Var finns valfriheten för döva och hörselskadade elever? Av Emma Hoveklint, lärarassistent på Katrinelundsgymnasiet

Transkript

1 Var finns valfriheten för döva och hörselskadade elever? Av Emma Hoveklint, lärarassistent på Katrinelundsgymnasiet Hörsel- och dövundervisningen i Sverige är i stark förändring. En överväldigande majoritet av de som idag föds döva eller gravt hörselskadade opereras med cochleaimplantat. Detta medför att den traditionella synen på dövundervisningen måste omvärderas. Det gäller särskilt den gymnasiala nivån, där alternativen för döva och hörselskadade elever är begränsade. Idag existerar endast ett riksgymnasium för döva och hörselskadade i Örebro men krav reses på att bredda det statliga stödet till framför allt gymnasieskolor för döva och hörselskadade i Stockholm och Göteborg. Allt fler elever vill studera närmare sin hemort och bibehålla den dagliga kontakten med sitt sociala nätverk, som familj och vänner. Men flertalet har inte den möjligheten då hela det statliga stödet för närvarande tillfaller Örebro. Det gör att gymnasieskolor i Stockholm och Göteborg tvingas tacka nej till elever som vill studera på sin hemort, eftersom kommunerna i många fall inte har råd med de extra utbildningskostnader i form av teckenspråkstolkar, kompetensutveckling av lärare samt ev. nyanställningar som dessa elever kan ge upphov till. Det statliga stödet följer inte eleven. På detta sätt begränsas den valfrihet som borde finnas även för döva och hörselskadade, något som jag ställer mig starkt kritisk till. Jag har själv levt både som hörselskadad och döv under många år och har nu cochleaimplantat. Sedan två år tillbaka arbetar jag som lärarassistent på Katrinelundsgymnasiet i Göteborg, där det för närvarande finns fyra hörselklasser. Jag har därmed på nära håll kunnat följa den diskussion som pågår kring frågan om statligt stöd till gymnasier för döva och hörselskadade i Stockholm och Göteborg. Bakom kravet på en spridning av resurserna står såväl enskilda individer (läs: elever och föräldrar) som Riksförbundet för barn med cochleaimplantat, Barnplantorna. Ann-Charlotte Gyllenram, ordförande i Barnplantorna, har i en skrivelse till utbildningsdepartementet fört frågan till sin spets. Skrivelsen, Statligt stöd till gymnasieskolan för hörselskadade och döva i Göteborg och Stockholm ett led i en pågående utveckling av hörsel- och dövundervisningen i Sverige fokuserar bl a på den förändrade undervisningssituation som det stora antalet CIoperationer medfört. Det som har fått både mig och mina kollegor i hörsellaget på Katrinelundsgymnasiet att reagera är den inställning som flertalet av remissinstanserna uppvisar i sina yttranden och som enligt vår mening ger anledning till oro angående den framtida utvecklingen av hörsel och dövundervisningen i Sverige. Jag skulle därför vilja förmedla vår gemensamma syn på remissvaren, samt ge min personliga åsikt utifrån mina egna erfarenheter som hörselskadad och döv med CI. Det kan också vara på plats att ge en beskrivning av den skola vi själva arbetar på eftersom den på ett felaktigt sätt kommit i opposition till Örebro och inte, som vi tycker, framförts som ett alternativ. Vi är framför allt bekymrade över det kompakta motstånd som finns för alternativa lösningar till Riksgymnasiet i Örebro. Det verkar handla om att vidmakthålla Örebros nuvarande status till varje pris, på bekostnad av en större valfrihet för många hörselskadade och döva. En valfrihet som på många områden är en självklarhet för normalhörande. Frågan gäller ju inte främst att starta andra likvärdiga riksgymnasier för döva och hörselskadade som så att säga ska konkurrera med Örebro, vilket flera remissinstanser tycks tro, utan att de statliga medlen ska följa den enskilda eleven oavsett vilken skolform man väljer. Varför ska vissa val vara mer värda än andra och bekostas av statliga medel medan andra får kämpa i motvind för sina val, val som inte inkluderar en skolgång i den statliga specialskolan? För det andra blir jag personligen rent ut sagt ledsen över den traditionella och kollektivistiska synen på döva, CI opererade och hörselskadade som tonar fram i en del yttranden. Vad jag då främst vänder mig mot är att man fortfarande vägrar se oss som individer med olika förutsättningar och preferenser även om vi har handikappet gemensamt i mer eller mindre utsträckning. Hörselskadade och döva är ingen homogen grupp! En lösning

2 som passar en elev, kanske inte passar en annan. Men var finns valfriheten när en lösning inte fungerar eller om man inte är nöjd med det enda alternativ som finns? Vi vänder oss också mot den människosyn som ger uttryck för sådana grova generaliseringar som lika barn leka bäst. Själv upplever vi det som berikande att arbeta i en miljö med både hörande, hörselskadade och CI-elever. Den mentalitet som gör gällande att döva ska växa upp och lära i en slags skyddad verkstad ger vi inte mycket för, då eleverna förr eller senare ska ut på arbetsmarknaden och möta det hörande samhället. Det är väl omvittnat att arbetslösheten bland döva och hörselskadade är högre än för normalhörande. Det tyder på att dessa gruppers integrering på arbetsmarknaden inte fungerar som den bör göra. Jag som själv har gått som integrerad i en vanlig klass under hela min skoltid kan se de stora fördelarna med att skapa en elevpeng. Jag ville, som så många andra elever, bo kvar hemma när gymnasievalet kom på tal och riksgymnasiet i Örebro blev då inget alternativ för mig. Jag valde i stället att gå i vanlig klass i min hemstad med alla de för- och nackdelar ett sådant val innebär. För även om jag idag inte skulle ha valt annorlunda, så var gymnasietiden ingen dans på rosor. Det fanns inga medel till någon form av hörsel och dövanpassning i min undervisning, vilket hade underlättat skolgången för mig. Därför känner jag så starkt för de elever som vill bo kvar på hemorten men som inte har möjlighet till detta p.g.a. att de rätta förutsättningarna saknas. De hörselskadade och döva elever som valt en annan skolgång än vid RGD/RGH i Örebro är över huvud taget en bortglömd grupp, eftersom man i allt för stor utsträckning satsar resurserna på dem som läser i Örebro. De gymnasieskolor i Stockholm och Göteborg som redan nu bedriver undervisning för hörselskadade och som har ett stort upptagningsområde i kraft av storstadens hela infrastruktur, borde således ges förutsättningar att utveckla sina verksamheter när behovet från framför allt döva och CI-opererade elever ökar. På Katrinelundsgymnasiet har det sedan 1981 funnits möjlighet för hörselskadade elever att gå i speciella hörselklasser, vilka erbjuder en lugnare studiemiljö i mindre grupper. Skolan har således en lång erfarenhet av att undervisa hörselskadade ungdomar. De nationella program som skolan idag kan erbjuda hörselskadade är samhällsvetenskapsprogrammet, naturvetenskapsprogrammet, omvårdnadsprogrammet och idrottsprogrammet. Samtliga program är treåriga. Det finns också möjlighet att kombinera hotell- och restaurangprogrammet på Burgårdens gymnasium (som är granne med Katrinelund) med att läsa kärnämnen i hörselklass på Katrinelund. För närvarande har vi en hörselklass för respektive årskurs (dvs. åk 1, 2 och 3) som läser på samhällsvetenskapsprogrammet med inriktning mot ekonomi och data samt en gymnasieförberedande klass, i vilken man kan läsa in de kärnämnen man inte har godkänt i från högstadiet. Undervisningen i hörselklasserna är av naturliga skäl mer individualiserad än i andra klasser p g a gruppernas storlek, men studietakten och betygskraven är desamma som för vanliga klasser. Det är dock möjligt att gå ett fjärde år om man så önskar och behöver. Vissa av kurserna inom s k individuellt val läser eleverna tillsammans med elever från andra klasser, t ex bild och data. Skolan har en egen teckenspråkslärare och man kan läsa teckenspråk upp till steg fem beroende på vilka förkunskaper man har. Teckenspråk är dessutom ett karaktärsämne i årskurs ett och två för hörseleleverna, vilket betyder att det är obligatoriskt. De senaste åren har dock nästan alla hörseleleverna valt att bygga på sina teckenspråkkunskaper även i åk. tre. Inom s.k. individuellt val finns det även möjlighet för de hörande eleverna att läsa teckenspråk och det brukar vara populärt! Flera av dessa elever har t o m blivit så intresserade att de sökt till teckenspråkslinjen på Nordiska folkhögskolan i Kungälv, samt Folkhögskolan i Örebro efter avslutade gymnasiestudier. Undervisningen i hörselklasserna bedrivs inte på teckenspråk, men tecken används ibland som stöd under lektionerna. Majoriteten av lärarna som undervisar i hörselklasserna är dock

3 specialutbildade för att undervisa elever med hörselnedsättning och några av dessa har även gått kurser i teckenspråk. Numera finns hela fjorton hörselutbildade lärare på skolan, inklusive studierektorn. En viktig del av hörselverksamheten står vår hörsel- och talpedagog för, som tillsammans med en dyslexipedagog kan möta hörselelevernas behov av talträning samt extra hjälp och stöd. Utöver dessa är vi en lärarassistent och en elevassistent som mer eller mindre behärskar teckenspråk och som cirkulerar i hörselklasserna för att assistera både elever och lärare. Samtliga hörselklassrum är hörselsanerade med inbyggda akustikplattor i taket och golven har ljuddämpande plastmattor. Klassrummen erbjuder naturligtvis också nödvändig teknisk utrustning i form av teleslinga och mikrofon, som kontrolleras kontinuerligt av en hörseltekniker från Sahlgrenska. Under hösten 2003 byttes all utrustning ut mot en modernare typ. Jag som själv är opererad med cochlea implantat är medveten om att CI inte fungerar lika bra på alla men tycker själv att det är helt fantastiskt att jag med hjälp av den allra senaste CI:n kan följa med i allt vad läraren säger på lektionerna via mikrofon. Det ger en känsla av delaktighet som jag hoppas att fler CI-opererade elever får uppleva. Hörsellaget på Katrinelundsgymnasiet Katrinelundsgymnasiet ligger längs evenemangstråket i centrala Göteborg med gångavstånd till både spårvagnar och centralstation, vilket underlättar för de elever som har lång resväg till skolan. Vid skolan går det också en spårvagnslinje direkt till Sahlgrenska universitetssjukhuset där hörselvårdsmottagning finns. Det finns således en mycket god infrastruktur för långväga hörselelever. Katrinelundsgymnasiet har också ett nära samarbete med Kannebäckskolan i Göteborg och vår hörselsamordnare Eva Nordelöf har regelbunden kontakt med skolan för att informera såväl elever som föräldrar om hörselklasserna på Katrinelund. På senare tid har vi fått allt fler förfrågningar från döva elever som vill börja här men p g a de extra omkostnader dessa elever skulle medföra, har vi tvingats tacka nej. Man kan fråga sig vilka normalhörande elever, boende i och kring Göteborg, som skulle finna sig i det? I framtiden hoppas vi dock på en förändring som gör det möjligt för döva elever att fortsätta sina gymnasiestudier på sin hemort om de så önskar. Men det kräver att vi får mer statliga medel till vår verksamhet eller att man skapar en slags elevpeng som följer eleven oavsett var denna vill studera. Några av remissinstanserna säger sig vara bekymrade över CI-barnens skolsituation och SDR (Sveriges Dövas Riksförbund) anför att många av dem far mycket illa av föräldrarnas val av skolgång i externa klasser. Jag tror dock att de flesta barn och ungdomar med CI kan tala för sig själva (åtminstone de äldre). Tyvärr framställs de ofta som viljelösa offer eller marionetter för sina föräldrars vilja. Det är en bild som jag inte känner igen mig i. Jag har allt sedan jag blev döv vid elva års ålder (innan dess var jag hörselskadad) helt och hållet själv kunnat påverka min skolgång och detta är något som mina föräldrar också i allra högsta grad har respekterat. Frågan om alternativa utbildningsvägar för döva och hörselskadade hänger intimt samman med den om teckenspråkets framtida roll i undervisningen av CI-opererade barn och ungdomar. Flera intresseorganisationer som SDR, DHB (Riksförbundet för döva, hörselskadade och språkstörda barn) och HRF (Hörselskadades Riksförbund) känner sig oroade över att den teckenspråkiga miljö man har skapat i Örebro ska förtvina om man splittrar upp dövundervisningen till flera orter i landet. Men varför skulle inte teckenspråkiga miljöer kunna skapas på andra platser, även om det tar tid att bygga upp en sådan

4 verksamhet med all den kompetens som krävs? DHB anser vidare att det inte går att kombinera teckenspråk med talad svenska i undervisningen av CI-opererade. För det första så blir man mycket riktigt inte normalhörande av att operera in ett cochleaimplantat, vilket jag själv fått erfara. För det andra är det givet att de flesta CI-barn och ungdomar även behöver teckenspråk. Men varför ska man operera sig och sedan sitta i en tyst miljö där enbart teckenspråk får användas som kommunikationsmedel? Varför skulle de båda språken inte kunna berika varandra? Detta är en utmaning som dövundervisningen i Sverige måste ta fasta på när det gäller CI-opererade barn och ungdomar. På Katrinelundsgymnasiet har vi för närvarande två elever med CI som går i en av de fyra hörselklasserna. Enligt vår mening fungerar dessa elever mycket bra på skolan, såväl i klassrummet som utanför. Vi har också sett hur de på kort tid har utvecklats i positiv riktning. I SPM:s (Specialskolemyndigheten) remissvar framgår det att elevråden vid landets specialskolor har fått möjlighet att yttra sig över Barnplantornas skrivelse och att de är kritiska till en ev. splittring av den nuvarande verksamheten vid RGD/RGH i Örebro. Vi undrar varför inga hörselelever vid Katrinelundsgymnasiet eller annorstädes fått tillfälle att yttra sig över nämnda skrivelse? Som man ropar får man svar. Resultatet blir en ensidig bild som vi med detta ville komplettera. Vi har dock inte för avsikt att uttala oss om kvaliteten på den undervisning som nu bedrivs i Örebro och har dessutom all respekt för den samlade kompetens som dess personal besitter. Vi har heller inga anspråk på att starta ett konkurrerande alternativ till Örebro som centrum för hörsel- och dövundervisningen i Sverige. Vad vi vill föra fram är att det borde finnas utrymme för fler och bättre valmöjligheter för framtidens döva och hörselskadade ungdomar. Att de som inte vill gå på riksgymnasiet i Örebro ändå ska få en slags elevpeng så att man på hemorten har möjligheter att utveckla den enskilda elevens studiesituation på bästa sätt. Själv har jag mött så mycket okunskap genom åren, främst p g a att många människor aldrig kommer i kontakt med döva eller hörselskadade och då gör sig bilder av dessa som på intet sätt stämmer med verkligheten. Därför tror jag snarare att det är positivt att kunskapen om döva och hörselskadade sprids till flera delar av landet än att den koncentreras till en enda ort. Man borde kunna lägga revirtänkandet åt sidan och se möjligheterna istället för hindren, för i ett inledningsskede är det naturligt att sådana finns. I likhet med utbildningsförvaltningen i Stockholm anser vi att Örebro skulle kunna fungera som ett slags resurscentrum för de gymnasieskolor i Stockholm och Göteborg där döva och hörselskadade finner ett alternativ. Sammantaget kan det leda till en ökad möjlighet att få en adekvat utbildning för dagens döva och hörselskadade ungdomar. Emma Hoveklint, lärarassistent FAKTA OM KATRINELUNDSGYMNASIET Katrinelundsgymnasiet har haft hörselundervisning sedan 1981 Det totala antalet elever på skolan är ca 1000 Antal hörselklasser: 4 Antal hörselelever: 25 Antal hörselutbildade lärare: 14 Program som skolan kan erbjuda:

5 Individuella programmet Samhällsvetenskapsprogrammet Naturvetenskapsprogrammet Omvårdnadsprogrammet Idrottsprogrammet Hotell- och restaurangprogrammet (i samarbete med Burgårdens gymnsium)