Adoptioner Bistånd Fadderskap. Nr

Transkript

1 Adoptioner Bistånd Fadderskap Nr

2 Kontakter Eva har ordet Innehåll Kontoret Vårt kontor finns på Energigatan 11, Kungsbacka. Tel: Fax: Telefontid: mån, ons, fre: kl Tis, tor: kl Har du frågor om adoption? Ring, faxa eller skicka e-post till kontoret där Maria Berg, Helle Holst-Nielsen, Anna-Lena Rolof Rundberg, Berit Sandegren, Anna-Karin Stahre, Lena Sundvall, Ann-Charlotte Särnbratt, Christina Thierry- Carstensen, Lia Vinitskaia, Lina Vikterlöf och Katarina Nilsson arbetar. Har du frågor om uppföljningsrapportering? Ring, faxa eller skicka e-post till kontoret där Ulla Karnbrant Reis och Helena Lagerberg arbetar. E-post: Hemsida: Medlem i föreningen blir du genom att sätta in 425 kronor på pg: Styrelsen Eva Jonasson-Melin, ordförande, tel: Stefan Landelius, viceordförande, tel: Johan Persson kassör, tel: Erna Lagerfors sekreterare, tel: Margareta Wilholm, ledamot, tel: Nataliya Hulusjö, ledamot, tel: Francisca Herodes ledamot, tel: Anna Söderström ledamot, tel: Christina Norman suppleant, tel: Om du har frågor eller funderingar som du vill att styrelsen ska ta upp, kontakta någon av ledamöterna/suppleanterna eller skicka e-post till info@bfa.se Fadderbarnsverksamheten Föreningen har en omfattande fadderbarnsverksamhet i Bolivia, Burundi, Kongo Kinshasa, Kenya, Indien, Nepal, Polen, Sri Lanka, och Vietnam. Fadderbarnsverksamheten samordnas av Erna Lagerfors, tel: Bidrag till fadderarbetet kan sättas in på bg: Biståndsverksamheten Föreningen har biståndsprojekt i Bolivia, Indien, Kongo, Namibia och Sri Lanka. Biståndsverksamheten samordnas av Margareta Wilholm, tel: Bidrag till biståndsarbetet kan sättas in på pg: Redaktionen Ansvarig utgivare: Eva Jonasson-Melin Redaktör: Nataliya Hulusjö Redaktion: Ulla Karnbrant Reis, Sofia Norström, och Anna-Karin Stahre. Grafisk formgivning: Nataliya Hulusjö Tryckeri: Tabergs tryckeri AB Tidningen Barnen Framför Allt utkommer med fyra nummer per år. Vill du skriva en artikel i tidningen? Skicka e-post till redaktion@bfa.se Vill du/ni annonsera i tidningen? Skicka e-post till redaktion@bfa.se Omslagsfotot Timea, det första ungerska barnet som kom till Sverige via BFA-A. Fotograf: Caroline Ekeroth. Återresor för femtio år sedan När de första internationella adoptionerna genomfördes i Sverige var den allmänna uppfattningen hur adoptivföräldrarna skulle hantera barnets ursprung helt annan än i dag. När de första barnen från Korea kom, fick adoptivföräldrarna rådet att bryta med Korea och fokusera på att barnet skulle bli svenskt. Man talade inte om att behålla sitt koreanska namn eller att behålla anknytningen till landet eller att resa tillbaka. Utvecklingen Rätt snart ändrades perspektivet och det blev till exempel självklart att adoptivbarnet skulle behålla sitt ursprungliga namn i vart fall som andranamn. När min man och jag hade adopterat våra barn från Indien i slutet av 1980-talet funderade vi kring hur deras ursprung skulle kunna förbli en del av deras identitet. Man kan kanske säga att den återresa vi småningom gjorde blev den processens höjdpunkt. En höjdpunkt som våra barn aktivt fick delta i planeringen och genomförandet av. Det blev också en lyckad resa till Indien och hemkomst till Sverige. Trenden nu Det är ingen slump att detta nummer av tidningen handlar om återresor i olika former. Under de senaste tio åren har intresset för återresor ökat markant och det blir allt vanligare att åka tillbaka till sitt ursprungsland. En tendens är också, att barnen är yngre när de gör sin första återresa. Om man ser på utvecklingen blir jag personligen lite orolig för att pendeln svänger för kraftigt och att återresor blir ett krav för både adoptivbarn och adoptivföräldrar. Barnet måste bestämma Man kan inte nog poängtera att alla återresor måste ske från barnets utgångspunkt. Det är barnet som måste uttrycka en vilja att åka tillbaka till sitt land. En längtan efter sina rötter för att kunna rota sig i vårt land. Det är också viktigt att varken adoptivbarn eller adoptivföräldrar känner skuld om man inte åker på återresa. Andra sätt att lära känna sitt ursprungsland Om man inte vill eller kanske inte har ekonomiska möjligheter att göra en återresa finns det många andra vägar att lära känna sitt ursprung. Landets kultur kan man ta del av genom böcker, filmer, mat och på många andra sätt. Många adoptivföräldrar har bildat grupper där föräldrar och barn träffas regelbundet. Det kan vara de som rest och hämtat sina barn tillsammans, barn som kommer från samma land eller samma barnhem. Detta är ett fint sätt att tillsammans med andra adoptivbarn lära känna sina rötter. BFA:s sommarträff På sommarträffen kan man träffa andra adoptivbarn och föräldrar. Men dessutom kan man träffa kontaktpersoner och representanter från sitt ursprungsland, kanske t.o.m. någon man träffat i landet. Till årets sommarträff kommer gäster från Bolivia, Indien, Kenya, Slovakien och Taiwan. Eva Jonasson-Melin, ordförande AdoptionsNytt 4 Barn söker föräldrar 5 När det känns rätt med en gång 6 Den långa väntan på Samuel 8 Funderar ni på att besöka ert barns 10 barnhem? Åk och hälsa på! Den stora återresan: ett sökande efter 14 en viktig pusselbit till sin livshistoria och identitet? Jag hoppas att jag helhjärtat kan önska 16 min son lycka till! Ett hav av stöd till adoptivföräldrar 17 Brev från våra massajflickor 18 Stöd barnen i Burma! 20 Det börjar ofta i liten skala 22 Hur har det gått med Thoung? 26 Barnen Framför Allt, BFA, är en ideell organisation för adoption, fadderskap och bistånd. Adoptionsdelen (BFA-A) är auktoriserad att arbeta med adoptioner från Bolivia, Bulgarien, Kenya, Indien, Litauen, Polen, Ryssland, Slovakien, Sri Lanka, Thailand, Tjeckien, Taiwan och Ungern. Biståndsdelen arbetar för att hjälpa barn i de länder föreningen har kontakt med. Medel för biståndet kommer bland annat från medlemsavgifterna som oavkortat går till bistånd, men även donationer och hjälpinsamlingar ger intäkter till biståndsverksamheten. Adoptioner Bistånd Fadderskap 2 Barnen Framför Allt nr Barnen Framför Allt nr

3 AdoptionsNytt Barn söker föräldrar Här kan du läsa om våra adoptionsländer. För senaste nytt kontakta BFA:s kontor eller besök Bolivia Vi väntar på förnyat avtal i Bolivia, tills dess kan vi inte skicka nya handlingar till landet. För nya familjer avvaktar vi avtalet. Sex barn anlände Två barn anlände Två barn anlände Medgivandekrav: 0-3 år. Bulgarien Väntetid i landet: cirka månader. Kan bli kortare vid högre medgivande och om man är öppen för barn med särskilda behov. Väntetid i Sverige: ingen. Sex barn anlände under Två barn har anlänt under Fem familjer har barnbesked. Medgivandekrav: 0-36 månader (högre är önskvärt och möjlighet att ta emot barn med särskilda behov). Indien Den indiska centralmyndigheten CARA lanserade sommaren 2011 nya riktlinjer för nationell och internationell adoption. Sedan februari 2012 ska familjens ansökan registreras i CARA:s databas. Databasen har öppnat igen för registrering av ansökningar från familjer som är öppna för barn med särskilda behov. Intresserade familjer kan kontakta Katarina Nilsson via katarina.nilsson@bfa.se. Processen, där CARA bestämmer till vilket barnhem (var som helst i Indien) familjens ansökan ska skickas är relativt ny. Därför kan vi i dagsläget inte säga hur lång väntetiden blir. Generellt kan sägas att väntetiden kommer att bli kortare för de familjer som är öppna för äldre barn (fem år och uppåt), syskon och barn med särskilda behov; detta i jämförelse med de familjer som inte är öppna för särskilda behov, syskon och äldre. Enligt de nya riktlinjerna ska 80 % av barnen, som är legalt fria för adoption, adopteras till inhemska familjer. Barn med särskilda behov, äldre och syskon är inte inkluderade i denna kvot. NRI (Non Resident Indian), OCI (Overseas Citizen of India) och PIO (Person of Indian Origin) prioriteras före de så kallade helt utländska familjerna. Dock räknas de fortfarande som internationella adoptioner. Kravet på äktenskapets längd är två år. En familj som registrerats enligt de nya riktlinjerna har hittills fått barnbesked. Kenya Väntetid i landet på barnbesked: cirka 5-6 månader. Väntetid i Sverige: ingen. Vistelse tid i Kenya: cirka nio månader. Tio barn anlände Åtta barn har anlänt hittills i år. Tio familjer befinner sig i landet. Medgivandekrav: månader. Litauen Väntetiden i landet: cirka 12 månader. Väntetid i Sverige: cirka sex månader. Tolv barn anlände under Fem barn har hittills anlänt under Fem familjer har fått officiellt barnbesked. Medgivandekrav: lägst 0-36 månader. Polen Väntetiden i landet: 1-2 år. Varierar beroende på hur högt medgivande familjen har och vilka förutsättningar man har att passa in på flera adoptionsmyndigheter i Polen. Väntetid i Sverige: cirka sex månader. År 2012 anlände 14 barn, varav två syskonpar. Fyra barn har anlänt Fem familjer har barnbesked. Medgivandekrav: 0-24 månader. Ryssland Väntetid i landet: cirka 6-12 månader. Väntetid i Sverige: cirka fyra månader. Under 2012 anlände 14 barn till elva familjer. Under 2013 har elva barn kommit hem och sju familjer är matchade med barn. Vi samarbetar med fyra regioner i Ryssland. Slovakien Vi får ha tio ansökningar på gång samtidigt i landet. Slovakien vill ha familjer födda runt 1975 för de yngsta barnen. Lägsta medgivandeålder är 0-3 år. Väntetid i landet: 6-18 månader. Äldre sökande behöver högre medgivande eller vara öppna för barn med särskilda behov. Väntetid i Sverige: månader. Sju barn anlände Ett barn har kommit hem i år. En familj har barnbesked. Sri Lanka Väntetid i landet: cirka 30 månader. Väntetid i Sverige: cirka fyra år. Fyra barn har anlänt Fem familjer väntar på barnbesked. Medgivandekrav: 0-12 månader. För närvarande kan vi inte skicka nya familjers handlingar till Sri Lanka eftersom adoptionsmyndigheterna där inte tar emot nya handlingar på grund av den långa kön i landet. Vi avvaktar ny information. Taiwan Väntetiden i utlandet: cirka 1-1½ år. Vi startar upp enstaka familjer för åldersgruppen 0-5 år. Väntetid i Sverige: fortsatt lång. Ingen väntetid för familjer som kan tänka sig barn över fem år. Under 2012 anlände 20 barn till 17 familjer. Fem barn har kommit hem i år. För närvarande har vi 15 barn utsedda till 12 familjer. Thailand Thailand har kvoterat hur många ansökningar organisationerna får skicka årligen. Under 2010 och 2011 tog adoptionsmyndigheten inte emot några nya ansökningar på grund av de långa väntetiderna i landet. Myndigheten öppnade upp igen för nya ansökningar 2012 och vi fick skicka två ansökningar. Vi får även skicka två ansökningar under 2013 kvoten är fylld. Familjer som är öppna för barn med särskilda behov kan skicka sin ansökan utanför kvoten. Det gäller främst hiv-positiva barn, barn med hjärtproblem, Hepatit B, Talassemi, hörseloch synskador men även syskongrupper och barn över fyra år. Har ni frågor kring detta kontakta Anna-Karin via anna-karin@bfa.se. Väntetid i landet: cirka tre år. Medgivandekrav: 0-24 månader. Tre barn anlände Tjeckien Väntetid i Sverige: cirka 18 månader. Medgivandekrav: lägst 0-24 månader, men då barnen som kommer från Tjeckien är mellan två och fyra år, önskar man ansökningar med högre medgivande samt ansökningar från familjer som kan tänka sig barn med särskilda behov. Väntetid i utlandet just nu: cirka 15 månader på grund av nya rutiner i landet. Längre väntetid för låga medgivanden. Tolv barn till nio familjer anlände under Sju barn har anlänt 2013 och tre familjer har barnbesked. Ungern Lägsta medgivandeålder: tre år, ett barn eller syskonpar. Fyra familjer har anlänt med sina barn Barnen har varit 3-7 år. Fyra barn till tre familjer har anlänt I dagsläget finns ingen väntetid för att starta upp nya familjer. Vi söker framförallt familjer som kan tänka sig barn i åldern 5-7 år. För syskonpar behövs högre medgivandeålder. Text: kontoret Våra utlandskontakter ber oss ibland att söka efter familjer till barn som är i extra stort behov av en familj. Här berättar vi kortfattat om vilka barn det är som vi för närvarande söker familjer till. Denna information är även för er som vill adoptera men inte är medlemmar hos BFA. Ni kan anmäla intresse för äldre barn och/eller barn med särskilda behov. Mer information om detta finns på Bulgarien Pojke nr 337, född oktober Moderate mental delay; delayed speech development. According to the pediatric psychologist who works with the child on daily basis the boy has potential for future development and can compensate his delay to a mild degree of mental delay and start talking. What this child needs the most is a lot of attention, care and stimulation so that he is given the opportunity to progress and compensate the delay in his development. Flicka nr 346, född oktober In a satisfactory general condition; delayed neuropsychological development; infantile cerebral palsy, quadriparetic syndrome, with more severe hemiparesis in the right; makes steps in her crib and moves around in space by crawling; plays differently with different toys; rejoices when meeting familiar adults; pronounces random sound combinations. Pojke nr 373, född Several congenital bone abnormalities; effectively uses his limbs; he is friendly, very active and independent in his everyday activities. Pojke nr 17, född Delay in the physical, psychomotor and neuro-psychological development; central coordination disturbance; no mental diseases or irregularities; walks by himself; says continuous combinations of sounds; enjoys interacting with adults. Experts say that this boy needs more individual care and attention in order to master his skills and overcome the delay in his neuro-psychological development. Pojke nr 383, född Has been diagnosed with hypotonic infantile cerebral palsy and mild mental delay. Despite the diagnosis of infantile CP, the boy can freely walk and run; he does sit ups by himself, climbs stairs and builds cube towers. Flicka nr 392, about 6 years of age. Moderate mental delay; satisfactory general condition, with normal physical development and delayed neuropsychological development; a disturbance in behavior; seeks contact with adults all the time; follows simple instructions; quickly memorizes the melodies of songs; imitates sounds; asks Who is it? spontaneously; scribbles on a sheet of paper diligently; loves to ride a bike; eats properly and very clean. Ryssland Pojke född Medfödda njur- och urinvägsproblem med risk att njurfunktionen kan försämras ytterligare med tiden och ett framtida behov av dialys eller njurtransplantation kan inte uteslutas. Flicka född Misstanke om FAS (fetalt alkoholsyndrom), missbildning i ytteröronen med hörselnedsättning som följd, dock verkar det vara kompenserad med hörapparat. Slovakien Nioårig flicka. God hälsa, något efter i sin utveckling. Flicka född oktober Kortvuxen och behandlas med tillväxthormon, misstanke om FAS-skada. Flicka född Efter i sin utveckling, allergier. Pojke född Understimulerad och med uppmärksamhetsstörningar. Två bröder, födda 2003 och Den äldre pojken är opererad för skelning. Utvecklingen för övrigt är god för båda bröderna. Slovakien godkänner även ensamstående sökande till ett flertal av dessa barn. Taiwan Syskontrio: flicka född 2005, flicka född 2006, pojke född God hälsostatus och utveckling på alla tre barnen. Pojke född God fysisk hälsa, diagnostiserad med mild utvecklingsstörning och ADHD. Pojke född augusti Inga kända hälsoproblem. Pojke född augusti Mild utvecklingsstörning, epilepsi. Flicka född december God hälsostatus. Pojke född Diagnostiserad med ADHD, liten till växten. I övrigt inga kända hälsoproblem. Flicka född Prematur, ögonprotes ena ögat, utvecklingsförsening. I övrigt inga kända hälsoproblem. Pojke född Inga kända hälsoproblem, uppväxt i fosterfamilj. Pojke född Inga kända hälsoproblem, med god utveckling. Pojke född december Med utvecklings - försening samt hörselnedsättning. Tuff social bakgrund. God utveckling sedan dess han placerades i fosterfamilj. Syskonpar: flickor födda 2003 och Flicka född augusti 2003 diagnostiserad med amblyopi (en sort synnedsättning) som behandlas, och viss födoämnesallergi; i övrigt god hälsa. Flicka född januari 2005, god hälsa och utveckling. Pojke född Inga kända hälsoproblem. Kontakta Lina eller Katarina för mer information. Tjeckien Pojke, född i april Har en analatresi. För övrigt en bra utveckling. Pojke, född i juni Han har diagnosen lamellär iktyos. Ungern Pojke, född i juli Har fetalt alkoholsyndrom (FAS). Pojke, född i november Frisk, för tidigt född. Text: kontoret 4 Barnen Framför Allt nr Barnen Framför Allt nr

4 Adoptioner Adoptioner När det känns rätt med en gång Patrik och Caroline Ekeroth var den första familjen som kom hem med ett barn från Ungern. De har nu varit hemma drygt ett år med sin flicka och mycket har hänt sedan dess. Jag får möjlighet att träffa dem på vårt kontor i Kungsbacka för att prata om deras erfarenheter från landet där BFA arbetar sedan Text: Anna-Karin Stahre En lycklig familj. Foto: Caroline Anternäs. Det var i november 2011 som Patrik och Caroline fick den första informationen om Timea som då var 4 år och 10 månader. De hade haft sina handlingar i Ungern sedan augusti. Familjen berättar att det kändes rätt med en gång och efter några samtal med BFA:s förtroendeläkare bestämde de sig för att ansöka om att adoptera henne. I december månad fick de det officiella barn beskedet från Ungern. De var nu matchade med flickan och detta blev den finaste julklappen de kunde få, säger paret och ler mot varandra. En sträng vinter som besegrades med familjekärlek Patrik och Caroline bilade ned till Ungern den 1 februari De skulle bo i en lägenhet i Miskolctapolca som ligger 18 mil nordost om Budapest. Det var en sträng vinter i Östeuropa och familjen råkade i samma veva ut för influensan. De lyckades ändå genomföra resan och den 6 februari åkte de till Girincs by för ett första möte med Timea. Deras flicka bodde i en fosterfamilj som bestod av fem foster barn och fyra biologiska barn. Första veckan besökte paret Timea över dagen och på fredagen fick de ta henne med på heltid till lägenheten i Miskolctapolca. De tillbringade därefter 30 dagar på plats i Ungern. De minns att det var kallt och mycket snö. De trotsade vädret och gick ut varje dag och lekte med Timea på en lekplats utanför lägenheten. En gång i veckan fick de besök av BFA:s kontakt person i Ungern Andrea samt de lokala sociala myndigheterna. Andrea var en pärla, berättar de. De kunde alltid ringa henne ifall det var något de behövde hjälp med, till exempel översättning. Timea hade redan ett utvecklat språk och ibland kunde det vara svårt för både Timea, Patrik och Caroline att göra sig förstådda; då var det skönt att kunna ringa Andrea. Vistelsen i Miskolctapolca avslutades med ett möte på det lokala ministeriet för att fylla i alla adoptionshandlingar och därefter fick alla resa till Budapest för att få ut passet till Timea. Att spendera en hel månad i Ungern var bra men också tuff på många sätt. Så här efteråt kan de ändå se hur viktiga dessa dagar i landet var: Timea fick vara på sin hemmaplan medan Patrik och Caroline fick lära känna Ungern. Trygghet i Sverige via foton sedda i Ungern Det var dock underbart att komma hem till Sverige igen och Timea kände genast igen sig. De blivande föräldrarna hade skickat ett fotoalbum till flickan och hon hade tillsammans med fosterfamiljen bläddrat i det och pratat om det varje dag. Timea tittade även på fotona tillsammans med Patrik och Caroline under vistelsen i Ungern. Väl i Sverige kände hon igen allt, hon sprang runt, pratade och pekade på saker i de olika rummen. Ett år fyllt med underbara framsteg Det var givetvis en stor omställning för Timea att komma till dem, berättar paret. Hon var van vid att ha mycket barn runt omkring sig och nu skulle hon bara vara med dem och deras två katter. Under det här året har Timea gjort stora framsteg. Hon har växt från 93 till 111 cm och väger numera 21 kg; när de hämtade henne vägde hon endast 13 kg. Hennes språk har också utvecklats. Timea är pratsam, energisk, charmar alla men testar förstås också gränser. Det första året med henne har varit fantastiskt, berättar Caroline, men det har också funnits tuffa stunder. Familjen har inte varit rädd för att söka hjälp och de har fått mycket stöd från släkt och vänner. De har också fått väldigt bra hjälp från familjehuset i deras kommun som erbjuder alla nya adoptivfamiljer råd och stöd. Det har inte varit många lugna stunder sedan Timea kom till dem men nu händer det mera och mera att hon Adoption från Ungern Väntetid i Sverige: ingen Väntetid på barnbesked: 6 månader Barn tillgängliga för adoption: i åldrarna 3-8 år Anlända barn 2012: fyra Anlända barn 2013 maj: fyra sitter stilla och leker för sig själv. Sedan en tid tillbaka går hon 20 timmar i veckan i förskolan för att träffa andra barn och förberedas inför skolan. Men Patrik och Caroline kommer ändå att vänta ett år med förskoleklass så att Timea hinner komma i kapp. Att förbereda sig själv och barnet Har de då några tips att dela med sig av till andra adoptiv föräldrar? Ja, lägg ned mycket tid på fotoalbumet, säger Patrik. Särskilt om man vet att barnet/barnen kan vara något större! Det är en jättebra förberedelse för barnet att se sitt nya boende och sin kommande familj. Det är också utmärkt att köpa med sig någonting innan man reser hem, inflikar Caroline. Om barnet är tillräckligt stort kan man tillsammans med det inhandla några saker från ursprungslandet. Hon tycker också det är viktigt att föräldrarna inför resan förbereder frågor om till exempel barnets uppväxt. I Ungern får man chansen att ställa frågor och det är viktigt att man också lyssnar in svaren. Det är så mycket känslor i omlopp; själv blev hon så upptagen av den lilla vackra dockan som sprang omkring att hon emellanåt glömde bort att lyssna. Ta också mycket kort från första tiden tillsammans i ursprungslandet, avslutar Patrik och Caroline. Det är jättevärdefullt! Timea med BFA:s kontaktperson i Ungern Andrea. Foto: Caroline Ekeroth. 6 Barnen Framför Allt nr Barnen Framför Allt nr

5 Adoptioner Adoptioner I sju år fick vi vänta på ett barnbesked och vi höll på att falla på målsnöret. Till slut blev det en solskenshistoria och vi fick vår efter längtade Samuel från Tjeckien. Den långa väntan på Samuel Text: Ninni och Marcus Fryksell Jag och min man Marcus hade försökt få barn på biologiskt vis under många år men inte lyckats. För oss blev valet rätt självklart: vi adopterar. Vi hoppade över provrörsbefruktningen då det kändes lika naturligt att adoptera ett barn som att kämpa vidare för ett biologiskt. Känslan att hela tiden hamna i kölvatten År 2004 anmälde vi oss som sökande för adoption i vår kommun. Vi hittade information på nätet om att hela processen från ansökan till barnbesked skulle ta runt två år, men två år blev sju och under denna tid blev det många tårar, oro och en evigt lång väntan. Vi var naiva och tänkte att det här skulle gå fort; vi kunde aldrig drömma om att det skulle ta så många år. För att beskriva det enkelt så hamnade vi som vi själva tycker i kölvattnet hela tiden. Från att vi anmält vårt intresse till kommunen fick vi vänta i drygt ett år bara på att få gå den obligatoriska föräldrautbildningen. Familjen Fryksell leker på Samuels rum. Foto: Kristoffer Hellman, Sundsvalls Tidning. Att byta land efter land efter land Under våren 2006 blev vi godkända att få gå vidare med adoption. Vi ställde oss i kö till ett land hos en av de svenska adoptionsorganisationerna men tiden gick och vi hamnade längre och längre bak i kön. År 2007 fick vi erbjudande om att bli pilotfamilj för ett annat land och vi var snabba på att tacka ja. Totalt tre familjer fick skicka sina handlingar och vi var nummer två. När den första familjen sex månader senare fick barnbesked tänkte vi: nu är det nära, snart kommer också vårt efterlängtade barnbesked. Det väntade till och med en barnvagn på oss i landet som den första familjen hade lämnat kvar. Men tiden gick och inget barnbesked kom. Vi hade så klart kontinuerligt kontakt med adoptionsorganisationen. Ringde och mejlade med jämna mellanrum. Ställde frågan: har ni hört något, och fick svaret att det inte handlade om att få ett barn utan om när. Hösten 2009 reste organisationens landskontakt ner till landet och kom hem med det för oss fruktansvärda beskedet om att samarbetet var avslutat. Så här i efterhand förstår vi att beslutet var klokt men just då kunde vi inte ta det till oss. Vi hade ju byggt upp en slags kärlek till landet och att vi inte skulle få vårt barn därifrån kändes så sorgligt. Nåväl, snabbt kuggade vi om och gjorde klara våra papper till ett tredje land. Det var 2009 och vi var pilotfamilj igen. Men våren 2010 meddelandes vi att även detta samarbete skulle avbrytas då det framkommit att barnen kunde ha förfalskade dokument. Samtidigt fick vi veta genom kontakter i landet att alla skandinaviska familjer hade blivit matchade med barn i landet men eftersom vi inte hade hunnit få handlingar på vårt barn blev det inget barnbesked. En fullständig chock! Hur var det möjligt? Sorgen var total. Kampen mot åldern Vi visste att vi hade åldern mot oss för att hinna få fler medgivanden och vi hade inte heller långt kvar på vårt då medgivande nummer två. Då kom vändningen via BFA-A. När vi kontaktade dem sade de att vi kunde få skicka in våra papper till Tjeckien. Tack vare vårt fortsatta medlemskap hos BFA- A kunde vi göra det direkt. Vi chansade och ansökte om ett nytt medgivande, ett så kallat generellt medgivande som är ålderslöst. Vi vågade inte hoppas då jag var 44 år men eftersom Marcus är fyra år yngre gav oss kommunen ett nytt medgivande. Snabbt fixade vi i ordning alla papper som krävdes och innan sommaren 2010 påbörjade vi adoptionsprocessen till Tjeckien. Äntligen hände det I februari 2011 ringde BFA-A och frågade om vi var intresserade av en liten pojke som var 1 år och 11 månader. Vi fick inte det där klassiska telefonsamtalet om barnbesked eftersom Samuel, som den lille pojken hette, behövde genomgå en operation. Vi tackade självklart ja efter att vi fått veta mer om hans fysiska tillstånd och vad operationen skulle innebära. BFA-A meddelade Tjeckien om detta och en vecka senare gratulerades vi med: Ni är utvalda till Samuel!. Direkt efteråt ringde jag Marcus och sade: grattis pappa ; och det enda jag hörde var hur han började gråta i andra ändan. Första dagarna hade vi svårt att förstå att det var sant. Samuel var så fin! I april 2011 åkte vi ner till Kladno i Tjeckien där Samuel bodde på ett barnhem. Vi fick också bo där. Barnhemmet var rent och fint och det var verkligen skönt att faktiskt Adoption från Tjeckien Väntetid i Sverige: cirka 18 månader Väntetid på barnbesked: cirka 15 månader Barn tillgängliga för adoption: i åldrarna 2-4 år Anlända barn 2012: tolv Anlända barn 2013 maj: sju bo där. Samuel hade kvar sin trygghet i miljön och vi fick lära känna varandra och ta del av de rutiner som han var van vid. Anknytningen gick över förväntan bra; vi brukar säga att det blev som kärlek vid första ögonkastet för oss tre. Redan dag två kunde Samuel flytta in till vår lägenhet och tio dagar senare fick vi åka hem. I dag är Samuel, som fyllt fyra år, en riktigt glad och nyfiken kille som älskar musik och dans. Med facit i hand kan vi säga att det var precis han som var menat att bli vårt barn. Samuel, en glad och lekfull liten kille. Foto: Kristoffer Hellman, Sundsvalls Tidning. 8 Barnen Framför Allt nr Barnen Framför Allt nr

6 Adoptioner Adoptioner Funderar ni på att besöka ert barns barnhem? Åk och hälsa på! Text: Malin och Robin Vinblad Pirriga magar och funderingar över hur reaktionen skulle bli. Dagen hade äntligen kommit! Vi skulle återvända till Robins barnhem, därifrån vi 2007 hämtade en liten krabat på 11 månader. Vi hade länge tänkt på när det skulle vara dags. Funderingarna varierade hela tiden, men vi var ändå övertygade att vi skulle göra den här resan. Nu fanns möjligheten och vi bestämde att åka i mars i samband med semester, strax innan Robin skulle fylla sex år. Vi pratade mycket om resan, men allvaret blev påtagligt när frågan med stort F kom upp. Mamma, ni tänker väl inte lämna mig där? undrade Robin. Vi flög till Krabi, hyrde en bil och körde tvärs över landet till ostkusten. Bara det var en resa att minnas. Vi kom fram på eftermiddagen till Nakhon Si Thammarat, checkade in på Twin Lotus hotell och gick sedan in på Lotus Tesco, ett stort varuhus som har precis allt. Robin ville ha med sig fotbollar till barnhemmet. Vi hade tagit med en stor resväska med leksaker hemifrån, inköpta eller insamlade av nära och kära, men också av Robin. På kvällen pratade vi igen om hur det kändes. Både jag och min man var nervösa inför besöket. Vi visste ju inte hur Robin skulle reagera! Självklart var vi även fundersamma om det vi gjorde var rätt. Magkänslan har styrt vårt liv så här långt, så det fick bära eller brista, tänkte vi. Morgonen kom och frukosten var uppäten. Klockan tio skulle vi vara på plats i barnhemmet. Vi frågade Robin om han var nervös. Nej, varför ska jag vara det? Jag har ju varit där förut, förklarade han så självklart. Vi rullade in på barnhemmet Bansirat Home for Boys och då kom bekännelsen. Jag är lite pirrig, sade Robin och fortsatte berätta, jag är nervös att jag inte ska känna igen någon. Vi klev ur bilen och välkomnades av föreståndarinnan. Ett otroligt hjärtligt bemötande där vi snart begrep att vårt besök var ganska unikt! Hon förklarade att det inte hände så ofta att man kom tillbaks innan barnen nästan var vuxna. Det är ett stort barnhem med minst sex spatiösa byggnader och omfattande ytor med både lekplatser, gräsmattor och basketplan. Totalt bor här 250 barn från noll till arton år. Vila bland barnen i tre-fyra års åldern. Foto: Malin och Tommy Vinblad. 10 Barnen Framför Allt nr Barnen Framför Allt nr

7 Adoptioner Adoptioner Vi gick mot den avdelning där Robin bodde när vi i december 2007 hämtade honom. Nu var det inga småbarn här; istället renoverades lokalen till ett aktivitetsrum för de barn som är fem-sex år. Plötsligt hörde vi en bekant röst ropa: Rakdiao! Ett välkänt ansikte kom farande och kroppen kastade sig mot Robin. Det var en av skötarna som ännu arbetade kvar och mindes sonens thailändska namn, ett namn som han ännu har kvar. Kramarna tog aldrig slut! Visst hade vi förberett oss inför liknande händelser då vi förstod att de kunde uppstå. Trots allt såg Robin en aning besvärad ut. Det var lite jobbigt, men ändå lite roligt att hon kom ihåg mig, utbrast sonen. Ett av många kramkalas, här med en barnskötare som tagit hand om Robin som bebis. Foto: Malin och Tommy Vinblad. Det nybyggda huset, som nu är småbarnsavdelningen. Foto: Malin och Tommy Vinblad. Ryktet om att Robin Rakdiao hade kommit tillbaka spred sig fort. Inom kort hade fyra väldigt hjärtliga återseenden hunnit hända. Jag känner inte igen så många, säger Robin, men jag kommer ihåg en hel del. Han hade ju mängder av bilder och filmer från barnhemmet samt egna minnen. Men en sexårings upplevelser skiljer sig en del från en vuxens. Och tur är väl det! Robin fortsatte berätta att han blev glad när han såg sitt barnhem. Det är mycket finare än jag kommer ihåg! Det luktar jättegott! En blandning av blomsteraffär och luft! Vi besökte den nya byggnaden där de allra minsta fått flytta in. Robin visade och gav leksakerna som han hade valt för dem. Vidare gick vi till avdelningen med tvåoch treåringarna som vid tillfället låg och sov. Trots att det fanns en säng vardera, hade de valt att dela. Robin började dela ut bollar och vi fick inbjudan att komma tillbaka efter lunch. Då skulle pojkarna som var i samma ålder som Robin ha kommit från förskolan. Det ville vi så klart! Klockan tre på eftermiddagen var vi på plats igen och då gick vi direkt till avdelningen med fem- och sexåringarna. Robin delade ut massor med små metall bilar som blev otroligt populära. Barnen satte igång att leka direkt. Plötsligt kände jag igen några av barnen som fanns här när vi hämtade vår son. Det kändes direkt väldigt jobbigt och tårarna började rinna. Det går aldrig att förbereda sig på hur man kommer att reagera när man besöker ett barnhem, oavsett anledning. Sist var det påfrestande att lämna de barn som stannade kvar. Nu tog det mig så hårt att de fortfarande fanns här. Föreståndarinnan kramades och förstod varför jag var ledsen. Hon uttryckte själv förtvivlan om att det behövde ta så lång tid för en del barn. Det dröjde inte så länge innan Robins pappa Tommy satte igång att spela fotboll, vilket gjorde alla på gott humör. Att sparka boll med mina kompisar var kul. Vi behövde ju inte ens prata med varandra. Fotboll kan man ju spela ändå, menade Robin. Några timmar senare bjöds det på glass. En familj från staden kom med en moppe och glassmaskin och gav alla barn glass. Det hände ofta här fick vi höra. Barnhemmet var stadens stolthet och många hjälpte till och skänkte även kläder och leksaker. Strax efteråt var det dags att säga hej då. Vi skulle vidare till Koh Lanta och fortsätta vår semester där. Alla barn var så snälla och jag kände mig ledsen att åka därifrån, berättar Robin i dag. Mina föräldrar fick lova mig att vi någon gång åker tillbaks och hälsar på igen! Som mamma och pappa till denna glada pojke kan vi bara säga en sak: Gå på magkänslan! För oss är den här resan det bästa vi gjort tillsammans! Är det något mer som du vill berätta, Robin? frågar jag medan jag skriver. Ja! Om ni sitter och funderar på att besöka ert barns barnhem, åk och hälsa på! Det kan vara spännande. Jag fick ju se var jag bodde när jag var liten, förklarar han med ett leende. Ännu en i personalen som fanns kvar. Här med hela familjen. Foto: Malin och Tommy Vinblad. Filma ville Robin göra själv. En bra uppgift att ha när det stundtals var lite jobbigt. Foto: Malin och Tommy Vinblad. 12 Barnen Framför Allt nr Barnen Framför Allt nr

8 Adoptioner Adoptioner Den stora återresan ett sökande efter en viktig pusselbit till sin livshistoria och identitet? Varför vill adoptivbarn åka tillbaka? Vad tror de att resan bidrar till? Vad vill de finna? För vem åker de? Var söker adoptivföräldrarna styrka och mod när deras barn vill leta efter biologiska föräldrar och ursprung? När de är rädda för att barnen kanske kommer att tycka om biologin mer än det man har tillsammans? När de är rädda att hamna på andra plats? Vad rör sig i allas hjärta och själ då? Text: Amanda Boman Mary Juusela befinner sig mitt i planeringen utav den stundande Kinaresan som sker tillsammans med familjen Sjögren från Köping, en av fyra adoptivfamiljer som hon följer i sin nya bok Adoption: Den stora återresan (utkommer våren 2014). Mary är glad och förväntansfull. Med ett genuint intresse för adoption, människor och hur individens identitet formas angriper hon denna, på många vis, svåra och komplexa resa med största passion. - Hur man än vrider och vänder på adoptionen så dyker alltid frågor om återresan upp. Ska vi åka? För vem ska vi åka? Måste vi besöka barnhem? Hur gamla ska barnet/barnen vara när vi åker? Det finns miljoner frågor och nu ska jag med hjälp av dessa fyra fantastiska familjer, som öppnar dörrarna till deras liv och privata känslor, försöka se vilka svar vi kommer fram till. I sin första bok Adoption: Banden som gör oss till familj utgiven av Norstedts förlag 2010 med Barnen Framför Allt som samarbetspartner intervjuade Mary över 110 individer från 30 adoptivfamiljer från orter runt om i Sverige för att belysa familjebanden inom adoption. Adoption: Den stora återresan är däremot ett neddyk i ett av de viktigaste områdena inom adoption, nämligen återresor. För att ge ett så brett perspektiv som möjligt har Mary, efter många möten och samtal, valt ut fyra helt olika familjer. - Och de har valt ut mig likväl, säger hon. I ett så nära arbete och samarbete mellan människor är det viktigt att man blir goda vänner. Och det har jag blivit med alla familjerna. Fredrik valde att resa tillbaka när han fick veta att hans äldsta barn frågades om hennes ursprung och utseende. Foto: Fredrik Egelstedt privat. Att inte veta något om sin bakgrund är att inte känna sig själv fullt ut. Att åka på en återresa är en del av att finna sig själv som adopterad. En viktig bit i livets pussel. Tomas Palmlöf, 44 år, adopterad från Grekland. Det är med stolthet som jag lyfter fram deras individuella berättelser och återresor i boken. Även om den nya boken kommer att ge många svar på omfattande och komplexa frågor i relation till återresor understryker Mary att syftet är att öppna upp tanken och ge perspektiv. - Men boken är absolut inte tänkt som något facit eftersom sådant inte existerar. Den är istället ett ödmjukt sätt att via dessa fyra familjer närma sig de svåra frågorna vad gäller återresor och adoption, säger hon. Varje återresa är resultatet av en lång process Att åka tillbaka till sitt födelseland är en process som startar långt innan man kliver på flygplanet och inte slutar när man återvänder till Sverige. Genom att åka med tre av familjerna under deras återresor får Mary möjligheten att skildra förloppet. - Arbetet kan liknas vid ett avsnitt av programmet Spårlöst men här stängs aldrig kameran av och ingenting klipps bort. På ett uppriktigt och intimt vis skildras från alla familjemedlemmars perspektiv mamma, pappa och syskon vad det innebär att göra en återresa. Journalistiskt såväl som medmänskligt är detta en stor utmaning, säger Mary. Och vilka är då familjerna? Jo, Kinafamiljen består av mamma, pappa och de fyra barnen Sjögren. De två minsta döttrarna är adopterade från Kina och de två äldsta är biologiska med föräldrarna. Alla fyra barnen är minderåriga. Chilefamiljen består av en 38-årig pappa, adopterad från Chile, hans fru och deras fyra barn. Mary Juusella. Foto: Peter Knutsson. - Här är det så spännande för det är adoptivbarnets barn och fru som aktualiserat en återresa. Barnen har fått frågor om deras ursprung i skolan. När de sagt att de är svenska har de andra barnen undrat varför de har så mörka drag och de har berättat att deras pappa är adopterad från Chile. Och på den vägen är det, säger Mary. Indienfamiljen består av mamma och pappa Gustafsson samt de adopterade barnen Petra (28 år) och Andreas (26 år ). Återresan till Ahmedabad och Chennai i Indien skedde i februari 2013 och blev ett minne för livet. - Det var en fantastisk resa på många sätt. Många glädje skratt, vissa tårar och miljoner tankar och funderingar från alla och envar. Med på resan var även Andreas fästmö, vilket visar på ytterligare en dimension: när adoptivbarnen blir äldre berör återresan fler, säger Mary. Sydafrikafamiljen består av mamma, pappa och tre barn. De två yngsta är adopterade från Sydafrika och den äldsta är biologisk. Alla barnen är minderåriga. - Här kommer initiativet till återresan från föräldrarna. Eftersom barnen är under 15 år blir det en mycket mer komplex och Systrarna Olivia och Emilia förbereder sig inför resan till Kina. Foto: Mary Juusela. Petra och hennes gamla barnskötare i indiska Ahmedabad. Foto: Mary Juusela. svårdefinierad återresa än för exempelvis Indienfamiljen där alla som reste var vuxna, påpekar Mary. Inspirerad till en egen återresa Mary är själv adopterad från Bangalore i Indien och kom till Sverige 1983 till sin nya familj, det finska paret Juusela som bodde i Bålsta utanför Uppsala. Uppväxten anser Mary var mycket speciell. - På den tiden fanns det bara Emil-i-Lönneberga-svenskar i Bålsta och så vi tre som såg lite annorlunda ut. Det innebar att hela Bålsta kände till mig. Jag hade alltid ögonen på mig och folk kunde komma och stoppa mig för att få fråga hur detta med adoption verkligen fungerade. Redan som liten insåg jag att min lilla familj ansågs vara exotisk, vilket fick mig att undra var jag hörde hemma samt fundera på Indien och livet där borta, säger hon. Trots detta hade Mary inte gjort någon egen återresa och hade alltså inte egna upplevelser att förhålla sig till när hon åkte med familjerna hon skriver om i sin nya bok. - Nej, det har inte varit aktuellt eftersom jag alltid känt att jag tog mina rötter med mig. Jag älskar min mamma och pappa över allt annat och att vi, två bleka finnar och en mörk indier, är familj är för mig självklart. Under resan till Indien i februari tillsammans med Indienfamiljen förändrades dock något. - Jag såg hur stort det var för Petra och Andreas att besöka sina barnhem. Det blev så vackra och lyckade möten och när jag sedan gjorde intervjuer med dem om deras upplevelser var det vissa saker de sade som fastnade. Någonstans kände jag: OK, nu är det dags!. I december åker Mary tillsammans med sin man tillbaka till Indien och besöker Bangalore för första gången sedan hon adopterades bort. - Det blir en spännande resa som faktiskt också kommer att vara med i boken, säger hon och blinkar med ögat. Under tiden fram till att boken ges ut är vem som helst välkommen att följa arbetet samt tankarna om adoption från flera olika perspektiv på Facebookgruppen AdoptionDenStoraAterresan. 14 Barnen Framför Allt nr Barnen Framför Allt nr

9 Adoptioner Hur känns det när ens barn berättar att han eller hon vill hitta sina biologiska föräldrar? Jag har tänkt mycket på det! I tv-programmet Spårlöst är föräldrarna alltid så förstående och verkar så lugna och trygga. Har de alltid varit så eller är det något som vuxit fram hos dem? Håller de ihop alla känslor bakom ett förstående leende medan de inombords skriker: JAG är din riktiga mamma!, Det är JAG som är din riktiga pappa!? Jag vet inte! Antagligen har tanken funnits länge hos barnet och beslutet är ingen överraskning för föräldrarna, men ändå Adoptioner Ett hav av stöd till adoptivföräldrar Telefonintervju med förskolläraren och Marte meo-terapeuten Ingela Asp. Förutom att ansvara för en öppen förskola i Helsingborg utbildar Ingela blivande adoptivföräldrar. Text: Eleonore Nilsson Odén Jag hoppas att jag helhjärtat kan önska min son lycka till! Text: Sofia Norström Jag sitter på en flygplats någonstans i Europa och längtar efter min son. Jag är på väg till ett bröllop som ska firas i dagarna tre. Två människor, som jag tycker mycket om, ska gifta sig, omgivna av turkost vatten och snötäckta alptoppar. Det är första gången jag lämnar min son över en hel helg. Det är en lång väntan mellan två flyg och tiden går långsamt. Jag försöker att njuta av detta tillfälle till egen tid. Jag får dricka mitt kaffe i min egen takt och jag får ha min kaka ifred. Väskan över axeln är lätt utan extra vantar, kottar och juicepaket Och det är tyst! Jo, jag njuter men inte lika mycket som jag borde. Jag har satt mig så jag kan se flygplanen lyfta mot alla världens hörn. Medan kaffet kallnar flyger också tankarna iväg. Minnen av andra resor fladdrar förbi, resor med S. Den bästa resan och också den första vi gjorde tillsammans! Då vi äntligen flög hem. Stunden då landningshjulen slog i backen och jag kunde viska: Välkommen hem! i hans mjuka, lilla öra. *** Jag tillåter mig att fantisera lite, fantisera och fundera kring en annan resa. Kommer S att vilja besöka landet han föddes i? Kommer han att vilja söka sina rötter? Det är spännande att fantisera om framtiden. Självklart ser jag mig själv som den goda förstående modern som bejakar min sons längtan efter att ta reda på var han kommer ifrån. Jag peppar och stödjer honom osjälviskt. Jag känner ingen osäkerhet kring min egen plats i hans liv och jag tar till mig den biologiska familjen (som han självklart hittar i min framtidsvision) med hela mitt hjärta. Jag får möjlighet att tacka dem för chansen att få bli denna fantastiska unges mamma och jag avslutar fantasin med att min son försäkrar mig om att det är jag och ingen annan som är hans riktiga mamma! *** Om jag är lite mer realistisk så är en eventuell återresa mycket mer komplicerad för mig. En stor mängd av rädsla och oro måste bearbetas. En del av mig hoppas att S inte skulle ha något behov av att söka sina rötter! Att han skulle vara så nöjd med det han har! Att han inte skulle längta efter någon resa för att känna sig hel! Jag vet att det är en mycket naiv och antagligen rätt egoistisk önskan. Jag vet att det inte fungerar så. Man söker inte sina rötter för att man är missnöjd med det man har. Jag vet det, men den här tanken är inte baserad på sunt förnuft eller klokskap. Den är nog mer av ren och skär försvarsinstinkt! I grunden handlar det säkert om mitt behov att skydda S från besvikelser och sorg samt min primitiva rädsla att förlora honom. En annan del av mig tycker att det är sunt och friskt att vilja veta mer om vem man är. Att se till att man får svar på så många frågor som möjligt. Att avsluta eller påbörja något. Ja, på något sätt har jag också en önskan att mitt barn ska ha självkänsla, styrka och mod nog att ge sig ut på sitt livs resa. *** Mitt barn är ännu bara en liten pojke och än så länge kretsar hans tankar kring bilar, förskolekompisar och lördagsgodis. Tankarna om tiden innan han kom till mig verkar vara borta. Jag är helt införstådd om att frågor och funderingar kommer att dyka upp och jag ser fram emot att få prata med honom om hur han känner inför det faktum att han inte lever med sin biologiska familj. Just nu är detta ett mysterium för mig. *** När det gäller återresor är jag full av goda föresatser! Jag har lagt ribban högt och är redo att ta mig an dem. Jag ska göra mitt allra bästa för att vara öppen och tillgänglig då S kommer att behöva prata. Jag ska på alla sätt försöka att vara lyhörd för hans signaler om han inte självmant frågar men ändå behöver svar. Jag ska se till att han får veta allt som finns att berätta om hans bakgrund då han är redo. Jag ska se till att han vet att jag oavsett om han vill söka sin biologiska familj eller inte stöttar hans beslut på alla sätt jag kan. Jag ska lita på att hans medfödda färdigheter och de verktyg som jag gett honom leder honom rätt genom livet. Jag ska dessutom göra mitt allra bästa så att de eventuella rädslor jag har inte tynger ner honom. Rädslan är min att hantera och får aldrig hindra honom. Jag ska helt enkelt göra som föräldrarna i Spårlöst. Jag hoppas att jag i alla fall helhjärtat kan önska min son lycka till då han kanske reser iväg! Jag hoppas också att den lilla gnagande oro, som jag kommer att ha för min unge tills den dagen jag dör, ligger dold bakom mitt breda, stolta leende. *** Plötsligt hör jag i högtalaren ett utrop om ett flyg till staden där jag blev mamma. Jag känner ett lätt tryck för bröstet och blir rädd att jag ska börja gråta. Jag plockar ihop kaffekopp och servetter på brickan och ser mig om efter en plats att ställa den på men hittar ingen. Jag går för att leta reda på mitt flyg. Sista fredagen varje månad kl har Ingela öppet för adoptivfamiljer på Fröhuset i Helsingborg. De har inget särskilt program eftersom besökarna droppar in. De kommer till en mötesplats där föräldrarna har möjlighet att fika och ta upp frågor och funderingar som är specifika för just adoptivföräldrar medan barnen leker. Föräldrarna utbyter erfarenheter och Ingela ger tips, råd och coachar utifrån Marte Meo-metoden. Även föräldrar som väntar på barnbesked är välkomna, och de upplever många gånger ett generöst mottagande av alla andra som redan fått barn. Barnen får också möjlighet att se och prata med andra barn och familjer som liknar den egna, där ett eller flera barn är adopterade. Nils kommer ju från Ryssland, och Karin från Kina; ja, ungefär som du, Lisa, som kommer från Columbia, är vanligt att höra. Den viktiga tiden hemma anknytningen Alla föräldrar på den öppna förskolan för adopterade vet att man inte går fram och rör eller hjälper andras barn, utan stöttar det i att vända sig till sin mamma eller pappa. Barn som bott på barnhem och inte haft föräldrar har ibland svårt för att förstå vad man ska ha en förälder till. De barnen är vana att antingen klara sig själva eller gå till vem som helst. Det viktiga är ju att barnet söker efter en anknytningsperson, och det ska vara mamma och pappa och ingen annan. Aha, det är mamma eller pappa jag ska gå till!, blir en av de nya upptäckterna. Lite om Marte Meo-metoden Marte Meo har utvecklats av Maria Aarts från Holland. Namnet kommer från latin och betyder av egen kraft. Metoden bygger på studier av hur föräldrar och barn naturligt samspelar med varandra, och hur detta bidrar till barnets sociala och intellektuella utveckling. Den används i dag runt om i världen för att bland annat hjälpa och stödja föräldrar, familjehemsföräldrar, lärare, förskolelärare samt personal inom mödra- och barnhälsovård, omsorgerna för psykiskt utvecklingsstörda, barn- och ungdomspsykiatrin. Om barnet tidigare på barnhemmet har knutit an till någon person där eller en fosterförälder, kan det ha en sorg att bearbeta, vilket kan yttra sig på olika sätt. Det är mycket som barnet ska vänja sig vid i familjelivet, i den nya situationen. Därför är det viktigt att barnet får vara hemma så länge som möjligt, för att få tid att känna trygghet och tillhörighet samt förstå vad mamma och pappa är till för. Minst ett år säger Ingela, gärna längre om det går. Alla barn har samma behov, nämligen föräldrar. Tiden hemma är viktig för att barnet senare ska kunna klara sig utan sina föräldrar. När man adopteras är allt nytt och mycket kan uppfattas som konstigt av barnet. Ett litet exempel är att vi blåser på barnet om det slagit sig: ett beteende som i andra länder kan vara helt främmande. Ingelas tips på skrifter (kan beställas via BFA): Adopterades sorg reaktioner över förlusten av biologiska föräldrar Hur får man ett språk? om adoptivbarns språkutveckling Barnbarn genom adoption Att bli far-/mor föräldrar på Arlanda Adoptivbarn och förskolan Förskolan möter adoptivfamiljen Viktigt att begränsa de nya intrycken Alla nya intryck kan bli för mycket för det adopterade barnet. Att plötsligt få massvis med individuell omsorg, kramar och pussar, kan kännas överrumplande. Man kan behöva markera och förklara för släkt och vänner att de till en början inte ska krama barnet, utan vara lite avvaktande, just med tanke på att det kan bli för mycket. En bra skrift om detta som dessutom finns att beställa via BFA är Barnbarn genom adoption Att bli far/morföräldrar på Arlanda. Att hjälpa barnet sätta ord på sina känslor Det kan också vara svårt för det adopterade barnet att tolka sina egna känslor vilket kan yttra sig på olika sätt, exempelvis genom ticks, gungningar, aggressivitet eller genom att barnet drar sig undan. Ingelas råd i sådana fall är att låta barnet få ta in de nya sakerna och det nya livet i lagom doser, samt ge barnet tid att smälta intrycken och återhämta sig. Att dessutom hjälpa barnet sätta ord på känslorna, så att det börjar förstå vad det känner och varför, är också viktigt. Föräldern kan till exempel säga: jag ser att du är trött nu, vi ska snart gå och sova. Så sätt ord på och bekräfta känslan! När det är dags att börja förskolan När det är dags att börja förskolan kan man få en del stöd i hur inskolningen bör gå till eller hur man som adoptivförälder kan prata med personalen. Förskolepersonal är generellt inte utbildade i adopterade barns unika situation, och det kan vara svårt som förälder att behöva ge pedagogiska råd. En skrift som Ingela ändå tycker att man ska ge förskolan är Adoptivbarn och förskolan Förskolan möter adoptivfamiljen. Fråga gärna om de har erfarenhet av adopterade barn sedan tidigare, fortsätter hon. Man kan också tipsa om utbildningsoch konsultföretaget Adoptis som arrangerar olika kurser för förskolepersonal i adoptionsrelaterade teman. Sist men inte minst tycker Ingela att man ska höra med sin hemkommun om de erbjuder öppen förskola för adoptivfamiljer. Gör kommunen inte det, kan man också prata med familjerättssekreteraren och fråga om hon/han inte skulle kunna ta upp det som ett önskemål i samtal med kollegor i närliggande kommuner. 16 Barnen Framför Allt nr Barnen Framför Allt nr