Nr 4/1996. Arbetslös, Myter & Motbilder

Transkript

1 Nr 4/1996 Arbetslös, Myter & Motbilder Det finns en vrede Ledare: Arbetslöshetens ideologiska konsekvenser Arbetslös myter och motbilder Arbetslösheten inte de arbetslösas fel De allra fattigaste Den nyliberala visionen Socialminister Margot Wallström "Ljuset i den italienska narkotikatunneln" Krönika: Nu blir jag korvgubbe Narkotikaproblemet - en del i ett större samhällsproblem Malmöitisk vardag tvingade fram ett dagcenter för hemlösa Arbete och gemenskap rehabiliterar missbrukare på Basta Noterat Det finns en vrede Det finns en vrede och en aktivitet mot nedskärningar, försämringar och kränkningar av människors villkor. Den är konstruktiv och viktig för att finna alternativ till det som både av regeringen Bildt och regeringen Persson har beskrivits som "den enda vägen". Under tidernas gång har många sanningar slagits fast. Den vi lever med idag kan knappast göra anspråk på att vara sannare än någon annan. Resultatet av den förda politiken är att tilltron både till de politiska partierna och den ekonomiska politiken minskar. Företrädare för regeringen blir utbuade på möten när de levererar besked om nya nedskärningar för de sämst ställda. Klyftan mellan de som fattar besluten och de som berörs av dem ökar, om man inte tar protesterna på allvar och inser att "den enda vägen" är en återvändsgata. Och vi har kanske inte bara ett politikerförakt, utan i lika mån ett förakt från politiker mot folk att vänta. Människor som organiserar sig och kräver sin rätt kan inte viftas bort med att de är "kommunister". OECD slog i sin årliga rapport från juni i år bl a fast att hög arbetslöshet inte sänks med hjälp stor lönespridning, svag arbetsrätt och svaga fackföreningar. I det instämmer t o m Världsbanken, som annars brukar vara en pålitlig konservativ referens. Däremot, säger OECD, ökas de sociala skillnaderna på ett oacceptabelt sätt. Att återställa dem och ge en bättre balans blir dyrt och tar mycket lång tid - om det ens är möjligt. Inga nya arbetstillfällen av någon omfattning skapas heller av större lönespridning, dvs att godkänna låglöne- och lågstatusjobb. Den amerikanska ekonomen och nestorn John Kennet Galbright, nyligen på besök i Stockholm, hävdar att de politiska idéerna måste vara en motvikt till den kortsiktiga och kortsynta marknaden. Eftersom finansvärlden kännetecknas av mycket pengar och lite intelligens får inte de politiska ledarna abdikera och vika undan för "marknaden".

2 Samhällets sätt att ta hand om de svagaste är en temperaturmätare på tillståndet i riket. Vi är idag långt ifrån Per Albin Hanssons goda folkhem, som hade plats för alla. Klientrörelsens medlemmarna har aldrig omfattats av de flesta skydds- och trygghetssystem, eftersom dessa är kopplade till anställning och fackliga avtal. I de sammanhangen har klientrörelsen inte ens varit med i kön, medan vi i andra sammanhang alltid har hamnat sist. Arbetsmarknadsåtgärder och socialtjänst har varit våra skyddssystem. Idag skall dessa räcka för så många fler - de arbetslösa, de utförsäkrade - och återigen hamnar vi sist, också i den kön. Men det finns en kraft inom klientrörelsen. Den skapar rum och möjligheter också för dem som annars inte skulle få någon plats. Och den tar gärna plats bredvid den fackliga rörelsen i en gemensam manifestation, som i konferensen Arbetslös. Myter och motbilder. Vår vrede är lika stor och våra mål är desamma. Gemensamt kan vi finna vägar för att stoppa utslagningen av människor som kan och vill delta i värnandet av en gemensam offentlig sektor och rimliga villkor för samtliga medborgare. Sonja Wallbom RFHL Stockholm Konferensens inledningstalare Ledare Arbetslöshetens ideologiska konsekvenser Den ekonomiska politiken i Sverige har som högsta mål att bekämpa inflationen, prishöjningar på varor och tjänster. Målet har uppnåtts med råge. Sverige har idag ingen inflation. Och landets stats- och finansministrar är nöjda. Sverige uppfyller snart alla de krav som EU ställer för ett medlemskap i den europeiska valutaunionen, EMU. Regeringens framgångsrika kamp mot inflationen har emellertid en baksida. Idag går över en halv miljon människor arbetslösa som ett direkt resultat av den förda inflationsbekämpningen. För en socialdemokratisk regering är det bekymmersamt att allt fler tidigare medlemmar och sympatisörer vänder partiet ryggen. Och det är inte bara ett passivt avståndstagande, aktionsgrupper bildas, demonstrationer ordnas, protestlistor skrivs och fackföreningar drar in sitt ekonomiska stöd till socialdemokraterna. Alla dessa aktiviteter för ett solidariskt samhälle inger hopp och måste bli en bas för en folkrörelse mot det EMU-medlemskap som regeringen planerar för. I debatten om arbetslöshetens konsekvenser lyfts två aspekter fram. Den ena betonar arbetslöshetens enorma slöseri med pengar. Istället för att människor producerar nyttigheter som behövs betalas stora summor pengar ut i stöd

3 till arbetslösa som inget hellre vill än att just producera efterfrågade nyttigheter. Arbetslöshetsdebattens andra aspekt betonar sociala konsekvenser, isolering, utstängdhet, passivitet, mindervärdeskänslor, som ofta drabbar arbetslösa d v s arbetslöshetens konsekvenser för den mentala hälsan i landet. En tredje aspekt som det mer sällan talas om är den "ideologiska". Historiskt är det ett välkänt fenomen att jakten på syndabockar ökar i tider med hög arbetslöshet. Den arbetslöse, den fattige, missbrukaren, den psykiskt sköre, invandraren och till och med de unga som kollektiv betecknas som lata. Sådana idéer vinner ökad terräng i ett samhälle med en halv miljon arbetslösa. Arbetslösheten och den ekonomiska krisen fördelar sig inte rättvist. Stora grupper hotas aldrig. Tvärtom har välbesuttna under de senaste åren ökat sina inkomster med miljardbelopp, medan andra har sett sina och sina familjers liv slås i spillror av arbetslöshet och social nedrustning. Som om inte detta vore nog får de dessutom höra att deras situation är självförvållad. För att ideologiskt motivera omfördelningen av landets samlade förmögenhet från fattiga till rika skapas myter som legitimerar klassamhällets orättvisor. Överhetens senaste myt är att försöka få oss tro att ett medlemskap i den europeiska valutaunionen ska rädda oss från en katastrof. Absurditeten i detta är uppenbar. Idag bedriver regeringen Persson valutaunionens politik till punkt och pricka och resultatet ser vi varje dag i arbetslöshetssocialbidrags- och nedskärningstatistiken. Avslöja myterna och kräv en folkomröstning i EMU-frågan. Alec Carlberg förbundsordförande, RFHL Arbetslös Myter och Motbilder Den öppna arbetslösheten har i stort sett femfaldigats under 1990-talets första hälft, från drygt 1,5 procent 1990 till 8 procent Därtill kommer de som var sysselsatta i s k konjunkturberoende arbetsmarknadsåtgärder, t ex beredskapsarbete eller arbetsmarknadsutbildning. År 1996 uppgick de till Nästan en halv miljon arbetslösa sökte 1995 arbete genom arbetsförmedlingen. Tillgången på lediga platser är dock låg. År 1988 fanns det nästan lediga platser vid arbetsförmedlingen. Sex år senare hade antalet mer än halverats. Särskilt hårt har ungdomar under 24 år drabbats av arbetslösheten, medan de s k fyrtiotalisterna har klarat sig bäst. Av samtliga ungdomar mellan 16 och 24 år var nästan 17 procent arbetslösa 1994, att jämföra med en drygt 4-procentig arbetslöshet i åldersgruppen år ungdomar mellan 18 och 24 år var i november 1996 arbetslösa eller föremål för åtgärder. Det går dock inte att

4 komma till rätta med den höga arbetslösheten genom att göra försämringar i arbetsrätten eller genom att försämra de ekonomiska villkoren för redan fattiga. Arbetslösheten beror inte på att de arbetslösa är lata eller lever för gott på sin a- kassa. Arbetslösheten beror helt enkelt på att det inte finns några jobb på grund av den politik som förs. Det var i korthet det gemensamma budskap som på olika sätt och med olika utgångspunkter förmedlades på konferensen Arbetslös - myter och motbilder i december Konferensen var ett samarrangemang mellan klientrörelsen och de fackliga organisationerna i samarbete med bl a forskare inom området. Under vinjetten Arbetslös - Myter och motbilder refereras några av de deltagandes föreläsningar. Arbetslösheten inte de arbetslösas fel Det finns en mängd olika populära förklaringsmodeller - myter - till varför arbetslösheten inte går ner. En omhuldad sådan teori är att nuvarande trygghetssystem passiviserar de arbetslösa så att de inte gör sitt yttersta för att få jobb. Med ett sådant synsätt inriktas de politiska åtgärderna på att tvinga dem till ökad effektivitet i jobbsökandet, genom t ex sänkta nivåer i arbetslöshetesförsäkringen och en "bortre parentes" i a-kassan. Men sådana förändringar, eller förändringar i arbetsrätten skapar inga nya jobb. Det har professor Rune Åberg från Umeå universitet kunnat konstatera i ett forskningsprojekt där man har intervjuat över 3000 långtidsarbetslösa. Dessa saknar helt enkelt arbete för att det inte finns några arbeten att få, inte på grund av att de inte söker arbete tillräckligt effektivt. Han har i sin forskning inte kunnat finna några skillnader i motivationen att söka jobb mellan dem utan a- kassa eller med låg a-kassa och de som har en bättre ekonomisk situation. Ekonomiska incitament påverkat inte "sökeffektiviteten". Däremot är det väl känt att ekonomisk press skapar stora sociala och personliga problem för dem som drabbas. Han har inte heller i sin forskning kunnat bekräfta fördomen att de arbetslösa förblir arbetslösa för att de har för höga lönekrav eller att de har dåliga kvalifikationer. Hans slutsatser blir att den ekonomiska politiken måste få en annan inriktning. Det går inte att komma tillrätta med arbetslösheten genom att svälta ut de arbetslösa. Istället måste efterfrågan på varor och tjänster öka och människor våga börja konsumera igen. Han förespråkar en expansiv ekonomisk politik i stället för fortsatta besparingar som hårt drabbar redan fattiga människor. Priset för sänkt arbetslöshet är i ekonomiskt-politiska termer ökad inflation, något som alla nationer skyr som pesten. Sverige borde dock, med noll inflation - i princip nästan deflation - ha råd att betala det priset för att komma tillrätta med arbetslösheten och få fart på ekonomin. Sören Wibe, nationalekonom från Umeå och socialdemokratisk EU-parlamentariker, vidareutvecklade resonemangen om orsak till och nödvändiga åtgärder mot arbetslösheten. Han kunde identifiera en rad konkreta

5 politiska misstag de senaste tio åren som har lett fram till dagens arbetsmarknadssituation. Det började redan 1985 med att kapitalregleringarna i tysthet slopades, vilket ledde till en extrem ekonomisk expansion, byggd på lånade pengar. Några år därefter avskaffades valutaregleringen och därefter genomfördes "århundradets skattereform". Genom bl a kraftiga skattelättnader för högavlönade skulle en rad dynamiska effekter inträffa. Som bekant uteblev dock dessa. Ett annat missgrepp var knytningen av kronan till ECU:n, för att hålla tillbaka lönekraven och disciplinera löntagarna. Till detta skall den internationella konjunkturnedgången och de rådande nyliberala tankegångarna läggas. För att lösa arbetslösheten brukar i princip två vägar anvisas. Den ena är företagarvägen, vilket går ut på att underlätta för arbetsgivarna att anställa folk. I det ligger bl a ökad lönespridning. Låga löner generellt fungerar nämligen inte, då några måste ha råd att konsumera de varor som produceras. Den andra vägen är väl känd, nämligen försämringar i arbetsrätten för att göra arbetskraften mer flexibel. Låglönepolitiken måste dock vara mycket långtgående för att vara effektiv, som t ex i England och USA där man idag har löner på motsvarande 20 kronor i timmen, löner som naturligtvis ingen kan leva på. I USA har 60 procent av befolkningen fått sänkta inkomster de senaste 15 åren, medan 5 procent av de allra rikaste har fått en ökning med USD! Samma ut veckling kan vi också bevittna i Sverige. Medan de sämst ställda får fortsatt försämringar har den absoluta toppen fått kraftiga inkomstökningar. Sören Wibes - och många andra progressiva nationalekonomers - recept för att komma tillrätta med arbetslösheten är i stället att få fart på efterfrågan. Bara om folk vågar börja konsumerar igen kan vi få fart på produktionen. Inflationsbekämpningsmålet måste mjukas upp och Sverige måste säga nej till EMU. De främsta skälet till att inte gå med i EMU är de mycket stränga inflationskraven och att statsbudgeten inte får användas till att stimulera efterfrågan. Det handlar inte bara om att konvergenskraven skall uppfyllas utan också den "stabilitetspakt" som kommer att gälla, med mycket höga böter för den som bryter mot överenskommelserna inom EMU. Hur kan då efterfrågan ökas? Först och främst måste staten agera aktivt. Besparingspolitiken måste upphöra och befolkningen utsättas för en trygghetsschock: bara om människor vågar lita på att de kommer att få en pension att leva på och rimlig ersättning vid sjukdom och arbetslöshet kommer de att spara mindre och konsumera mera. Ekonomiskt otrygga människor vågar däremot inte satsa. Därutöver måste konkurrensen minska. Den politik som har förts de senaste åren med ökad konkurrens inom den offentliga sektorn har inte ökat välståndet. Tvärtom. Det finns en optimal gräns som inte kan överskridas utan allvarliga konsekvenser. Sören Wibe exemplifierade med hastighetsbegränsningar. Det går bara att sänka hastigheten så länge som trafiken går för fort. Fortsätter man däremot att

6 sänka hastigheten också när trafiken går långsamt kommer den så småningom att stanna helt och åtgärden blir helt utan effekt, och t o m kontraproduktiv. Det finns inga belägg för att reglerade marknader, som t ex post och telefon, skulle vara mindre effektiva än oreglerade. Avregleringen av taxi är ett exempel på misslyckande. Den enda "vinsten" av det var att chaufförerna fick sänkta löner. En någorlunda skyddad ekonomi ger däremot möjlighet till en viss buffert, så att verksamhet kan upprätthållas, som utan att vara lönsam har en viktig social dimension. Rätten till väl fungerande allmänna kommunikationer skall t ex inte bara gälla affärsresenärer mellan Stockholm och Göteborg utan också omfatta "olönsamma" människor i glesbygd. På samma sätt är det rimligt att det kostar lika mycket att skicka ett brev mellan Haparanda och Ystad som mellan två stadsdelar i Stockholm. Därför måste Konkurrensverket skrotas och reglerade monopolverksamheter tillåtas inom vissa sektorer, som t ex post, tele och kommunikationer samtidigt som den offentliga sektorn rustas upp. Sören Wibe slutade med att övertygande argumentera mot en svensk anslutning till EMU, främst för att vi därigenom skulle avhända oss möjligheterna att med statsbudgeten komma tillrätta med den efterfrågekris vi är inne i. Genom sin avvikande inställning till EMU-projektet känner han sig som "en ateist på ett bibelstudiemöte" i Europaparlamentet, där hans kollegor i gemen är mycket trosvissa i den frågan. Annika Mansnérus De allra fattigaste De allra fattigaste är de som står utanför alla trygghetssystem och därför är hänvisade till socialbidrag för sin försörjning. Det har de senaste åren skett en kraftig ökning av de som är beroende av samhällets yttersta skydd mot fattigdom - socialbidrag - samtidigt som kommunernas kostnader för socialbidrag har skjutit i höjden. Enligt Tapio Salonen, socialbidragsforskare vid Lunds Universitet finns det egentligt bara en socialförsäkring som är generell och omfattar alla, och det är folkpensionen. "Biljetten" för att få tillgång till övriga delar av systemet är lönearbete, vilket innebär att allt fler i allt snabbare takt hamnar utanför flera arenor samtidigt. Ungefär en fjärdedel av samtliga arbetslösa är inte kvalificerade för KAS. Så har det varit sedan mitten av 1980-talet, men med den skillnaden att det då, med en arbetslöshet på ett par procent, rörde kanske personer, medan det idag är fråga om så många som personer. Idag kostar socialbidragen knappt 11 miljarder kronor, vilket är en fördubbling från Det är främst ungdomar, flyktingar och ensamma föräldrar som är beroende av socialbidrag, dvs grupper som har drabbats särskilt hårt av arbetslösheten. Av samtliga ungdomar som föddes de som alltså skulle ut i arbetslivet i massarbetslöshetens år

7 hade en tredjedel uppburit socialbidrag samtliga år fram till 1995, dvs då de fyllde 21 år. Långvarigt socialbidragsberoende är ett nytt fenomen. Tidigare kunde människor under kortare perioder i sitt liv behöva socialbidrag, men de kom snabbt ut ur systemet igen. Sverige står enligt Tapio Salonen idag inför ett vägval. Långvarigt utanförskap får allvarlig effekter på människor. Därför är det viktigt att restaurera de vittrande socialförsäkringarna och också låta dem som har lönearbetat få tillgång till dem. Annars är det stor risk för fortsatt utslagning och marginalisering av svaga grupper. Kvinnorna har alltid utgjort en stor andel av de fattiga i samhället. Enligt Evy Gunnarsson, forskare vid Socialhögskolan i Stockholm är det därför inte korrekt att tala om "feminisering" av fattigdomen som ett nytt fenomen. Kvinnor har alltid tillhört de fattigaste i samhället. Medan det på 1910-talet främst var pigor, änkor och gamla som var i behov av fattigvård utgörs de fattiga idag till största del av unga kvinnor, ensamma mammor och äldre kvinnor. Man kan schematiskt tala om tre försörjningskällor, nämligen familjen, staten och arbetsmarknaden. Köns- och klasstillhörighet samt ålder avgör hur de olika systemen utnyttjas. Kvinnors relativt större fattigdom beror bl a på att kvinnor i större utsträckning löser arbetsmiljö- och arbetsmarknadsproblem själv. De väljer t ex i större utsträckning än män deltid eller förtida uttag på pension vid arbetsbrist eller om de får problem på arbetsplatsen. Det bidrar i sin tur till att de får för låg pension för att kunna leva på den, vilket i förlängningen bäddar för socialbidragsberoende. Vem är då en "värdig" socialbidragstagare? Evy Gunnarsson kunde visa att det är ett samspel mellan moral, resurser och marknad. Den "värdige" socialbidragstagaren är den som vill arbeta (god moral), men som inte kan (bristande resurser) och heller inte får något arbete (det finns inga arbeten på marknaden). Den som däremot är kapabel att arbeta, men inte vill och därför inte får något arbete är "ovärdig" bidragstagare medan den som varken vill eller kan arbeta och därför inte får något arbete karaktäriserades som en välanpassad klient som väl känns igen i socialtjänsten. Annika Mansnérus Den nyliberala visionen I hela världen växer skillnaderna mellan fattiga och rika. Det innebär både vidgade klyftor mellan rika och fattiga länder och mellan människor och befolkningsgrupper. Också Sverige är med i denna utveckling. Eliten blir alltmer brutalt elitistisk i hela världen. Enligt Stefan de Vylder, nationalekonom, är den nyliberala visionen global. Visionen är inte heller bara ekonomisk, utan i minst lika stor utsträckning politisk och social. I korthet går den ut på att kollektiva organisationer, såsom fackföreningar, skall "avväpnas" och göras betydelselösa, medan det

8 personliga och individuella betonas. Individen skall agera som konsument på en marknad, där så gott som alla tjänster är privatiserade och där det finns så få störningar som möjligt i form av regleringar och statlig styrning. Ingenting skall finnas emellan individen och staten som stör individens val och agerande på marknaden. Politisk, social och ekonomisk fundamentalism Det nyliberala samhället är extremt marknadsorienterat. Så lite som möjligt får störa balansen mellan utbud och efterfrågan på marknaden. Medborgarna sluter sig i det samhället på sin höjd samman i grannföreningar och scoutklubbar men definitivt inte i fackliga och andra intressepolitiska föreningar eftersom det stör marknaden. Hyllningen till det "civila samhället" och individen innebär att familjen förutsätts svara för allt mer av vård och omsorg. Genom att förhärliga det civila samhället och individens ansvar kan man montera ner kollektiva välfärdssystem som har byggts upp av flera generationer. Enligt Stefan de Vylder kan nyliberalismen ses som ett uttryck för politisk, ekonomisk och social fundamentalism. Men den nyliberala visionen är inte bara nationell, den är i allra högsta grad global. När Berlinmuren revs och östblocket bröt samman "tog historien slut", som en amerikansk statsvetare uttryckte det - marknadsekonomin hade "vunnit". Det nyliberala projektet kunde ohotat föras vidare, med flera viktiga och mäktiga påskyndare. Den nya världshandelsorganisationen WTO (tidigare GATT) är en sådan allt viktigare aktör vad gäller liberalisering av världshandeln. Nu handlar det inte längre bara om varor utan också i allt större utsträckning om tjänster - banker och försäkringsbolag, i förlängningen också sociala tjänster som vård och omsorg - som i ökad utsträckning skall omfattas av frihandeln, och utsättas för konkurrens på världsmarknaden. Såväl Världsbanken och Internationella Valutafonden, IMF, är med och driver på utvecklingen med stöd av världens rika länder. Blixtsnabba kapitalrörelser Men det nya i det som nu pågår är inte i första hand en ökad handel. Utrikeshandelns andel av de rika ländernas BNP är ungefär lika stor i dag som för hundra år sedan. Det nya är bl.a. liberaliseringen av kapitalrörelserna över hela världen. Med elektronikens hjälp förflyttar sig kapitalet med blixtsnabba transaktioner dit där de kan förränta sig bäst, oberoende av människors liv och levnadsvillkor. Denna utveckling är en bidragande orsak till dagens växande klyftor mellan fattiga och rika. Nästan samtliga kapitaltransaktioner som sker idag är av spekulativ natur, oberoende av varuhandeln. I land efter land har de fria kapitalrörelserna "tvingat fram" sänkningar av beskattningen av kapital, eftersom kapitalägarna alltid hotar med att flytta kapitalet till länder med lägre kapitalskatter. I stället vältras skattebördan över på sådant som inte är lika lätt att flytta, nämligen arbetsinkomster och fastigheter. Där har skattetrycket i stället successivt ökat. Utvecklingen har inneburit en gigantisk

9 maktsförskjutning från de fattiga, som inte har något kapital att förflytta, till de rika som kan hota med att flytta sitt kapital. Finansmarknaderna har i dag fått en enorm makt över olika länders ekonomier. Genom att tolka politiska händelser i respektive land betygsätts regeringarna enligt några få, enkla, konservativa tumregler. Minskade statsutgifter är alltid bra. Sänkta skatter för höginkomsttagare är bra. Sänkta nivåer i socialförsäkringarna premieras t.ex. av marknaden, medan däremot minskad arbetslös paradoxalt nog skapar oro på finansmarknaderna, eftersom minskad arbetslöshet förutsätts driva upp inflationen och utlösa räntehöjningar, något som marknaden avskyr. Marknaden förstår heller inte att skilja ut offentliga utgifter som utgör långsiktiga investeringar för framtiden, som t ex forskning och utbildning. Också sådana satsningar "bestraffas" av marknaden. Stefan de Vylder är dock tveksam till stabiliteten i det nyliberala systemet, men oroar sig för de politiska krafter som idag mobiliserar motstånd, och som fiskar i grumliga vatten. Medan en liknande utveckling för drygt 100 år sedan - dvs. en extrem liberalisering av väldshandeln, och av kapitalrörelserna - möttes av nybildade fackliga och politiskt radikala rörelser som tog strid mot utslagning och för social rättvisa är det idag snarast högerextrema rörelser som vinner mark. Nu som på 20- och 30-talet utnyttjas människors oro och vilsenhet genom att "utlänningar" görs till syndabockar och nationalismen okritiskt hyllas. Utvecklingen är likartad i USA, Europa, Ryssland. Namn som Pat Buchanan i USA, Le Pen i Frankrike och Zhirinovsky i Ryssland kan stå som symboler. de Vylders recept för att komma tillrätta med arbetslösheten överensstämmer med andra progressiva nationalekonomer: få igång konsumtionen och investeringarna genom att stimulera efterfrågan. Arbetslösheten beror varken på arbetsrätten eller att människor är lata, det är bara nyliberal propaganda. Nej, grundorsaken är dels massavskedandena inom den offentliga sektorn, dels det faktum att hemmamarknaden nästan kollapsat inom viktiga branscher, såsom byggnads, och över huvud taget inom den del av tillverkningsindustrin som producerar för den inhemska marknaden. Efterfrågekrisen gäller även stora delar av tjänstesektorn; att frisörer, taxichaufförer, affärsidkare, konsultföretag m.m. måste slå igen beror i första hand på att de saknar kunder, att människorna inte har råd att konsumera. Därför måste det bli slut på den sociala nedrustningen och de offentliga besparingarna samtidigt som vi börjar projektera det samhälle som vi vill se våra barn växa upp i: ett anständigt samhälle med små klassklyftor, god omvårdnad och en god fysisk miljö. Det finns nämligen ingen motsättning mellan jämn inkomstfördelning och positiv tillväxt eller mellan ett sunt samhälle och en god ekonomi. Tvärtom. Ett gott och anständigt samhälle stimulerar den ekonomiska tillväxten. Annika Mansnérus

10 Socialminister Margot Wallström: "Ljuset i den italienska narkotikatunneln" I slutet på oktober samlades för andra året i rad "Rainbow - International movement against drugs" på det italienska missbrukskooperativet San Patrignano utanför Rimini i Italien. Rainbow-rörelsen vänder sig företrädesvis till klientorganisationer som bedriver rehabilitering av narkotikamissbrukare. På det första mötet närvarade västvärldens alla stora rehabiliteringsrörelser som San Patrignano, Patriarche-rörelsen, Delancey street i USA, Vitanova i Kanada m fl. Från Sverige ingick Basta Arbetskooperativ i organisationskommittéen. Numera finns också Rainbow-Sweden där grundarna är Basta och Johanneshovs länkarna som driver kollektivet Roo gård och härbärget Krinolinen i Stockholmstrakten. Sammantaget var Sverige väl representerat på konferensen. Förutom Rainbow- Sweden fanns Hassela, Smålandsgårdar, behandlingshemmet Iris och European Cities Against Drugs, ECAD, på plats. Nej till legalisering av droger Rainbows ideologiska bas är ett; Nej till legalisering av droger och för en humanistisk rehabilitering av missbrukare på frivillig grund. Rainbowkonferensen fokuserades på de nya ungdomsdrogerna, speciellt då ecstacy, och legaliseringsrörelsens framgångar i Europa. I Italien sker en omsvängning av narkotikapolitiken i det tysta. Alltfler storstäder håller de facto på att acceptera en legalisering av cannabis och även en större tolerans mot bruket av heroin kan skönjas. En konsekvens av detta är att stora och liberala metadonprogram åter växer fram. Omsvängningen hänger samman med narkotikaproblemets enorma omfattning och att det nu är den politiska vänstern som för första gången har regeringsmakten i Italien. Den nya italienska narkotikapolitiken oroar de italienska arrangörerna av Rainbowkonferensen. San Patrignano är i viss mån isolerade i den italienska narkotikadebatten när nu inte högern längre sitter vid makten. Och man lider dessutom fortfarande av förlusten av sin karismatiske ledare Vincenzo Muccioli, som dog förra hösten. Antalet boende på San Patrignano har minskat med fem hundra personer efter Mucciolis död. Många tog hans död som en förevändning för att lämna det drogfria livet. Ytterligare ett bekymmer är den liberala metadonförskrivningen som gör att färre missbrukare känner sig motiverade att gå in i drogfria program. "Små problem, stora framgångar" Till konferensen inbjöd man en rad italienska ministrar men ingen antog inbjudan. Det var därför med glädje San Patrignano mottog den svenska socialministern Margot Wallström. Hennes tal var ett optimistiskt svenskt

11 "ministertal", problemen är små och framgångarna stora. Hon poängterade att den svenska politiken syftar till att minska utbudet av narkotika genom polisära insatser samtidigt som efterfrågan ska minskas genom förebyggande arbete. Missbrukare ska få vård och behandling och den övergripande målsättningen är ett "Narkotikafritt samhälle". Talet mottogs väl av den italienska publiken som fick höra just det som den skulle ha önskat att italienska regeringspolitiker sa. San Patrignanos nuvarande ledare, sonen till Vincenzo Mucciaoli, Andrea uttryckte sin tacksamhet över den svenska socialministerns närvaro genom att likna Margot Wallström vid ljuset i en mörk italienska narkotikatunnel. Ur San Patrignanos synvinkel var det en extra poäng att Margot Wallström är socialdemokrat d v s partikamrat med de vänsterdemokrater som dominerar den Italienska regeringen. Alec Carlberg Krönika Nu blir jag korvgubbe Efter två års rehabilitering med drogfrihet är det dags att pröva vingarna. Ut i samhället och etablera sig, skaffa jobb och ha tid för den käresta som har väntat. Det kommer inte att bli lätt. Det är jag medveten om. Snart femtio och med trettio års brokigheter bakom sig är man kanske inte den som arbetsgivarna står i kö efter, även om man kan snickra. Men optimist är jag, det ska fungera. Det börjar bra. Den kommunala beredskapsbyrån ger mig snickarjobb i sex månader. Vi är femton stycken som iordningställer ett miljölabb. Jag biter ihop, frestelserna är stora. Gott om droger är det och halva gänget har svårt att låta spriten vara och hålla sig på arbetsplatsen. Alla, inklusive basarna fifflar. Snart har alla fått hållhakar på varandra och myglet blir bara värre och värre. Beredskapsbyråns sex månader tar slut, jag har klarat det och är fortfarande drogfri. Nu är det dags att besöka arbetsförmedlingen. Undrar vad den har förberett? Ingenting. Nu börjar ett dribblande med nya besökstider, nya tjänstemän, veckorna går och ingenting händer. Slutligen är arbetsförmedlingen klar över att det är AMI som ska bli min räddning. Nya tider bokas med nya tjänstemän. Väl på AMI vet man först inte vem jag är! Men jag är hitskickad säger jag. Slutligen dyker mitt namn upp på en dataskärm. Nya datum bokas in. När jag sen anländer på avtalad tid säger "min" tjänsteman att hon måste gå hon har ett besök. Ilsket undrar jag om inte jag är hennes besök. Inget svar innan hon glider iväg. Ny tid bokas. Då ställs frågan om jag har KAS, nähä säger jag. Men då ska du inte vara här! Mitt samarbete med AMI är till ända efter fem besök som ingendera varat mer än två, tre minuter. Nu är jag tillbaka på arbetsförmedlingen som uppmanar mig

12 att gå tillbaka till mitt SOC. Hittills har jag levt på socialbidrag, efter det att hyran är betald. Nu ska jag börja söka jobb, effektivt och efter socialens önskemål. Trettio arbeten i månaden ska jag söka. Jag ska kunna uppge datum, tid, telefonnummer och vem jag har pratat med. Att jag saknar telefon bekymrar dem inte. Första månaden klaras till belåtenhet, men kraven trappas upp, nu ska jag dessutom skriva trettio brev i månaden som ska följas upp med telefonsamtal. En porto- och brevkostnad på 150 kronor. Kan tyckas vara en struntsumma, men inte för mig. Det börjar se mörkt ut. Visst kommer också drogsuget från och till, men hittills har jag lyckats hålla drogerna borta och undvika gamla kontakter. I det läget kommer SOC på att jag ska gå in i en ASV, arbetssökarverksamhet, för att få socialbidraget. Jag nobbar, där finns alla gamla "kompisar" och drogerna är hela tiden närvarande. Nu är en riktig konflikt på gång. Socialbidraget står på spel. Den här gången har jag tur ASV:et ligger nere. Den ska omorganiseras. Socialen har under två år betalt kronor för att få mig drogfri och på ett halvår håller hela investeringen på att gå åt helvete och ingen tycks bry sig om det, utom jag. Nu tänker jag bli korvgubbe. Jackie Nylander Narkotikaproblemet - en del i ett större samhällsproblem Under Rainbowkonferensen fick Oberoende tillfälle till ett samtal med Margot Wallström om den svenska narkotikapolitiken. I ditt tal till Rainbow konferensen framfördes kända svenska narkotikapolitiska uppfattningar. Den övergripande målsättningen och symbolen för den svenska narkotikapolitiken är " Ett Narkotikafritt samhälle". På internationella möten när svenska representanter beskriver våra insatser så redovisas sällan problem eller betänkligheter kring den svenska narkotikapolitiken. Har vi några problem med vår narkotikapolitik? - Ett uppenbart problem är att ungdomar idag, jämfört med tio år sen, är mer toleranta och accepterande i sin syn på droger. Det styrks ju också av undersökningar som visar att det verkligen förhåller sig så. Det har skett en attitydförändring som oroar mig. Det är viktigt att man inte nonchalerar detta. Ungdomar måste få information om droger och de skador som de ger, men jag tror inte på skräckpropaganda. Det slår bara tillbaka. Skräckpropaganda leder bara till att ungdomar som upptäcker att informationen är "kryddad" med överdrifter tappar tron på informationen överhuvudtaget, även den som är riktig och viktig. Så du menar att vårt förebyggande informationsarbete har

13 haft en del brister? - Ja, det har förekommit överdrifter och överreaktioner. Jag kommer ihåg när det fanns idéer och förslag om att vissa utländska rockgrupper inte skulle få komma och spela i Sverige därför att de ansågs ha drogliberala budskap. Överhuvudtaget tror jag att det förebyggande arbetet mot narkotika måste bygga på ungdomars eget ansvar. Det går inte att pressa en massa moralistiska budskap på dagens ungdomar. Ungdomarna själva måste ta det ansvaret med hjälp av korrekt information om drogerna och deras verkningar. Hur ska då det förebyggande arbetet se ut? Uppenbarligen räcker det inte med att bara varna för eller att skrämma unga människor för droger. - Narkotikaproblemet är i grunden en del av ett större samhällsproblem. En framgångsrik narkotikapolitik kräver någon form av välfärdsstat. Ungdomsarbetslöshet och passivitet är en farlig grogrund där det mycket snabbt kan uppstå missbruk i stor skala. Jag tror att det är viktig att man slår fast att utan en fungerande och allmän välfärd går det inte att hålla narkotikan under kontroll. När vi säger att vårt mål är "ett narkotikafritt samhälle" så hänger det samman med min syn på välfärdsstaten. Den på många ställen i Europa okontrollerbara narkotikasituationen hänger samman med stora sociala klyftor i dessa samhällen. Hur förklarar du att en välfärdsstat som Holland har en helt annan inställning till narkotikapolitiken än Sverige? Förstår inte holländarna sitt eget bästa? Är de dumma? - Tidigare hade jag nog tyckt att holländarna var" dumma" i just den här frågan. Men idag skulle jag inte säga så. De har säkerligen sina skäl för att driva den narkotikapolitik de gör och självklart är de inte dumma, men jag förstår dem inte och håller inte med dem. Du har besökt världens största rehabiliteringscenter för missbrukare, San Patrignano med nästan fd missbrukare, vad har du för intryck? - Innan jag kom hit hade jag hört mycket positivt om San Patrignano och trots att jag bara varit här en dag så var de första intrycket imponerande, men det är svårt att efter en dag ha någon mer grundad uppfattning. Det är stort, vackert och verkar vara väl fungerande. Men onekligen reser besöket på en mängd nya frågor. Hur är könsfördelningen och fungerar jämställdheten. Vad gör människorna av sin sexualitet när man stannar här i flera år och om jag har förstått det rätt inte tillåts ingå i relationer med det andra könet. Tror du att vi i Sverige har något att lära av San Patrignano?

14 - Visst, mitt intryck är att San Patrignano är väldigt rakt på. Här arbetar man för att komma åt missbruket. Kanske tycker jag att vi hemma allt för ofta utgår från ett myndighetsperspektiv. Vi ska få med allt gott i våra projekt. Jag gillar San Patrignanons sätt att tänka stort. De har valt rätt väg när de satsar på yrken som ger stolthet och självkänsla. De visar att människor som har varit grava missbrukare kan komma igen och fungera alldeles utmärkt. Alec Carlberg Malmöitisk vardag tvingade fram ett dagcenter för hemlösa - Din djävla fitta, ska du ha en smäll? Mannen är obehagligt aggressiv och det blir alldeles tyst omkring honom i rökrummet på RFHLs dagverksamhet i Malmö. Det är tidig morgon, drygt sju, och de första besökarna har just anlänt till lokalen på Suezgatan i centrala Malmö. Den aggressive har med sig en fickplunta som han tullar på och därmed visas han ut från lokalen av Lennart Jönsson, en av veteranerna i RFHL-Malmö. Dagverksamheten i industrifastigheten på Suezgatan kom igång för tre år sedan. Tidigare höll föreningen till i eleganta kontorslokaler, men den malmöitiska verkligheten gav sig till känna och RFHL bytte till nya lokaler där den nya verksamheten startades. I början på nittiotalet kom alltfler som inte hade någonstans att bo till RFHL. Helt plötsligt upptäckte man att människor även låg och sov på olika ställen i huset. När Lennart hittade en hemlös sovande på sitt arbetsrum började han fundera över om inte det var dags att återvända till RFHLs ursprung som en förening med öppna dörrar för de mest utsatta. - Trots att vi bedriver en humanitär öppethusverksamhet är vi noga med att inte släppa våra socialpolitiska ambitioner. Malmö kommun ställer krav på oss, men vi ställer också krav på Malmö. Kommunen ska ställa upp med hjälpinsatser för de människor som kommer hit och vi hjälper dem att komma i kontakt med myndigheterna. Den socialpolitiska profileringen är tydlig. Kvällen innan har Lennart och hans föreningskamrater arrangerat en debatt om rätten till socialbidrag. Malmös socialborgarråd Birgitta Nilsson deltar och ställs till svars av en kunnig och vältalig publik. Malmöbornas morgontidningar, Arbetet och Sydsvenskan, gör ordentliga reportage från debatten. På dagcentret är klockan snart nio och tvättmaskinerna går för fullt, det luktar kaffe och det är dags för frukost. Tio kronor betalar gästerna för den fint dukade frukostbuffén. Hungern

15 och ivern att få dricka kaffe och äta smörgåsar, ägg och fil är stor. Det är ett tjugotal som äter och pratar, en manlig värld i åldrarna från trettio till femtio. Stämningen mellan männen är gemytlig och det obligatoriska ciggarettbommandet pågår för fullt. Endast en kvinnlig gäst i tjugofemårsåldern finns i lokalen. Hon är påverkad, förvirrad och uselt klädd med stora synliga sår i ansiktet och på armarna. Hon förmår inte ta sig fram till frukostbordet utan vinglar omkring med en kaffekopp samtidigt som hon vänder ut och in på sin axelväska så att allt rinner ut på golvet. Alltfler av de som kommer hit är i dåligt psykiskt skick, säger Maria Nilsson som är utbildad socialpedagog och nu projektanställd av RFHL för att kartlägga gästernas hälsotillstånd och vårdbehov. Projektet är finansierat av Folkhälsoinstitutet och klassat som HIV-förebyggande men ska samtidigt kartlägga gästernas boendesituation. För dessa människor är allt en ond cirkel, säger Maria. - Har man ingen bostad är man inte välkommen till arbetsförmedlingen, har man inget jobb får man ingen bostad. Har man dessutom hyresskulder är man omöjlig som hyresgäst. Eländet tar aldrig slut för dessa människor. I projektet gör Maria intervjuer med ett fyrtiotal gäster. Resultatet av intervjuerna kommer att användas för att formulera och precisera de krav som RFHL har på socialtjänsten för de intervjuades räkning. Fem stycken av de intervjuade är dessutom utvalda och specialbearbetas. Av dessa fem har två motiverats att gå in i behandling för sitt missbruk. Strålande resultat skrattar Maria, en fyrtioprocentig framgång. Frukostverksamheten är populär och välbesökt, men Lennart och Maria menar att man nu har kommit till en punkt där regelbundna gäster och behovet av vettiga verksamheter under dagtid för dessa är akut. RFHL- föreningen har tidigare haft långt framskridna planer på att starta ett produktionskooperativ. Det gick så långt att politikerna i Malmö kommunfullmäktige antog en motion där idéerna om ett kooperativ fördes fram. RFHL-Malmö sökte också för några år sedan en lämplig anläggning där ett kooperativ skulle kunna startas. Sedan var det stopp. Kommunen och länsstyrelsen kunde inte komma överens om projektering och finansiering. Idén om ett kooperativ har man trots detta inte släppt. Lennart andas en viss optimism. - Idag verkar det åter möjligt att ta upp en diskussion med kommunen. Vårt socialborgarråd Birgitta Nilsson ska besöka Basta Arbetskooperativ i Södertälje och jag hoppas att det besöket ger henne den inspiration som behövs för att vi här i Malmö också ska kunna starta ett kooperativ för hemlösa och missbrukare. Per Casten

16 Arbete och gemenskap rehabiliterar missbrukare på Basta Utanför Nykvarn i Sörmland ligger Basta.Vägskylten säger visserligen Tingsätra, men det är en reminiscens från den tid den gamla herrgården huserade alkoholmissbrukare i Minnesotabehandling. Fortfarande tar stället emot missbrukare, men nu inte för behandling. Till det kooperativa företaget Basta kommer man i stället som lärling för att så småningom - kanske - bli delägare i företaget. Av de fem som ursprungligen tog Tingsätra i besittning och förvandlade det till Basta finns idag två eldsjälar kvar. En av dem är RFHLs ordförande Alec Carlberg, som med San Patrignano i Italien som inspiration tog initiativet till det som skulle bli Basta. Precis som den italienska förebilden, som med stor framgång har rehabiliterat tusentals tunga heroinmissbrukare, bygger rehabilitering på en nära gemenskap i utförandet av kvalificerat yrkesarbete, inte på terapi och behandling. Att arbete är den rehabiliterande kraften också på Basta bekräftas av Jonas och Pierre som under en av julhelgens mellandagar guidar runt mig på Basta. Som de flesta andra som bor och arbetar där har de ett mångårigt heroinmissbruk bakom sig. Båda har tidigare provat mer traditionell form av behandling, dock utan att ha lyckats ta sig ur missbruket. Men vad är det då som skiljer Basta från ett behandlingshem? - På ett behandlingshem sitter man mest och väntar på terapin. Det var för kravlöst och slappt för mig. Här vet jag att jag och min arbetsinsats behövs säger Jonas, som trots ett tungt och mångårigt missbruk har lyckats behålla sitt körkort, något som är bristvara på Basta. Hans uppgift har därför blivit att planera, samordna och utföra de många transporter som måste utföras, en uppgift som rymmer ett stort mått av ansvar och frihet. Normalt får man under det första året på Basta inte lämna stället ensam. Man har alltid någon med sig när man har ärenden "på stan", som regel det näraliggande Södertälje. Eftersom Jonas fungerar som chaufför har han dock ett större mått av frihet, något som han är angelägen att förvalta väl. Och Jonas och de andra lärlingarna är viktiga för Basta. Att Basta är ett företag, inte ett behandlingshem, betonas noga av samtliga jag talar med. En del av företagets "produkt" är att sälja rehabilitering till kommunerna, en annan är de varor och tjänster som produceras på kooperativet för försäljning på marknaden. Bastas företagsdel består idag av ett antal olika verksamhetsgrenar, bl a snickeri, smådjurspensionat, Basta isolerteknik (isolering av hus) och skogs- och jordbruk. Därtill kommer mat- och hushållning som behövs för att hålla igång hela verksamheten för de nu drygt 30 personer som bor och arbetar på Basta. På Basta finns ingen "personal" och inga "klienter", inga "behandlare" och inga "behandlade. Man kommer dit som

17 lärling, blir "placerad" på en arbetsplats och får en fadder, i regel arbetsledaren. Efter ett år - det kan gå fortare eller ta längre tid - kan man bli provkooperatör och efter ytterligare ett år har man möjlighet att bli kooperatör, dvs delägare i företaget. Den stora skillnaden mellan att vara lärling och kooperatör är graden av medbestämmande och - inte minst viktigt - lönen. En lärling tjänar 680 kronor i månaden, en provkooperatör kronor och en kooperatör f n kronor i månaden. Till detta skall läggas värdet av fri kost, logi, läkarvård etc som företaget tillhandahåller. Harry, som kom till Basta som en av de första lärlingarna och nu är VD för företagsdelen uppskattar att kooperatörslönen motsvarar en månadslön på kronor. Idag finns det 25 lärlingar och fem kooperatörer på Basta. I princip är stället därmed fullt, men eftersom man ogärna vill avvisa någon som är tillräckligt motiverad man kan tänka sig att dubbelbelägga rummen för att ge plats för fler. Dessutom behövs mer arbetskraft, bl a till snickeriet, för att verksamheten skall bli effektiv. Med undantag av Alec Carlberg, som finns på Basta på "halvtid" är samtliga f d missbrukare med många års tungt missbruk bakom sig. Medelåldern är relativt hög, omkring 33 år och som på många behandlingshem är de flesta män. Jonas och Pierre tror att den höga medelåldern beror på att det tar ett antal år att bli "färdig" med drogerna, att under huden ha känt av alla avigsidor och förnedring som är förknippat med ett aktivt missbruk. Men har man kommit dithän att man är beredd att ge sig själv en chans kan Basta vara en bra hjälp på vägen. Inte för alla - det betonar samtliga jag talar med - men definitivt för en stor del missbrukare. Det talar inte minst det stora intresset att komma till Basta för. Annika Mansnérus Noterat Den öppna arbetslösheten var i november 1996 oförändrat lika hög som under de senaste månaderna. Antalet sysselsatta var , vilket var en svag minskning jämfört med samma månad året innan, medan antalet arbetslösa var personer eller 7,9 procent av arbetskraften. Motsvarande månad året innan var personer eller 7,2 procent av arbetskraften öppet arbetslösa. Antalet personer i s k konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska åtgärder var i november , vilket var fler än för ett år sedan. Nästan 33 miljarder kronor i arbetslöshetsersättning Under november 1996 betalade a-kassorna ut 2,6 miljarder kronor i arbetslöshetsersättning. Beloppet är i samma storleksordning som motsvarande period förra året. Fram t o m november 1996 har sammanlagt 32,5 miljarder kronor betalats ut i a-kasseersättning under Det är en minskning med knappt 3 procent jämfört med föregående år. I

18 oktober betalades drygt 153 miljoner kronor ut i KAS. Samma period föregående år betalades 247 miljoner kronor ut.