in Situ Västsvensk Arkeologisk Tidskrift

Transkript

1 in Situ Västsvensk Arkeologisk Tidskrift

2

3 in Situ Västsvensk Arkeologisk Tidskrift

4 in Situ Västsvensk Arkeologisk Tidskrift Göteborgs universitet 2009 ISSN Artiklar i In Situ granskas av minst två referenter ur redaktionskommittén. Ansvarig utgivare Kristian Kristiansen Redaktion Håkan Petersson Teknisk redaktör Gabriella Kalmar Grafisk formgivning Lena Troedson, Riksantikvarieämbetet UV Väst Gabriella Kalmar, Bohusläns museum Redaktionskommitté för 2009 Tony Axelsson Västergötlands museum, Nils Johansson Riksantikvarieämbetet, Håkan Karlsson Göteborgs universitet, Kjell Knutsson Uppsala universitet, Kristian Kristiansen Göteborgs universitet, Marianne Lönn Göteborgs universitet & Riksantikvarieämbetet, Linnea Nordell Bohusläns museum, Håkan Petersson Bohusläns museum, Erik Rosengren Kulturmiljö Halland, Karl-Göran Sjögren Göteborgs universitet, Christina Toreld Bohusläns museum & Maria Vretemark Västergötlands museum. Engelsk språkgranskning Judith Crawford Distribution Göteborgs universitet Institutionen för historiska studier Arkeologi ark.bookshop@archaeology.gu.se (tel.) (fax) Box Göteborg Finansiärer Bohusläns museum, Göteborgs universitet, Kulturmiljö Halland, Riksantikvarieämbetet UV Väst, Värmlands museum, Västergötlands museum Producerad vid Bohusläns museum Box Uddevalla Framsida Järnåldersdös på gården Fröböke i Halland. Skiss av Herman Hofberg från 1876 (Arne 1919:134). Tryck IT Grafiska AB, Uddevalla 2009

5 Innehåll Kristian Kristiansen 60 år Jeg står helt handfallen Håkan Karlsson & Johan Ling...7 Att följa stigen en publikundersökning på Blomsholm Linda Andersson & Maria Persson...11 Knark, fimpar och kapsyler samtidsarkeologi i Göteborg Daniel Gillberg, Benjamin Grahn-Danielson & Helena Nilsson...23 Paret Klepeks fråga en etnografiskt orienterad studie av arkeologins publika relation vid Vallhagar, Gotland Håkan Karlsson...31 Kvinnan från Österöd ett tidigmesolitiskt skelett från Bohuslän Torbjörn Ahlström & Karl-Göran Sjögren...47 En mellanneolitisk palissad i södra Halland? Magnus Svensson...65 Döden i Anderstorp socken Daniel Lindblad...75 Berg en kommunikativ plats på Värmlandsnäs Hans Olsson...95 Kyrkan, jarlen och makten om det stormiga 1000-talet i nordligaste Halland Tore Artelius Dödsrätt eller stål? Om hanteringen av odöda Leif Häggström Loca in quibus crescit myrtus Om grophus för ölbrygd i mellersta Halland Anna Häggström Aulin...129

6 Meddelanden: Tvärvetenskap länkar bålplats till grav Caroline Arcini & Marianne Lönn Debatt: Hyddlämningar från äldre Hensbacka en fråga om förändrad metodik? Per Falkenström Per Falkenström In Memoriam...157

7 Förord Välkommen till tidskriften In Situs tioårsjubileum. Detta är det första och sannolikt det enda förord som inte skrivs av ansvarige utgivare. Tidsskriften, som firar tioårsjubileum, vill samtidigt hylla, dess grundare och ansvarige utgivare, Kristian Kristiansens sextioårsjubileum. Kristian Kristiansen och institutionen för arkeologi i Göteborg startade 1998 In Situ och har sedan dess varit dess ansvariga utgivare. Det första hårda arbetet med att få igång tidsskriften gjordes förtjänstfullt av Tore Artelius med god hjälp av Eva Englund och flera nummer med relevanta artiklar för västsvensk arkeologi kom i strid följd. Som alla tidskrifter kom också In Situ att efterhand få problem med ekonomin och därigenom kontinuiteten. Det är förhoppningsvis löst genom det samarbetsavtal som etablerades inför förra numret, även om ytterligare inkomstkällor är välbehövliga. Förändringsarbetet rullar dock vidare och så här i jubileumstider förändras tidsskriften rejält. In Situ, Västsvensk arkeologisk tidskrift kommer i och med nästa nummer byta namn till In Situ archaeologica, med målsättningen att publicera artiklar på alla skandinaviska språk. När flera tidsskrifter har problem och blir vilande satsar In Situ på framtiden. Initialt har In Situ archaeologica ambitionen att av European Science Foundation bli rankat som en status C tidskrift, alltså tidskrift av viktig regional signifikans i Europa. Tidskriften kommer även fortsatt använda sig av peer review av artiklar i sin strävan efter kvalité, både för tidskriften och för författarna. Inom året planeras också en egen hemsida på vilken relevant information och tidigare nummer presenteras. Så småningom kommer också artiklar ur äldre nummer att kunna laddas ner som pdf-filer. En så kallad ftp-server kommer att upprättas, där författare och redaktion ska kunna hämta och lämna manus. Ett nytt prenumerationsregister är också ett viktigt kommande arbete. Tydligare författarinstruktioner kommer att lanseras till nästa nummer. Tidskriftens professionalisering kommer också att märkas genom försäljning via näthandel i kommission på Riksantikvarieämbetet UV:s nätbokhandel, Museer nationellt över hela Sverige, som så önskar, kommer också erbjudas att sälja tidskriften via butiker och hemsidor. I all förändring kommer dock ansvarig utgivare fortsatt vara ämnesföreträdaren för arkeologi på Göteborgs universitet och universitetet är fortsatt garanten för tidskriftens existens. I detta nummer har vi glädjeämnen och sorg, debatt och viktiga meddelanden

8 samt innehållsrika artiklar med god spridning inom Västsverige. Tillsammans kan vi förhoppningsvis fylla den nya In Situ archaeologica med innehåll och aktiv debatt. Manus välkomnas kontinuerligt, förslag på teman likaså. april 2009 Håkan Petersson Redaktör

9 Kristian Kristiansen 60 år

10 8 In Situ Jeg står helt handfallen Dessa ord yttrades av Professor Kristian Kristiansen, initiativtagaren till In situ, under det surprise party, som organiserades för honom på den arkeologiska institutionen vid Göteborgs Universitet. Kristian fyllde 60 år den 16 augusti 2008 och han firade sin 60-årsdag med familj och vänner i Danmark. Ett firande ägde därför rum på institutionen den 4 september då vänner och kollegor från hela Norden tillströmmade och det bjöds på musik, vin, presenter, tilltugg och många tal. I dessa tal framgick tydligt vilken betydelse Kristians insatser för arkeologin i Göteborg, Skandinaven och Europa har haft genom åren. Möjligen stod han handfallen inför själva överraskningsmomentet då han inte var förberedd på ett surprise party. Samtidigt så är det det omgivande arkeologiska samhället som borde stå handfallet inför de enorma insatser Kristian gjort på olika plan för den nationella och internationella arkeologin, och inte minst för den arkeologiska institutionen i Göteborg. Kristian har bland annat iscensatt och genomfört ett antal projekt som kommit att placera institutionen på den internationella forskningsarenan. Bland dessa kan nämnas Från kust till kust, The Emergence of European Communities (EEC), som består av delprojekt i Ungern, Sicilien och Tanum, Vitteneprojektet och Svenskt hällristningsforskningsarkiv (SHFA). Listan kan dock göras mycket längre. Kristian har vidare initierat ett antal internationella konferensforum som blivit normbildande och oerhört betydelsefulla för den teoretiska och praktiska diskursen inom den europeiska arkeologin. Bland dessa kan nämnas Nordic TAG och European Association of Archaeologists (EAA). Båda dessa organisationer har dessutom vid ett tillfälle vardera låtit organisera konferenser vid institutionen i Göteborg vilket ytterligare bidragit till att fästa densamma på den internationella kartan. Kristians egen forskning rörande bronsåldern har under de senaste decennierna befunnit sig i den absoluta forskningsfronten. I sin forskning har hans styrka varit kombinationen av ett grundläggande empiriskt, materialorienterat perspektiv med övergripande samhällsteoretiska resonemang. Exempelvis har Kristian i ett flertal artiklar och i monografierna Europe before History (1998) och The Rise of Bronze Age society (2005) varit banbrytande vad gäller att presentera och diskutera nya samhällsperspektiv, interaktionsmönster och symbolism beträffande det europiska bronsålderssamhället. Den sistnämnda monografin erhöll år 2007 pris för bästa utländska monografi av The Society of American Archaeologists (SAA) inom ramen för organisationens årliga Book award. Han har också i olika forskningssammanhang genom åren samarbetat med internationella forskare såsom Michael Rowlands, Timothy Earl och Ian Morris för att nämna några. Kristian har inte enbart initierat och genomfört forskningsprojekt på den renodlat vetenskapliga arenan utan även knutit viktiga pedagogiska forskningsprojekt till institutionen. Bland dessa kan nämnas Co-Creating Cultural Heritage som genomfördes 2006 i samarbete med kollegor vid Stanford university och E-learning as a tool of know ledge transfer in the field of protection and management of archaeological heritage som genomförs under perioden tillsammans med kollegor i Polen, Lettland, Tyskland, England och Holland. Kristian har dessutom mot bakgrund av sin tidigare verksamhet inom den danska kulturmiljövården kommit att initiera och påverka de svenska diskussionerna rörande kulturarvsförvaltning samt övergripande frågor rörande kulturarvet och dess samtida samhällsfunktioner, på ett omfattande sätt. Detta gäller både på det lokala och det nationella planet. Ett exempel är hur han på det västsvenska planet medverkat till att initiera det mångvetenskapliga och tvärsektoriella samarbetsforumet Kulturarvsakademin mellan universitet och regionala kulturarvsinstitutioner samt aktivt bidragit till att kulturarvsfrågorna förts upp på Göteborgs universitets dagordning som ett av de styrkeområden universitetet avser att fokusera på under de kommande åren. Under de år Kristian varit verksam som professor vid institutionen för arkeologi i Göteborg har han fungerat som en lysande inspiratör, som ständigt varit beredd att dela med sig av erfarenheter och kontaktnät, inte bara för det stora antal doktorander han framgångsrikt handlett utan även för kollegor, forskare och grundutbildningsstudenter. Det är vår förhoppning att Kristian med sin positiva inställning fortsätter att inspirera personer i sin

11 In Situ 9 omgivning på samma sätt som tidigare. Inte minst i dagsläget då institutionen nu tagit en ny form i samband med sammanslagningen med historieämnet inom ramen för Institutionen för historiska studier. Mot bakgrund av allt det Kristian Kristiansen iscensatt och genomfört genom åren vill vi avsluta denna korta resumé, som är långt ifrån fullständig, genom att utbrista: Vi står helt handfallna För In Situ och de arkeologiska institutionerna i Västsverige Håkan Karlsson & Johan Ling

12 10 In Situ

13 Att följa stigen en publikundersökning på Blomsholm Linda Andersson & Maria Persson Institutionen för historiska studier Göteborgs Universitet Abstract The present article discusses the results of a survey of visitors at the Blomsholm grave field in Bohuslän during six days in July, The study addresses the problem of the public, so often spoken about in current archaeological heritage management, but nevertheless fairly unknown. Who are the public and how do they relate to cultural heritage sites when visiting them? The results were both expected and unexpected; in this case the public turned out to consist of northern European tourists acting in a sometimes surprisingly similar way. The explanation might be that the visitors belong to a similar cultural sphere with a pre-understanding corresponding to the presentation of the cultural heritage at the site. Inledning Historia och arkeologi engagerar många människor. Det hör till kulturarvsinstitutionernas (såsom länsstyrelser, museer, universitet och Riksantikvarieämbetet) uppgifter att föra ut sin kunskap till allmänheten och genom detta handleda i dessa frågor. Som en del i detta arbete pedagogiseras utvalda fornlämningar och kulturmiljöer genom bland annat skyltning, för att hjälpa besökaren att läsa och förstå kulturlandskapet. Ibland skapas veritabla kulturarvsstationer såsom Blomsholm i norra Bohuslän, där kultur arvet tillrättaläggs på ett lättillgängligt sätt och flera tidsdjup försöker skapa en stark upplevelse för besökaren. Då forntid emellanåt serveras på detta sätt åt allmänheten kan man fråga sig hur stor diskrepans som föreligger mellan förvaltningens och allmänhetens syn på kulturarv. Vem besöker den iscensatta kulturmiljön och vad händer under dessa besök? Hur förhåller sig besökaren till platsen och dess presentation? Under sex dagar i juli 2004 gjordes en publikundersökning vid Blomsholms gravfält. Undersökningen genomfördes som en del av projektet Kulturarv som Figur 1. Undersökningsområdet Blomsholm, Bohuslän. Karta: Linda Andersson.

14 12 Att följa stigen en publikundersökning på Blomsholm In Situ samhällsdialog, knutet till Bohusläns museum. Syftet var att närma sig allmänheten och genom iakttagelser och kortare intervjuer ta reda på vilka allmänheten egentligen är, varför de besöker platsen och vad de gör under sitt besök. Vi vill i föreliggande artikel redogöra för undersökningen och dess resultat. Projektets bakgrund Publikundersökningen genomfördes inom ramen för projektet Kulturarv som samhällsdialog som har bedrivits vid Bohusläns museum och finansierats av FoU-medel. Avsikten med projektet var att analysera och diskutera hur den antikvariska kunskapen kring fasta fornlämningar har kommunicerats och kommuniceras till allmänheten (Gustafsson & Karlsson 2004 a). Projektet är upplagt i två delar, varav den aktuella publikundersökningen genomfördes inom projektets Del 2. Den första delen är en historiskt och etnografiskt orienterad analys av den kommunikativa relationen mellan den arkeologiska kulturarvsförvaltningen och medborgarna som den gestaltar sig i exempelvis reseskildringar, guideböcker och informationsskyltar i anslutning till olika fornlämningsmiljöer i Bohuslän. Dessa undersökningar har resulterat i publikationen Plats på scen. Kring beskrivning och förmedling av Bohusläns fasta fornlämningar genom tiderna. (Gustafsson & Karlsson 2004 a). Utgångspunkten för projektets andra del har som en följd av detta varit att diskutera hur besökarna av Bohusläns fasta fornlämningar upplever och förstår den antikvariska informationen (t.ex. från informationsskyltar) och den fysiska iscensättningen av fornlämningsmiljöerna samt hur de mot denna bakgrund upplever, erfar och förstår fornlämningarna (Gustafsson & Karlsson 2004 b). Ett mindre antal direkta och småskaliga fältstudier har genomförts för att undersöka dessa förhållanden, bland annat den aktuella publikundersökningen. Eftersom projektet strävar efter att förankra undersökningarna i en empiri med praktisk tillämpning har man genomgående valt att göra mindre och kvalitativa analyser framför kvantitativa sådana såsom storskaliga enkätundersökningar och liknande. Det finns flera motiv till det. Majoriteten av de svenska studier som rör relationen mellan kulturarvsförvaltning och medborgare har hittills behandlat frågor på ett mer generellt och teoretiskt plan, medan praktiskt empiriskt eller etnografiskt orienterade studier inom området är mer ovanliga (ibid.). Olika typer av sådana empiriska studier som kan nämnas är Andersson & Löfgren 2000; Blank 2003; Jörnmark & Nordell 2004; Jörnmark 2004; Karlsson 2008; Kjellström 1994; Olsson & Rosengren; Åström & Löfgren 2002, samt ett antal norska studier; till exempel Bertelsen et al. 1999; Krogh 1999; Pramli Att arbeta medelst en fallstudie ger möjlighet till ett brett tillvägagångssätt för en undersökning. Metoden innebär bland annat att sökarljuset sätts på en eller ett fåtal företeelser man vill undersöka. Genom att koncentrera sig på ett fåtal fall skaffar man sig insikter som inte kommit fram genom andra undersökningsmetoder, då många enheter undersöks. Målsättningen är att belysa det generella genom att titta på det enskilda. Fallstudien sätter också fokus på hur olika företeelser är sammanlänkade med varandra, till exempel sociala relationer och processer. Fallstudien kan hjälpa till att reda ut komplexiteten i en given situation. Slutligen skapar den ingen konstlad miljö i forskningssyfte utan fallet som undersöks är vanligtvis något som existerar. (Edman & Hjort 2007, samt däri anvisad litteratur). Undersökningssättet passar därför väl en småskalig undersökning som denna. Vår kunskap om vem som besöker de fasta fornlämningarna och hur besökarna upplever och förhåller sig till dessa och informationen om dem är fortfarande liten. Vi vet egentligen inte i någon större utsträckning vilka som brukar våra fasta fornlämningar och hur deras förståelsehorisont ser ut. Studier i form av intervjuer, enkäter och direkt eller deltagande observation av fornlämningsmiljöernas besökare och brukare har möjlighet att på ett primärt empiriskt plan öka vår kunskap kring dessa frågor och bidra till att utveckla den kunskapskommunikativa relationen mellan kulturarvsförvaltning och brukare. Detta ligger i linje med de kulturpolitiska ramar som definierar kulturarvssektorns verksamhet och som bland annat framhåller integration, medverkan och samverkan (Gustafsson & Karlsson 2004 a:8 ff; 2004 b) när man förespråkar ett mångkulturellt förhållningssätt och mångsidigt brukande av kulturarvet. Studier av detta

15 In Situ Att följa stigen en publikundersökning på Blomsholm 13 slag bör sannolikt kunna erbjuda intressanta möjligheter till ett empiriskt diskussions underlag, om än i detta fall i liten skala. Blomsholms kulturmiljö Vid Blomsholm finner man en unik miljö med bland annat Bohusläns största domarring, en av Sveriges största skeppssättningar, ett rikt varierat gravfält, storhögen Gröne Hög och det namngivande säteriet med anor från 1600-talets första hälft. Platsen för studien var det stora gravfältet med många olika gravformer såsom domarringar, högar av olika former, storhögar, flackare stensättningar samt resta stenar. Figur 2. Stig och skyltar som vägleder besökaren runt gravfältet. Foto: Maria Persson. Gravfältet vårdas sedan ett tiotal år tillbaka och är genom detta, samt genom den fysiska iscensättningen, ett pedagogiskt tydligt fornlämningsområde. Genom dylika vårdinsatser av fornlämningar försöker kulturmiljövården öka allmänhetens förmåga att uppleva och ta till sig kulturarvet. En fornlämnings pedagogiska betydelse ligger i dess förmåga att som arkeologisk källa på platsen visualisera vår förståelse och våra tolkningar av människors liv i förhistorien. Fornlämningarna blir på detta sätt konkreta bilder av hur och var människor levde i förhistorien. Är en fornlämning pedagogiskt tydlig blir det lättare att ta till sig den och den blir därmed mer intressant. Fornlämningar är pedagogiskt tydliga om de är lättillgängliga. Det kan de vara på två olika sätt. De kan vara tillgängliga i den mån att det är lätt att ta sig till dem fysiskt sett och dels i den mån att de är lätta att ta till sig i fråga om information. Blomsholm och det aktuella gravfältet är tillgängligt på båda dessa sätt. Det finns flera kriterier som förslagsvis kan användas vid analys av pedagogisk tydlighet, såsom om lämningen är välbevarad samt om den har en tydlig visibilitet (Carlie 1998:60 61, Persson 2002:17 18, 32). Här uppfyller Blomsholm samtliga. Vid E6:an i både norrgående och södergående riktning finns skyltar in mot Blomsholm som är utmärkta med en sevärdhetskringla. Några av besökarna påpekade även att de spontant hade valt att svänga av E6:an då de såg denna skylt. Väl framme finns en stor anlagd parkeringsplats med en översiktsskylt över hela området, samt anvisningar för hur man kan promenera genom området. Detta gör man medelst den kulturstig som har skapats genom området och som går förbi de flesta lämningarna. Längs med denna stig finns förklarande skyltar menade att levandegöra och pedagogisera fornlämningarna. I föreliggande undersökning kommer inte skyltarnas innehåll att analyseras utan istället hur besökarna upplever gravfältet mot bakgrund av skyltarnas information, samt i vilken grad skyltarna drar till sig allmänhetens uppmärksamhet. För diskussion och analys av informationen på skyltarna se Gustafsson & Karlsson 2004 a: Utmed den cirka 300 meter långa stig som slingrar sig över och runt gravfältet är även vägvisande träpålar med pilar som visar hur besökarna kan/skall/bör gå uppsatta. Dessa bidrar till att möjliggöra en rikare upplevelse av platsen. Det var tydligt i denna studie att besökarna med få undantag följde stigen och att mer fria strövtåg över området var ovanliga.

16 14 Att följa stigen en publikundersökning på Blomsholm In Situ Figur 3. Styrning av allmänheten? Foto: Maria Persson Mellan 1993 och 1998 utfördes det viktigaste ledet i pedagogiseringen av Blomsholm, då ett omfattande vårdprojekt genomfördes i området. Syftet var att skapa en tydligare helhetsbild av Blomsholms historiska mångfald samt att göra området mer tillgängligt för allmänheten. Man försökte på olika sätt återskapa det med fornlämningarna samtida kulturlandskapet (Kretz 1998:71, Ottander 1999:9). Detta är viktigt att ha i åtanke då föreliggande undersökning ämnar analysera beteenden vid besök på en sådan plats. Hur individen upplever landskapet och dess fornlämningar är subjektivt då det är avhängigt av dennes referensramar, erfarenheter och förkunskaper; både av det förflutna och av nuet. Det är snarare individen än det materiella som avgör utgången av mötet mellan de båda (Burström 1997:105, Hygen 1996:51). Vi hoppas genom den här undersökningen kunna närma oss detta möte. Utgångspunkter Publikundersökningen vid Blomsholm hade två övergripande syften. Det ena var att införskaffa kunskap om vilka det är som besöker platsen och varför. Det andra var att undersöka hur besökarna upplever, erfar och slutligen agerar utifrån fornlämningarna och informationen om dem. Undersökningen utfördes med metoder som är vanliga inom etnografin. Då allmänhetens varande och görande skall analyseras ter sig en metod som genom fältstudier studerar gruppers sociokulturella mönster mycket lämplig. De metoder som användes vid föreliggande undersökning var iakttagelser och intervjuer för att försöka förstå undersökningsobjektet (besökaren) ur dennes egen synvinkel. Metoderna lämpar sig väl för att försöka förstå och tolka besökares beteenden, även i förhållande till den aktuella materialiteten (Edgeworth 2006; Palmer 2001:302), i det här fallet Blomsholm. Undersökningen inleddes medelst direkt observation på plats. Direkt observation innebar att vi passivt studerade besökarna och deras aktiviteter på avstånd utan att kontakt skapades med dem. Vi tog således vid det tillfället själva ingen aktiv del i besökarnas aktiviteter. Det rörde sig här om att studera människors beteenden och rörelsemönster över området. Det observerades huruvida de följde stigen som sträcker sig mellan skyltarna eller om de strövade mer fritt över området samt vilka övriga aktiviteter man ägnade sig åt. Vidare registrerades om de stannade vid skyltarna för att läsa på dem och i så fall vilka skyltar som drog till sig mest uppmärksamhet. Det var också av intresse huruvida besökarna verkade agera utifrån vad de läste, till exempel genom att själva gå upp på den största högen för att se sig omkring, då skylten här upplyser om Stora högar med utsikt. Uppgifter registrerades också om besökarnas antal, ålder, kön, nationalitet och om de kom ensamma eller i grupp, par eller familj. På sin väg från gravfältet intervjuades slutligen så många av besökarna som möjligt, dock ej samtliga då det ibland dök upp alltför många besökare samtidigt. I dessa korta intervjuer försökte vi eftersträva så hög enhetlighet som möjligt för att kunna sammanfatta och generalisera svaren. Därför lät vi besökarna svara på ett antal förhandsuppställda frågor. Det betyder naturligtvis att vi till viss del gick miste om en mer levande dialog med besökarna, men många lät sig inte avskräckas av detta utan samtalade gärna kring frågorna. Utöver dessa iakttagelser noterades även vid vilken tid på dagen besöken skedde, hur länge besöken pågick och vädret vid tidpunkten för besöken. Vi vistades på platsen vid olika tider på dagen, för att i viss utsträckning kunna täcka in både tidiga morgnar och sen eftermiddag och kväll. Totalt registrerades 51 besök av sammanlagt 164 personer under de sex dagar undersökningen företogs.

17 In Situ Att följa stigen en publikundersökning på Blomsholm 15 Allmänheten en nordeuropeisk turist? En del av föreliggande undersökning syftade till att skaffa kunskap om vilka det är som besöker Blomsholm och varför. Inom kulturarvssektorn diskuteras oftast besökarna vid fornlämningar i benämningen allmänheten. Vilka är då egentligen allmänheten? Underförstått menar man från kulturarvsförvaltningens sida troligtvis de som inte arbetar professionellt inom sektorn. Termen tycks emellanåt användas tämligen oreflekterat om denna följaktligen stora grupp människor samtidigt som den också används för att slippa vända sig till någon specifik grupp. Stundom verkar man välja att uttrycka sig på detta sätt för att kunna innefatta i princip alla som kan ta sig till platsen i fråga, hellre än att utestänga någon och likställer så att säga begreppen allmänheten och utan målgrupp (Nordell 2005 muntlig uppgift, Nordell 2006:13). Vilka är det då som besöker fornlämningarna i landskapet och varför väljer de att lägga tid på att besöka fornlämningar? Det är mot bakgrund av dessa frågor som den här delen av undersökningen genomfördes, i förhoppningen att närma sig ett svar på vilka den fornlämningsbesökande allmänheten är. Det bör här påpekas att de data som framkom vid undersökningen inte nödvändigtvis är representativa för fornlämningsplatser och kulturmiljöer i allmänhet, utan speglar just Blomsholm och den besöksgrupp som bevistade platsen vid tiden för undersökningen. Gruppen utgör inte en av oss utvald del av befolkningen; samtliga deltagare i undersökningen har självmant sökt sig till Blomsholm och vid en tidpunkt som sammanfaller med turistsäsongen. Undersökningen av besökarnas nationalitet visade att hälften av besökarna var svenskar. De följs av 17 procent norska besökare och 12 procent tyska. Den stora andelen norska besökare kan troligen förklaras med det korta avståndet till riksgränsen. Utöver dessa var övriga nationer mycket få. Den besöksstruktur som här visas upp är följaktligen nordisk/nordeuropeisk. Svenskar med annat etniskt ursprung lyser helt med sin frånvaro. Besökarnas nationalitet hänger även samman med anledningen till deras besök. I stort sett samtliga av de Figur 4. Besökarnas nationaliteter. tillfrågade svarade att de är på semester och tyckte att det då är trevligt att se på kulturhistoriska sevärdheter. Detta gällde både de svenska och utländska besökarna. Den typiske besökaren vid Blomsholm visade sig alltså i detta fall vara en turistande svensk eller en nordeuropeisk turist. Endast enstaka besökare var från trakten och var ute och gick med sin hund eller motionerade. Några av dessa berättade dock att de gärna tog dit långväga vänner på besök för att visa något speciellt från sin hemtrakt. Undersökningsperioden sammanföll med slutet av den svenska industrisemestern och början av den tyska storsemestern, vilket sannolikt gav ett högre utslag av turister än under andra delar av året. Detta förhållande har troligtvis stor betydelse för undersökningens resultat. Man måste räkna med att andra kategorier besökare, exempelvis skolklasser, hade påverkat resultatet i större utsträckning om undersökningen förlagts till ett annat tillfälle. Besökare har även genom åren bevistat olika typer av evenemang och aktiviteter som bedrivits vid gravfältet, till exempel den under 1990-talet årligen återkommande domardansen; ett dansspel med över hundra deltagare som drog mycket publik. Dessa resultat kan jämföras med publikmätningen vid utgrävningarna i Varnhem, Västergötland som gjordes under Denna publikmätning redogör bland annat för besökarnas geografiska hemvist, könsfördelning samt fördelningen mellan barn och vuxna. Undersökningens resultat baseras på utgrävningsplatsens gästbok som underlag vilket bör tas i beaktande. Enligt gästboken var det de närboende som besökte utgrävningsplatsen. Inte mindre än 75 procent av besökarna kom från Skaraborg.

18 16 Att följa stigen en publikundersökning på Blomsholm In Situ Från övriga Sverige kom 20 procent och från utlandet kom endast 5 procent av besökarna (Vretemark 2006). Här ser vi alltså en mycket annorlunda besöksbild än den på Blomsholm. Kanske kan detta förklaras med att platserna och anledningen till besöken har betydande skillnader. En fast fornlämning i landskapet såsom Blomsholm och en pågående utgrävning attraherar möjligen olika grupper. En utannonserad utgrävning är lättare att planera att åka till från lokalt håll än för en turist som oftast tillbringar endast kortare dit på en plats. Undersökningens resultat implicerar följaktligen att det i fallet Blomsholm är turister som brukar fasta fornlämningar i landskapet. Att de flesta kulturarvsbesökare är turister är ett komplicerat sakförhållande. Att det förhåller sig på detta sätt har poängterats inom den aktuella debatten (Grundberg 2004) samtidigt som det betonas, bland annat genom Agenda Kulturarv (Agenda Kulturarv 2004), att kulturarvets roll på en regional nivå är mycket viktig för de boende och att dessa är de egentliga brukarna (se även diskussioner i t.ex. Björklund 2003, Burström, Winberg & Zachrisson 1997; Kristiansen 2001:146). Intervjuerna med de besökare som var från trakten ger mycket riktigt antydningar om platsens betydelse för de boende. Blomsholm är en plats man bland annat väljer att visa och dela med andra som kommer på besök utifrån, när man vill presentera sin hemtrakt för dem. Den ena faktorn utesluter inte den andra, tvärtom, en dylik helhetssyn vore antagligen att föredra både ur bevarandeperspektiv och ur brukarsynpunkt. Föreliggande undersökning visade att vi inte endast levandegör och bevarar för människor från regionen utan att Blomsholm också är ett viktigt mål för den ökande kulturturismen. Olika former av kulturarv är idag de främsta motiven till turism i stora delar av världen; turism är troligen världens största industri (Cleere 2005 muntligen; Grundberg 2004:62; Kristiansen 2001). Vi hittade ingen annanstans att ställa husbilen Även besökarnas gruppsammansättning gav indikationer på att de var där i egenskap av turister. Resultaten tyder på att ett kulturarvsbesök inte görs på egen hand utan tillsammans med minst en annan person. De flesta besöken utgjordes av familjer eller par i olika åldrar. Dessa två kategorier utgjorde så mycket som 80 procent av besökarna. Inte osannolikt beror detta på att det även är i dessa sällskap många spenderar sina semestrar. För övrigt var det en jämn könsfördelning mellan besökarna, med ett obetydligt överslag av män, och åldersspridningen var stor. De flesta besök visade sig vara planerade i förväg. Informationen om Blomsholm hade man fått främst från guideböcker och turistbroschyrer. Ett fåtal hade spontant svängt av vid E6:ans skyltar. I fråga om den indirekta anledningen till besöket, varför man vill besöka gravfältet vid Blomsholm, så går meningarna isär och det utkristalliseras två olika grupper. Hälften av besökarna angav intresse för historia och arkeologi som anledning till sitt besök. Den andra hälften uppgav det övergripande svaret att man inte var speciellt intresserad av historia utan hade andra skäl till att vilja uppleva platsen. De senare rörde sig kring kommentarer som att man tyckte det ändå kunde vara en trevlig utflykt, en lagom bensträckare efter längre tur på E6:an, eller att besöket snarare var en naturupplevelse. Två något annorlunda svar kom dels från en kvinna som berättade att hennes pappa är fixerad av domarringar och att hon därför hade åkt dit för att ta ett foto åt honom, samt från en familj som uppgav att de inte hade hittat någon annanstans att ställa upp sin husbil än på parkeringsplatsen vid gravfältet. Vägarna till kulturarvet äro ibland outgrundliga. Att en inte obetydlig del av fornlämningsbesökarna utgörs av människor som påstår sig vara där i ett annat syfte än att de är intresserade av fornlämningen som kulturarv är mycket intressant. Detta är en outforskad besöksgrupp och kulturarvskonsument, och därav en verklig utmaning för kulturarvsförvaltningen. Hur skall kulturarvet kommuniceras med denna målgrupp som kulturarvskonsumenter? Att undersöka denna grupp ur ett brukarperspektiv skulle

19 In Situ Att följa stigen en publikundersökning på Blomsholm 17 utan tvekan kunna utveckla kulturarvssektorns publika verksamhet och skapa nya möjligheter till dialog. Stigfinnare och skyltläsare Inom området för gravfältet finns sammanlagt sex informations skyltar uppsatta, varav fem behandlar de förhistoriska lämningarna. Mellan skyltarna finns även rödmålade träpålar som visar vägen till nästa skylt. Skyltarna är inte numrerade eller på annat sätt avsedda att läsas i bestämd ordning, utan det står besökaren fritt att välja hur man vill röra sig inom området och att läsa skyltarna i valfri ordning. Eftersom området är inhägnat för att hålla inne de får som sommartid betar på gravfältet, kan åtkomst Figur 5. Översiktskarta över gravfältet med stig och skyltar markerade. Numrering av författarna. Karta: Anders Gustafsson (ur Ottander 1999), bearbetning Linda Andersson. till gravfältet endast ske genom två grindar på varsin sida av området. Därmed sträcker sig idag en väl upptrampad stig från den ena grinden till den andra. Stigen leder också förbi samtliga skyltar på området. Skyltarnas färgsättning signalerar på långt håll vilken väg besökarna kan gå. Flera besökare uppgav att de fortsatte gå istället för att vända om, då de såg att det var fler skyltar längre fram. Undersökningen visade tydligt att de flesta besökare valde att följa stigen genom hela området utan att avvika från den i någon större utsträckning. På så vis lotsades de flesta från ena änden till den andra av gravfältet och kom därmed också att läsa de flesta av skyltarna. Om besökarna valde att lämna stigen var det framför allt för att gå upp på storhögarna på gravfältets krön, gå in i domarringen eller för att ta några steg bort för att få bättre kameravinkel vid fotografering. Storhögarna och domarringen drog till sig störst intresse. Över hälften av besökarna gick upp till krönet av den största högen för att se närmare på fornlämningen och se sig omkring i omgivningen. Från skylten vid högens fot leder idag en tydligt upptrampad stig till högens krön. En fjärdedel av besökarna vistades en stund i domarringen innan de flesta fortsatte längs stigen, medan några få valde att här fortsätta rakt genom domarringen och direkt ut från gravfältet (se figur 5). Inne i domarringen var det många som strövade runt en stund bland stenarna och gärna rörde vid dem, som för att på ett påtagligt fysiskt sätt uppleva fornlämningen. Bland de barn som besökte platsen var domarringen en populär lekplats och flera av dem klättrade på stenarna. Vi märkte också att bland de äldre besökare som hade svårare att gå fick emellanåt den sten som står närmast stigen tjäna som sittplats, eftersom det inte finns några bänkar eller dylikt på området. En mindre del av besökarna rörde sig mer fritt över gravfältet eller följde stigen endast kortare sträckor. Utöver att titta på fornlämningarna använde de personerna gravfältet som ett rekreationsområde och ägnade sig åt aktiviteter som att plocka blåbär, klappa fåren, promenera med hund eller sitta en stund på någon grav för att njuta av den vackra platsen. Några få familjer strövade runt i maklig takt medan barnen lekte på området. Det var nästan uteslutande dessa besökare som ägnade sig åt någon annan

20 18 Att följa stigen en publikundersökning på Blomsholm In Situ aktivitet utöver att se på fornlämningarna. De som valde att gå längs stigen genom området promenerade oftast från ena änden till den andra utan att stanna någon längre stund för rekreation. Undantagna stigföljare var någon enstaka motionär som uppenbarligen endast använde området i detta syfte och inte stannade vid vare sig någon fornlämning eller skylt. Informationsskyltarna uppmärksammades av i stort sett samtliga besökare. I medeltal stannade över 90 procent av besökarna vid en eller flera skyltar. Dessa ägnade man vanligen cirka två minuter. Domarringens skylt var den som drog till sig störst intresse: 98 procent av besökarna stannade och läste på den. Trots att storhögarna är de mest omskrivna fornlämningarna på gravfältet var det den skylten som ägnades minst tid. Istället valde besökarna i större utsträckning att själva undersöka högarna genom att promenera runt och upp på dem. Vid intervjuer angående skyltarna framkom att de flesta av de tillfrågade var nöjda med skyltningen och texterna. Bland de icke-nordiska besökarna ansåg man sig genomgående gå miste om information, eftersom de märkte att den svenska texten var längre än de summariska texterna på engelska och tyska. Man efterlyste också bildtexter som förklarade bilderna på skyltarna. Ett fåtal av de tillfrågade menade att texterna fick dem att ställa egna frågor som de inte fick svar på genom skyltarnas information, men i allmänhet reflekterade man inte nämnvärt över innehållet. Fifteen minutes of Forntid Under veckan då undersökningen genomfördes hade vi turen att ha ett mycket varierande väder. Det växlade mellan blå himmel och 25 grader, och ihållande regn med förhållandevis kallt väder, ibland under samma dag. Detta gav oss en möjlighet att iaktta i hur hög grad besöken styrdes av väderleken. Vi kunde konstatera att besöken glesnade vid dåligt väder för att sedan öka då himlen klarnade upp igen, dock med vissa undantag. Vid ett mindre antal besök stretade besökarna runt hela gravfältet, och läste på skyltarna, trots att regnet mer eller mindre öste ner. Dessa besök får antas vara av mer planerad art, snarare än impulsiva. Man har planerat att åka till Blomsholm och ställer inte in detta på grund av dåligt väder. Det kan dock trots dessa undantag konstateras att besöksstatistiken visar betydligt färre besök vid sämre väder. Av veckans dagar visade det sig att besöksfrekvensen var högst under lördag och söndag, trots att undersökningen förlagts till högsommarens semesterperiod. I detta sammanhang är det även intressant att analysera hur lång tid besöken varar. Vi fann att medelbesöket vid gravfältet, då besökaren tog sig runt den snitslade stigen, tog mellan tio och tjugo minuter. Ungefär så lång tid tar det att i vanlig promenadtakt gå runt hela stigen och läsa skyltarna på vägen. Några få besök var längre än detta, men de fikakorgar vi trodde skulle uppehålla folk en längre stund på denna vackra plats uteblev. De kom, de såg, de gick. Ett tiotal besök var till och med kortare än tio minuter, där besökaren formligen stressade runt gravfältet. Möjligen är det så att semesterstressen krockar med det faktum att Blomsholm är en plats som man inte vill missa att besöka, om än på vägen till ett annat resmål. Slutord Dylika praktiskt empiriska undersökningar är hittills ovanliga, trots att kulturarvsinstitutionerna sedan några år tillbaka betonat att allmänheten skall göras mer delaktig i kulturarvet och att detsamma skall diskuteras även utifrån ett brukandeperspektiv, istället för enbart ur ett bevarandeperspektiv. I detta sammanhang är det viktigt att diskutera hur allmänheten upplever och kan ta sig till fornlämningarna i landskapet samt i vilken utsträckning de besöker ett sådant kulturarv. Undersökningen gav viktiga indikationer och flera intressanta svar. Genom att befinna oss på platsen fick vi möjlighet att iaktta besökarnas agerande genom passiv observation samt verbalt dela deras ögonblicksupplevelser och tankar genom intervjuer. Ett etnografiskt perspektiv gav möjlighet att analysera de sociokulturella mönster som tydligt framstod i undersökningen. Genom sin småskalighet och val av metod kunde dessa företeelser för just denna besöksgrupp belysas. Besökarna uppvisade ett samstämt beteendemönster vid sitt agerande vid besöket:

21 In Situ Att följa stigen en publikundersökning på Blomsholm 19 Figur 6. Blomsholmsbesökare. Foto: Maria Persson. de följde den utmarkerade stigen, läste på skyltarna och besökte platsen ungefär lika länge. Man gjorde vad man utifrån iscensättningen av platsen kan och kanske anser sig bör göra. Resultatet är inte helt oproblematiskt. Det tycks implicera att presentationen av Blomsholm lyckats bra med att definiera sin målgrupp och även fånga upp den. Samtidigt har det visats ovan att tidpunkten för studien troligtvis spelat stor roll för besöksgruppens sammansättning, vilket i sin tur sannolikt påverkat utfallet. Besökarna visade sig vara främst från Sverige, Norge och Tyskland. De tillhör därmed samma kulturella sfär, med i övergripande drag likartad förhistoria och förståelsehorisont Allmänheten kan således i det här fallet beskrivas som en nordeuropeisk turist. Trots att en sådan generalisering kan göras är detta sakförhållande inte helt okomplicerat. Inom denna grupp döljer sig människor med olika anledningar till besöket och som använder platsen på olika sätt, trots att de allra flesta är där i egenskap av turist. Gruppen kulturarvsturister består av en mycket blandad samling människor och är en betydligt mer heterogen grupp än de som kanske vanligtvis betraktas som kulturkonsumenter. Det hade varit mycket intressant att jämföra resultaten med ytterligare undersökningar på samma plats vid andra tidpunkter på året. Vilken bild skulle då framträda av den typiske Blomsholmsbesökaren? Skulle fler och sinsemellan helt olika typiska grupper kunna urskiljas? Publikundersökningen på Blomsholm visade att fornlämningsbesökarna utgörs av både de som besöker fornlämningarna av kulturhistoriskt intresse och de som besöker platserna av andra anledningar än ett primärt intresse för den arkeologiska lämningen. För att från kulturarvsförvaltningens sida utveckla hur vi kommunicerar fasta

22 20 Att följa stigen en publikundersökning på Blomsholm In Situ fornlämningar i landskapet behöver vi ta reda på vilka vi kommunicerar med idag. Ett viktigt steg på vägen är att undersöka vilka allmänheten eller medborgarna faktiskt är och varför de egentligen besöker en fornlämning samt vad de gör under sina besök. Undersökningar kring detta kan även göra det möjligt att attrahera nya grupper till dessa besöksplatser.

23 In Situ Att följa stigen en publikundersökning på Blomsholm 21 Referenser Agenda Kulturarv Människan i centrum. Agenda kulturarvs programförklaring, Stockholm. Andersson, E. & Löfgren, E Kulturarv, Etik, Demokrati. Metoder för kulturhistorisk värdering i samverkan med boende i samhället Surte och stadsdelen Rud. Göteborg, Länsstyrelsen i Västra Götalands Län. Bertelsen, R., Krogh, M., Mortensen, J.O. & Pramli, M Kunnskap om kulturminneforvaltning og holdninger til vern av faste kulturminner. Delrapport fra NFR-prosjektet Vernet av faste kulturminner i skjæringen mellom tradisjon og modernitet. Stensilserie B nr 55. Tromsø, Institutt for Arkeologi. Universitetet i Tromsø. Björklund, D Turism i historiens fotspår. Riket mellan Theme Park Arn och kulturarv på rutinens brant. Referat och reflektioner kring ett seminarium. Göteborg, Västergötlands Museum & Länsstyrelsen Västra Götaland. Blank, Y Attityder till kulturarv i Västra Götalands län. En medborgarundersökning om människa, samhälle och kulturarv. Göteborg, Länsstyrelsen i Västra Götalands län. Burström, M., Winberg, B. & Zachrisson, T (red.) Fornlämningar och folkminnen. Helsingborg, Riksantikvarieämbetet. Carlie, A Sätt att se på fornlämningar en teoretisk och metodisk grund för värdebedömning inom kulturmiljövården. Report Series No. 60. Lund, Lunds universitet. Edgeworth, M. (red.) Ethnographies of Archaeological Practice. Cultural Encounters, material transformations. Lanham. Edman, L. & Hjort, J Logistikeffektivitet hos företag utan egen produktion. Södertörn, Institutionen för ekonomi och företagande, Södertörns högskola (Kandidatuppsats). Grundberg, J Historiebruk, Globalisering och Kulturarvsförvaltning. Utveckling eller konflikt? Diss. Göteborg, Göteborgs universitet. Gustafsson, A. & Karlsson, H a. Plats på scen. Kring beskrivning och förmedling av Bohusläns fasta fornlämningar genom tiderna. Uddevalla, Bohusläns Museums kulturhistoriska dokumentationer nr b. Kulturarv som samhällsdialog. En betraktelse av kulturarvsförmedling. Stockholm, Riksantikvarieämbetet. Hygen, A-S Fornminnevern og forvaltning. En teoretisk og metodisk tilnärmning til planleggning og praksis i fonrminnevernet. Oslo, NIKU Temahefte 1. Jörnmark, U. & Nordell, L Arkeologi och förmedling utvärdering av ett publikt projekt vid Bohusläns museum Uddevalla, Bohusläns Museum Rapport 2004:13. Jörnmark, U Arkeologi och förmedling på Tungenäset. Rapport från ett publikt projekt vid Bohusläns museum Uddevalla, Bohusläns Museum Rapport 2004:52. Karlsson, H Ekornavallen. Mellan mångtydighet, demokrati och etnografi. Lindome. Kjellström, M Blomsholms fornlämningsområde. Redovisning av juni, juli och augusti månads publikundersökning Strömstads kommun och Bohusläns Museum (opublicerat, internrapport). Kretz, E Exempel Blomsholm om visuella, estetiska upplevelsevärden. I: Carlie, A. (red.). Sätt att se på fornlämningar en teoretisk och metodisk grund för värdebedömning inom kulturmiljövården, Report Series No. 60. Lund, Lunds universitet. Kristiansen, K Resor i tiden. I: Elg, M. (red.). På resande fot: 23 forskare skriver om turism och upplevelser. Östersund, European Tourism Research Institute. Krogh, M.H Tradisjoner, landskap og folk. Om kulturminner og vern i Berlevåg. Delundersøkelse under NFR-prosjektet Vernet av faste kulturminner i skjæringen mellom tradisjon og modernitet. Tromsø, Samfunnsvitenskaplige fakultetet Universitetet i Tromsø (Hovedoppgave i arkeologi). Nordell, L Välkommen till Arkeologin! I: Ytterberg, N. (red.). Flyktiga Förbindelser. Arkeologiska undersökningar inför den nya gasledningen Göteborg Stenungsund, Uddevalla.

24 22 Att följa stigen en publikundersökning på Blomsholm In Situ Olsson, J. & Rosengren, A. Möllevångsmodellen. Rapport, Malmö Stad, Malmö och Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Ottander, J. (red.) Blomsholm 2000 år av händelser. Länsstyrelsen Västra Götaland. Palmer, C Ethnography: A Research Method in Practice. International journal of tourism research 3. Persson, M En diskussion kring fornlämningars olika värden med en fallstudie utifrån gravfältet i Li vid Fjärås Bräcka. Göteborg, Göteborgs Universitet (C-uppsats i arkeologi). Pramli, M.C Kulturminner i Harstad, mellom forskning, forvaltning og befolkning. Delundersøkelse under NFR-prosjektet Vernet av faste kulturminner i skjæringen mellom tradisjon og modernitet. Tromsø, Samfunnsvitenskaplige fakultetet Universitetet i Tromsø (Hovedoppgave i arkeologi). Åström, P-O. & Löfgren, E Kulturarv, Etik, Demokrati. Göteborg, Länsstyrelsen Västra Götaland, Rapport 2002:7. Otryckta källor Vretemark, M Publikmätning i Varnhem (Elektronisk) Muntliga källor Cleere, Henry. Principal Consultant Heritage Management and World Heritage. ICOMOS, Paris & University College London. Mars 2005 (föreläsning). Nordell, Linnea. Antikvarie. Bohusläns museum. Januari 2005.

25 Knark, fimpar och kapsyler samtidsarkeologi i Göteborg Daniel Gillberg, Benjamin Grahn-Danielson & Helena Nilsson Institutionen för historiska studier Göteborgs universitet Abstract The contemporary archaeological project, Parkeologiprojektet started as an examination of whether archaeological methods could be used to confirm, contradict and/or complement the image of what Gothenburg s green public areas are used for. The municipality of Gothenburg has created sociotopical maps that are supposed to describe the way these areas are used. Our project started with an archaeological survey of the surface of an area surrounding three park benches in Näckrosdammen, a park close to the Gothenburg University Library. Our findings suggested that the use described in the maps did not conform to the actual use of the area. While the maps described what people had answered in surveys, the remains told a different story; one of the use of alcoholic beverages, spirits and drug abuse. In relation to our general outline regarding the socio-topic maps the paper also discusses concepts like democracy and cultural heritage, and stresses that the latter should be replaced by the concept of place. This conclusion is based upon the assumption that the cultural heritage concept fails to communicate with marginal groups in the society, which is a less desirable situation in a democratic perspective. In our study we have found that archaeology can be a useful tool for discovering and determining how public areas are used and that archaeology is well suited to conduct studies of the contemporary society. Precis i närheten av Arkeologen, Göteborgs Universitet, ligger Näckrosdammen en fin och trevlig grön oas ett stenkast från den bullriga stadsmiljön vid Korsvägen. I april 2007 genomförde Parkeologiprojektet en arkeologisk undersökning av marken invid tre parkbänkar vid Näckrosdammen. Projektet som drivs av tre studenter vid Göteborgs Universitet har blivit en del av den samtidsarkeologiska forskningen vid Institutionen för Arkeologi och Antikens kultur. Det samhälle vi idag lever i präglas i hög grad av stadsmiljöer. Kontakten med naturen är minimal för många människor. Istället består vår dagliga miljö av asfalt, betong och sten. Vi trampar omkring bland bilar och andra fordon i en bullrig tillvaro där information och människor av olika Figur 1. Parkeologerna gräver. Från vänster: Benjamin Grahn- Danielson, Helena Nilsson och Daniel Gillberg.

26 24 Knark, fimpar och kapsyler samtidsarkeologi i Göteborg In Situ slag alltid är närvarande. För att göra städernas ofta ganska kaotiska intryck mer harmoniska anläggs grönområden och grönskande stråk i stadsmiljöerna. Många gånger nämns inom stadsplaneringen gröna oaser där ett lägre tempo och lugn skall infinna sig för besökaren. Dessa stadens gröna lungor utgör mötesplatser för många av stadens invånare som använder platserna på olika sätt beroende på ålder, kön, etnisk härkomst och så vidare. En barnfamilj använder troligtvis inte parken på samma sätt som ett gäng punkare. Stereotypen är att de senare sitter och dricker billig folköl eller delar på en flaska kir ackompanjerade av hög, skränig musik. De förra lämnar kanske istället efter sig rester från en måltid, en klick potatissallad och kanske en plastbit från en förpackning av något slag. De frågor som är av väsentlig vikt för parkeologiprojektet är: Vilka spår efter aktiviteter lämnar människor efter sig? Hur använder människor egentligen stadens olika områden? Utifrån våra undersökningar så uppdagades ett material som till största delen vittnar om olika typer av konsumtion av varor; exempelvis måltider och intag av alkohol. Det arkeologiska materialet representerar endast händelser där materialiteter används och förbrukas. En promenad går inte spåra i det arkeologiska materialet, eftersom promenaden inte lämnar några arkeologiska spår. Ytterligare ett representativitetsproblem är naturligtvis de saker som av olika anledningar inte bevaras. Inom traditionell arkeologi finns en medvetenhet kring denna problematik, något som parkeologiprojektet har tagit till sig. Arkeologin kan aldrig se en helhet av platsens historia, inte heller andra discipliner (exempelvis sociologi) men tillsammans kan de komma närma en helhet. Park- och Naturförvaltningen vid Göteborgs kommun försöker att svara på den sista frågan med hjälp av något de kallar sociotopkartor. I nuläget så finns det ett flertal publicerade sociotopkartor och dessa beskrivs följande på kommunens hemsida: En sociotopkarta visar hur människor använder och upplever offentliga platser och grönområden i staden, till skillnad från en biotopkarta som visar miljöer för flora och fauna. Sociotopkartor bygger på brukarundersökningar, dels systematiska platsobservationer och dels enkäter, möten och intervjuer där människor får säga vilka platser de använder och vad som är värdefullt. Göteborgs park- och naturförvaltning menar att stadsdelsvisa sociotopkartor kan bli en viktig del i stadens planering för en bättre och vackrare stadsmiljö. (Park- och naturförvaltningen 2009) Figur 2. Detaljbild från sociotopkartan över centrala Göteborg. Efter sociotopkarta Centrum: Krokslätt, Johanneberg, Landala, Norra Guldheden, Lorensberg, Vasastaden, Inom vallgraven, Stampen och Heden. I och med att Göteborgs kommun arbetar med att ta fram planeringsunderlag i form av sociotopkartor så finns det goda möjligheter för arkeologin att bidra med ytterligare kunskap. Kartorna är framtagna med hjälp av enkäter och undersökningar och meningen med dem är att visa hur områden i Göteborg används av dess invånare. Kartornas områden beskrivs utifrån ett antal värdeord såsom picknick, bollsport eller mänskliga möten Syftet med sociotopkartorna är att de i framtiden kan bli användbara inom stadsplaneringen. Vi menar dock att det underlagsmaterial som använts många gånger kan vara bristfälligt och att det inte ger en helhetssyn över stadens platser. Vilka personer är det som har blivit intervjuade och hur har platsobservationerna genomförts? Genom att se på platserna med ett arkeologiskt synsätt är det mycket möjligt att en annan verklighet kan uppdagas. Det är detta som Parkeologiprojektet har börjat arbeta med; att genomföra arkeologiska studier av Göteborgs stadsmiljöer med sociotopkartorna som utgångspunkt. Syftet är att ge en kompletterande bild av

27 In Situ Knark, fimpar och kapsyler samtidsarkeologi i Göteborg 25 stadens miljöer, en dimension av platserna som annars kan bli förbisedd. Vi vill med detta inte värdera sociotopkartorna, men vill med arkeologins hjälp visa att kulturarv och demokrati är en del av stadens platser och diskussionen om dem. För att förstå stadens rum så behövs också en förståelse för rummens historiska kontexter. Den april 2007 genomförde Daniel Gillberg, Benjamin Grahn-Danielson och Helena Nilsson en undersökning av tre parkbänkar vid Näckrosdammen i Göteborg, för parkeologiprojektets räkning, där de samtida, materiella förhållandena dokumenterades (Gillberg, Grahn-Danielson & Nilsson opublicerat 2009; Grahn- Danielsson 2007). Fältarbetet genomfördes med en metod som byggde på lagergrävnig (single context). Det första lagret utgjordes av markens direkta ytskikt. Alla föremål som låg direkt på marken hänfördes således till Lager 1. Lager 2 var grässvålen, och Lager 3 jordlagret därunder. I lager 3 upptäcktes en anläggning (stenlagd plattform, med små gatsten lagda i rutmönster). Anläggningen grävdes ut i stick, på grund av att lager tre inte var tänkt att slutföras. Totalt grävdes en yta om 6 kvadratmeter och till ett djup om 6 cm. Frågeställningarna vi arbetade med var huruvida de aktiviteter som sociotopkartan över platsen nämnde gick att spåra i det arkeologiska materialet. Fyndmaterialet jämfördes redan från början med vad som kunde förväntas hittas utifrån det som sociotopkartorna visar. Under undersökningen uppvisade fyndmaterialet en stor spännvidd från olika aktiviteter. Fimpar, kapsyler, påsklämmor, frukt- och nötskal, glasbitar med mera var frekvent förekommande. De till kvantitet största kategorierna av fynd utgjordes av fimpar (224 st.), kapsyler (177 st.) och ölburksringar (122 st.). Dessa kan både anses stämma överens med sociotopen på platsen, men samtidigt också skilja sig starkt från det på sociotopkartan redovisade materialet (för en fullständig redovisning av materialet se Gillberg et al. 2009). Den aktuella sociotopkartan över centrala Göteborg beskriver området kring Näckrosdammen med följande värdeord: bollsport, blomning, grön oas, lek, mötesplats, picknick, promenad och vila och platsen utnyttjas av människor från hela Göteborg. Under vår utgrävning hittade vi däremot många fynd som tyder på andra användningsområden av Näckrosdammen. Mycket av det vi hittade och kom fram till går inte att föra in under de positivt laddade värdeord som sociotopkartan redovisar. Under utgrävningen hittades bland annat en stor mängd kapsyler och ölburksringar som går att koppla samman med en stor alkoholkonsumtion på platsen. Visserligen går det att under en picknick konsumera alkoholhaltiga drycker. Våra fynd uppvisade dock tecken på en konsumtion av drycker med en högre alkoholhalt än vad som kan tänkas vara vanligt vid en picknick. Den mest frekvent förekommande kapsylen var till exempel X-strong, 7,0 (cider). Även fynd som kan vara spår av narkotikaanvändning hittades, utgrävningens mest spektakulära fynd utgjordes av foliehöljet till en haschkaka, med rester av hasch i. En parallell kan här dras till Nationalteaterns låt Bängen trålar. Sångens första vers börjar med: Om du letar efter röka när du är i Göteborg, bort i Näckrosdammen, Vasaparken eller Femmans torg (Melander & Mosesson 1974). Genom att studera vad som lämnats kvar på platsen blev det tydligt för oss att arkeologin kan ge en annan bild av verkligheten än vad sociotopkartorna ger oss. Figur 3. Foliehöljet till den förmodade haschkakan. Skala 1:1.

28 26 Knark, fimpar och kapsyler samtidsarkeologi i Göteborg In Situ Plats och kulturarv Termen sentida kulturarv används ofta på ett sätt som omkullkastar det traditionella kulturarvsbegreppet. Mats Burström (2007) beskriver tillexempel en bilkyrkogård i Småland som vänt uppochned på debatten om hur vård och bevarande av kulturarvet skall bedrivas. Bilkyrkogårdens största kvalitet är i motsatts till exempelvis hällristningar, dess stora förfall. Kulturarvet behöver inte ha historiska eller förhistoriska kopplingar och kulturarvet behöver inte kunna knytas till traditionellt sett viktiga händelser vilket Burström (a.a.) och även Maria Persson (2006) visar. Kulturarvsbegreppet är dock fortfarande ett problematiskt begrepp. Begreppet sentida nyanserar det något men ersätter det inte med någonting oproblematiskt. För att kunna närma oss problematiken kring kulturarvet är det för oss nödvändigt att fokusera på begreppen kultur samt arv var för sig. Jan Garnet (2005) menar att kultur står för sådant som för oss framstår som självklart. Han menar vidare att man kan tala om kultur som outtalade synsätt, attityder och förhållningssätt vilka ligger till grund för hur vi ser på oss själva och samspelar med människor i vår omgivning. Garnet pekar på att kultur inte är att förväxla med tidsanda, då det finns en uppsjö kulturella förhållningssätt; vilka existerar parallellt på en och samma plats samt vid samma tid. Kulturen finns i våra huvuden men är samtidigt en social företeelse, då den blottläggs först vid interaktionen med andra individer. Om vi istället väljer att använda den bredare definitionen av kultur framför begreppet arv framstår kulturarvsbegreppet som problemfyllt; ordkombinationen är helt enkelt olycklig. kulturarv föreslår att kultur ärvs i biologisk mening. Men det är en omöjlighet att ärva kultur i sin helhet; hällristningarna i Tanum, för att ta ett exempel, är endast en liten del av den kultur som en gång skapade dessa bilder Epitetet kultur i kulturarv, kan väldigt förenklat ses som det som uttrycker en grupps identitet och skiljer gruppen från andra grupper (Kerttu 2006:8). I och med att kulturarvet blir en del av denna identitet bidrar det med att förklara gruppens kollektiva historia (Grundberg 2000:25). Begreppet kultur i kulturarv kan få oönskade konsekvenser. I och med att begreppet kulturarv för tankarna mot en gemensam kultur och ett gemensamt arv, med kopplingar till nationalstaten, har områden som exempelvis Bohuslän kommit i kläm. Vi vet idag relativt lite om Bohusläns historia, kanske till en del beroende av kulturarvsbegreppet. Eftersom Bohuslän en gång varit norskt har området i vissa svenska ögon setts som ett norskt kulturarv. På samma sätt har man i Norge valt att inte bedriva forskning kring området då det idag som bekant är svenskt. Om man istället för att tala om kulturarv talar om platser är det möjligt att undgå det senare begreppets fallgropar. Bohuslän är helt enkelt ett område som råkar ligga inom de socialt konstruerade gränserna för nationen Sverige. Detta område har i sin tur ett antal platser med historia vilken kan blottläggas genom materiella lämningar, texter, minnen och berättelser. Det är inte viktigt vems kultur eller kulturarv som platsen skall knytas till; platsen och platsens historia i sig själv är det centrala. Ett användande av platsbegreppet gör det lättare att inte hamna i diskussioner om vem eller vilka som skall anses berättigade till platsens historia. Kulturarv riskerar att ses som någonting som kan knytas till olika grupper eller kulturer, medan en plats eftersom begreppet saknar den biologiska kopplingen lättare kan brukas av människor från skilda etniska och kulturella bakgrunder. Sverige är ett mångkulturellt samhälle och risken med att beteckna utvalda platser och ting till kulturarv blir i en förlängning att det kan föra med sig en känsla av kulturellt utanförskap. Om vi byter ut ordet och begreppet kulturarv mot plats är chansen att fler människor oavsett kulturell bakgrund tar del av platsens historia. Boende i exempelvis Bergsjön får därmed en direkt koppling till de av förhistorien och historien efterlämnade resterna i området i och med att de, liksom resterna ( stenåldersgraven, torpet osv.,) är en del av platsens historia (Synnestvedt 2006). Det är just i de sammanhang, när en grupp utesluts från skapandet av kulturarvet som det blir problematiskt ur en demokratisk synvinkel. Ur ett demokratiskt perspektiv skall alla människor och grupper kunna vara med och säga det de tycker. Vi ställer oss frågan om inte sociotopkartorna

29 In Situ Knark, fimpar och kapsyler samtidsarkeologi i Göteborg 27 beskriver ett slags önskvärda kulturarv på platserna istället för platserna i sig. Därför skulle arkeologiska undersökningar av stadens platser kunna ge en annan bild av dem än vad sociotopkartorna ger. Denna bild skulle många gånger bli annorlunda. Eftersom arkeologin tar till vara alla fynden från den undersökta platsen kan den inte selektivt utesluta grupper. Detsamma gäller naturligtvis för området kring Näckrosdammen; våra fynd är inte en fråga om ett kulturarv som går att välja eller välja bort utan en del av platsens historia och därmed relevant och tillgängligt för alla. Eftersom våra fynd grävdes fram och tolkades utifrån Näckrosdammen som kontext, bidrar dessa till skapandet av platsens historia. Sedan är det upp till var och en att välja om de önskar se det som en del av kulturarvet eller inte (det är här vissa delar tenderar att blir bortglömda i kulturarvsdiskussionen eftersom kultravet konstrueras av specifika och särskilt utvalda delar av samhället, exempelvis arkeologer). I de fall platsens historia är målet för en undersökning kan inte vissa delar väljas bort då de alltjämt är en del av platsens historia. Traditionell arkeologi har ofta en tendens att inte dokumentera de moderna fyndlagren i nivåerna ovanför de arkeologiska lagren. I många fall väljs alltså även delar av platsens historia bort. Sådan typ av arkeologi, som inte engagerar sig i alla de materiella resterna oavsett fyndens ålder, är en arkeologi som parkeologiprojektet ser på med oförstående ögon. Kanske är det åter så att det väletablerade användandet av kulturarvsbegreppet ligger bakom sådana scenarier? Kulturarvet finns att hämta i de äldre arkeologiska jordlagren medan det som är ovanför är sådant som bör sorteras bort. Problemet bottnar i Kulturminneslagen (SFS 1988:950) som styr merparten av den arkeologi som bedrivs i Sverige idag. Kulturminneslagen legitimerar ett försummande av andra kulturarv än de forntida och innebär i praktiken att delar av platsers historia grävs bort utan att någon dokumentation görs. För att åter använda hällristningar i Tanum som exempel vill vi hävda att delar av exempelvis platsen Vitlyckes historia också välj bort. Det självklara kulturarvet kring området är bronsålderns hällristningar och det är i princip enbart dessa som står i fokus. Platsen Vitlycke innehåller dock mycket mer historia och många fler kulturarv än så. På platsen stod till exempel en gång ett soldattorp (Ling, J muntlig uppgift, se även Laga skifte, Vitlycke 1854) och även Svanbergs kiosk från 1950-tal (se Gustavsson & Karlsson 2004). Om dessa berättas det dock lite. Vid sidan av hällristningarna ter sig sådana delar av historien inte som några självklara kulturarv eller ens som kulturarv. Väljer man här att fokusera på Vitlycke som en plats med historia blir istället hällristningarna, soldattorpet och Svanbergs kiosk likvärdiga delar som alla förtjänar att få sin historia berättad. Arkeologi och samhälle William Rathjes undersökningar inom the Garbage Project (1992; 2000) i Texas under slutet av 1900-talet visar att det människor säger om sin upplevda verklighet ofta inte stämmer när materialet de lämnar efter sig undersöks. Våra egna resultat tyder på ett liknande scenario. För att återkoppla resonemanget till det exempel som Parkeologiprojektet arbetat med: Näckrosdammen, så står det klart att vår arkeologiska undersökning gett en annan bild av platsen än vad sociotopkartan har gett. Då sociotopkartan beskriver platsen med endast positivt laddade värdeord, så kan man utifrån det arkeologiska materialet få sig en tankeställare om huruvida detta stämmer? I sin C-uppsats Vad heter Näckrosdammen (2006) tolkar James Garrabant några människors upplevelser av Näckrosdammen och målar en bild av platsen som rymmer olika världar. I hans etnologiska studie kommer flera aspekter av platsen fram, både de vi kan utläsa av sociotopkartan men också de som det arkeologiska materialet vittnar om. Bland annat diskuteras Näckrosdammens rykte om att vara en plats för droghandel. Enligt Garrabant finns Näckrosdammens koppling till droger i människors medvetande vilket också kan bekräftas av det arkeologiska materialet. Har man med sociotopkartorna fjärmat sig från den sociala världen runt Näckrosdammen och andra platser i staden som är välbekanta för de flesta av stadens invånare? Är sociotopkartorna relevanta? Vad får vi för bild när vissa

30 28 Knark, fimpar och kapsyler samtidsarkeologi i Göteborg In Situ kategorier av människor inte ges utrymme i beskrivningen av en plats? Vilka personer nås av enkäterna och görs därmed representativa och vilka underkommuniceras? I beskrivningen av en plats och dess aktiviteter måste för helhetsperspektivets skull även de mindre önskvärda elementen och aktiviteterna ingå: Människor både agerar i förhållande till, och uttrycker och återskapar sociala relationer genom, den fysiska omgivningen. Rum kan inte definieras utan hänvisning till den sociala praktiken. (Larsson 2006:51) I olika tider skapar olika sorters miljöer olika aktiviteter och bestämmer platsens karaktär. Därför bör en rättvis bedömning av platsen, för det är väl trots allt en rättvis bedömning vi vill ha och bör kräva, bestå av ett helhetsperspektiv där alla har fått komma till tals? Ett exempel på en liknande problematik är ombyggnaden av Klarakvarteren i Stockholm. I nya stadsarkeologiska horisonter beskriver Beate Feldmann och Birgitta Svensson (2006) den cityförändring man genomförde där. Genom att modernisera Klarakvarteren ville man tvätta bort stämpeln av området som hemvist för prostitution, missbruk, fattigdom och misär. Så småningom förändrades kvarteren och blev alltmer stadens centrum, andelen kontor och butiker ökade och en mer attraktiv boendemiljö skapades. Fortfarande existerar dock en parallell bild av knarkhandel och missbruk på Plattan och prostitution på Malmskillnadsgatan. Sociala problem är svåra att planera bort med mer attraktiva miljöer. En djupare kunskap om det sociala samspelet på en plats och i dess omgivande landskap måste till för att komma åt problemen. Genom att uppdaga helheten av platsens mer sentida historia får man ett större underlag som kan användas vid stadsplaneringen. Arkeologin kan inte lösa problemen men väl användas som arena för diskussion. En utgrävning i sig kan fungera som happening vilken lockar människor att engagera sig i en plats historia och de diskussioner och frågor som platsen och fynden väcker. Parkeologiprojektet har syftat till att arbeta fram ett arkeologiskt material som kompletterar sociotopkartorna och befinner sig därför på offentliga platser där människor möts. En arkeologisk utgrävning i staden, på en offentlig plats, lockar människor till diskussioner om platser och deras historia. Vid utgrävningen mötte vi människor som var naturliga brukare av platsen vi undersökte. Två exempel på möten mellan undersökningen och människorna var ett möte med en berusad man som ofta besökte parkbänkarna (mannen kände sig tyvärr obekväm med att vi undersökte platsen). Det andra exemplet var en skolklass från Bergsjön, som hade varit på cirkus, och i väntan på bussen tog en promenad kring Näckrosdammen. Vid en granskning av sociotopkartorna över Göteborg blir det tydligt att dessa inte innehåller några negativa värden. Istället beskrivs områdena uteslutande genom positiva värden. Vi vänder oss emot att de negativa aspekterna av platserna inte kommer fram eftersom helhetsperspektivet därför går förlorat. Ett framtida arbete för Parkeologiprojektet skulle kunna vara att med hjälp av arkeologiska metoder genomföra en större kartläggning av samma områden som sociotopkartorna beskriver. Vi vänder oss också mot ett okritiskt användande av begreppet Figur 4. Förmedling och pedagogisk verksamhet är en självklar del av samtidsarkeologin. En skolklass från Bergsjön får lära sig mer om arkeologi i allmänhet och parkeologi i synnerhet.

31 In Situ Knark, fimpar och kapsyler samtidsarkeologi i Göteborg 29 kulturarv, och föreslår att det är nödvändigt att försöka använda andra begrepp i diskussioner och undersökningar av historiska och sentida händelser. I samband med parkeologiprojektets första undersökning har vi istället försökt bruka platsbegreppet. Genom att vi väljer att byta ut kulturarv mot plats tillgängliggör vi platsernas historia för alla. Och samtidigt selekterar vi inte bort information som är väsentlig för en beskrivning av platserna. Vi visar samtidigt också att arkeologin mycket väl kan deltaga i studier av dagens samhälle.

32 30 Knark, fimpar och kapsyler samtidsarkeologi i Göteborg In Situ Referenser Feldmann, B. & Svensson, B Människor i centrum. I: Larsson, S. (red.). Nya stadsarkeologiska horisonter. Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Burström, M Samtidsarkeologi introduktion till ett forskningsfält. Lund, Studentlitteratur. Garnet, J Hallå! Om telefonens första tid i Sverige. Historiska Media, Lund. Grundberg, J Kulturarvsförvaltningens samhällsuppdrag. En introduktion till kulturarvsförvaltningens teori och praktik. Diss. Göteborgs universitet, Göteborg. Gustavsson, A. & Karlsson, H Plats på scen: Kring beskrivning och förmedling av Bohusläns fasta fornlämningar genom tiderna. Bohusläns museum, Uddevalla. Kerrtu, J Genom arkeologens ögon. C-uppsats i arkeologi, Institutionen för Arkeologi och antikens kultur, Göteborgs Universitet, Göteborg. Larsson, S. (red.) Nya stadsarkeologiska horisonter. Riksantikvarieämbetet förlag, Stockholm. Persson, M Modernitet och materialitet sentida kulturarv med arkeologisk blick. Rapport över projektets utgrävning av Ramneskärsparken, Herrestads Sn, Västra Götalands län, Uddevalla. Rathje, W. & Murphy, C Rubbish. The Archaeology of Garbage. Harper Collins, New York. Rathje, W Integrated archeology. A garbage paradigm. I: Buchli, V. & Lucas, G. (red.). Archaeologies of the Contemporary Past. Routledge, New York. Svensk Författningssamling, 1988:950. Lag om kulturminnen m.m. Otryckta källor Gillberg, D, Grahn-Danielson, B. & Nilsson, H Rapport Parkeologiprojektet: Näckrosdammen Göteborg (i manuskript). Grahn-Danielsson, B Parkeologiprojektet. www. parkeologi.blogspot.com, Park- och naturförvaltningen Socoiotopkartor. Hämtat från: EFBDE6FC D8?OpenDocument. Hämtat 17 mars Synnestvedt, A Utställning om en arkeologisk utgrävning vid Siriusgatan, Bergsjön. Laga skifte Vitlycke 1854 Lantmäterimyndighetens arkiv 14-TAN-380. Muntliga källor Ling, Johan. Forskare, Institutionen för Historiska Studier, Göteborgs Universitet. Muntlig uppgift augusti Övriga källor Melander, A. & Mosesson, H Bängen trålar. I: Livet är en fest, MNWCD 46:1990, Vaxholm.

33 Paret Klepeks fråga en etnografiskt orienterad studie av arkeologins publika relation vid Vallhagar, Gotland Håkan Karlsson Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet Box 200, Göteborg. Abstract This paper presents an ethnographically directed study of the relationship between archaeology and the public at the site of Vallhagar, Gotland. The ethnographical approach used in this text where archaeology is approached as a contemporary cultural practice takes its point of departure in the archaeological excavation at Vallhagar in the summer of It is also based on the material culture (e.g., artefacts) produced by the heritage management at the actual place (e.g., information-boards, physical staging of the site, visitor-book) in a (self-) critical and reflexive manner. An analysis was carried out on the information-boards, the physical staging of the site, the visitors-book, and the meeting between visitors and archaeologists at the excavation. The analyses stressed that the practices of archaeology and heritage management and its material culture at a general level contributes to the construction of a specific monologic relationship between the past, archaeology, and the public. In this relationship, archaeologists and heritage managers control the construction of the past and the narration of it. There are few possibilities for the public to create their own relationship to, or meanings of, the past and its remains. This implies that despite the last year s democratic reorientation of the cultural heritage sector in a dialogic direction, there are still serious ethical and socio-political implications imbedded in the activities of contemporary Swedish archaeology and heritage management. These implications can be highlighted and discussed critically via the use of an ethnographical approach. Inledning och bakgrund I dagsläget är intresset för (för)historien förhållandevis omfattande i Sverige. Detta intresse tar sig en lång rad olika uttryck såsom till exempel framväxten av forntidsbyar, medel- och vikingatidsfestivaler etcetera Förhållandet att detta intresse och dess olika uttryck vuxit fram parallellt med nedmonteringen av den svenska välfärdsstaten är inte speciellt underligt. Idag föreligger liksom alltid en intim koppling mellan det förflutna, arkeologin och samtiden. Notera att arkeologin fortsättningsvis används synonymt med den arkeologi som bedrivs på universitet, och inom kulturarvsförvaltningen, Med begreppet kulturarvsförvaltning avses här museer, länsstyrelser och ämbetsverk såsom Riksantikvarieämbetet, med andra ord verksamheter som ansvarar för förvaltningen av kulturarvet och som finansieras via medborgarnas skatter. I tider av social förändring och existentiell osäkerhet så utgör det förflutna en vital komponent i det kitt som bidrar till stabilitet, säkerhet och en föreställd gemenskap på det nationella, regionala eller lokala planet (se till exempel Anderson 1989; Atkinson, Banks & O Sullivan 1996). För

34 32 Paret Klepeks fråga In Situ närvarande orienteras den svenska kulturarvsförvaltningen och dess verksamheter exempelvis i en riktning där dessa inte längre förväntas göra tjänst inom ramarna för en snävt nationell identifikationsprocess där bevarandet av ett kanoniserat kulturarv står i centrum. Istället tenderar verksamheternas samhällsroller att vidgas på ett högst påtagligt sätt och kulturarvets demokratiska potential att utnyttjas inom ramarna för ett ökat brukande av, och en ökad medborgardialog om, detsamma. En konsekvens av det pågående förändringsarbetet har varit projektet Agenda kulturarv och dess programförklaring där ett helt nytt antikvariskt förhållningssätt till kulturarvet, dess brukande och dess relation till medborgarna, samt en ny dialogorienterad attityd till det omgivande samhället presenteras. Det handlar i korthet om att kulturarvet skall brukas och att medborgarna skall vara delaktiga i denna process på ett sådant sätt att kulturarvet bidrar till demokratiska processer och en socialt hållbar utveckling (Riksantikvarieämbetet 2004 a b). Det förändrade förhållningssättet i Agenda kulturarvs tappning som även har sin motsvarighet inom den arkeologiska teoridiskussionen i form av en orientering mot en publik arkeologi tenderar att bidra till lösandet av ett tidigare centralt problem, nämligen det förhållande att medborgarna till stora delar varit utestängda från urvalet och skapandet av sitt kulturarv då detta varit en verksamhet utförd endast av förvaltningens experter. Med den nya orienteringen skapas istället en situation där verksamheterna genom samklang och dialog med medborgarna tenderar att befinna sig i harmoni med den juridik och de styrdokument där medborgarnas centrala roll vid urval och skapande av kulturarv fastslås (för diskussion se till exempel Jameson red. 1997; Bender 1998; Skeates 2000; Karlsson & Nilsson 2001; Carver red. 2004; Gustafsson & Karlsson 2004 a c, 2006, i tryck a c; Merriman 2004; Riksantikvarieämbetet 2004a b; Högberg 2004, i tryck; Carman 2005; Alzen & Aronsson red. 2006; Hems & Blockley red. 2006; Karlsson 2006, 2008a, 2008b; Nordell 2006; Burström, Gustafsson & Karlsson 2006; Wahlgren 2006; Svanberg & Wahlgren 2007; Andersson 2008; se även Regeringens proposition 1996/1997:3). Detta är en spännande och mycket lovvärd utveckling, men trots de positiva trenderna är situationen lång ifrån oproblematisk och det saknas delvis fortfarande bra praktiska exempel på hur dialogen kan utvecklas och samarbetet gestalta sig (se dock Högberg 2004, i tryck; Synnestvedt & Persson 2007; Persson 2007; Synnestvedt 2008; Arén, Burström, Gustafsson & Karlsson 2007; Andersson red. 2008). Slutsatserna från Agenda kulturarv skall nu implementeras i kulturarvs förvaltningens olika verksamheter, och vad viktigare är, i dessa verksamheters praktik. Här ställs således traditionella värderingar och inarbetade (monologiska) arbetssätt mot nya idéer, förväntningar och krav och av olika skäl är denna omställningsprocess, och dess praktik, inte helt enkel. Situationen kompliceras också av det förhållande att Agenda Kulturarv har en bristfällig förankring inom delar av kulturarvsförvaltningen och att det på sina håll föreligger oenighet om innehåll och implementering. Den föreliggande texten skall således betraktas mot bakgrund av ovanstående resonemang och den syftar till att bidra till diskussionen rörande relationen och den kommunikativa praxisen mellan arkeologin och besökare av fasta fornlämningar. Samtidigt rör den sig bortom den högtflygande retoriken rörande denna relation och tar istället via en empirisk utgångspunkt och med hjälp av etnografiska metoder ett annorlunda grepp ett grepp som innebär att den kan nå ner till den aktuella relationens praktiska och empiriska dimensioner. Texten närmar sig således utifrån en etnografisk horisont arkeologins praktiska aktiviteter (i detta fall i form av skyltningen av en fornminnesstig, och en arkeologisk undersökning), och den materiella kultur (artefakter) som dessa aktiviteter producerar (i det här fallet bland annat informationsskyltar och en besöksbok). Texten strävar således efter att utgöra ett konkret empiriskt baserat exempel på hur relationen mellan arkeologi och besökare av fasta fornlämningar gestaltar sig. För att uppnå detta bör de arkeologiska aktiviteterna och den materiella kultur och de sociala relationer de producerar dessutom analyseras och studeras, inte med arkeologiska ögon utan istället med etnografiska. Detta angreppsätt kräver kanske en kortare presentation då det, än så länge, torde vara förhållandevis obekant inom den svenska arkeologin.

35 In Situ Paret Klepeks fråga 33 Inom den internationella arkeologin har under de senaste tio till femton åren ett etnografiskt angreppssätt kommit att växa fram och komma till användning när det gäller att belysa och reflektera kring den egna arkeologiska verksamhetens olika aktiviteter, dess kunskapsproduktion och dess materiella kultur. Med andra ord är det fråga om en form av inverterad etnoarkeologi som fokuserar den egna arkeologin vilken betraktas som ett kulturellt och praktiskt eller materiellt fenomen. Det handlar här inte på något sätt om någon enhetlig skolbildning utan snarast om olika etnografiskt orienterade angreppssätt som växt fram spontant och oberoende av varandra. Termen ethnography of archaeology samlar i detta sammanhang således en rad skilda perspektiv, metoder och angreppssätt vilka förenas av synen på arkeologin som en samtida kulturell verksamhet. Den materiella kulturen är central men det handlar primärt om vår egen arkeologiskt definierade materiella kultur och inte om forntida kulturers lämningar. Styrkan med ett sådant angreppssätt är bland annat att det har potentialen att synliggöra det självklara i våra arkeologiska praktiker och göra det möjligt att reflektera runt dessa på ett konstruktivt sätt. Således kan ett sådant angreppssätt som befinner sig i det kreativa gränslandet mellan arkeologi, antropologi och sociologi bidra till att fördjupa vår förståelse av vår egen verksamhet och dess plats i en specifik socio-politisk kontext (för relaterade diskussioner se till exempel Wall 1968, 1989; Olsen 1993; Gero 1994, 1996; Shankland 1997; Pramli 1999; Goodwin 2000; Yarrow 2000; Holtorf 2002, 2005; Edgeworth 1991, 2003, 2006; Jones 2005, 2006; Carver 2004; Gustafsson & Karlsson 2004 c, 2006 i tryck). Inom ramarna för detta etnografiska anslag har man bland annat på sina håll analyserat den information som arkeologin bibringar besökare av fasta fornlämningar och miljöer i form av informationsskyltar (se till exempel Gustafsson & Karlsson: 2004 c, 2006, 2007, i tryck a c), man har vidare med hjälp av enkäter, intervjuer och deltagande observation studerat hur besökare av fasta fornlämningar och miljöer upplever dessa, hur de rör sig i landskapet i relation till fornlämningar etcetera (se till exempel Jones 2005, 2006; Pramli 1999; Karlsson 2008; Andersson & Persson 2007). I Sverige tillhör denna typ av studier dock ännu undantagen. Detta är synd då ett etnografiskt anslag riktat mot relationen mellan arkeologi och besökare/medborgare på ett flertal plan kan berika vår förståelse av denna relation. Nedan kommer således i linje med ovan anförda resonemang en etnografiskt orienterad fallstudie bestående av tre sammanflätade delar som berör den praktiska och kommunikativa relationen mellan arkeologin och besökarna vid Vallhagar, Gotland att presenteras. Denna fallstudie består av diskussioner av: den fornminnesstig och de informationsskyltar som utgör den kommunikativa grunden för relationen vid Vallhagar. innehållet i den besöksbok som finns utlagd vid Vallhagar. mötet mellan besökare och den arkeologiska utgrävning som genomfördes vid Vallhagar i juli till augusti Vallhagar är beläget i Fröjels socken på Gotland och platsen med sina lämningar bland annat 24 husgrunder med tillhörande hägnader, fägator och gravfält från folkvandringstid är välkänd inom den bebyggelsearkeologiska forskningen. Platsen är även känd för den undersökning som genomfördes åren i samarbete mellan arkeologer från de Skandinaviska länderna (Stenberger 1955 a b). Läsaren kanske ställer sig frågan varför just Vallhagar kommit att utgöra textens fallstudie, är det bara där som den aktuella relationen kan studeras? Sannerligen inte, den aktuella relationen kan iakttagas och studeras på samma sätt på en rad olika platser och valet av Vallhagar kan snarast tillskrivas en rad specifika omständigheter. Det skall därför redan från början kraftigt understrykas att den kritik som presenteras i denna text utifrån det specifika exemplet Vallhagar kan appliceras på ett antal olika platser runt om i landet. Samtidigt slumpade det sig så att Vallhagar har informationsskyltar från 1987 (den generella informationsskylten) och från mitten av 1990-talet (skyltarna vid de fem stationerna), det finns en intakt besöksbok på platsen, och att en arkeologisk undersökning genomfördes under sommaren Dessa faktorer gjorde sammantaget Vallhagar till ett utmärkt objekt för den aktuella fallstudien.

36 34 Paret Klepeks fråga In Situ Monologens Vallhagar fornminnesstig, informationsskyltar och besökare Initialt kan konstateras att i många fall är den arkeologiska informationsskyltens, alternativt skyltarnas, text den enda vägledning en besökare av en fast fornlämning eller fornlämningsmiljö möter. Det är därför viktigt att betänka att det således är innehållet i informationsskyltarnas text som bidrar till den centrala grunden till människors upp levelse och erfarande av en viss fornlämning eller fornlämningsmiljö. Man kan driva det hela ännu längre och påstå att informationsskyltarnas texter för många människor är den första och ibland enda information man får om förhistorien (Räf 1995:27). Bruket av informationsskyltar i anslutning till fasta fornlämningar har kommit att få ett exempellöst genomslag i den antikvariska världen. Genomslaget är så kraftigt, omfattande och totalt att skyltarnas metodologiska och pedagogiska för- och nackdelar inte tycks diskuteras i dagsläget. Diskussioner om de antikvariska skyltarnas textmässiga innehåll och tekniska utformning förekommer (se till exempel Bergdahl Bulukin 1984; Dunér et al. 1996; af Geijerstam 1998:97 100), men frågan om huruvida skyltarna överhuvud taget är ett lyckat metodologiskt grepp tycks med få undantag inte diskuteras (se dock Sörenson 1989; af Geijerstam 1998; Gustafsson & Karlsson 2004 a c, 2006, i tryck, som tangerar denna diskussion). Detta förhållande har bland annat lett till en situation där frågan om vilken kunskapsteoretisk syn som ligger bakom metoden och frågan om dess historik inom den svenska kulturarvsförvaltningen kategoriskt negligerats. Inte heller har det genomförts något större antal studier rörande vem eller vilka som tar del av skyltarnas innehåll eller vem som besöker de fasta fornlämningarna? Detta kan sägas vara ytterst märkligt då informationsskylten använts som metod inom fornminnesvården åtminstone sedan 1920-talet. Således används metoden och dess innehåll till viss del helt i blindo (se Gustafsson & Karlsson 2004a b för en mer omfattande diskussion av de arkeologiska informationsskyltarna och deras historik). Låt oss nu studera skyltarna och stigen vid Vallhagar. Figur 1. Vallhagar I. Foto: Alexander Andreeff. I dagsläget finns en fornminnesstig med tillhörande informationsskyltar vid Vallhagar. Stigen leder besökaren runt området medurs på en cirka meter lång vandring där han/hon passerar ett antal av de 24 husgrunder som undersöktes på 1940-talet. Stigen innehåller sex informationsskyltar. En generell skylt i anslutning till stigens startpunkt (uppsatt 1987) och fem stycken specifika skyltar placerade vid olika husgrunder och gravar (uppsatta i mitten av 1990-talet) vilka är numrerade från Station 1 till Station 5. Den generella informationsskylten är av översiktskaraktär och innehåller bland annat en enklare karta över området med fornminnesstigen markerad. Skylten återfinns där besökaren via forcerandet av det fårstängsel som kringgärdar hela området från parkeringen kommer in i området. Denna informationsskylt har en allmänt hållen karaktär och den arkeologiska informationsskyltens heliga treenighet är central, med andra ord koncentrationen på hårdfakta, kronologi och eventuella fynd (för resonemang se Gustafsson & Karlsson 2004 a b). Det finns inte heller några tveksamheter rörande förhistorien utan skyltens text har en säker ton där det inte tycks finnas några frågetecken rörande tolkningen av den aktuella platsen. Bland annat heter det att: Under järnåldern, från ca. 200 f.kr. 550 e.kr. har människor bott här i Vallhagar. Husgrunderna undersöktes arkeologiskt Av den äldsta bosättningen har man bara hittat härdgropar och avfallshö-

37 In Situ Paret Klepeks fråga 35 gar i områdets västra del. Från ca. Kr.f. låg här en by på 5 eller 6 gårdar med 3 5 hus på varje gård. /.../ Husen var byggda på kraftiga stengrunder. Taken täcktes av torv eller ag ett halvgräs som växer i myrar. Taket stöttades inne i husen av två rader stolpar från jordgolvet. /.../ Folket i byn levde främst av jordbruk och boskapsskötsel. Man hade får, getter, svin, kor, hästar och katter. Vid gårdarna låg små åkrar. Från sjön eller myren fick man fisk och i skogen jagade man och plockade bär. Denna säkerhet i tilltalet antyder att det inte finns något större utrymme till tveksamheter utan de presenterade tolkningarna framstår som de enda tänkbara. Även texterna till skyltarna vid de fem stationerna är förhållandevis allmänt hållna och de har i grunden en basfunktionalistisk orientering. På samma sätt som med den generella skylten andas dessa säkerhet men det skall noteras att de specifika skyltarna har en något mjukare tilltalston. Exempelvis heter det på skylten från Station 3: Inne i husen fann man vardagsföremål /.../ många föremål var av järn, mest var det redskap, men också pil- och spjutspetsar. Kanske har de själva smitt järnet i byn. Inga direkta spår av inredning har påträffats, men man kan tänka sig att det längs insidan fanns bänkar eller britsar, kanske kistor, lösa bord och pallar. Trots den mjukare tilltalstonen och de små öppningar till tveksamheter som finns i de specifika skyltarna är dessa både utseendemässigt och innehållsligt lika de blå faktaorienterade klassiker som framställdes av Riksantikvarieämbetets Fornvårdsenhet under 1970 och 1980-talen. Skyltar som med den heliga treenigheten placerad i högsätet utgjorde grunden för den centraliserade riksskyltning av fornlämningar som RAÄ i samarbete med STF och Trafiksäkerhetsverket beslutade om år Denna likhet är märkligt med tanke på de aktuella skyltarnas sena produktionsår (mitten av 1990-talet). Figur 2. Vallhagar II. Foto: Alexander Andreeff. På många andra håll i landet är arkeologiska informationsskyltar med samma produktionsdatum betydligt mer öppna för de fissurer och tveksamheter som är en del av den arkeologiska tolknings- och kunskapsprocessen, parallellt med att de inbjuder besökaren till egna tankar. Men så är inte fallet vid Vallhagar, utan här talar fortfarande den arkeologiska expertisen till besökarna. Det ojämlika förhållandet mellan grupperna, och den rådande kunskapssynen, förstärks också genom det förhållande att experterna är anonyma. Det är således på ett plan det moderna samhällets rationalitetstänkande och auktoritetstro som speglas i dessa skyltar. Det är dock intresssant att det finns tilltalsskillnader mellan den generella och de specifika skyltarna med avseende på språkdräkt och tilltalston. Dessa skillnader kan troligtvis förklaras av skyltarnas olika produktionsdatum där det finns en glidning mellan 1987 och mitten av 1990-talet i riktning mot en inte fullt lika självsäker tilltalston till besökarna. Skyltarna vid Vallhagar fungerar naturligtvis som ett informationsunderlag för besökarna men kanske hämmar de även besökarens tankar och funderingar då de såsom de nu är utformade ger i stort sett alla svar och fungerar som en typ av facit. Detsamma kan sägas gälla själva fornminnesstigen. Det finns förvisso inte något som begränsar besökarens rörlighet på området, men konstruktionen av en stig påverkar och styr tveklöst hur en besökare väljer att närma sig de aktuella fornlämningarna. Kanske är båda dessa metoder, informationsskyltar och fornminnesstig,

38 36 Paret Klepeks fråga In Situ begränsande för besökaren både på det tankemässiga och på det fysiska planet. Det kan invändas att det inte går att kritisera skyltarna vid Vallhagar för deras innehåll och tilltalston då de är producerade innan Agenda Kulturarv och de idéströmningar rörande öppenhet, mångtydighet och dialog som nu är aktuella. Detta är delvis riktigt men samtidigt är kritiken av vikt just på grund av att det idag på flertalet skyltade fornlämningsplatser återfinns skyltar med ett äldre innehåll och en föråldrad tilltalston. Det är dessa skyltar besökarna möter även om vi på olika sätt strävar efter att ändra vårt förhållningssätt till besökarna. Problemet med skyltarna är primärt också att dessa som metod till stora delar strider mot alla tankar på dialog och öppenhet då metodiken i sig själv är sluten i ett system som förutsätter en aktiv avsändare och en passiv mottagare. Ett system där kommunikationen mellan kulturarvsförvaltare och besökare har formen av en enkelriktad monolog vilken skapar en relation där en grupp aktiva avsändare (arkeologer) överlämnar ett visst mått av kunskap till de passiva mottagarna (besökarna). Den aktuella metodiken kan sägas vara baserad på en i grunden auktoritär kunskapssyn där det bland annat finns en strikt dikotomi mellan expert och amatör, mellan subjekt och objekt, mellan tolkare och tolkat, mellan vetenskap och samhälle och inte minst mellan det förflutna och samtiden. Kanske är informationsskylten rent av ett föråldrat medium, en metod som blivit ifrånsprungen både av den teoretiska och den tekniska utvecklingen? Hur det än förhåller sig med detta så är det uppenbart att denna metod åtminstone bör kombineras med andra metoder som ligger bättre i linje med samtidens arkeologiska resonemang. Kort sagt, vill vi ha en ökad dialog med medborgarna något som de policydokument vi har att anpassa vår verksamhet efter kräver så är knappast informationsskylten och dess text det kraftfullaste mediet. Visserligen är skylttexten liksom alla texter ett öppet och levande dokument som kan tolkas på många olika sätt beroende på vem som läser detsamma och när, men detta räcker knappast. Det räcker definitivt inte om ambitionen är att förändra relationen mellan arkeologin/kulturarvsförvaltningen och medborgarna från monolog till dialog om ambitionen är att den enda rösten skall ersättas av en mångfald av röster med skilda uttal. Den indirekta dialogens Vallhagar besöksbok och besökare Besöksböcker i anslutning till fasta fornlämningar och/ eller fornlämningsmiljöer är ett fenomen som idag förekommer på ett antal fornlämningsplatser i landet. Man kan ställa sig frågan: varför? Är de bara en traditionellt förankrad reflektion av de besöksböcker som i många fall sedan länge återfinns i till exempel kyrkor. Den bakomliggande tanken med dessa besöksböcker både i kyrkor och vid fornlämningar tycks vara att besökaren skall skriva ner sina reflektioner och funderingar och att besöksboken således skall kunna användas som ett metodologiskt redskap för kommunikationen mellan förvaltare och besökare. Metoden innehåller således ett moment av kommunikativ möjlighet en möjlighet som dock regelmässigt tycks negligeras. Samlas den besökarnas återkoppling som återfinns i böckerna någonsin in av de arkeologiska myndigheterna, används den statistik som kan destilleras fram ur böckerna till någonting väsentligt, eller är de besöksböcker som återfinns i anslutning till fasta fornlämningar bara en tom retorisk gest en gest utan innehållslig substans? Dessvärre tycks det som om det är den senare slutsatsen som skall dras, inte minst då antalet publicerade studier av besöksböcker hur många besökare som skriver i dem, vad de skriver, var de kommer ifrån, hur de upplevt sitt besök etcetera är minimalt (se till exempel Karlsson 2008, för undantag). Låt oss nu rikta intresset mot Vallhagars besöksbok. Den besöksbok som vid min studie återfanns vid Vallhagar spände primärt och i kronologiskt ordnad form över perioden juli 1998 till september 2000, således cirka två år och två månader. Det var uppenbart av bokens innehåll att den inte ersatts av en ny bok i september 2000 utan att besökare efter detta datum då boken blivit fullskriven helt enkelt skrivit in sina namn, datum för besöket och sina reflektioner där det funnits ledig plats i boken. Exempelvis i marginaler och mellan andra kronologiskt ordnade anteckningar etcetera. Således kan boken

39 In Situ Paret Klepeks fråga 37 sägas spänna över perioden även efter september 2000, men det skall noteras att det är perioden juli 1998 september 2000 som har en kronologisk ordning på notiserna, och att det hela efter september 2000 kollapsat i form av kant- och marginalanteckningar. Något ironiskt kan det konstateras att detta förhållande tveklöst säger en hel del om hur värdefull besökarnas feedback betraktas av de ansvariga arkeologerna/antikvarierna då man inte ersatt och analyserat innehållet i den fullskrivna besöksboken. Innehållsmässigt består boken av en rad anteckningar primärt i form av namnteckningar med datum för besöket och den besökandes geografiska hemvist. Det största antalet besökare har nöjt sig med att skriva ner denna lexigrafiska information, medan ett mindre antal har Land Total Sverige Tyskland Danmark Norge Belgien England Holland Finland Italien Schweiz USA Österrike Frankrike Australien Estland Polen Spanien Japan Lettand Ungern Island Kina Tabell 1. Antalet besökare/nationaliteter vid Vallhagar (Besöksbok). utvecklat sina reflektioner runt platsen. Denna utveckling spänner över allt från underbar plats till reflektioner runt livet på platsen under förhistorien. Naturligtvis finns också en del tonårsidoler och politiskt kända personer antecknade för att ha besökt platsen, såsom till exempel David Beckham, Rolling Stones och Usama bin Laden. I sammanhanget kan det vara intressant att plocka fram lite statistisk information ur besöksboken rörande antalet besökare och den geografiska hemvisten hos dem som besökt platsen och som skrivit i boken under perioden juli 1998 till september Detta kan ge en fingervisning om en typ av information som till stora delar är okänd för de ansvariga arkeologerna nämligen vem som besöker platsen och läser informationsskyltarna. Det skall noteras att samtliga besökare naturligtvis inte skrivit i boken och att det är omöjligt att uttala sig om hur många besökare som gjort detta procentuellt. Det skall också noteras att endast seriösa notiser tagits med i nedanstående tabell, Beckham, Stones, Usama med flera är således utelämnade. Nåväl, hur ser besöksantalet och den geografiska hemvisten ut för åren 1998, 1999 och 2000? Ovanstående tabell (1) visar att 22 nationer är representerade i besöksboken och att besökare antecknat i densamma under den aktuella perioden (en median på 472 antecknande besökare årligen). Vad gäller besökarnas geografiska hemvist bjuder diagrammet knappast på några större sensationer. Föga överraskande dominerar besökare från Sverige, följda av besökare från Tyskland, under samtliga tre år, samtidigt som de övriga nordiska länderna är väl företrädda. Besökare från Sverige och Tyskland är således de dominerande besöksgrupperna på Vallhagar då de tillsammans står för 74 procent respektive 13 procent (87 procent totalt) av det totala antalet besökare under de tre åren. Det kan också konstateras att 9 nationer av de 22 finns företrädda samtliga tre år (Sverige, Tyskland, Danmark, Norge, Belgien, England, Holland, USA och Frankrike). Tendenser i materialet är att den nationella spridningen ökar över åren; År nationer, år nationer, och år nationer. Detta samtidigt som det finns en mindre tendens där de skandinaviska (utom Sverige) besökarna tycks öka på bekostnad av de svenska och tyska besökarna över de tre åren.

40 38 Paret Klepeks fråga In Situ Som sagt, inga sensationer, men ett innehållsligt och statistiskt material att luta sig mot och arbeta vidare med ett material att ta hänsyn till vid planeringen av iscensättningen av skyltar och fornminnesstig. Exempelvis ger besöksboken ett skissartat svar rörande vem som faktiskt besöker den aktuella platsen en uppgift som de ansvariga i dagsläget som sagt inte tycks ha någon större aning om. Det aktuella materialet hade naturligtvis blivit än värdefullare och intressantare om det funnits en längre kronologisk kontinuitet i detsamma. Som det nu är fyller den aktuella besöksboken vid Vallhagar i sin ensamhet kanske ingen större funktion. För att citera paret Klepek från Vikbolandet: Fullskrivet överallt. 21/8-01 var vi här. Maud o. Gerhard Klepek från Vikbolandet i Sverige. Vad blir följden av att skriva i denna bok? (Besöksbok Vallhagar) Kanske är svaret på paret Klepeks fråga dessvärre att det inte blir några följder alls av att skriva i den aktuella besöksboken. Detta då den arkeologiska administrationen valt att negligera den kommunikativa möjligheten till dialog som är en del av besöksbokens metodologiska dimension. På ett generellt plan kan också konstateras att besöksboken troligtvis spelat ut sin metodologiska roll och att den idag utgör en tom retorisk gest, åtminstone så länge som de ansvariga inom kulturarvsförvaltningen inte använder sig av de möjligheter som finns med denna indirekta dialog. Samtidigt pekar besöksboken i en kommunikativ, dialogisk, riktning som skulle kunna utvecklas i form av enkäter, intervjuer etcetera riktade mot besökare. Varför är ni här, vad upplever ni, och varför etcetera? Dialogens Vallhagar arkeologisk utgrävning och besökare Om informationsskyltarna är monologiska och besöksboken innehåller en möjlighet till en indirekt dialog, så innehåller den arkeologiska undersökningssituationen definitivt en möjlighet till en direkt dialog. Här har besökaren möjlighet att ställa frågor till och samtala direkt med arkeologerna. Detta är dock en möjlighet som ofta åsidosätts som en konsekvens av att det förekommer att vissa arkeologer känner att de blir störda i sitt professionella yrkesutövande av besökarna. Här föreligger således en situation där den kommunikativa möjligheten till dialog i många, men långt ifrån samtliga fall negligeras. På sina håll satsas på ordentliga guidningar i anslutning till grävningsplatsen, tid läggs på att tillgodose besökarnas behov av information och vilja att veta, men på andra åsidosätts denna kommunikativa potential. På ett generellt plan kan således hävdas att arkeologin inte till fullo utnyttjar den möjlighet som föreligger till dialog i den arkeologiska undersökningssituationen. Både i Sverige och på det internationella planet har studier genomförts av de sociala dimensioner och relationer som uppstår och verkar vid en arkeologisk fältundersökning (se till exempel Wall 1968; Edgeworth 1991, 2003, Olsen 1993; Holtorf 2005), men få eller inga studier har hittills genomförts i Sverige som försökt utröna hur besökarna vid en arkeologisk undersökning upplever densamma, och inga studier tycks ha genomförts vad gäller besökarnas vilja att närma sig arkeologerna i en utgrävningssituation. I samband med den arkeologiska undersökning som genomfördes i anslutning till Hus 7 vid Vallhagar under perioden juli-augusti 2003 som ett led i Marie Svedins pågående avhandlingsarbete vid Institutionen för arkeologi vid Göteborgs universitet så genomfördes samtidigt under de tio dagarna 26 27/7, 29-31/7, 2 6/8 en mindre undersökning av besökarnas vilja att närma sig arkeologerna i den pågående utgrävningssituationen. Då den undersökta ytan befann sig i direkt närhet till den tidigare omnämnda fornminnesstigen så kunde ingen besökare som gick densamma undvika att uppfatta att det pågick en arkeologisk undersökning. Besökarna fick själv välja om de ville ta kontakt eller inte, det var med andra ord ingen som inbjöd dem att komma och titta på grävningen om de verkade ointresserade av att ta kontakt. I detta sammanhang är det intressant att konstatera att samtliga besökare (121 stycken) gick fornminnesstigen i den riktning (medsols) som anvisas på den generella informationsskylten vid stigens början. Då grävningsytan

41 In Situ Paret Klepeks fråga 39 Besök Man Kvinna Barn Kontakt Ej kontakt Totalt Man Kvinna Barn Man Kvinna Barn Lö 26/ /5 Sö 27/ /7 Ti 29/ /8 Ons 30/ /3 To 31/ /7 Lö 2/ /13 Sö 3/ /2 Må 4/ /3 Ti 5/ /4 Ons 6/ / /54 Tabell 2. Besökare och deras relation till grävningen. dessutom var belägen på ett sådant sätt att den var synlig från i stort sett hela fornminnesstigen så kan ingen besökare ha missat densamma. Frågan är då huruvida besökarna var angelägna om att komma fram och se vad som pågick? Låt oss försöka att besvara denna fråga genom att studera följande enkla tabell och de diagram som kan destilleras fram ur den. Av ovanstående tabell (2), och av diagram 1 nedan, framkommer bland annat tydligt att det totala antalet besökare under de tio dagarna i semestertider var 121 stycken (54 män, 51 kvinnor och 16 barn) och att dessa ur en könsmässig aspekt var förhållandevis jämnt fördelade mellan kvinnor och män. Av tabellen och av diagram 2 nedan, framkommer också att antalet besökare under de tio dagarna varierade kraftigt (regniga dagar = fler besökare). Vidare framkommer att: ungefär hälften av besökarna valde att ta kontakt medan den andra hälften valde att inte göra det (totalt 67 kontakt 54 ej kontakt av totalt 121), fler kvinnor än män valde att ta kontakt (28 kvinnor av män av 54), barnen var de som oftast tog kontakt (12 kontakt 4 ej kontakt av totalt 16). Den procentuella fördelningen av dessa förhållanden framgår av diagram 3, nedan. I vissa fall var det dessutom mycket tydligt att männen var mer avvaktande till att ta kontakt då de stannade på fornminnesstigen medan de kvinnor de var i sällskap med gick fram till grävningsytan. Diagram 1. Könsmässig fördelning av besökare. Diagram 2. Antalet besökare undersökningsdagar.

42 40 Paret Klepeks fråga In Situ att ta med ålder och nationalitet som variabler i studien, samt genom att genomföra intervjuer med och dela ut enkäter till besökarna etcetera. Oaktat detta förhållande kan konstateras att inom ramarna för den aktuella arkeologiska undersökningen erbjöds möjligheten till en öppen och levande dialog mellan arkeologer och besökare och att ett antal besökare tog denna möjlighet en möjlighet som dessvärre inte alltid står till buds. Diagram 3. Procentuell fördelning av kontakt ej kontakt, samt procentuell fördelning av kontakt ej kontakt i de olika kategorierna. Utifrån denna enkla studie kan således konstateras att mer än hälften av de besökare ( 55 procent ) som gick runt Vallhagars fornminnesstig valde att ta kontakt med de personer som deltog i den pågående arkeologiska undersökningen. Vad säger nu detta förhållande? På ett generellt plan kan detta tyckas vara en låg siffra mot bakgrund av att Vallhagar är beläget cirka fem kilometer från närmaste stora väg. Det handlar således inte om en drive-in fornlämning utan istället om en plats som man får bemöda sig om att komma till ett bemödande som troligtvis bottnar i ett specifikt intresse för förhistorien och kanske även för den specifika platsen. Detta intresse var också något som framkom tydligt av samtalen med de besökare som valde att ta kontakt. Mot denna bakgrund kan det synas märkligt att bara cirka 55 procent av de som bemödat sig om att komma till Vallhagar valde att ta kontakt. Finns det en rädsla för att störa arkeologer i arbete, och i så fall varför? Samtidigt går det att vända på resonemanget och konstatera att det är intressant att såpass många som cirka 55 procent av besökarna tog kontakt med den pågående undersökningen. Finns det ett uppdämt intresse hos människor att se hur arkeologin arbetar praktiskt, och om detta är fallet hur skall detta intresse tillmötesgås? Det är också intressant att konstatera att det är betydligt fler kvinnor (55 procent) än män (40 procent) som tar kontakt samt att barnen är de som oftast tar kontakt (75 procent). Hur skall dessa siffror förklaras? Helt klart är att de inte besvaras av den aktuella studien och det kan konstateras att denna hade kunnat göras mer djuplodande genom Avslutning Som arkeologer är vi i flertalet fall inte vana vid att närma oss vår egen verksamhet från en etnografisk horisont. Det intressanta är dock att om vi tar detta steg och betraktar vår arkeologiska verksamhet som en specifik kultur fixerad i en specifik historisk, ideologisk och socio-politisk kontext så kommer vi att finna att ett etnografiskt angreppssätt kan lära oss mycket om vår verksamhet, om oss själva, och om vår relation till dåtid och samtid. Genom att anlägga detta etnografiska perspektiv har det i den aktuella texten exempelvis varit möjligt att diskutera relationen mellan arkeologi och besökare vid Vallhagar i en ljussättning där arkeologin betraktas som en samtida kulturell verksamhet en verksamhet som äger rum i materiella och sociala kontexter. Detta genom att fokusera på arkeologins konkreta praktiska/empiriska aktiviteter (i detta fall i form av skyltningen av en fornminnesstig, och en arkeologisk undersökning), och den materiella kultur (artefakter) som dessa aktiviteter producerar (i det här fallet bland annat informationsskyltar och en besöksbok). De slutsatser som kan dras av textens resonemang rörande arkeologins relation till besökarna vid Vallhagar når således inga retoriska abstraktioner utan är istället baserade i konkreta praktiska iakttagelser. Utifrån dessa kan exempelvis konstateras att anläggandet av en fornminnesstig och utplacerandet av informationsskyltar i anslutning till densamma vid Vallhagar ur en metodologisk aspekt kanske fungerar hämmande och begränsande för besökarens tankemässiga och fysiska rörlighet. Kanske bör dessa metoder som i grunden baseras på en strikt monologisk dikotomi mellan arkeologer och besökare betraktas som en föråldrad tradition vad gäller relationen mellan

43 In Situ Paret Klepeks fråga 41 arkeologi och besökare. Även om detta inte är fallet bör informationsskyltarna åtminstone kompletteras med metodologiska lösningar och innehållsliga resonemang som befinner sig i bättre samklang med samtidens arkeologiska resonemang och med de policydokument som styr den arkeologiska verksamheten. Vad gäller Vallhagars besöksbok kan konstateras att den arkeologiska/antikvariska verksamheten valt att negligera både innehållet, de statistiska möjligheterna, samt den kommunikativa möjligheten till indirekt dialog som är delar av besöksbokens metodologiska dimensioner. På ett generellt plan kan därför hävdas att besöksboken som metod troligtvis spelat ut sin roll och att den idag utgör en helt tom retorisk gest en gest som vi kanske inte ens vet varför vi utför. Åtminstone är detta fallet så länge som de ansvariga inte använder sig av de möjligheter (till indirekt kommunikation, och till utveckling och förnyelse mot bakgrund av den feedback som står att finna i boken) som finns inbyggda i densamma. När det kommer till relationen mellan arkeologer och Figur 3. Vallhagar III. Foto: Alexander Andreeff. besökare vid den arkeologiska undersökningssituationen vid Vallhagar kan sägas att det är intressant att se att cirka 55 procent av de besökande valde att ta kontakt och att kontaktfrekvensen skiljer sig åt mellan kvinnor, män och barn. Orsakerna till detta statistiska utfall kan diskuteras och kontaktfrekvensen kan ur olika perspektiv rädsla för att störa, alternativt ta chansen till dialog betraktas antingen som hög eller låg. Naturligtvis hade den aktuella fallstudien och således också de etnografiska metoderna kunnat utvecklas och fördjupats ytterligare i alla sina delar, men även i denna enkla form leder den aktuella fallstudien således till vissa tänkvärda slutsatser. Inte minst visar den möjligheten och kanske även den framtida nödvändigheten av denna typ av studier. Det torde vara ställt bortom allt tvivel att medvetenhet och diskussion av de kulturella processer som påverkar arkeologin och dess förhållningssätt till det förflutna och dess lämningar, samt till medborgarna och deras relation till det förflutna och kulturarvet kommer att bli alltmer nödvändigt i framtiden. Kanske skall den expertroll som arkeologin i dagsläget har över det förflutna överges till förmån för olika praktiker som istället för att styra och i vissa fall negligera medborgarnas intressen uppmuntrar dem till kritiska reflektioner. Reflektioner som arkeologin är beredd att möta i en öppen och demokratisk dialog i linje med Agenda kulturarvs intentioner. Slutligen kan sägas att det kan tyckas som om denna text skruvat problemet med den kommunikativa relationen mellan arkeologin och medborgarna alltför hårt då det samtidigt framgått ovan att det på olika ställen finns en omfattande medvetenhet om problematiken. Det tycks dock dessvärre trots diverse samtida satsningar och positiva utvecklingstrender som om det finns verksamma arkeologer som inte betraktar dessa frågor, och diskussionerna om desamma, som relevanta och viktiga. Medvetenheten finns således, men inte alltid viljan att omsätta denna i praktisk handling. Även i de fall där frågorna betraktas som relevanta och viktiga så kan det vara förenat med stora svårigheter av olika karaktär att omsätta dem i praxis. Det handlar om att förändra traditionstyngda strukturer och arbetssätt, och kanske även om en förändring av den egna yrkesrollen. Det finns således starka skäl för att

44 42 Paret Klepeks fråga In Situ hålla diskussionen rörande relationen och dialogen mellan arkeologin och medborgarna vid liv, och att orientera denna i riktning mot praktiska konsekvenser. Konsekvenser som innebär att medborgarna ges möjlighet att bidra till formandet och iscensättandet av vårt gemensamma kulturarv. Detta är viktigt inte minst då historien visar oss att skapandet av individuell och samhällelig kollektiv identitet är en fråga som är alltför viktig för att lämnas i händerna på ett fåtal.

45 In Situ Paret Klepeks fråga 43 Tack I detta sammanhang tackas Anna-Carin Andersson, Anders Gustafsson och Marie Svedin som bidragit med konstruktiva kommentarer till den aktuella texten. Tack även till Marie för att hon lät mig delta vid undersökningen utanför Hus 7 vid Vallhagar och genomföra den aktuella studien av besökarnas relation till den pågående undersökningen. Vidare tackas Adam, Anna-Carin och Oskar Andersson, Marie och Olga Svedin, samt Ulf Fransson för att de på olika sätt i fält bidrog till att studien kunde genomföras. Tack även till Alexander Andreeff för hjälp med bildkomplettering.

46 44 Paret Klepeks fråga In Situ Referenser Alzén, A. & Aronsson, P. (red.) Demokratiskt kulturarv? Nationella institutioner, universilla värden, lokala praktiker. Norrköping, Tema Kultur och samhälle, Linköpings universitet. Anderson, B Den föreställda gemenskapen. Daidalos, Göteborg. Andersson, B. (red.) Snarsmon. Resandebyn där vägar möts. Bohusläns museum, Uddevalla. Andersson, L. & Persson, M Kulturarvet och besökaren. En publikundersökning på Blomsholm. Fynd s Arén, L., Burström, M., Gustafsson, A. & Karlsson, H Bäckebobomben. Minnen av Hitlers raket. Arén Kulturkonsult, Bäckebo. Atkinson J.A., Banks, I. & O Sullivan, J. (red.) Nationalism and Archaeology. Cruithne Press, Glasgow. Bender, B Stonehenge. Making space. Berg, Oxford. Bergdahl Bulukin, E a. Fornvård i Göteborgs och Bohus län: Infor ma tion från länsstyrelsen Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Burström, M., Gustafsson, A. & Karlsson, H The Air Torpedo of Bäckebo. Local Incident and World History. Current Swedish Archaeology Vol 14. s Carman, J Against Cultural Property. Archaeology, heritage and ownership. Duckworth, London. Carver, G. (red.) Digging in the dirt. Excavation in a new millennium. Hedges, Oxford. Dunér, M., Rosander, E. & Tulin, O Skyltar för svenska kulturmiljöer. Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Edgeworth, M The Act of Discovery: an Ethnography of the Subject: Object Relation in Archaeological Practice. Diss. Durham, University of Durham (Opublicerat). Edgeworth, M Acts of Discovery: an Ethnography of Archaeological Practice. BAR. Edge worth, M. (red.) Ethnographies of Archaeological Practice. Cultural Encounters, material transformations. Altamira Press, Lanham. Geijerstam, J. af Miljön som minne. Att göra historien levande i kulturlandskapet. Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Gero, J Gender division of labour in the construction of archaeological knowledge in the United States. I: Bond, G. & Gilliam, A. (red.). Social construction of the past: representation as power. Routledge, London. Gero, J Archaeological practice and gendered encounters with field data. I: Gero, J. & Conkey, M. (red.). Engendering archaeology: women and prehistory. University of Pennsylvania Press, Philadelphia. s Goodwin, C Action and embodiment within situated human interaction. Journal of Pragmatics 32. s Gustafsson, A. & Karlsson, H. 2004a. Plats på scen. Kring presentation och förmedling av fasta fornlämningar i Bohuslän genom tiderna. Bohusläns museum/riksantikvarieämbetet, Uddevalla. Gustafsson, A. & Karlsson, H. 2004b. Kulturarv som samhällsdialog. Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Gustafsson, A. & Karlsson, H c. Solid As a Rock? An Ethnographical Study of the Management of Rock Carvings. Current Swedish Archaeology Vol s Gustafsson, A. & Karlsson, H Among Totem Poles and Clan Power in Tanum, Sweden. An Ethnographic Perspective on Communicative Artifacts of Heritage Management. I: Edgeworth, M. (red.). Ethnographies of Archaeological Practice. Cultural Encounters, material transformations. Altamira Press, Lanham. Gustafsson, A. & Karlsson, H Hur blir tillgängligheten tillgänglig? Några funderingar kring mötet med de många kulturerna. Fynd 2006, s Gustafsson, A. & Karlsson, H. i tryck a. Places of power. Control, public access and authenticity at Rock Carvings in Tanum, Sweden and Val Camonica, Italy. Gustafsson, A. & Karlsson, H. i tryck b. Changing of the guards. I: Carman, J., McDavid, C. & Skeates, R. (red.). The Oxford Handbook of Public Archaeology. Oxford: Oxford University Press.

47 In Situ Paret Klepeks fråga 45 Gustafsson, A. & Karlsson. H. i tryck c. Cultural heritage artefacts in the well-fare state. Material Culture. Hems, A. & Blockley, M. (red.) Heritage Interpretation. Routledge, London. Holtorf, C Notes on the life history of a pot sherd. Journal of Material Culture 7, s Holtorf, C From Stonehenge to Las Vegas. Archaeology as popular culture. Altamira Press, Lanham. Högberg, A Arkeologi för alla. Projektprogram för utåtriktad verksamhet inom Malmö Kulturmiljös uppdragsarkeologi. Malmö Kulturmiljö, Malmö. Högberg, A, i tryck. Community archaeology. En samskapandets arkeologi. Artikel i publikation om Arkeologi i förorten. Södertörns högskola. Jameson, J.H. (red.) Presenting Archaeology to the Public. Digging For Truths. Altamira Press, Walnut Creek. Jones, S They made it a living thing didn t they. The growth of things and the fossilisation of heritage. I: Layton, R, Shennan, S. & Stone, P.G. (red.). A future for archaeology: the past in the present. Left Coast Press, Walnut Creek, Calif. Jones, S That stone was born here and that s where it belongs. Hilton of Cadboll and the negotiation of identity, ownership and belonging, I: Foster, Sally M. & Cross, Morag (red.). Able minds and practised hands: Scotland s early medieval sculpture in the 21st century. Maney, Leeds. Karlsson, H Törnrosas identitetsproblem. En reflektion runt arkeologins och kulturarvsförvaltningens framtida utseende. I: Gustafsson, A. & Magnusson Staaf, B. (red.). Splittring eller mångfald. (Elektronisk) Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Karlsson, H a. Ekornavallen. Mellan mångtydighet, demokrati och etnografi. Bricoleur Press, Göteborg. Karlsson, H b. Mellan kanon dialog och fotboll. Kulturarvets demokratiska potential. I: Jönsson, L- E., Wallette, A. & Wienberg, J. (red.), Kanon och kulturarv. Historia och samtid i Danmark och Sverige. Centrum för Danmarksstudier 19, Makadam förlag, Stockholm. Karlsson, H. & Nilsson, B Arkeologins publika relation. En kritisk rannsakning. Bricoleur Press, Göteborg. Nordell, L Om arkeologisk förmedling i teori och praktik. I: Ytterberg, N. (red.). Flyktiga förbindelser. Bohusläns museum, Uddevalla. Regeringens proposition 1996/97:3. Kulturpolitik. Fritzes förlag, Stockholm. Merriman, N. (red.) Public Archaeology. Routledge, London. Olsen, B Camera archaeologica: rapport fra et feltarbeid. Tromsø museums skrifter 23, Tromsø. Persson, M Lyckans arkeologi. Utgrävningen av en dansbana. Fynd 2006, s Pramli, M.C Kulturminner i Harstad, mellom forskning, forvaltning og befolkning. Tromsø, Det samfunnvitenskapliga fakultet i Tromsø (Hovedoppgave i arkeologi). Riksantikvarieämbetet Agenda kulturarv. Slutrapport, Stockholm. Riksantikvarieämbetet Människan i centrum. Agenda kulturarvs programförklaring, Stockholm. Räf, E Varför var det så ont om folk förr? I: Andersson, E., Dahlgren, M. & Jennbert, K. (red.). Arkeologi och förmedling. University of Lund, Institute of Archaeology, report Series No. 54. Lund. Shankland, D The anthropology of an archaeological presence I Hodder, I. (red.). On the Surface. The re-opening of Catalhöyük. MacDonald Institute, Cambridge. Skeates, R Debating the Archaeological Heritage. Duckworth, London. Stenberger, M. (red.) a. Vallhagar. A Migration Period Settlement on Gotland/Sweden, Part I. Munksgaards Forlag, Köpenhamn. Stenberger, M. red b. Vallhagar. A Migration Period Settlement on Gotland/Sweden, Part II. Munksgaards Forlag, Köpenhamn. Svanberg, F. & Wahlgren, K Publik arkeologi. Nordic Academic Press, Lund.

48 46 Paret Klepeks fråga In Situ Synnestvedt, A Dom gör med hjärtat. Kulturarvspedagogikens teori och metod. Göteborg, Bricoleur Press. Synnestvedt, A. & Persson, M Mångkulturella möten kring en forntida lämning. Göteborg, Bricoleur Press. Sörenson, U Resan till sevärdheten. STF:s förlag, Stockholm. Wahlgren, K.H Memories for our future. An archaeological incavation in the Swedish suburbs. Public Archaeology Vol 5:2. s Wall, O Försök att studera samband mellan sociometriska val och interaktioner inom en arkeologisk grupp. Socialhögskolan, Umeå (C-uppsats). Wall, O The connection between sociometrical choice and interaction in an archaeological excavation. I: Christiansson, H. Knutson, K. (red.). The Bjurselet Settlement III, Vol 1. Uppsala, Societas Archaeologica Upsaliensis. Otryckta källor Yarrow, T Excavating knowledge: the relational capacities of persons and things on an archaeological dig. University of Cambridge, Department of Social Anthropology (Oupublicerad avhandling).

49 Kvinnan från Österöd ett tidigmesolitiskt skelett från Bohuslän Torbjörn Ahlström & Karl-Göran Sjögren Lunds & Göteborgs universitet Abstract In this paper we describe the find of an early Mesolithic skeleton from Österöd, Bro parish, in central Bohuslän. The skeleton was originally found in 1903 by diggers in a shell bank, but was only recovered in 1933 by Johan Alin. In 2007, 14 C analysis of a tooth produced the date 9025±65 BP uncalibrated, making the skeleton one of the oldest known from Scandinavia. Osteological determinations show that the bones are from a woman of old age, at least 60 and probably years old. Her stature can be estimated to about 170 cm. Although the bones are fragmented, all body parts are represented, and the body was most likely intact when interred. We interpret the find as a grave, possibly in a sitting position. Interestingly, the δ13c value of indicates only a moderate intake of marine protein, in spite of the location of the site in a highly marine environment. Bakgrund I denna artikel presenterar vi ett nyligen daterat skelettfynd från Österöd i Bro socken på Härnäset 1. I samband med pågående under sökningar av neolitiskt skelettmaterial från Falbygden har vi även gjort en sammanställning av vad som finns av människoben från de kringliggande urbergsområdena, detta för att få fram jämförelsematerial bland annat för analyser av strontiumisotoper. Vi har också 14 C- daterat några hittills odaterade fynd som kunde misstänkas vara från stenålder. Dateringen av skelettet från Österöd visade sig oväntat hög, 9025±65 BP okalibrerat, vilket innebär tidigmesolitisk tid. Det rör sig därmed om ett av de äldsta fynden av ett någorlunda komplett mänskligt skelett som vi känner till från nordiskt område. Fyndets historia Österödsfyndet har en ganska märklig, idag mer än hundraårig historia bakom sig. Benen omhändertogs av Johan Alin och Axel Stene år 1933, men hade påträffats redan 30 år tidigare vid skalgrustäkt. Alin överlämnade fynden till dåvarande Göteborgs Arkeologiska Museum (GAM 46274). Alins berättelse återges här i sin helhet (GAM dnr 91/33): Till Riksantikvarien, Stockholm Sommaren 1927 var jag sysselsatt med boplats- och strandlinjeundersökningar inom Bro socken i Bohuslän. Därunder erhöll jag meddelande om, att stenhuggaren Karl Ahl år 1903 intill torpet Ljungby under Österröd gård i en stor skalbank, som då exploaterades för hönsfoderframställning, hittat ett skelett av människa. Jag uppsökte Karl Ahl, som visade mig fyndplatsen samt meddelade följande: År 1903 anträffades i norra kanten av banken intill bergbranten, som avgränsar skalbanken åt norr, 0,5 m under markytan ett människoskelett i stående ställning, helt täckt av skal samt omgivet av en tunn, mörk fet rand. Så fort skelettet anträffades, nedlades det igen på sin ursprungliga plats och täcktes, meddelade Ahl.

50 48 Kvinnan från Österöd ett tidigmesolitiskt skelett från Bohuslän In Situ Vid besöket på skalbanken avvägde och fotograferade jag platsen för skelettet samt företog en besiktning av faunan i den. Vid mitt besök på platsen i år fann jag det rådligast att undersöka om skelettet fanns kvar. Jag uppsökte Karl Ahl och tillsammans med honom och folkskollärare Axel Stene, Göteborg, framgrävde jag detsamma. Det befanns nu att skalbanken på fyndplatsen 1903 utnyttjats nära nog i botten och att skelettet nedlagts icke i ursprungligt läge utan i en avharpningshög, som bildats vid hönsfodertillverkningen. Skelettets olika delar lågo ej tillsammans utan omrörda i skalmassan huller om buller. Benen hade vidare vid omrörningen sönderbrutits och skallen var söndertrampad i smulor. Vi plockade upp allt sammans med stor omsorg, varefter fyndet förpackades och sändes till Göteborgs Museum. Skalbanken, där skelettet hittades, ligger på själva fyndplatsen 54,2 m över havet. Den höjer sig uppåt några meter och fyller en sänka mellan brant stupande bergkullar, som höja sig upp till 70 á 90 m ö h. Banken utgöres övervägande av Saxicava Artica och pholedis, Mya truncata uddevallensis med inslag av Pecten islandicus, Artarte borealis m fl artiska eller boreoartiska arter. Inga värmekrävande arter anträffades. Skulle personen, som skelettet härrör från, ha drunknat på platsen och inbäddats i skalbanken, så måste detta ha skett, när havsytan här under den senglaciala landhöjningen stod i nivån m ö h. eller ännu högre, då skalbanken var under bildning. Då skelettet före undersökningen blivit helt rubbat ur sitt läge, och den omgivande skalmassan bortförd, var det omöjligt att bilda sig en uppfattning om hur det hamnat i skalbanken. Det kan hörröra från en människa, som under senglacial tid ungefär vid tiden för strandens läge i m:s nivån, då Uddevallabankarna voro under bildning,drunknat och sjunkit till botten på platsen. Det kan också härröra från en person som långt senare begravts här i banken. Den stående ställningen skelettet skall ha intagit tyder knappast på drunkning utan talar snarare för begravning i hukställning. Göteborg den 23/ Vördsamt Johan Alin De av Alin omtalade fotografierna av fyndplatsen har tyvärr inte kunnat återfinnas. I slutet av 1940-talet kom Åke Fredsjö att intressera sig för benen, sannolikt med anledning av att han då höll på att arbeta med sin avhandling kring västsvensk äldre stenålder (Fredsjö 1953). Bland annat kontaktade han, via riksantikvariens ombud Gustaf Hedlund, den då avlidne Karl Ahls mor för att försöka klara upp ett missförstånd kring fyndplatsens lokalisering. Den hade nämligen blivit förväxlad med platsen för det så kallade Stångenäskraniet någon kilometer längre norrut 2. Enligt Fredsjös utredning skulle fyndplatsen vara ca 50 m VSV om manhuset vid torpet Ljungby. Han försökte också få till stånd en antropologisk undersökning av skelettet, och kontaktade därför Carl- Herman Hjortsjö vid Anatomiska institutionen i Lund, som lovade att utföra en sådan. Benen skickades så till Lund i januari 1949, men undersökningen av dem kom aldrig till stånd utan de blev liggande i Anatomiska institutionens samlingar för att sedermera överföras till LUHM:s magasin på Gastelyckan. Fredsjö är också den ende som omtalat fyndet i skrift (Fredsjö 1953:159). I en not till sin avhandling diskuterar

51 In Situ Kvinnan från Österöd ett tidigmesolitiskt skelett från Bohuslän 49 han möjliga mesolitiska gravar från Västsverige, och han nämner där Österöd och Skibevall som möjliga exempel på begravning i sittande hocker, och jämför med fynden från Lummelunda, Barum och Uleberg. Från Göteborgs museums sida gjordes ett försök under 1980-talet att spåra benen, dock utan framgång; de räknades därför som förkomna. Dock besiktigades de av Leif Jonsson i samband med hans arbete kring Stångenäskraniet. I samband med de pågående undersökningarna av strontiumisotoper i människoben (Sjögren, Price & Ahlström 2009) uppmärksammades fynden återigen 2007 av Torbjörn Ahlström, och de har nu återlämnats till Göteborgs stadsmuseum. honom till 54,2 m ö.h. Med ledning av Alins och Fredsjös uppgifter kan fyndplatsen lokaliseras ganska noggrant (figur 1 2). Själva skalbanken är ganska omfattande och fyller en sprickdal i nordväst-sydöstlig riktning. Ortnamn som Skäldalen och Skälebacken visar också på en omfattande skalgrusförekomst. Skelettet skall ha påträffats i kanten av skalbanken, strax söder om en brant bergvägg (figur 3). I sluttningen intill och sydöst om skelettfyndet har också slagen flinta påträffats över en ganska stor yta (figur 2). Huruvida denna boplats, fornlämning 413:1 i Bro socken, kan vara samtida med skelettet kan dock inte avgöras. Fyndplatsen Fyndplatsen (fornlämning 413:2 i Bro sn) vid torpet Ljungby under Österöd, utgörs enligt Alins rapport av en senglacial skalbank, och nivån barometeravvägdes av Figur 2. Fyndplatsen samt Stångenäskraniets fyndplats, Dammen, inlagd på ekonomiska kartan från Snedskrafferade ytor markerar stenåldersboplatser. Figur 1. Karta över Bohuslän med mesolitiska och tidigneolitiska människobensfynd. Vid en jämförelse med en av Tore Påsse rekonstruerad strandlinjekurva för Bro socken visar det sig att skelettets nivå, 54 m ö.h., är cirka meter över den samtida havsnivån (figur 4). Detta bekräftar Alins antagande att skelettet inte blivit inlagrat i skalbanken utan nedgrävt i densamma. Detta stöds också av uppgiften om mörkare jord närmast benen. Den sannolikaste tolkningen är då att det rör sig om en tidigmesolitisk skelettgrav. Bristen på arte

52 50 Kvinnan från Österöd ett tidigmesolitiskt skelett från Bohuslän In Situ Figur 3. Foto från väster av fyndplatsen i maj Till höger i bilden torpet Ljungby. Till vänster syns den bergsbrant intill vilken skelettet hittades, troligen ungefär där fruktträden nu växer. Foto Torbjörn Ahlström. faktfynd behöver inte vara något avgörande motargument, då dessa mycket väl kan ha undgått att uppmärksammas vid skalgrustäkten. I figur 5 visas en rekonstruktion av landskapet kring fyndplatsen vid tiden BP okalibrerat. På samma figur visas även övriga människobensfynd från centrala Bohuslän. Det bör då noteras att endast Huseby klev är samtida med Österöd, medan övriga fyndplatser är yngre. Österöd ligger då på en liten ö i den yttre delen av skärgården. Ön är cirka 4 x 1,5 kilometer stor och har vid detta vattenstånd huvudsakligen utgjorts av kalt berg, med endast mindre sedimentfickor i sprickdalarna. Försörjningsmöjligheterna i en sådan miljö bör ha varit nästan helt beroende av havet. Detta är även något som gäller för Huseby klev, även om denna lokal är belägen på en större ö. Likartade slutsatser kan också dras vad gäller de yngre fyndplatserna för människoben; Dammen, Uleberg och Rottjärnslid. Endast Sandarnaboplatsen i Göteborg avviker här, med ett mer indraget läge i skärgården. Sett i mer detaljerad skala ligger graven i ett väl valt, skyddat läge på östra sidan av ön (figur 6). Mot norr och väster skyddas platsen av berg. Mot öst vidtar en sluttning med sandig mark ner mot den mesolitiska stranden cirka 150 meter bort. I denna sluttning ligger det eventuella boplatsområdet. Vid en havsnivå cirka 40 meter över den nuvarande bildas en skyddad vik utanför lokalen, som måste utgjort ett gott läge för en landningsplats, med tillgång till både grundvattens- och djupvattensfiske liksom till kommunikationsleder in mot fastlandet. Den smala dalgången väster om gravplatsen leder till ett motsvarande gott hamnläge på öns västra sida.

53 In Situ Kvinnan från Österöd ett tidigmesolitiskt skelett från Bohuslän 51 Figur 4. Österödsfyndet i relation till strandlinjekurvan för Bro socken enligt Påsse. Figur 6. Detaljkarta över gravens närområde vid havsnivån 40 m ö.h. Nivåkurvor med 10 meters ekvidistans. Osteologisk beskrivning Figur 5. Rekonstruktion av landskapet cirka BP okalibrerat, Strandlinje enligt Påsse. Här följer en beskrivning av de skelettelement som föreligger från Österödsfyndet. Identifierade skelettelement presenteras i tabell 1. Observera att tabelleringen av skelettelementen är något förenklad, kraniet räknas som ett element, endast första revbenet kvantifieras, och så vidare. Således kan vi förvänta oss att identifiera 161 element om skelettet varit komplett, men endast 76 (eller 47,2 %) har kunnat identifieras i Österödsfyndet. Skelettet är svårt fragmenterat och inkomplett. Benens konsistens kan beskrivas som kritig, vilket torde förklaras av den kalkrika närmiljö som skalgrusbanken erbjuder. Det bör nämnas att till fyndet hör ytterligare 268 fragment (94 av dessa från rörben) som inte låter sig entydigt identifieras till anatomiskt element. Inga dubbleringar av skelettben har dock påvisats varför vi konstaterar att det rör sig om en individ. Trots en betydande fragmentering av skelettet föreligger ben från samtliga kroppsdelar, höger som vänster, hand och fot, etcetera. Vi kan alltså sluta oss till att vi har att göra med en ursprungligen komplett individ. Avsaknaden av benelement måste skyllas på omständigheterna kring själva fyndet och dess tillvaratagande (se ovan).

54 52 Kvinnan från Österöd ett tidigmesolitiskt skelett från Bohuslän In Situ Kranium & underkäke Ärtben, h. (1) 1 Knäskål, v. (1) 1 Kranium (1) 1 Ärtben, v. (1) 1 Skenben, h. (1) 1 Underkäke (1) 1* Trapetsben, h. (1) 0 Skenben, v. (1) 1 Kotrad Trapetsben, v. (1) 0 Vadben, h. (1) 1 Första halskotan (1) 0 Trapetslikt ben, h. (1) 0 Vadben, v. (1) 0 Andra halskotan (1) 0 Trapetslikt ben, v. (1) 0 Fot Halskotor, övriga (5) 1 Huvudben, h. (1) 1 Språngben, h. (1) 1 Bröstkotor (12) 6 Huvudben, v. (1) 0 Språngben, v. (1) 1 Ländkotor (5) 3 Hakben, h. (1) 0 Hälben, h. (1) 1 Korsben (1) 1 Hakben, v. (1) 0 Hälben, v. (1) 1 Svanskotor (1) 0 Mellanhandsben I, h. (1) 1 Båtben fot, h. (1) 0 Bröstkorg (Thorax) Mellanhandsben I, v. (1) 0 Båtben fot, v. (1) 1 Första revben h. (1) 0 Mellanhandsben II, h. (1) 0 Tärningsben, h. (1) 1 Första revben v. (1) 0 Mellanhandsben II, v. (1) 0 Tärningsben, v. (1) 1 Revben, övrigt. 15 Mellanhandsben III, h. (1) 1 Inre kilformat ben, h. (1) 1 sternum, (1) 0 Mellanhandsben III, v. (1) 1 Inre kilformat ben, v. (1) 0 Övre extremitet Mellanhandsben IV, h. (1) 1 Mellersta kilformat ben, h. (1) 1 Skulderblad, h. (1) 0 Mellanhandsben IV, v. (1) 1 Mellersta kilformat ben, v. (1) 1 Skulderblad, v. (1) 1 Mellanhandsben V, h. (1) 1 Yttre kilformat ben, h. (1) 0 Nyckelben, h. (1) 1 Mellanhandsben V, v. (1) 1 Yttre kilformat ben, v. (1) 1 Nyckelben, v. (1) 1 Grundfalang hand (10) 5 Mellanfotsben I, h. (1) 1 Överarmsben, h. (1) 1 Mellanfalang hand (8) 5 Mellanfotsben I, v. (1) 1 Överarmsben, v. (1) 1 Ytterfalang hand (10) 0 Mellanfotsben II, h. (1) 1 Armbågsben, h. (1) 1 Bäckengördel Mellanfotsben II, v. (1) 0 Armbågsben, v. (1) 1 Bäcken, blygdben, h. (1) 0 Mellanfotsben III, h. (1) 1 Strålben, h. (1) 1 Bäcken, blygdben, v. (1) 1 Mellanfotsben III, v. (1) 1 Strålben, v. (1) 0 Bäcken, tarmben, h. (1) 1 Mellanfotsben IV, h. (1) 1 Hand Bäcken, tarmben, v. (1) 1 Mellanfotsben IV, V. (1) 1 Båtben hand, h. (1) 1 Bäcken, sittben, h. (1) 0 Mellanfotsben V, h. (1) 0 Båtben hand, v. (1) 0 Bäcken, sittben, h. (1) 0 Mellanfotsben V, h. (1) 1 Månben, h. (1) 0 Nedre extremitet Grundfalang fot (10) 4 Månben, v. (1) 0 Lårben, h. (1) 1 Mellanfalang fot (8) 0 Pyramidben, h. (1) 0 Lårben, v. (1) 1 Ytterfalang fot (10) 1 Pyramidben, v. (1) 0 Knäskål, h. (1) 1 SUMMA 76 KOMMENTARER: En falsk kindtand från underkäken har identifierats, själva käkbenet saknas. Tabell 1. Anatomisk representation, Österödsfyndet.

55 In Situ Kvinnan från Österöd ett tidigmesolitiskt skelett från Bohuslän 53 Könsbedömning Könsbedömning av mesolitiska skelett har ofta styrts utifrån arkeologiska iakttagelser som i strikt mening är ovidkommande, som till exempel artefakter (jfr flinteggspjutet i Barumgraven, se Hansen 1941) eller moderna förväntningar kring vilken kroppslängd mesolitiska jägar-samlare borde ha (jfr Koelbjerg i Bröste & Fischer- Møller 1943). Därför följer en grundlig redovisning av de biologiska könsindikatorerna från vilka en könsbestämning formuleras. Notabla skillnader mellan män och kvinnor föreligger i bäckenbenet, då kvinnors bäcken är avpassat för barnsbörd. Detta manifesteras i en rad karaktärer som tar fasta på storleks- och proportionsskillnader mellan könen. I tabell 2 sammanfattas resultaten från ett studium av bäckenbenet från Österödsfyndet. Karaktär Sulcus preauricularis Incisura ischiadica major Angulus subpubicus Arc compose Ventral båge Subpubisk konkavitet Skarp medial benås på ischiopubis grenen Österöd Djup, väldefinierad ( ) Mycket öppen ( ) 50 ( ) Dubbel ( ) Påvisas ( ) Påvisas ( ) Påvisas inte ( ) Tabell 2. Könsindikerande karaktärer i bäckenbenet. Av de könsindikerande karaktärer som har kunnat studeras i bäckenbenet uppvisar sex av sju entydigt kvinnliga former, endast en karaktär antyder manligt kön. De sekundära könskaraktärerna i kraniet (tabell 3) visar en dominans av kvinnliga former, men här konstateras även karaktärer som ligger mellan manliga och kvinnliga former (indifferenta), och en karaktär av manlig form. Att mesolitiska kvinnor har robusta kranier är omvittnat redan från studierna av Barumskelettet, och formerna i Österödskraniet ansluter till fyndet från Barum. Det bör påpekas att såväl Österöds- som Barumkranierna är betydligt gracilare än till exempel fyndet från Hanaskede i Västergötland (figur 7). Figur 7. Jämförelse beträffande könsdimorfismen mellan Österöd och Hanaskede, notera den kraftiga glabellaregionen samt ögonbrynsbågarna hos det manliga kraniet från Hanaskede. Karaktär Österöd Glabella Feminin ( ) Processus mastoideus Indifferent (?) Planum nuchale Feminin ( ) Arcus superciliaris Feminin ( ) Protuberantia occipitalis Hyperfeminin ( ) externa Crista supramastoidea Maskulin ( ) Margo supraorbitalis Indifferent (?) Tabell 3. Könsindikerande karaktärer i kraniet. Österödsfyndet könsbestäms som kvinna, främst på grundval av könsindikerande karaktärer i bäckenbenet. För de sekundära könsindikatorerna i kraniet är kvinnliga former i majoritet, även om robustare former kan konstateras. Ålder Som underlag för en bedömning av kvinnans ålder föreligger blygdbensfogen (symphysis pubis) och den öronformade leden (facies auricularis) från bäckenbenet (figur 8). Suchey, Wisely & Katz (1986) samt Katz & Suchey (1986) har vidareutvecklat en metod för åldersbedömning

56 54 Kvinnan från Österöd ett tidigmesolitiskt skelett från Bohuslän In Situ av blygdbensfogens yta. Denna yta omformas från ett tidigt utseende kännetecknat av en böljande struktur med åsar och räfflor (strieringar), och med en sandig textur. Sedermera utplånas åsarna samt strieringarna, och en benkant börjar bildas längs hela ytans kant. Från en sandig textur övergår ytan till att bli mera förtätad (sklerotisk). Den sista fasen i denna ytas utveckling kännetecknas av en nedbrytning, där den omgivande benkanten utplånas. Figur 8. Blygdbenet (vänster) samt öronformade leden (höger) tillhörande Österödsfyndet. Österödsfyndets symfysfog motsvarar fas VI, det vill säga symfysytan ger ett eroderat utseende allteftersom den omgivande benkanten har kommit att brytas ned. Ytans form är oregelbunden och beströdd med perforationer, såväl av mikro- som makroporotisk karaktär. I referenspopulationen motsvarar denna fas en medelålder av 60,0 år, med en spännvidd i åldrar från år. Buckberry & Chamberlain (2002) har vidareutvecklat Lovejoys et al. (1985) metod för åldersbedömning av den öronformade leden (facies auricularis). Österödsfyndet saknar transversell organisation i form av en böljande yta, vidare är benvävnaden i ledytan förtätad (sklerotiskt), uppvisar en utbredd förekomst av håligheter (såväl mikro- som makroporositet), samt nybildning av benvävnad (osteofyter) vid spetsen (apex). Det förs därför till åldersstadiet VII (Buckberry & Chamberlain 2002). I referenspopulationen motsvarar detta en medelålder av 72,25 år, med en spännvid i åldrar från år. Såväl blygdbensfogen som den öronformade leden uppvisar långt gången degeneration, vilket antyder en mycket hög ålder. Kraniets fragmentariska karaktär medger inte en uttömmande studie av sammanväxningen av skallsömmarna (suturerna). På insidan är såväl kron- som lambdasömmen helt förslutna och kan svårligen lokaliseras, på utsidan av kraniet kan dock lambdasömmen konstateras, liksom delar av kronsömmen. Sutursammanväxningen är inte fullständig. Allt för få tänder kvarstår för att det skulle vara meningsfullt att försöka rekonstruera hennes tandslitage. Det bör även påpekas att tandslitaget är kulturellt betingat. Resultaten ovan bygger på en jämförelse mellan Österödsfyndet och den statistik som de ovan refererade metodarbetena presenterat. Emellertid bör man ha i åtanke att referenspopulationerna, det vill säga de populationer där sambandet mellan skelettförändringar och dödsålder är känt, knappast motsvarar en naturlig dödlighet. Beträffande studien av symfysfogen ovan baserades den på obduktionsdata från Kalifornien, och eftersom yngre individer obduceras i en större omfattning än äldre, får vi en skevhet i åldersfördelningen som inte motsvarar en naturlig dödlighet. Kompenserar vi inte för detta tar vi med oss skevheten in i den arkeologiska analysen, och vi får en oproportionerligt hög andel unga individer. För att slutgiltigt åldersbedöma Österödsfyndet måste vi eliminera dessa skevheter (bias) som finns inbyggda i referenspopulationerna. I linje med det så kallade Rostockmanifestet används en bayesisk estimering för att fastställa hennes dödsålder (Hoppa & Vaupel 2002, Chamberlain 2000). Vi gör detta genom att använda mortalitetsdata från Lappland över nomadiserande samer nedtecknade i kyrkobokföringen under perioden 1790 till 1890 (Wahlund 1932), och låter dessa data avspegla en naturlig dödlighet (figur 9). Dödsrisken (h) var betydande för barn under 5 år i denna population, för att sedan plana ut. Den är dock aldrig obefintlig, vilket ses i överlevnadsfunktionen (S), som minskar med en konstant faktor från cirka 5 till 60 års ålder. Dödsriskfunktionen ökar igen efter 60 års ålder, där den senila mortaliteten ger sig till känna. Vi ser en population som vi känner igen från andra sammanhang, hade man överlevt barnaåren kunde man förvänta

57 In Situ Kvinnan från Österöd ett tidigmesolitiskt skelett från Bohuslän 55 ett långt liv, även om dödsrisken inte var helt obefintlig hos de vuxna. Figur 9. Demografiska funktioner beräknade från nomadiserande samer. Data från Wahlund I figur 10 redovisas en jämförelse mellan dödsriskerna för de båda referenspopulationerna samt dödsriskerna för de nomadiserande samerna. Här framgår tydligt skevheten i referenspopulationerna. En av grundstenarna i Rostockmanifestet är användningen av en dödsriskfunktion som kommer från historiskt kända populationer, inte den skeva fördelningen av dödsrisker från referenspopulationerna. En dödsriskfördelning, som i figur 10, används på så sätt att den viktar rimligheten av att en person skall dö inom ett specifikt åldersintervall mot sannolikheten att just de skelettförändringar som påvisas i det arkeologiska skelettet förekommer i det specifika åldersintervallet. För såväl symfysfogen (fas VI) som den öronformade leden (fas VII) motsvarar de osteologiska förändringarna i Österödskelettet den mest extrema formen av degeneration. När vi använder dödsriskerna från en naturlig dödlighet och viktar dessa mot det faktum att Österödsfyndets skelettförändringar anvisar en hög ålder, uppskattas hennes ålder till 84 år för symfysfogen och 88 år för den öronformade leden. Dessa åldrar är betydligt högre än de vi fick genom att använda referenspopulationerna präglade av bias. Åldersbedömningen av Österödsfyndet är anmärkningsvärd då den antyder en mycket hög dödsålder. Figur 10. Dödsriskfunktioner (hazarder) för symfysfogen (streckad), den öronformade leden (punkter) samt för nomadiserade samer (heldragen). Notera skevheterna där symfysfogen kommer med en oproportionerligt hög dödsrisk i unga år, och klingar av mot högre åldrar. Detta har man sökt kompensera för beträffande den öronformade leden, där dödsrisken toppar mellan 40 och 75 år. Gemensamt för båda dessa funktioner är att de avspeglar referenspopulationernas åldersammansättning och inte det naturliga dödlighetsmönstret i populationer. Den heldragna linjen redovisar dödsriskerna för nomadiserade samer enligt kyrkoböcker. Det är denna fördelning av dödsrisker som används i åldersbedömningen av Österödsfyndet. Kroppslängd Kvinnans kroppslängd är svår att utreda. Inget av de långa rörbenen som ligger till grund för uppskattningar av kroppslängd föreligger intakt. Emellertid är stora delar av det högra skenbenet bevarat, och avståndet mellan den inre fotknölen (malleoulus medialis) och det skrovliga skenbensutskottet (tuberositas tibiae) är 350 mm. Jacobs (1992) har utvecklat en metod för att uppskatta benlängder baserat på fragmenterat material. Längden från tuberositas tibiae till skenbenets proximala led uppgår till 23 mm (vidd mm), varför skenbenet från Österödfyndet bör ha varit 373 mm ( ). Detta ger enligt Sjøvolds (1990) metod en kroppslängd på 170 cm (168,1 171,7 cm). Denna uppskattning av kroppslängden bör hanteras varsamt, eftersom den bygger på uppskattningar i två led. Dessutom känner vi inte proportionerna mellan benelementen i kvinnans skelett. Hennes kroppslängd kan uppfattas som anmärkningsvärt hög då medelkroppslängden för mesolitiska kvinnor från Skateholm är 153 cm

58 56 Kvinnan från Österöd ett tidigmesolitiskt skelett från Bohuslän In Situ (Ahlström 1997). Man bör dock betänka att Skateholm är cirka år yngre än Österödsfyndet. Från Olenij Ostrov i Karelen, som är år yngre än Österöd, har medelkroppslängden för de begravda kvinnorna estimerats till 163 cm (Formicola & Giannecchini 1999). Vi känner variationen under tidigmesolitisk tid alltför fragmentariskt, men uppenbarligen står vi inför en betydande heterogenitet i regionen. Sjukliga förändringar Några osteologiska data som för frågan om dödsorsak framåt föreligger inte. Däremot finns följande paleopatologiska förändringar noterade: Det kan konstateras benutväxter i seninfästningarna (entesofyter) för bland annat achillessenan på hälbenet. Den halskota som föreligger uppvisar förändringar motsvarande diskdegeneration (osteochondros). Denna degeneration av kotdisken i halsryggen kan ha åstadkommit stelhet i densamma. Åkomman förekommer framförallt hos äldre kvinnor (Arcini 1999). Ledförslitning (artros) påvisades på höger båtben (scaphoideum) i handloven, mellan hand och strålben. Detta tillstånd kan innebära en stelhet i handleden och eventuellt värk. I det högra språngbenet (talus) i foten föreligger en ledmus (osteochondritis dissecans) i språngbenshuvudet (caput tali). Här har en bit av leden brutits loss och en grop har uppstått. Även denna åkomma kan ha varit associerad med smärta och låsningar av fotleden. Antydan till benhinneinflammation (periostit) återfanns på höger vadbens distala del, alldeles ovan leden. Liksom på Barumfyndet påvisas även blodkärlsavtryck på båda skenbenens skaft. Dessa ger sig tillkänna som mycket små tunneldalar i den kompakta benvävnaden. Den bakomliggande orsaken till dessa förändringar är inte till fullo utredd, men kopplingar till benhinneinflammationer igenkänns. Skelettet är alltför fragmentariskt för att kunna teckna hennes hälsotillstånd under de sista levnadsåren. Flera av åkommorna torde dock kopplas till hennes höga ålder. Datering och kulturbakgrund Hittills har endast en 14 C-datering utförts. Denna gjordes på en framtand och visar på en avsevärd ålder, 9025±65 BP okalibrerat, δ13c-18,0 (LuS-7268). Även om enstaka dateringar alltid bör tas med vissa reservationer, tyder mycket på att vi här har ett av de äldsta hittills påträffade skelettfynden från Skandinavien. Fyndets betydelse ökas avsevärt av att det med all sannolikhet rör sig om ett komplett skelett; dess nuvarande fragmentariska tillstånd får främst tillskrivas de egenartade fyndomständigheterna. Från Västsverige finns från samma tid endast några mindre fragment påträffade vid boplatsen Huseby Klev på Orust. Efter kalibrering innebär detta en datering mellan 8418 och 7966 BC (2 sigma) om ingen hänsyn tas till reservoareffekten. Det relativt låga δ 13 C-värdet tyder på ett ganska begränsat intag av marint protein, cirka en tredjedel av det totala intaget, vilket innebär att reservoareffekten också får ett mindre genomslag. I figur 11 visas en kalibrering där korrektion för reservoareffekten gjorts med en tredjedel av standardvärdet för Nordatlanten, 400 år. Med användande av standardvärdet hamnar dateringen efter kalibrering på BC (2 sigma), den sannolikaste dateringen dock mellan 8274 och 7935 BC. Figur 11. Kalibrering av 14 C-dateringen från Österöd. Korrigerad för en standardiserad reservoareffekt på 400 år. För Bohusläns del kan man dock troligen räkna med en något mindre reservoareffekt för marint material, av i

59 In Situ Kvinnan från Österöd ett tidigmesolitiskt skelett från Bohuslän 57 storleksordningen år 3. Detta innebär i så fall också en något mindre korrektion. Då inga artefakter tillvaratogs i anslutning till benen, kan de inte direkt placeras in i förhållande till den gängse indelningen av västsvenskt mesolitikum i Hensbacka-, Sandarna- och Lihultkultur. Periodindelningen är i sig behäftad med problem på grund av svagt dateringsunderlag och diffusa definitioner. Övergången mellan Hensbacka och Sandarna brukar ofta anges till omkring den tid skelettets datering anger (Sjögren 1991, Kindgren 1995, Nordqvist 2000, Petersson 2004), och tills den mesolitiska kronologin preciserats närmare får vi anse det som säkrast att beteckna dateringen som övergångsfasen mellan dessa två perioder. Österöd ger oss också ett tillskott till det magra beståndet av δ 13 C-värden på mesolitiska människoben. De sex hittills gjorda analyserna visas i figur 12 tillsammans med de enda föreliggande värdena från tidigneolitikum, på två individer från Evensås på Skaftö. Det bör hållas i minnet att δ 13 C främst avspeglar proteinkällorna i dieten, medan andra komponenter som fetter och kolhydrater inte nödvändigtvis behöver ha samma ursprung. Figur 12. Δ 13 C-värden på mesolitiska människoben från Bohuslän. Även de tidigneolitiska skeletten från Evensås har medtagits. Dateringar korrigerade för reservoareffekt. Data från Nordqvist 2000 med kompletteringar. Alla fyndplatserna ligger i likartade miljöer, det vill säga strandnära lägen i yttre delen av skärgården. Trots detta visar analyserna på en stor variation, även vad det gäller någorlunda samtida individer, beträffande andelen marint protein i dieten. En individ från Huseby klev och individ B från Evensås har mycket höga värden och bör nästan uteslutande ha konsumerat marint protein, medan andra värden från samma lokaler ligger lägre. Lägst av alla ligger Österödskvinnan. De yngre fynden från Uleberg och Evensås individ A ligger likaså lågt, med reservation för de divergerande resultaten från Erikssons analys (Liden m.fl 2004). Dessa värden tyder inte på någon generell förändring över tid, inte heller kan övergången från mesolitisk till neolitisk tid sägas ge något genomslag. Vad gäller Österödskvinnans diet kan man grovt uppskatta andelen marint protein till cirka en tredjedel. Då analysen gjorts på en framtand, bör värdet främst återspegla dieten under barndomen. Detta öppnar möjligheten för en skillnad mellan δ 13 C i kollagen från tanden jämfört med det övriga skelettet, om hon i vuxen ålder levt i en annan miljö eller med ett annat levnadssätt. Dentinet i framtänder, och därmed kollagenet i tänderna, anses färdigbildat vid års ålder för att därefter inte ersättas (Hillson 1986). Detta gäller dock endast så kallat primärdentin, Sekundärt dentin fortsätter att bildas under hela livstiden, vilket leder till en osäkerhet vid tolkningen av isotopvärden på tänder, så länge som man vid provtagningen inte kan skilja mellan primärt och sekundärt dentin. Med denna reservation kan vi dra slutsatsen att huvuddelen av hennes proteinintag, under den tid tanden bildats, måste kommit från andra typer av landskap än den lilla skärgårdsö där hon påträffades. Med andra ord måste hon ha förflyttat sig mellan olika typer av landskap. När, hur långt och på vilket sätt kan dock diskuteras. En möjlighet är här säsongsvisa flyttningar, något som ofta föreslagits för mesolitiska fångstgrupper. Det behöver här inte röra sig om särskilt långa sträckor, även om säsongsflyttningar mellan kust och inlandsområden givetvis inte kan uteslutas. För att ge möjlighet till en diet av terrestriskt protein skulle det dock räcka med vistelser vid närmaste fastlandskust, på kilometers avstånd (figur 5). Den något yngre boplatsen vid Balltorp i Göteborg kan illustrera näringsmöjligheterna på en sådan lokal. Vid Balltorp var djurbensmaterialet övervägande från terrestriska djur, trots ett strandnära läge i innerskärgård (Nordqvist 2000).

60 58 Kvinnan från Österöd ett tidigmesolitiskt skelett från Bohuslän In Situ En annan möjlighet är att kvinnan flyttat mera permanent från inlandet eller fastlandskusten. δ 13 C-värdet kan då vara en funktion av den tid hon vistats i den nya miljön innan tanden färdigbildats, alternativt avspegla dieten under hennes barndom snarare än under hennes vuxna liv. Samma tolkningsalternativ gäller också de övriga fynden med låga eller medelhöga värden. Tyvärr kan vi inte skilja mellan dessa olika möjligheter med de data vi har idag. Dock kunde det vara möjligt att använda kompletterande metoder, till exempel analys av strontium- eller syreisotoper, för att se huruvida Österödskvinnan under sin barndom bott i en annan region än Bohuskusten. Det bör också undersökas huruvida analyser av ben från skelettet kan ge andra värden än det från tanden, detta skulle då avspegla dieten under hennes senare levnadsår. Mesolitiska och tidigneolitiska benfynd i Bohuslän Vår förteckning över människobensfynd från Bohuslän omfattar för närvarande 27 platser (Sjögren opublicerat manus). Sannolikt finns dock ytterligare fynd att spåra i arkiv och museimagasin. Orsaken till att de bevarats är i de flesta fall skalgrusförekomster, medan benen i några fall kommer från våtmarker och i ett fall är påträffat under nuvarande havsnivå. Skalgruset är också ofta den direkta orsaken till att de påträffats, då fynden ofta framkommit vid den skalgrustäkt som bedrevs i stor skala under 1800-talet och 1900-talets första hälft. Relativt många fynd har också gjorts i samband med byggnationer av olika slag. Endast i några få fall har fynden därför blivit sakkunnigt omhändertagna, och de närmare fyndomständigheterna är ofta oklara. Kronologiskt spänner fynden över hela förhistorien och in i historisk tid. Det kan vara intressant att notera förekomsten av obrända människoben från både bronsoch järnålder, perioder som annars nästan uteslutande företräds av brända ben från brandgravar. Av dessa kan människoben från sex platser för närvarande tillskrivas mesolitisk tid, medan ett ytterligare fynd, ännu odaterat, möjligen också kan vara mesolitiskt. Antalet individer är oklart. Huseby klev innehåller dock ben från flera individer, medan Uleberg representerar två individer. En lokal med två individer har hittills blivit daterad till tidigneolitisk tid. Dessa fynd listas i bilaga 1. Listan över mesolitiska människobensfynd kan tyckas kort, men faktum är att Bohuslän utgör en av de regioner i Sverige där flest sådana fynd påträffats, tillsammans med Skåne och Gotland. Jämfört med existerande sammanställningar av europeiska fynd (t.ex. Newell 1979, Grünberg 2000) visar det sig att materialet dessutom kan utökas en del, samtidigt som några skelettfynd bortfallit på grund av nya dateringar. De mesolitiska människobenen förekommer inte bara i vad som kan tolkas som gravar, utan även i andra kontexter. En vanlig företeelse då bevaringsomständigheterna är gynnsamma, är att det påträffas spridda skelettfragment tillsammans med övrigt boplatsmaterial. Sådana fynd har gjorts vid Huseby klev, Rottjärnslid och Sandarna. Tolkningen av detta är inte helt klar, det kan till exempel röra sig om skadade gravar, men också om döda kroppar som hanterats på ett annat sätt än de som nedlagts i gravarna. En tredje typ av kontext är kroppar nedlagda i sjöar eller andra våtmarker. Sådana är ännu inte kända från Bohuslän, men har påträffats i bland annat Västergötland och Skåne. Vad som framstår som allt mer tydligt är komplexiteten i mesolitiska sätt att behandla döda. Primär begravning av hela kroppar torde vara det vanligaste gravskicket, sett i europeisk skala. Dessa kan dock utformas på en rad sätt. Utsträckt ryggläge, liggande och sittande hocker tycks förekomma parallellt i många områden. Dessutom är nu sekundärgravskick i form av brandgravar belagda redan från tidig mesolitisk tid, inte bara i Sverige och Danmark utan i stora delar av Västeuropa (Grünberg 2000). Brandgravarna tycks förekomma parallellt med skelettgravar, ibland på ett och samma gravfält. Komplexiteten ökas ytterligare av att en form av kollektivgravskick föreslagits som tolkning av ett par belgiska fyndplatser från tidig mesolitisk tid (Cauwe 2001). Kontrasten mellan mesolitiska och neolitiska gravskick framstår därmed som betydligt mindre tydlig än för bara ett tiotal år sedan.

61 In Situ Kvinnan från Österöd ett tidigmesolitiskt skelett från Bohuslän 59 Fyndet från Österöd lägger en ny bit till detta pussel. Vidare undersökningar av detta och andra västsvenska människofynd kan förhoppningsvis bidra till att klargöra några av de många frågor som kvarstår vad gäller de mesolitiska samhällenas sätt att behandla sina döda.

62 60 Kvinnan från Österöd ett tidigmesolitiskt skelett från Bohuslän In Situ Referenser Ahlström, T Den exogama gränsen. Kring interaktionen mellan jägar-samlare och bönder-boskapsskötare under mellanneolitisk tid. I: Janzon, G. O. & Åkerlund, A. (red.). Till Gunborg: arkeologiska samtal. Stockholm: Institutionen för arkeologi, Stockholms universitet. Alin, J En bohuslänsk kökkenmödding på Rotekärrslid, Dragsmark. Göteborgs och Bohusläns fornminnesförenings tidskrift 1934, s Alin, J Förteckning över stenåldersboplatser i norra Bohuslän. Göteborgs och Bohus läns fornminnesförening. Göteborg. Alin, J. Niklasson, N. & Thomasson, H Stenåldersboplatsen på Sandarna vid Göteborg. Göteborgs kungl. vetenskaps- och vitterhets-samhälles handlingar. Femte följden. Ser A band 3 No 6. Elanders, Göteborg. Arcini, C Health and disease in early Lund: Osteopathologic studies of 3,305 individuals buried in the first cemetery area of Lund Wallin & Dalholm, Lund. Bröste, K. & Fischer-Møller, K Koelbjerg skelettet. Et fund fra tidlig maglemosetid. Aarbøger for nordisk oldkyndighet og Historie 2, s Buckberry, J. L. & Chamberlain, A.T Age estimation from the auricular surface of the ilium: A revised method. American Journal of Physical Anthropology 119, s Cauwe, N Skeletons in Motion, Ancestors in Action: Early Mesolithic Collective Tombs in Southern Belgium. Cambridge Archaeological Journal 11/2, s Formicola, V. & Giannecchini, M Evolutionary trends of stature in Upper Paleolithic and Mesolithic Europe. Journal of Human Evolution 36, s Chamberlain, A Problems and prospects in paleodemography. I: Cox, M. & Mays, S. (red.). Human osteology in archaeology and forensic science, Greenwich Medical Media. De Geer, G Quaternary Sea-bottoms in Western Sweden. GFF 32/3, s Fredsjö, Å Studier i Västsveriges äldre stenålder. Skrifter utgivna av arkeologiska museet i Göteborg 1. Elanders, Göteborg. Fürst, C.M Stångenäskraniets renässans. Fornvännen 1925/3 4, s Grünberg, J.M Mesolitische Bestattungen in Europa. Ein Beitrag zur vergleichenden Gräberkunde I II. Verlag Marie Leidorf Gmbh, Rahden/Westfalen. Hansen, F Fiskaren från Barum från äldre stenåldern. Handlingar angående Villands Härad, utgivna av Villands härads hembygdsförening, Kristianstad. Hillson, S Teeth. Cambridge manuals in archaeology. CUP, Cambridge. Holmberg, A. E Bohusläns Historia och Beskrifning I III. Uddevalla. Hoppa, R.D. & Vaupel, J W Paleodemography: age distributions from skeletal samples. Cambridge studies in biological and evolutionary anthropology 31. Cambridge University Press, Cambridge. Jacobs, K Estimating femur and tibia length from fragmentary bones: An evaluation of Steele s (1970) method using a prehistoric European sample. American Journal of Physical Anthropology 89, s Johansson, E Stenåldersbebyggelsen på Skaftö. Bohusläns hembygdsförbunds årsskrift 1974, s Katz, D & Suchey, J.M Age determination of the male Os pubis. American Journal of Physical Anthropology 69, s Kindgren, H Dammen. En 8000 år gammal avfallshög eller skeletten som bara blir yngre med tiden. Bohuslän, s Kindgren, H Hensbacka-Hogen-Hornborgsjön. Early mesolithic coastal and inland settlements in western Sweden. I: Fischer, A. (red.). Man and Sea in the Mesolithic coastal settlement above and below present sea level, Oxbow monograph 53. Kindgren, H. & Schaller Åhrberg, E From Sandarna to Lihult: Fredsjö s Enerklev phase revisited. I: Boaz, J (red.). The Mesolithic of Central Scandinavia, Universitetets Oldsaksamlings Skrifter. Ny rekke nr 22. Oslo. Lidén, K., Eriksson, E., Nordqvist, B., Götherström, A. & Bendixen, B The Wet and the Wild Followed

63 In Situ Kvinnan från Österöd ett tidigmesolitiskt skelett från Bohuslän 61 by the Dry and the Tame or Did They Occur at the Same Time? Diet in Mesolithic Neolithic Southern Sweden. Antiquity 78(299), s Newell, R. R., Constandse-Westermann, T. S. & Meiklejohn, C The skeletal remains of Mesolithic Man in Western Europe: an evaluative Catalogue. Journal of Human Evolution 8/1, s Niklasson, N Ett bidrag till kännedomen om begravningsskicket under stenåldern. Bidrag till kännedomen om Göteborgs och Bohusläns fornminnen och historia 1932, s Nilsson, S a. Bidrag till kunskapen om menniskans tillvaro och verksamhet i Skandinavien under den förhistoriska tiden. Förhandlingar ved de skandinaviske Naturforskeres fjerde Möde den juli 1844 i Christiania. Nilsson, S b [1923]. Sverige och dess inbyggare före den historiska tiden. Föreläsningar hållna i Stockholm i maj Lunds universitets årsskrift, NF Avd 2, Bd 18 nr 8. Kungl. Fysiografiska Sällskapets handlingar, Ny följd, Bd 33 nr 8. Lund. Nilsson, S Skandinaviska Nordens Ur-invånare. Ett bidrag till den komparativa etnografien. Lund. Nordqvist, B Coastal Adaptations in the Mesolithic. A study of coastal sites with organic remains from the Boreal and Atlantic periods in Western Sweden. Diss. Göteborg, Göteborgs universitet. Nordqvist, B Huseby klev. En kustboplats med bevarat organiskt material från äldsta mesolitikum till järnålder. Bohuslän, Morlanda socken, Huseby 2:4 och 3:13, Raä 89 och 485. Mölndal, Riksantikvarieämbetet UV Väst rapport 2005:2. Nyman, E Stångenäsfyndet. Ett antropologiskt hundraårsminne och dess relation till västsvensk naturhistoria och fornforskning. Göteborgs och Bohusläns fornminnesförenings tidskrift 1943, s Petersson, H Analys av västsvensk mesolitisk kronologi. En illustration av korrespondensanalysens fördelar. I: Lönn, M. (red.). Aktuella metodfrågor. Riksantikvarieämbetet, Arkeologiska undersökningar, Skrifter 58. Schaller Åhrberg, E Fishing for storage: Mesolithic short term fishing for long term consumption. I: Milner, N., Craig, O., & Bailey, G. (red.). Shell Middens in Atlantic Europe, Oxbow books, Oxford. Schaller Åhrberg, E., Jonsson, L. & Kindgren, H och 1990 års undersökningar på stenåldersboplatsen Dammen. Fornlämning 195, Bro socken, Bohuslän. Kungsbacka, Riksantikvarieämbetet UV Väst rapport 1996:13. Sjögren, K-G Om västsvensk mesolitisk kronologi. I: Browall, H. Persson, P. & Sjögren, K-G. (red.). Västsvenska stenåldersstudier vol.1, Göteborg. Sjögren, K.-G., Price, T.D. & Ahlström T Megaliths and mobility in south-western Sweden. Investigating relations between a local society and its neighbours using strontium isotopes. Journal of Anthropological Archaeology 28: Sjøvold, T Estimation of stature from long bones utilizing the line of organic correlation. Human Evolution 5, s Suchey, J.M., Wisely, D. V. & Katz, D Evaluation of the Todd and McKern-Stewart methods for aging the male os pubis. I: Reichs, K.J. (red.). Forensic Osteology, Charles C Thomas, Springfield. Wahlund, S Demographic studies in the nomadic and the settled population of northern Lapland. Diss., Uppsala, Uppsala universitet. Otryckta källor Sjögren, K-G. Opublicerat. Skelettfynd (Opublicerat manus).

64 62 Kvinnan från Österöd ett tidigmesolitiskt skelett från Bohuslän In Situ Bilaga 1. Mesolitiska och tidigneolitiska människobensfynd från Bohuslän Dammen, Stångenäskraniet, Bro 195 Fynd av skelett från två individer funna av Holmberg 1843, och beskrivna av Nilsson (1847 a, 1847 b, 1868). Platsen undersöktes också av Schaller med flera 1989 och 1990, då ytterligare människoben samt järnålderskeramik påträffades. Benen finns nu i Sven Nilssons samling på Lunds universitet. Benen bedöms komma från två vuxna, varav en man. Detta fynd har diskuterats livligt i litteraturen, och ansågs länge vara ett av de få säkra mesolitiska skeletten från Sverige (t.ex. Newell 1979). En 14 C-datering visade dock 2280±140 BP, det vill säga äldre järnålder (Holmberg , Nilsson 1847[1923], 1868, Fürst 1925, Nyman 1944, Newell m.fl. 1979, Kindgren 1991, Schaller Åhrberg m.fl. 1996, Kindgren & Schaller Åhrberg 1999, Schaller Åhrberg 2007). Vid de nya undersökningarna påträffades däremot en mesolitisk brandgrav. En 14 C- datering av de brända benen gav 8340±40 BP, (GrA-14295), det vill säga mellanmesolitisk tid (Schaller Åhrberg m.fl. 1996, Schaller Åhrberg 2007). Evensås, Skaftö 85 Fynd av människoben vid skalgrustäkt Efterundersökning av Alin samma år. Enligt Alin fanns rester av ett skelett, som troligen legat i öst-västlig riktning med huvudet mot väster. Nivå cirka 23 m ö.h. enligt Alin. På platsen finns även boplatsmaterial. Kraniet bestämdes som manligt av Gejvall. En ny osteologisk bedömning av Torbjörn Ahlström 2005 visade dock att ben från två personer föreligger, en man år (individ B) och en juvenil individ (individ A). Sannolikt kan fyndplatsen tolkas som rester av ett tidigneolitiskt flatmarksgravfält. Det av Gejvall undersökta kraniet hör till mansskelettet (Niklasson 1932, Johansson 1974 nr 3). Skalgrusbankens geologi har behandlats ingående av bland annat de Geer Flera 14 C-dateringar och andra analyser har gjorts: Individ A daterades av Nordqvist (2000) till 5010±75 BP, δ 13 C -15,99 (Ua-7837). Ett rörben med ledända daterades, enligt Torbjörn Ahlströms bedömning ett lårben från den yngre individen. Isotopanalyser av Liden med flera (2004) på samma ben gav däremot ett avvikande δ 13 C-värde, -14, samt δ 15 N-värdet 16,6. Individ B daterades av Fredsjö med konventionell metod till 4610±100 BP (St-3839), troligen på kraniet. I samband med pågående undersökningar av strontium isotoper i neolitiska människoben har en ny datering av samma individ har utförts. Denna gjordes på en tand, och gav 5259 ± 37 BP, δ 13 C -13,27 och δ 15 N 17,34 (AAR-11206). Efter korrektion för reservoareffekten hamnar båda dessa individer i övergången mellan mesolitisk och tidigneolitisk tid, dock snarast på den neolitiska sidan. Intressant nog har båda individerna trots detta höga δ 13 C och δ 15 N-värden, som tyder på ett stort inslag av marint protein i dieten.

65 In Situ Kvinnan från Österöd ett tidigmesolitiskt skelett från Bohuslän 63 Huseby klev, Morlanda 89 Spridda människobensfragment och tänder, bland annat en mjölktand. Påträffade dels i skalgrus, dels i överlagrade skikt med tidigmesolitiska artefakter och djurbensfynd. Benen är enligt Nordqvist 2000 från olika kroppsdelar, bland annat kranium, överarm, lårben och tänder. Tänderna har behandlats av Alexandersson i Nordqvist Fyra 14 C-dateringar på människoben föreligger: 9105±100 BP, δ 13 C -15,63 (Ua-6411), 9040±80 BP, δ 13 C -15,25 (Ua-6410), 8965±75 BP, δ 13 C -15,63 (Ua-6407), 8560± 75 BP, δ 13 C -13,51 (Ua-6409) (Nordqvist 2000, 2005). Liden m.fl. (2004) redovisar δ 13 C och δ 15 N från fem prover, det framgår dock inte om dessa är de samma som daterats. Rottjärnslid, Dragsmark 36 Två skallfragment, delvis brända, av människa påträffade tillsammans med djur- och fiskben på en senmesolitisk kökkenmödding. Undersökt av Alin 1934 och Niklasson Människobenen är inte daterade men läget och den partiella bränningen gör det troligt att de hör samman med kökkenmöddingen (Alin 1935, 1955 nr 895). Sandarna, Göteborg 15 Klassisk överlagrad boplats. Ett fragment av vänster tibia påträffades vid 1930 års undersökning. Benet är inte daterat men låg i stratigrafiskt säkert läge (Alin, Niklasson & Thomasson 1932:123). Skibevall, Bottna Kraniefragment i Sven Nilssons samling. Fragmentet skall enligt Holmberg och Nilsson härröra från ett skelett i stående ställning, framkommet vid skalgrustäkt på 1830-talet. Benet är inte daterat men uppgiften om stående ställning kan göra det möjligt att det härrör från en mesolitisk grav (Holmberg , Nilsson 1847, Fürst 1925, Nyman 1944, Fredsjö 1953). Skallfragmentet har eftersökts i museimagasinen i Lund och Malmö, men har tyvärr inte kunnat återfinnas. Uleberg, Tossene 280 Grav med delvis bevarade rester av två personer i sittande hockerläge. Benen härrör från en man och en kvinna (?), båda unga vuxna. Upptäckt i juni 1929 av skolläraren i Uleberg Edvard Sjöfält, och efterundersökt av Niklasson 1929, 1932 och 1942 samt av Cullberg Benen undersöktes av Fürst Två 14 C-dateringar föreligger: 6890±100 BP (St- 2440, GAM dat nr 19), 6630±75 BP (Ua-7838), δ 13 C -17,3 (Niklasson 1932, Fredsjö 1953, Newell m.fl. 1979, Nordqvist 2000). Liden m.fl. (2004) redovisar δ 13 C -16,4 och δ 15 N 15,2, det är dock osäkert vilken av de två individerna som analyserats.

66 64 Kvinnan från Österöd ett tidigmesolitiskt skelett från Bohuslän In Situ Noter 1 Undersökningarna av Österödsfyndet har bedrivits med stöd från Jacob Lindebergs Fornminnesfond, Mary von Sydows Stiftelse och Berit Wallenbergs Stiftelse. 2 I likhet med Österöd är fyndplatsen för det klassiska Stångenäskraniet inte belägen på Stångenäset utan på Härnäset. Fyndplatsen kallas i senare litteratur Dammen och är belägen cirka 1,5 km norr om Österöd, jfr bilaga 1. 3 Två globala databaser över marin reservoareffekt finns: Chrono Marine Reservoir Database, och Fairbanks Marine Radiocarbon Reservoir Age Program,

67 En mellanneolitisk palissad i södra Halland? Magnus Svensson Kulturmiljö Halland &Lunds universitet magnus.svensson@kulturmiljohalland.se Abstract In this article I propose that a site that was investigated in southern Halland on the Swedish West Coast was a Middle Neolithic palisade enclosure. The site was excavated 1991 but the remains were not fully understood. The find is of course fascinating and the implications are far-reaching if my interpretation is accepted. More work needs to be done, to confirm my suggestion. Quite a large part of the feature may be preserved outside the excavated area and renewed fieldwork is the only way to find out its extension and state of preservation. However, at present I would like to stress that it was the kind of documentation and publication, a so called technical report, which enabled my interpretation though almost twenty years have past since the actual excavation. Bearing in mind how contract archaeological excavations are published today, we may ask whether similar accomplishments will be possible in the future; or whether we will have to accept that what is not interpreted during fieldwork or in the first publications, is forever lost. Inledning Förförståelse är en nödvändig förutsättning för att kunna tolka det som framkommer i samband med en arkeologisk undersökning. Så har det alltid varit även om det är först de senaste åren som förhållandet uppmärksammats och betonats. Föränderliga tolkningar och ny kunskap påverkar resultaten från grävningar långt efter att dessa formellt har avslutats. Tolkningen av arkeologiska undersökningar kan egentligen aldrig slutföras utan bara preliminärt redovisas. Jag ska i det följande diskutera en lämning inom Raä 93 i Skummeslövs socken som undersöktes 1991 i södra Halland (figur 1). Vad jag ska argumentera för är att det på platsen fanns en mellanneolitisk palissadanläggning, liknande de som undersökts under senare år i sydvästra Skåne. När Skummeslöv undersöktes var lämningstypen fortfarande relativt okänd även om palissaden i Hyllie hade upptäckts ett par år tidigare. En mellanneolitisk palissadanläggning i södra Halland? Min tolkning innebär att det på platsen undersöktes en palissad från början eller mitten av det tredje årtusendet före Kristus, den i så fall första och hittills enda sådana som undersökts i Halland. Delar av anläggningen presenteras som hägnader i den tekniska rapporten (Viking & Fors 1995) men dessa stolphålsraders eventuella samband med platsens fyndmaterial och övriga anläggningar tolkades inte. Inom min forskning avseende lämningar från BC i södra Halland går jag igenom äldre grävningsrapporter. I rapporten från Skummeslöv sammanfattas de neolitiska lämningarna med endast följande rader: Det begränsade neolitiska materialet utgörs av några keramikskärvor, två flintdolkar [mejslar, förf.anm.], en cylindrisk kärna, några spån och en lårbensformad slipsten. Föremålen fanns utspridda inom hela området, men kunde inte med säkerhet föras till någon samtida anläggning

68 66 En mellanneolitisk palissad i södra Halland? In Situ eller huskonstruktion. (Viking & Fors 1995:123). Jag delar inte denna tolkning. I rapporten beskrivs flera kontexter med neolitiska föremål, fynd som måste anses datera respektive stolphål eller grop. Bland annat framkom flera neolitiska dekorerade och närmare daterbara keramikskärvor i anläggningar. Vid bearbetningen blev jag efterhand varse att jag upptäckt något nytt i materialet. Ett särskilt intressant fynd var en liten slipad bergartsyxa Figur 1. Halland med större vattendrag och dagens kustlinje. Skummeslövs läge och platser i Halland som nämns i texten har markerats. Infällt visas Skummeslövs läge i Sydskandinavien. 1. Skummeslöv 2. Snapparp 3. Påarp 4. Halmstad Raä Olas i Värö som jag återkommer till nedan. Vid en egen genomgång av fynden kunde jag konstatera att det från grävningen finns ett substantiellt material från vad som brukar benämnas stridsyxekultur, det vill säga senare delen av mellanneolitikum (MNB) med vilket här avses tiden till BC. Redan detta faktum gör platsen intressant men som jag ska försöka visa så fanns det än mer spektakulära spår från den här tiden i Skummeslöv. Spåren från tiden mellan och BC är, om vi bortser från de strandanknutna lokalerna med gropkeramik, generellt inte lätta att identifiera även om några av tidens typiska artefakter hör till arkeologins mer kända ledtyper. Om bristen på boplatslämningar är slående så finns det en annan anläggningskategori som på senare tid rönt stor uppmärksamhet. Efter de senaste årens undersökningar i sydvästra Skåne och på Bornholm har palissadanläggningar eller hägnader från mitten och den senare delen av mellanneolitikum blivit en etablerad lämningstyp (Brink 2004; Andersson 2004; Nielsen 2004; Thörn 2007; Lagerås 2008). Med början runt BC. uppförs de stora hägnaderna under några hundra år inom det sydskandinaviska området. De sammanfaller ibland rumsligt med äldre så kallade Sarup-anläggningar och ingår i ett större all-europeiskt komplex av liknande lämningar. En sådan äldre sydhalländsk tidig- eller tidigt mellanneolitisk upplaga har delvis undersökts i Kärragård, drygt en mil norr om Skummeslöv (Wattman 1996). En halländsk lämning av mer osäker karaktär har delvis undersökts vid Nolshögen i Veinge där ett system av parallella rännor kunde följas i bågform över undersökningsytan. 14 C-dateringar därifrån antyder dock en äldre tidig- eller tidigt mellanneolitisk datering (Svensson 2008). Av utrymmesskäl har jag här inte möjlighet att ingående diskutera i vad mån de yngre mellanneolitiska palissadanläggningarna som avses här liknar dessa äldre centralplatser. Syftet här är främst att påvisa en förekomst utanför de yngre palissadernas tidigare kända spridningsområde. Att de sent mellanneolitiska palissadanläggningarna betraktas som en distinkt lämningstyp grundar sig främst på särskiljande morfologiska drag som på de deras generellt yngre dateringar. Det fanns, när den här artikeln skrevs, ett tiotal kända i Sydskandinavien, samtliga från

69 In Situ En mellanneolitisk palissad i södra Halland? 67 Bornholm och ett mindre geografiskt område i sydvästra Skåne. Gemensamt för de sydskandinaviska hägnaderna är att de har inneslutit eller avskärmat stora landområden, i några fall genom att skära av näs eller höjdsträckningar. Där undersökningar har frilagt tillräckligt för att arealen ska kunna bedömas har det inneslutna områdets storlek varierat mellan ett och sex hektar. Palissaderna omsluter ibland flacka kullar eller höjdpartier även om det finns exempel på sådana som har var påtagligt lågt placerade i landskapet. I palissaden i Dösjebro förekom stolphål och rännor blandat, troligen har stolpar varit tätt placerade intill varandra i rännorna. På Bornholm består lämningarna efter palissaderna vid Vasagård och Rispebjerg främst av system av diken som ibland bevarats bara till några centimeters djup (Andersson 2004:111f; Nielsen 2004; Svensson Bank 2008:26 ff). Hägnadernas anknytning till vatten och strategiska lägen vid kommunikationsleder har lyfts fram som utmärkande drag, i några fall har yxoch mejseltillverkning kunnat påvisas i deras omedelbara närhet. Vid några av dem har enstaka samtida gravar eller yngre men fortfarande mellanneolitiska gravfält anlagts (Andersson 2004; Thörn 2007; Runcis 2008; Svensson Bank 2008). De flesta av de karakteristika som anförts för de mellanneolitiska palissaderna stämmer med fyndmaterialet och läget för lämningen i Skummeslöv, jag kommer till stöd för min tolkning att lyfta fram några slående likheter även på mer detaljerad nivå. Skummeslöv 1991 Skummeslöv var en av de första undersökningarna i Halland där maskinell matjordsavbaning av stora ytor praktiserades, sammanlagt undersöktes drygt två hektar av en större fornlämning (figur 2). Undersökningens båda delområden låg drygt två kilometer från dagens havsstrand på krönet respektive på sydvästsluttningen av en flack höjdsträckning mellan de båda vattendragen Stensån och Smedjeån. Lämningarna återfanns på tio till elva meters höjd över dagens havsnivå i ett av flygsandsdrift och de båda åarna präglat landskap. Någon kilometer öster om höjdsträckningens västra punkt viker idag Smedjeån av rakt norrut för att rinna in i Lagan innan denna större flod mynnar i havet medan Stensån viker av söderut för att mynna i Laholmsbukten några kilometer åt sydväst. Den bildning som tvingar floderna in i sådana lopp är en sentida företeelse. Under transgressionsmaximum i slutet av mesolitikum och början av tidigneolitikum torde havet, åtminstone vid högvatten, ha överspolat merparten av höjden. Under mellanneolitikum bör, vid kring sju-åtta meters högre vattenstånd än idag, de båda åarna ha mynnat i havet på ömse sidor om höjden. Aktiviteter på platsen under mellanneolitikum B har ägt rum intill havsstranden i den västligaste änden av en långsmal udde. Såväl lager med fynd från olika perioder som ett stort anläggningsbestånd undersöktes. Fynd från i stort sett alla förhistoriska perioder framkom. Mesolitiska fynd från tiden före den postglaciala transgressionen var tillsammans med lämningarna från yngre bronsålder, äldre järnålder och medeltid mest framträdande. Det totala fyndmaterialet är omfattande. De lämningar som diskuteras här låg inom eller emellan de områden som i rapporten benämns koncentration 1 och 2 på delområde A (figur 2). Koncentration 1 och 2 på delområde A På höjdryggens krön fanns inom koncentration 2 ett brett nordväst-sydostligt orienterat stråk där femhundra stolphål undersöktes (figur 2 och 3). Härdar och gropar fanns bland stolphålen men de flesta större anläggningar låg i långsmala bälten på ömse sidor om stolphålsstråket. Några av stolphålen tolkades som efter den takbärande konstruktionen i treskeppiga hus med datering till äldre järnålder. Husen har daterats av fynd i stolphål, typologi och ett förmodat samband med kringliggande härdar som 14 C-daterats till förromersk järnålder och äldre romersk järnålder. Inget träkol från husens stolphål har daterats men i några av dem framkom slagg och bränd lerklining. Som daterande fynd kan nämnas en facetterad mynningsskärva och en liten keramikkopp som tillsammans med en vävtyngd i samma stolphål tolkades som ett husoffer. Några huslämningar undersöktes i fält medan Hus XI och XII (jfr figur 3) tolkades först vid rapportskrivandet (Viking & Fors 1995:71f).

70 68 En mellanneolitisk palissad i södra Halland? In Situ Figur 2. Undersökningsområdena i Skummeslöv med läget för koncentration 1 och 2 på delområde A markerat. Efter Viking & Fors 1995.

71 In Situ En mellanneolitisk palissad i södra Halland? 69 Figur 3. Koncentration 2 inom delområde A. Hus liksom hägnad 1 och 2 är streckmarkerade. Efter Viking & Fors Läget för stolphålet A311, rännan A715 och den i texten nämnda ingången eller öppningen i Hägnad 2 har markerats med pilar av artikelförfattaren. Etthundra meter från koncentration 2, på höjdryggens sydsluttning, undersöktes ett liknande långsmalt bälte med anläggningar inom koncentration 1 (figur 2). Inom denna södra koncentration fanns, liksom inom koncentration 2, stolphål tillsammans med härdar, gropar och kokgropar. Inga konstruktioner kunde skiljas ut (Viking & Fors 1995:67). Tre av härdarna och en grop i koncentration 1 14 C-daterades till förromersk eller romersk järnålder. Stolphålen var i stort sett fyndtomma. I några av dem förekom bränd lera medan det i ett av dem fanns slagg. Keramik från såväl järnålder som neolitikum fanns i härdarna och groparna där det liksom i ett par stolphål förekom flinta. Bland annat hittades ett fragment av en tvärpil. Hägnad 1 och 2 Bland stolphålen i koncentration 2 framträdde vad som tolkades som två hägnader (figur 3). De båda stolphålsraderna i hägnaderna var parallella och låg med ungefär 15 meters mellanrum. Den 20 meter långa hägnad 1 tolkades till att bestå av tjugoen stolphål. De var placerade med ett inbördes avstånd på mellan 0,1 till 1,5 meter och innehöll fyllningar av humös sand. Deras diameter varierade mellan 0,2 och 0,4 meter och djupen mellan 0,05 och 0,4 meter. Enligt anläggningstabellen avvek ett av dem i att det innehöll träkol och bränd lera. De fyrtiofem stolphålen i hägnad 2 hade dimensioner liknande dem i hägnad 1 även om de generellt var något grundare med djup på mellan 0,1 och 0,3 meter. Vid den större gropen A328 fanns en 1,5 meter bred öppning i den

72 70 En mellanneolitisk palissad i södra Halland? In Situ 35 meter långa stolphålsraden där stolparna annars stått med avstånd som varierade på samma sätt som i hägnad 1. I en enda av stolphålsfyllningarna i hägnad 2 noterades förekomst av träkol och bränd lera. Inget träkol från hägnaderna har 14 C-analyserats och ingen datering på andra grunder anförs i rapporten. Det bör betonas att hägnad 1 och 2 inte sätts i samband med huslämningarna inom koncentration 2 (Viking & Fors 1995:78, 126 ff). Fynd och dateringar Det som först gjorde att jag började studera fyndsammansättningen från Skummeslöv mer i detalj var omnämnanden av en slipad flintmejsel, ett förarbete till en mejsel, en facetterad så kallad lårbensformad slipsten, en liten tunnackig slipad bergartsyxa, en tvärpil samt flera fynd av snördekorerad keramik. Den inledningsvis nämnda slipade bergartsyxan (Fnr 116; figur 4) framkom i stolphålet A311 som i rapporten beskrivs som det nordvästra i hägnad 1. I förlängningen av raden med stolpar fanns en ränna, A715, som av riktningen att döma kan ha varit en direkt fortsättning på hägnaden (figur 3 och 5). I rännan fanns flintavslag, en avslagsskrapa liksom brända ben och grovmagrad keramik av neolitisk karaktär. I stolphålen A313 och A315, som låg intill A311, fanns skärvor från dekorerade mellanneolitiska keramikkärl. Yxan från Skummeslöv tillhör en grupp föremål som ännu inte fått någon uttömmande behandling eller samlad redovisning. En närmast identisk liten yxa fanns i en av de mellanneolitiska gravarna på Borgebygravfältet i Bjärred i sydvästra Skåne (Runcis 2002:75 f). Dessa små yxor har inte gått att inordna med någon större skärpa i gängse föremålstypologiska scheman men exemplaren från Bjärred och Skummeslöv kan tidsfästas till tidig mellanneolitikum. Liksom andra yxor figurerar de under perioden frekvent i rituella sammanhang och har uppenbart varit föremål med stark laddning. Att yxan från Skummeslöv dessutom var skadad är ytterligare ett drag som är återkommande i neolitiska depositioner. Figur 4. Den slipade yxan (Fnr 116) från stolphålet A311 i hägnad 1. Teckning: Bo Lundevall. Andra fynd i hägnadernas stolphål var ett större bränt flintavslag och, i A336, skärvor från ett med korta intryck dekorerat keramikkärl. I två ytterligare stolphål fanns grovmagrad men odekorerad keramik av neolitisk karaktär. Fragmenten saknar drag som gör det möjligt att datera dem närmare inom perioden. I stolphålet A395 i hägnad 1 fanns en keramikskärva som jag erfarenhetsmässigt med ledning av förekomster inom undersökningar där jag deltagit daterar till yngre bronsålder. Så vitt jag kan bedöma är annars samtliga

73 In Situ En mellanneolitisk palissad i södra Halland? 71 daterbara fynd från hägnaderna neolitiska till skillnad från fynden från husen som i de fall de är bestämbara härrör från äldre järnålder. Ser vi till platsen i stort återfanns ytterligare föremål med relevans för den här gjorda tolkningen. Två flintmejslar hittades, det slipade exemplaret var intakt medan det ännu oslipade förarbetet var avbrutet vid upphittandet. Tillverkning av yxor eller mejslar har belagts vid några av de mellanneolitiska palissadanläggningarna och sådan produktion har av bland andra Raimond Thörn lyfts fram som ett utmärkande drag för den här typen av lokaler (Thörn 2007). Varaktigheten och omfattningen i det enskilda fallet har dock ifrågasatts (Runcis 2008:143 ff). Stolphålet med miniatyryxan beskrivs i rapporten som det sista i hägnad 1. Om rännan A715 godtas som hägnadens fortsättning har stolpen i stället stått vid en öppning. Paralleller till yxnedläggelsen fanns i så fall vid ingångar i palissaderna i Dösjebro och Hyllie (Svensson Bank 2008:30 f; Brink 2004; Brink & Hydén 2006:55 och Figur 43). Håller vi oss till miniatyryxor fanns en oslipad sådan i ett stolphål i palissaden i Dösjebro men inte vid en ingång (Svensson Bank 2008:27). Som nämnts fanns snördekorerad mellanneolitisk keramik i ett par stolphål intill stolphålet med miniatyryxan. Eftersom fynden från andra palissader är koncentrerade till ingångspartierna kan dessa med yxan samtida fynd vara ytterligare stöd för tolkningen att det här har funnits en ingång. Fynden kan tyda på särskilda nedläggelser av samma karaktär som yxdepositionen. En ingång mellan A311 och A715 har legat snett mitt emot den ovan nämnda öppningen i hägnad 2 vid A328. Öppningarna har då legat förskjutna på ett sätt som vi känner igen från de skånska palissaderna. Den inledningsvis nämnda facetterade slipstenen hittades i gropen A57 (figur 5) tillsammans med en drygt fyra kilo tung malsten, en knacksten, en spånskrapa med tendens till skedform, ett bruksretuscherat spånfragment, några flintavslag samt övrig flinta och skärvor från keramikkärl. Från denna 1,5 gånger 1,5 meter stora och 0,4 meter djupa grop 14 C-daterades träkol som plockats spritt i anläggningen till förromersk järnålder. Fynden är särskilt intressanta i det här sammanhanget. Facetterade slipstenar förekommer som lösfynd men ett mindre antal är kända från våtmarksdepositioner. När den här sortens slipstenar har hittats i anläggningar har de ofta legat i gravar (Malmer 1962:564 ff, 2002:162 f; Andersson 2004:205). Spånskrapan, som har en antydan till skedform, liknar en skrapa som hittats i en stridsyxegrav i Västra Karaby socken i Skåne (Jeppsson 1996:128 fig.10). Det är utan tvekan så att fyndsammansättningen i A57 var mycket speciell och mycket talar för att det var en grav. Eftersom belägg för kulturlager som skulle kunna ha grävts igenom saknades på den här delen av ytan är det troligt att 14 C-dateringen är missvisande, snarare än att ett enhetligt fyndmaterial och typiskt gravinventarium från stridsyxekultur skulle ha hamnat samlat i en grop från förromersk järnålder. En mellanneolitisk grav på platsen är ytterligare en parallell till ett skick som belagts vid de skånska palissadanläggningarna. Diskussion Hägnadernas rumsliga sammanfall med den äldre järnåldersbebyggelsen är vid en första anblick slående. Förklaringar till de skillnader i fyndmaterial som jag redogjort för skulle kunna vara att de neolitiska fynden har omdeponerats eller att de enskilda anläggningarna med dessa fynd i själva verket inte har ingått i hägnaderna. Som jag påtalat så sätts hägnaderna inte i samband med järnåldershusen i rapporten. Lennart Carlie nämner i sin avhandling avseende Hallands järnåldersbebyggelse hägnaderna i Skummeslöv. Han menar att relationen till husen inte gått att reda ut och konstaterar bara att fyra av de sex husen överlagrar eller överlagras av hägnaderna (Carlie 1999:50). Senare har Per Wranning anfört Skummeslöv som ett exempel på en hägnad gård från förromersk järnålder. Han anför dock inga skäl till en sådan tolkning och diskuterar inte lämningarna i detalj utan tar fasta på att lämningarna fanns på samma plats (Wranning 2005:141 och muntlig uppgift). Om vi förutsätter att husen har haft väggar och för perioden normal bredd så är det bara Hus I och Hus XI som kan ha varit samtida med båda hägnaderna. Endera av de andra husen kan endast ha varit samtida med den ena av hägnaderna (jfr figur 3). En sådan tolkning är i sig inte orimlig men förutsätter att hägnaderna har skiftat läge i förhållande till boplatsen vilket framstår som mer

74 72 En mellanneolitisk palissad i södra Halland? In Situ svårförklarat. Tolkningen förutsätter att endera eller flera av gårdarna under någon fas har hägnats mot norr medan någon eller flera av de andra i ett annat skede har avskärmats åt söder. Det är således mest troligt att hägnaderna ska betraktas som en enhet och det är i så fall främst Hus I som är en trolig samtida byggnad om en järnålderstolkning tas för given. Hus XI tolkades i efterhand och betraktas i rapporten som osäkert. En datering av hägnaderna till samma period som åtminstone ett av husen från den äldre järnåldersbebyggelsen är således möjlig men motsägs av att fynden från hägnadernas stolphål och rännan A715 är neolitiska. De neolitiska föremålen skulle kunna ha funnits i lager och ha omdeponerats men det är i så fall förvånande att inga äldre fynd hittades i något av husens stolphål. Inte heller groparna från järnåldersbosättningen innehöll neolitiska föremål. Vi skulle kanske också förvänta oss något enda järnåldersfynd från hägnaderna. Som jag kunnat konstatera vid min genomgång så är dock fynden från de olika kontexterna tidsmässigt åtskilda. De daterbara fynden från husen är uteslutande från järnålder medan fynden från hägnaderna, bortsett från den nämnda bronsåldersskärvan, är neolitiska. Järnålderstolkningen redogör inte för alla de stolphål som fanns utöver husen och hägnad 1 och 2 och heller inte för det södra stolphålsstråket inom koncentration 1. Samtliga dessa stolphål bidrar dock till att skapa ett rumsligt mönster som är typiskt för flera palissadanläggningar. Den mest ekonomiska tolkningen, det vill säga den som redogör för flest iakttagelser på enklast vis, är att hägnaderna var från en annan tid än järnåldershusen. Utöver de stolphål som tillhörde husen var enligt min tolkning hägnaderna 1 och 2 liksom de flesta andra stolphålen inom koncentration 1 och 2 från palissadanläggningen. På figur 5 visas en preliminär renritning där samtliga stolphål som förts till huslämningarna och större anläggningar har utelämnats. Drag liknande dem i andra palissadanläggningar kan då skönjas, bland annat framträder vid de förmodade öppningarna karakteristiska tvärgående stolphålsrader vinkelrätt mot hägnadernas huvudriktning. Företeelsen är tydlig i palissadanläggningen i Hyllie där liknande avskärmningar fanns i anslutning till ingångarna (Brink 2004: Figure 4 and 5; Brink & Hydén 2006:45 ff och figur 35 41). Figur 5. En hypotetisk renritning av anläggningskoncentration 1 och 2 i Skummeslöv visar på flera för de mellanneolitiska palissadanläggningarna karakteristiska drag. Samtliga större anläggningar och stolphål som i rapporten ansågs tillhöra hus har utelämnats. Ytterligare ett argument för min tolkning är läget i landskapet. Lokalen har under mellanneolitikum legat ytterst på en udde, invid havsstranden och mellan två flodmynningar (figur 6). Placeringen vid havet liknar läget för två av de palissader som undersökts utanför Malmö (Thörn 2007) medan ett ur kommunikationssynpunkt strategiskt läge har påtalats beträffande till exempel Dösjebro. Läget vid havsstranden är naturligtvis också det i hög grad kommunikativt om än kanske inte alltid i välkomnande bemärkelse? Det prominenta läget längst ut på ett smalt näs som inte kan ha stuckit upp många meter ur havet i ett tämligen platt och troligen trädlöst landskap kan, sett ur fenomenologisk synvinkel, knappast uppskattas nog. I ett regionalt perspektiv bidrar omtolkningen till vår kunskap om periodens kulturgeografi, i ett vidare perspektiv förändras bilden av de mellanneolitiska palissadernas

75 In Situ En mellanneolitisk palissad i södra Halland? 73 Figur 6. Den ungefärliga strandlinjen under tiden till BC. Läget för undersökningen och den förmodade palissad anläggningen har markerats med punkt. spridning. Anläggningens relation till de tidigare kända boplatserna med gropkeramik längre norrut i Snapparp vid Lagans mynning och Påarp samt i Halmstad inom Raä 46 vid Nissans mynning och Olas i Värö återstår att reda ut. Inte minst intressant är den förmodade palissadens läge mellan den halländska kustens stora gropkeramiska boplatser och de likaledes gropkeramiska sådana längre söderut kring Skälderviken och Rönne ås mynning. Vid min genomgång av fynden från Skummeslöv noterade jag dekorerade skärvor från gropkeramiska kärl. Ännu är det naturligtvis svårt att dra några långtgående slutsatser kring platsens lämningar. Det finns för närvarande inga 14 C- dateringar som tidsfäster lämningen närmare men träkol finns insamlat och sparat från ett stort antal anläggningar. Ett försök att datera de mellanneolitiska aktiviteterna vore högintressant. Vid en begränsad fältinsats skulle också den förmodade palissadens hela sträckning och hur mycket som finns bevarat kunna avgöras. Slutord Som avslutning vill jag knyta an till inledningen. Oavsett om vi indelar lämningarna tematiskt, geografiskt eller kronologiskt så är det omöjligt att hålla sig uppdaterad inom arkeologins alla möjliga forskningsområden. Med nödvändighet präglas därför olika undersökningar av de arkeologer som deltar och de som avrapporterar och bearbetar resultaten. En ökad medvetenhet om att objektiv och neutral dokumentation inte existerar har gjort att förhållandet kommit att accepteras. Vi undersöker idag inte längre fornlämningar utan riktar in oss på specifika lämningar eller problemområden med utgångspunkt i vad som framkommer inom de olika ytorna. Idealt överger därför flera grävande institutioner äldre rutiner där en grävningsledare svarade för undersökningen och därefter förväntades avrapportera vad som framkom till förmån för ett tillvägagångssätt där flera arkeologer är inblandade i projekten och delar på ansvaret genom att hålla i undersökningen av just de lämningar som ligger inom deras respektive specialområden. De uttalade forskningsambitioner som styr uppdragsarkeologin idag innebär i allt högre grad att förfärdigandet av tekniska rapporter får stå tillbaka till förmån för vidare bearbetning i bok- eller artikelform. Den uppdragsarkeologiska verksamheten har därigenom blivit mer publik och bättre på att presentera för tillfället nya rön på ett intressant sätt. Man kan dock ha farhågor inför en sådan utveckling som på sikt kan leda till problem. Det jag avslutningsvis skulle vilja trycka på är att min omtolkning var möjlig på grund av den utförligt redovisade grunddokumentation som finns i rapporten från Skummeslöv. En brännande fråga är om vi idag vid uppdragsarkeologiska undersökningar dokumenterar, registrerar och publicerar materialet på ett sätt som i framtiden gör liknande omtolkningar möjliga? Vi bör diskutera om uppdragsarkeologin har slagit in på en väg som för mot en mer godtycklig och auktoritär diskurs som ytterst är avhängig enskilda arkeologers popularitet och position. Om företeelser som inte bearbetas initialt och lämningarna som initierar tolkningarna inte längre redogörs för i tekniska rapporter tillåts inte andra att värdera det som påstås. En ny eller förändrad tolkning av det slag som har presenterats här torde i framtiden vara möjlig endast om fältdokumentationen bearbetas på nytt. Resurser till sådan förnyad bearbetning kommer endast att finnas i undantagsfall och det kommer också att bli svårare att få syn på material med potential för omtolkning när den ingång som de tekniska rapporterna utgör saknas. På sikt kan därför uppdragsarkeologins nuvarande fokusering på bearbetade tolkningar och forskningsrön vara till förfång för just forskningen.

76 74 En mellanneolitisk palissad i södra Halland? In Situ Referenser Andersson, M Making place in the landscape. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Skånska spår arkeologi längs Västkustbanan. Brink, K The palisade enclosure at Hyllie, SW Scania. Journal of Nordic Archaeological Science 14. Brink, K. & Hydén, S Citytunnelprojektet. Hyllie vattentorn delområde 4 och Palissaden delområde 5. Malmö. Malmö Kulturmiljö Rapport nr 42. Carlie, L Bebyggelsens mångfald En studie av södra Hallands järnåldersgårdar baserad på arkeologiska och historiska källor. Hallands länsmuseer skriftserie No 10 & Acta Archaeologica Lundensia Series in 8º. No. 29, Halmstad. Jeppsson, A Karaby 3:1, 4:1. Raä 39. Sydgasprojektets stamledning P36. I: Räf, E. (red.). Skåne på längden Sydgasundersökningarna Riksantikvarieämbetet, Lund Rapport UV Syd 1996:58. Lagerås, P. (red.) Dösjebro mötesplats för trattbägarkultur och stridsyxekultur. Riksantikvarieämbetet, Lund. Skånska spår arkeologi längs Västkustbanan. Malmer, M. P Jungneolitische Studien. Acta Archaeologica Lundensia Series in 8 No. 2, CWK Gleerups förlag, Lund. Malmer, M.P The Neolithic of South Sweden TRB, GRK and STR. The Royal Swedish Academy of Letters History and Antiquities, Stockholm. Nielsen, P.O Causewayed camps, palisade enclosures and central settlements of the Middle Neolithic in Denmark. Journal of Nordic Archaeological Science 14. Runcis, J Bärnstensbarnen bilder, berättelser och betraktelser. Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska undersökningar Skrifter No 41. Runcis, J Neolitisk yxtillverkning Produktion, organisation och kulturell kontext. I: Lagerås, P. (red.). Dösjebro mötesplats för trattbägarkultur & stridsyxekultur. Riksantikvarieämbetet UV Syd, Lund. Skånska spår arkeologi längs Västkustbanan. Svensson, M Nolshögen boplats, samlingsplats och gravplats. Teknisk rapport över arkeologisk undersökning. Halland, Veinge socken, Skogaby 4:34, RAÄ 334 och 335. Kulturmiljö Halland, Halmstad. Arkeologiska rapporter från Hallands länsmuseer 2008:3. Svensson Bank, M Mellanneolitiska palissadanläggningar Palissaden i Dösjebro i ett nordeuropeiskt perspektiv. I: Lagerås, P. (red.). Dösjebro mötesplats för trattbägarkultur & stridsyxekultur. Riksantikvarieämbetet UV Syd, Lund. Skånska spår arkeologi längs Västkustbanan. Thörn, R Det ideologiska landskapet. Malmö Kulturmiljö, Malmö. Malmöfynd nr 12. Viking, U. & Fors, T Från stenålder till medeltid på fem månader. Del 1: text. Teknisk rapport över arkeologisk undersökning Halland, Skummeslövs socken, Allarp 2:64, RAÄ 93. Stiftelsen Hallands länsmuseer Landsantikvarien, Halmstad. Wattman, N Kärragård boplats och centralplats från trattbägarkultur till medeltid. Teknisk rapport över arkeologisk undersökning. Raä 164, Kärragård 3:7, Laholms lfs, Halland. Stiftelsen Hallands länsmuseer Landsantikvarien, Halmstad. Arkeologiska rapporter från Hallands länsmuseer 1996:4. Wranning, P Järnframställarnas stora gård. I: Toreld, C. & Wranning, P. (red.). Förromersk järnålder i fokus. Hallands Länsmuseer Landsantikvarien, Halmstad. Arkeologiska rapporter från Hallands Länsmuseer 2005:2/Framgrävt förflutet från Fyllinge II. Muntliga källor Wranning, Per. Arkeolog. Hallands Länsmuseer. Muntlig uppgift

77 Döden i Anderstorp socken Daniel Lindblad Jönköpings läns museum, daniel.lindblad@jkpglm.se Abstract The Iron Age dolmen is a rare type of grave spread only over a small geographical area; mainly along the border between the counties of Halland and Småland in the Southwest of Sweden. The Iron Age dolmen is constructed like a house out of four flat stones. Three stones stand as walls partly dug down into the ground and the fourth is placed on top like a roof. The opening created by the fourth missing wall always faces south. Only a handful of these dolmens have ever been excavated, one by the museum of Jönköpings län in By finds or by C 14 analysis these graves have been dated to the period AD. The dolmens either stand by themselves or they can be part of a surrounding stone setting. The free-standing dolmen is here compared to five other types of graves containing dolmens or similar constructions. It is argued in this article that they are all part of the same kind of burial rituals, reflecting a shared religious context. Efterundersökningarna i stormarna Gudruns och Pers fotspår tog oss till många vackra och speciella platser runtom i Jönköpings län. Flera fantastiska järnåldersgravfält, stora bronsåldersrösen och en medeltida gårdsplats är exempel på ställen som vi undersökt. En del platser och dagar har givetvis slagit hårdare rot i minnet än andra. Minnen av hur dimman lättar över gravkullarna en kall höstmorgon, av hur vi föga framgångsrikt försökte få ett gäng alltför närgångna kvigor att sluta slicka i sig jord från dump högen eller smaken av en välförtjänt Ciao Ciao med extra vitlök på Chaplins i Värnamo en sen onsdagskväll på väg hemåt. Givetvis sitter också några platser extra hårt lagrade i minnesbanken på grund av sin arkeologiska särart. Gravfältet Raä 6 i Anderstorps socken med sina järnåldersdösar hör dit. Efter en slingrig liten grusväg utanför Älgarem en bit norr om Anderstorp ligger gravfältet mitt inne i den inte längre lika täta granskogen. Både Gudrun och Per gick hårt åt området och den Bauerska trollskogen med sina dunkla skuggor är borta. Rotvältorna står som tysta vittnen till stormens kraft och mossan på marken för en ojämn kamp mot gräs och buskar som sakta tar över när solen åter kan leta sig in mellan de träd som fortfarande står. Vi kunde snart konstatera att gravfältet trots allt klarat sig hyfsat undan stormens förödelse. Ett knappt tiotal rotvältor kom att undersökas varav en tydligt skadat en gravkonstruktion. Den hade närmare bestämt ramponerat större delen av en järnåldersdös och i rötternas grepp hängde en av stenhällarna fortfarande på trekvart en meter upp i luften när vi kom till platsen. Figur 1. En av dösarna på gravfältet Raä 6 i Anderstorp socken, Värnamo kommun. Foto: Leif Häggström.

78 76 Döden i Anderstorp socken In Situ Figur 2. Stenåldersdös i stensättning i Bohuslän. Foto: Daniel Lindblad. Terrängen på gravfältet är stenig och bergig och gravarna är placerade längs södra sluttningen på en liten bergsknalle som vetter ner mot en sumpig våtmark. Enligt fornlämningsregistret finns det sexton gravar på gravfältet varav en domarring, tio hällar och klumpstenar samt fem järnåldersdösar. Återstoden av fyra av dösarna samt domarringen och de flesta av klumpstenarna går idag att se i området. Platsen är full av stenblock och stenhällar och i många fall är det omöjligt att avgöra vad som är resterna av en gravmarkering och vad som är en vanlig sten. Det går med andra ord inte att exakt bestämma hur många domarringar, dösar, klumpstenar eller andra gravmarkeringar som finns i området utan att gräva upp alltihop vilket lyckligtvis inte var vårt uppdrag. Vi hade emellertid flera möjliga gravkonstruktioner att delundersöka i form av klumpstenar och stenhällar synliga intill, eller i, de sår som rotvältorna rivit upp. Det vi kunde se av järnåldersdösarna var kollapsade konstruktioner av två till fyra, upp till metern långa och halvmetern breda stenhällar i markytan. Några dösar var väl synliga med två eller i något fall tre kantställda väggstenar som stack upp ur marken och man kunde fortfarande ana dösens ursprungliga form och utseende. Andra var mycket förstörda av tidens tand och kvar var endast någon enstaka stenhäll i markytan. Av denna anledning var vi intresserade av att titta närmare på alla rotvältor som låg intill eller hade blottat stenhällar. Det visade sig snart att den enda gravkonstruktionen som skadats var den redan på förhand konstaterade dösen. Järnåldersdösens konstruktion Dös för onekligen tanken till stenålderns enorma megalitmonument. Dösens formspråk i gravsammanhang dyker emellertid upp i olika varianter och på flera olika platser genom förhistorien. Dösar från neolitikum i Bohuslän, rektangulära stenkretsar med dösliknande portar från romersk järnålder i Småland och vikingatida gravar med portkonstruktioner i Mälardalsområdet är några exempel (Nordström 2007:78, Nordman 1997:125). Kortfattat kan dösen beskrivas som en gravkammare med tre till fyra väggar och oftast en taksten. Järnåldersdösen

79 In Situ Döden i Anderstorp socken 77 Figur 3. Nordströms indelning av port- och dösvarianter från småländska gravfält (Nordström 2007:83). kan se lite olika ut beroende på vilka typer av konstruktioner man räknar till gruppen järnåldersdösar men den mest typiska består av tre kantställda vägghällar och en locksten. De stående hällarna är placerade i 90 graders vinkel mot varandra, precis som väggarna i ett hus, med en kortsida och två långsidor. Ovanpå konstruktionen är en locksten eller taksten placerad. Den öppna kortsidan är i samtliga undersökta fall placerad mot söder med liten inbördes variation (Arne 1919, Carlie 2006, Claesson 1935, Nordman 1997, Nordström 2007). Långsidorna är upp till en knapp meter långa och kortsidorna mellan cm långa. Hela konstruktionen är helt eller delvis nedgrävd. Dösens konstruktion har visat sig ofta ingå i stenkretsar. Det kan vara i form av en regelrätt dös inuti en sten krets, men även i form av kantställda portstenar i en stenkrets kortsida. Jag har här tagit med Mikael Nordströms och Jörgen Gustafssons sammanställning av samtliga av dessa portvarianter (Nordström 2007:83). I den fortsatta texten går dessa under benämningen Nordströms typ 1 6. Nordström anser att de är uttryck för samma eller närbesläktade förställningar om döden med en gemensam religiös underbyggnad (Nordström 2007:83). Jag följer här Nordströms resonemang och menar vidare att portkonstruktionerna i dösen och i de fyrkantiga stenkretsarna haft liknande funktioner i de dödsritualer i vilka de spelat en central roll. I fallet Raä 6 i Anderstorp socken är dösarna så vitt man kan se av Nordströms typ 4 och endast delvis nedgrävda. Samtliga av dösarna på gravfältet har med tiden kollapsat och hällarna har fallit åt olika håll men uppskattningsvis har från början cirka centimeter av väggarna stuckit upp ovanför markytan. Inga av gravarna har lockstenen kvar på sin ursprungliga plats. Lockstenen kunde dock i flera fall ses sticka fram mellan eller ligga intill de omkullfallna vägghällarna. Figur 4. Järnåldersdös på gravfältet i Anderstorp. Fotot till vänster är taget av Claes Claesson 1935 (ATA A195:67), till höger samma dös vid undersökningarna Foto: Leif Häggström.

80 78 Döden i Anderstorp socken In Situ Geografisk utbredning och tidiga källor Så vitt vi vet idag har den ovan beskrivna typen av järnåldersdös en mycket begränsad geografisk utbredning till ett område i gränsen mellan Halland och Småland med ett par undantag. Vid en sökning på järnåldersdös i fornlämningsregistret får man ett drygt trettiotal träffar. En noggrannare sökning visade 44 poster i fornlämningsregistret som innehöll ordet järnåldersdös, järnåldersdösar eller dösar av Fröböketyp. Av dessa 44 platser ligger 8 i östra Halland, 33 i västra Småland samt 2 i Västergötland och 1 i Bohuslän. Alla utom 2 ligger på gravfält varav 39 innehåller resta stenar och 22 har domarringar. pärlan kom sannolikt från något av de intilliggande gravfälten Raä 32 och Raä 83 i Breared socken. Ett tjugotal år senare skriver Oscar Almgren om dösarna i sin genomgång av Sveriges fornlämningar och ifrågasätter den neolitiska dateringen utifrån gravarnas läge och fyndet av glaspärlan från järnålder i en av dem (Almgren 1923:110). Oscar Montelius var redan tidigare skeptisk till dateringen av dösarna till neolitikum och var av uppfattningen att de borde vara yngre (Carlie 2006:184). Ytterligare en mystisk fyndpost från en järnåldersdös i Fröböke, Breared socken dyker upp i SHM:s arkiv. Antikvarien Ture Johnsson. Arne tog 1922 emot åtta kvartsbitar samt brända benfragment från en förstörd dös på ägorna utan några fler uppgifter kring omständigheterna (SHM inv.nr 16934). Det första källmaterialet som en gång för alla ändrade på järnåldersdösens datering kom emellertid redan några år tidigare, närmare bestämt då Kjellmark och Arne undersökte tre dösar i Nöttja socken åren 1918 och 1919, vilket jag återkommer till längre fram. Järnåldersdösen i FMIS Figur 5. Järnåldersdös på gården Fröböke i Halland. Skiss av Herman Hofberg från 1876 (Arne 1919:134). Dösar av Fröböketyp var i arkeologins barndom namnet på järnåldersdösar då dom först uppmärksammades och man ännu trodde att det rörde sig om stenåldersdösar av samma typ som finns i till exempel Bohuslän och Skåne fast av mindre modell. Fröböke var namnet på den gård där järnåldersdösar första gången uppmärksammades av Herman Hofberg år 1876 (Arne 1919:134). År 1902 fick SHM en grön glaspärla från järnåldern i gåva av kanslirådet Ivar Adolf Lyttkens (SHM inv.nr 11530). Fyndet kom enligt uppgift från en dös i Fridhem i Breareds socken. Fridhem är granngård till Fröböke och Det omtalas på flera ställen i fornlämningsregistrets beskrivningar av gravfält med kända järnåldersdösar just hur svårt det är att skilja på resta stenar och eventuella dösar. Något vi tydligt märkte vid undersökningarna av Raä 6 i Anderstorp socken där vi trodde oss ha upp till fyra av rotvältor skadade dösar, delvis i behov av utgrävning. Med facit i hand var endast en av dessa en dös och resterande var ensamliggande stenhällar. På Claessons karta över gravfältet från 1935 är den undersökte dösen endast markerad som en flat sten i markytan. Då gravfältet förutom domarring och resta stenar innehöll en stor mängd naturliga stenhällar blev urskiljningen ännu svårare att göra. Framförallt då järnåldersdösarna på platsen sedan länge har kollapsat och täckts av grästorv, mossa och träd. Bland de 44 poster jag hittat i FMIS som på olika sätt omnämner järnåldersdösar finns flera med uppgifter om att det på gravfälten finns stenhällar som möjligen utgör rester av fler järnåldersdösar än de registrerade. Vidare är de löpande beskrivningarna från inventeringshandböckerna i Småland och Halland i många fall inte inskrivna i digital

81 In Situ Döden i Anderstorp socken 79 form utan endast inskannade som bilddokument. Det leder till att bara de järnåldersdösar som är registrerade under gravkategorin järnåldersdös blir sökbara i registret. Möjliga järnåldersdösar som omnämns i den löpande texten blir därmed osynliga i sökfunktionen. Att det finns sådana dolda järnåldersdösar i registret är sannolikt då flera av de kända dösarna finns på gravfält tillsammans med resta stenar och kan vara mycket svåra att skilja från dessa. Figur 6. Järnåldersdösarnas utbredning enligt FMIS. Järnåldersdösar är en mycket ovanlig gravtyp med stark geografisk anknytning. Vad vi däremot kan anta är att det finns fler dösar än de nu drygt hundra registrerade på kända gravfält. Vi kan anta det dels för att dösarna är svårupptäckta och ofta förekommer på gravfält med resta stenar, klumpstenar och domarringar och kan blandas ihop med dessa, dels för att möjliga järnåldersdösar omnämnda i inventeringsböckernas löpande beskrivningar idag inte går att skilja ut digitalt i många socknar i fornlämningsregistret. Oavsett ett mindre mörkertal som gömmer sig ute i terrängen och i fornminnesregistrets vindlingar så kan vi utgå ifrån att järnåldersdösen är ovanlig. Gravtypen får ses som resten av en lokal tradition som helt enkelt inte har haft större utbredning. Lyfter vi emellertid blicken lite och vidgar begreppen något öppnas nya intressanta dörrar. Lämnar vi den exakta konstruktionen och istället, likt Mikael Nordström, fokuserar på dösens öppning mot söder kan vi med ens hitta fler paralleller i det arkeologiska såväl som det historiska materialet (Nordström 2007, 2008). Utgår vi ifrån denna öppning, kan man se starka paralleller i konstruktionens bildspråk till undersökta gravar som inte benämnts järnåldersdösar men som har starka likheter med dessa. Bland annat gäller det undersökta gravar i Torsvik i Jönköpings kommun, något jag får anledning att gå närmare in på längre fram. Tidigare undersökningar några dateringar Endats sex undersökningar av järnåldersdösar av Nordströms typ 4 och 5 har gjorts varav fyra i modern tid. Förutom dessa har minst ett par gravfält med portkonstruktioner av typ 1 3 och 6 undersökts. Dateringarna av de dösar som undersöktes av Ture Johnsson Arne, Claes Claesson och Knut Kjellmark på 1900-talets första hälft stödjer sig uteslutande på de fynd man gjort i gravarna och placerar järnåldersdösen i förromersk till romersk järnålder, det vill säga cirka 500 f.kr. 400 e.kr. Genom ett av fynden i Erik Floderus undersökning kunde den graven dateras till 600-talet e.kr (Nordström 2007:78). Graven i Anderstorp dateras både med hjälp av en av de hårnålar i brons som fanns i graven och med 14 C prov till 600-talet e.kr. Undersökningarna i Byarum daterar dösarna till runt e.kr. (Nordman 1997:130 f). Torsviks stenkretsar med portar hamnar i perioden e.kr. Nedan följer en genomgång av de undersökningar som gjorts. Fröbökedösen flyttar ur stenåldern Doktor Knut Kjellmark tog år 1918 tåget söderut. Han hoppade av mitt inne i den djupa Småländska skogen långt ifrån all ära och redlighet och skred till verket. Det innebar att han satte spaden i marken i det förhistoriska gravfält som idag har post 22:1 i Nöttja socken, Småland, Kronobergs län i Riksantikvarieämbetets fornlämningsregister. Doktor Kjellmark började gräva. Föremålet för undersökningen var en liten dös av så kallad Fröböketyp. Vid den här tiden fanns ännu inte begreppet järnåldersdös och dösarna på gravfältet i Nöttja var till synes av samma yttre konstruktion som de sedan länge kända stenåldersdösarna, bara betydligt mycket mindre. Likheten med

82 80 Döden i Anderstorp socken In Situ megalitgravarna gjorde att Kjellmark trodde sig vara i färd med att undersöka en mindre kusin till dessa i Smålands inland och att det således handlade om en stenåldersgrav. Det han fann var rester av kremerade ben i ett sandlager och Kjellmark blev därmed mycket fundersam. Detta kunde näppeligen röra sig om en grav från stenåldern. Han for hem igen och funderade. Året därpå tog kollegan Ture Johnsson Arne samma tåg ner till Nöttja i Småland för att en gång för alla lösa gåtan med de små dösarna. Arne undersökte två andra dösar på samma gravfält och den här gången stod det klart att de inte rörde sig om stenåldersgravar. De små dösarna hörde snarare hemma i järnåldern. I den ena graven fann Arne bland annat fragment av brons och järnföremål, en järnring, brända ben, 130 bitar kvarts och ett lager kol (Arne 1919:127 ff, Nordman 1997:125, SHM inv. nr 16123). De brända benen bestämdes vara från människa. Senare undersökningar har visat att dösar ofta ingår i en stensättning eller stenkrets samt att en gravgömma inte behöver ligga inuti dösen (Nordman 1997:125, Nordström 2007:75 ff). Samtliga tre dösar som undersöktes av Arne och Kjellmark hade sin öppning åt söder och av vad man kan sluta sig till av deras dokumentation ingick inte dösarna i stenkretsar eller andra konstruktioner. Det framgår emellertid inte i Arnes artikel om undersökningen i Fornvännen huruvida man frilade en yta omkring dösarna eller inte (Arne 1919:127 ff, Nordman 1997:125). Antar man att endast själva den i ytan synliga dösen grävts ut så har en eventuell omkringliggande stenkrets missats. Att två av de tre undersökta dösarna i Nöttja dessutom visat sig vara utan någon uppenbar gravgömma kan tala för att dösarna de facto ingått i någon form av större gravmarkering som exempelvis en stenkrets. Undersökningarna i Tofteryd, Pukarp, Byarum och i Torsvik visar på sådana konstruktioner där gravgömman inte ligger inne i dösen. Claessons undersökning i Pukarp Arkeolog Claes Claesson inventerade Tofteryd socken i Vaggeryds kommun i Småland i början av 30-talet och 1935 var hans sammanställning över socknens fornlämningar klar. Claesson beskriver järnåldersdösar på inte mindre än nio av de platser han har med i sin inventering (Claesson 1935). Tre av gravfälten med numren 60, 95 och 104 i Tofteryd socken har idag registrerade järnåldersdösar. Det framgår tydligt att Claesson var mycket intresserad av denna mystiska och sällsynta gravtyp. Han fick tillstånd av riksantikvarien att under sensommaren företa arkeologiska undersökningar på två gravfält på fastigheten Pukarp i Tofteryds socken. Gravfälten hade fått nummer åtta och fyra i Claessons egen inventering och senare kom de att be näm nas Raä 80 och 83 i Tofteryds socken i riksantikvarieämbetets fornlämningsregister. En av gravarna Claesson undersökte på Raä 83 var av en speciell typ som aldrig tidigare undersökts. Figur 7. Inför undersökningen av järnåldersdösen i Tofteryds socken år Foto: Claes Claesson (ATA 194:249). Det som hade fångat Claessons uppmärksamhet lite extra var att graven bestod av en dös inuti en väl synlig, fyrkantig stenkrets. Så här beskriver Claesson grav 4:44 i sin inventering: Av en annan typ är stensättningen nummer 44 med dess kompakta ram av stenar samt kistan med öppen sida mot söder. Den består av i markytan satta eller lagda stenhällar eller klumpstenar, men de största bildande en ganska markerad kant. Till formen utgör den en närmast fyrsidig ram med c:a 2,5 m tvärgenomskärning och

83 In Situ Döden i Anderstorp socken 81 sidorna orienterade ungefär i NNÖ SSV och VNV ÖSÖ. Vid N sidan bilda tre kantställda stenhällar en kista utan lock och med S sidan öppen. (Claesson 1935) Av beskrivningen framgår att dösen var av Nordströms typ 5 eller 6. Vid undersökningen fann Claesson: mellan de kantställda hällarna rester av brända ben samt enstaka kol. (Claesson 1935). Claesson skriver vidare: Benbitarna lågo spridda inom hela den kistliknande anordningen. (Claesson 1935). Claesson verkar här inte beskriva en typisk brand- eller bengrop då han säger att benen låg spridda i hela dösen. Snarare får man intrycket av att det rört sig om just spridda benfragment blandat med kol och jord. Jämför vi Claessons utgrävning med de övriga undersökta dösarna finner vi att man inte i något fall funnit en större mängd brända ben koncentrerade till en lätt avgränsad nedgrävning inuti eller i direkt anknytning till själva dösen. I samtliga fall där ben hittats inuti eller direkt intill dösen har det rört sig om förhållandevis små mängder spridda över en mindre yta tillsammans med en del kol. Med andra ord inga fyndkoncentrationer i vad man brukar benämna ben- eller brandgropar. Däremot fanns det en annan intressant lämning i stenkretsen som av Claesson beskrivs som en bålgrop. Han skriver: Vid stensättningens Ö sida låg c:a 1 dm under markytan en bålgrop, c:a 3 dm i diam. och 2 dm djup, innehållande en kompakt massa av kol, sot och brända ben utan inblandning av sand. (Claesson 1935). Utifrån beskrivningen kan vi anta att det rört sig om en gravgömma som i modernare arkeologitermer skulle Figur 8. Järnåldersdös i stenkrets från gravfältet Raä 83 i Tofteryds socken. Graven undersöktes 1935 av Claes Claesson och ritningen är gjord efter hans original (Claesson 1935). benämnas brandgrop. Mycket i beskrivningarna påminner om de undersökta stenkretsarna i Byarum av Nordströms typ 4 som vi ska se längre fram. Inget mer finns skrivet om benen så vi vet helt enkelt inte om det var ben av människa, djur eller både och som fanns i respektive anläggning. Beskrivningen av bålgropen, dess storlek och innehåll av kol, sot och bränt ben samt att den låg inuti en stenkrets talar ett tydligt gravspråk. Grävde Claesson med andra ord ut två olika gravgömmor inuti stenkretsen? Kan det vara så att benen från den döde i huvudsak begravts i brandgropen och en mindre del placerats inuti och på tröskeln till dösen? En järnåldersdös inuti ett större monument är inget unikt utan förekommer på några ställen i fornlämningsregistret samt vid ett par undersökningsplatser. Fornlämning 167 i Örby socken i Västergötland är ett gravfält med en järnåldersdös inuit en rektangulär stenkrets. Nummer 11

84 82 Döden i Anderstorp socken In Situ i Torups socken i Halland är även det ett gravfält med bland annat fem järnåldersdösar varav Fyra har rester av stenpackning invid hällarna (FMIS Torup 11:1, Hylte kn, Halland). Gravfälten i Byarum och Torsvik innehöll också liknande konstruktioner. De sex platser i Tofteryds socken där Claesson nämner möjliga järnåldersdösar men där fornminnesregistret inte har med några sådana är samtliga gravfält med stenkretsar, domarringar och resta stenar (FMIS Tofteryd sn Raä nr 9, 19, 66, 56, 73, 83). Med andra ord en miljö där det är svårt att avgöra exakt form och konstruktion på en grav. På dessa, och i regionen för järnåldersdösar liknande gravfält, kan det mycket väl finnas både fristående järnåldersdösar och dösar inbyggda i andra gravformer som till exempel stenkretsar. Undersökningarna i Byarum och Torsvik har visat att järnåldersdösar och portkonstruktioner liknande järnåldersdösar inbyggda i gravar inte går att upptäcka med mindre än att man påbörjar en undersökning. Floderus portar Året innan Claes Claessons undersökning i Pukarp gjordes en utgrävning i Kronobergs län, på Inglingehögsgravfältet söder om Växjö (Nordström 2007:78). Erik Floderus undersökte flera gravar varav några visade uppenbara likheter med den stenkrets som Claesson kom att undersöka året därpå. Det rörde sig inte om regelrätta dösar inuti stenkretsar utan om dösliknande konstruktioner i södra kanten på stenkretsarna. Parallellt ställda stenhällar som bildade en port in till graven. Exakt samma konstruktioner, Nordströms typ 2 och 3, undersöktes nästan 60 år senare på tre gravfält i Torsvik och på Byarumsgravfältet söder om Jönköping (Nordström 2007:73 ff, Gustafsson 2007:64 ff). Intressant att notera är att även Claesson nämner två vinkelställda hällar samt ytterligare några kantställda hällar från sin undersökning av grav 8:1 (Claessons inventering) på gravfält Raä 80 i Tofteryd sn (SHM inv.nr 21631). Mellan de två vinkelställda hällarna hittades keramikfragment, brända ben och kol. Beskrivningen säger också att det i samma anläggning fanns en bålgrop under en klumpsten innehållande mer brända ben, kol samt tången till en järnkniv (SHM inv.nr 21631). Det går inte att utifrån texten få en klar bild av vad det var Claesson såg men den skulle mycket väl kunna beskriva en portkonstruktion i en skadad stenkrets. Figur 9. Portvarianter i stenkretsar på Inglingehögsgravfältet, Raä 1 i Östra Torsås socken. Floderus omnämner inga takstenar i dessa portkonstruktioner. Med tanke på döskonstruktionens inneboende bräcklighet kan eventuella takstenar mycket väl sedan länge vara borta eller förstörda av senare aktiviteter. Två av gravarna undersökta i Torsvik med samma konstruktion hade takstenar vilket än mer visar på likheten med järnåldersdösarna. Med hjälp av fynd i gravarna daterades dessa till 600 e.kr. (Nordström 2007:78). I fornlämningsregistrets uppgifter om Inglingehögsgravfältet står beskrivet att där finns fem stensättningar av avvikande, kvadratisk form (Östra Torsås 1:1, Växjö kn, Kronobergs län). Stensättningarna beskrivs utförligare med hjälp av en schematisk skiss där fyra är varianter av den vänstra typen och den femte är av typen till höger (Nordström 2007:78). Gravfältet i Byarum Inför ombyggnation av E4:an i början av 1990-talet utanför Vaggeryds samhälle utförde Jönköpings länsmuseum den första undersökningen av ett större järnåldersgravfält i länet. Gravfältet låg sydväst om Vaggeryd uppe på en höjd cirka 500 meter väster om Lagan (Nordman 1997:120). Här undersöktes bland annat fyra rektangulära stensättningar med var sin järnåldersdös av Nordströms typ 5 i

85 In Situ Döden i Anderstorp socken 83 anläggningens mitt. Dösarna bestod av tre vägghällar och en taksten, var cirka 1x1 meter stora och delvis nedgrävda samt hade sin öppning åt söder (Nordman 1997:125). Samtliga fyra stensättningar hade separata gravgömmor men ingen av dessa låg inuti eller direkt under dösen. Endast i ett fall låg dösen i direkt anslutning till den fyndbärande gravgömman. Det går inte heller att se ett mönster mellan dösen och gravgömmans placering i graven då dösen i samtliga fall är placerad in mot gravens mitt men gravgömman endast i ett fall ligger centralt i stensättningen. I övriga tre fall från Byarum ligger gravgömmorna ut mot stensättningens kant, i en grav strax innanför den norra kortsidan, i en annan i det nordöstra hörnet och den tredje i det sydöstra hörnet (Nordman 1997:123 ritning). Fynden i Byarum var ganska få men är direkt jämförbara med fynden i övriga undersökta järnåldersdösar: enstaka brända ben- och keramikbitar samt fragment av järn- och bronsföremål (Nordman 1997:125). Tre av gravfältets gravar daterades tillsammans med fyra andra anläggningar på gravfältet och resultaten spände från 225 till 665 e.kr. De daterbara fynd som hittades, bland annat två dräktnålar i brons i en av dösgravarna, representerar i huvudsak folkvandringstidens senare hälft, e.kr. (Nordman 1997:130 f). Brända ben och fynd från 59 gravgömmor tillvaratogs under undersökningarna av Byarumsgravfältet (Nordman 1997:130). Utifrån fynd och osteologiska analyser fastställdes åtta säkra kvinnogravar, Figur 10. Två stenkretsar med portkonstruktioner av Nordströms typ 3 på Byarumsgravfältet. Foto: Ann-Marie Nordman. sex säkra mangravar samt fem gravar med benrester från barn i ålder 0 7 år (Nordman 1997:129 f). Den dös som innehöll två identiskt lika dräktnålar i brons har tolkats som en säker kvinnograv på grund av fyndet (Nordman 1997:129). Parvis förekommande nålar och fibulor brukar tolkas som kvinnogravar (Petré 1993, Nordman 1997:129). Utgår vi ifrån att det är så var det resterna av en kvinna som låg i dösen även i Anderstorp. Portarna i Torsvik Vi har så här långt bekantat oss med ett par olika varianter av järnåldersdösar. Den fristående, exempelvis dösarna i Anderstorp socken, samt dösen som ligger inuti en Figur 11. Två olika portkonstruktioner från Byarumsgravfältet. Till vänster Nordströms typ 5. Till höger Nordströms typ 2. Foto: Ann-Marie Nordman

86 84 Döden i Anderstorp socken In Situ stensättning eller stenkrets. Några år in på 2000-talet undersöktes tre gravfält i Torsvik söder om Jönköping av länsmuseet. På samtliga tre gravfält fanns varianter av dösarnas religiösa symbolik manifesterade i gravarna. Inga fristående dösar fanns här, men väl flera rektangulära stenkretsar och stensättningar innehållande portar med öppningar åt söder av samma typ som dösarna. Dessa portar var mindre än de fristående dösarna men byggda på samma sätt av två parallellt ställda stenhällar, ibland med bakstycke ibland utan, en del med taksten andra utan. Gravfälten i Torsvik är preliminärt daterade till e.kr. (Gustafsson 2007:65). De redan omnämnda stenkretsarna på Inglingehögsgravfältet utanför Växjö hör till samma kategori. I samband med Torsviksundersökningarna uppdagades fyra likadana stensättningar med portar på Bornholmska Slusegårdsgravfältet. Det stora gravfältet undersöktes mellan 1958 och 1964 och de fyra stensättningarna beskrevs av utgrävarna som helt speciella och säregna. Gravarna daterades till e. Kr. vilket stämmer väl överens med de preliminära dateringarna för Torsviksgravarna (Nordström 2008). Både de symboliska och konstruktionsmässiga likheterna är mycket starka mellan dessa varianter av portar. De fristående dösarna i Nöttja och Anderstorp delar utan tvekan sin symboliska innebörd med dösarna i Byarums och Pukarps stenkretsar och portarna i Torsvik, Bornholm och Växjö. Dösarna i Odensjö och Södra Unnaryd Då dösarnas geografiska spridning ligger i det område som drabbades hårdast av stormen Gudruns härjningar 2005 är det kanske inte så konstigt att förstörelsen även drabbade denna undanskymda gravtyp. Anmärkningsvärt är emellertid att efterundersökningarna av stormskadade fornlämningar inbegripit så många som tre gravfält med järnåldersdösar där två dösar totalundersökts samt ett flertal delundersökts. Antalet totalundersökta fristående dösar, Nordströms typ 4, ökade därmed med 67 procent, från tre till fem stycken. Räknar man med de undersökta järnåldersdösarna i stenkretsar är ökningen drygt 20 procent, från nio stycken till elva. Förutom den av Jönköpings läns museum undersökta järnåldersdösen i Anderstorp har som sagt tre andra platser undersökts. Arkeologicentrum totalundersökte en järnåldersdös i Odensjö socken i Kronobergs län (Raä 112) och Hallands länsmuseer efterundersökte ett gravfält i Södra Unnaryds socken innehållande järnåldersdösar. I FMIS framgår det att järnåldersdösen i Odensjö innehöll brända benfragment från ett spädbarn samt ett par delar av en hartstätning. I Arkeologicentrums nyhetsbrev på deras hemsida kan man läsa vidare om den osteologiska analysen. Sammanlagt nitton brända benfragment tillvaratogs och samtliga kommer från ett mycket ungt spädbarn alternativt ett foster i sent stadium. Fragmenten kommer från kroppens större rörben samt från skallen (Arkeologicentrum 2007). I Halland delundersökte Lennart Carlie järnåldersdösar under hösten 2005 på gravfältet Bedjarör, Raä 58, i Södra Unnaryd socken. Gravfältet är Hallands läns största på vilket flera järnåldersdösar finns registrerade. Undersökningarnas syfte var att bland annat att försöka fastställa om ett antal synliga hällar på platsen var rester av förstörda järnåldersdösar samt om hällarna ingick i andra konstruktioner. Carlie grävde invid två grupper av parvis ställda hällar samt öppnade mindre schakt runt tre solitära hällar (Carlie 2006:191 f). De parvis ställda hade i ett tidigare skede varit flankerade av en tredje, nordlig gavelhäll och visades därmed vara rester av två förstörda järnåldersdösar (Carlie 2006:191). De tre solitära hällarna däremot hade aldrig ingått i några konstruktioner utan var helt enkelt vad som brukar kallas resta stenar (Carlie 2006:192). Carlies slutsats av detta är att flera av järnåldersdösarna i fornminnesregistret mycket väl kan vara resta stenar (Carlie 2006:192). Då dösarna ofta ingår i gravmiljöer med resta stenar och domarringar kan antalet möjliga järnåldersdösar på dessa gravfält ha övertolkats då fokus gärna hamnar på denna ovanliga och fantasieggande konstruktion (Carlie 2006:192). Undersökningarna i Anderstorp stärker delvis detta resonemang. Tre rotvältor precis intill liggande stenhällar undersöktes. Området runtom torvades av för att kunna konstatera om hällarna ingick i dösar eller ej. I samtliga fall visade det sig att så inte var fallet. Resonemanget att

87 In Situ Döden i Anderstorp socken 85 det skulle finnas fler dösar registrerade än vad som egentligen finns i verkligenheten går emellertid att vända på. På gravfält med synliga, lättidentifierade järnåldersdösar blandat med resta stenhällar kan man ibland misstänka en sådan feltolkning. Tänker man sig däremot en inventerare som aldrig sett en järnåldersdös på ett gravfält med kraftigt övertorvade och kollapsade dösrester kunde resultatet lätt bli det omvända med endast resta stenar och rester av domarringar registrerade. Som redan nämnts blev den undersökta dösen registrerad och karterad som en flat stenhäll i markytan i Claessons inventering från Det visar att inte ens en erfaren inventerare med ett uttalat intresse för järnåldersdösar alltid kan avgöra vad som är resterna av en sådan utan att först sätta spaden i jorden. Tittar vi på dösar som ingår i stenkretsar blir bilden än mer komplicerad. De fyra dösarna av Nordströms typ 5 i Byarum var nedgrävda och syntes inte förrän man tagit bort torv och rensat fram de omgärdande stenkretsarna (Nordman 1997:123). Likadant var det med gravarna av Nordströms typ 2 och 3 i Torsvik (Nordström 2007). Utgår man som jag gör i denna artikel ifrån Nordströms resonemang att järnåldersdösar och olika portkonstruktioner Figur 12. Detalj från Claessons karta från 1935 över gravfältet Raä 6 i Anderstorp socken. Pilen visar dösen (nummer 2 på kartan) som undersöktes av länsmuseet i Jönköping Den är synlig endast som en flat häll i markytan vid inventeringstillfället (Claesson 1935).

88 86 Döden i Anderstorp socken In Situ på gravfält har samma eller i vart fall liknande symboliska innebörd är antalet döskonstruktioner på järnåldersgravfält säkert fler än de som idag syns i FMIS. Begravningen en övergångsritual För att kunna tänka oss in i järnåldersmänniskans syn på liv och död måste vi förstå att dom levde i ett samhälle som inte var ens flyktigt sekulariserat (Artelius 2000:21). Vi kan inte prata om trosuppfattningar som vi gör när det gäller moderna religioner. Vi måste tänka oss ett sammanhang där en uppdelning vad som var religion och inte överhuvudtaget inte existerade (Fabech 2006:26). Termer som liv och död betydde inte samma sak som det gör för oss idag. Det är fråga om en syn på världen och den egna existensen som är helt sammanvävd med religiösa förställningar och förklaringsmodeller och där reglerna för livet är bestämda utifrån dessa (Artelius 2000:21). Ett ej sekulariserat samhälle har ett kollektivt förhållande till vad döden är. Dess innehåll, betydelse, ursprung och mening är del av samhällets ideologi och blir en avgörande del för ett samhälles traditioner och ritualer (Artelius 2000:160). Religionsvetaren Catherine Bell beskriver i sin bok Ritual: Dimensions and Perspectives (1997) det hon kallar rituallika handlingar för att därmed undvika att dra en skarp gräns mellan vardagliga och rituella handlingar. Hon räknar upp följande sex kännetecken för rituallika handlingar: de är formella, traditionella, regelbundet återkommande, regelstyrda, fyllda av sakrala symboler och är sceniskt framförda (Bell 1997:138). Antropologen Roy A. Rappaport använder inte Bells begrepp rituallika handlingar men har en snarlikt resonemang kring formalisering av handlingar, vilket han menar är ritualens viktigaste egenskap. Ju mer formaliserad en handling är, desto mer anledning har vi att kalla den för ritual. Det betyder inte att alla formaliserade handlingar per automatik är ritualer men en ritual kan ofta urskiljas just genom sina formaliserade handlingar (Rappaport 1999:33). Rappaport räknar i sin tur upp ett antal kriterier för en ritual. För det första ska den vara sanktionerad av andra än utövaren själv. För det andra är den som sagt alltid formaliserad. För det tredje är ritualen delvis invariant, det vill säga den innehåller en viss grad av varierbarhet med vissa fasta inslag. För det fjärde är den alltid till viss del sceniskt framförd (performance). För det femte är ritualen inte instrumentell i sin karaktär och den förmedlar således ingenting, utan rituella handlingar skapar istället innebörder när de utförs (Rappaport 1999:32 ff). Rappaport ser alltså ritualen som transformativ kommunikation genom formaliserade handlingar. Religionshistorikern Peter Habbe beskriver mer utförligt ritualens transformativa karaktär Han menar att det alltid finns en på förhand stipulerad avsikt med ritualen som aktörerna måste förhålla sig till. En ritual kan därför inte improviseras eller ändras från gång till annan och det är just denna formalisering som bland annat utmärker handlingen och gör den till ritual (Habbe 2005:214). Ritualen skapar genom en sådan formaliserad handling innebörder som förändrar en persons eller ett tings sociala status. Habbe hämtar i sin tur ett exempel från Rappaport. Han menar att en pojkes omskärelse är en sådan formaliserad handling, en ritual genom vilken pojken transformeras till man. Handlingen bär inte med sig information om att pojken blir man utan det är själva handlingen i sig som gör pojken till man (Habbe 2005:214 och där angivna referenser). Försöker vi se på järnåldersdösarna med detta i åtanke så finner vi snart att det symboliska bildspråket i Anderstorps dösar har starka likheter med det i Torsviks stenkretsar. Det kanske inte var dösen som gravmarkering som var viktig utan dess roll i den religiösa ritualen där den ingick. En ritual för att kontrollera övergången mellan livet och döden. En resa som var vansklig och därför måste företas med hjälp av de levande. Den döde var beroende av att riter genomfördes och regler följdes för att säkert komma dit man ville i döden. Det finns otaliga religiösa uppfattningar om vad döden egentligen innebär och hur man bäst förbereder sig för den. Gemensamt för dem alla är att det krävs någon form av förberedelse inför övergången mellan livet och döden (Se exempelvis Artelius 2000, Jennbert 2006, Kaliff 2005). Denna passage symboliseras ofta av att den döde fysiskt ska ta sig från en plats till en annan, från ett tillstånd

89 In Situ Döden i Anderstorp socken 87 till ett annat. I den antika föreställningen gjordes denna resa över floden Styx med färjekarlen Charon. Det var av stor vikt att den döde fick med sig ett mynt som betalning till Charon då han annars riskerade att få stå kvar på stranden till Styx och inte komma till vila. I enlighet med egyptisk mytologi ska den dödes kropp balsameras så att den bevaras efter döden. Efter den mödosamma resan till dödsriket och granskningen i guden Osiris domstol antogs den döda delvis fortsätta sin existens i graven. Man kunde passera mellan dödsriket och graven men behövde sin fysiska kropp för detta. De levande fortsatte att offra mat och dryck till den döde via en stiliserad stenport i graven där den döde ansågs passera (Nordström 2007:75). Romarna hade precis som järnålderns nordbor en stark förfäderskult. Döda släktingar visades vördnad av de efterlevande vid speciella altare inne i husen. Bland de som hade råd var det också brukligt att vid speciella tillfällen låta inhyrda skådespelare eller slavar iföra sig döda förfäders dödsmasker och på så sätt låta de döda vara fysiskt närvarande. Portar mellan döden och livet hittar vi även i fornnordisk mytologi. I den poetiska Eddan finns en vers där sonen till den döda Groa står vid sin mors gravkummel och manar henne att vakna vid de dödas dörrar (Brate 1995:289). Groa kommer ur sin vila vid sin sons rop och läser nio skyddande galdrar över honom varpå hon säger: På jordfast sten jag stod inom dörrgången, medan dig trollsång jag täljde. (Brate 1995:291). Tänker vi på järnålderns dösar i detta ljus kan man se öppningen åt söder som porten mellan liv och död. Skulle den döde kunna passera härigenom eller i vart fall stå i någon sorts förbindelse med de levande vid denna dörrgång? Var konstruktionen endast byggd för att tillsammans med rätt ritualer öppna vägen in i dödsriket för den döde? Var det i så fall av största vikt att med andra ritualer stänga denna port efter att begravningen genomförts? Många frågor och få säkra svar men vi är i alla fall något mycket intressant på spåren i dessa resonemang. Att de döda och de levande inte skulle beblandas hur som helst utan endast inom ramarna för mycket strikta religiösa riter finns det många belägg för. Egil Skallagrimsons saga från 1200-talets Figur 13. Stenhäll från den undersökta järnåldersdösen i Anderstorp hängande i rotvältan. Foto: Leif Häggström Island berättar om hur Egil bär sin döda far ut ur huset genom ett för ändamålet nybrutet hål i väggen (Alving 1992:153). Det gjordes för att den döde inte skulle hitta tillbaka från graven in i huset igen (Nedkvitne 2004:39). Dörröppningen in i huset blir här liktydig med porten mellan de dödas och de levandes värld. Döda människor skulle inte bäras över husets tröskel eftersom det kunde öppna denna port. Berättelsen visar på hur döden och livet var olika existenser i skilda världar mellan vilka en del personer och gudar under vissa omständigheter kunde förflytta sig. Porten mellan livet och döden fick inte öppnas hur som helst. Det var inte säkert. Den utförligaste och mest kända historiska beskrivningen av nordiska begravningsritualer från järnåldern kommer från araben Ibn Fadlans reseberättelse. Han blev utsänd på en resa av Kalifen av Bagdad som gick ända upp till Kazan vid floden Volga i dagens Ryssland. På denna marknadsplats stiftar han bekantskap med ruser som kommit längst floden Volga i sina skepp för att handla med bland annat skinn och slavar (Frye 2005:65). Av beskrivningarna av rusernas utseende, kläder, båtar, smycken, vapen, seder etcetera kan vi dra slutsatsen att

90 88 Döden i Anderstorp socken In Situ det är skandinaviska vikingar han beskriver. Han berättar åtskilligt om deras hantering av döden och de döda. Det intressanta med Ibn Fadlans berättelse för denna artikel är att den symboliska porten i begravningssammanhang dyker upp igen. Han beskriver hur ruserna byggt en ramliknande konstruktion i trä som en hög dörrpost. Den slavinna som valt att följa sin herre i döden lyfts upp och stående på några av männens händer tittar hon så igenom denna dörrpost och säger: Jag ser min far och min mor (Frye 2005:69 förf. översättning). allt från en handfull benfragment upp till något kilo i en hel brandgrav. Det saknas alltså ben. Alla ben lades uppenbarligen inte i jorden. Den absolut största delen brända ben från förhistoriska gravar är en till två centimeter stora, dessutom är skallben starkt överrepresenterade (Sigvallius 2005:55). Detta förändras inte mycket över tid och rum och vi måste då ställa oss frågan vad man gjorde med de ben som inte begravdes? Hon lyfts upp igen och säger: Där ser jag alla mina döda släktingar sitta (Frye 2005:69 förf. översättning). Det hela upprepas en tredje gång och slavinnan säger: Där ser jag min herre sitta i paradiset, det är grönt och vackert och omkring honom finns män och tjänare. Han kallar på mig; led mig till honom (Frye 2005:69 förf. översättning). Här har vi tydliga referenser till hur porten mellan de döda och de levande med rätt ceremonier kan öppnas. Att slavinnan frivilligt påtagit sig uppgiften att följa sin herre i döden har bundit henne till honom och ställer henne mellan livet och döden. Hon står på dödens tröskel eller vid död mans port, med förmågan att se in i dödsriket. Benen begravdes aldrig Ett gemensamt mysterium för brandgravar från järnåldern, möjligen med undantag för vikingatida gravar, är att de innehåller för lite ben. Järnåldersdösarna är inget undantag. Tvärtom har det hittats mycket lite bränt ben, kol och sot i dessa gravar. En kremering av en vuxen människa ger cirka tre kilo ben (Sigvallius 2005:53). Hittar man den mängden brända ben i en förhistorisk grav är den vanligtvis från vikingatid och innehåller förutom mänskliga rester i regel ben från en rad olika djur. Vanligare är att man hittar Figur 14. Ritning över den undersökta järnåldersdösen Raä 6 i Anderstorp socken. Graven i Anderstorp innehöll sammanlagt en handfull brända benfragment, enstaka små kolbitar och en del sot blandat i sanden. Vid en preliminär benanalys kunde museets osteolog konstatera att där fanns rester av en människa samt ett medelstort däggdjur (Andersson, Anna Kloo muntlig uppgift). Benresterna är mycket fragmenterade och kommer sannolikt inte att kunna analyseras närmare. Även under mycket dåliga bevarandeförhållanden

91 In Situ Döden i Anderstorp socken 89 skulle de kremerade resterna av en hel människa lämna ett mycket större benmaterial efter sig. Dösarna undersökta av Kjellmark och Arne i Nöttja socken visar samma mönster. En av gravarna innehöll ett par centimeterstora brända benfragment, en annan något fler bitar och i den tredje hittades ingenting (Arne 1919:128 ff). Samtliga ben konstaterades vara från människa och det förekom mycket sparsamt med kol och sot i gravgömmorna (Arne 1919:130 f). I dösen i Odensjö socken, Kronobergs län, undersöktes två möjliga gravgömmor varav den ena innehöll brända benfragment från ett spädbarn (FMIS Raä Odensjö 112:1). I samtliga övriga undersökta dösar har det hittats mycket liten mängd brända ben och inga kraftiga kol eller sotlager. Tar vi återigen med de dösar och portkonstruktioner som ingår i olika former av stenkretsar i vårt jämförelsematerial kan man hitta vissa intressanta paralleller. På gravfältet i Byarum fanns det endast vad som tolkats som enstaka brända ben i direkt närhet av själva dösarna i mitten av stenkretsarna. Gravgömmorna låg endast i ett fall av fyra delvis under själva dösen. Det är precis samma förhållande som i Tofterydsdösen, enstaka brända ben intill dösen och en separat gravgömma på annat ställe i stenkretsen (Nordman 1997:125). Dessa fem är de enda av de undersökta dösarna som är av Nordströms typ 5, det vill säga friliggande i mitten av en omgivande stenkrets. Port och döskonstruktionerna i Torsvik, Pukarp och Östra Torsås ingår på olika sätt i den omgivande stenkretsen. Dödsritual inte begravningsritual I vårt språkbruk finns ord som har en stark förankring i vår kristna tradition. Det är ord som kommer med ett kulturellt bagage, ett kollektivt kulturarv och som innehåller en rad redan på förhand bestämda värderingar och uppfattningar specifika för de som delar detta kulturarv. Begravning är ett sådant ord vars innebörd delas av den kristna europeiska kultursfären och onekligen för tankarna till den kristna bruket att lägga den döde i vigd jord på en bestämd plats. Att använda ett sådant ord för att beskriva sammanhang som hör till en helt annan kulturell kontext skapar givetvis en rad motsättningar och konflikter (se bland annat Kaliff & Oestigaard 2004:184 ff, Goldhahn & Østigård 2007 m.fl.). Vad menar vi egentligen när vi använder ordet begravning för att beskriva en för oss tämligen okänd händelse som ägde rum för år sen? Är det ett bra ord att använda i detta sammanhang? I ett försök att undvika denna fälla och inte använda ett ord som automatiskt för våra tankar åt ett i förväg bestämt håll byter Terje Østigård ordet begravningsritual mot det mer neutrala døderitual (Goldhahn & Østigård 2007:174). När det gäller järnåldersdösarna känns detta resonemang mycket relevant då vi så tydligt kan se dessa som en del av en komplicerad ritual som inte först och främst hade med begravning av den döde att göra. Østigård poängterar vidare att det som utmärker kremation som gravskick är just att det möjliggör att merparten av den döde inte begravs (Goldhahn & Østigård 2007:174). Då benmaterialet oftast är väldigt homogent i storlek i de brandgravar som undersöks från hela järnåldern är den vedertagna uppfattningen att större benbitar helt enkelt krossades innan gravläggningen (Sigvallius 1994:28, 2005:53). Vi kan tänka oss att en del poröst benmaterial som ryggkotor och ledändar i en sådan process helt skulle pulvriseras och därmed inte bevaras till eftervärlden. Sådant benmjöl hittas blandat med kol, sot och benbitar i många brandgravar, speciellt i brandlager från yngre järnålder. Något sådant benmjöl har man inte kunnat se i samband med undersökningar av järnåldersdösar. En förklaring till det kan vara markförhållandena och urlakningsprocesser i jorden. Jämför man emellertid med yngre järnålderns brandgravar där större delen av de kremerade resterna begravts så skiljer sig dessa gravgömmor på många sätt ifrån benfynden i dösarna. Även ett urlakat och mycket fragmenterat brandlager eller en brandgrop lämnar betydligt mer spår efter sig än de enstaka spridda brända benfragmenten i dösarna i till exempel Anderstorp och Byarum. Den enda rimliga slutsatsen blir att större delen av de brända benen helt enkelt aldrig gravlagts. I alla fall inte på ett och samma ställe. Som alltid går åsikter isär, så även vad gäller benrester i brandgravar från järnålder. Caroline Arcini menar att den ringa mängden ben i många gravar från äldre järnålder inte

92 90 Döden i Anderstorp socken In Situ Figur 15. Folkvandringstida dräktnål från den undersökta dösen i Anderstorp. Foto: Leif Häggström gärna kan vara tecken på att benen ingått i symboliska handlingar av annat slag än begravning (Arcini 2005:64). Handlingar som enligt Arcini aldrig ägt rum utan används av arkeologer som en slasktrattsförklaring för dåliga bevarandeförhållanden och skadade gravmiljöer. Hon stödjer detta påstående på att sådana handlingar inte kan spåras i gravplatsmiljöer där gravarna är extremt välbevarade (Arcini 2005:64 författarens översättning). Om Arcini menar att gravmiljöer med ett större benmaterial i gravarna därmed ska tolkas som extremt välbevarade eller om man på annat sätt först fastslår vilka gravmiljöer som är extremt välbevarade och att dessa sedan alltid har visat sig innehålla större mängder ben framgår inte av resonemanget. Arcinis huvudtes är kortfattat att flera av den äldre järnålderns brand- och bålgropar innehållande en mycket liten mängd ben i själva verket kan vara rester av gravbålet. Jag menar att förekomsten av järnåldersdösar och portkonstruktioner i stenkretsar med små mängder brända benfragment i anslutning till själva porten eller dösen med fördel kan tolkas som fysiska lämningar efter dödsriter där hanteringen av den dödes kvarlevor spelat huvudrollen. Här har vi lämningar efter de symboliska handlingar som Arcini efterlyser där begravning av benen inte var det enda syftet (Arcini 2005:64). Kanske var det inte ens det huvudsakliga syftet. Osteologen Berit Sigvallius menar att det med säkerhet skett ett urval av vilka ben som gravlagts (Sigvallius 2005:55). Terje Østigård utvecklar detta resonemang i flera intressanta riktningar där han ställer Transformatören eldens mästare i centrum. Hans resonemang kretsar runt att en person med schamaniska egenskaper och kunskaper varit ansvarig för kremering och hantering av de dödas ben och att det varit starkt kopplat till elden och därmed även smideskonsten (Goldhahn & Østigård 2007). Han menar att de döda förfädernas ben hade mycket stark religiös kraft under järnåldern och ingick i en rad olika rituella, religiösa bruk (Goldhahn & Østigård 2007). Undersökningen av dösen i Anderstorp visade att det där aldrig deponerats någon större mängd ben. Trots att gravgömman skadats av rotvältan gick det att fastslå att den var liten till storlek och tämligen grund, endast ett par decimeter i diameter och max en decimeter djup. Förhållandevis lite kol och sot fanns också i jorden. Gravgömman kan bäst beskrivas som en liten, grund deponering av en del ben, gravgåvor och mycket lite sot och kol som följt med benen från bålet. Accepterar man resonemanget att porten i stenkretsen talar samma eller liknande religiösa språk som den fristående dösen återstår bara frågan vad detta språk i så fall innefattade för föreställningar om livet och döden. Min tolkning som jag hittar stöd för i nämnda undersökningar är att merparten av de kremerade resterna av den döde inte gravlagts i direkt anslutning till dösen. Kanske har resterna begravts i en närliggande ben- eller brandgrop, alternativt hanterats på helt annat sätt. Porten har ingått i dödsritualen och kan ha varit de levandes medel att hjälpa den avlidne över till en annan tillvaro. Genom en särskild gravritual, där deponering av en del av de brända benen från den döde intill den byggda porten ingick som en viktig del, kunde kanske de levande visa den döde rätt väg in i en annan tillvaro. Måste vägen till dödsriket öppnas genom att de levande utförde dessa ritualer på ett korrekt sätt? Kanske fanns det flera olika liv efter detta och möjligen hade en mäktig religiös ledare förmågan att öppna olika vägar för olika personer som avlidit? En annan möjlighet är att porten också haft en kommunikativ funktion. Ett sätt för de levande att kunna kontakta de som avlidit. Kanske fortsatte man att ge gåvor i form av mat eller dylikt vid porten långt efter det att den byggts. Drar man denna tanke lite längre är det inte omöjligt att en och samma port kunde användas till flera avlidna personer. Fanns möjligheten att med kollektiva ritualer öppna och stänga vägar in till en

93 In Situ Döden i Anderstorp socken 91 annan tillvaro, eller kanske till flera parallella, kan man tänka sig att en dös användes återkommande vid flera övergångsritualer över lång tid. Kanske med någon sorts indelning som till exempel efter familjeband? För att få en idé om vilka möjliga ritualer man kan ha ägnat sig åt här för ett par tusen år sedan kan vi göra en etnografisk analogi med de vediska gravritualerna. Vediska gravritualer en möjlig jämförelse Den vediska religionen är en föregångare till hinduismen och den praktiserades i dagens Indien och Nepal. Kulturen blomstrade för år sedan och religionens gravritualer tecknades ner i Vedaskrifterna cirka f.kr. (Kaliff 2005:94). Dessa traditioner fördes också vidare muntligen i prästfamiljerna, brahmanerna och gravritualerna praktiseras än idag på vissa platser i Nepal och Indien. Brahmanerna kan med fördel jämföras med Østigårds Transformatör, en professionell nordisk krematör och schaman som han menar hade liknande funktioner i järnålderns gravritualer (Goldhahn & Østigård 2007). Enligt den vediska traditionen ska en död kropp återföras till de fem elementen som är alltings ursprung. Kroppen bränns av elden, röken går tillbaka till luften samtidigt som vatten stänks på kroppen för att balansen mellan elementen inte ska rubbas och skada den döde. Gravbålet står på jord och helst ska det vara uppfört i direkt närhet till rinnande vatten. Det femte elementet är själva livskraften som också frigörs under ritualerna och så småningom tar sin boning i en ny kropp. I kremeringens slutfas begravs en del av kroppen och de övriga resterna strös i det intilliggande vattendraget (Kaliff 2005:96, Kaliff & Oestigaard 2004:93 ff). Själva återförandet av en del av kroppen till elementet jord genom begravning kallas astu på sanskrit (Kaliff 2005:96, Kaliff & Oestigaard 2004:86 ff). Kanske ska vi tänka oss ett liknande förfarande med de mänskliga resterna från forntidens gravbål i Småland? Stenkretsarna i Byarum och Tofteryd innehöll regelrätta gravgömmor i form av brandgropar med kol, sot och brända ben men inte i direkt anknytning till den centrala stendösen. Det ligger nära till hand att tänka sig att delar Figur 16. Rekonstruktion av den undersökta järnåldersdösen i Anderstorp socken. Foto: Leif Häggström.

94 92 Döden i Anderstorp socken In Situ av den döde begravts i en sådan brandgrop och att dösen ingick som ett viktigt element i begravningsritualen. I fallet med de fristående dösarna till exempel den i Anderstorp finns det flera möjliga förklaringar till det ringa benmaterialet. Klart är att den döde inte begravts i sin helhet i direkt anknytning till dösen. En sannolik möjlighet är att större delen av den kremerade aldrig begravdes eller att det finns mer rester i anknytning till något av de andra monumenten på gravfältet. Oavsett vilka förklaringsmodeller man anser rimligast ska dösarna inte ses som regelrätta gravmonument utan som fysiska lämningar av ritualer som handlat om övergång och kommunikation mellan olika världar. En praktik som haft grunder i en tro på olika existenser och människans förmåga att förflytta sig emellan dessa.

95 In Situ Döden i Anderstorp socken 93 Referenser Almgren, O Beskrifning öfver Wästbo Härad i Jönköpings län. Alving, H Egil Skallagrimssons och Gunnlaug Ormtungas Sagor (övers. från Isländska 1938). Fabel bokförlag. Stockholm. Arcini, C Pyre sites before our eyes. I: Artelius, T. & Svanberg, F. (red.). Dealing with the dead Archaeological Perspectives on Prehistoric Scandinavian Burial Ritual. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersökningar skrifter 65. Stockholm. Arne, T.J Stendösar från Järnåldern. Fornvännen. Artelius, T Långfärd och återkomst skeppet i bronsålderns gravar. Riksantikvarieämbetet, Arkeologiska undersökningar skrifter 17. Göteborg. Artelius, T Bortglömda föreställningar begravningsritual och begravningsplats i halländsk yngre järnålder. Diss. Göteborg, Göteborgs universitet. Bell, C Ritual. Perspectives and Dimensions. Oxford. Brate, E Eddan de nordiska guda- och hjältesångerna. (övers. från isländska). Klassikerförlaget Stockholm. Carlie, L Järnåldersdösar i Finnveden. Utskrift 8/ Fabech, C Centrality in Old Norse mental landscapes. A dialogue between arranged and natural places? I: Andrén, A., Jennbert, K. & Raudvere, C. (red.). Old Norse religion in long-term perspectives. Origins, changes, and interactions. Nordic Academic Press. Lund. Frye, R.N Ibn Fadlan s journey to Russia: a tenthcentury traveler from Baghdad to the Volga river. [Ibn Fadlan Ahmad 922. Kitāb ilá malik al-şaqālibah] Markus Wiener Publishers, Princeton. Goldhahn, J. & Østigård, T Rituelle spesialister i bronse- og jernalderen. 2, Transformatören ildens mester i jernalderen. Gotarc serie C, Arkeologiska Skrifter No 65. Göteborgs Universitet. Göteborg. Habbe, P Att se och tänka med ritual. Kontrakterande ritualer i de isländska sagorna. Nordic Academic Press. Lund. Jennbert, K The heroized dead People, animals, and materiality in Scandinavian death rituals AD I: Andrén, A., Jennbert, K. & Raudvere, C. (red.). Old Norse religion in long-term perspectives. Origins, changes, and interactions. Nordic Academic Press. Lund. Kaliff, A Kremering i forntiden och idag. I: Menander, H. & Molin, F. (red.). Ett bredare fält. Arkeologi och kulturhistoria vid Linköpings Flygplats. Linköping, Riksantikvarieämbetet UV Öst. Kaliff, A. & Oestigaard T Cultivating Corpses. A comparative approach to disembodied mortuary remains. Current Swedish Archaeology vol. 12. Nedkvitne, A Mötet med döden i norrön medeltid. Atlantis bokförlag. Stockholm. Nordman, A-M Ett järnåldersgravfält i Byarum. I: Nordström, M & Varenius, L (red.). Det nära förflutna om arkeologi i Jönköpings län. Jönköping. Nordström, M Gravar längs Lagan. Jönköpings läns museum, arkeologisk rapport Jönköping. Nordström, M Människan och döden. I: Gustafsson, J. & Nordström, M. (red.). Liv och död vid Lagastigen om arkeologi i Torsviksområdet. Jönköpings läns museum, Jönköping. Petré, B Male and female finds and symbols in germanic iron age graves. Current Swedish Archaeology vol 1 Rappaport, Roy A Ritual and Religion in the Making of Humanity. Cambridge. Sigvallius, B Funeral pyres: Iron Age cremations in north Spånga. Osteological Research Laboratory. Stockholm University. Stockholm. Sigvallius, B Att bränna sina döda om kremerade ben i förhistorisk tid. I: Menander, H. & Molin, F. (red.). Ett bredare fält. Arkeologi och kulturhistoria vid Linköpings Flygplats. Linköping, Riksantikvarieämbetet UV Öst.

96 94 Döden i Anderstorp socken In Situ Otryckta källor Arkeologicentrum Nyhetsbrev 2007:01 (Elektronisk) Hämtat juni Claesson, C nr. 4 i inventering av Tosteryd sn, Småland. ATA. Nordström M Ett oväntat möte. Jönköping Bornholm tur o retur. Månadens historia januari 2008 (Elektronisk) Muntliga källor Andersson, Anna Kloo. Antikvarie och osteolog. Jönköpings läns museum. Muntlig uppgift

97 Berg en kommunikativ plats på Värmlandsnäs Hans Olsson Värmlands Museum Abstract This article deals with a site and its significance in a landscape during the late Bronze Age and early Iron Age. The discussion is based on an archaeological excavation of a stone setting and a ritual house on the Berg farm in Värmlandsnäs, Sweden. The interpretation of this site and its meaning is derived from the results of the excavation. The site must also be understood from its location in the landscape and its geographical relation to other ancient monuments. Fornlämningar och landskap På gården fanns ett litet uppstickande berg. Där bland träden låg flera stenhögar som kunde komma väl till pass som bidrag till vägförbättringen. Med hjälp av en ditfraktad stenkross blev stenarna ett bra material som sedan kunde fraktas bort till vägbygget nedanför backen. Man plockade stenen som låg högst upp i en av stenhögarna och bar den bort till krossen. Så väljer jag att börja historien om den stora graven och gården Berg på Värmlandsnäs i Säffle kommun i Värmland. En viktig del i förståelsen av våra fornlämningar är det landskap de ligger i. Ett landskap innehåller inte bara berg, skogar, vatten, åkrar, utan även andra beståndsdelar. De intryck vi som människor får av ett landskap beror mycket på vilken bakgrundsförståelse vi har och därför kan vi som individer också uppfatta landskap olika. Ett landskap innehåller inte bara synintryck, utan det kan också ses som en del av människornas minnen. Det är när vi knyter samman marktopografi med namn och minnen som platser får sin mening. Genom sin utformning kan platser tjäna som minnesmärken, orienteringspunkter eller identifikationspunkter (Heimann 2005:163 ff). Landskap kan således till stora delar ses som ett resultat av mänskligt arbete, en social konstruktion som både uttrycker vardaglig praktik liksom ideologi. Byggnadsverk såsom hus och gärdesgårdar, liksom monument av olika slag, är enligt Michael Olausson medvetna skapelser, handlingar som uttrycker förändring och som i sin tur förändrar människans rums- och tidsuppfattningar (Olausson 1999:367 f). Att det landskap vi lever i är i ständig förändring är något man ofta lägger märke till. Det kan gälla hus som byggs eller rivs, det kan gälla åkrar som planteras igen med skog eller någon annan förändring. Vissa förändringar är drastiska medan andra är så små att vi knappt lägger märke till dem. Den undersökning som denna artikel kommer att handla om var en del i omskapandet av landskapet. Några markörer i landskapet i form av fornlämningar undersöktes och togs bort medan nya markörer i form av silos byggdes på platsen och nu syns lång väg. Genom ideologi och symbolspråk tycks vissa aspekter framhävas i bronsålderslandskapen. Rösen och högar, liksom andra monument under äldre och mellersta bronsåldern speglar detta. Men ideologiska och politiska, liksom symboliska, aspekter tar sig eller ges olika uttryck, och kan även av olika skäl tonas ned vilket tycks ske under yngre bronsåldern och äldre järnålder. (Olausson 1999:367 f). Under yngre bronsåldern finns flera tecken på att det egna hushållet allt mer kommit i fokus. Detta kan ses i boplatsmaterial men också på hur gravarna i flera fall allt mer kommit att förläggas nära boplatserna. En spännande fyndkategori är kulthusen av stolptyp, som liksom gravarna, blir mindre framträdande i landskapet under

98 96 Berg en kommunikativ plats på Värmlandsnäs In Situ yngre bronsålder. Kulthusen har nu en mer diskret framtoning och kortare användningstid än tidigare och framstår därför som mer samtidsorienterade. De ligger också nära gravplatserna som finns nära eller intill boplatserna. Denna koppling mellan gravplats och boplats brukar ofta tolkas som tecken på förfaderskult (Victor 2002:187). Dag Widholm har i ett arbete visat att man under loppet av bronsåldern överlåtit det praktiska och rituella ansvaret för gravbyggandet från bygd till hushåll. Man kan enligt honom bland annat se detta genom att man övergår från att anlägga stora rösen till att anlägga mindre stensättningar. Det speglar också en förändring i synen på graven och gravmonumentet, från att ha varit en både praktisk och rituell angelägenhet för en större släkt till att vara en lokal företeelse inom ramen för ett individuellt hushåll (Widholm 1999:258). Genom förekomsten av olika slags fornlämningar menar många arkeologer att man kan spåra platser som varit speciella för bronsåldersmänniskorna. Widholm har studerat förekomsten av rektangulära och skeppsformiga stensättningar i östra Småland. Dessa gravtyper finns i några begränsade områden. Enligt Widholm har bronsålderns gravritualer innefattat minst två aspekter, dels konventionell förfadersdyrkan, dels en ritual som bara utförts i vissa områden. De senare har skett på platser med rektangulära och skeppsformiga stensättningar. De senare har alltså markerat särskilda platser, centrala platser. Där har man samlats för en kult som inte bara var lokal och släktanknuten (Widholm 1999:252 f). De skeppssättningar Widholm talar om är stora skeppssättningar, fullt synliga. Tore Artelius talar för sin del också om betydligt mindre skeppssättningar, sådana som påträffats under högar eller stensättningar. Artelius beskriver de miljöer i vilka skeppssättningarna från bronsålderns period III och framåt finns. Det är i landskap med en hög kvantitet gravar inom ett begränsat område som sådana skeppssättningar påträffas. Skeppssättningarna ligger på höjdlägen och skeppskonstruktionerna är små (Artelius 1996:104). Det är tydligt att Artelius menar att det är människor i samhällets toppskikt som anlägger och brukar dessa platser (Artelius 1996:91). Nya kommunikationer i landskapet På 1920-talet uppmärksammades de dåliga vägarna på Värmlandsnäs allt mer (Schyman 1954:226) och när nya vägar skulle byggas påträffades en massa sten som passade till vägmaterial på gården Berg i Millersvik socken. Det var när man plockade stenarna där som man upptäckte gravarna som byggts på platsen för över år sedan. Sönderplockandet av stenröset kom sedan att få följder när fornminnesinventeringen 1963 registrerade platsen som två sönderplockade och överväxta stensättningar och en tredje oskadd, en bit bort. Denna bild fick dock revideras 2007 då Värmlands Museums arkeologer kom till platsen och undersökte stensättningarna. Namnet på gården Berg antyder att gårdens namn är mycket ålderdomligt och skiljer sig från andra gårdar i närheten med namn som Torp, Götterstad, Noltorp med flera Gården ligger också på en höjd i ett annars ganska flackt landskap. I historiska dokument kan man följa gården redan från början av 1440-talet (Nilsson 1997:111). Fornlämningarna på södra Värmlandsnäs Värmlandsnäs är ett 2,5 mil långt och 1 mil brett näs i Vänerns norra del. De östra delarna saknar skärgård och stränderna är påfallande branta. Vikarna är få och terrängen består till stor del av skogsmark med stora inslag av myr- och mossmarker. Kontrasten till näsets västra sida är därför mycket påfallande. Denna sida är väl försedd med skärgård, Millesviks och Eskilsäters skärgårdar och här finns också många vikar. Dessa naturliga förutsättningar avspeglas tydligt i förekomsten av fornlämningar. Medan fornlämningarna på den östra sidan är relativt få och spridda, är förekomsten på den västra sidan mycket rik. Fornlämningarna består i hög grad av rösen och stenfyllda stensättningar. Gravarna kan, med den kunskap vi har idag, huvudsakligen dateras till bronsålder och fram till övergången till yngre järnålder (Olsson 2000). Vid Berg finns ett flertal intressanta fornlämningar. På den högsta punkten på gården ligger de tidigare om-

99 In Situ Berg en kommunikativ plats på Värmlandsnäs 97 Figur 1. Landskapet väster om utgrävningsplatsen vid Berg. Strax till höger utanför bilden, bortom den flacka åkermarken, ligger Vänern. I förgrunden skymtar den stensättning som kom att undersökas och ovanför den, missionshuset. Foto: Hans Olsson. nämnda stensättningarna varav två finns kvar idag. Till dessa kommer den nu undersökta stensättningen som låg kant i kant med en av de förstnämnda stensättningarna. Strax öster om den undersökta stensättningen påträffades och undersöktes ett kulthus av stolptyp. Nedanför berget med stensättningarna finns en mindre skålgropssten med sex skålgropar. Enligt upphittaren låg stenen i ett litet röse i nuvarande åker. Vid besiktning av fyndplatsen kunde författaren konstatera att åkermarken på platsen är full av skörbränd sten. Jag gissar därför att skålgropsstenen kan ha legat i eller intill en skärvstenshög som plöjts bort. Lite längre ner från höjden finns en boplats, omkring 200 meter från gravarna. Delar av boplatsen undersöktes 2006 och de undersökta anläggningarna kunde dateras till slutet av förromersk järnålder (Olsson 2007). I åkermarken närmare Vänern finns också uppgifter om härdar från tre platser. Härdarna skall ha påträffats på 1960-talet i samband med dikning av åkermarken. Även om det inte finns några dateringar av härdarna kan de ändå vara intressanta i sammanhanget då de kan höra ihop med lämningarna på Berg. Trots alla kända förhistoriska gravar i omlandet är undersökningen av stensättningen i Berg den första i sitt slag. Innan hade det aldrig skett en undersökning av gravar av brons- och äldre järnålderstyp i denna del av Värmlandsnäs.

100 98 Berg en kommunikativ plats på Värmlandsnäs In Situ Undersökningen av stensättningen på Värmlandsnäs Det som från början skulle bli en kort förundersökning och dokumentation av en till synes helt urplockad stensättning, blev någonting helt annat. Undersökningen av stensättningen blev på grund av alla inre konstruktioner (se nedan) betydligt mer komplicerad än vad som initialt antagits. Dessutom påträffades anläggningar intill stensättningen, anläggningar som visade sig utgöra ett kulthus. Den stensättning som kom att undersökas visade sig vara 24 x 18 meter stor och upp till 0,6 meter hög. Även om stensättningen var stor, var den så flack att den på detta sätt knappast kan beskrivas som monumental. Däremot låg stensättningen på en plats med vid utsikt över dagens åkrar och Vänern. Stensättningen var mycket kraftigt övertorvad och försedd med ett 3 4 meter brett brätte. I mitten fanns ett högre parti, ett centralröse, som var omkring 14 meter i diameter. Det var främst detta parti av stensättningen som skadats vid ovan nämnda stentäkt. De människor som anlagt stensättningen har utnyttjat terrängen maximalt på så sätt att det högre liggande centralröset låg placerat på den högsta bergsklacken. Brättet däremot hade man byggt i de naturliga svackor som omgärdade denna bergsklack. På så sätt har man fått största möjliga effekt med minsta möjliga arbetsinsats. När stensättningens packning plockats bort visade det sig att det under denna fanns flera inre gravkonstruktioner. Sex, eller möjligen sju, av dessa bestod av skeppssättningar. Konstruktionerna var således inte synliga innan stenpackningen avlägsnats. Skeppssättningarnas storlek varierade mellan 3 och knappt 4 meter i längd och mellan 1,5 till 2 meter i bredd. I stensättningens ena kant fanns dessutom ytterligare två konstruktioner. En av dem, en närmast rektangulär Figur 2. Stensättningen A1 under framrensning. Till vänster i bild ses de stenblock som utgjorde stensättningens begränsning mot öst. Foto: Hans Olsson.

101 In Situ Berg en kommunikativ plats på Värmlandsnäs 99 och ofylld konstruktion, innehöll inga fynd förutom några spridda fragment av rödockra. Vad denna konstruktion haft för innebörd har inte kunnat uttolkas. Den andra konstruktionen utgjordes av en närmast kvadratisk stensättning. I dess ena kant hittades en sten med tre skålgropar. I och intill skeppssättningarna påträffades brända ben, flintavslag, ugnsrester, ett degelfragment, flera fragment av vad som sannolikt har varit blästermunstycken, bränd lera och keramik. Några av bendepositionerna låg samlade medan andra låg betydligt mer spridda. De spridda benen bestod ibland av ett eller ett fåtal ben med något grams vikt medan de största samlingarna av ben väger mellan 30 och 170 gram. Ben hittades således inte bara i skeppssättningarna utan även utanför desamma och i några fall mellan stenar i stensättningens packning. Benen är till stora delar starkt fragmentiserade och särskilt gäller detta de ben som påträffades i stensättningens södra delar. Bland benen återfinns inte heller bara människoben utan också en del djurben. Det är påtagligt att de senare var vanligast förekommande i den södra delen. Benens starka fragmentisering, tillsammans med avsaknaden av tydligt avgränsbara bendeponeringar, gör det svårt att avgöra hur många begravningar som funnits i stensättningen. Fragmentiseringen har också försvårat den osteologiska analysen av benmaterialet. Endast ett fåtal fragment har med någorlunda säkerhet kunnat identifieras till ålder och kön. I dessa fall verkar det röra sig om äldre och vuxna män (Jonsson 2008). Utifrån gravkonstruktionerna, 14 C-dateringarna och benens placering i stensättningen, görs bedömningen att det funnits mellan nio och elva gravsättningar i stensättningen. Det kan dock röra sig om betydligt fler, samtidigt som det heller inte går att bevisa att det inte rör sig om färre. Ben från bottnen av skeppssättningarna skulle teoretiskt sett kunna tillhöra samma individ vars ben vi fann mellan stenpackningen ovanpå skeppssättningen. Å andra sidan vet vi att gravar från den här tiden kan innehålla mycket få ben. Detta gör att enstaka benfynd utanför skeppssättningarna skulle kunna tillhöra separata gravdepositioner. Beträffande övriga fynd är bilden att fynden låg mycket spridda. Påtagligt är att fynden av flinta och keramik dominerade i den norra delen av stensättningen. Flintfynden består av en kärnrest, avslag och splitter. Flintan är inte bränd. Keramiken var starkt fragmentiserad. Bland de större bitarna finns ett handtag till vad som tolkats ha varit en mindre kopp. Fynden av bränd- och sintrad lera däremot påträffades främst i de centrala och södra delarna av stensättningen. Bland dessa fynd finns såväl kraftigt sintrade delar, sannolikt ugnsrester, som bitar som påminner om lätt bränd lerklining. Den brända leran har tillsammans med degelfragmentet och blästermunstyckena tolkats som att det förekommit bronsgjutning på platsen innan gravarna anlades. Att det inte rört sig om järnframställning stärks av den totala avsaknaden av järnslagg och av att hålen i blästermunstyckena är mycket små (Hjärthner-Holdar 2008). Samtliga anläggningar låg på ett konstruerat lager av sand och grus direkt under stenpackningen i stensättningen. I samma lager påträffades de fynd som inte låg i stenpackningen. Under sand- och gruslagret var berg. Undantaget fanns under skeppssättningarna A1:2, A1:4 och A1:8 där det mellan skeppssättningarna och berget fanns ett lager av lera. Leran var placerad över en djup spricka i berget. När leran avlägsnats blev det tydligt att man eldat på berget innan leran lagts dit och skeppssättningarna byggdes. Att man eldat på berget innan gravarna byggdes var synligt på många platser under stensättningen. Utöver gravkonstruktionerna påträffades även två härdar. Den ena av dessa hittades under brättet och har sannolikt varit en del av de ritualer som innebar att man eldade på berget innan denna del av anläggningen byggdes. Den andra härden påträffades omedelbart intill fören på en av skeppssättningarna. I och kring härden hittades en hel del ben men också keramik. Härden kan sannolikt kopplas till måltider eller matoffer i samband med begravningar. Den stensättning som undersöktes kan ses som en slutprodukt av en plats som brukats under lång tid. De olika gravkonstruktionerna, 14 C-dateringarna och fyndens spridning tyder alla på en lång användningstid, från yngre bronsåldern till övergången till yngre järnåldern. I ett sista skede har människorna täckt över alltsammans med en stenpackning.

102 100 Berg en kommunikativ plats på Värmlandsnäs In Situ Kulthuset Det undersökta kulthuset var beläget omkring 7 meter öster om den undersökta stensättningen. Huset tolkas ha varit ett kulthus av den typ som Helena Victor i sin avhandling kallar C- eller D-typ (Victor 2002:67). Det är framför allt husets utseende, dess placering intill gravarna, och de annorlunda fynd som gjordes i det som lett fram till tolkningen. Huset har varit 9 x 9 meter stort och sannolikt har det varit försett med tre väggar. Mot väster och gravarna tolkas ingången ha funnits. Kulthuset hade tretton kraftiga och stenskodda stolphål. Alla, utom ett, var placerade dels i rännor och dels i gropar, längs med det som tolkas som väggarna. Undantaget utgjordes av det kraftigaste stolphålet som fanns vid ingången i väster. Detta stolphåls dimensioner och placering tyder på att denna stolpe burit upp en takkonstruktion. Strax norr om mitten av kulthuset fanns en stor kokgrop. Kokgropen, som var försedd med en stenkrets som kan liknas vid en kantkedja, låg på en av grus och sten uppbyggd förhöjning inne i kulthuset. Genom 14 C-analys har vi kunnat konstatera att kokgropen är av ett senare datum än själva huset. Kokgropen har daterats till mellan 260 och 510 e.kr. medan själva kulthuset kan dateras till yngre bronsåldern genom 14 C-analys av makrofosslier från stolphålen och fynd av deglar för bronsgjutning. Beträffande fynd hittades inga sådana inne i själva kulthuset utan alla fynd hittades i stolphålen, i rännorna eller groparna eller vid husets ingång. På samma ställen fanns också kol och skörbränd sten. Bland fynden märks fragment av keramik, fragment efter minst två deglar, malstenslöpare, flintavslag och brända ben från människa och djur. Degelfragmenten är intressanta då det är första gången som degelfragment av den här typen påträffats i Värmland. Vid ingången påträffades också fyra flintskrapor tillsammans. Flintskraporna var de enda föremål som var hela. Figur 3. Det undersökta kulthuset från ovan. Käppar har placerats i stolphålen för att markera dessa. I mitten syns den undersökta kokgropen. Under stenhögen till höger om densamma påträffades ett takbärande stolphål efter det att bilden togs. Foto: Hans Olsson.

103 In Situ Berg en kommunikativ plats på Värmlandsnäs 101 Berg i ett större sammanhang Vid en mer övergripande tolkning av vad lämningarna vid Berg representerar är platsens belägenhet i landskapet viktig. Det gäller inte bara det faktum att lämningarna låg på en höjd med bra utsikt, utan också i vilken fornlämningsmiljö de låg placerade. Berg ligger nära Vänern med allt vad detta kunnat innebära när det gäller kontakter med omvärlden. Platsen som i sig kan upplevas som monumental, en tydlig höjd i ett annars flackt landskap, ligger också mycket centralt placerat i en bygd som innehåller ett stort antal gravar från brons- och äldre järnåldern. Det stora antalet synliga gravar visar att detta område hade en förhållandevis stor befolkning och goda kontakter med omvärlden. Det har sannolikt under yngre bronsåldern och äldre järnåldern funnits ett socialt tryck att markera sin tillhörighet och sin status genom att bygga dessa gravar. Att fornlämningsbilden på södra Värmlandsnäs ser ut som den gör hänger sannolikt samman med förändringar under loppet av yngre bronsåldern söder om Vänern. Denna förändring innebar bland annat att gamla transitoområden bebyggdes allt mer, det vill säga områden nära den södra Vänerkusten. Det påskyndade också upplösningen av gamla kontaktnät och familjestrukturer och skapade förutsättningar för andra tänkesätt och värderingar (Weiler 1994:147 ff). Tore Artelius har bland annat beskrivit att brott i begravningstraditioner har sociala orsaker (Artelius 1996:84). Förändringar i hur religiös symbolik uttrycks i gravar är enligt honom i många fall också direkt relaterbara till strukturförändringar av social profan karaktär i samhället (Artelius 1996:93). Det stora antalet gravar av röse- och stensättningstyp i delar av södra Värmlandsnäs kan ses som en avspegling av detta. Tolkningen styrks om man ser till hur fornlämningsbilden för senneolitikum ser ut i samma område. I Millesviks socken, där ett stort antal av alla dessa rösen och stensättningar är belägna, finns endast en enda känd hällkista. I grannsocknen Eskilsäter är antalet något större, men bilden blir ändå att området har få synliga gravmonument från senneolitikum eller äldre bronsålder. Artelius menar också att det är människor i samhällets toppskikt som anlagt och brukat platser som innehåller skeppssättningar som de vid Berg (Artelius 1996:91). Forskningen säger också att de begravda i särskilda gravtyper såsom skeppssättningar har varit sådana som haft en framträdande ställning i samhällets kult och ritual (Widholm 1999:254). Skepp har också tolkats som viktiga symboler av flera arkeologer, där skeppet varit en rituell symbol för allianser och kontakter och att skeppen varit symbol för de människor som styrt samhället (Larsson 1995:11). Som vi också kunnat se har Helena Victor tolkat kulthus av stolptyp som mer tillfälliga än de i sten. Dessa hus är enligt henne inte, som de byggda i sten, monumentala till sitt utseende utan har en närmare anknytning till den egna gården och dess gravplats. Kulthusen under yngre bronsåldern verkar också ha blivit mer en öppen tillgänglig plats med spår efter varierande aktiviteter. Tidigare har de varit avskilda och exklusiva. På så sätt menar Victor att gravarna och kulthusen från yngre bronsåldern och framåt inte längre används som maktmedel (Victor 2002:186 f). Trots Victors tolkning av kulthusen av stolptyp menar jag att mycket talar för att människorna som bott och haft sin kult- och begravningsplats på Berg tillhört samhällets övre skikt. Fynd och dateringar visar att platsen använts under lång tid, ett tecken på en stabil bosättning, en grund för en god ekonomi. Spåren efter bronsgjutning skulle också kunna tala för att de som bott på platsen tillhört ett övre skikt i samhället Tillgången till brons och kunskapen om tillverkningen måste ha inneburit att man haft goda kontakter med omvärlden. Dessa kontakter syns också i förekomsten av skeppssättningarna och kulthuset. Människorna på Berg har känt till, och anammat, mycket av den tidens uttrycksmedel och symbolik. Att sedan gravarna och kulthuset i sig själva inte var monumentala i sin konstruktion behöver inte motsäga att de varit del av viktiga markörer i det dåtida samhället, markörer för individer eller en släkt i samhällets toppskikt. Som vi har kunnat se kan platser tjäna som minnesmärken, orienteringspunkter eller identifikationspunkter. Platsen som sådan kan därför ha markerats på andra sätt. Ett sådant sätt har varit val av plats. Man förlade gravar och

104 102 Berg en kommunikativ plats på Värmlandsnäs In Situ Figur 4. Två av skeppssättningarna under utgrävning. Framför den dieselpump som syns i bakgrunden låg det undersökta kulthuset. Foto: Hans Olsson. kulthus på toppen av bergshöjden, en plats som sannolikt var lätt att identifiera därför att människorna i området kände till vad platser som denna betydde. De omfattande spåren efter eld på platsen visar också på att man genom eldning kan ha markerat platsens betydelse. Andra markörer kan ha varit de härdar som påträffats ute i nuvarande åkermark, eller den förmodade skärvstenshög som legat nedanför berget. Med den kännedom vi idag har om Berg och liknande platser, kan lämningarna vid Berg därför tolkas som en stormannagårds grav- och kultplats från yngre bronsåldern till och med romersk järnålder. Denna gård har sannolikt varit en central plats i en bygd med goda kommunikationer, främst med Västergötland. Visserligen vet vi idag inte hur vanliga lämningarna som undersöktes där är. Vi kan inte heller säga hur ovanliga de är, vi kan bara säga att de hittills är unika i ett värmländskt perspektiv och ännu så långe inte särskilt vanliga i ett svenskt perspektiv. Fyndmaterial och dateringar av kulthuset pekar mot att platsen etablerats under yngre bronsåldern. Vid denna tid verkar bronsgjutning ha ägt rum på platsen och fynd av deglar i kulthuset antyder att detta hus varit samtida med bronshantverket. Om begravningar skedde på platsen redan från början är än så länge oklart men mycket tyder på det även om de daterade gravarna i den undersökta stensättningen ligger inom förromersk järnålder. Under romersk järnålder var kanske gårdens storhetstid över. Den anläggning som har den yngsta dateringen på platsen, kokgropen, är från denna tid. Sannolikt är det också under denna period som man täcker över skeppssättningarna med en stenpackning. Övertäckningen kan vara resultatet av en önskan att på ett tydligt sätt avsluta handlingarna som ägt rum på platsen. Detta har sannolikt inte betytt att behovet av ceremonier och ritualer upphört. Snarare rörde det sig om en förflyttning, inte bara rumsligt utan kanske även till innehåll och betydelser en ideologisk förskjutning och markering (Olausson 1999:377). Det verkar ske en rad förändringar i samhället vid denna tid. Ett nytt gravskick, gravhögen införs. Flera av de boplatser som undersökts i länet har kontinuitet från yngre bronsålder och fram till övergången till yngre järnålder. Sedan sker ett brott. Samma bild har det fåtal kultplatser som undersökts i länet uppvisat (Olsson 2005 b). Kanske medförde förändringarna att en förskjutning skedde även när det gällde vilken plats som varit bygdens centrala plats. Bygdens stora gravfält med högar finns vid Millesviks kyrka, den naturliga samlingsplatsen från medeltiden och framåt. Kanske skedde förflyttningen av bygdens naturliga samlingsplats till Millesvik redan vid övergången mellan äldre och yngre järnåldern. Slutord Resultaten från Berg visar inte bara på en plats med lång tradition. Kulthuset och gravplatsen har bevisligen använts under många hundra år. De ger oss också exempel på att lämningar kan finnas kvar på gårdar som bebotts länge och där man kan förledas att tro att markanvändningen har raderat ut spåren efter äldre bebyggelse. Undersökningen av Berg visar också att det ibland räcker med en enda undersökning för att ge en annan bild av förhistorien än den som varit rådande tidigare. Som exempel på detta kan tas de skeppssättningar som påträffades under stensättningens packning. Skeppssättningar har i princip varit ett okänt fenomen i Värmland tidigare Som vi kunnat se är Berg är en mycket intressant plats när man vill studera kommunikativa landskap. Den är ett gott exempel på att vissa ställen är och har varit mycket kommunikativa men att detta har kunnat uttryckas på olika sätt genom historien. På Berg förstärks denna bild

105 In Situ Berg en kommunikativ plats på Värmlandsnäs 103 ytterligare genom fynden av skeppssättningarna då skepp ofta betraktas som en symbol för kommunikation på många plan. Skeppssättningarna, liksom fynden av kulthuset och spåren av bronshantverk visar på omfattande kommunikation i södra Värmland under förhistorien.

106 104 Berg en kommunikativ plats på Värmlandsnäs In Situ Referenser Artelius, T Långfärd och återkomst. Lic.avh. Göteborg, Göteborgs universitet. Heimann, C Förflutna rum. Landskapets neolitisering i sydvästra Värmland. Diss. Göteborg, Institutionen för arkeologi, Göteborgs universitet. Larsson, T. B Maktstrukturer och allianssystem i östgötsk bronsålder. I: Elfstrand, B., Larsson, M. & Toll, A. (red.). Samhällsstruktur och förändring under bronsåldern: rapport från ett seminarium september 1994 på Norrköpings stadsmuseum i samarbete med Riksantikvarieämbetet UV Linköping. Linköping, Riksantikvarieämbetet UV Linköping. Nilsson, H De värmländska medeltidsbreven: register med kommentarer. Uppsala: Gustav Adolfs akad. Olausson, M Om vallanläggningar och boplatser i ett bronsålderslandskap. I: Olausson, M. (red.). Spiralens öga: tjugo artiklar kring aktuell bronsåldersforskning. Stockholm, Riksantikvarieämbetet. Olsson, H Ristningar och brons. Etapp 1. Värmlands Museum Forskningsrapport 2000:1. Olsson, H. 2005a. Brons- och järnåldersboplatser i Götterstad. Värmlands Museum Rapport 2005:39. Olsson, H. 2005b. Slutrapport för projektet Ristningar och brons. Värmlands Museum Rapport 2005:53. Olsson, H Boplatslämningar vid Berg. Värmlands Museum Rapport 2007:23. Schyman, I Värmlandsnäs från forntid till nutid. 1, Södra delen: omfattande Millesvik, Eskilsäter, Ölserud och Botilsäter. Säffle. Weiler, E Innovationsmiljöer i bronsålderns samhälle och idévärld: kring ny teknologi och begravningsritual i Västergötland. Diss. Umeå. Umeå universitet. Victor, H Med graven som granne: om bronsålderns kulthus Diss. Uppsala. Uppsala universitet. Widholm, D Gravskick och försörjning. I: Olausson, M. (red.). Spiralens öga: tjugo artiklar kring aktuell bronsåldersforskning. Stockholm. Riksantikvarieämbetet Otryckta källor FMIS. Riksantikvarieämbetets fornminnesregister. Jonsson, L. Osteologisk rapport Naturhistoriska museet. Göteborg (opublicerat manuskript). Hjärthner-Holdar, E Docent, arkeologi. Riksantikvarieämbetet UV Uppsala. E-post Svar beträffande inlämnade fynd av misstänkta vävtyngder från Berg.

107 Kyrkan, jarlen och makten om det stormiga 1000-talet i nordligaste Halland Tore Artelius Riksantikvarieämbetet UV Väst tore.artelius@raa.se Abstract The paper describes traces of a late 11 th century wooden church that in 2005 was excavated in Tölö in northern Halland. The purpose is to present the remains of this regional late Viking Age central place within a political historical context. The builders of the church must have played a significant part in forming the regional political landscape at that time. The church was situated in the centre of the, in the late 11 th century, very unstable northern border zone between the Norwegian and Danish late Viking Age realms. Snorre Sturlasson gives several accounts of northern Halland as a definitive warzone during this period. In the paper the author examines the political factors which he means were behind the construction of the church and the central place at Tölö as a whole. In the church there were five graves, all dating from the second part of the 11 th century. Outside the church a Viking Age ship-formed stone setting was documented and quite nearby a large settlement with a huge hall from the same period was excavated some years ago. In many aspects the place comprises traces of many of the political and religious attributes that archaeologists claim to have been used to express power by the top most elite in late Viking Age society. In its components the power that became expressed upon the ridge at Tölö resembles the symbolism that became expressed at the most central political places in late Viking Age southern Scandinavia. Kyrkplatsen i Tölö introduktion till ett 1000-talssammanhang Etthundra meter norr om 1800-talskyrkan i byn Tölö i nordligaste Halland dokumenterades under senhösten 2005 ett avtryck av en åldrig kyrkobyggnad. En liten träkyrka hade uppförts uppe på Tölöåsen under det för denna nordhalländska gränsbygd så turbulenta 1000-talet. Under kyrkans golv och omedelbart utanför den västra väggen hade kristna gravar anlagts. Bara tjugo meter öster om stavkyrkan hade stått en stor skeppssättning och av de äldsta kartorna framgår att gården där kyrkan och det skeppsformade monumentet legat i äldre tid bar namnet Hallen. På andra sidan Kungsbackaåns dalgång, bara några stenkast från kyrkplatsen i Tölö undersöktes för tjugo år sedan på Varlaåsens krön dessutom välbevarade lämningar av en stormannamiljö från det sena 1000-talet och 1100-talet. På Varlaåsen fanns bland annat en nästan 30 meter lång hallbyggnad och fyndmaterialet från platsen visar att miljön hört till samhällselitens domäner (Lundqvist & Schaller 1997). Arkeologiska spår av något så sällsynt som en kyrkobyggnad från mitten av 1000-talet är givetvis intressanta på många olika vis som sträcker sig från rent byggnadstekniska till mer arkitektoniska, politiska och religionshistoriska aspekter. De arkeologiska lämningarna av kyrkan är därför värda att beskriva i sig. Spåren av kyrkan och de andra lämningarna från yngre järnålder som påträffades på Tölöåsen gravar, en skeppssättning, en förkristen kultbyggnad samt långhusbebyggelse har också beskrivits utförligt i en arkeologisk rapport som publicerades av Riksantikvarieämbetet 2007 (Artelius & Nordin 2007). Spåren

108 106 Kyrkan, jarlen och makten In Situ av den lilla kyrkobyggnaden bestod av avtryck av tjugotre stolpar och tre liggande syllstockar som ursprungligen ingått i en till sin grundplan i det närmaste helt kvadratisk byggnad. Av tekniska inslag i konstruktionen, och framförallt då att helgedomen förankrats i marken med djupt jorddrivna stolpar kan man också förstå att kyrkan bör anses höra till den äldre kategorin av kyrkor inom kyrkobyggnadstraditionen i västra Skandinavien under sen vikingatid (jfr Christie 1974 och 1981, Hauglid 1976, Nordhagen 2003 för beskrivningar av byggnadstraditionens ursprung och utveckling). Spåren av byggnaden är därför sannolikt rester av den första kyrkan som uppfördes i den nordhalländska bygden. Men att miljön också hade en betydligt högre ålder som kultplats blev tydligt genom att det vid undersökningen också påträffades lämningar som haft kultiska funktioner i den förkristna religiösa traditionen. Kyrkplatsen på Tölöåsen är som tagen ur våra föreställningar om hur kyrkor uppfördes i det äldre halländska bondesamhället. Läget på åsen är typiskt och måste i äldre tider också ha ansetts mycket lämpligt. Kyrkplatsen låg definitivt mycket strategiskt placerad i det äldre samhällets infrastruktur och religiösa geografi. Miljön var synlig från alla håll och omgiven av vattenleder i söder, väster och sydöst. Nedanför berget gick också, liksom är fallet än idag, flera landsvägar åt olika håll. Den nuvarande sockenkyrkan är däremot av närmast modernt snitt. Den uppfördes åren och ersatte då en medeltida stenkyrka som mycket länge varit svår att hålla i stånd. Kyrkoherden i Grimeton, Sven Peter Bexell beskriver på 1810-talet att den medeltida kyrkan i Tölö var 22 meter lång och invändigt endast 6 meter bred samt uppförd av sten och tegel. Av sockenprotokoll från 1700-talet framgår att man hade problem med att kyrktornet på den gamla tegelkyrkan ständigt rasade. Tornet hade fått byggas upp och om flera gånger och slutligen revs byggnaden på 1850-talet och den nya kyrkan uppfördes. Det faktum att en kyrka från 1000-talet påträffats i denna gränsbygd bör sannolikt betraktas som mer än resultaten av en naturlig politisk-historisk utveckling. Under sen vikingatid utmärktes denna bygd av sådana drag som medförde att miljön kom att få centrala funktioner. Går vi tillbaka till 1000-talet och de politiska och sociala sammanhang som då präglade västra Skandinavien framgår det tydligt att den nordligaste delen av nuvarande Halland under denna period utgjorde en mycket instabil och på alla vis orolig gränsbygd som var mycket viktig och central att förhålla sig till för den norska och danska kungamakten. Att vi finner att det just här rymdes sådana fysiska manifestationer i det dåtida kulturlandskapet som stormannahallar, skeppssättningar och tidiga kyrkor som utmärkte den överregionala politiska maktens strategi är alldeles naturligt. I platser som denna rymdes embryon till vad som i det medeltida sammanhanget skulle bli centralplatser (jfr Andrén 1983, Anglert 1995:10 ff). Under 1100-talet utvecklas miljön i Tölö till den nordligaste av den danska kungamaktens gårdar. Att dessa områden redan under 1000-talet hade central strategisk betydelse även i en storpolitisk mening blir också tydligt i det skriftliga källmaterialet. I Harald Sigurdssons saga beskriver Snorre Sturluson bland annat hur Sven Estridsen vid seklets mitt tillsatte den norske stormannen Finn Arnesson som jarl över Halland för att han och hans stormän skulle utgöra ett värn mot norrmännen (Sturluson 1994). Miljön i och kring Tölö har alltså under 1000-talet varit mycket samman satt i både fysisk och politisk mening och kom därför att präglas av många av de attribut som var typiska för en stormannamiljö och för en plats som inte bara hade stor utan också alldeles central politisk betydelse. Under 1000-talet var nutidens nordligaste Halland en bygd som kännetecknades av många av de drag som är typiska för gränstrakter också i generell mening. Olika skriftliga källor visar också att denna gränsbygd under 1000-talet kan beskrivas som en minst sagt orolig och av ständiga krigståg plågad region. Snorre Sturluson beskriver i Heimskringla hur den danska och norska kungamakten i sina maktsträvanden på återkommande vis hamnar i djupa och våldsamma konflikter som alla bottnar i striden om överhögheten över regionen och det halländska territoriet. Först under 1100-talet inordnades den halländska regionen på ett mer homogent vis i den tidiga danska staten, och med säkerhet kan vi förmoda att upprätthållandet av makten över norra Halland varit av ytterst centralt intresse för den danska kungamakten. Utan kontrollen över norra Halland skulle man inte ha kontroll över norrmännens närvaro i de

109 In Situ Kyrkan, jarlen och makten 107 Figur 1. Plan över undersökningsytan vid kyrkogården i Tölö. I västra delen framträder kyrkan och gravarna. Det skrafferade området i mitten är rester av yngre bebyggelse. Öster om denna är avtrycket av skeppssättningen. Efter Artelius & Nordin götaländska områdena och inte kunna kontrollera vare sig handel eller politisk utveckling i dåvarande Västsverige. I Valdemars den II:s jordebok från 1230-talet beskrivs Tölö som den nordligaste av kungsgårdarna i regionen och man kan förmoda att miljön i Tölö då redan sedan några sekel haft vitala funktioner för möjligheten att utöva makt och fungerat som ett synligt centrum för den danska kungamakten ambitioner i norra Halland. Sedan länge är vi också bekanta med att det i nordligaste Halland redan i yngre järnålder etablerats en bygd som kan anses ha varit central i den större regionen i såväl politisk som social och ekonomisk bemärkelse. Redan Jordanes omtalar att det i denna trakt fanns en folkstam med egen identitet de så kallade fjäringarna (Artelius 2000). Man kan alltså påstå att Tölöåsen och närbygden kring denna plats i vikingatid och tidig medeltid utgjort en social undantagsmiljö i det nordhalländska sociala och politiska kulturlandskapet och förklaringarna till detta ryms säkerligen i det faktum att bygden under epoken var gränsbygden mellan den norska och danska kungamaktens maktsfärer. I Heimskringla återgav Snorre Sturluson också med tydlighet hur denna bygd under 1000-talet var ett område av centralt politiskt intresse för den norska kungamakten. I framförallt Harald Sigurdssons och Magnus Barfots saga beskrivs de krig och förvecklingar som präglade den andra halvan av 1000-talet i norra Halland. Det är mot en sådan fond man bör betrakta uppförandet av kyrkan i Tölö under 1000-talet som en tydlig maktpolitisk manifestation i en av våld och strider präglad samtid och bygd. Heimskringla innehåller många likartade uppgifter och det är alldeles tydligt att norra delen av det nuvarande Halland från och med att Olav den Helige år 1015 tog kungamakten

110 108 Kyrkan, jarlen och makten In Situ från Knut den Store bäst kan beskrivas som en utpräglad stridsarena. Av de omnämnanden av Halland som finns i Heimskringla beskriver mer än 90 procent våldsamma historiska förlopp. Om man vill komma närmare en förståelse av de sociala, politiska och religiösa händelser och mekanismer som ledde till att det på Tölöåsen uppfördes en stavkyrka kring år 1050 så kan man knappast teckna en bild av de arkeologiska lämningarna utan att reflektera över dessa sociopolitiska sammanhang på litet närmare vis. Det våldsamma 1000-talet Även om det övergripande målet är att beskriva de arkeologiska lämningarna av kyrkan är det också för att skapa ett sammanhang kring miljön intressant att närmare betrakta sådana skriftliga källor som beskriver förhållanden i denna gränstrakt under 1000-talet. I Snorres återgivningar i Heimskringla av de norska kungarnas öden under denna period beskrivs en mängd händelser och orsaksförlopp som gör det möjligt att skapa en närmare bild av de sammanhang som måste ha format norra Halland under den period då kyrkan uppfördes och brukades. Som jag redan nämnt bör kyrkan ha uppförts vid 1000-talets mitt eller strax därefter (Artelius & Nordin 2007). Man kan mena att det även finns uppgifter i källorna som pekar åt ett sådant håll. Det är rimligt att betrakta uppförandet av kyrkan, och också uppförandet av hallen och utvecklingen av stormannamiljön i Varla som en naturlig effekt av alla de storpolitiska förvecklingar som ägde rum kring mitten av 1000-talet. Det är främst under denna period som det, att döma av de skriftliga källorna, funnits mycket stora överregionala behov hos den tidiga danska kungamakten att manifestera sina rättigheter. Av olika uppgifter ur sagorna om Olav den Helige, Harald Sigurdsson (Hårdråde) och Magnus III Olavsson (Barfot) kan man skapa en förståelse av de sammanhang som säkerligen avgjort både bygget av kyrkan i Tölö såväl som dess historia. I Harald Sigurdssons saga återberättar Snorre Sturluson hur den norske stormannen Finn Arnesson, efter det att hans bror Kalv Arnesson dödats på Fyn i kamp mot danerna, för alltid kom att stöta sig med den norske kungen Harald Hårdråde. Finn Arnesson omtalas också i Olav den Heliges saga och han var tillsammans med sina bröder invecklad i många av de storpolitiska händelser som inträffade i de danska och norska områdena ända intill sin död i slutet av 1060-talet. Hans gestalt dyker också upp i Orknöjarlarnas saga (Fries 2006:69). Av källorna framgår att Finn Arnesson levde ett långt liv. Utan att gå för långt in på detta kan det i detta sammanhang vara värt att påpeka att han bland annat delade Olav den Heliges exil i Kiev under slutet av 1020-talet och att han var en av de norska härförarna i slaget vid Stiklastad 1030 där Olav miste livet. Av Snorres ord i Harald Sigurdssons saga förstår man att Finn Arnesson var förtvivlad över brodern Kalvs död på Fyn och definitivt ansåg att den norske kungen Harald Sigurdsson Hårdråde själv bar hela ansvaret för att Kalv dödats. Finn Arnesson menade att den norske kungen medvetet bedragit och svikit den så trofaste stormannen Kalv Arnesson när denne kallats hem från Orkney och gått först i anfallet mot danerna. Harald undsatte aldrig Kalv Arnesson så som han lovat och källorna låter oss förstå att Finn var övertygad om att Harald försåtligt sände den mäktige Kalv i döden. Denna övertygelse ledde till en total omsvängning i Finn Arnessons liv som på sikt också skulle få drastiska storpolitiska konsekvenser. Istället för att vara den norske kungens svurne bundsförvant kom den mäktige Arnesson att bli den som med mest eftertryck kom att motsätta sig norrmännens förhoppningar om att erövra Halland. Finn Arnesson insåg att brodern Kalv endast var en av många hirdmän som Hårdråde på bedrägligt vis undanröjde i sin strävan efter att befästa sin oinskränkta makt över de norska områdena. Efter broderns död och Hårdrådes svek lämnade Finn Arnesson enligt Snorre därför omedelbart sin gård i och sina egendomar i Trøndelag och for till kung Sven och blev väl mottagen där. I sagan beskrivs sedan hur Arnesson i enrum samtalade med Sven Estridsen och att danernas kung efter detta gav Finn jarldömet och styret över Halland för att han och hans män där skulle utgöra ett mäktigt landvärn mot norrmännen. Av raderna i Heimskringla framgår att dessa händelser ägde rum under 1050-talet, under den epok då träkyrkan i Tölö och stormannamiljön i Varla

111 In Situ Kyrkan, jarlen och makten 109 växte fram i omedelbar anslutning till den dåtida danska gränsen mot de norska och götaländska maktområdena (Sturluson 1994:111ff). Av Snorres återgivelser av de norska kungarnas historia framgår att den långa epok av ofred som inleddes med att Olav den Helige år 1015 landsteg i Norge och på kort tid återtog makten över riket genom att besegra den danske kungen Harald II:s ladejarlar Hakon och Sven på alla vis kan beskrivas som mycket våldsam och politiskt instabil (Sturluson 1993, 1994). De politiska förvecklingarna är många och allianser söks också av både de danska och norska kungarna i götarnas och svearnas områden. En följd av denna instabilitet är att de danska och norska krigstågen avlöser varandra utmed Hallandskusten under resten av seklet. År 1028 hade Knut den Store återtagit makten över Norge och den utveckling inleds som leder till de stora slag som tre decennier senare kom att utkämpas mellan de tidigare bundsförvanterna Harald Hårdråde och Sven Estridsen på flera olika platser. I Snorres återgivningar beskrivs särskilt slaget vid Nissan år 1062 och de förvecklingar som Svens nederlag sedan under lång tid kom att medföra för inbyggarna i Halland. I sagan återges hur 70 danska skepp gick förlorade och slagets utgång kom att förändra maktbalansen i västra Skandinavien. Mitt i stridsvimlet återfanns också på den danska sidan den då enligt källorna synskadade före detta norske stormannen Finn Arnesson. Snorre återger hur den mot danske kung Sven lojale norrmannen benhårt vägrar följa med de hundratals danska skepp som på oordnat vis flydde undan norrmännen. Istället lät den från Kiev och flera sjöslag stridsvane Arnesson styra sitt skepp rakt in bland de sannolikt förfärade norrmännen. Den då redan till åren komne och nästan blinde halländske jarlen blev dock snart gripen. Förd inför den norske kungen Harald Hårdråde förolämpar de båda männen varandra å det grövsta. Finn Arnesson var på alla vis lojal med den besegrade Sven Estridsen och avböjde Haralds försök att vinna honom åter för sin egen gunst. Men sagan talar också om att den norske kungen sedan benådade den halsstarrige halländske jarlen. Hårdråde måste ha känt sig märklig till mods. Finn Arnesson var den siste av stormännen som funnits kring Olav den Helige. Han hade varit med när Olav Haraldsson föll vid Stiklastad och Hårdråde hade förrått och dödat hans bröder och många andra hirdmän. I sagan återges också att Harald sedan landsatte Finn Arnesson i hans eget Halland och att jarlen där blev väl mottagen av befolkningen. Under den kommande vintern slickade sedan Sven sina sår i Danmark och hade upprepade och intensiva kontakter med flera av de halländska stor männen. Följande vinter inleddes så de förhandlingar som slutar med att Harald och Sven bestämmer om fredsmötet vid Göta Älv. Oroligheterna fortsätter under hela andra halvan av 1000-talet och det är först i början av 1100-talet som en löslig fred sluts som också bestämmer gränserna mellan de danska och norska territorierna. För norra Hallands del är, att döma av Snorre, den mest oroliga perioden i slutet av 1000-talet. I Magnus Olavsson Barfots saga omtalas hur kungen då skövlade och brände i norra Halland för att upprätthålla maktbalansen i området. I sagan beskrivs hur kungen bränner och dödar befolkningen i Viskadalen. Återgivningen är mycket dramatisk och Snorre beskriver hur: Hövdingen svedde husen. Han drev männen på flykt. Trönders konung brände vida många härader. Lågan flammade högt, höll viskadalsk kvinna vaken. (Sturluson 1994:171) Men då var den blinde halländske jarlen Finn Arnesson död sedan 30 år. För att vi skall kunna förstå varför det just i den gränstrakt som Tölö utgjorde under 1000-talet kom att uppföras en kyrka, och varför stormännens närvaro blev så tydlig i landskapet just här är det väsentligt att värdera den våldsamma epok och kamp om makten som seklet utgjorde i denna landsända. Av det arkeologiska källmaterialet, och inte minst av de bevarade fornlämningarna blir det också tydligt att områdena kring nuvarande Kungsbacka stad under vikingatid utgjorde en verklig centralbygd i dess djupaste politiska bemärkelse. Det är i denna forntida och historiska gränstrakt vi finner att de vikingatida gravfälten ligger tätast i hela regionen och det är här vi vid Li vid Fjärås Bräcka finner de största bevarade gravmiljöerna.

112 110 Kyrkan, jarlen och makten In Situ Miljön i Varla Figur 2. Hallbyggnaden på Varlaåsen. Efter Lundqvist & Schaller På västra sidan av Kungsbackaån och bara några kilometer meter från kyrkplatsen i Tölö dokumenterades vid arkeologiska undersökningar under åren på den höga Varlaåsens krön bland annat bebyggelselämningar från vikingatid och tidig medeltid (Lundqvist & Schaller Åhrberg 1997). Även om det dokumenterades lämningar från många perioder på åsen är det i detta sammanhang i första hand intressant att närmare uppmärksamma två inslag i miljön vid Varla den nästan 30 meter långa hallbyggnaden samt de fynd som också kan knytas till denna miljö. Av allt att döma har stormannamiljön i Varla och kyrkan i Tölö existerat under samma period under andra hälften av 1000-talet och 1100-talet. De som bebodde Varlaåsen under det sena 1000-talet och lät uppföra hallbyggnaden har säkert haft direkta egenintressen i kyrkomiljön på andra sidan ån. I ett säkerligen öppet landskap har man haft god utsikt mellan platserna. Av rapporten över de arkeologiska undersökningarna på Varlaåsen framgår att det var svårt att datera den stora hallen genom fynden från själva byggnadslämningen. Istället låter arkeologerna datera byggnaden utifrån de fynd som gjorts i den omedelbara närmiljön kring bygganden och genom jämförande studier med andra byggnader och sydskandinaviska miljöer med hallbyggnader (Lundqvist & Schaller 1997:53 ff). I rapporten påpekas att fynden av så exklusiva föremål, som bland annat ett Urnesspänne samt olika dekorerade bronsbeslag, flera mynt, delar av silverspännen samt häst- och ryttarutrustningsdetaljer visar att miljön kan beskrivas som en stormans säte under 1000-talet. Skeppssättningen och kulthuset Av lämningarna på Tölöåsen framgår att träkyrkan kan placeras in i ett kronologiskt och religiöst funktionellt sammanhang. Vi vet att man möjligen under slutet av 1100-talet låtit uppföra en stenkyrka bara 100 meter från den äldre helgedomen. Om träkyrkan finns kvar när detta görs är däremot osäkert. Men alldeles säkert är dock att kyrkplatsen förblir densamma. Vi kan också vara rimligt säkra på att träkyrkan när den uppfördes under 1000-talet byggdes i en miljö som redan sedan länge, men då i ett förkristet sammanhang, utgjort en plats av stort religiöst värde i bygden. Vid undersökningarna dokumenterades spår av flera konstruktioner som tydligt indikerade att miljön även i

113 In Situ Kyrkan, jarlen och makten 111 det förkristna sammanhanget förknippats med religiösa funktioner. Bara ett tjugotal meter öster om kyrkobyggnaden har det, även när kyrkan brukades, funnits en större skeppssättning. Det enda som återstod av monumentet var avtrycken av de gropar där stenar en gång placerats. Monumentet har varit cirka 18 meter långt samt 4 meter brett och det har ursprungligen bestått av nitton större stenar. I var ände av det stora spetsovala monumentet har det funnits mycket stora block. Sannolikt har skeppssättningen tagits bort i samband med den stora odlingsexpansionen i bygden under 1700-talet. Hade den funnits kvar på platsen vid 1800-talets början så hade den med största säkerhet omtalats i den redan nämnde Sven Peter Bexells halländska historia som utgavs under åren Fyllningen i groparna som stenarna rests i var mörk och några innehöll sot och enstaka brända ben från djur. Det skeppsformade monumentet har sannolikt varit rest i nära anslutning till, men knappast på, en gravplats. Hade det legat på en gravplats borde brända ben ha bevarats på platsen. I vikingatida gravmiljöer som undersökts i Halland har det, även om dessa helt odlats bort ändå funnits mycket kremerade människoben. Skeppsformade gravar förekommer på gravfält i Halland under yngsta järnålder, men i sådana fall rör det sig också nästan uteslutande om mindre monument. Samtidigt är det tydligt att monumentet på åsen vid Tölö inte uppvisar sådana mått som är typiska för den grupp av mycket stora ensamliggande monument som återfinns strategiskt placerade i vikingatidens sydskandinaviska sociala och politiska landskap. Ensamliggande stora skeppsformiga monument från yngsta järnålder har enligt forskningstraditionen i Sverige och Danmark förknippats med den yppersta makten i samhället och dess politiska intressen. Miljöerna tolkas som kollektiva samlingsplatser och viktiga knutpunkter i ett socio-politiskt och administrativt/judiciellt landskapssystem. Skeppssättningarna är i den meningen att betrakta som medvetna maktrepresentationer (Elfstrand 1998, Artelius 1999 och 2000). Endast 5 meter öster om avtrycket av skeppssättningen dokumenterades spår av en anläggning som sannolikt bör sättas i sammanhang med det stora monumentet. Ett kulturlager som innehöll åtskilligt med skörbränd sten påträffades invid skeppsättningen och det konstaterades att det sotiga och 2 decimeter tjocka lagret bredde ut sig över en cirka 16 8 meter stor yta. Tät stenpackning påträffades och i lagret fanns keramik och träkol, förbrända och oidentifierbara järnfragment samt enstaka brända ben från djur. Under kulturlagret framträdde en tät och rektangulärt formad stenpackning som var cirka 12 6 meter stor. I denna fanns sex runda ytor där sten helt saknades. I dessa hål har sannolikt stått stolpar. Packningen bestod annars av tätt lagda stora runda stenar. Alldeles tydligt hade det brunnit på platsen. Mängden träkol antyder att det stått en träkonstruktion på platsen. Flera argument fyndmaterialet, anläggningens konstruktion och sammanhanget talar för att anläggningen bör betraktas som en plats där religiösa ritualer genomförts. I det nordiska materialet från perioden finns en rad exempel på rester av byggnadskonstruktioner som tolkats som spår av döds- och/eller kulthus. Sannolikt bör anläggningen i Tölö införlivas som ett fragmentariskt exempel från yngre järnåldern i en sådan samling (jfr Kaliff 2006). Spåren av kyrkobyggnaden Den medeltida stenkyrkan i Tölö revs vid mitten av 1800-talet. Enligt Sven Peter Bexell var byggnaden som nämnts 22 meter lång och endast 6 meter bred invändigt. Kyrkan var också helt klädd i tegel när den revs (Bexell 1913:592). I sockenprotokollen från och talet står att läsa att man hade problem med kyrktornet. Det hade fått byggas upp och om flera gånger. Innan man slutgiltigt beslöt att riva kyrkan, funderade man dock först på att utvidga denna till en korskyrka. Bärigheten ansågs dock inte vara tillräcklig och man valde i stället att bygga en ny stenkyrka cirka 50 meter längre söderut. Från den medeltida stenkyrkan finns endast dopfunten kvar och denna är av en typ som vanligtvis dateras till slutet av talet eller början av 1200-talet (Tynell 1921). Kanske vi genom dopfunten därför får vägledning om att det också var under denna epok, slutet av 1100-talet som den äldsta stenkyrkan uppfördes på Tölöåsen. Vi kan alltså förmoda att den lilla kyrkan i trä övergivits och möjligen också rivits ned för att ersättas av en helgedom i sten redan vid slutet av 1100-talet eller under det tidiga 1200-talet.

114 112 Kyrkan, jarlen och makten In Situ Figur 3. Plan över kyrkan, gravarna och brunnen. Efter Artelius & Nordin 2007.

115 In Situ Kyrkan, jarlen och makten 113 Trots fynd av en skeppssättning och flera långhus är grundplanen av en åldrig träkyrka utan tvekan den anläggning som kommer att tilldra sig den största uppmärksamheten i framtiden. Anläggning 2, som den benämndes vid undersökningen, bestod av en komplett grundplan över den bärande stolpsättningen i en sen vikingatida/tidigmedeltida kyrkokonstruktion. Det som påträffades vid undersökningen var avtryck av kraftiga jordgrävda stolpar och liggande syllstöd. Tillsammans bildade stolpsättningen ett mönster som i nordvästeuropeiskt kultur- och byggnadshistorisktsammanhang förekommer i tidiga träkyrkors grundkonstruktion. De äldsta kyrkorna som uppförts i stolp- och stavteknik indelas i några huvudsakliga byggnadstraditioner när det kommer till hur grunden konstruerats och byggnaden förankrats i marken. Byggnader med jordgrävda stolpar anses representera en äldsta fas i stavtekniken. I ett yngre skede placeras de bärande stolparna i mycket kraftiga syllar av stockar. Som en ytterligare utveckling anläggs i ett än senare skede stengrunder till stöd för träkonstruktionerna. I enlighet med den norska typologin över träkyrkornas tekniska förändringsutveckling bör kyrkan i Tölö därför betraktas som spår av en äldre kyrkobyggnadstradition; detta eftersom byggnaden just förankrats direkt i jorden med hjälp av stolpar. Tekniskt och typologiskt sett bör därmed kyrkan i Tölö höra till den äldre gruppen av kyrkobyggnader inom traditionen. Även till sin utformning har kyrkan kännetecknats av äldre konstruktionsdrag. Som framgår av planen har byggnaden varit i det närmaste helt kvadratisk. Inget antyder att det till byggnadskroppen fogats ett kor. Kyrkan i Tölö kan utifrån jämförelser med andra nordvästeuropeiska, men kanske främst norska exempel anses ha uppförts på platsen redan under andra hälften av 1000-talet (jfr Christie 1981 och Anker 2005). Stolparna som burit och stadgat konstruktionen har haft ansenliga dimensioner. Av de många stolphålens profiler framgår att stolparna i jorden i allmänhet haft en tjocklek av 0,4 0,45 meter. Jämför vi med andra kyrkor med jordgrävda stolpar finner vi att dessa har ungefärligen samma tvärsnittsmått som de i Tölökonstruktionen. Det förhåller sig alltså inte så att dokumentationen från Tölö avslöjar att det i denna grundkonstruktion och byggnad använts något klenare virke. Byggnaden har inte varit stor. Som framgår Figur 4. Profiler över samtliga stolpar som ingick i konstruktionen. Den centralt placerade stolpen har drivits ned betydligt djupare i marken. Inga nedgrävningskanter efter de gropar som stolparna placerats i kunde iakttas. Innebörden är att profilerna snarare skildrar stolpvirkets diameter än stolpgroparnas. Stolparna som använts i bygget har i allmänhet varit drygt 4 decimeter tjocka. Man kan också lägga märke till att virkets tjocklek var mycket enhetlig. Avtrycken av syllstockar i den västra delen härrör säkerligen från sekundära förstärkningsarbeten. Efter Artelius & Nordin av figur 3 var den cirka 9x8 meter stor i sin grundplan med en utdragen ingång mot söder. Om den lilla kyrkobyggnadens höjd vet vi inte mycket men sannolikt har den varit begränsad. Även om byggnaden uppförts i stavteknik så bör man inte anta att den varit av den klassiska, mycket höga och i det norska området förekommande typen. Sammanlagt dokumenterades avtryck av 23 stolpar som ingått i kyrkobyggnadens grundkonstruktion. I den västra delen fanns även avtryck av större syllar. Att döma av dessas längd har sannolikt minst 2 eller 3 stolpar vilat i dessa syllstöd. Sammantaget kan man därför föreslå att kyrkans grundkonstruktion omfattat bärande stolpar. Precis såsom är fallet i andra stavkyrkor återfanns stolphålen och syllstöden på ett sådant vis att de beskriver att det byggnadstekniskt funnits en inre respektive en yttre bärande konstruktion (jfr Christie 1974 och Hauglid 1976). Inga spår av inre eller yttre väggar dokumenterades. Byggnaden kan till det inre ha haft öppen planlösning. Av jämförelser framgår att den inre konstruktionen burit den högre delen av byggnadskonstruktionen.

116 114 Kyrkan, jarlen och makten In Situ Fem stolpar har utgjort den inre bärande konstruktionen och stabilitetsfundamentet för den sannolikt något högre centrala delen av byggnaden. Hålen efter dessa stolpar dokumenterades inom en 5,5 (öst väst) 3 (nord syd) meter stor yta. Dessa stolpar var också de som förankrats djupast och de hade också de kraftigaste dimensionerna, vilket är naturligt eftersom de burit den största tyngden. De fem stolparna i den inre konstruktionen var mycket djupt satta och byggnaden har förankrats mycket omsorgsfullt. Trots att samtliga spår av byggnaden återfanns under andra yngre anläggningar var avtrycken efter stolparna hela 0,55 0,60 meter djupa. En byggnadsteknisk detalj värd att notera är att det inte funnits någon central stolpe i den södra delen av den inre bärande konstruktionen. Hade en sådan rests så hade denna kommit att blockera porten som fanns i byggnadens södra långsida. Nu har man istället från ingången haft fri insyn in i det centrala kyrkorummet. I mitten av byggnaden, närmast rakt för ingången fanns avtrycket av en isolerat placerad stolpe vars funktion säkerligen varit central för konstruktionens stabilitet. Frågan är däremot om funktionen varit central ur enbart teknologisk mening. Stolpen är dokumenterad i ett läge som i norska kyrkor är typiska för var man valt att placera den så kallad mittmasten i flera konstruktioner. Stolpen är den enda som inte alldeles tydligt kan relateras till organisationen av de övriga stolparna. Av planen framgår att stolpen inte haft lika kraftiga dimensioner som de övriga. Nedgrävningen var endast 0,4 meter bred. Samtidigt kan man notera att stolphålet var hela 0,8 meter djupt. Att stolpen förankrats på ett så ytterligt stabilt vis i marken är i den norska traditionen typiskt för en mittmastkonstruktion så till vida att denna stolpe stöttat taket och därmed avlastat tyngden från väggarna. Kyrkorna av den så kallade Mittmasttypen brukar dock dateras till det tidiga 1200-talet (Christie 1981). Om denna teknik använts i Tölöfallet innebär detta att den halländska kyrkan är en äldre representant för denna byggnadsteknik. Vi kan med rimlig säkerhet förmoda att den äldsta stenkyrkan uppförts på Tölöbergsåsen redan vid slutet av 1100-talet, och innebörden av detta måste bli att den lilla träkyrkan tillhört ett äldre tidsskede. Att döma av stolparnas dimension har stolparna i den yttre konstruktionen burit såväl delar av taket som ytterväggarna. Måtten indikerar däremot att stolparna som ingått i den yttre konstruktionen varit av klenare dimensioner än de i den inre. Stolphålen i den yttre delen av konstruktionen var i allmänhet 0,4 meter stora i diameter och 0,35 0,4 meter djupa och förhållandet antyder att byggnaden främst burits av den inre stolpkonstruktionen. I nordvästra delen av den yttre konstruktionen fanns en stenfylld ränna. Under denna fanns avtryck av stolpar. Sannolikt har stenfyllningen i rännan fungerat som stöd för en syll i vilket bärande stolpar förankrats. Förhållandena antyder att byggnaden vid något tillfälle byggts om och att konstruktionen förstärkts. Stolpsättningen i den nordvästra och västra delen av grunden har gjorts om och i samband med detta har stolparna istället getts syllstöd. Huvudingången till kyrkan var mot söder och den avtecknade sig genom fyra stolphål. Det kan däremot ha funnits flera ingångar. Avståndet mellan de två stolparna i den mittersta delen av den västra väggen samt avsaknaden av syllstöd i detta område antyder att det funnits en entré också från västsidan. Två meter norr om, och parallellt med den norra väggen, dokumenterades avtrycket av en 6 meter lång, 0,5 meter bred samt 0,25 meter djup ränna. Från Norge finns flera exempel på hur byggnadernas tak stöttats med hjälp av stockar som varit placerade och fast förankrade i en ränna. Möjligen utgjorde den 6 meter långa rännan spåren av en sådan stötteränna. Söder och öster om konstruktionen var markytan omgrävd och inga ytterligare rännor dokumenterades på dessa sidor. Direkt norr om byggnaden dokumenterades spår av en igenfylld brunn. Anläggningen var rund i ytan, och diametern såväl som djupet var en meter. Gropen hade stenskonade och närmast raka väggar mot en plan botten. Absolut datering saknas och inga fynd gjordes i brunnen. Det är därför inte möjligt att avgöra om anläggningen skall inkorporeras i kyrkplatsens kontext. Har brunnen funnits på samma tid som kyrkan så har denna legat omedelbart utanför nordsidan och under det yttre taket. Exempel finns på att brunnar påträffats i just detta läge i anslutning till en stavkyrkokonstruktion (Cinthio 1997:113ff).

117 In Situ Kyrkan, jarlen och makten 115 De tidigkristna gravarna Av kyrkans storlek kan vi förstå att utrymmet i helgedomens inre varit mycket begränsat. Som redan omtalats dokumenterades spåren av fem tidigkristna gravar i anslutning till träkyrkan. Fyra av dessa hade placerats centralt i konstruktionen under kyrkans golv medan den femte graven anlagts direkt utanför byggnadens västra yttervägg. Gravarna var ungefär lika stora och orienterade i öst-västlig längdriktning. I den sandiga jorden hade dock inga som helst skelettrester bevarats. I en av nedgrävningarna påträffades trärester efter en kista. Fyra av de rektangulära nedgrävningarna fanns inuti kyrkan och vad som utgjort dess golvlager. Att döma av relationen mellan byggnaden och gravrummen bör det stå utom allt tvivel att dessa skall kopplas samman med kyrkan. Lämningarna av gravarna fanns på en lägre marknivå än stolphålen vilket talar för att dessa ursprungligen placerats under kyrkans golvlager. Om gravarna varit anlagda på platsen före det att byggnaden uppförts hade det inte funnits anledning att placera dessa på det vis som skett. Sättet att placera gravarna invid varandra antyder också att det var trångt om plats när dessa anlagts. Man kan lägga märke till att ingen grav vare sig stört eller störts av någon stolpsättning. Inte heller har någon av gravarna placerats på så vis att de skadat en äldre nedgrävning. Allt ger ett ordnat intryck som indikerar att de gravlagda också stått i relation till varandra. Utanför kyrkan påträffades endast en grav. Denna låg omedelbart utanför byggnadens västra yttervägg och utgjordes av en rektangulär nedgrävning. Rester av en kista som återfanns i nedgrävningen har 14 C-daterats till perioden AD. Dateringen, såväl som de rumsliga förhållandena där graven placerats direkt utanför byggnadens västvägg något som är förekommande i många åldriga kyrkomiljöer talar för att denna anlagts när kyrkan funnits på plats sedan länge. Graven bör därför sannolikt knytas till 1100-talet. Den medeltida stenkyrkan och kyrkogården återfanns cirka 100 meter längre söderut och gravarna kring stavkyrkan hör alltså inte till denna yngre miljö. Inte heller fanns några förkristna gravar i omedelbar anslutning till stavkyrkan. Det borde ha funnits spår av fler gravar kring kyrkan, och rimligen också förkristna sådana om kyrkobyggnaden rests på en äldre gravplats. Inga kremerade ben från människa påträffades i anslutning till byggnaden och inga yngre och söndergrävda skelettgravar dokumenterades. Eftersom föremålsfynd helt saknades från de fem gravarna måste vi förlita oss till andra argument än de traditionella för att tidsfästa gravarna. Att döma av nedgrävningarnas form kan vi vara säkra på att det rört sig om traditionellt utformade gravar som var typiska för den tidiga kristenhetens gravskick. Det både fysiska och kulturhistoriska sammanhanget med kyrkobyggnaden avgränsar naturligtvis dateringen av gravarna på ett för förståelsen av miljön mycket positivt vis. Gravarna som anlagts under kyrkans golvlager bör alltså tillhöra andra hälften av 1000-talet och/eller det tidiga 1100-talet. Från en av gravarna finns dessutom den nämnda naturvetenskapliga dateringen till denna period. Eftersom ingen grav stör en annan kan vi inte genom dessas placering få någon vägledning om vilken av de fyra gravarna som anlagts först. Samtidigt är det rimligt att tänka sig att den grav som placerats mitt i kyrkorummet också är den äldsta. Man får intryck av att de andra tre gravarna anlagts kring denna i hela kyrkomiljön alldeles centrala anläggning. Större stenar hade placerats i några av gravarna. I en av dem återfanns tre stora stenar på ett vis som motsvarar den dödes brösthöjd och på en av gravarna hade man även lagt ett tunt lager av småsten. I samtliga gravar framträdde mot nedgrävningarnas botten tydliga mörkare färgningar. Dessa kan utgöra spår av förmultnade skelett- och kistrester. I botten av en av gravarna fanns helt förrostade spår av oidentifierbara järnföremål. Reflektioner och spekulationer Av grundplanen och genom den direkta förankringen av stolparna i marken verkar det som om kyrkan i Tölö utgör spår av en mycket åldrig byggnad. Konstruktionen har av allt att döma varit närmast kvadratisk till sin form och saknat kor. Dessutom har stavarna inte vilat på syllar. De kraftiga stolparna har förankrats direkt i marken, något som anses utmärkande för de äldsta stavkyrkorna. Under

118 116 Kyrkan, jarlen och makten In Situ Figur 5. De fem gravarna i profil. Fyllningen i de rektangulära nedgrävningarna utgjordes av gråsvart humös sand som avtecknade sig tydligt mot den ljusa naturliga markgrunden. Mot bottnarna framträdde mörkare, närmast svarta och feta lager som tolkas som spår av skelett och kistkonstruktioner. I den i västra delen skadade graven A672 som var belägen direkt utanför kyrkobyggnadens västra vägg fanns rester av en kista. På några av kistorna hade man låtit placera större stenar i huvud och brösthöjd på de döda. Efter Artelius & Nordin kyrkans golvlager påträffades fyra tidigkristna gravar. Inte långt från platsen för kyrkan dokumenterades också avtrycket av en sedan länge borttagen skeppssättning. Miljön har haft en lång kontinuitet som kultplats en kontinuitet som sträcker sig ned i det förkristna sammanhanget. Bara detta förhållande antyder att miljön i sig har spelat en mycket viktig roll i bygden i äldre tider. Det är mycket sällan vi som arkeologer undersöker platser där den yppersta makteliten i det forntida samhället sannolikt satt sin prägel på miljön. Skälen till detta är förstås att sådana platser var mycket fåtaliga i relation till det stora flertalet miljöer där en ordinär befolkning levat och verkat. Vi vet inte heller helt och hållet vad som under forntiden ansågs utmärka samhällselitens bosättningar. Väger man samman alla de attribut som påträffats på kyrkplatsen i Tölö och i dess omedelbara omgivning är det rimligt att påstå att denna miljö utgjort just en sådan undantagsplats. Här har en liten kyrka uppförts alldeles invid en större skeppssättning en av de centrala symbolerna i den förkristna samhällselitens religiösa språk. I miljön fanns en gård och en hall med fynd som också dessa är typiska för den dåtida samhällselitens bruk av symboler. Till detta kan vi lägga att gården i historisk tid bär namnet Hallen och att den under 1200-talet var den nordligaste av den danska kungamaktens egna gårdar. Inom arkeologin brukar man tala om att den yngsta järnålderns landskap var präglat av maktens symboler. Vilka dessa symboler var framgår av historiska belägg och än mer av ett tydligt arkeologiskt mönster. För att vi skall kunna bestämma en plats som en aristokratisk miljö, i Tölöfallet till och med indikerande att det rört sig om en kunglig sådan, behövs materiella komponenter. Sådana fanns som redan beskrivits i Tölö. Allt detta är klassiska beståndsdelar i och symboler för stormännens och den överregionala maktens närvaro i landskapet under och 1100-talet. Som förklaring till miljöns uppkomst och funktion i 1000-talets norra Halland har jag i denna artikel i första hand velat peka på miljöns läge. Under 1000-talet utgjorde bygden kring Tölö en för både den danska såväl som den norska kungamakten gränsbygd som var viktig att ha kontroll över. Att det förhöll sig på så vis framträder också i det skriftliga källmaterialet. Från Harald Sigurdssons

119 In Situ Kyrkan, jarlen och makten 117 Figur 6. Utsnitt ur den äldsta kartan över Tölö by från Kyrkan syns tydligt, liksom de fyrkanter som markerar tomterna för byns sju gårdar. Gården med beteckningen B kallas på en karta från år 1761 för Hallen och här kom den nya kyrkan att uppföras under 1800-talet. År 1729 låg dock ännu medeltidskyrkan från 1200-talet kvar. Tölö kungsgård låg sannolikt då någonstans inom byns område. Några klara arkeologiska belägg från denna har dock inte dokumenterats. saga känner vi till och med namnet på Hallands jarl under 1000-talet, och det kan inte uteslutas att kyrkobygget i Tölö genomförts på 1050-eller 1060-talet på direkt initiativ av Finn Arnesson själv. Att ha en mycket tung närvaro i denna bygd måste ha ansetts som mycket centralt för den danska kungamakten. I Halland har det aldrig påträffats några skelett gravar som kan knytas till vikingatiden (jfr Artelius 2000). Frånvaron är mycket tydlig och detta gör att de tidigkristna gravar som påträffades i kyrkan också framstår som mycket atypiska för traditionerna i denna bygd. Något jordande förekommer inte alls i den förkristna halländska begravningstraditionen under 1000-talet, och det är tydligt att kristnandet inte utmärkte sig likadant i denna bygd som i det angränsande Skåne och Finnveden. I dessa bygder framstår övergången till att låta jorda de döda som ett tydligt uttryck för att dessa områden kristnas under övergången till 1000-talet (jfr Svanberg 2003). Man kan därför mena att förekomsten av fem tidigkristna gravar i nordligaste Halland, och gravar som sannolikt anlagts under andra halvan av 1000-talet, indirekt pekar på att de gravlagda identifierat sig på ett vis som uttrycker delaktighet i en skånsk/dansk tradition snarare än en typiskt halländsk. Vi känner inga andra gravar av denna karaktär från Halland och den totala avsaknaden av sådana kan indirekt anses tala för att de gravlagda i kyrkan i Tölö mer identifierat sig som danskar än som dåtida hallänningar. Avvikelserna i gravskicket kan tas som ett stöd för att de

120 118 Kyrkan, jarlen och makten In Situ döda som lagts till vila i kyrkan verkligen var högt uppsatta danska dignitärer. Vilka de individer var som för knappt tusen år sedan gravlades under golvet i den lilla kyrkan som byggdes på Tölöåsen kommer vi sannolikt aldrig att med säkerhet få veta. En kittlande tanke är att det faktiskt är spåren av Hallands egen jarl, av Finn Arnesson själv som ryms i kyrkomiljön och gravarna. Här på åsen kunde han och hans stormän verkligen utgöra ett mycket effektivt och både i politisk och militär mening mycket svårforcerat värn mot norrmännen (Sturluson 1994). Även om det inte var jarlen själv som uppförde kyrkan så avslöjar de arkeologiska lämningarnas karaktär och de kulturhistoriska sammanhangen på platsen såväl som den politiska turbulens som präglade 1000-talets Halland att stormännen som levat i Tölö var mycket långt ifrån vilken menighet som helst. Snorre beskriver på glasklart vis den dånande och blodiga kamp om makten som försiggår i Nord halland under det

121 In Situ Kyrkan, jarlen och makten 119 sekel som kyrkan existerat. I Heimskringla flammar lågorna höga i norra Halland och mitt i denna turbulens och tragik stod kyrkan i Tölö. De som under detta århundrade begravdes längst ut i denna norska och danska verklighetsarkipelag måste ha tillhört en släkt som var inblandad i den yppersta elitens maktintressen. I miljöer som kyrkan i Tölö och hallen i Varla har vi arkeologiska dokument som på annat vis än skriftliga källor och historiska analyser visar hur dessa släkter markerade sin närvaro och politiska dominans i ett då mycket viktigt område. Här fanns den nye gudens kyrka med sina kristna gravar. I Varla stod den stora hallen. Här fanns ett skeppsformat monument. På Tölöåsen fanns för tusen år sedan några av de symboler som var typiska för den danska kungamakten och återfinns i många centrala miljöer inom det dåtida maktlandskapet tydligt manifesterade.

122 120 Kyrkan, jarlen och makten In Situ Referenser Andrén, A Städer och kungamakt en studie i Danmarks politiska geografi före Scandia Tidskrift för historisk forskning. bd 49:1, Anglert, M Kyrkor och herravälde. Från kristnande till sockenbildning i Skåne. Lund Studies in Medieval Archaeology 16. Lunds universitet. Lund. Anker, L Middelalder i tre. Stavkirker. Kirker i Norge. Band IV. Oslo. Artelius, T Platsens identitet Kollektiva minnen i en vikingatida grav- och centralplats. I: Andersson, K (red.). Forskaren i fält. En vänbok till Kristina Lamm. Avdelningen för arkeologiska undersökningar Skrifter 27. Uppsala Universitet, Uppsala. Artelius, T Bortglömda föreställningar. Begravningsritual och begravningsplats i halländsk yngre järnålder. Diss. Göteborg, Göteborgs universitet. Artelius, T. & Nordin, P Stavkyrka, gravar och skeppssättning. Halland, Tölö socken, Tölö 8:12, Tölö 121 och 212. Med bidrag av Christina Rosén. UV Väst Rapport 2007:11. Bexell, S.P [ ]. Hallands Historia och Beskrivning. Halmstad. Christie, H Middelalderen bygger i tre. Universitetsförlaget. Oslo. Christie, H Stavkirkene Arkitektur. Norges Kunsthistorie. Band I, s Oslo. Cinthio, M Trinitatiskyrkan i Lund med engelsk prägel. Hikuin 24. Elfstrand, Bengt Skeppssättningen vid Stångån. I: Nilsson, H. (red.). Stångebro: händelser kring vattnet. Linköping, Östergötlands länsmuseum Fries, I Orknöjarlarnas saga. Möklinta, Gidlund. Hauglid, R Norske stavkirker. Bygningshistorisk bakgrunn og udvikling. Oslo. Kaliff, A Gravhus, kulthus eller tempel? I: Anglert, M., Artursson M. & Svanberg F. (red.). Kulthus & Dödshus. Det ritualiserade rummets teori och praktik. Lund, Riksantikvarieämbetet. Lundqvist, L. & Schaller Åhrberg, E. (red.) Med Kunglig Utsikt. Varla under järnålder och tidig medeltid. Riksantikvarieämbetet, UV Väst Rapport 1997:26. Nordhagen, P. J Stavkyrkjene. Norsk arkitekturhistorie. Gjøvik. Svanberg, F. (2003). Decolonizing the Viking Age. 2, Death rituals in south-east Scandinavia AD Diss. (vol. 1 2) Lund, Lunds universitet. Sturluson, S Nordiska kungasagor. 2, Olav den heliges saga. Stockholm. Sturluson, S Nordiska kungasagor. 3, Magnus den gode till Magnus Erlingsson. Stockholm. Tynell, L Skånes Medeltida Dopfuntar. Stockholm.

123 Dödsrätt eller stål? Om hanteringen av odöda Leif Häggström Kulturmiljö Halland Abstract Stories about the un-dead are more popular today than ever. At the same time fewer people than ever before have touched or even seen a deceased person. Every society must choose a way to deal with their deceased. In some societies certain actions must be taken to avoid the dead from returning. In the Icelandic saga about Eyrbryggarna the dead come back to haunt the living. The un-dead were tried at the court of the dead and sent away. When excavating a farmstead at Hunnavik we were faced with ghost stories. We found the stories amusing but when the osteological analysis was carried out the probable source of the ghost stories was revealed. The cremated bones found in the floor of a house were the fragmentary remains of a human being. But how did they do to avoid the dead from returning to the land of the living in prehistoric Småland? Which physical actions leave traces for archaeologists to find? One probable trace of such actions is knives thrust into graves as a part of the death ritual. Knives in such a position are found repeatedly in Iron Age graves. Inledning Inom arkeologin undersöker man ofta hur ett samhälle hanterat sina döda. Hur kroppen har behandlats i samband med döds- och begravningsritualerna finner vi vaga spår av. Spår som i någon mån går att avkoda genom antropologiska, etnografiska och etnologiska paralleller. Religions psykologin sätter oss på spåren vad gäller en del generella mänskliga handlingar, när man handskas med döda. Återkommande är att de som handskas med en avliden ofta blir farliga för sin omgivning och måste hållas isolerade under kortare eller längre tider. Det kan handla om de efterlevande eller de som vidrört den döde. Denna artikel kommer dock inte att handla om hanteringen av döda, utan om hur man handskas med deras motsats de odöda. För att närma oss detta tema får vi börja med en kort religionshistorisk och antropologisk utvikning för att sedan studera de odöda i ålderstigna skriftliga källmaterial. Först därefter låter vi undersökningar av några fornlämningar från norra Småland ge sin bild av relationen mellan de levande och de döda man önskar fortsatt vila. Människans olika ritualer När man ger sig in i diskussioner och resonemang kring förhistoriskt religionsutövande stöter man omedelbart på svåra frågor. Hur skiljer man ut religion och kultutövning från kulturhistorisk dynamik, ritualiserade traditioner och, kanske viktigast av allt, maktanspråk? Traditioner är självlegitimerande. En handling utförs på ett visst sätt eftersom den är del av en naturlig ordning som vare sig behöver rättfärdigas eller kan ifrågasättas. Ritualer kan vara en del i traditionen (Blomkvist 2002 a:94; 2002 b: 23 f; jfr Artelius 2000: 35 ff, 310). Ritualen är en del i skapandet av historia och kollektiv identitet, ofta med ett mer eller mindre uttalat maktlegitimerande syfte. Den konstituerar den förgångna tidens funktion och innebörd för framtid och samtid. Ritualen utgör mötet mellan det sakrala och det profana (Sundqvist 2000: 25; Kunin 2003: 186 ff; jfr Artelius 2000:31 ff). Ritualen utförs oftast helt öppet men kan vara oerhört svår att förstå för den som inte är invigd i hur den skall tolkas och vad den representerar. Ritualens formalisering innebär även en effektiv makt legitimering, då endast de

124 122 Dödsrätt eller stål? Om hanteringen av odöda In Situ som är införstådda med ritualens språkbruk och former kan opponera sig mot maktens bruk av densamma. Det finns även rumsligt slutna ritualer, men dessa är överlag få i de religioner världen över som studerats (Blomkvist 2002 b:24 f, 32; Gilhus & Mikaelsson 2003:190 f). I många fall, men inte alla, har myten och ritualen en nära koppling. Ritualen förkroppsligar då myten (Gilhus & Mikaelsson 2003:165 f). Myt är en religionsvetenskaplig fackterm, som syftar på för specifika samhällen sanna och heliga historier. Ofta gäller dessa historier skapelsen. Myter kan beskrivas som symboliska komplex vars syfte är att ge mänskliga fenomen ett existentiellt djup och socialt berättigande (Gilhus & Mikaelsson 2003:157, 185; jfr Sundqvist 1997:94) Religionsteoretiker brukar skilja ut ett antal övergripande typer av ritualer. Hur dessa grupper definieras skiljer sig åt mellan olika skolbildningar men följande typer brukar finnas representerade på ett eller annat vis (Gilhus & Mikaelsson 2003:192 f; även arkeologer har arbetat med dessa begrepp, till exempel Claesson 2004: 154 f, Lönn 2004:105 f): Övergångsritualer förstärker och markerar individers växlingar mellan olika stadier i livet. Det kan röra sig om födelse, pubertet, giftermål eller död. Kalenderriter är kopplade till årstidernas växlingar och tidens cykliska gång. De kan utföras till minne av religiösa högtider eller vara kopplade till en odlingscykel. Utväxlings- och kommunikationsritualer styr relationen och kommunikationen mellan människor och det gudomliga samt umgänget dem emellan. De kan även vara kopplade till relationer grupper och människor emellan. Skyddsritualer syftar till att mildra plågor och elände som genom övernaturliga väsen drabbar människorna. Olika former av reningsriter bör även de räknas till denna kategori. Fest, fasta med mera kan sägas vara en uppsamlingskategori för riter vilka är större sociala händelser med religiöst innehåll. De kan, men behöver inte, ha ett direkt gudomligt kommunikativt eller religiöst syfte. Två kategorier av ritualer är viktigare än de andra när man kommer in på temat odöda. Den första är övergångsritualen, det gäller att denna ritual sköts på ett sådant sätt att övergången mellan liv och död sker utan förhinder. Den andra är skyddsritualen, det finns en mängd skyddsritualer att använda sig av för att förhindra att den döde kommer tillbaka som odöd. Låt oss nu se exempel på detta i en äldre källa. Odöda vikingar I Eyrbryggarnas saga (Alving 1979) finns en episod om vad odöda, zombies som de skulle kallas i modern populärkultur, kan ställa till med. Upptakten är att Torgunna dött. Hon var kristen och fördes till Skalaholt där hon blev jordad. I de isländska sagorna jordas kristna medan de som håller sig till de gamla gudarna högläggs. Likfärdsmännen for hem till Frodå, men redan samma natt som de kom hem och satt runt elden syntes.. (Alving 1979:132): bilden av en halvmåne på väggens brädfodring. Alla som voro i stugan, kunde se den. Den gick baklänges runt stugan och motsols. Så länge folket satt vid eldarna, försvann den inte. Torodd frågade Tore träben, vad det kunde betyda. Tore svarade att det var en olycksmåne efter detta kommer mångas död, säger han. Detta inträffade sedan hela veckan; var kväll kom olycksmånen fram. Efter att detta järtecken observerats dröjde det en bit inpå hösten innan en burdus, ovänlig och kanske galen, fårherde dog i sin säng i huset. Han begravdes invid kyrkan. Kanske var det detta som var felet, att fårherden begravdes invid kyrkan, för kort därefter kom problemen (Alving 1979:133): En natt hade Tore träben gått ut i ett nödvändigt ärende ett stycke utanför dörren. När han skulle gå in, såg han fårherden stå framför dörren. Tore ville gå in, men fårherden ville inte släppa in honom. Då försökte Tore komma undan,

125 In Situ Dödsrätt eller stål? Om hanteringen av odöda 123 men fårherden var efter honom, fick tag i honom och kastade honom mot dörren. Tore blev sjuk av detta men kom likväl in i sitt sängrum. Han var då kolsvart över stora delar av kroppen. Av detta blev han sjuk och dog, och även han begraven vid kyrkan. Sedan syntes de båda, fårherden och Tore, för jämnan tillsammans, och häröver blevo alla fyllda av skräck, såsom naturligt var. Fårherden och Tore ställde till med allsköns bekymmer under vintern. Fram till jul dog sex karlar på Frodå. Precis innan jul behövde man fylla på med torrfisk. Färden gick under Torodd bondes ledning i en tioårad båt över öppet vatten. Det gick inte bättre än att båten gick under och alla sex männen drunknade. Eftersom det var juletid passade man på att använda julölet som arvöl. Genom att ändra ändamålet med ett öl avsett för en specifik rituell aktivitet kan man ha begått en handling som fick ödestigra följder (Alving 1979:134): Den första kvällen, då gästerna kommit till arvölet och just bänkat sig, kommo Torodd bonde och hans följeslagare gående in i stugan, allesammans genomvåta. Gästerna for hem, Torodd gick ut ur huset. När det började kvällas och middagen serverades dök Torodd och hans följe upp igen (Alving 1979:135): Då eldarna tagit sig, kom Torodd med sitt följe, och de voro alla våta. De slogo sig ner vid elden och började vrida ur sina kläder. När de hade satt sig, kom Tore träben med sina sex följesmän. De voro allesamman jordiga, skakade sina kläder och stänkte jord över Torodd och hans män. Varje kväll kom de döda åter. De sökte sig till det hus i vilket elden tänts. Inbyggarna på Frodå insåg efter ett tag att det enda sättet att få en egen eld att laga maten vid var att först göra upp en eld, som de döda kunde slå sig ner invid. Sedan kunde husfolkets eld tändas. Själva närvaron av de döda tärde hårt på husfolket, både fysiskt och psykiskt. Flera kvinnor dog nu och anslöt sig till Tore träbens och Torodd bondes följen (Alving 1979:136): På hösten hade det varit trettio personer på Frodå; aderton dogo och fem flydde bort, och i göjemånaden var det bara sju kvar. I detta läge fanns inget annat råd än att vända sig till Snorre gode. Där fick man rådet att ta med en präst till Frodå, bränna Torgunnas sängomhänge samt stämma alla odöda inför dödsrätt. Väl tillbaka på Frodå kallades grannarna till dödsrätten (Alving 1979:137): Kjartan tog ner Torgunnas sängomhänge, gick därpå in i eldhuset, tog glöd ur elden och gick ut. Därpå brände de alla sängkläderna, som hade varit Torgunnas. Därefter stämde Kjartan Tore träben, och Tord katt stämde Torodd bonde för att de gingo omkring där i huset olovandes och berövade folk både hälsa och liv. En efter en stämdes alla de odöda som satt kring elden. Husfolket framförde sina käromål och det hela sköttes precis som ett ting för de levande. Vittnen hördes varpå målen sammanfattades och dom avkunnades. Kärnfullt kommenterade de odöda sina respektive domar, men det märks att de odöda ogärna lämnade elden (Alving 1979:137 f): Tore träben: Suttit har jag, så länge sitta jag fick Fårherden: Gå skall jag nu, men jag tror, att förr hade varit bättre Torgrima galdrakinn: Varit här har jag, så länge vara jag fick Torodd bonde: Föga fred tror jag här vi finna, därför låt oss alla fly En efter en gick de döda ut ur bakdörren, varefter prästen gick genom gården med vigvatten och reliker. Dagen efter hölls full gudstjänst och högtidlig mässa. Efter dessa

126 124 Dödsrätt eller stål? Om hanteringen av odöda In Situ handlingar var ordningen återställd på Frodå. Frågan är då hur det var ställt med odöda på de småländska gårdarna och hur handskades man med dem? Odöda i Hunnavik Hunnavik ligger på västsidan av Rusken. Den gamla gårdsplat sen, som nu är registrerad som fornlämning, ligger på en liten kulle som kallas Tomtakullen där husgrunder, terrasser och röjningsrösen kan identifieras. Platsen var övergiven när skiftena genomfördes, hur långt innan skiftena, som gården flyttades, vet vi inte. Den gamla gårdsplatsen finns antydd i lantmäteriakterna genom att de olika gärdena strax norr om platsen hade namn, som innehöll ordet bol i en eller annan form. I den äldre västgötalagen avsågs gården när ordet bol användes, medan det i det gamla danska området var ett vanligt jordmått som omnämns redan Hur en bolräkning gick till är okänt men oftast utgörs ett bol av flera gårdar, endast större gårdar kunde i egen kraft utgöra ett bol (Hannerberg 1971: 51 ff; Myrdal 2000:37, 64). Clas Tollin jämställer i sin avhandling, som kretsar kring ägostrukturer runt Nydala kloster, bolbyn med en centralenhet. Centralenheten är ofta en åldrig gårdsenhet och den har på ett eller annat sätt ett vikingatida eller ännu äldre ursprung (Tollin 1999). För att vara en enskild gård kan man tycka att Hunnavik är väl företrädd i de medeltida annalerna. Givetvis hänger detta samman med den geografiska närheten till klostret i Nydala. Hunnavik dyker upp i de historiska källorna redan på 1300-talet, närmare bestämt 1329, då en Gunne nämns (Agertz i manus, Tollin 1999:147). I januari 1372 pantsätter riddaren Jöns (Erengislesson) Hjärna alla sina gods i västra häradet av Njudung, däribland Hunnavik, till abboten och konventet i Nydala. Orsaken är en skuld på tre goda och gilla oxar eller femton mark enligt gammal värdering. Klostret skall driva godsen och erhålla dess avkastning till dess skulden är reglerad (DS X 137). År 1419 skänks Hunnavik tillsammans med Bohult till Nydala kloster. Gåvan var ett sätt för väpnarna Knut Jonsson och Arend Stubbe att köpa sig själslig (och juridisk?) frid efter att de mördat herr Erik Erlandsson (DS 2704, DS 2670). På 1500-talet utgörs gården av två stycken Nydala klosterhemman (Agertz 2008), detta innebär att det var en stor gård på vilken det säkert bodde och verkade flera familjer. Problemet var att några av husfolket bodde kvar även efter sin död, men det är inte på grund av mordet på herr Erik Erlandsson utan på grund av stöld (Renshult 1981:69 f): När de flyttade husen från Tomtakullen, såg de trampade stigar mellan de bägge ladugårdarna. Det var bönderna som gått i varandras hus och stulit hö. De fick fortsätta att vandra osaliga, sedan de var döda. De kallade det tomtevägar, och de var alltid nytrampade. Berättelsen om spökerierna på Tomtakullen, Hunnaviks gamla tomt, är nedtecknade för snart 30 år sedan. När vi grävde i lämningarna på platsen fick vi höra en liknande berättelse. Lämningarna hade brunnit, det var man på det klara med och det uppger även Renshult, men berättelsen om spökerierna hade en lite annan utformning när vi fick den till livs på platsen. Den berättelse vi hörde löd ungefär så här: -Ni vet väl att det spökar på gamla Hunnavik? -Inte? Då är det bäst att ni får höra. -Gamla Hunnavik brann, det var därför man flyttade gården. Men elden berodde på att den ena bonden, den i det östra huset, stal ved av den andra bonden. Strax därefter utbröt en stor eldsvåda som ödelade båda gårdarna på platsen. Vedtjuven brann inne och har sedan dess inte fått ro. Berättelsen är liknande och syftar även den till att söka förklara varför platsen lagts öde. Själva motivet, med en person som går igen för att denne stulit eller gjort något annat olämpligt, är vanligt förekommande i olika folkminnesuppteckningar runt om i landet (t.ex. Stattin 1990: 36 ff). Lite förvånande är det att branden inte kopplas till unionsstriderna i början av 1500-talet då en dansk styrka

127 In Situ Dödsrätt eller stål? Om hanteringen av odöda 125 Figur 1. Plan över det hus som delundersöktes i stormen Gudruns spår. Digital bearbetning: Daniel Lindblad.

128 126 Dödsrätt eller stål? Om hanteringen av odöda In Situ bestående av främst tyska och skotska legoknektar plundrade och brände såväl Nydala som en stor mängd gårdar i trakten (jfr Larsson et al. 2006:105 f). Orsaken till vårt besök var att en husgrund skadats av rotvältor i samband med stormen Gudruns framfart. Området med huslämningar inventerades och en övergripande kartering gjordes. Fyra tydliga husgrunder hittades uppe på höjden. Mellan två av husen löper en fägata. I markerna runt gården finns mängder med röjningsrösen, terasseringar och små murrester. I strandkanten ut i Rusken hittades ett par stenkistor som är rester från bryggor. Bryggkonstruktionerna har sett ungefär likadana ut i något årtusende och är i många fall återanvända och ombyggda i flera omgångar efter att de först byggdes. Utefter, bitvis parallellt med, stranden får man intrycket av att det en gång i tiden löpt en väg. Ytterligare ett par vägar, eller fägator, löper från området med fornlämningar bort från sjön. Kanske är det fägator som lett ut på utmarkerna, kanske är det färdvägar till andra gårdar i närheten. På kullens högsta punkt låg gårdens största hus, troligen mangårdsbyggnaden. Valet av läget utgör en medveten manifestation och de spår man kan se av huset i dag antyder att huset var något utöver det vanliga. Huset låg i nordsydlig riktning och i dess norra del fanns en nedgrävning som mycket väl skulle kunna vara spåren av en källare. I dess centrala del fanns ett kraftfullt röse som sannolikt var rester av en större murstock och tillhörande spisar. Kanske har huset varit i två plan med spisar på båda våningarna. Idag växer ädellöv med en dryg meter i diameter i husgrunden. Trädet vittnar om hur länge grunden varit utan överbyggnad men säger ändå inte om gården flyttades under medeltidens slutskede eller strax därefter. Gården var dock sedan länge flyttad när skiftena genomfördes. På kullens södra del ligger två mindre byggnader i öst-västlig riktning. Om de varit samtida har de endast åtskiljts av en smal gränd. I det västra av de två husen ligger ett röse med bland annat ålderstiget handslaget tegel, sannolikt spåren av en skorstensmur och tillhörande ugnar. Mitt i huset löper en rad med syllstenar, spåren efter en rumsindelning. I det östra huset är det den plana golvytan, som främst väcker intresse. Golvet förefaller lämpligt för ett fähus. Kanske har djuren släppts ut i gränden mellan husen och letts ut på betesmarkerna via fägator. Parallellt med mangårdsbyggnaden låg en annan byggnad (se figur 1). Byggnaden låg öster om mangårdsbyggnaden, vilket innebär att den låg mellan mangårdsbyggnaden och sjön. I byggnaden hade två stora björkar fallit och vräkt upp stenar i byggnadens östra och södra delar. Den östra väggen var byggd i skalmursteknik. Två rader med större stenar utgjorde murens ytterverk och dess innandöme var uppfyllt med stenar av mindre storlek. I schaktet som grävdes genom muren och in i husets mitt påträffades ytterst få fynd, endast en bit keramik, två bitar bränt ben och ett stycke slagg av okänd art. Den rimligaste tolkningen är att de begränsade arkeologiska insatser som gjordes utfördes i en till stora delar passivt använd ekonomibyggnad utan några odöda som gjorde sig påminda, trodde vi. När den osteologiska analysen av de brända benfragmenten gjordes fick vi en smärre chock. Benbitarna som hittades i golvet till huset var inte, som vi trodde, djurben efter slakt eller måltid utan något helt annat. Kanske var det benen som ligger bakom spökberättelserna, för benen härrör med stor sannolikhet från människa. Vad gör de i golvet på ett hus på en plats om vilken det finns spökhistorier? Är det möjligt att benen komma från den förmente tjuven? Att slippa odöda Vi har gått igenom de vanligaste ritualerna som religionsteoretiker brukar diskutera. Vi har i en isländsk saga sett deras vikt för att de döda inte skall komma tillbaka, men även hur man kan använda sig av ritualer för att få tillbaka de döda där de hör hemma. Vi har besökt en plats där det sägs spöka och där Jönköpings läns museum gjorde en arkeologisk undersökning sensommaren 2007, förhoppningsvis utan att väcka de oroliga själarnas vrede. Det är därmed dags att se vilka spår vi kan finna från skyddsritualer i lite av det arkeologiska materialet från norra Småland. En företeelse, som med största sannolikhet är spåren av en skyddsritual, har uppmärksammats flertalet gånger i norra Småland. Det rör sig om fynd av knivar i gravar.

129 In Situ Dödsrätt eller stål? Om hanteringen av odöda 127 Att det skulle röra sig om en skyddsritual och inte en vanlig gravgåva talar det faktum för att knivarna inte, som brukligt är, ligger i bälteshöjd vid den döde utan istället är nedstucken i graven. Oftast förefaller kniven varit nedstucken i jorden i graven, men i något fall kan man inte utesluta att kniven naglat fast den döde genom att stickas genom kroppen. Ibland är kniven nedstucken i gravens övre skikt, över resterna av den döde, oavsett om denne kremerats eller ej. De flesta fynden av detta slag är från äldre eller mellersta järnåldern (Häggström 2005; Nicklasson 1998). Ett exempel från Öggestorp får belysa hur det kan te sig. I Öggestorp, någon mil sydost om Jönköping, undersöktes sommaren 2002 bland annat en mindre grav som var konstruerad som en rektangulär ram av flata kantställda stenar. Långsidorna var närmare 3 meter långa och kortsidorna drygt 2 meter långa. Graven hade ingen fyllning, däremot kunde en vag mörkfärgning anas i mitten av graven, möjligen de vaga konturerna av en sedan länge multnad kropp. Mitt i mörkfärgningen satt en kniv djupt nedstucken. Kniven visade sig vid analys vara tillverkad av stål och kunde dateras till yngsta bronsålder eller äldsta järnålder. Fyndet kan knappast tolkas som något annat än en tydlig handling inom en skyddsritual vilken syftade till att knyta den döde till graven (Häggström 2007:72 f). Vi känner från historisk tid till samma typ av skyddsritual, tron att en nedstucken kniv låser den döde till graven finns från flera olika områden i Sverige. Ett vanligare motiv i traditionerna är att det är föremål av stål, gärna vassa sådana till exempel saxar, nålar, ja till och med spikar, som låser den döde. Stålet har alltid haft makt över trolltygen i folktraditionen (Hagberg 1937, även egna studier på Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg). Buckle up bonehead, cause you re going for a ride kopplade till hur de döda skall hanteras. I några fall kompletteras dessa med idéer om hur odöda skall hanteras, odöda som kanske hamnat i den situationen på grund av att de ursprungliga ritualerna inte utfördes på rätt sätt. I ett exempel från den isländska sagalitteraturen framgår detta tydligt. Att man inte hanterade den avlidne Torgunna på rätt sätt gjorde att åtskilliga döda inte fick vila utan kom åter till sin gård. Genom råd och hjälp utifrån för att genomföra rätt ritualer kunde skeendet rättas till och de odöda sändas åter. De odöda på den medeltida gården Hunnavik vid Ruskens strand gjorde sig aldrig påminda när en mindre undersökning gjordes på platsen sensommaren Dessa odöda var dock inte av samma farliga art som de i den isländska sagan, det finns inga vittnesmål om att Hunnaviks odöda orsakat död och sjukdom bland de levande. Det bästa är givetvis om alla ritualer skötts på rätt sätt redan från början, då riskerar man inga odöda i sin närhet. I norra Småland finns flera sannolika spår av detta. De vanligaste spåren är knivar som stuckits ner i gravens jord, en handling som är känd såväl före vår tideräknings början som i sen historisk tid. I dag är vår relation till de döda onaturligare än någonsin tidigare. Få moderna västerländska människor har sett eller vidrört en avliden, eller ens omhändertagit ett större dött däggdjur. Desto fler har tydliga bilder av hur en odöd ser ut och hur man handskas med denne. Filmer har lärt oss att det effektivaste sättet är grovt övervåld mot kraniet. I den isländska sagan Eyrbryggarnas saga tar man hand om roten till problemet, i dagens filmer är det oftare problemets symptom som står i fokus. I de nordsmåländska gravarna har man däremot helt enkelt försäkrat sig om att problemet aldrig skall uppkomma, det räckte av allt att döma oftast med en stålkniv nedkörd i den dödes grav. Dessvärre gäller detta inte den osaliga innebrända tjuven i Hunnavik, som fortfarande går igen, om än i traderad form. säger Bruce Campbell i rollen som Ash till en odöd i Sam Raimis medeltidsfilm Evil Dead 3 Army of darkness från 1992 innan han bankar den odöde tillbaka till evigheten. Riktigt så lätt brukar det inte vara, för i alla mänskliga samhällen finns ritualer och traditioner

130 128 Dödsrätt eller stål? Om hanteringen av odöda In Situ Referenser Agertz, J Ortnamnen i Jönköpings län. Småländska kulturbilder. Jönköping Artelius, T Bortglömda föreställningar. Begravningsritual och begravningsplats i halländsk yngre järnålder. Diss. Göteborgs universitet. Blomkvist, T. 2002a. Rit, makt och territorialitet. Förändringsprocesser på Gotland under järnåldern. I: Stausberg, M., Sundqvist, O. & Svalastog A.L. (red.). Riter och ritteorier. Religionshistoriska diskussioner och teoretiska ansatser. Nora. Blomkvist, T b. Från ritualiserad tradition till institutionaliserad religion. Strategier för maktlegitimering på Gotland under järnålder och medeltid. Uppsala. Claesson, P Den rituella handlingens praxis exemplifierat av ett järnåldersgravfält beläget i mellersta Bohuslän. I: Claesson, P. & Munkenberg, B-A. (red.). Gravar och ritualer. Bohusläns museum, Uddevalla. Alving, H Eyrbyggarnas saga. Gidlunds. Stockholm. Gilhus, I.S. & Mikaelsson, L Nya perspektiv på religion. Stockholm. Hagberg, L När döden gästar. Svenska folkseder och svensk folktro i samband med död och begravning. Stockholm. Hannerberg, D Svenskt agrarsamhälle under 1200 år. Gård och åker. Skörd och boskap. Stockholm. Häggström, L Den vardagliga kniven om knivars terminologi och tolkning med småländska exempel. In Situ 2003 Häggström, L Monument eller liklös grav? Om tolkning av gravar och monument utan tydlig gravläggning. I: Häggström, L. (red.). Öggestorp och Rogberga. Vägar till småländsk förhistoria. Jönköping. Kunin, S.D Religion. The modern theories. Edinburgh. Larsson, O., Johansson, L. & Larsson, L-O Smålands historia. Lund Lönn, M Tösinge äldre järnålder på Dingleslätten. I: Claesson, P & Munkenberg, B-A. (red.). Landskap och bebyggelse. Bohusläns museum, Uddevalla. Myrdal, J Jordbruket under feodalismen Det svenska jordbrukets historia 2. Stockholm. Nicklasson, P Ett knivigt källmaterial och bilden av smålänningen. En genomgång av knivar från yngre romersk järnålder och folkvandringstid i norra Småland. Fornvännen nr 3. Stockholm. Renshult, H Folk och fornt i Nydala 3. Sävsjö. Stattin, J Från Gastkramning till gatuvåld. Stockholm Sundqvist, O Myt, historia och härskare. Mytens och historiens roll i källor som speglar det förkristna Skandinaviska härskardömet. I: Sundqvist, O. & Svalastog, A-L. (red.). Myter och mytteorier. Religionshistoriska diskussioner och teoretiska ansatser. Uppsala. Sundqvist, O Freyr s offspring. Rulers and religion in ancient Svea society. Uppsala. Tollin, C Rågångar, gränshallar och ägoområden. Rekonstruktion av fastighetsstrukturer i mellersta Småland under äldre medeltid. Meddelande nr 101. Kulturgeografiska institutionen Stockholms universitet. Stockholm Otryckta källor Svenskt Diplomatoriums huvudkartotek över medeltidsbreven (Riksarkivet

131 Loca in quibus crescit myrtus Om grophus för ölbrygd i mellersta Halland Anna Häggström Aulin Abstract This article deals with the use of pithouses and their role in the process of beer brewing and consumption in the early Middle Age society of Halland, West Sweden. At different levels these houses, represented by four houses in the area of Blackeberg in the vicinity of Vinberg, can give us information about the status of several phenomena in this early Middle Age society. The argument is based upon archaeo-botanical data supported by old written sources. Inledning Det kanske äldsta skriftliga belägget i nuvarande Sverige för växten Pors (Myrica gale) finns i ett handskrivet brev daterat där Valdemar I (i Danmark Kong Valdemar den store) skänker Hov kyrka i dåvarande södra Halland, Höks härad till Ringsted kyrka på Själland, Sorø amt. I brevet beskrivs vad de bortskänkta ägorna består av och då bland annat loca in quibus crescit myrtus det vill säga platser som det växer pors på. Förutom pors nämns även att det ingår ängsmark, åkermark, skog samt fiskfångsten var tionde dag (Diplomatarium Danicum, Olsson 1954). Hov vid Bjärehalvön ligger visserligen en bra bit från de nyligen undersökta grop husen i Blackeberg men diplomet visar ändå den ställning som pors hade i nuvarande Västsverige under tidig medeltid. Jag arbetar här med begreppet medeltid i vid mening, vad som kan kallas den långa medeltiden från cirka e.kr. där tidsaspekten i jämförelsematerialet således blir mycket långsträckt (Bentz 2004). Här använder jag mig dock undantagsvis av ett så långt tidsperspektiv och jag försöker inte påvisa kontinuiteten i en företeelse utan snarare påvisa företeelsens vikt och möjligheter under tidig medeltid. Våren och hösten 2003 undersöktes en boplats med fyra grophus i Blackeberg, Vinbergs socken Raä 128 (Faurås härad öster om Falkenbergs stad i mellersta Halland). Platsen uppvisade många anläggningar av skiftande slag bland vilka grophusen var de som undersökningen kom att koncentreras på. Grophusen som är daterade till tidig medeltid visade sig innehålla förvånande stora mängder frön och frukter av pors (Aulin Häggström 2004). Pors var en vanlig krydda i den tidiga ölbryggningen och trots sin nästan chansartade roll i undersökningen visade det sig att den är avgörande för platsen och anläggningarnas tolkning. Med pors som utgångspunkt i studier av ölframställning och traditioner kring denna under tidig medeltid kan jag nu måla upp en mer levande och befolkad bild av livet under tidig medeltid i Blackeberg och sätta in området i ett sammanhang. Genom detta fynd påvisas dels en ny tolkning av grophus som brygghus vilken inte tidigare kunnat argumenteras för, dels framhävs den roll som samarbetet mellan arkeologin och dess hjälpvetenskaper spelar och i vilken mån detta kan föra forskningen framåt. Jag vill inte minst belysa vilken roll en tidigare känd fornlämningsform kan ges om man tillåter den att för en gång skull få spela huvudrollen. Grophusen i Blackeberg, Vinberg 128 De fyra grophusen i Blackeberg är av den typ som är nästan fyrkantiga men med rundade hörn, lika långa åt alla håll och cirka 4 meter i diameter samt upp till en meter djupa. Ett av grophusen på platsen var dock endast cirka 40 centimeter djupt. De tre djupare grophusen var alla försedda med en eller två ingångar. Husen kunde

132 130 Loca in quibus crescit myrtus In Situ uppvisa upp till åtta olika lager, varav något av de understa ofta bestod av skärvsten blandat med kolrik humös sand (Aulin Häggström 2004). På platsen och i anläggningarna återfanns få fynd och de som återfanns kunde dateras i ett mycket vitt tidsmässigt spann från stenålder till medeltid. Detta gjorde att naturvetenskapliga analyser av olika slag kom att spela en desto större roll. Efter makrofossilanalysen visade det sig att alla fyra grophusen i Blackeberg innehöll uppemot 700 frön och frukter (delar av honkottar) av pors. Det finns knappast något annat användningsområde än ölbryggning för pors i sådana kvantiteter som det här bör ha rört sig om. Pors var den vanligaste ölkryddan i norra Europa långt fram i historisk tid då den successivt slås ut av humlen. Övergången började på 1300-talet och Hansan hjälpte till med sin skräckpropaganda om att man kunde bli galen, blind, gå bärsärk etcetera av porsöl. I Sverige finns pors belagt arkeobotaniskt i bland annat Lund från cirka tal, och på flera mellansvenska lokaler från samma tid. Detta material tyder på att porsölet höll sig kvar längre i södra Sverige än i Mälarområdet. Innan humle blev vanligt användes således pors för att krydda öl, något som jag fortsättningsvis med stöd ibland annat makrofossilanalysen kommer att utgå från var verksamheten i husen. Det hus (A1297) som genom sin troliga ugnskonstruktion (A7000) skiljde sig från de övriga husen uppvisar inte en lika stor mängd pors som de övriga. Inte heller det grunda grophuset uppvisar en stor mängd pors, men det finns där. De övriga två grophusen, det med fin stenpackning (A3834) samt det med den stora stenen (A4434) visar upp en stor mängd pors i framför allt de undre lagren (Viklund 2004). Tre av de fyra grophusen samt ugnen i ett av dem på platsen har 14 C-daterats. Korn, vete, havre och råg är i övrigt sparsamt förekommande på Raä 128, alla dessa kan annars mältas och användas i öltillverkning. Ett fåtal fröer av korn förekom. En tänkvärd fråga är om platsen med grophus (Raä 128) som benämns boplats, verkligen är en boplats som man bodde på (den ingår dock i de olika former av lämningar som samsas under det antikvariska begreppet boplats) eller om det är en hantverksplats? På platsen finns även spår, om än otydliga, av ett, kanske flera långhus, men dessa är inte nödvändigtvis samtida med grophusen. Figur 1. Resultatet av 14 C-analysen från tre av grophusen på Vinberg Raä 128, Blackeberg. Sett uppifrån A3834, A4434, A7000 (ugnen i A1297) och A1297 Inga dateringar har gjorts av dessa då de saknade lämpligt material. Connelid och Mascher har behandlat bland annat tidigmedeltida bebyggelse i Halland utifrån ett kulturgeografiskt perspektiv. Slutsatsen har dragits att ensamgårdar var den dominerande bebyggelseformen under hela järnåldern i Halland, dock med några undantag såsom till exempel Brogård. Det framhålls dock att svårigheter finns att finna de vikingatida/medeltida gårdslägena eftersom gårdarna under denna period av olika anledningar varit rörliga (Connelid, Mascher 2003). Frågan är hur relevanta de rörliga gårdarna varit för grophusen på Raä 128, om grophusen hört till en gård som flyttat eller möjligtvis varit utlokaliserade från Falkenbergs stad kan diskuteras. Det finns senare belägg för att bryggeriverksamhet inte var en önskvärd verksamhet i städerna på grund av eldfängdheten, likaså finns det senare belägg för att gårdarnas bryggeriverksamhet av samma skäl inte gärna placerades alldeles invid gården. Att därmed belägga vilken gård eller vad grophusen hört till kan vara svårt. Grophus kan föras in i den grupp av hus som ibland kallas småhus, det vill säga hus som är så små att de oftast inte räknas till bostadshusen utan tolkas som ekonomibyggnader, hantverkshus eller dylikt. Inte sällan får de mindre uppmärksamhet än vad de förtjänar. Småhusen har mig veterligen inte bidragit till tolkningar om elit och stormannamiljöer eller legat till grund för diskussioner om centrum och periferier. De deltar inte i jämförelser om längsta eller största hus utan ligger där som ibland nästan missprydande plumpar på för övrigt fina planer med långhus. Kort sagt är de som många andra småhus ofta en förbisedd huskategori, ibland en slasktratt, tyvärr.

133 In Situ Loca in quibus crescit myrtus 131 Figur 2. Kusten vid Falkenberg i utsnitt ur GSD-Sverigekartan, mellersta Halland med platsen för grophusen markerad.

134 132 Loca in quibus crescit myrtus In Situ Figur 3. Plan med tre grophus från Blackeberg (A4434, A3834 och A3767) samt ytterligare en huslämning. Kring grophusen har områden som kan ha ingått i huskonstruktionen, avgränsat av stolphål, markerats Måhända hjälper oss grophusen att påvisa något som sällan påvisas i det halländska materialet, nämligen tidigmedeltida folkliga vardagssysslor eller hantverk, det vill säga detta var ingen aristokratisk rikemansmiljö, utan en lantlig hantverksmiljö. Möjligtvis tillverkades porskryddat öl för vidare försäljning till den rikare, eller möjligtvis mer kringresande samhällsgruppen, men inte av den. Öster om Falkenbergs stad, i området kring Stafsinge, Vinberg, Blackeberg, Tröingeberg och Trönninge, har ombyggnaden av motorväg, järnväg och nya industriområden delat in landskapet i nya rum och gamla områden har delats av. Genom Blackeberg sträcker sig idag E6:an och delar som en bullrande mur av området. Blackeberg utgörs av den sydvästligaste delen av den åsplatå som kallas Vinbergs Hed. Landskapet har fullåkerkaraktär men avbryts emellanåt av trädklädda impediment och bergshöjder. De sista tjugo åren har ett stort antal arkeologiska undersökningar ägt rum i mellersta och södra Halland. Många av dessa har berört boplatser från bronsålder och äldsta järnålder. Bland platser i närheten bör kanske speciellt nämnas Stafsinge som tolkas som en stormannamiljö och centralortsindikator i bruk under sen järnålder och tidig medeltid ( Nicklasson 2001). Dessa datering sammanfaller delvis med grophusen i Blackeberg. Ett annat tecken på att det var en omvälvande tid i områden är den medeltida kyrkan i Vinberg (som dock revs i början

135 In Situ Loca in quibus crescit myrtus 133 början sker sakta en förändring av odlingslandskapet, bandparcellerna försvinner alltmer och mer småskaliga markanvändningsmönster tar vid ( Håkansson 2004). Det tunna matjordslagret vid grophusen gör det svårt att se om marken brukats i jordbruk innan grophusen anläggs, senare tids jordbruk har i så fall raderat dessa spår. Vilken roll grophusen har haft i förhållande till det omgivande förmodade jordbrukslandskapet är därmed oklart. Figur 4. De tre grophusen (det tredje syns endast svagt bakom de två främsta) från Blackeberg (A4434, A3834 och A3767). Foto: Anna Häggström Aulin. av 1900-talet för att ersättas av en nyare). Den medeltida kyrkan hade en dopfunt daterad till 1100-tal vilket då sammanfaller med grophusens datering. Några hundra meter norr om grophusen undersöktes under hösten 2002 boplatsområdet Raä 109/123. I det mest välbevarade av husen på platsen lämnades prover för makrofossilanalys in från alla stolphål, både tak och väggbärande. Med ett stort antal fröer och spridningen av dessa inom huset som resultat. Tre olika anläggningar i huset gav 14 C-dateringar till sen bronsålder som visserligen inte är samtida med Raä 128, men de påvisar makrofossilprovernas stora potential och goda bevarandeförhållanden i området (Aulin Häggström och Kalmar 2003). Variationen av brända sädesslag var relativt stor på platsen, i endast ett av husens stolphål förekom brödvete, emmer, kubbvete, vanligt korn och naket korn samt havre. I husets stolphål återfanns även pilört med flera (Ranheden 2003). De inledande planerna vid undersökningen av Raä 128 var att kunna jämföra platsen med Raä 109/123. Jämförelsen skulle bland annat ligga i flyttande boplatser och boplatsers förändring i området. Detta visade sig dock svårt eftersom boplatserna var mycket olika både till datering och art. Att Vinberg och Blackeberg är intressanta områden arkeologiskt sett med ytterligare potential kvarstår dock. Vid brukningstiden för grophusen i Blackeberg (ca ) äger stora förändringar rum. I stora delar av Halland införs en storskalig bandparcellering av framför allt åkermark med början i 900-tal. Vid 1200-talets Figur 5. Det fjärde grophuset (A1297) och dess ugn. Foto: Anna Häggström Aulin. Det medeltida Halland, Falkenberg och Blackeberg Det äldsta kända skriftliga omnämnandet av Blackeberg finns troligtvis i Lunds skrifts landebog från år 1569 då det skrevs Blanckebierg. Namnet syftar troligtvis på berget (nu sydväst om gårdarna vid namn Blackeberg) som i sin färg är ljusgrått eller blekt gult det vill säga blackt (Sahlgren 1950). Idag kallas bergsområdet istället Tröingeberg efter grannbyn Tröinge. Tröingeberg består idag till största delen av villaområden som i sydväst förenas med Falkenbergs stad. Jag har inte närmare tittat på hur tolkningen av grophusen i Blackeberg kan påverkas av det medeltida samhällets förändringar och de skiftande gränsdragningarna mellan Danmark, Sverige och Norge. Norra Halland var danskt nästan hela perioden mellan år 1000 och 1645.

136 134 Loca in quibus crescit myrtus In Situ Mellan 1305 och 1360 är dock norra Halland norskt. De halländska städerna förblev relativt outvecklade under medeltiden. Huruvida det dagliga livet förändrades, i samband med maktskiftena, för dem som bodde i Blackeberg alldeles norr om Ätran som utgjorde gränsen mellan norra och södra Halland kan inte med lätthet iakttas i vare sig det skriftliga materialet eller i arkeologiska källor. Gränsen mellan stad och landsbygd kan leda till en lång diskussion, och har i många fall gjort så. Halland så som vi avser det idag fanns inte under vikingatid och tidig medeltid. Vi kan, enligt Svanberg, knappast tala om Halland över huvud taget innan tal. Det som benämns Halland (Hallandia) i slutet av 1100-talet och början av 1200-talet kan inte föras tillbaka längre än till 1000-tal (Svanberg 1999). Mellersta Halland, Ätradalen och området kring Blackeberg är intressant vad det gäller sen järnålder och tidig medeltid. Platser som tolkats som centralplatser, eller stormansgårdar; Stafsinge, Slöinge och Ösarp följs av kungamaktens manifestationer och en trolig förskjutning av makten mot Ätrans mynning, Falkenbergshus och så småningom Falkenbergs stad. Under tidig medeltid utvecklas även fler byar då samhället blir feodalt, landskapet regleras alltmer och administrationen blir större, ett klassamhälle framträder allt tydligare. Samhället i stort är i en omvälvande tid av kristnande, statsbildning och urbanisering. (Rosén 2004). Vinbergs anor från medeltid är för allmänheten först och främst kända genom den kyrka som en gång fanns där. Under den tidiga medeltiden var Falkenberg i sin begynnelse men säkerligen märktes expansionen även i dåvarande Blackeberg och Vinberg. Gränsen mellan land och stad eller stadsnära kan vara svår att definiera i ett fall som det här där det är svårt att veta vilket förhållande man på platsen hade till den begynnande staden Falkenberg. I korthet kan den halländska historien i området kring Blackeberg ändå beskrivas som nedan. Halland (hallin) omtalas första gången av Jordanes (500-tal). De äldsta danska städerna uppkommer år 990, cirka 1020 införs kungalevssystemet i hela Danmark för att cirka 1230 troligen ligga i förfall. Strukturen på kungaleven nedtecknas samtidigt i Kung Valdemars jordebok. Hur regleringarna påverkade mellersta Halland är dock oklart. Hur enat och stabilt riket var vid denna tid är även det något oklart (Nicklasson 2001). I dansk lagstiftning omfattade Skånske lov Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm och nedtecknades mellan 1202 och 1216 (Jørgensen 1971, Olsson 1954). Hallands gränser och uppdelning omtalas i Valdemars jordebok Gränsen mellan norra och södra Halland går då längs med Ätran (Olsson 1961) Hallandslistan består av fyra sidor i Valdemars jordebok och räknar upp de skatter som levererades till kronan (Runquist 1961). Landamæri I är beteckningen på en text, troligtvis ett traktat, mellan Edmund Slamæ, kung i Opsalum (Uppsala) och Sven Tveskägg av Danmark, rörande gränsen mellan deras riken (om texten är tillförlitlig vilket diskuteras). Troligtvis är texten författad av någon på den danska sidan av gränsen som kan ha varit knuten till det då danska godset Grimeton (i nuvarande Halland) med motivet att bevisa de danska anspråken på bland annat Halland. Texten nedtecknades på 1200-talet efter att troligtvis ha traderats muntligen. Kronologiska problem finns inbyggda i texten, men inte desto mindre diskuteras däri Halland och gränsstenarna mellan det danska och det svenska riket, vilka delvis ligger längs med Hallands och tillika rikets gräns (Sawyer 1991). I norsk sagalitteratur (Håkon Håkonssons saga) berättas att kungen (av Norge) år 1256 skall ha bränt en kaup thorp (köpstad) vid Ätran. Sagan skrevs av Sturla Tordarson ( ) år 1265, två år efter kungens död. De äldsta skriftliga beläggen för Falkenberg som centralort finns från slutet av 1200-talet. Namnet Falkenberg avser då troligtvis en borg, kungsgård eller befäst kunglig anläggning. Falkenberg som stad omtalas först vid 1400-talets mitt. Innan dess är det osäkert i vilken form Falkenberg existerade. Falkenberg är dock inte en av de tidiga medeltida städerna i Halland. Det kan diskuteras när en stad verkligen blir en stad och vad som krävs för det. Själva namnet Falkenberg finns dokumenterat först år 1288, då en fogde i Falkenberg omtalas. Två olika städer i det under medeltiden danska Halland går under namnen Falkenberg respektive gamla Falkenberg. Delvis är dessa samtida och ligger då bredvid varandra. (Redin 1983, Andrén 1985).

137 In Situ Loca in quibus crescit myrtus 135 Framväxten av Falkenberg som stad ligger således troligtvis efter tiden för grophusen i Blackeberg och om det funnits en köpstad på platsen är arkeologiskt okänt även om det finns indikationer i skriftliga källor. Det troliga kommersiella uppsving som uppkom under 900- och 1000-tal förde troligtvis med sig en utveckling av det medeltida stadsväsendet. Handelsmännen blev mer och mer bofasta och nya underlag för hantverksnäringar skapades. Redan på ett tidigt stadium i många städers bildande förekom bagare, bryggare och slaktare. Detta ger belägg för att livsmedelsproduktionen till väsentlig del inte alltid längre omhändertogs av de enskilda hushållen (Lindberg 1989). Detta kan vara av vikt för synen på Blackebergs grophus och många andra grophus under samma tid. Om ett hantverk som ölbryggning förut skett ute på landsbygden för att förse både det egna hushållet, men kanske även för avsalu till andra hushåll eller på en marknad och sedan får konkurrens från städernas större bryggerier så förändras troligtvis denna inkomstkälla drastiskt för somliga hushåll. Kanske är det här vi kan se en del av förklaringen till många av grophusens koncentration till tiden före stadsbildandet. I detta kan vi troligtvis även spåra förskjutningen av ölbryggning från en kvinnosyssla anknuten till hemmet till en manlig arbetsuppgift, samt även ett skrå i staden, skiljd från hemmet. Grophusen i Blackeberg ligger tillräckligt nära nuvarande Falkenberg för att öl därifrån kan ha fraktats till en handelsplats eller liknande som vid tiden kan ha funnits vid Ätrans mynning. Frågan är dock om ölproduktionen över huvud taget var så stor att den var till för handel eller enbart konsumtion inom hushållet. Det skriftliga materialet kring ekonomin och jordbruket i Halland kan följas genom skatter först från slutet av 1500-talet. Först och främst är det vad som odlades på åkrarna som kan följas, till exempel byg (korn) (Andersson Palm 1999). Dessa källor är dock så pass sena att jag i fallet Blackeberg inte kan dra några större slutsatser av dem, men genom arkeobotaniska analyser av andra material från Halland vet vi att korn odlades under tidigmedeltid i området. Delar av kornet användes säkerligen i ölproduktion. Ölet och byggnaderna, bryggningen och kryddningen Öl behandlas gärna i populära skrifter och i experimentsyfte av alltfler arkeologi och historieintresserade, desto ovanligare är det dock att ölet behandlas vetenskapligt i arkeologin eller någon av de vetenskaper vi tar till vår hjälp. Viklund är dock ett undantag här med sitt intresse för förhistoriskt frömaterial. Hon har kort behandlat öl och tar då bland annat upp de olika moment som ingår i tillverkningen och den potentiella brandrisk som torkning och rostning innebär vilken sannolikt kan ge spår i det arkeologiska materialet. Hon tar även upp bruket av upphettade stenar i bryggningsprocessen och ställer frågan hur stor del av våra skärvstensförekomster härrör från ölbryggning? Vad det gäller smaksättningen som sker innan jäsning tar hon upp pors följt av humle (Viklund 1993). Att i det arkeologiska materialet spåra ölbryggningen är sannolikt möjligt att göra på ett antal olika sätt, bland annat genom hus och byggnader av olika slag. Det skulle troligen också vara möjligt att spåra i olika former av anläggningar och under senare tid genom skriftliga källor. Vetenskapligt kan man gå vidare på en mängd olika nivåer för att ytterligare få klarhet i tillverkningen av öl (men även t.ex. gröt och bröd). Analyser av skärvsten för att undersöka spår av användning i öltillverkning, såsom en fastbränd hinna av karamelliserad malt har mig veterligen aldrig gjorts, men skulle kanske ytterligare kunna bidra med fakta i ämnet. Analyser av makrofossil är vardagsmat inom arkeologin, kanske kan dock provtagandet och urvalet ytterligare prioriteras. Pollenanalyser, matskorpeanalyser med flera används alla regelbundet inom arkeologin. Svårigheten ligger dock inte i att få ett dateringsunderlag eller material till fröanalys utan att skapa kulturhistoriska tolkningar. Tillverkning av öl, mjöd och dylikt under förhistorisk och tidighistorisk tid är en avancerad process. Kort kan den dock förklaras i tre steg, nämligen mältning, bryggning och jäsning (lagring och tappning tillkommer i modernare tider). Mältning omvandlar i en groningsprocess kornet (eller annat sädesslag) till malt, groningsprocessen avbryts genom torkning. Bryggningen inleds med att maltet först

138 136 Loca in quibus crescit myrtus In Situ krossas och blandas med vatten till mäsk. Blandningen upphettas, och blir till vört där draven lakas ur och kan användas till kreatursföda. Vörten kokas med humle (eller pors) vilket ger ölet dess speciella smak varefter kryddan silas av. Jäsningen, som innan modernare tid var överjäsning (under något dygn) inleds med att vörten sätts i spontan jäsning eller att någon form av jäsningsämne tillsätts för att sedan skummas av (Thunæus 1968). Vad ölbryggningsprocessen ger för resultat i det arkeologiska materialet är således troligtvis mycket skiftande beroende på var i processen man befinner sig. Nedan följer ett antal förslag på hur olika former av arkeologiska anläggningar kan påvisa öltillverkning. Byggnader De olika hus som finns representerade på tidigmedeltida boplatser på landsbygden utgörs ofta av bostadshus flankerade av ekonomibyggnader och möjligen hantverkshus av olika slag. Från tidigare bostadshus med delar avsatta för verksamheter som hantverk eller lager förefaller boplatsens byggnader under tidigmedeltid i stället ha delat upp vardagslivets sysslor mellan olika byggnader. Något i grophusens användningsområde i ett hantverk gjorde troligen att man valt att placera denna verksamhet i ett eget och speciellt hus som av någon anledning krävde en nedsänkt botten. Verksamheten har uppenbarligen varit av ett sådant slag att man inte velat ha den i samma byggnad som den man bodde i. Tre hus skall ha varit kärnan i den ordinarie medeltida gården: stugan, sädesladan och fähuset. Dessa tre återkommer ständigt i lagar, stadgor, brev och räkneskaper. Efter digerdöden, då många gårdar stod tomma blev det viktigt att poängtera om en gåva som överläts var komplett. Förutom de tre centrala husen nämns ibland kornbodar, lador, härbren, loftbodar, ett antal olika hus för kreatur, källare, bastur, mältstugor, kölnor, rior, smedjor och ibland hemlighus (Myrdal 1999:32). Troligtvis förekom dessa hustyper och uppdelningen av olika aktiviteter även under tidig medeltid. Att man vid en arkeologisk undersökning på en plats som Blackeberg överraskas av den stora mängden anläggningar borde därmed snarare vara regel än undantag. Byggnader som kan sättas i samband med bryggning redovisas bland annat genom Magnus Erikssons landslag (ca 1350) som talar om tre nödvändiga hus på gården; stekarehus, stuga och kölna, huruvida liknande ordning gällde under tidig medeltid i danska områden är jag oklar över, men sannolikt var så fallet. Lagen reviderades och stadfästes 1442 av kung Kristoffer och var grundläggande för rättsordningen på den svenska landsbygden under nära 400 år. Man slutade att tillämpa den i och med att 1734 års lag trädde i kraft (Westrin 1911). Talve har i ett digert arbete genom etnologisk metod behandlat småhus i form av bastu och torkhus av olika slag (Talve 1960). Denna rör huvudsakligen historisk tid, men är ändå av stort intresse för diskussionen kring grophus som säkerligen har en hel del att hämta från hans redogörelser. När torkning diskuteras är steget inte långt till bastuanläggningar. Dessa beskrivs bland annat i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid och kan enligt beskrivningen ibland i sitt byggnadssätt likna grophus. Även husformen som kallas ria har sina likheter med grophusen och bör även de såsom småhus nämnas i sammanhanget. Rian är ett knuttimrat hus med ugn i vilken säd mm kunde torkas innan tröskning (Ojajärvi 1956, Valonen 1969). Huruvida dessa använts vid torkningen av till exempel korn för att avsluta groningsprocessen vid öltillverkning (malttorkning) är jag oklar över. Kölnan (av latinets Culina, kök) däremot är en småhustyp avsedd framför allt för malttorkning och skall ha varit känd i Skandinavien från yngre järnålder. Kölnan var från början avsedd för torkning av malt, men användes sedermera även för torkning av det rötade linet. Den byggdes i två avdelningar en nedre ugn och ett övre torkrum. Varje avdelning hade sin egen (motstående) ingång (vilket även ett av grophusen i Blackeberg hade). Mellan avdelningarna fanns ett spjälgolv genom vilket värmen kunde tränga igenom och i regel upp. I England förekommer kölnan från 300-tal och benämns kiln eller T-ugnar efter sin form. I Stockholm skall de ha förbjudits i staden år 1459 på grund av sin eldfarlighet (Talve 1965). Blandformer av bastuanläggningar, torkhus, kölnor och rior är svårt att påvisa arkeologiskt men borde rimligtvis förekomma. Hus som vid vissa tider på året användes i ett ändamål användes säkerligen under andra tider till annat.

139 In Situ Loca in quibus crescit myrtus 137 Användningsområdet för ett grophus skiftar enligt den arkeologiska litteraturen nästa lika mycket som grophusens utseende och storlekar. Nämnda användningsområden är såsom vävstuga, textilhantverk, smedja med mera. Grophus var vanligt förekommande under vikingatid fram till slutet av 900-talet i hela det gammeldanska området (med gammeldanskt område räknas här nuvarande Danmark samt nuvarande Sydslesvig, Skåne, Halland och Blekinge) men minskade under 1100-talets första fjärdedel för att sedan nästan försvinna under tiden Härefter förekommer grophus mer sporadiskt fram till 1300-tal. Efter 900- och 1000-talet introduceras nya hustyper på grund av en högkonjunktur. (Skov 1994, Carelli 2001). Om grophus fram till 1300-tal var platsen för en mängd olika hantverk och aktiviteter, såsom ölbryggning stämmer detta överens med uppfattning att alltmer av dessa sysslor kom att skötas av skråväsenden i städerna. Odling av pors och skriftliga källor Den lågväxande busken pors är vanligtvis inte en växt som odlas utan en vild art, det finns dock idéer om odling av pors, på så kallade porsåkrar. Fornåkrar (Celtic fields) har (i danskt material) även kallats porsåkrar (porshaver) eftersom man enligt folklig tradition skall ha odlat pors på dessa. Detta har dock tillbakavisats av bland annat Gudmund Hatt. Förklaringen försvåras dock av att inhägnade områden med pors kallats porsåkrar men därmed inte med betydelsen att dessa varit odlade (Hofsten 1960). Pors användes förmodligen redan under brons- och järnåldern i Danmark för att krydda jästa drycker. Egtvedsfyndet består bland annat av en behållare med rester av en dryck bestående av tranbär eller lingon, vete, körtelhår av pors samt frömjöl av lind. Mängden pollenkorn från honung tyder på att drycken var ett mellanting av mjöd, bärvin och öl. Ytterligare fynd av liknande kärl tyder på att drycken förekom under äldre järnålder (Hofsten 1960). Jag antar därför att pors inte odlats, åtminstone inte under medeltid, i området kring Vinberg och Blackeberg. Pors stod i Sverige under medeltiden under lagligt skydd. Några av medeltidslagarna från slutet av 1200-tal och senare innehåller därmed bestämmelser för böter vid otillbörligt brytande av pors på någon annans mark. Delvis finns även bestämmelser för erläggande av tionde i pors (Hofsten 1960). Detta visar att porsen vid detta tillfälle och troligtvis även tidigare var värdefull. Pors har haft ett antal olika användningsområden, men kanske främst som krydda. Idag är det kanske för några av oss det som får sommarstugornas utedass att dofta trevligare. Ett annat användningsområde för pors är till färgning av textilier, där porsblad färgar alunbetat ylle gult (ullen värms upp tillsammans med alun och vinsten). Bruk av pors till fördrivning av smådjur nämns år 1570 av Flamländaren M. Lobelius (Hofsten 1960). Ovanstående två användningsområden kan naturligtvis ha varit användningsområdena för porsen i Blackeberg, förutsatt att mycket stora mängder ylle skulle färgas gult, eller att problemet med skadedjur var ännu större. Fler indicier pekar i detta fall mot ölkryddning, dessutom är själva grophusen i dessa fall svårare att förklara. Pors var enligt skriftliga källor en vanlig krydda i öl innan dess att humlen infördes i Sverige. Detta skedde i större skala i samband med Kristoffers lagstadgar från 1442 där det bestämts att varje jordbrukare skall ha en humlegård. En bestämmelse som dock inte följdes till punkt och pricka. Lagtexterna var därefter i bruk ända fram till 1734 års lag. Karl IX lät trycka och stadfästa lagen 1608 med några tillägg. I Kristoffers landslag från 1442 står att Alle hemman böra humlegård hafwa, och lägge bonde goda rötter till fyratijo stänger hvart år, till dess de blifva tuhundrade vid ett helt hemman. Humle ingick i det tionde som man var skyldig att leverera till kyrkan. Ännu idag är humle en av huvudingredienserna i öl men det odlas inte längre i någon större utsträckning i vårt land. Humlens uppgift i ölen var dock troligen inte bara som smaksättning utan även för konservering (Tibell 2004, Anderberg 2004). Hur bestämmelserna följdes i de landsdelar som ömsom var danska ömsom svenska är osäkert. I Frankrike och Centraleuropa har humle troligen odlats under 700-talet i begränsad omfattning. Ett gåvobrev från år 768 e.kr. omnämner en humlegård men Den heliga Hildegard var troligtvis först att skriftligt nämna humle som ölkrydda omkring I Sverige omnämns humle i landskaps- och landslagarna, först i Upplands- och Gotlandslagen från slutet av 1200-talet och därefter under

140 138 Loca in quibus crescit myrtus In Situ 1300-talet i Södermannalagen, Västmannalagen, Hälsingelagen och Magnus Erikssons Landslag. Humle började troligen användas i Sverige omkring 1250 (Tibell 2004). Nordiska museet har två gånger (1934 och 1941) sänt ut frågeformulär rörande mältning, ölbrygd och humleersättningar. Det finns även så kallade folkminnesuppteckningar i Uppsala folkminnesarkiv och Lunds folkminnesarkiv. I dessa dokument framkommer att folk på landsbygden åtminstone in på mitten av 1800-talet fortfarande brukade pors som ölkrydda (Hofsten 1960). Anläggningar med spår av öl utan hus Spritt på boplatsen i Blackeberg förekom förutom grophus även ett antal stora gropar eller härdar som inte riktigt kan placeras i förhållande till grophusen. Eventuellt kan dessa ha något, nu svårdefinierbart, sammanhang med grophusens verksamhet. Några av dessa anläggningar kan vara någon form av lågtemperaturugnar. Sådana ugnar förefaller i allmänhet dock vara mindre i storlek än de så att säga stora groparna i Blackeberg. Sannolikt har lågtemperaturugnar enligt Stilborg använts till bakning, stekning, eller som tork- eller rökhus. Fynd av lågtemperaturugnar har hittills kunna dateras från yngre bronsålder till vendeltid, men har rimligtvis funnits både före och efter (Stilborg 2002). Skärvsten är i många fall en god indikator för boplatser, i Danmark ofta en indikator för vikingatida boplaster. Pilø använder det norska och mycket talande begreppet bryggestein (Pilø 1995), vilket även Gustawsson gjorde (1949). Detta pekar ytterligare på skärvstenens användning vid bryggning, denna metod är känd och använd ännu idag, frågan är dock om den var det under tidig medeltid. Hos personer som brygger öl hemma och på enstaka bryggerier till exempel i Tyskland, bryggs än idag ett öl kallat Steinbier (Stenöl). Ölet är tillverkat på gammalt vis med heta stenar som sänks ner i vörten för att få denna att koka. Socker från vörten karamelliseras och bränner fast på stenarna. När stenarna svalnar är det täckta med en hinna karamelliserad malt. De läggs senare i lagringstankarna så att karamellmalten stimulerar brygdens efterjäsning. För att få tillräckligt med sten till processen bröts åtminstone tidigare sten i närheten av många bryggeriplatser (se t.ex. Adams 2000) Skärvstenshögar förekommer inte i Blackeberg, dock finns ett lager av skärvsten i grophusens bottenlager. Skärvsten har tolkats av många och på många olika sätt. Nordén (1917), Snittger (1922), Bellander (1938) och Kjellen (1939) diskuterade alla skärvstenen i förhållande till hällristningarnas eventuella kultiska eller rituella roll. Gustawsson (1949) kopplar skärvstenshögarna till ölbryggning, vilket tyckts ha fått mothugg från flera håll. Skärvstenshögarna kan dock inte ges en gemensam förklaring eller datering utan kan säkerligen uppkomma på ett flertal olika sätt, vilket påpekats på senare tid av bland annat Rentzhog (1967), Hyenstrand (1968) Kaliff (1997) och Runcis (1999) (Hauptman Wahlgren 2002ss). För att återuppta den tråd som Gustawsson kastade ut angående skärvstenens roll vid ölbryggning (Gustawsson 1949) ligger det kanske i resultaten från de nu grävda grophusen ändå en del i resonemanget. I flera av grophusen förekom i några av de understa lagren en del skärvsten, platsen uppvisade dock inte några skärvstenshögar. Aktiviteterna Öl har varit viktigt vid många olika aktiviteter och sammanhang, i blandningar mellan dessa och säkerligen ännu fler. Öl kopplat till synen på vad som är, eller var, manligt eller kvinnligt kan ytterligare nyansera de olika aktiviteter i vilka öl och ölbryggning förekommit. Nedan exemplifieras ölets betydelse ut några olika synvinklar; arbetet med ölen och mjödet i fokus, det rituella i fokus, det sociala, samt med det legala i fokus. Skillnaderna mellan öl och mjöd ligger på fler plan än kryddningen, där honung respektive pors och senare humle hade fler syften än att ge dryckerna rätt smak. I vissa fall verkar även blandningar ha förekommit. Nedan behandlar jag därför öl och mjöd tillsammans, utan någon större åtskiljning eftersom bruket, tillverkningen och syftena gradvis förändrades och det inte alltid står helt klart i källorna vad som verkligen avses. Bryggning en kvinnosyssla? Den första tillverkningen av mjöd förekommer i Snorres berättelse om Fjalar och Galar, två dvärgar som dödar den vise Kvase och blandar hans blod med honung för att göra mjöd (Lönnroth 1996). Den vise Kvase skall ha

141 In Situ Loca in quibus crescit myrtus 139 varit skapad av gudars saliv, saliv som ju skall ha en jäsningseffekt. Vid ett annat tillfälle tävlar Oden och Freyja i konsten att brygga öl, Oden vinner genom att han spottar i ölkaret (Näsström 2002). Arbetet med ölbryggning såsom en vardaglig syssla har betraktats av många som en traditionellt kvinnlig arbetsuppgift. Då skråväsendet införs är dock bryggaren man. Exempelvis Olaus Magnus skall i Historia om de nordiska folken från 1555 ha skrivit att ölbryggning var en kvinnosyssla, i en av hans illustrationer avbildas dock både en man och en kvinna som tillsammans är i färd med att brygga öl (Myrdal 1999). Per Brahe (d.ä.) nämner i sin skrift Oeconomia (eller Hushållsbok för ungt Adelsfolk) från mitten av 1580-talet mätning och ölbryggning som kvinnoarbete. Enligt Birgit Sawyer fanns kvinnliga näringsidkare under forn- och medeltid i regel inom områden som vuxit fram ur deras traditionella kvinnoroll, såsom tvätt, städning bakning och bryggning, textilarbete, klädtillverkning och sjukvård, men även yrken som murare och hantlangare och roddare. I mer lukrativa näringar var kvinnorna sällsynta och den skatt de betalde var oftast bland samhällets lägsta (Sawyer 1992). Kvinnoarbete beskrivs till skillnad från mannens arbete som de sysslor som utfördes inom stocks, det vill säga innanför husets dörr, det fanns dock undantag. Arbetsföredelningen skall främst ha varit beroende av barnaskötseln som de första åren i barnens liv på grund av väder och vind ofta var knuten till hemmet. Matlagnig skall främst ha varit kvinnans arbete, men även här finns undantag. Liksom idag kunde mäns arbetsplats vara även i de stora hushållens kök. Bland de arbeten som kopplas till kvinnor fanns även de som även har kvinnliga titlar, såsom ölkona. I det fallet var det troligen snarare frågan om servering av öl, och då kanske även det öl som kvinnan inte tillverkat själv (Holtsmark 1964). I debatten kring genuskonstruktioner har bland annat Arwill-Nordbladh bidragit i diskussionen kring kvinno- och mansarbete. Hon nämner Holmbergs text från 1852 (Nordbon under hednatiden) där han delar upp kvinnor i olika grupper. Husfrun kunde delta i olika tyngre arbeten såsom tvätt och ölbryggning; döttrar, fria och ofria tjänstefolk likaså (Arwill-Nordbladh 1998). Bland medeltida titlar för kvinnor som jobbade med livsmedel finns bland annat bakstrkona, deigja, gridkona samt ölkona (Arwill-Nordbladh 1998). Att sådana titlar över huvud taget fanns påvisar den potentiella vikten i att det var just en kvinna som utförde arbetet. Gästabuden och riterna En annan roll som kopplar kvinnorna och ölet till en mer social och rituell sfär är gästabuden. I detta sammanhang var det kanske vanligast att kvinnan serverade av ölet eller mjödet än att hon själv drack av det, med det senare förekom också. (Thunæus. 1968). Kvinnofigurer hållandes dryckesbägare förekommer på till exempel på guldgubbar men om dessa bägare innehöll öl eller mjöd, om de skulle dricka det själva eller ge till någon annan må vara osagt. Kvinnans roll i öl- eller mjöddrickandet är inte nödvändigtvis att vara den som serverade. I den isländska sagan om Unn den djuptänkta, som är en av de få isländska sagor där en kvinna har huvudrollen, följer vi Unn i många olika skeden i hennes liv, hon avlider till slut på ett präktigt bröllopsgille hon själv höll i, gillet omvandlas till gravöl (Arwill-Nordbladh 1998). Figur 6. Kvinnor med dryckeshorn. Vikingatida amuletter från Öland. SHM. Foto ATA. Ur: Thunæus I den fornnordiska religionen återkommer mjödet och ölet ofta och gudarna njuter av det vid gästabuden i Valhall. Ibland kan drycken sättas i direkt samband med en person, ibland behandlas det som en företeelse. Ett motiv där ölet förekommer i de fornskandinaviska källorna är den något makabra döden genom dränkning i ett ölkar. En av dem som råkar illa ut är Veraldur (binamn för Frey) som

142 140 Loca in quibus crescit myrtus In Situ seglar från Färöarna till Själland för att finna sig en kvinna. Men då han går in i salen på Själland faller han ned i ett bryggekar och drunknar (Näsström 2002). Oden sägs i Snorres Sturlassons Edda (i avsnittet kalllat Skáldskapármal, det poetiska språket ) ha rövat bort skaldemjödet (då Fjalar och Galar tvingats lämna från sig det till jätten Suttung), för att vaktas av Suttungs dotter Gunnlöd. Oden tar sig in i berget i formen av en orm och förför Gunnlöd som efter tre nätter lovar att han skall få dricka tre klunkar ur skaldemjödet. Han lyckas dricka upp allt mjöd och flyr därefter i skepnad av en örn och räddar det därmed åt asar och (sedermera) människor (Thunæus 1968, Lönnroth 1996). Men det Oden gjorde hade större betydelse än så, eftersom det inte var vilket mjöd som helst han tog utan skaldemjödet, skapat ur gudars kroppsvätskor, ett magiskt mjöd som endast de utvalda särskilt utvalda skalderna fick dricka (Lönnroth 1996). Även här i berättelsen om hur mjödet kom i Odens ägo dras, förutom i traditioner kring bryggprocessen, paralleller till den kvinnliga sfären eftersom Oden genom sin potens får hand om ölet, symboliken är rik. Sveket mot jättekvinnan finns också omtalat med hänvisningar till att mjödet skulle ha en speciell trolldomskraft, en sejdförmåga förknippad med völvorna. Män som utövade sejd skall därför ha riskerat att bli könsvilla (Lönnroth 1996). I Snorres version av sagan om Uppsalakonungen Fjolners död drunknar denne i ett mjödkar då han var dauðadrukkin (dödsfull), vilket kan hänga samman med den dåtida synen på Svearna som tölpaktiga och efterblivna. I andras versioner av sagan utelämnas dock delen om att Fjolner var dauðadrukkin (Näsström 2002). Fjolner var en av de gamla gudarna vars namn enligt Thunæus sedermera blev ett av Odens binamn. Näsström anser dock att Veraldur liksom Fjolner var ett binamn för Frey (Veraldur/Fjolner kan dock ha varit Freys son) (Näsström 2002). Det faktum att Oden kallades för annat än Oden är dock inget ovanligt, Price har listat inte mindre än 177 namn som han kunde gå under, Fjolnir var endast ett av dessa (Price 2002). Då Fjolner drunknade i mjödet uppgick hans själ i detta, och den som drack av mjödet fick då i sig av guden själv. Mjödet (och troligtvis senare ölet) fick på detta sätt en stor betydelse i riten (Thunæus 1968). Även i Saxos Gesta Danorum berättas om döden i öl- eller mjödkaret där först Hunding, svearnas kung av misstag ramlade ner i ett öl- eller mjödkar. När senare den danske kungen Hading hörde detta ville han inte vara sämre utan hängde sig inför folket. Ordet mjöd kommer från samma ordfamilj som det fornindiska medhu och har även betydelsen honung. Drunknandet i mjöd förekommer även i grekiska och keltiska sagor. Sagorna om detta är således inte begränsade till svearnas områden utan verkar vara förekommande i offersammanhang på många platser (Näsström 2002). I Hávamál (Den höges, Odens, sång), i den poetiska Eddan, nämns ölet (i 7 strofer av 164) i olika sammanhang, till exempel i strof 11 och 131 i översättning av Erik Brate: Strof 11 Bättre börda man bär ej på vägen än mycket mannavett. Sämre vägkost man ej släpar över fältet än övermått utav öl. Strof 131. Jag råder dig, Loddfavner, men råd må du taga; du får fördel, om du följer dem, de bli goda att begagna. Varsam ber jag dig vara, dock ej alltför varsam. Var med ölet varsammast och med annans hustru, och med det tredje, att ej dig toppride tjuvar. Men vad som hände under tidig medeltid med de vikingatida traditionerna såsom gästabud, där öl hade en stor roll är oklart troligtvis levde traditionerna och idéerna kvar. Successivt förändrades de troligen och levde kanske vidare genom ett fortsatt festande med öl i medeltidens ölstugor och gästgiverier. Åtminstone levde traditionerna med öl inblandade vidare i ett annat sammanhang, nämligen det

143 In Situ Loca in quibus crescit myrtus 141 legala. I juridiska sammanhang har öl haft en viktig roll med bland annat gravöl eller arveöl, samt själöl vid kristna sammankomster (Bø 1960, Stoklund 1960). Dessutom finns bridal/brideale (brudöl) och sambäringsöl, alla spelade de en viktig roll då något skulle göras slutgiltigt gällande legalt och har således fått ge namn till dessa traditioner som i viss mån förekommer än idag. Slutord Grophusen i Blackeberg har med största säkerhet använts för ölbryggning under tidig medeltid. Pors, som är föregångaren till humle vid bland annat kryddningen i öltillverkning, återfanns i de fyra olika husen och från denna iakttagelse kan en lång kedja av källor ge oss mer kött på benen vad det gäller ölbryggeriets tidiga historia. För detta talar inte minst de olika miljöproverna och bland dessa framför allt makrofossilproverna där ett stort antal frön och frukter av pors iakttogs. Tolkningen av byggnaderna såsom platser för ölbryggning stärks även av skriftliga källor och arkeologiskt material från andra platser. Tidiga skriftliga material som mustiga isländska sagor kompletteras av senare medeltida berättelser angående boplatsers och hantverksplatsers organisation och den framväxande bryggerinäringen. Det stora antalet anläggningar på undersökningsytan i Blackeberg i övrigt visar att en mängd aktiviteter skett på platsen, anläggningarna är dock svåra att knyta samman med varandra och det är därför svårt att säga om det verkligen varit en boplats intill eller om hela området var ämnat för hantverk som till exempel ölbryggning. Den stora mängden pors visar att husens placering med närheten till den handelsplats som bör ha legat där Falkenberg ligger idag kanske var mycket medveten så att öl kunde säljas. Före de skriftliga källornas tid påvisar ett antal olika fynd av bägare, silar och skopor den dryckeskultur som har funnits innan medeltid, vanligtvis har dessa då kopplats till vin. Möjligtvis kan dessa högreståndsseder ha levt vidare i öldrickandet och allt därikring. I de tidiga skriftliga källorna visas det tydligt att öl hade en stor betydelse i samhället på många olika plan. Kanske var det kvinnornas arbete, eller extraknäck, att både tillverka och möjligen enligt traditionen även servera öl. Det kan ses som ett självständighetstecken för den tidens kvinnor att de faktiskt hade möjligheten att driva en verksamhet. Förändringar i samhället med begynnande urbanisering och skråväsendets etablerande gjorde dock att öltillverkningen kan ha varit tvungen att flyttas och då kanske även utföras av andra. Samtidigt som samhället under tidig medeltid förändrades, ändrades ölets funktion från aktivt i många olika sammanhang till avslutande i legala sammanhang och till slut representerat i ord som brideal. Det kan idag vara svårt att tänka sig att ölet en gång spelat en så stor roll genom vilken man kan studera samhället i övrigt.

144 142 Loca in quibus crescit myrtus In Situ Förkortningar KLNM=Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid Referenser Arwill-Nordbladh, E Genuskonstruktioner i nordisk vikingatid. Förr och nu. Diss. Göteborgs universitet. Andersson Palm, L Befolkning och försörjning i Halland före 1800-talet. I: Olsson, S-O. (red.). Från Absalon till Järnmölle och Galtabäck. Halmstad. Andrén, A Den urbana scenen. Städer och samhälle i det medeltida Danmark. Malmö. Aulin Häggström, A Tidigmedeltida grophus i Blackeberg. Halland, Vinbergs socken, Tröinge 6:4, RAÄ 128. Mölndal. Riksantikvarieämbetet UV Väst. Dokumentation av fältarbetsfasen 2004:1. Aulin Häggström, A. & Kalmar, G En boplats vid Falkenbergsmotet. Halland, Vinberg socken, Tröinge 6:4, RAÄ 109/123. Mölndal. Riksantikvarieämbetet UV Väst. Dokumentation av fältarbetsfasen 2003:2. Behre, K.E The history of beer additives in Europe a review. Vegetation history and archaeobotany 8. s Bentz, E Mer än en by presentation av ett projekt. Meta, nr 1, Carelli, P En kapitalistisk anda. Kulturella förändringar i 1100-talets Danmark. Lund. Connelid, P., Mascher. C Hallands vandrande landsbyar. Vägar till den dolda medeltida och tidigmoderna agrarbebyggelsen. Utskrift 7. Diplomatarium Danicum, (DD) 1. Række II: nr 131. L. Weibull med medverkan av N. Skyum- Nielsen. Det danske Sprog- og Litteraturselskab. Gustawsson, K.A Kokstenshögar. Fornvännen Årgång 44. Hauptman Wahlgren, K Bilder av betydelse. Hällristningar och bronsålderslandskap i nordöstra Östergötland. Diss. Stockholms universitet. Hofsten von, N Pors och andra humleersättningar och ölkryddor i äldre tider. Uppsala & Köpenhamn. Håkansson, A Sotarp, en vandrande medeltida landsby. I: Carlie, L., Ryberg, E., Streiffert, J. och Wranning, P (red.). Landskap i förändring. Vol. 6. Hållplatser i det förgångna. Artiklar med avstamp i de arkeologiska undersökningarna för Västkustbanans dubbelspår förbi Falkenberg i Halland. Halmstad, Hallands länsmuseer. Jørgensen, J.U Skånske lov. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid XVI. Malmö. Lindberg, F Hantverk och skråväsen under medeltid och äldre vasatid. Stockholm. Lönnroth, L Skaldemjödet i berget. Essayer om fornisländsk ordkonst och dess återanvändning i nutiden. Stockholm. Myrdal, J Det svenska jordbrukets historia. Jordbruket under feodalismen Stockholm, Natur och kultur. Nicklasson, P Strävsamma bönder och sturska stormän. Stafsinge och Halland från bronsålder till medeltid. Stockholm. Westrin, T. (red.) Nordisk familjebok. Uggleupplagan, Stockholm. Näsström, B-M Blot. Tro och offer i förkristna norden. Oslo. Ojajärvi, A Bastu. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid I. Malmö. Olsson, G Hallands politiska historia. I Hallands historia. Från äldsta tid till freden i Brömsebro Halmstad. Olsson, G Halland. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid VI. Malmö. Pilø, L Systematic fieldwalking and site indicators Finding prehistoric agricultural sites in cultivated fields. Universitetets Oldsaksamling Årbok 1993/1994. Price, N.S The Viking way. Religion and War in Late Iron Age Scandinavia. Diss. Uppsala universitet. Ranheden, H Makrofossilanalys. I: Aulin Häggström, A. & Kalmar, G (red.). En boplats vid Falkenbergsmotet. Halland, Vinberg socken, Tröinge 6:4, RAÄ 109/123. Riksantikvarieämbetet UV Väst. Mölndal. Dokumentation av fältarbetsfasen 2003:2.

145 In Situ Loca in quibus crescit myrtus 143 Redin, L Falkenberg. Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska museer, Rapport Medeltidsstaden 43. Rosén, C Makt, gränser och samhällets omvandling södra Ätradalen under 700 år. I: Carlie, L., Ryberg, E., Streiffert, J. och Wranning, P. (red.). Landskap i förändring. Vol. 6. Hållplatser i det förgångna. Artiklar med avstamp i de arkeologiska undersökningarna för Västkustbanans dubbelspår förbi Falkenberg i Halland. Halmstad, Hallands Länsmuseer. Runquist, K Hallandslistan. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid VI. Malmö. Sahlgren, J Ortnamnen i Hallands län. Del 2. Bebyggelsenamnen i mellersta Halland (Årstad och Faurås härader). Lund. Sawyer, B Kvinnor och familj i det forn- och medeltida Skandinavien. Skara. Sawyer, P När Sverige blev Sverige. Alingsås. Skov, H Hustyper i vikingetid og tidig middelalder. Udviklingen af hustyperne i det gammeldanske område fra ca e.kr. Hikuin 21. Stilborg, O Lågtemperaturugnar. I: Lindahl, A. (red.). Keramik i Sydsverige en handbok för arkeologer. Lund. Olausson, D. & Carlie, A Monographs on Ceramics. Lund, Keramiska forskningslaboratoriet. Svanberg, F I skuggan av vikingatiden. Om Skåne, Halland, Blekinge och Själland. Lund. Talve. I Bastu och torkhus i Nordeuropa. Nordiska Museets Handlingar: 53. Stockholm. Talve, I Kölna. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid X. Malmö. Thunæus, H Ölets historia i Sverige. Från äldsta tider till 1600-talets slut. Uppsala. Valonen, N Ria. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid XIV. Malmö.

146 144 Loca in quibus crescit myrtus In Situ Viklund, K Bröd, gröt och öl i forntiden. Forntida teknik 1/93. Viklund, K Bryggeri på RAÄ 128, Vinberg sn, Halland? En miljöarkeologisk undersökning av grophus från tal. I: Aulin Häggström, A. & Kalmar. G (red.). En boplats vid Falkenbergsmotet. Halland, Vinberg socken, Tröinge 6:4, RAÄ 109/123. Riksantikvarieämbetet UV Väst. Dokumentation av fältarbetsfasen 2003:2. Otryckta källor Adams, J Breaking News - All About Steinbier. Hämtat från Beer Notes, breakingnews/steinbier.html Hämtat 4 juli Anderberg, A. & Anderberg, A-L. (red.). Den virtuella floran. Hämtat från Hämtat 8 juli Brate, E Eddan, De nordiska guda- och hjätesångerna. Hämtat från Projekt Runeberg. lysator.liu.se/runeberg/eddan/ Hämtat 8 juli Tibell, G. Linné on line: (Elektronisk) Hämtat från Hämtat 8 juli 2004.

147 Meddelanden: Tvärvetenskap länkar bålplats till grav Caroline Arcini, Riksantikvarieämbetet, UV Syd Marianne Lönn, Riksantikvarieämbetet, UV Väst Inledning När författarna talades vid över telefon angående resultaten av den osteologiska analysen av ben från två gravar från undersökningen av Norum 202 i Stenungsund, Bohuslän, upptäckte vi att båda ställt samma fråga, men utifrån olika material. Hur kan det komma sig att gravarna är så nära i tid och dessutom innehåller kompletterande material? Frågan hör ihop med den pågående diskussionen om förhållandet mellan gravar och bålplatser. Vi kunde konstatera att vi hade ett material, som på ett nästan övertydligt sätt visade ett samband. Gravarna i Norum Ofta träffar vi i arkeologiska sammanhang på gravar med synnerligen varierande innehåll och utseende och så var också fallet med de två gravarna i Norum utanför Stenungsund i Bohuslän (Norum 202) (figur 1). Det var hösten 2006, som två förstörda högar eller stensättningar påträffades. Anläggningarna syntes inte i markytan, utan kom fram först när torven tagits bort. Den först påträffade, grav 1 hade egentligen ingen gravöverbyggnad alls. Där fanns sten och block utan struktur i jord (figur 2). Det som identifierade den som en grav var dels ett område med framför allt mycket keramik, men även flinta och bränd lera, dels att det under ett stenblock påträffades en gravurna full med brända ben av människa (ca 800 gram) (figur 3). Förutom brända ben fanns i urnan också några små metallföremål och delar av vad som vi tolkat som en trissa/leksak gjord i ben. Figur 1. Karta med fyndplatsen markerad. Figur 2. Grav 1, översikt. Foto: Marianne Lönn.

148 146 Tvärvetenskap länkar bålplats till grav In Situ Figur 5. Grav 2, gravgömma/mörkfärgning. Foto: Bengt Nordqvist. Figur 3. Grav 1, gravurna med ben. Foto: Marianne Lönn. Den andra anläggningen, grav 2, som låg ungefär 6 meter från den första, var annorlunda till sin karaktär genom att den hade en tydlig, fint lagd kantränna (figur 4), men verkade i övrigt lika trasig som den första. Här fanns ingen gravurna utan bara ett mörkfärgat område med en betydligt mindre mängd brända ben (ca 80 gram), keramik och en sländtrissa i keramik (figur 5). I båda anläggningarna fanns dessutom stora mängder spridda skärvor keramik av olika sort, importerad keramik med dekor, svartpolerad keramik med dekor men också inhemsk lokalt producerad keramik. Figur 4. Grav 2, kantkedja. Foto: Marianne Lönn. Av ren vana talade arkeologerna om den döde i gravurnan (grav 1) som han och när sländtrissan kom fram i grav 2, blev den preliminära tolkningen den, att de gravlagda var en man och en kvinna i var sin grav. Den osteologiska analysen skulle emellertid komma att vända runt på denna bild. Vad representerade då anläggningarna, varför såg de så olika ut och hade så olika beninnehåll? Ett tvärvetenskapligt samarbete påbörjades där resultat från arkeologi, osteologi, keramisk analys samt 14 C- dateringar skulle komma att lösa frågan. Analyserna Bearbetningar och olika ämnesföreträdare började dra sitt strå till stacken. De första resultaten som blev klara var 14 C- dateringarna från Svedberglaboratoriet i Uppsala, vilka visade att gravarna var samtida (figur 6). Kort därefter kom också resultaten från Anders Lindahl på keramiska forskningslaboratoriet i Lund och nu började det verkligen att bli spännande. Marianne Lönn kunde nu konstatera att i ett av de kärl som Lindahl klistrat ihop var krukskärvorna från vardera anläggningen företrädda (figur 6). Gravarna var således inte enbart samtida utan det fanns också ett fysiskt samband mellan dem. Utan vetskap om ovan nämnda resultat konstaterade Caroline Arcini att benen från de båda anläggningarna innehöll en liknande sammansättning, nämligen ben från en vuxen mycket gracil kvinna och ett fullgånget spädbarn. Skillnaden var emellertid den, att individerna var mycket olika representerade i de två anläggningarna. I grav 1, där

149 In Situ Tvärvetenskap länkar bålplats till grav 147 Figur 6. Bilden visar hur analysresultat från olika discipliner oberoende av varandra kommit fram till samma resultat.

150 148 Tvärvetenskap länkar bålplats till grav In Situ benen låg samlade i en gravurna, var en mycket stor del av den vuxna kvinnans skelett representerat, medan barnets endast var företrätt med några enstaka skalltaksfragment (figur 6). I grav 2 däremot var det tvärtom, där fanns det bland de identifierade benen endast fyra skalltaksfragment, en knäskål från en vuxen samt en större mängd skalltaksfragment från spädbarnet (figur 6). Några av de ben som saknades i urnan i grav 1 påträffades i grav 2. Förutom ben från människa identifierades i grav 2, även två fragment av det som från början tolkats som en spelbricka men som förmodligen var en sländtrissa alternativt en leksak (figur 6). Även detta var mycket intressant. Liknade möjligen fragmenten den något mera hela sländtrissan/leksaken som påträffats i urnan? En jämförelse visade att ett av dem inte bara liknade utan faktiskt utgjorde den förlorade biten. Sambandet var inte enbart något man kunde misstänka, det var ett faktum. Den slutsats vi drar av alla dessa samband är att grav 1 är en grav, men grav 2 är bålplatsen. Vi har att utgå ifrån två anläggningar, nederst i bilden, som båda initialt bedömts som gravar, men där grav 2 sedermera på bas av analyser visade sig vara den bålplats där individen i grav 1 kremerats. Den arkeologiska dokumentationen och keramikanalysen visar, att keramikfragment hörande till samma urna påträffats i både grav 1, i området mellan grav 1 och 2 och i grav 2. Keramiken och hur den hör hemma syns på bilderna ovanför gravanläggningarna. Dateringar med 14 C av benen från respektive grav 1 och grav 2 indikerar att anläggningarna är samtida. Resultaten står nederst i rutorna i mitten. Den osteologiska undersökningen av benen visar att åldern på de gravlagda är densamma i de båda anläggningarna. Den visar också att det rör sig om samma individer. Exempelvis fanns det i bålplatsen (grav 2) en knäskål och benelement som saknades i grav 1. I gravurnan från grav 1 påträffade konservatorn ett delvis defekt föremål, en trissa/leksak, och den saknade delen av föremålet påträffades i samband med den osteologiska analysen av benen från grav 2. Bitarna finns överst i rutorna i mitten. Allra överst i bilden har allt material satts samman. Figur 7. Rödbränt grus. Foto: Marianne Lönn. Tolkningen Vad representerar då de två anläggningarna? Rent praktiskt kan vi se att grav 2 med det mörkfärgade området och rödbrända gruset definitivt utgör den plats, där de döda har kremerats (figur 7). Den ringa mängden ben och den märkliga sammansättningen av ben stödjer också detta. Man har, när man samlade in benen för deponering i urnan, helt enkelt inte fått med sig allt. Hur ska det då tolkas, att benen från spädbarnet är bättre representerat på bålplatsen? Ska vi i alla fall tolka anläggningarna som två gravar, där bålplatsen utgör gravplats för barnet? Det senare kan vi endast komma fram till om vi på en bålplats kan visa, att benen från ett barn ligger skilt från de vuxne. Det kan således mycket väl vara en slump att benen från barnet inte kommit med vid insamling och deponering i urnan. Man kan också fråga sig varför vissa kärl flyttas till graven och andra inte. Av fem hopklistrade, fint gjorda och dekorerade kärl hittades skärvor från tre i grav 1, ett på bålplatsen och ett på båda ställena. Dessa kärl är inte de enda, inte ens de enda av god kvalité. De är bara de enda

151 In Situ Tvärvetenskap länkar bålplats till grav 149 hopklistrade. Sekundärbrända bitar hos de hopklistrade kärlen visar att keramik från grav 1 faktiskt varit med på bålet. En analys av hela keramikmaterialet skulle förmodligen stärka bilden av att vissa kärl flyttats med till graven och vissa inte. Ytterligare en iakttagelse är att spridningen av keramiken i grav 1 tyder på att kärlen redan var sönder, när de flyttades. Slutsatsen drar vi utifrån det faktum att keramikbitarna inte på något sätt låg samlade, utan var vitt spridda över hela graven. De bör vara skärvor, som placerades eller kastades på graven, inte rester av hela kärl. Urnan med det välrepresenterade skelettet av den vuxna kvinnan visar däremot, att det var viktigt att flytta individen från bålplatsen. Att brända ben insamlas, deponeras i urnor som antingen placeras på bålplatsen, strax utanför eller en bit ifrån densamma är känt sedan tidigare. Det man däremot frågar sig är varför flyttar man benen,

152 150 Tvärvetenskap länkar bålplats till grav In Situ speciellt när man ändå bygger ett gravliknande monument över bålplatsen? Är det fråga om att förvilla eventuella gravplundrare? Vi har hela tiden tänkt på grav 1 som en förstörd hög, men möjligen har det aldrig funnits en uppbyggd hög över gravurnan och området med keramik och andra fynd. Vilket var viktigast för den tidens människor, var det själva kremeringstillfället eller de brända kvarlevorna? Kan man tänka sig att deponeringen i urnan och förflyttningen av den till en plats utanför bålplatsen indikerar en flytt från döden till ett annat liv eller från livets rike till dödsriket? Tvärvetenskap har rört om i grytan, de karakteristiska kriterierna för vad som är grav rent arkeologiskt är inte längre givna.

153 Debatt: Hyddlämningar från äldre Hensbacka en fråga om förändrad metodik? Per Falkenström ( ) Västarvet/Bohusläns museum Under maj och juni 2008 undersökte Bohusläns museum tre boplatser på Sunningeberget strax utanför Uddevalla. Förutom bearbetad flinta framkom olika slags hyddlämningar i form av två tältringar och en nedgrävd konstruktion med stenlagd kant. Skillnader i fynd materialets sammansättning var delvis relaterade till olika utgrävningsmetoder som fördelades på extensiva respektive intensiva insatser. Undersökningsområdet låg förhållandevis högt upp i terrängen, i en västsluttning i närheten av norra fästet till Uddevallabron (figur 1). Trots branta sluttningar finns här åtskilliga mindre avsatser och flacka områden. Bergen sträcker sig upp till 95 meter över havet och de aktuella boplatserna låg meter över havet. Sunningeberget har varit en ö i Uddevallasundet och boplatserna har antagligen legat nära vattnet. Tidpunkten för vistelserna torde alltså motsvara äldre Hensbacka, det vill säga tidigmesolitikum, omkring BP. Utifrån naturhistoriska förhållanden och inventerade boplatser vet vi att Uddevallasundet var mycket välbesökt under denna tid (Schmitt et al. 2006:17). Emellertid har bara en handfull boplatser från den här tiden blivit undersökta på västkusten (Nordqvist 2000:187). Ett övergripande syfte med arkeologiska exploateringsundersökningar är att de ska generera ny kunskap. Detta kan göras på olika sätt och särskilt när det gäller undersökningar av stenåldersboplatser är det ofta en fråga om utgrävningsmetod. Hur gör man till exempel för att fånga upp mer av boplatsernas lämningar och de händelser som utspelat sig där? Man kan här skilja på extensiva och intensiva insatser varvid olika sätt att gräva rutor har en avgörande roll. Extensiva insatser innebär vanligtvis maskinavbaning och grävning av utspridda rutor i anslutning till synbart avgränsade fyndområden. Eventuella anläggningar dokumenteras vid den avslutande djupavbaningen. Provtagningen begränsas vanligen till 14 C- och vedartsanalys. Vid intensiva insatser tillämpas också inledande och avslutande maskinavbaning, men rutgrävningen är mer systematisk och sammanhängande. Fyllningen sållas finkorniga jordarter vattensållas vilket gör fyndsammansättningen mer representativ. Även fyndtomma rutor är viktiga för att avgränsa kronologiska och rumsliga sammanhang. Vid sidan av kolprover kan också fosfatvärden och geologisk dokumentation belysa hur boplatsen har nyttjats. På Västkusten är det oftast varianter av extensiva insatser som tillämpas vid exploateringsundersökningar. Målsättningarna är sällan preciserade, vilket medför stor handlingsfrihet beträffande grävningsmetoder och tolkning. Många gånger tenderar godtycklig fyndinsamling från utspridda rutor att ge oproportionellt många redskap i förhållande till avfallet. Om insamling av fynd inte sker mer systematiskt utifrån exempelvis koordinatnät och genom sållning kan fyndsammansättningen inte anses vara representativ. Förhållanden mellan fyndkategorier och vidare relationer till anläggningar blir konstruerade. Det blir svårt att påvisa faktiska skillnader mellan boplatser, skillnader som i många andra regioner har lett till en ökad förståelse av hur olika mesolitiska grupper har rört sig i landskapet. Bland undersökningar som har lett fram till sådan ny kunskap finns det ett tydligt samband mellan preciserade målsättningar, intensiva insatser och resultat. Genom att fokusera på hela sammanhang kan man då belysa samtida eller kronologiskt åtskilda händelser inom boplatserna. I uppdragsarkeologins konkurrensutsatta situation har dock strävan efter kostnadseffektivitet kommit att överskugga resultaten (Petersson & Ytterberg 2007:107).

154 152 Hyddlämningar från äldre Hensbacka en fråga om förändrad metodik? In Situ Figur 1. Översiktskarta med platsen för undersökningen markerad. Det var mot denna bakgrund som en begränsad intensiv insats tillämpades på Sunningeberget. Med nästan hundra fältdagar tillgodo föll valet på den minsta boplatsen, Herrestad 371, som till ytan omfattade 200 kvadratmeter. Förundersökningens resultat med fyndförande schakt och förhöjda fosfatvärden öppnade upp för frågor rörande kronologi, rumslig organisation, produktionskedjor samt regional variation. Representerade boplatserna ett regelbundet återkommande? Har vistelserna varit planerade eller oberoende av varandra? Dessutom skulle slutundersökningen klargöra i vilken utsträckning naturliga formationsprocesser hade bidragit till fyndspridningen i sluttningen. De två övriga boplatserna, Herrestad 370 och 391, om fattade respektive 600 kvadratmeter. Det var ett med vetet val att undersöka dessa boplatser mer extensivt, vilket innebar inledande och avslutande maskinavbaning samt handgrävning av utspridda rutor. Visserligen tilldelades tolv extra fältdagar men därmed kunde de extensiva insatserna bara utökas marginellt. De ovanstående frågeställningarna kom med andra ord att beröras mycket översiktligt. Förhoppningsvis kan fosfatkarteringarna, som gjordes på samtliga tre boplatser, bidra med kompletterande information. Herrestad 370 låg högst upp i undersökningsområdet, cirka 70 meter över havet, där det var mycket stenigt. Avbaningsfynden bestod av starkt svallade flintartefakter. Ytterligare avslag påträffades vid rutgrävning och torrsållning. Bland redskapen fanns bland annat två skivyxor, en borr och en stickel. I samband med insamling av en fyndkoncentration observerades en cirkel med lagda stenar, antagligen i avsikt att hålla uppe ett tält eller ett vindskydd (figur 2). Både innanför och utanför denna så kallade tältring tillvaratogs bearbetad flinta. Eftersom fyndens rumsliga fördelning till stor del sammanföll med tältringen borde de flesta lämningarna vara samtida. Fyndens variation kan dock betyda att man har återvänt till platsen vid flera tillfällen, något som också antyds av en omarbetad stickel på vilken flera stickelavslag har avlägsnat den ursprungliga patinan. Det utesluter förstås inte möjligheterna att fyndvariationen är ett resultat av flera personers verksamhet eller att olika aktiviteter speglar en enda lång vistelse. Insamlingen av fynden gör dem emellertid inte representativa för boplatsen. Tolkningar som baseras på fyndvariationen skulle ha kunnat kontrolleras mot antalet kärnor eller slagplatser, vilket hade krävt en mer intensiv insats innanför och utanför tältringen. Herrestad 371 var belägen på en flack avsats, cirka 65 meter över havet, och väl avgränsad av berg i söder och öster. Boplatsen var delvis skadad på grund av en bred stig som sträckte sig tvärsigenom boplatsens norra del. Direkt under torven hittades bearbetad flinta i anslutning till Figur 2. Lagda stenar i form av en tältring på Herrestad 370.

155 In Situ Hyddlämningar från äldre Hensbacka en fråga om förändrad metodik? 153 två låga valliknande förhöjningar. Grävning av så kallade kontrollrutor förtydligade boplatsens utbredning och att huvuddelen av fynden låg i det översta sticket, 0 10 centimeter under marknivån. Detta stick grävdes för hand i yttäckande kvartsmeterrutor (0,5 x 0,5 meter stora). Fyllningen vattensållades, vilket bidrog till en kvantitativt hållbar fyndspridning med hög upplösning. Efter att det första sticket hade avlägsnats upptäcktes anläggningar i form av härdar och gropar (figur 3). Fokuseringen på anläggningarna medförde dock att det andra sticket inte undersöktes i samma utsträckning som stick ett. I detta skede övergick den intensiva insatsen till att bli mer extensiv. Den åtföljande djupavbaningen ned till 0,5 meters djup resulterade i en stenlagd kant som var tydligast i boplatsens östra del. Stenarna sammanföll med en nedgrävning som förmodligen har ingått i en hyddliknande konstruktion. Utan närmare eftertanke kan man hävda att betydligt fler konstruktionsdetaljer hade upptäckts om hela anläggningen hade grävts för hand. Lämningarnas rumsliga fördelning, i kombination med en förhållandevis stabil konstruktion, vittnar om att man har vistats på denna plats under en längre tid. Av flintfynden på Herrestad 371 kan nämnas spånkärnor, kärn- och skivyxor, skrapor och lancettmikroliter. Fynden av ensidiga tvåpoliga kärnor förekommer ofta på Ahrensburg boplatser medan lancettmikroliterna är typis ka för tidig Maglemose (Andersson & Knarrström 1999:106). Vidare anger Hans Kindgren BP för boplatser som i Uddevallasundet är belägna 66 meter över havet (Kindgren 1996:197). Herrestad 371 kan därmed representera övergången mellan Ahrensburg och Maglemose omkring BP. Kommande 14 C-analyser Figur 3. Plan över Herrestad 371.

156 154 Hyddlämningar från äldre Hensbacka en fråga om förändrad metodik? In Situ av Sunningebergets boplatser kommer förmodligen att ge ytterligare klarhet i kronologiska förhållanden. Därtill förväntas fosfatkarteringar ge ytterligare information om boplatsernas funktion och hur omgivningarna har nyttjats. Längst ner i sluttningen, cirka 60 meter över havet, hittades en relativt stor andel spån inom fornlämningen Herrestad 391. Efter maskinavbaning visade det sig att spånen var rumsligt åtskilda från ännu en tältring. Tältringens stenar sammanföll väl med ett mörkare lager med en härd i vardera änden (figur 4). Trots rutgrävning var fyndmängden relativt begränsad, antagligen på grund av att fyllningen inte sållades. Det enhetliga fyndmaterialet talar för att vistelsen har varit relativt kortvarig, men det extensiva förfarandet innebär att varken kronologiska eller rumsliga samband kan belysas närmare. Resultatet av undersökningen på Sunningeberget visar på några väsentliga skillnader mellan de tre boplatserna. Olika slags hyddkonstruktioner och fyndsammansättning visar att grupper i varierande sociala konstellationer har nyttjat platserna på olika sätt, antagligen under skilda tidpunkter under året. Potentialen ligger inte så mycket i fyndmängd eller kvalitet utan har mer handlat om åtskilda eller sammanhängande händelseförlopp inom och mellan boplatser (Camilli and Ebert 1994:125). Om skillnader mellan tidigmesolitiska boplatser vittnar också andra undersökningar, bland annat i södra Norge (Bang Andersen 2003:194). Skillnaderna mellan Sunningebergets boplatser har också att göra med metodvalet. Att små och ibland komplexa skillnader mellan mesolitiska boplatser på Västkusten inte har poängterats tidigare kan i huvudsak förklaras med Figur 4. Plan över Herrestad 391.

157 In Situ Hyddlämningar från äldre Hensbacka en fråga om förändrad metodik? 155 att extensiva insatser bara speglar delar av händelseförlopp. Exempel härpå är boplatserna Herrestad 370 och 391 där tältringar och omkringliggande anläggningar förvisso kan anses vara mer uppseendeväckande än på ordinära mesolitiska boplatser. Men ovetande om detta bortprioriterades relativt svårrensade ytor med sten och stubbar till förmån för mer lättgrävda ytor. Rent formellt blev lämningarna undersökta och borttagna, men de extensiva insatserna begränsades endast till delar av rumsliga kontexter. Genom att dessutom inte sålla försummades eventuella mikrosticklar och andra jämförelsevis små fyndkategorier. Inte heller handplockning av fynd från utspridda rutor gav en rättvis rumslig fördelning av redskap, kärnor och avfall. Utifrån dokumenterade lämningar på de två boplatserna blev undersökningens målsättningar uppfyllda utifrån vad som hittades men inte utifrån förhållandet mellan undersökta ytor. Förekomst av tältringar var ett tämligen nytt inslag på denna del av Västkusten men knappast någon överraskning. Ledartefakterna bekräftar i stort sett vad vi redan visste. Frågan kvarstår om fynd och anläggningar är representativa för dessa boplatser. Det är de sannolikt inte. Förhoppningsvis kan fosfatkarteringen och fortsatta jämförelser av andra boplatslämningar ge ytterligare svar. Den intensiva insatsen på Herrestad 371 var däremot rimlig i förhållande till frågeställningarna, som i sin tur motiverades av resultat och grävningsmetodik på andra boplatsundersökningar. På denna boplats framkom fynd, vilket ska jämföras med Herrestad 370 och 391 där endast 144 respektive 101 fynd påträffades. Denna stora skillnad kan framför allt tillskrivas förhållandet mellan extensiva och intensiva insatser. Genom stickvis handgrävning av kvartsmeterrutor och vattensållning på Herrestad 371 påträffades inte bara flera fynd och anläggningar än väntat. Metoden förstärkte också behovet av mer systematiska undersökningar om utgrävningarna ska generera ny kunskap. Med andra ord borde fler sammanhängande rutor ha grävts i stick för att öka översiktligheten och förstå sambanden mellan fynd och anläggningar med tillhörande konstuktionsdetaljer. Utan denna ambition riskerar man bara att ackumulera gammal kunskap. Extensiva insatser skulle inte tillföra mycket ny information och då kan man fråga sig vad kostnadseffektivitet egentligen står för. Exempelvis skulle förhållandena mellan fynd och anläggningar på Herrestad 371 knappast ha kunnat påvisas med en mer traditionell västsvensk metodik, det vill säga extensiva insatser med utspridd rutgrävning och slutavbaning. Skillnader i flintmaterialet har möjligen att göra med ett varierat nyttjande av skärgårdsmiljöns biotoper (Kindgren 1996:200). I Uddevallasundet tycks många olika slags boplatser vara representerade: återkommande vistelser, tillfälliga lägerplatser, specialiserade jaktstationer och så vidare. Förhållandet mellan fyndkategorier visar med andra ord hur boplatserna har varit organiserade men fynden ingår också i ett större sammanhang. I takt med att vi kan urskilja fler skillnader mellan de tidigmesolitiska boplatserna på Västkusten kan vi också omvärdera synen på Hensbackakulturen som en regional företeelse. Det tycks bli alltmer motiverat att diskutera boplatserna utifrån ett större geografiskt perspektiv. Den bearbetade flintan på Hensbackaboplatserna skiljer sig inte nämnvärt från exempelvis de norska Fosnaboplatserna eller de nordtyska Ahrensburgboplatserna (Fuglestvedt 2005:82). De kronologiskt känsliga mikroliterna signalerar kontakter över stora områden under relativt kort tid. Hensbackakulturens ledartefakter må vara representativa för västkusten men flintmaterialets fördelning är knappast representativ i de fall boplatserna har undersökts med extensiva insatser. För att säga mer om skillnader mellan boplatserna behövs således fler intensiva insatser i form av mer systematiska och yttäckande undersökningar.

158 156 Hyddlämningar från äldre Hensbacka en fråga om förändrad metodik? In Situ Referenser Andersson, M. & Knarrström, B Senpaleolitikum i Skåne. En studie av materiell kultur och ekonomi hos Sveriges första fångstfolk. Riksantikvarieämbetet Skrifter No 26. Lund. Bang-Andersen, S Encircling the living space of Early Postglacial reindeer hunters in the interior of southern Norway. I: Larsson, L., Kindgren, H., Knutsson, K., Loeffler, D. & Åkerlund, A. (red.). Mesolithic on the move. Papers presented at the Sixth International Conference on the Mesolithic in Europe, Stockholm Oxbow Books, Oxford. S Camilli, E.L. & Ebert, J.I Artifact Reuse and Recycling in Continuous Surface Distributions and Implications for Interpreting Land Use Patterns. I: Rossignol, J. and Wandsnider, L. (eds.). Space, Time and Archaeological Landscapes. New York. S Hernek, R Sunningebergen och Sundskogen planerad bostadsbebyggelse på ömse sidor om Byfjorden. Bohusläns museum rapport 2006:16. Falkenström, P Strandhugg i Sunningebergen. Fångstboplatser i höjd med Uddevallabron. Arkeologisk förundersökning, Herrestad 370 och 371, Källdal 1:4 m.fl, Herrestad socken, Uddevalla kommun. Uddevalla Bohusläns museum rapport 2007:63. Fuglestvedt, I Contact and communication in Northern Europé /8000 BP a phenomenological approach to the connection between technology, skill and landscape. I: Knutsson, H. (red.). Pioneer settlements and colonization processes in the Barents region. Vuollerim papers on hunter-gatherer archaeology, volume 1. Uppsala. S Kindgren, H Reindeer or seals? Some late palaeolithic sites in central Bohuslän. I: Larsson, L. (red.). The earliest settlement of Scandinavia and its relationship with neighbouring areas. Acta archaeologica lundensia. Series in 80. No 12. Lund, S Petersson, H. & Ytterberg, N Vad får en arkeologisk undersökning kosta? Fornvännen 102. S Schmitt, L., Larsson, S., Schrum, C., Alekseeva, I., Tomczak, M. & Svedhage, K Why they came ; The old colonization of the coast of western Sweden and its environmental context at the end of the last glaciation. Oxford Journal of Archaeology 25(1). S.1 28.

159 Per Falkenström In memoriam * Det är med stor sorg och saknad jag skriver dessa rader. Arkeologen och kollegan Per Falkenström har avlidit. Per växte upp i det lilla samhället Harbo i norra Uppland. Under gymnasieåren bar det av till det närbelägna Uppsala som sedan var hemort under många år. Per hade tidigt ett brinnande intresse för friluftsliv och kulturhistoria, som vuxen var han fjällentusiast och släktforskare på fritiden. I början av 1990-talet inleddes den arkeologiska banan genom medverkan i Nordiskt Amatörarkeologiskt grävläger vid Hovgården på Adelsön i Mälaren. Samtidigt påbörjades högskolestudier. Per läste klassisk och nordisk arkeologi, medeltidsarkeologi och miljöarkeologi, samt bland annat nordiska språk, kulturantropologi och etnologi vid Uppsala, Lunds och Umeå universitet och Högskolan på Gotland. År 1997 kunde han titulera sig filosofie magister i arkeologi vid Uppsala universitet. Examensuppsatsen behandlade mesolitisk spåntillverkning i lokala råmaterial i centrala Skandinavien. Före satsen var att teknologiska och morfologiska skillnader speglade sociala territorier och dessas relation till kringliggande områden i Norrland, på Västkusten och i Norge. Detta ämnesval kom sedan i olika former att genomsyra hela hans gärning som arkeolog. Omgående efter utbildningen fick Per anställning vid Riksantikvarieämbetet UV Syd i Västkustbaneprojektet. Per fick ansvar för registrering av flintmaterialet vid den stora undersökningen av den mellan- till senmesolitiska boplatsen vid Tågerup i Landskrona Per arbetade därefter som projekt- och säsongsanställd 1999 till 2006 för Norrbottens museum, Riksantikvarieämbetet UV Bergslagen, Arkeologikonsult AB, Dalarnas museum och stiftelsen Societas Archaeologica Upsaliensis (SAU) i Uppsala. Per hade en gedigen erfarenhet av uppdragsarkeologin, men intresset för forskningsfrågor stod alltid i fokus och planer på att disputera inom ämnesområdet mesolitikum och litiska studier fanns hela tiden. Per blev med tiden en auktoritet på registrering och analyser av litiska material, inte minst av bergarter och mineral som kändes igen från hans ursprungliga studieområde i Centralskandinavien. Pers kontaktnät var stort efter deltagande i konferenser, seminarier och projekt i Sverige och utomlands. Per deltog aktivt i konferenser som MESO i Stockholm 2000 och Belfast 2005, UISPP i Lissabon 2006 och SAA i Vancouver Han publicerades i de efterföljande konferensvolymerna, varav några nu utkommer postumt. I mars 2006 kom Per till Bohusläns museum. Han gjorde sig snabbt känd som en positiv, glad och trygg medarbetare, med glimten i ögat. Han var alltid omtänksam och generös men samtidigt med stor personlig integritet. Den digra listan över publicerade skrifter vittnar om att många kollegor gärna samarbetade med Per, det var en förmån. Sommaren 2008 ledde Per den för västsvenska förhållanden storskaliga undersökningen av en boplats från sen Ahrensburgkultur/tidig Hensbackakultur vid Sunningebergen utanför Uddevalla. Det är en av de äldsta platser