötterna som krävs för att organisationerna ska behålla sin legitimitet. Det går inte att utgå ifrån att de politiska krafterna i det civila samhället med viss automatik ska utvecklas i en progressiv riktning. Något som också Michael Löfgren och Håkan Thörn (2007) lyfter fram i sin forskning. Slutsatser Utifrån denna översikt kan ett antal reflektioner göras. Det internationella utvecklingssamarbetet är ett livaktigt forskningsområde och det finns många forskare som särskilt studerat civilsamhällets roll. Det finns även en hel del forskning om de olika länkarna mellan bistånd och civilsamhälle. Dock så sker det mesta av denna forskning inom ramen för större och bredare frågeställningar. Utbudet av forskning blir avsevärt mindre om man mer specifikt tittar på det svenska civilsamhällets roll i biståndet. Det finns en ganska omfattande forskning som tar upp biståndets historia även om inget helhetsgrepp ännu tagits kring detta i Sverige. Ett annat ämne som det forskats relativt mycket om är de roller och uppgifter som civilsamhällesorganisationerna har i utvecklingssamarbetet. Inom denna forskning finns det både de som kommer fram till att biståndet genom civilsamhällets organisationer på många sätt är det mest effektiva biståndet vi har, medan andra forskare landar i att detta bistånd står inför flera utmaningar innan det kan fungera helt tillfredsställande. Just frågan om biståndets effektivitet är ett område som det finns en hel del forskning om och som utvärderats flera gånger genom åren. Något vi tycker oss kunna dra slutsatser kring är att det varken går att stödja aktörer i det civila samhället på ett bra sätt eller utvärdera biståndsinsatser utan att förhålla sig till hur ekonomiska och politiska maktförhållanden ser ut, vilken roll staten har och hur ett lands regering agerar. Staten och det civila samhället är i hög grad formade genom ömsesidig påverkan, både i Sverige och i mottagarländerna. En fråga som det skulle vara intressant att se mer forskning kring är hur biståndet påverkar civilsamhällets organisationer, både i Sverige och i Syd. På vilket sätt påverkar till exempel förändrade biståndsagendor organisationernas prioriteringar och arbetssätt? Det skulle också vara värdefullt med fördjupad kunskap kring vilka grupper som ligger bakom och driver de lokala civilsamhällesorganisationerna som är involverade i biståndet och i vilken utsträckning dessa lokala organisationer är fristående i förhållande till lokala makteliter. I vilken utsträckning riskerar biståndsstarka civilsamhällesorganisationer i mottagarländerna att bli koopterade av politiska och ekonomiska eliter? 17

18 Ytterligare en fråga som det skulle kunna forskas mer kring är på vilka sätt biståndet via svenska civilsamhällesorganisationer kan påverka och eventuellt leda till konflikter och maktförskjutningar i mottagarsamhällena genom att olika makteliter utmanas. En fråga som inte bara är aktuell i stora sjöområdet i centrala Afrika utan i många konflikt- och postkonfliktområden. Hur påverkar New Public Management-inspirerade regleringssystem svenska och lokala civilsamhällesorganisationer? Kan det vara så att de aktörer som har mest potential att bidra till demokratisering, exempelvis löst sammanhållna sociala rörelser eller aktivistgrupper, riskerar att inte komma i åtanke eftersom de är svåra att stödja utifrån på ett effektivt och hållbart sätt? Skulle striktare och mer formalistiska krav på återrapportering kunna försvåra samarbeten med denna typ av aktörer? Kan det finnas alternativa redovisningsformer som skulle kunna öppna för en annan typ av stöd? Hur påverkar biståndsgivarnas kunskap om den verklighet som gäller för lokala CSO:er, som samarbetar med svenska organisationer, utformningen av biståndet? Ytterligare en viktig fråga att forska mer kring är hur givarorganisationer internt förmår hantera situationer där deras egna kärnvärden, till exempel alla människors lika värde eller vikten av ett individualiserat västerländsk pluralistiskt demokratiskt system, hamnar i konflikt med lokala uppfattningar i mottagarlandet och betraktas som otillbörlig styrning. De utmaningar som globaliseringen medför, i vissa stater i kombination med en återgång till mer auktoritära styrelseformer och begränsningar i civilsamhällets manöverutrymme, skapar också nya utmaningar där mer systematisk kunskap behövs kring den roll som svenska eller internationella civilsamhällesorganisationer kan spela eller inte bör spela. Sammantaget är det lite förvånande att det finns och görs så förhållandevis lite forskning inom området, trots att det både finns en lång erfarenhet av bistånd genom det civila samhället och att det är förhållandevis stora flöden av bistånd som kanaliseras genom det civila samhällets organisationer. Den mycket omfattande mängd policydokument, idéskrifter och rapporter som dock finns är ofta inte tillräckligt vetenskaplig grundade. Här finns uppenbarligen en kunskapslucka att fylla. 18

19 Referenser Abrahamsson, H. (2009). Motstånd och förändring, Politik och solidaritet i vår tid. Göteborg: Institutionen för globala studier. Albinson, F. & Åhlström, E. (1991). Solidaritet med Statsbidrag: Översyn av biståndet genom enskilda organisationer. Stockholm: Sida. Andersen, R., Segnestam Larsson, O. & Åberg, P. (2014). Svenska ideella organisationers mervärde i biståndet. Stockholm: Avdelningen för forskning om det civila samhället. Ersta Sköndal högskola. Anderson, I. (2000). Northern NGO Advocacy: Perceptions, Reality and the Challenge. Development in Practice. Volume 10, Issue 3 4. Baklien, B., Getachew, D., Haug, M., Helland, J. & Weerackody, C. (2004). Study of the Impact of Norweigan NGOs on Civil Society: FORUT (Sri Lanka) and Save the Children Norway (Ethiopia). Oslo: Norad. Billing, A. (2011). Support to Civil Society Within Swedish Development Cooperation. Perspectives. No. 20, June Institutionen för Globala Studier, Göteborgs universitet. Carothers, T. (1999). Aiding democracy abroad: The Learning curve. Washington D.C: Carnegie Endowment for International Peace. Cornell, A. (2013). Institutional impediments and reluctant actors the limited role of democracy aid in democratic development. Uppsala: Uppsala universitet. Covey, J. (1994). Accountability and Effectiveness of NGO Policy Alliances. DR Reports, Vol. 11:8. Boston: Institute for Development Research. Dawidson, K. & Wikström Öbrand, I. (2007). Assessing civil society outcomes: The case of Moldovian CSOs supported by Sida. Karlstad: Swedish Agency for Development Evaluation (SADEV). Eriksson-Baaz, M. (2002). The white wo/man s burden in the age of partnership: a postcolonial reading of identity in development aid. Göteborg: Göteborgs universitet. Ewald, J. (2011). Challenges for the Democratisation Process in Tanzania. Moving Towards Consolidation 50 years after independence? Dar es Salaam: Mkuki wa Nyota. Follér M., Haug, C., Knutsson, B. & Thörn, H. (2013). Who is Responsible? Donor-civil society partnerships and the case of HIV/aids work. Policy Dialogue. No.10, Uppsala: Nordiska Afrikainstitutet. Follér, M. & Thörn, H. (2005). No Name Fever. AIDS in the age of globalization. Studentlitteratur, Lund. Follér, M. & Thörn, H. (2008). The politics of AIDS: globalization, the state and civil society. New York: Palgrave Macmillan. Friis Bach, C. (2008). Idealer og realiteter: dansk udviklingspolitiks historie Gyldendal. Gaventa, J. (2006). Triumph, Deficit or Contestation? Deepening the S Deepening Democracy Debate. IDS Working paper 264. Brighton: IDS. Grimes, M. (2012). The Contingencies of Societal Accountability: Examining the Link Between Civil Society and Good Government. Studies in Comparative International Development. New York: Springer Science. Heppling, S. (1986). The Very First Years. In P. Frühling (Ed.), Swedish Development Aid in Perspective- Policies, Problems & Results Since Stockholm: Almqvist & Wiksell International. Humle, D. & Edwards, M. (1995). Non-Governmental Organisations. Performance and Accountability: Beyond the Magic Bullet. London: Earthscan. Huntingdon, R. (1987). Accelerating Institutional Development. PVO Institutional Development Evaluation Series. Washington DC: International Science and Technology Institute. Jonsson, C. (2012). Volontärerna: Internationellt hjälparbete från missionsorganisationer till volontärresebyråer. Växjö: Linnéuniversitetet. Kruse, S.-E., Kyllönen, T., Ojanperä, S., Riddell, R. & Vielajus, J.-L. (1997). Searching for Impacts and Methods: NGO Evaluation Synthesis Study. Executive Summary of A Report Prepared for the OECD/DAC Expert Group on Evaluation. Sida Joint Evaluation Stockholm: Sida. Lewin, E. (1986). The Qualities of Smallness. In P. Frühling (Ed.), Swedish Development Aid in Perspective- Policies, Problems & Results Since Stockholm: Almqvist & Wiksell International. Lewis, D. (2001). The Management of Non-Governmental Organizations. London: Routledge. Liland, F. & Kjerland, K. A. (2003). Norsk utviklingshjelps historie. 3, : på bred front. Bergen: Fagbokforlaget. Löfgren, M. & Thörn, H. (Eds.), (2007). Global Civil Society: More or Less Democracy? Uppsala: Special issue of Development Dialogue, no 49. Miller, V. (1994). NGO and Grassroot Policy Influence: What is Success? IDR Reports 11:5. Boston: IDR. Mitlin, D., Hickey, S. & Bebbington, A. (2005). Reclaiming Development? NGOs and the Challenge of Alternatives. Background Paper for Third Manchester Conference on NGO:s. Muir, A. (1992). Evaluating the Impact of NGOs in Rural Poverty Alleviation: Zimbabwe Country Case Study. ODI Working Paper no. 52. London: ODI. Norborg-Jerkeby, R. (2006). I Livets Tjänst: Om Diakonia 40 år. Stockholm: Libris Förlag. Odén, B. (2012). Samverkan Mellan Sida och Svenska Ramorganisationer: Utveckling och Förändringar. Stockholm: Statskontoret. Onsander, S. (2007). Swedish Development Cooperation through Swedish and Local NGOs. Perspectives, No. 7. Göteborgs universitet: Institutionen för globala studier. Regeringens proposition 2002/03:122 Gemensamt ansvar: Sveriges politik för global utveckling. Regeringens proposition 2009/10:55 En politik för det civila samhället. Reimann, K. D. (2006). A view from the top: international politics, norms and the Worldwide growth of NGOs. I International Studies Quarterly, 50. Riddell, R. (2007). Does Foreign Aid Really Work? Oxford: Oxford University Press. Riddell, R., Bebbington, A. & Peck, L. (1995). Bistånd Genom Ombud: Utvecklingseffekten av det statliga stödet till enskilda organisationers biståndsverksamhet. London: ODI. Riddell, R., Kruse, S.-E., Kyllönen, T., Ojanperä, S. & Vielajus, J.-L. (1997). Searching for Impact and Methods. NGO Evaluation Synthesis Study (2). Helsingfors: Ministry of Foreign Affairs of Finland. Riksrevisionen (2007). Oegentligheter inom bistånd: Är Sidas kontroll av biståndsinsatser via enskilda organisationer tillräcklig? Stockholm: Riksrevisionen. Robinson, M. & Friedman, S. (2005). Civil Society, Democratisation and Foreign Aid in Africa. IDS Discussion Paper No Brighton: IDS. Roche, C. (1999). Impact Assessment for Developing Agencies: Learning to Value Change. Oxford: Oxfam. Rutinwas, B. (2002). The marginalisation of local relief capacity in Tanzania. In M. Kathina & A. Suhrke (Eds.), Eroding local capacity: international humanitarian action in Africa. Uppsala: Nordiska Afrikainstitutet. Ruud, A. E. & Kjerland, K. A. (2003). Norsk utviklingshjelps historie. 2, : vekst, velvilje og utfordringer. Bergen: Fagbokforlaget. SADEV (2008). Att förebygga och hantera korruption i det svenska utvecklingssamarbetet. Karlstad: SADEV. 19

20 Noter Sahlberg, C.-E. (1999). Missionens historia genom 2000 år. Stockholm: Libris. Salamon, M. L., Sokolowski, S. W. & List, R. (1999). Global Civil Society An Overview. In M. L. Salamon (Ed.), Global Civil Society Dimensions of the Nonprofit Sector. Baltimore: The Johns Hopkins Center for Civil Society Studies. Scholte, J. A. (2012). More Inclusive Global Governance? The IMF and Civil Society in Africa. Global Governance, vol. 18, no. 2. Segnestam Larsson, O. (2011). Standardizing civil society: Interpreting organizational development in the tension between instrumentalism and expressivism. Stockholm: Santérus. Sellström, T. (1999). Sweden and National Liberation in Southern Africa. Volume I: Formation of a Popular Opinion Uppsala: Nordiska Afrikainstitutet. Sida (2007). Anvisningar för bidrag från anslagsposten enskilda organisationer. Stockholm: Sida. Sida (2011). Kriterier för civilsamhällesorganisationers behörighet. Stockholm: Sida. Sida (2013). Sida väljer ut elva strategiska partners inom humanitärt bistånd. Elektronisk källa: nyheter/2013/december-2013/sida-valjer-ut-elvastrategiska-partners-inom-humanitart-bistand1/. Besökt senast: Simensen, J. (2003). Norsk utviklingshjelps historie. 1, : Norge møter den tredje verden. Bergen: Fagbokforlaget. SIPU (2013). Evaluation Upside Down. Elektronisk källa: Besökt senast: Sleiman, L. (2013). Motiven hos biståndsfinansierade NGOs i utvecklingsländer: en spealteoretisk approach. Projektbidragsansökan till Vetenskapsrådet Statskontoret (2013). Bistånd genom svenska organisationer: en översyn av ramavtalssystemet. Stockholm: Statskontoret. Sö rensen, J. S. & Sö derbaum, F. (2012). The End of the Development-Security Nexus? The Rise of Global Disaster Management. Development Dialogue 58/2012. Themudo, N. (2013). Reassessing the Impact of Civil Society: Nonprofit Sector, Press Freedom, and Corruption. Governance: An International Journal of Policy, Administration, and Institutions, Vol. 26, No. 1. The Sphere Project (2004). Humanitarian Charter and Minimum Standards in Disaster. Utrikesdepartementet (2009). Strategi för stöd genom svenska organisationer i det civila samhället Stockholm: Regeringen. Uvin, P. (1998). Aiding Violence: The Development Enterprise in Rwanda. West Hartford: Kumarian Press. Vanhatalo, T. & Andersson, G. (2000). Missionärerna och Afrikas svarta barn Ett komparativt arbete om missionärers syn på afrikaner under tidigt 1900-tal. C-uppsats. Institutionen för humaniora och samhällsvetenskap. Högskolan i Gävle. Vähämäki, J., Schmidt, M. & Molander, J. (2011). Review: Results based management in development cooperation. Stockholm: Riksbankens Jubileumsfond. Zetterman, J. (2012). Statliga pengar på gott och ont. I 100 år av ekumenik och solidaritet. Svenska Missionsrådet Stockholm: Svenska missionsrådet. Åberg, P. (2008). Translating popular education: Civil society cooperation between Sweden and Estonia. Stockholm: Stockholms universitet. Örénius, P. & Pettersson, T. (2013). Portföljanalys av Sveriges Humanitära Bistånd: sammanfattning, slutsatser och rekommendationer. Stockholm: Sida. 1 De utvärderingar som ingår i studien har genomförts av Riksrevisionen, Statskontoret, SADEV, Sida och SIPU. De har bedömts hålla en godtagbar vetenskaplig kvalitet och har därför inkluderats i översikten. Sida bytte namn 1995 och av denna anledning används beteckningen SIDA före detta år och Sida från 1995 och framåt. 2 Frågan om huruvida svenska CSO:er bidrar till att stärka civilsamhället eller ej behandlas i sektionen om civilsamhällesorganisationernas roller och ansvar i utvecklingsarbetet. 3 Mer om ramavtal i avsnittet Ramavtalssystemet. 4 Denna strategi övertogs av regeringens biståndsplattform från 2014 som dock förnärvarande är under omprövning. 5 Organisationerna som nu ingår i det strategiska partnerskapet är: Action Contre La Faim, International Rescue Committee, Islamic Relief, Läkare utan Gränser, Norska Flyktingrådet, Oxfam, Plan, Rädda Barnen, Svenska Kyrkan, Svenska Missionsrådet och Svenska Röda Korset. 6 Ett forskningsprojekt över det svenska biståndet har dock nyligen påbörjats vid historiska institutionen, Stockholms universitet. Sundgren, M. (1989). Ett bistånd förankrat i folksjälen. I E. Gyllensvärd & S. Sandberg (Red.), Folkets bistånd? En debattantologi om folkrörelsernas u-landsarbete. Stockholm: Svensk volontärsamverkan. Sundqvist, J. (2012). From critical voice to sub-contractor. A study on church organisations healthcare delivery within the framework of Public Private Partnership in Tanzania. Artikel presenterad på Nordic Conference for Sociology of Religion. Umeå universitet, augusti Sö rensen, J. S. (2010). Challenging the Aid Paradigm: Western Currents and Asian Alternatives. Basingstoke: Palgrave Macmillan. 20