Teneriffas geologi, berg och vulkaner

Transkript

1 Club Escandinavo Sur Teneriffas geologi, berg och vulkaner Allmän geologi Bergarterna utgör de byggnadsdelar varav jordskorpan är sammansatt. De kan vara bildade av ett enda mineral såsom kalksten (marmor), vilket består av mineralet kalkspat. I allmänhet utgör dock bergarterna blandningar av flera mineral såsom granit och gnejs, vilka består av mineralerna fältspat, kvarts och glimmer. Den kemiska sammansättningen kan begagnas som en grund att sammanföra skilda mineraler till större avdelningar. Man kan ordna olika mineraler i följande fyra grupper: A Grundämnen Exempel: Svavel. Kol (renaste form är diamant). Guld, silver och platina. B Oxider och hydroxider Exempel: Kvarts (kiseldioxid), flinta. Rubin och safir. Magnetit. Glaciäris. C Metallsulfider Exempel: Svavelkis, kopparkis. D Salter Bergssalt, chilesalpeter, apatitfosfat. Gips, kalkspat, fältspat. Kaolin. De vanligaste i bergarten förekommande mineralerna är kvarts, fältspat, glimmer och kalkspat. De lösa jordlagren består av vittrat berg och nedbrutna växt- och djurlämningar, t ex morän, grus, sand, lera och matjord. Närhelst man medelst borrhål i tunnlar eller gruvor tränger ned till större djup under jordytan, märker man, att temperaturen ökar, ju djupare man kommer, ungefär 1 grad C för varje 33 m. På 66 km. djup skulle då temperaturen vara 2000 grader. Vid denna temperatur befinner sig alla bergarter i glödande och smält tillstånd. Det är därför sannolikt, att jordens inre består av trögflytande massa, magma. Detta bekräftas även genom de eldsprutande bergen eller vulkanerna, ur vilka smält, glödande bergartsmassa framtränger från jordens inre. Även de heta källorna visar oss, att jordens inre har högre temperatur än ytan. Av flera skäl antar man, att hela jordklotet en gång befunnit sig i glödande tillstånd. Så småningom avsvalnade ytan och stelnade till en fast skorpa. Vulkanismen Teneriffa liksom de övriga Kanarieöarna har under relativt sen tid i jordens historia bildats genom vulkanutbrott och är helt uppbyggda av vulkaniska bergarter. Flytande magma har vid avkylning stelnat till lava. Kiselsyrerika (fenolitiska och trakytiska) lavar är tämligen ljusa. Kiselsyrefattiga (basaltiska) lavar däremot är mörkare. Då bergbildningen uppstått genom olika vulkanutbrott har berggrunden blivit ohomogen och lös. Här finns samma mineraler som i Skandinavien, men inget fast berg som där med t ex malmfyndigheter. Vulkaner En vulkan är ett berg, genom vilket vulkaniska utbrott försiggå. Merendels har det formen av en avstympad kägla med en trattformig fördjupning upptill kallad kratern. En vulkans utbrott (eruption) förebådas i allmänhet av underjordiska dån och jordskalv. Ur kratern framrusar sedan väldiga ångpelare av flera tusen meters höjd dragande med sig upp i luften stenar (lapille), sand och aska. Vattenångan kondenseras och åstadkommer våldsamma störtregn, som sköljer med sig aska och med den blandas till en slammig, grötig massa, vilken störtar utför bergets sidor. Därefter börjar en glödhet, smält stenmassa, lavan, framvälla ut kratern och som en flod vältra sig utför bergets sidor. Att man sedan gammalt kallat vulkanerna eldsprutande berg har sin orsak i att den glödande lavan upplyser ångmassorna över kratern, så att det ser ut, som om det vore eld, som antänds och förbrinner. Lavan avkyles så småningom och stelnar till en hård bergart. 1

2 Vulkaneruptionerna förklaras på följande sätt. Genom sprickor tränger vatten ned i jordens inre, förgasas och absorberas av magman. Ju högre temperatur denna har, desto mer vatten absorberas. Vattenabsorptionen åstadkommer, att magman blir mer lättflytande och sväller, så att den stiger upp i vulkanröret. Efter hand som magman stiger uppåt, sjunker dess temperatur. Den förmår då inte att kvarhålla vattnet, utan detta rusar i väg och drar med sig större och mindre delar av densamma. En eruption äger rum. Lavan är vid sitt utträde en smält, flytande lösning ungefär som smält glas ur en smältugn och med en temperatur av omkring 1100 grader. Den gjuter ut sig över markens yta, till en början följer den floddalarna, lavaströmmar, men sedan sprider den ut sig över omgivande slätter, lavatäcken. De utgjutna lavamassorna stelnar ganska hastigt på ytan, så att man redan 11 timmar efter ett utbrott kan vandra över lavaströmmen. I det inre däremot blir lavamassan smält/flytande under en längre tid, när avkylningen genom värmeutstrålningen här ej är så stark som på ytan. En del av lavamassan hinner emellertid ej upp till jordytan, utan stelnar i själva jordskorpan, i den spricka, på vilken den sökte sig upp mot ytan, läker ihop sprickan och så bildas en lavagång. Lavan i en gång stelnar naturligtvis långsammare än i en ström eller ett täcke. Vid avkylning och därefter följande stelning förenar sig olika grundämnen till kristaller av olika slags mineral såsom fältspat, kvarts, apatit, glimmer, augit, hornblände, järnmalmkorn, olivin osv. Om de tre först nämnda mineralerna är i övervikt, är bergarten ljus; de sist nämnda bildar däremot mörka bergarter. De fasta utbrottsprodukterna är bomber (knytnävsstora), lapiller (ärtstora) sand och aska. Då ångan, förut instängd i lavan, frigör sig ur denna och rusar fram, river den med sig delar av lavan; dessa kastas upp i luften och stelnar här till aska, sand, lapiller eller bomber, allt eftersom de lösryckta lavapartierna är mindre eller större. Bomberna och lapillerna faller, som vi sett, tillbaka i kratern eller på vulkankäglans sidor, en del av sanden och askan likaså, men en stor del av dessa drivs av vinden långt bort från vulkanen. Ofta nedsköljs askan av störtregnen, upprörs i vattenmassan och bildar en slammig, grötig massa som då vattnet avdunstar, hårdnar till en vulkanisk tuff. Så var det en gång Vägen upp till t.ex Teides krater går först över en ojämn mark, en mörk, svartbrun bergart, som bildar oregelbundna flytvalkar. Högre upp 500 m under käglans topp, finner man en annan bergart. Den liknar aska och är verkligen en sådan, en vulkanaska, blandad med större och mindre slaggstycken. Man vadar och klättrar i denna aska uppåt mot käglans topp. En svart rök, ungefär som ur en fabriksskorsten, stöts fram under dova knallar. Genom röken slungas en mängd större och mindre glödheta stenar upp i luften, faller ned antingen i käglans öppning, kratern eller utanför kraterranden och rasslar vidare utför käglans sidor. Hela käglan uppbyggs just genom anhopning av aska och vulkaniska stenar, som utstötts ur bergets inre. Vad ser man från kraterranden? En rund grop, bottnen belamrad med en massa stenar som fallit tillbaka efter sin färd i luften. Mellan stenarna frampressas här och var en gråvit vattenånga. Den hemska, hemlighetsfulla öppning man tänkt sig, rakt ned till jordens innandöme, syns inte. Det nu skildrade förhållandet anger emellertid en viloperiod i t.ex Teides verksamhet. Vid starkare utbrott t.ex sprängdes askkäglan och en glödflytande massa, en lava, pressades fram genom rännan. Lavan utstrålar ett intensivt sken, som upplyser ångmassan över vulkanen, så att man tycker sig se lågor som far upp och ned. Ofta beror dock eldskenet vid de eldsprutande bergen på att brännbara gaser (vätgas, svavelväte, kolväten) strömmar ut, jämte vattenånga. Den glödflytande lavan förbrinner. Vid utbrottet töms kratern och bergväggarna störtar in och faller samman över tomrummet. De utslungade ask- och stenmassorna botar emellertid snart skadan och berget växer åter i höjden till nästa lavautbrott. Vi har således lärt känna tre slag av utbrottsprodukter, gasformiga, fasta och smältflytande. Det är endast undantagsvis som alla dessa kommer fram vid utbrott, vanligtvis bara gaser och aska. Sammandrag vulkaner A) Vulkanutbrott. Djupt nere i jordens inre rör sig magma uppåt, samlas i kammare i eller under jordskorpan och strävar att därifrån nå upp till jordytan. Sprickor i berggrunden erbjuder utloppsvägar och magman väller ut i form av en vulkan. Gas och vattenånga bildar moln av vit rök, medan lava och små fragment av berggrund sprutar upp, rinner ut och stelnar. All lava är inte likadan. Den kan vara tjock och seg eller tunn och lättflytande. Lavans viskositet eller grad av seghet avgör typen av utbrott liksom den form som lavan antar när den stelnar. Somliga vulkaner är mycket aktiva och har utbrott ofta, hos andra går det lång tid mellan eruptionerna, andra åter är helt 2

3 döda. Vulkaner har skapat många öar, berg och slätter. De kan också förändra väderleken och inverka på klimatet, begrava städer i lava och med sina gaser döda människor i sin närhet. Bostäder kan värmas upp. Marken kring vulkaner är ofta bördig. B) Lavafloden. Lava är glödhet magma som når jordytan. En flod av lättflytande lava rinner nerför vulkanens sidor från en toppkrater (och eventuella sidokratrar) eller sipprar ut från sprickor i berggrunden. Den kan i kratern mäta grader men svalnar på jordytan, blir alltmer tjockflytande och stelnar till en vulkanisk bergart som kallas basalt. Från vulkanerna kommer tjock lava med hög halt av kisel och lägre temperatur (735 grader). Den stelnar till sådana bergarter som den med graniten besläktade ryoliten och till vulkaniskt glas som obsidian. Tjock basaltisk lava kan bilda fem- eller sexsidiga pelare upp till 20 m längd och 3 m tjocklek. C) Gas och aska. När magma tränger upp mot jordytan börjar de gaser varmed den är blandad att expandera, svälla och därmed ökar det inre trycket i magman. Gaserna kan utgöras av koldioxid och svavelväte, som är vådliga för djur och människor. Gaserna i lättflytande lava kan lättare få utlopp och ger upphov till mindre häftiga eruptioner, medan gaserna i tjock och seg lava åstadkommer att vulkanen exploderar under våldsammare former. Under ett sådant utbrott kan moln av stenfragment och stelnat lavaskum, som kallas pimpsten, slungas flera kilometer upp i luften. Aska bildas vid eruptionen, när bergmaterial smulas sönder och lava finfördelas i miljoner små partiklar. Askregnet vållar mer skada än lavan, även om ett måttligt asklager kan tillföra marken viktiga mineraler. Ibland kan vinden föra askan runt hela jordklotet och påverka klimatet. D) Ute på fältet. Vetenskapsmän som utforskar vulkanismen kallas vulkanologer. De studerar vulkaners aktivitet i syfte att kunna förutsäga när nästa eruption kan inträffa. Lätta jordskalv, som noteras med hjälp av seismometrar på vulkankäglans sidor, kan också förebåda ett stundande utbrott. Alla eruptioner är dock inte förutsebara, och somliga eruptioner inträffar utan minsta förvarning. E) Väderkrångel. Vulkanutbrott vållar en hel del besvär genom att skapa förändringar i miljön. Efter en eruption kan området närmast vulkanen få utstå månader av hårda vindar, kraftiga regn och jordskred. Moln av finfördelad vulkanisk aska kan vålla andningsbesvär F) Slamflöden. Ett vulkanutbrott kan sätta igång ett slamflöde utför en vulkankägla. Om den hamnar i en dalgång kan den fortsätta 100 km från vulkanen. Tidigare eruptioner kan ha lämnat ett täcke av aska på vulkansluttningarna och det förvandlas av smältvatten från is eller av häftiga åskregn till en halvflytande massa, som påminner om våt cement. När denna massa sätter sig i rörelse nedför vulkansidan ökar dess hastighet successivt under färden. Och den drar med sig träd. När slammet torkat är det hårt som cement och svårt att avlägsna. G) Kratrar och calderor. En krater är den trattliknande fördjupningen i toppen av en vulkan, där dess tillförselkanal mynnar. De vanliga kratrarna är kring 1 km vida, eller mindre. Det kan dock även finnas sidokratrar längre ner på käglan. Där lavan inte kunnat få avlopp kan det bildas små lavasjöar, och en sådan kan även täppa till själva vulkanmynningen, som proppen i ett badkar. Caldera kallar man en mycket stor krater som bildats genom instörtning under eller efter ett utbrott. När magmakammaren under vulkanens tyngd, töms på sitt innehåll förmår den inte längre bära upp vulkanens tyngd, utan dess övre del kollapsar. En caldera kan mäta 5 km i diameter. H) Vulkaner formar landskap. I jordens inre är hettan så intensiv att magman är flytande. Den kan ta sig väg upp till jordytan och där stelna till olika slags bergarter. När avsvalnandet sker långsamt nere i berggrundens sprickor bildas vad man kallar intrusiva bergarter, t ex granit. Kanarieöarna Utanför Nordafrikas västkust ligger en grupp på elva öar Kanarieöarna. Ögruppen delas i två en östlig och en västlig del. Mot öster ligger de ökenartade öarna Fuerteventura och Lanzarote. Mot väster ligger de jämförelsevis större och frodigare öarna La Palma, El Hierro, La Gomera, Gran Canaria och den största av dem alla - Teneriffa. De östliga öarna är låga. Deras högsta punkt ligger på Fuerteventura, men den når bara upp till 807 meter ö.h. Berget Teide på Teneriffa på meter över havet är inte bara Kanarieöarnas utan även Spaniens högsta berg! Här är man så högt uppe att man passerat trädgränsen, trots att öarna ligger i den subtropiska zonen. Just på grund av de stora höjdskillnaderna på Teneriffa kan man här uppleva flera olika landskap med helt olika karaktär. Här finns en halvöken i de lägsta områdena mot söder, här finns frodiga dalar med bananplantager på öns nordsida, högre upp finns doftande tallskogar och fuktiga skogar av lagerträd. Allra längst uppe finns ett naket, vulkaniskt landskap kring Teideberget, som ibland är snötäckt. 3

4 Guancherna har nog uppfattat ön med sina livaktiga vulkaner som en nedgång till helvetet. Guanchernas traditioner berättar om många vulkanutbrott innan européerna kom till ön. Det finns fortfarande vulkanisk aktivitet under ytan, men faran för något nytt, stort utbrott anses nu vara minimal. Kanarieöarna är resultatet av en rad vulkanutbrott på havsbotten och knappast några andra vulkanöar runt världshaven har en så lång historia som dessa. Under mer än 20 miljoner år har vulkanerna i området varit aktiva och därför finner man överallt en rik variation av vulkaniska bergarter. Fortfarande karaktäriseras öarnas vulkaner som aktiva, men det är nu åtskilliga år sedan här förekom några utbrott av våldsammare karaktär. Det senaste skedde på La Palma På Teneriffa känner man under historisk tid till utbrott åren 1436, 1492, 1704, 1705 (två stycken), 1706, 1798, och Öarnas uppkomst Den gamla grekiska myten att öarna skulle vara resterna av ett sjunket Atlantis ett forntida lyckoland betraktas numera som orealistisk. Öarna stammar alla från vulkaner på havsbottnen, men de har bildats vid vitt skilda tidpunkter. Teneriffa hör till dem som kommit sist. Man räknar med att ön föddes för 5-8 miljoner år sedan och vulkanutbrott och erosion har skapat det landskap vi ser idag. Det finns också en teori om att någon, några eller alla öarna en gång haft fast landförbindelse med Afrika. Ett stöd för detta anser man sig ha fått genom något som skulle kunna vara fossila strutsägg och som man funnit på Lanzarote. Strutsen kan ju inte flyga, alltså är den enda förklaringen till att det funnits struts på öarna den att fåglarna gått dit till fots över en landbro. Men många forskare tvivlar på den teorin och tror inte att någon landbrygga förekommit. Teneriffa Liksom de övriga kanariska öarna är också Teneriffa av vulkaniskt ursprung. Dess två äldsta delar utgörs av Anagahalvön i nordost och Tenohalvön i nordväst. Genom eruptioner under miljontals år har restan av ön så småningom bildats. Vulkanisk aktivitet har förekommit också i historisk tid. På medeltidskartor kallas ön ofta Isola del Infierno, helvetesön. Då Columbus seglar förbi Teneriffa 1492 på den färd som skulle leda till upptäckten av Amerika, noterar han att Teide är aktiv och 1705 sker utbrott nära Guimar på öns östkust, och följande år förstörs staden Garachico av framvällande lava. Det senaste utbrottet ägde rum 1909 i vulkanen Chinyero på västlandet. Teneriffa har formen av en triangel med en längd från nordspetsen till sydspetsen av drygt åtta mil. Mellan Anagahalvön och Tenohalvön löper en bergskedja som delar ön i två hälfter med skilda klimat- och landskapstyper och även kulturformer. Från den bergsrygg som sträcker sig genom hela ön utgår det ett otal raviner åt båda hållen. De har bildats av regnvattnet, då det söker sig ned från bergen och fördjupas ständigt. I mitten höjer sig bergskedjan till ett väldigt massiv, La Cumbre. Här ligger Las Cañadas, en av världens största vulkankratrar, och från dennas centrum reser sig vulkanen Teide till en höjd av meter. Överallt utbreder sig stora lavafält (malpaises). På Anagahalvön i nordost är landskapet vilt och orört med toppar som når upp till tusen meters höjd. Kusterna är ofta branta och svårtillgängliga. Ju längre mot söder man kommer, desto ödsligare blir landskapet. Den gamla bebyggelsen ligger i dalarna. Ibland, som vid Guimar, vidgar sig landskapet till ett bördigt slättland. De slocknade vulkanerna och askkäglorna är många också på Teneriffas södra del, särskilt i Lorenzodalen, mellan Arona och Granadilla och lavafälten ofta väldiga. Barranco del Infierno. Helvetesravinen som namnet betyder, är en mäktig kanjon i bergen drygt 5 km fågelvägen NNO om Playa de las Americas. Från byn Adeje går en ganska lättgången stig in i ravinen till Teneriffas enda permanenta vattenfall. Ravinen är välkänd och stigen torde vara Kanarieöarnas mest frekventerade vandringsled. Längre västerut blir landskapet bergigare och kusten återigen brantare. Vid Puerto de Santiago lämnar vägen kusten och söker sig norrut i dalarna och därefter över högslätten på Tenohalvön, i vars inre del några av öns mest isolerade byar ligger. På den norra sidan av den centrala bergsryggen ger passadvindarna rikligt med nederbörd. Vid Garachico som ligger mitt i lavafälten tar plantagerna åter vid. De dominerar kustremsan som trängs samman mellan berg och hav men vidgar sig sedan fram till Orotavadalen, där den odlade bygden klättrar högt uppför bergssluttningarna. 4

5 Ur boken Contributions to the Geology of Tenerife av Hans Hausen (finsk geolog) kan orienteras om följande; boken är sammanställd från många geologers arbeten från 1803 bl.a. från länderna Frankrike, Tyskland, Schweiz, USA, Österrike, Sverige, Spanien samt från universitetet i La Laguna, Teneriffa. Det är ett femtiotal författare bl.a. Lulas Fernandez Navarro, Spanien 1908 och 1929, H. von Eckerman Sverige 1925, P.D. Quensel, Sverige 1912 och Under senare år ( ) har professor Tommas Lundqvist S.G.U gjort forskningar på Teneriffa. Med hänvisning till Geological map of Tenerife sammanställd av H. Hausen, har gjorts följande uppdelning av geologin. På kartan (se bilaga) finns också angivet vulkanutbrotten och årtal. 1 Anagabergen: typiskt erosionslandskap. Lavan är av alkalisk basalt, det äldsta på ön. 2 Tenoregionen: ungefär som Anaga med basalt och med djupa klyftor och raviner. 3 Eroderade berg i södra regionen: Bergen upp till 1000 m höjd bestående av gammal lava och tuff bl.a. liknande det på Anaga och Teno. Massiva berg är La Centinela (Adeje), Roque del Conde med jämn topp 1000 m samt Jama berget intill San Lorenzo. Denna region kan vara ett vulkaniskt land från det äldre Teneriffa. 4 Cumbre de Pedro Gil: Basaltisk lava och tuff av gammal ålder. Ligger mellan kusterna och har bildat en bergrygg. Här inrymmes även området kring Guimar. Väldigt likt Anaga men har skiftande bergarter. 5 Las Cañadas-bergen och Tigaiga: har en central del i bergstrukturen. Rester av gammalt berg som senare fyllts upp med lava och utslungat berg. Många barrancos. Bergstoppar m höga. 6 Centrala vulkaniska delen Pico del Teide och Pico Viejo har sänt mycket lava nerför sluttningarna t.ex. vid El Portillo ner mot Orotava dalen samt mot Icod. Ett litet gap i Boca de Tauce blev ej utnyttjad för något flöde ty lava från Chahorra 1798 stannade just före detta gap. Lavan är mycket glasaktig (obsidian) Teide nationalpark Nationalparken avsattes år 1954 och omfattar Teide och den väldiga calderan, Las Cañadas, vid dess fot, totalt ett område på 135 kvadratkilometer. Landskapet där är kanske inte det vackraste på ön, men onekligen det mest säregna. Det är ett kargt vulkanlandskap med asklager, lavafält och märkliga klippformationer i många olika färger från rent svart över bruna, violetta, röda och gula nyanser till nästan vitt. Så här kan man tänka sig att världen såg ut när den var ny. Hur Las Cañadas uppkommit Calderans största diameter är 16 km och dess omkrets ca 30 km. Den är därmed en av de största i världen. Calderan är resterna av en äldre vulkan, en Ur-Teide, och den bildades för ca 3 miljoner år sedan. Exakt hur det gått till vet man inte. Enligt en teori har kratern formats enbart genom erosion, men mer sannolikt är att den uppkommit som en följd av explosioner och instörtningar. Ordet cañada betyder egentligen slätt och kommer av de grusslätter (kanske f d sjöbotten?), som finns utmed kraterns ytterkant där de inte nåtts av sentida lavaflöden. Margarita de Piedra Den kända lavarosen finns vid huvudvägen från Puerto de la Cruz och Orotava mot Las Cañadas Vad använder man bergarterna till och var finns materialet Kalk: Bryts bl.a norr om Esperanza. Sand: Finns i spridda små områden. Grus. Finns i spridda små områden. Berg: Finns överallt, men bra berg endast i små mängder. När man bygger hus och vägar, tar man tillvara det bra berget och transporterar det till befintliga krossanläggningar, bl.a. utmed motorvägarna. Berget sprängs sällan utan spettas dvs. pickas. Matjord: Finns bl.a. något i barrancos, diken etc. I regel importeras jord från fastlandet Lavasten: Krossas och användes bl.a för att behålla fukten i rabatter mm. Halvädelsten: Ametist 5

6 Fabriker Cement: Tillverkas på norra delen av ön Teidecement och man är självförsörjande. Fabriker finns också bl.a för tillverkning av betong, asfalt samt betongsten. Källor: Hans Hausen: Contribibutions to the geology of Tenerife 1955 Olov Isaksson: Kanarieöarna ABC 1974 Etienne Edberg: Naturguide till Tenerife 1987 Leif Schack- Nielsen: Teneriffa runt 1987 Bra böckers bild Lexikon: Vulkaner och jordbävningar Denna artikel är sammanställd av Ingrid Meurling Hultgren och K G Hultgren Copyright Club Escandinavo Sur, Feb