VAD GICK SNETT I SVERIGE?

Transkript

1 Nils Eric Sandberg VAD GICK SNETT I SVERIGE? TIMBRO The author and AB Timbro 1997 ISBN: X Nils-Eric Sandberg har under många år varit ledarskribent på Dagens Nyheter där han kommenterade ett brett spektrum av finansiella och ekonomiska frågor. Han har medverkat i mer än tjugo böcker om skatter, ekonomi, bostadspolitik och filosofi.

2 Innehåll I. Vad gick snett i Sverige? II. Vi började sent. III. Från 1970: Medelvägen går nedåt IV. Vad betydde socialismen? 1. Politikens prerogativ 2. Arvet från Marx 3. De svenska superkeynesianerna 4. Myrdals planhushållning 5. Meidners löntagarfonder 6. Inkomstsocialiseringen 7. Kollektivismen 8. Den heliga jämlikheten 9. Ett land som inte sparar 10. Straffskatt på aktier 11. En konstitutionell maktkoncentration V. Arbetslösheten permanentas VI. Tillväxtincitamenten försvagas Tabeller 2

3 I. Vad gick snett i Sverige? Det var en gång två små länder som var mycket lika. Båda hade undgått de båda världskrigens förstörelse. Båda var små och hade många hundra års historia av självständighet. Båda hade samma industristruktur som skilde dem från alla andra. Båda hade företag som fick gott rykte för att alltid ha hög kvalitet på sina varor. Den enda stora skillnaden låg i naturens godhet mot de två länderna. Det ena hade stora tillgångar av malm, skog och vattenkraft. Det andra fick ingenting, utom lite ängsmark tillräckligt för några kor; i övrigt måste befolkningen klara sig på arbete och uppfinningsrikedom. En jämförelse mellan Sverige och Schweiz visar klart att något gått galet med den svenska ekonomin efter Båda länderna hade ett lysande utgångsläge efter andra världskriget. De hade hållit sig neutrala, i den meningen att de stod utanför kriget militärt, och flitigt handlade med de krigförande. När Europa var sönderslaget 1945 hade Sverige och Schweiz en intakt industriapparat, redo att utnyttja den säljarens marknad som renoveringen av Europa med Marshallhjälpens pengar skapade. Sverige hade det givna övertaget i sina naturtillgångar. Båda länderna hade en likartad industristruktur: ett relativt stort antal mycket stora och starkt internationaliserade företag. Skillnaden var att den svenska industrin i högre grad var inriktad på just de investeringsvaror som den europeiska renoveringen krävde. Svensk ekonomi har aldrig tidigare kunnat gå ur startgroparna med sådan kraft som * * * Efter kriget kostade en schweizerfranc 90 öre. Nu (juni 1997) kostar den 5: låg Sverige på tredje plats i OECD:s ranglista över BNP per capita. Schweiz låg tvåa. Schweiz behåller sin plats, medan Sverige fallit till 17. Schweiz har nästan varje år haft överskott i bytesbalansen. Sverige har nästan varje år sedan 1965 haft underskott i bytesbalansen. Enligt en analys av ekonomer på ABB har jämfört kilopriset på de två ländernas export de senaste 25 åren. Priset per kilo mäter förädlingsgraden; järnskrot kostar 50 öre/kg, flygplan kr/kg. De senaste 25 åren har den schweiziska exporten höjt priset så att 90 procent hamnat över det tidigare medelvärdet. Den svenska exporten har i huvudsak behållit sin prisstruktur, med Ericssons mobiltelefoner och Astras läkemedel som enda viktiga undantag. Schweiz har haft den lägsta räntan i Västeuropa. Sverige har haft bland de högsta, särskilt sedan vi slopade ränteregleringarna Skatter och offentliga utgifter har stigit snabbare i Sverige än i omvärlden sedan mitten 3

4 av sextiotalet. Skatterna utgör nu 55 procent av BNP, de offentliga utgifterna drygt 65 procent. Motsvarande siffror för Schweiz är 33 resp 37 procent. Sverige deltog sedan 1973 i EU-ländernas valutasystem (till 1977). Vi har devalverat åtskilliga gånger, och den svenska kronan har sedan 1976 fallit mot nästan alla andra valutor. Schweiz har haft flytande växelkurs och sett sin valuta trendmässigt stiga mot omvärldens hade Schweiz 40 procent av Sveriges inflationstakt. Men Schweiz har inte varit gynnat i förhållande till Sverige. Tvärtom. Sverige har haft mer homogen befolkning, och framför allt stora naturtillgångar och stor kustlinje (transporter går billigare på sjön än på land). Om en stark politisk ledning och stor offentlig sektor ger någon fördel är Sverige extremt gynnat, och Schweiz missgynnat. Ty Sverige har sedan 1521 (då Gustav Vasa tog makten) haft ett extremt starkt centralstyre och med tiden en större offentlig sektor än något annat land. Omvänt har Schweiz haft en mycket svag centralregering och liten offentlig sektor. Folkomröstningsinstitutet har gett ett skydd åt minoriteter och lokala opinioner. Parallellen mellan Sverige och Schweiz säger att något allvarligt inträffat i svensk ekonomi (och politik) sedan slutet av sextiotalet. Den här uppsatsen försöker beskriva vad som hände, och varför. 4

5 II. Vi började sent... Den engelske journalisten Marquis Child beskrev 1936 i sitt kända arbete Sverige som The Middle Way en lyckad medelväg mellan sovjetiskt centralstyre och amerikansk kapitalism. Men titeln ger ingen korrekt beskrivning av Sverige vare sig i industrialiseringens början eller efter Industrialismen kom sent till Sverige. Från mitten av 1800-talet fick vi några lagar om aktiebolag, om rätt för alla att starta företag, om fri kreditmarknad. Därefter startade industrialiseringen. En rad företag grundades på svenska uppfinningar, eller innovationer. Det var entreprenörernas gyllene tid byggde enskilda personer upp företag som sedan växte till internationella storföretag: Sandvik, Nobel, Atlas Copco, SCA, Ericsson, Alva Laval, Munksjö, Facit, Bahco, SKF, AGA, ASEA, Electrolux, STAB, SAAB. Efter andra världskrigets slut har endast fyra storföretag grundats i Sverige: IKEA, Tetra-Pak, Gambro och Hennes&Mauritz. Av de tre som byggde på innovationer har två lämnat landet. De innovationsgrundade företagen växte snabbt. Och de gick tidigt utomlands. Det berodde givetvis på att den svenska marknaden var liten, mätt särskilt som genomsnittliga hushållsinkomster jämfört med omvärlden. För att kunna utnyttja de långa seriernas ekonomi måste företagen exportera. Ericsson, som startade 1876, hade 1900 en exportandel på 90 procent. Samma faktor tvingade företagen att bygga upp först försäljningsnät och sedan tillverkningsbolag i andra länder. De svenska storföretagen blev snabbt multinationella, drygt femtio år innan kulturdebatten upptäckte detta begrepp och (förgäves) försökte förstå det. Förklaringen verkar paradoxal men är logisk: just eftersom Sverige var så litet måste företagen etablera sig internationellt, om de ville växa och överleva i en begynnande internationell konkurrens. * * * Men frågan är varför vi fick en sådan koncentration av företagsbildningar just decennierna kring sekelskiftet. Sverige hade inga komparativa fördelar av någon speciellt utvecklad kreditmarknad eller något avancerat utbildningssystem. Tvärtom, vi kom senare ur startgroparna än andra länder. I någon mån kunde vi importera teknik (även om vi faktiskt gjorde detta i liten omfattning). Men detta förklarar inte just företagsgrundandet, eller expansionen. En delförklaring ligger i skattesystemet. Fram till första världskriget låg skattekvoten på cirka 8 procent. Efter kriget höjdes skatterna. Men på 1920-talet var skatten endast procent på inkomster upp till 4 5 miljoner kronor, i dagens penningvärde. Det 5

6 innebar att den entreprenör som lyckades, fick behålla det allra mesta av vad han tjänade. De ekonomiska incitamenten att starta företag, arbeta och investera var alltså mycket starka. En annan förklaring: detta var i industrialismens begynnelse. Ny teknik skapades från början och spreds relativt långsamt. Den som fick en ide och lyckades utveckla den kommersiellt kunde alltså behålla ett temporalt monopol och tjäna mycket pengar. De hundra åren fick Sverige en snabbare tillväxt än övriga industriländer. Varför? Man kan peka på fyra faktorer. a) Industraliseringen började sent i Sverige. Vi kunde därmed importera teknik och framförallt kapital från omvärlden. Kapitalimporten finansierade då inte konsumtion utan investeringar, bl a järnvägsbyggena. b) En våg av uppfinningar och innovationer knöts till den nyupptäckta kraftkällan, elektriciteten. Exploateringen av naturtillgångarna, som vattenkraften, genererade också ny teknik; ett exempel är ASEA:s teknik för överföring av högspänd likström. c) En mycket liberal ekonomi medgav att arbetskraften snabbt lämnade det lågproduktiva jordbruket för mer produktiva sysselsättningar i industri och service trots att de stora avstånden och den glesa befolkningen tvingade oss till relativt stora investeringar i bostäder och infrastruktur. d) Den lilla hemmamarknaden gjorde export och utlandsetableringar till ett villkor för expansion. Den svenska industrikulturen utbildade snabbt systemtänkande och kompetens att leda stora flexibla organisationer som komparativ konkurrensfördel. Ett exempel: Sverige är ett, och det minsta, av de fyra länder som har kapacitet att utveckla ett eget stridsplan. De tre andra är USA, Frankrike och (kanske) Ryssland. Till detta kommer att den svenska industrin främst levererade investeringsvarorna till återuppbyggnaden av Västeuropa på femtio- och sextiotalen. Just exportsektorn fick ökad draghjälp av att Sverige i augusti 1949 följde Englands exempel och devalverade mot dollarn med 30 procent. Genomsnittligt mot alla exportvalutor blev devalveringen omkring 15 procent. Från början av femtiotalet ökade världshandeln med industriprodukter med drygt 8 procent per år. 6

7 III. Från 1970: Medelvägen går nedåt På femtiotalet låg tillväxttakten i Sverige på 3,4 procent som genomsnitt. På sextiotalet steg den till 4,6 procent. På sjuttiotalet föll den till 2 procent, på åttiotalet gick ned den ytterligare något. Varför? Man kan säga att eftersom Västeuropa var färdigrenoverat efter kriget förlorade Sverige något av sin gynnade position på säljarens marknad. Sverige drabbades av de två oljekriserna 1974 och 1980 men inte mer än andra länder; Sverige hade en relativt stor andel billig vattenkraft. Fram till 1970 låg Sverige i huvudsak i takt med omvärlden. Vi var med i Bretton Woodssystemet. Men från 1973, sedan Bretton Woods definitivt blivit upplöst, fick Sverige återkommande kostnadskriser. Vi devalverade fem gånger på sex år, , och satte ned kronans värde med bortåt 45 procent. Men kostnaderna fortsatte att stiga snabbare i Sverige än i omvärlden. Sverige avvecklade definitivt valutaregleringen Därmed blev räntorna internationellt bestämda. Och vi fick omgående räntechocker naturligt nog, eftersom alla inom och utom landet lärt sig att en svensk kostnadskris omgående leder till en devalvering. Trots ett desperat försvar, med en marginalränta på 500 procent, lyckades riksbanken inte hålla kronkursen När kronkursen släpptes fri sjönk den inledningsvis med 30 procent. I början av nittiotalet drabbades hela Västeuropa av en realräntechock. Inflationstakten gick ned men räntorna steg, delvis som följd av att de tyska räntorna steg efter återföreningen. Även för det rika Västtyskland var det en enorm påfrestning att försöka sätta den tidigare socialistiska diktaturen DDR i beboeligt skick. Men räntorna steg mer i Sverige än i andra länder. Den efterföljande fastighets- och finanskraschen blev därmed värre här än i omvärlden. Antalet konkurser femdubblades. Den öppna arbetslösheten steg snabbt, från cirka 2 till drygt 8 procent. Staten finansierade arbetslöshetsersättningen med lån. Följden blev budgetunderskott på över 10 procent av BNP. Statsskulden fördubblades på fyra år. De hemmagjorda kriserna Lönekostnaderna steg snabbt i Sverige i början på sjuttiotalet. Industriarbetarlönen ökade 59 procent Samma period höjde riksdagen löneskatterna med 109 procent. Dåvarande statsministern Olof Palme förklarade att riksdagen i löneskatterna funnit en ny skattekälla. Och riksdagen behövde mer pengar för att finansiera nya reformer. 7

8 Arbetskraftskostnaderna steg drygt 80 procent på tre år. Företagen kunde inte kompensera sig genom att höja priserna, eftersom exportpriserna bestämdes av världsmarknaden; och de svenska företagen var inte prisledande. Alltså försvann företagsvinsterna. När Bretton Woodssystemet upplöstes 1973 gick Sverige som associerad med i EUländernas dåvarande valutasamarbete, The Snake. Det innebar att Sverige skulle hålla fast växelkurs mot D-marken. Alltså kunde arbetskraftskostnaderna, justerade för förändringar i produktivitet, inte stiga mer i Sverige än i Västtyskland. Frågan är om de svenska politikerna, eller företagsledningarna, eller facket, förstod innebörden av denna restriktion. Sverige devalverade fyra gånger med sammanlagt 30 procent Men det räckte inte. Exportindustrin förlorade fortfarande marknadsandelar. Sverige har mycket generösa socialförsäkringar och bidrag, alla offentligt finansierade. När företagen inte kunde klara sina skattekostnader utan avvecklade anläggningar och sade upp personal steg de offentliga kostnaderna oberoende av skatteintäkterna steg de offentliga utgifterna från 50 till 65 procent av BNP. Inte ens ett land som deltagit i ett världskrig har haft en liknande utgiftsexpansion. På mitten av sjuttiotalet började den svenska staten låna utomlands. Det var inget nytt. På slutet av 1800-talet lånade Sverige stora belopp utomlands, främst för att finansiera järnvägsbyggen. Från mitten av sjuttiotalet har svenska staten lånat ungefär 600 miljarder kronor utomlands. Om vi liksom på 1800-talet lånat för investering skulle investeringarna ha ökat betydligt, och därmed tillväxten. Men parallellt med att staten ökade sin upplåning utomlands sjönk investeringskvoten, d v s investeringarna som andel av BNP. Investeringskvoten gick ned från 21 till knappt 14 procent. Kombinationen av kapitalimport och fallande investeringskvot tyder på att något var fundamentalt fel i den svenska ekonomin. De tillväxtgenererande sambanden hade satts ur funktion. Staten injekterade i ekonomin på tre år 600 miljarder kronor av upplånade pengar. Trots detta steg arbetslösheten, investeringarna gick ned. Drygt en femtedel av befolkningen i arbetsför ålder stod utanför arbetsmarknaden som öppet arbetslösa, som deltagare i olika arbetsmarknadsutbildningsprogram, som förtidspensionerade av arbetsmarknadsskäl, och som asylsökande. Den faktiska arbetslösheten, med detta mått, ligger alltså över 20 procent. Vilka mekanismer låg bakom denna försvagning av välfärdsstatens produktionsbas? 8

9 IV Vad betydde socialismen? 1. Politikens prerogativ Sverige fick 1932 en socialdemokratisk regering. Möjligen med undantag för åren har socialdemokratin sedan dess styrt politiken och präglat landet med sina värderingar. Detta har i hög grad bestämt utvecklingen av det politiska tänkandet i Sverige. a) Det socialdemokratiska partiet har levt i symbios med fackföreningsrörelsen. Båda organisationerna i huvudsak samma medlemmar och samarbetar inom och utom riksdagen, för ömsesidigt gagn. Facket stöder regeringspartiet ekonomiskt och fungerar under valrörelserna som partiets valapparat. I gengäld har partiet använt lagstiftningen till att göra facket till mest gynnade part i alla sammanhang. På fackets beställning här regeringspartiet infört lagar som stärker fackets position gentemot arbetsgivarna. Ett exempel är den rigida svenska arbetsrätten. Fackets nästan obegränsade rätt att använda konfliktvapnen är inskriven i grundlagen som del av de mänskliga rättigheterna. Etc. Symbiosen har gjort kombinationen LO SAP till den dominerande politiska kraften i Sverige. Den företagare som kommer i konflikt med facket kan finna att han också får regeringen som motpart. b) Socialdemokratin har haft nästan monopol på lagstiftningsmakten. Och socialdemokratin har till skillnad från övriga partier haft en bestämd vision om hur samhället bör se ut, för alla medborgare. Medan liberalismen vill ha ett Popperskt och Hayekskt öppet samhälle vill socialismen ha ett slutmål för utvecklingen, ett en gång definitivt färdigt samhälle. Socialdemokratin har via omfattande interventioner format institutioner på hemmasektorn i stort sett efter sina intentioner. Alla har funnit att de levt i ett socialdemokratiskt samhälle, oavsett om de vill eller ej. c) Socialdemokratin regerade med monopol under de decennier då tillväxten ökat dramatiskt, och därmed levnadsstandarden. Det är svårt att visa att partiets politik legat bakom. Att svensk industri expanderade så lyckosamt på trettiotalet beror på att den hårdrationaliserade under tjugotalet och därmed mötte den allmänna depressionens decennium med Europas effektivaste produktionsapparat. Till detta kom en mindre devalvering och att Sverige tidigare än de flesta länder övergav guldmyntfoten (1931). På femtio- och sextiotalen gick den svenska ekonomin på frihjul, driven av Västeuropas köp av investeringsvaror och av interna produktivitetsvinster genom att arbetskraften gick från jordbruket till industrin. 9

10 Men socialdemokratin tog systematiskt åt sig äran av att sysselsättning och inkomster steg. Och det växande välståndet kom att associeras med regeringspartiet. I allt detta ligger en huvudförklaring till socialdemokratins dominans och till den homogena politiska kulturen. Partiet skaffade sig ett problemformuleringsprivilegium. Och, än viktigare, ett monopol på formuleringen av problemlösningarna. Från valdebatterna till de akademiska läroböckerna återkom tanken att lösningarna på nästan alla viktiga samhällsproblem låg i nya interventioner från den politiska sektorn. Även partiets motståndare accepterade med tiden en del av detta tänkande. Motståndet mot den offentliga sektorns expansion var lamt. Några partier i opposition började systematiskt bjuda över socialdemokratin i krav på att samhället, varmed menades stat och kommun, skulle åta sig nya uppgifter. När socialdemokratin lanserade sin radikala idé om jämlikhet kritiserade oppositionen de ekonomiska konsekvenserna av att alla ekonomiska incitament skulle avskaffas. Men den tog aldrig upp en principiell kritik mot själva idén. Socialdemokratin formade det politiska tänkandet i Sverige och skapade ett politiskt prerogativ för all problemlösning. 2. Arvet från Marx Socialdemokratin har ett marxistiskt ursprung. Även om partiet tidigt avskrev just revolutionen hade det länge socialiseringen av produktionsmedlen som en huvudtanke, åtminstone ideologiskt. Det reviderade program som partiet antog vid sin kongress 1920 talar om att upphäva den privatkapitalistiska äganderätten till produktionsmedlen och lägga dem under samhällets kontroll och besittning samt (genom att) ersätta den nuvarande planlösa varuproduktionen med en socialistisk, efter samhällets verkliga behov planlagd, för välståndets höjande stegrad produktion. Men partiet släppte snart kravet på snabb socialisering. Skälen var två, båda pragmatiska. Några debattörer inom partiet påpekade att socialiseringen var svår att genomföra. Partiet hade ingen färdig plan för hur staten, eller fackföreningarna, eller nya produktionsråd skulle styra företagen och planera produktionen. Nils Karleby, en av de dominerande inom partiets interna debatt, argumenterade för att äganderättens olika funktioner skulle stegvis överföras till samhället. Den formella socialiseringen var riskabel, och onödig; det gick att genom lagstiftning desarmera kapitalisterna, och att via beskattning successivt ta åtminstone delar av deras egendom. Den pragmatiska linjen vann. Partiet släppte sitt krav på totalsocialisering av enbart pragmatiska skäl. Det fanns ingen omedelbar given koppling mellan statligt ägande och 10

11 höjda inkomster. Ideologiskt levde ändå socialiseringstanken kvar. Men de praktiska målen styrde. Huvudmålet för partiet, på kort sikt, var att öka produktionen för att höja arbetarklassens inkomster. Bakgrunden var att inkomsterna under industrialiseringens första decennier fördelades extremt ojämnt. Visserligen fick de som flyttade från jordbruk till industri ökade inkomster. Men en stor del av avkastningen från det nya industrisamhället stannade hos industriägarna. Detta höll uppe tillväxten, eftersom rikedomarna återinvesterades. Om inkomstfördelningen varit jämnare skulle konsumtionen ha ökat på bekostnad av investeringarna. Och dagens generation skulle ha fått nöja sig med en lägre standard. De som i efterhand kritiserar den ojämna inkomstfördelningen under decennierna kring sekelskiftet diskuterar aldrig denna aspekt. 3. De svenska superkeynesianerna. Att Sverige kom relativt lindrigt ur trettiotalets depression har beskrivits som en stor framgång för den nya socialdemokratiska politiken, d v s en snabb tillämpning av Keynes idéer. Detta är en efterhandskonstruktion. Sverige lämnade guldmyntfoten i september 1931, före de flesta andra länder. Följden blev en depreciering av den svenska valutan. Diskontot (riksbankens räntesats) sänktes från 8 procent till 2,5 procent På våren 1933 fixerades kronan, av en ren slump, till en extremt låg kurs mot pundet. Summan av detta blev en kraftig depreciering av kronan, och en uppgång av order, vinster och sysselsättning i exportindustrin. Detta var huvudförklaringen till att Sverige snabbare än andra länder lyfte ur depressionen. Den ekonomiska politiken i termer av skatter och utgifter betydde inte mycket. De offentliga utgifterna sjönk tvärtom något som andel av BNP under mitten av trettiotalet. Men partiets grundläggande ambition att socialisera ekonomin, eller åtminstone styra den, fanns kvar. Det är detta som förklarar att Sverige mer än något annat land anammade Keynes recept för konjunkturstyrning. På trettiotalet grubblade alla ekonomer på hur staten skulle kunna häva arbetslösheten och få fart på ekonomin. En stor del av grubblandet var onödigt. Milton Friedman och Anna Schwarz har i sitt arbete A Monetary History of the United States visat att den amerikanska centralbanken skar ner penningmängden med en tredjedel; detta var en huvudorsak till depressionen. Den andra huvudorsaken låg i en allmän protektionism. USA:s kongress antog 1930 Smoot-Hawley-lagen, som medgav handelshinder mot varor. Protektionismen spred sig snabbt. Följden blev att världshandeln i värde sjönk till en tredjedel. Många länder förlorade huvuddelen av sina exportindustrier. Detta förorsakade depressionen. Den var i huvudsak en följd av politiska beslut, inte av 11

12 brist på arbetsmarknadspolitik. * * * Men Sverige valde en extrem keynesiansk politik. En förklaring låg i att en rad svenska ekonomer, Stockholmsskolan, i huvudsak rekommenderat någon av de offentliga stimulanser som ingick i Keynes recept. En annan förklaring, den viktigaste, låg i att Keynes gav socialdemokratin ett nytt argument för den styrning av ekonomin som alltjämt var partiets principiella huvudmotiv. Så kom kriget. Sverige övergick till en starkt centralstyrd krigsekonomi. Efter kriget återkom konjunktursvängningarna, och därmed det ekonomiska motivet för den keynesianska styrningspolitiken. Vad alla glömt, medvetet eller omedvetet, var att Keynes skrev ut sitt stabiliseringsrecept för en i huvudsak isolerad ekonomi. När staten stimulerade efterfrågan fick effekten inte hamna i omvärlden. Därför kombinerade Keynes sitt recept med kontroller för import och export. I en liten öppen ekonomi med stor utrikeshandel, som Sveriges, fungerar den keynesianska politiken dåligt. Ty om en sådan ekonomi skärmar av sin utrikeshandel för att staten ska styra konjunkturen förlorar den mer på bortfall av handel än vad den vinner på en stabilare hemmamarknad. Ett exempel: Det statliga gruvföretaget LKAB exporterar bortåt 90 procent av sin järnmalm. Antag att omvärldens efterfrågan på järnmalm minskar; följden blir underskott i handelsbalansen. Antag att den svenska regeringen höjer den allmänna efterfrågan i ekonomin genom att betala ut högre barnbidrag. Men de svenska barnfamiljerna ökar inte sin konsumtion av järnmalm, utan de köper kanske fler japanska TV-apparater. Följden blir att underskottet i handelsbalansen ökar än mer. 4. Myrdals planhushållning 1944 kom ett nytt exempel på socialdemokratins grundläggande socialiserings- och regleringsambition. Enligt en vanlig teori skulle kriget följas av en depression, i stil med vad som hände efter första världskriget. En kommission inom socialdemokratin utarbetade ett efterkrigsprogram. Motivet var att förhindra depressionen. Metoderna var statlig styrning av ekonomin: socialisering av försäkringsbranschen, socialisering av övriga branscher om effektiviteten så krävde, statlig planering av investeringarna, fortsatt priskontroll, valutakontroll och kontroll av utrikeshandeln. Men, det intressanta: de här regleringarna skulle inte bara eliminera en akut depression, de skulle vara permanenta. De flesta förslagen hade svag koppling till de svårigheter en väntad efterkrigsdepression kunde vålla. Det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet blir 12

13 begripligt endast om det ses i ett socialistiskt perspektiv. Partiet hade visserligen övergivit den generella socialiseringstanken. Men ambitionen att socialisera nyckelbranscher och via kontroller styra hela ekonomin fanns kvar. Valdebatten 1948 handlade i huvudsak om planhushållningen. Socialdemokratin var nära att förlora valet. Därmed lade partiet ned programmet. Och från 1950 kom en internationell efterfrågan som gynnade svensk industri. Därmed försvann även det pragmatiska argumentet för en statlig styrning. 5. Meidners löntagarfonder 1975 föreslog en LO-utredning, ledd av LO:s chefekonom Rudolf Meidner, att fackföreningsrörelsen skulle socialisera industrin. Förslaget innebar i korthet: Alla företag som gick med vinst skulle årligen leverera nyemitterade aktier motsvarande 20 procent av vinsten till fackliga fonder. Om förslaget gick igenom skulle de flesta vinstgivande svenska företag snart ha fackliga fonder som dominerande ägare. Sverige skulle få ett unikt ekonomiskt system: Privat egendom skulle konfiskeras av fonder som kombinerade funktionerna av fackföreningar, arbetsgivare/företagsledare, och ägare. Resultatet skulle bli en extrem kombination av makt och ägande. Ty en enda organisation skulle snart äga alla vinstgivande företag i landet. Fondförslaget spelade en stor roll i valdebatten 1976, som ledde till att socialdemokratin förlorade makten. När socialdemokratin återkom 1982 införde partiet löntagarfonder, men då i en helt annan form som inte innehöll någon direkt socialiseringsfunktion. Men Meidnerförslaget är intressant, och allvarligt, som reflex av stämningarna inom fackföreningsrörelsen och regeringspartiet. LO:s chefekonom kunde på fullt allvar föreslå att facket med statens hjälp skulle konfiskera alla landets företag. Ett sådant förslag vore otänkbart utan en allmän opinionsbildning som underkände privat äganderätt och som totalt missförstod de fundamentala reglerna för marknadsekonomin. Om det socialdemokratiska partiet haft starkare stöd i opinionen säg 55 procent kunde Meidners förslag ha gått igenom. Företagen hade ägts av fackligt toppstyrda fonder. En titt på hur socialistiska ekonomer har klarat sig ger en antydan om vad som då hade hänt i Sverige. Sannolikt hade en rad vinstgivande företag med starka ägare lämnat landet så som familjen Rausing gjorde. 6. Inkomstsocialiseringen Den svenska socialdemokratin har släppt kravet på socialisering av företagen kanske av det enkla skälet att storföretagen mer och mer internationaliserats; hur skulle svenska staten kunna nationalisera svenska dotterbolag i utlandet? 13

14 Däremot har socialdemokratin socialiserat inkomsterna. Beskattningen i Sverige har skärpts kraftigt sedan Skattereformen 1971 sänkte skatterna i de lägre inkomstskikten men skärpte progressiviteten d v s skatteskalan blev brantare. Marginalskatterna steg. Det mesta av en löneökning gick bort i skatt, även i låga inkomstskikt. En genomsnittlig svensk industriarbetare har en skatt på den direkta inkomsten om 28 procent. Motsvarande OECD-genomsnitt är 16 procent. För tjänstemannen med dubbel bruttolön är skattesatserna 39 respektive 24 procent. Till detta kommer indirekta skatter. Sedan början av sjuttiotalet har staten i huvudsak höjt vad som kallas arbetsgivaravgifter men som med en korrekt term är löneskatter d v s skatter på lönesumman. Vidare har staten höjt konsumtionsskatterna, särskilt skatten på energi, och ovanpå det den generella momsen. I Sverige redovisas aldrig punktskatter och moms i priset. Konsumenten vet därmed inte hur stor andel av priset som är skatt. En förklaring, av flera, till att majoriteten av skattebetalarna i Sverige accepterar det höga skattetrycket är att skatterna aldrig redovisas för dem. Vad skattebetalarna ser på sina lönebesked och sina skattsedlar är den direkta inkomstskatten. Men den utgör mindre än 40 procent av de totala skatterna. Riksdagsmän och statsråd är i den indirekta demokratin inte medborgarnas översåtar, utan deras ombudsmän. Medborgarna är huvudmännen. Men genom att inte klart redovisa det totala skatteuttaget desinformerar ombudsmännen sina huvudmän. I ett aktiebolag vore detta otänkbart. Grovt räknat tar de sammanlagda skatterna bortåt 60 procent av totalinkomsten för den som är lågavlönad, drygt 65 procent för den som har högre lön. Arbetsgivaravgifterna på bruttolönen finansierar formellt delar av socialförsäkringarna, som pensioner, arbetslöshetsersättning, sjukförsäkring. Men sambandet mellan avgift och förmånsutfall är svagt. 7. Kollektivismen Sverige har sedan åren kring 1970 allt mer satsat på kollektiva arrangemang även för privatlivets problem. Det som kallas socialförsäkringar och garanterar inkomst vid arbetslöshet och sjukdom och under ålderdom har i huvudsak organiserats som statligt styrda kollektiva system, med svag koppling mellan inbetalda skatter/avgifter och försäkringsutfall. a) Statens pensioner 14

15 Det svenska pensionssystemet var helt statligt från början, Ett utvidgat system, ATP, från 1960 blev också det helt statligt, organiserat som ett rent fördelningssystem. Pensionsavgifterna finansierade morgondagens pensioner, i ett enormt kedjebrev. En viss del avsattes till en statlig fond, som kompensation för att pensionssystemets garantier minskade det privata sparandet. Pensionssystemet blev därmed ett inslag i kollektiviseringen av sparandet. Pensionssystemet har nu reformerats, en aning. 11 procent av den löneandel som avsätts till pensionerna går till ett individuellt pensionssparande, d v s ett premiereservsystem. Men dels är detta en extremt lågt andel, dels har dessa privata pensionsmedel placerats på ett statligt konto och inräknats som pluspost i den statliga budgeten. Inom organisationer associerade med regeringspartiet finns ett starkt motstånd mot varje tanke på individuellt pensionssparande. b) Kommunernas barnomsorg Sedan början av sextiotalet har staten och kommunerna i Sverige byggt ut en offentlig barnomsorg. Syftet är att båda föräldrarna ska kunna förvärvsarbeta, oberoende av barnens antal och ålder. En lag ålägger kommunerna att ta hand om barnen om föräldrarna förvärvsarbetar. Den kommunala barnomsorgen är extremt dyr. Föräldrarna betalar ungefär procent i egna avgifter. Resten debiterar stat och kommun skattebetalarna. Den borgerliga regeringen införde efter stor tvekan ett litet vårdnadsbidrag till föräldrarna. Tanken bakom var att föräldrarna själva skulle kunna välja hur de ville ta hand om sina barn. Socialdemokratin kritiserade vårdnadsbidraget, främst med argumentet att det kunde leda till skillnader i barnomsorgen mellan olika familjer. När socialdemokraterna återvann makten 1994 avskaffade de vårdnadsbidraget. Tanken bakom den kommunala barnomsorgen är att i princip alla barn ska tas om hand av kommunen, inte av föräldrarna. Det offentliga stödet till barnomsorg utgår nämligen inte i bidrag direkt till föräldrarna, utan endast i form av kraftigt subventionerade kommunala daghem. Båda föräldrarna bör arbeta och bidra till den offentliga sektorn med sina skatter. Skatten tar så stor andel av inkomsten att föräldrarna i normala inkomstskikt inte kan vara hemma med sina barn, och inte heller anställa en barnflicka. Politikerna säger indirekt till föräldrarna: Barnomsorgen är så viktig, från samhällets synpunkt, att den inte kan överlämnas till föräldrarna; den måste politikerna sköta. Majoriteten kanske inte av opinionen, men av riksdagen säger bestämt nej till tanken att föräldrarna med ett bidrag i handen själva ska få välja barnomsorg. Argumentet för just kommunala daghem är att de ger barnen social träning och, kort sagt, fostrar dem till goda medborgare. Argumentet är riskabelt, eftersom det formuleras av vuxna politiker som själva inte varit på kommunala daghem. 15

16 c) Statens socialförsäkringar I alla länder behöver människor försäkringar mot oförutsebara olyckor, främst sjukdom och arbetslöshet. Vidare behöver alla sparande inför pensionen; ålderdom är ju till skillnad från sjukdom och arbetslöshet förutsebar. I Sverige har försäkringarna organiserats kollektivt. Pensionen betalas i huvudsak via statliga avgifter. Regeringarna har systematiskt försämrat villkoren för privat pensionssparande; den som sparar i en privat pensionsförsäkring över ett visst lågt belopp får betala inkomstskatt på pengarna två gånger. Sjukvården betalas i huvudsak med en kommunal skatt. Sjukförsäkringen, som täcker inkomstbortfall, är helt statlig. Den är i princip organiserad som en försäkring. Men riksdagen har sänkt ersättningsnivåerna, och en stor del av avgiften finansierar annat än ersättning; den är därmed en ren skatt. Arbetslöshetsförsäkringen är kopplad till fackföreningsrörelsen. På trettiotalet fanns en stark opinion för generell arbetslöshetsförsäkring. Men den socialdemokratiska regeringen beslöt att arbetslöshetsförsäkringen skulle administreras av fackföreningsrörelsen, och kopplas till medlemskap i facket. Tanken var att denna koppling skulle tvinga alla att gå in i facket; de som på detta sätt blev med i facket skulle kollektivt anslutas till det socialdemokratiska partiet; och medlemsavgifterna skulle forsa in i partikassan. Arbetslöshetsförsäkringen i Sverige är fortfarande organiserad efter denna princip. Det finns nu en rätt, utnyttjad av få, att stå kvar i Arbetslöshetsförsäkring även om man utträtt ur facket. Mera; medlemsavgifterna till arbetslöshetsförsäkringen är extremt låga procent av a-kassans utbetalningar finansieras via statsbudgeten. Det som kallas arbetslöshetsförsäkring i Sverige är till 98 procent ett skattefinansierat bidragssystem. Varför? Förklaringen kommer! 8. Den heliga jämlikheten På slutet av sextiotalet startade LO en kampanj för jämlikhet. Löneskillnaderna skulle utjämnas. Kampanjen fick ett massivt stöd i massmedia. En förklaring är att den kom när den marxistiskt inspirerade ungdomsrevolten gick genom industriländerna. Jämlikhet blev snabbt en huvudansats i politiken och särskilt i massmedia. Alla händelser, alla problem beskrevs och diskuterades från en jämlikhetssynpunkt. 16

17 Politiken och debatten förstärkte varandra i en växelverkan. Jämlikhetsaspekten blev den överordnande synpunkten i alla artiklar, alla TV-program. I många fall maskerade den okunnighet; det enkla kravet på mer jämlikhet fick ersätta analys av komplicerade sammanhang. Jämlikhetstanken har i Sverige blivit inte bara en reaktion mot omotiverade inkomstskillnader, eller orättvisor. Utan den har utvecklats till en generell intolerans mot skillnader. Stora delar av den s k seriösa journalistiken går ut på att spåra upp skillnader mellan olika grupper och kritisera dem som utslag av ojämlikhet. Detta gäller oberoende av om skillnader i exempelvis bostadsstandard speglar skilda preferenser; yngre personer vill bo billigt för att kunna studera eller resa; familjer med barn prioriterar en rymlig bostad. Den svenska regeringen överväger nu att lagstifta om kortare arbetstid. Enligt den ansvariga ministern är huvudargumentet att alla måste arbeta lika länge. Jämlikhetstanken har blivit ett krav på likhet, helt överordnat tidigare hänsyn till individernas varierande önskemål. LO drev igenom en utjämning av lönerna, före och efter skatt. En kombination av centrala löneavtal och låglönesatsningar pressade samman lönestrukturen. Nästan alla fackliga organisationer drev samma lönepolitik. Varje avtal styrde huvuddelen av löneökningen till de lägsta löneskikten. Målet var från början lika lön för lika arbete, men blev snart lika lön för alla, oavsett arbete. Skillnaden mellan lågutbildades och högutbildades löner minskade. Utbildningspremien d v s den ökning av lönen som ett extra år av utbildning ger har halverats från mitten av sextiotalet. Till detta kom den sammanlagda effekten av progressiva skatter och inflation. Från 1971 skärptes progressiviteten skatteskalan fick en brantare lutning. Samtidigt ökade inflationstakten. Och lönerna följde inflationen. Problemet var att skatteskalorna inte var justerade för inflationen. Det innebar att om en inkomst höjdes i takt med inflationen så steg skatten som andel av inkomsten. Inkomsten var oförändrad, i fast penningvärde. Men skatten steg, i fast penningvärde. Sverige har enligt OECD den hårdaste inkomstutjämningen inom OECD-området. Även på mycket låga inkomster har Sverige skattekilar på minst 50 procent. Samtidigt är transfereringarna från socialförsäkringssystemen, och socialbidragen, mycket generösa. Det innebär att incitamenten att arbeta och investera kraftigt beskärs. 9. Ett land som inte sparar Investeringskvoten d v s investeringarnas andel av BNP steg stadigt i Sverige från sekelskiftet. Från mitten av sextiotalet har den sjunkit, från 24 till nu cirka 14 procent. En stor del av investeringarna ersätter förslitet kapital. 17

18 Nettoinvesteringarna som bidrar till kapitalstocken och därmed till produktionen har som andel av BNP fallit från 16 procent 1970 till 2 procent Detta innebär att basen för den svenska välfärden krymper. Hushållens sparande har länge varit lägre i Sverige än i genomsnittet av andra länder låg det på 3 4 procent av den disponibla inkomsten. Den låga sparkvoten är ett problem för industrin, och bostadsbyggandet. Ty företagande och byggande förutsätter ett visst eget kapital. Ju mindre hushållen sparar, desto svårare har privatpersoner att starta företag. Med ett lågt sparande kan relativt få hushåll köpa en egen bostad. Det låga sparandet är en logisk följd av att staten eliminerat både incitament och förmåga att spara. Pensioner och socialförsäkringar är statliga; staten ställer därmed garanti för pension, sjukersättning, arbetslöshetsersättning, etc. Ingen behöver spara för trygghet. De höga marginalskatterna lägger beslag på de pengar hushållen skulle kunna spara. Man sparar ju ur den inkomst som blir kvar sedan de nödvändiga utgifterna betalats alltså inkomsten på toppen. Och den inkomsten har drabbats av svensk marginalskatt: tidigare procent, nu bortåt 60 procent. Bostäder förutsätter sparande. Staten har sedan krigsslutet stöttat bostadsbyggandet med generösa lån. De som köpte egen bostad behövde inte spara mycket. Förklaringen låg i att inflationen automatiskt skrev av skulderna. Därmed var det lätt att låna. Och hushållen hade varken behov av eller förmåga att spara. Men nu har inflationen försvunnit. Skulderna skrivs inte av automatiskt. Bankerna kräver ett eget sparande. Och eftersom hushållen i Sverige inte har något nämnvärt sparande faller bostadsbyggandet. Trenden för första kvartalet 1997 är den lägsta siffran för hela 1900-talet. De socialdemokratiska regeringarna har systematiskt försökt minska det privata sparandet och i stället öka det kollektiva. Pensionsreformen 1960 innebar en betydande kollektivisering av sparandet. Skattehöjningarna sedan 1970 har nästan helt raderat ut marginalen för privat sparande. Villkoren för personligt pensionssparande har försämrats. Sverige är sannolikt det enda industriland där regeringen systematiskt försöker hindra medborgarna från att spara till sin ålderdom. 10. Straffskatt på aktier Sverige har alltid beskattat sparande i aktier hårdare än andra former av sparande och inkomst. Fram till 1991 var aktieutdelning dubbelbeskattad: först i företaget, sedan hos aktiespararen. Den sammanlagda skatten på utdelad vinst uppgick till procent. Dubbelbeskattningen slopades av den borgerliga regeringen 1993, men återinfördes av den socialdemokratiska Förmögenhet i aktier beskattas 18

19 betydligt hårdare än förmögenhet i annan egendom. Enda förklaringen till att just det produktiva sparandet straffbeskattas är att den svenska socialdemokratin aldrig helt accepterat den privata äganderätten. Två av de ideologiskt dominerande tänkarna inom socialdemokratin, Nils Karleby och Vilhelm Lundstedt, har båda underkänt argumenten för äganderätt. Båda har argumenterat för vad de kallar funktionssocialisering. De delar upp ägandet i en rad funktioner, d v s olika rättigheter att disponera över egendom. Sedan rekommenderar de att staten ska socialisera funktionerna. Följden blir att den ursprungliga ägaren berövas alla möjligheter att använda egendomen och dess avkastning. Han kvarstår som ägare endast i egenskapen att vara betalningsskyldig för skatt och förluster. Funktionssocialiseringen har applicerats främst på privata hyreshus. Den kunde inte helt tillämpas på storföretag eftersom de kunde flytta utomlands. Den konfiskatoriska beskattningen av utdelad företagsvinst på 90-procentsnivån låste in vinsterna i företagen. Aktieägarna hade ju inget intresse av att vinsten delades ut. Alltså stannade vinsterna i företagen. Det innebar att investeringarna koncentrerades till företag som historiskt haft goda vinster. Men historisk lönsamhet leder inte automatiskt till framtida lönsamhet. I en rationell ekonomi borde vinsterna lyfts ut i marknaden och sedan återinvesterats i de branscher, företag och projekt som visade den högsta förväntade framtida lönsamheten. Men den svenska beskattningen gjorde detta omöjligt. Vinsterna stannade i de gamla företagen, oavsett vilken framtid de hade. Den konfiskatoriska beskattningen av aktieutdelningen har bidragit till att konservera den svenska industristrukturen. Den kunskapsintensiva industrin läkemedel och elektronik är i gott skick men utgör en internationellt sett liten andel av den totala industrin. Detta är till stor del en följd av att beskattningen gjort det omöjligt att föra över vinster från gamla till nya industrier. Den fientliga attityden till ägande i allmänhet och aktieägande i synnerhet styrde beskattningen, och formade därmed industristrukturen. Den fördelningspolitiskt motiverade kampen mot aktieägandet blev den överordnande synpunkten. 11. En konstitutionell maktkoncentration Sverige har sedan 1970 en enkammarriksdag. Alla frågor avgörs med enkel majoritet: 51 procent vinner över 49. Skyddet för minoriteten i grundlagen är extremt svagt. Äganderätten skyddas, formellt, men så vagt att en majoritet i riksdagen fritt kan förfoga över enskild egendom. Den regering som har en riksdagsmajoritet om 51 procent kan göra nästan vad som helst. Det svenska parlamentariska systemet saknar nästan helt checks and balances. Den 51- procentiga majoriteten bestämmer allt. Sverige saknar författningsdomstol. Sverige har 19

20 en extrem koncentration av makt till regeringen. Andra länder har lobbyorganisationer som försöker påverka parlamentet. Alla studenter har fått lära sig att Sverige saknar sådana lobbyister. Förklaringen är att i Sverige har lobbyisterna flyttat in i parlamentet. Intresseorganisationerna har ingått allianser med framför allt socialdemokratin, och därmed fått in representanter i parlamentet. Länge var det kutym att ordföranden i jordbruksskottet skulle vara en jordbrukare, och ordföranden i byggnadsarbetarförbundet skulle vara ordförande i det riksdagsutskott som handlade bostadsfrågorna. Den svenska fackföreningsrörelsen har varit huvudfinansiär för det svenska regeringspartiet, socialdemokraterna. Tidigare var alla fackföreningsmedlemmar kollektivt anslutna till partiet (och medlemsavgifterna forsade in). Nu ingår förbunden som medlemmar. Men en stor del av partiets inkomster kommer från fackförbunden. De betalar, och förväntar sig motsvarande förmåner. Dit hör att de får en lagstiftning som ger dem rätt att trakassera mindre företag, att skapa lönebildningsmonopol med sina löneavtal, att inlägga veto om ett företag vill hyra in arbetskraft. Etc, etc. * * * Den svenska grundlagen ger ett relativt svagt skydd för äganderätten. Det formuleras i regeringsformens 2:14 så här: Varje medborgares egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Den som genom expropriation eller annat sådant förfogande tvingas avstå sin egendom skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten. Ersättning skall bestämmas enligt grunder som anges i lag. * * * Här finns två allvarliga svagheter, från den enskildes synpunkt. Vad som menas med de angelägna allmänna intressen som motiverar ingrepp i den enskildes egendom anges inte i grundlagen. Ersättningsregeln säger inte att individen ska ersättas för fulla värdet. Tvärtom lagens förarbeten har en rad skäl för att lagen inte ska garantera ersättning för egendomens marknadsvärde. Uttrycket privat äganderätt förekommer inte i grundlagstexten. Vidare: Grundlagen sätter ingen övre gräns för skatteuttaget. Inget hindrar en riksdagsmajoritet att omgående höja skatten till 100 procent av inkomsten, eller mer. (Redan betalar några förmögna personer i Sverige mer än sin totala inkomst i skatt.) 20