Stockholmsguider. Uppräkningar och adresskalendrar

Transkript

1 Stockholmsguider Det finns flera översikter och uppsatser om äldre stockholmsguider skrivna. Vägvisare i huvudstaden (En blick på turisthandböcker för stockholmsbesökare) heter den kanske mest väl genomarbetade, skriven av Carl Olov Sommar i St. Eriks Årsbok Det är också främst den jag kommer att använda här nedan tillsammans med egna guider och en inventering av Kungl. Bibliotekets samlingar för att själv göra en sammanfattning. Uppräkningar och adresskalendrar Sommar inleder sin genomgång med frågan om vad tidiga resenärer med bestämda ärenden var beroende av att veta när de kom till huvudstaden. Oftast handlade det om var olika ämbetsverk, samfund, makthavare, bibliotek, mm. låg, en orsak till varför det i de flesta större städer redan på 1700-talet började ges ut ett slags adresskalendrar, som både kunde innefatta ovanstående och t.ex. redovisningar av yrkesmän av olika slag. Staden själv lockade också till motsvarande sorteringar av kvarter, gator, torg, kyrkor, förnäma palats, osv, ett slags register och index som inte sällan kompletterades av en karta. Nära till hands låg då snart också inte bara en kataloglik uppräkning av nämnda institutioner och byggnader utan också beskrivningen av dem i text och ibland också bild. Som presentationer av Stockholm för resande kom det här slaget skrifter att dominera fram till 1830-talets slut när också en annan form av stadsbeskrivningar med en annan dispositionsprincip började göra sig gällande: promenadguiderna. Den första adresskalender som Sommar funnit var en omfattande förteckning av såväl Kronans ämbetsmän som yrkesmän och hantverkare på sidor, upprättad av majoren A. J. Henel och utgiven av Laur. Horn Därefter följer långt senare vad vi under vägvisare finner på KB i ett litet format i tre upplagor Vägvisare genom Stockholm och dess malmar av J. C. Holmberg, 1787, 1788 och 1789, med första utgåvan på 74 s. om ämbetsmän och handlande och därefter kraftigt växande sidantal i varje ny upplaga, och med också en uppräkning av mängden/volymen importerade varor i alfabetisk ordning, bl.a. cantilier, muskot, nättelduk, waxljus, osv. Ungefär samtidigt, 1789, kom F. G. Runemarcks Stockholms Stads Handels vägvisare (96 s.) med ungefär samma innehåll som Henels arbete, dock också med några av Stadens mått, t.ex. avståndet från Stortorget till tullarna, och postbefordran. På ungefär samma sätt fortsatte det med A. Fahlmans Vägvisare genom Stockholm 1807 och några mindre vägvisare, t.ex. en tryckt av Ludv. Westerberg 1833 (22 s.). Med Wägvisare

2 genom Stockholm 1818 (8 s. + karta, P. Sohn), Ny vägvisare genom Stockholm av göteborgsförläggaren Geo. Löwegren (83 s.), Vägvisare i Stockholm tryckt hos Carl Deleen 1819 (96 s.) och E. Ad. Ortmans Stockholms beständige vägvisare 1820 (136 s.) inleddes raden av skrifter som främst räknade upp kvarter, torg, gator och gränder och närmast blev ett slags index till ibland bilagda kartor. Ortman hade t.ex. en stockholmskarta med kvartersnamn och kvatersnummer av den välkände kartografen C. Akrell. Deleens vägvisare, som också gavs ut på franska (Guide Manuel du Voyageur à Stockholm), trycktes i själva verket i fem upplagor med den sista En motsvarighet till nämnda skrifter var Portatift wäg-lexikon i Stockholms stad 1834 (12:o, 71 s. Joh. Ad. Walldén) med avsikten att hjälpa läsaren hitta till alla gator, gränder, kyrkor mm. angivna i alfabetisk ordning. Särskilt omständlig och ängslig för de geografiska orienteringsfrågorna var fortfarande Vägvisare i hufvudstaden så sent som 1844 (60 s), ett, som det hette i underrubriken, vademecum för såväl stockholmsbor som resande med en förteckning av alla stadens torg och gator med hjälp av alla andra gator de anslöt till. Orienteringsproblem som egentligen ganska lätt skulle ha kunnat lösas med väl utarbetade kartor kom alltså, precis som för tidigare resande ute i landet, att till en början lösas genom en ganska ansenlig utgivning av beskrivningar i text. Som 1844 års vägvisare ovan eller vägvisarna för landsvägarna i landet skulle de ha kunnat överföras till överensstämmande kartbilder, ungefär som de vid det här laget vanliga avståndstabellerna egentligen på motsvarande sätt var en textualiserad representation av en unik karta. Förteckningar och register av verksamheter med adresser skulle dock ses som användbara av vissa utan att nödvändigtvis ersättas och kompletteras av kartor, och blev i den här meningen föregångare till de senare regelbundet återkommande, mer fullständiga adresskalendrarna och t.ex. de ännu yngre telefonkatalogernas yrkesdelar och i vissa länder även adressregister med angivna hyresgäster med telefon (i Sverige omvända telefonkatalogen Röda boken). I svenska städer kom de mer regelbundet och årligen utkommande adresskalendrarna att bli vanliga från talet, och började också tydligare skilja ut sig från de allt fler stadsguiderna genom både format och annonsering som just adresskalendrar, även om de också gärna kallade sig vägledare och vägvisare och kunde innehålla kortare stadsbeskrivningar som mer regelrätta guider. Den första stockholmskalendern med kontinuitet var utgiven på Huldbergs Förlag 1856.

3 Guider och resehandböcker som beskriver Stockholms läge och bebyggelse närmare fanns vid det här laget dock i ett antal utländska vägvisare och handböcker, men upptog då bara en eller ett par sidor. T.o.m. Löwegrens Handbok för resande i Sverige och Norrige 1815 hade endast tre sidor om Stockholm, men där för ovanlighets skull även skärgården ingick. Den första separata beskrivningen anpassad till stockholmsbesökare och som också behandlade Stockholms bebyggelse och topografi mer i detalj tycks ha varit Stockholm och dess sköna nejder 1826 (28 s. på I. A. Probsts förlag), med nejder som den vanligaste och kanske vackraste benämningen av omgifningar under nästan ett halvsekel framöver. Sommar anger dock bara den franska utgåvan Stockholm et ses beaux environs (30 s.) och förväxlar utgivningsåret 1828 med 1826 då även en tysk utgåva publicerades. Den ganska korta texten bestod av beskrivningar och ganska enkla avbildningar av betydande byggnader och även statyer som egentligen fick klippas ut ur en bildkarta (förbilligande tryck och sättning) och klistras in på angiven plats. Till den svenska utgåvan hörde också ett sällskapsspel (Resan till Stockholm) med tärning i form av bifogad sexhörning i papp att trä upp på nål och anvisningar till olika rutor, t.ex. Rådhuset: i arrest tills alla slagit en omgång! J. Ph. Tollstorps Stockholm och dess omgifning 1839 (138 s. med 26 planscher, S. J. Laserons Förlag) kan huvudsakligen också ses som ett exempel på dessa uppräkningar av beskrivna byggnader och inte minst de händelser som tilldragit sig där. Bilderna var enkla, f.öv. i många fall desamma som i boken av Probst ovan. Liksom den sistnämnde presenterade Tollstorp byggnaderna utan någon genomgående ordning och ambition att göra det direkt lättare för läsaren att orientera sig i staden och få en bild av dess mer övergripande ordning och sammanhang. Det sistnämnda, en anpassning till hur vi själva successivt bygger upp en egen föreställning om främmande städers geografi och rumsliga samband, blev likväl snart en av de lokala guidernas nyckelfrågor, vilken vanligtvis vid sidan om kartorna så småningom kom att ske genom att städerna och deras sevärdheter beskrevs i guiderna med hjälp av sammanhängande promenader eller utifrån ganska begränsade, överblickbara rumsliga sammanhang, t.ex. kring Kungsträdgården, i Slottstrakten eller dylikt. Den mer generella övergången till en sådan disposition skall jag t.o.m. låta vara kapitelskiljande i historiken här. Att som Tollstorp förflytta sig runt i staden med nästan enbart den tematiska kalendern som riktgivare för ordningen (kyrkor, palats, etc), såvida inte två sevärdheter låg precis bredvid varandra, förekom givetvis ändå i en del guider framöver. Bland annat skedde det i Stockholm och dess sköna nejder 1865 (A. Hellstens förlag), som i själva verket till stor del var ett direkt återbruk av Tollstorps text (dock utan referenser till den), men med givetvis också

4 nytillkomna byggnader (t.ex. Rydbergs Hotell) och även de många vyerna och avbildningarna gestaltade mer i detalj. Promenadstaden Lars Ekmarcks Guide de l`etranger dans Stockholm et ses environs 1830 (hela 348 s. och tryckt i Strängnäs), som enligt förordet också redan fanns i manus på svenska och dessutom skulle komma i en andra del om stadens omgivningar (varav ingen finns registrerad), är möjligen den första guiden som mer medvetet också tillämpar den promenaddisposition som kom att bli vanlig framöver. Efter en inledande historik och allmänna uppgifter om läge, klimat, förvaltning, skolor, fabriker, osv följer en stadspromenad i Gamla stan, som dock avbryts av en slottsinspektion med noggrann uppräkning på nästan 200 sidor av de över tavlorna och föremålen i slottsmuséet, för att sedan fortsätta förbi kyrkor och olika byggnader, ibland med ytterligare uppräkningar av tavlor och föremål (en inte ovanlig tyngdpunkt hos också många tidiga utländska stadsguider). Man kan ju här tillägga att det redan som på kontinenten hade börjat dyka upp separata guider eller snarare kataloger över samlingarna i olika svenska slott och kyrkor, t.ex. på Gripsholms slott och i Riddarholmskyrkan i Stockholm (den senare beskriven av C. Fr. Rothlieb 1822). Ekmarck kan ändå sägas vara en tidig upptakt till en brokig och allt intensivare utgivning av mer besöksmedvetna stockholmsguider före den första moderna stockholmsguiden, och där praktikaliteter för resande, promenader och beskrivningar följer en systematisk disposition som i bästa mening anpassats till turistens behov såsom i Bonniers i Stockholmsguide 1872, fullt jämförbar med sen decennier de mest gångbara kontinentala guiderna. Det är också från 1830-talet som Sverige och Stockholm börjar få en större plats i de utländska guiderna och beskrivas på ett sätt och i en ordning som delvis torde ha påverkat den svenska produktionen av såväl lokala stockholms- som nations- och landskapsguider. Av de senare kan man t.ex. nämna A. Bohlins handböcker för resande i Sverige 1838 (också på tyska av Possart 1841) respektive på Mälaren 1843, Mellins Sverige-guide 1846, Gustaf Thomées Göta Kanal-, Sverige- och Mälarguider åren 1843 (någon också på franska), 1857 respektive 1860 och F. Schultz guide över Göta Kanal Guiden av Bohlin 1838 uppmärksammar t.ex. även det i många kontinentalguider ganska vanliga besöksmålet fabriker och industrier på 16 sidor. De utländska guiderna med nedslag i Stockholm blir under den här perioden många och har också nämnts i tidigare artiklar, t.ex. av Reichard, Wagner, Jahn, Lenz, Coghlan, Murray, Morin/Grieben, m.fl, medan många stora guideserier inte innehåller några guider till Norden

5 förrän år senare, t.ex. Baedeker 1879, Meyer 1876 och Cooks på 1880-talet. En originell kombination av ovanstående var Kort anvisning för resande från Tyskland till Köpenhamn, Stockholm och Petersburg 1844 med både svensk och tysk text i parallella spalter på 125 sidor, varvid 34 behandlade Stockholm och dess omgivningar. Stadsbeskrivningarna, som bl.a. även innefattade Göteborg och Helsingfors, avslutades med tips om hotell, medan själva resvägarna var kortfattat beskrivna med undantag för Göta Kanal (26 sid). Även franska Hachettes La Baltic 1855 av Lèouzon har hela 430 sidor om resande och städer i Sverige, dock utan att vara en guide i precis mening, utan mer som många andra reseskildringar. Eftersom det i Sverige av tidigare beskrivna skäl aldrig uppstod några betydande och pålitliga producenter av resehandböcker före Svenska Turistföreningen på 1880-talet och vilka i en enhetlig och standardiserad guideseries form kunde beta av landet och fortlöpande säkra de olika titlarnas aktualitet (se Svenska guideserier ), kom de stockholmsguider som producerades de närmaste decennierna att ha många olika författare och utgivare. De flesta stockholmsanknutna titlarna gavs dock ut på Bonniers förlag och den flitigaste författaren var till en början Gustaf Thomée ( ), medan i slutet av perioden Octavia Carlén var namnet bakom flest titlar, om nu även slott och kyrkor räknas. Thomée var författare, översättare och historiskt och geografiskt bevandrad medarbetare på Stockholms Dagblad. Hans Tolf utflygter till hufvudstadens omgifningar, med Stockholms sköna nejder som överrubrik (69 s.), och Stockholm ett minne för dem som lemnat och en Handbok för dem som besöka Hufvudstaden (108 s.) kom båda ut på Bonniers Förlag 1843 och han blev också en av de mest habila, kunniga och välformulerade guideförfattarna. På samma förlag skulle han efter ett par förarbeten bli ansvarig för både den sverige- och stockholmsguide som 1866 respektive 1872 blev ett slags riktmärken för det moderna genombrottet i svensk guidehistoria, om en så marginell företeelse tillåts beskrivas på det viset. Förlaget gjorde emellertid tidigt flera försök, t.ex. både en Stockholms- och Göteborgsguide i samma utformning och i olika upplagor på de tre viktigaste språken. Den tyska, Stockholm mit seine umgebungen 1844 (150 s.) var skriven av C. F. Frisch och för sin tid ganska omfattande och packad med fakta, dock inte präglad av en genomgående och övergripande positiv syn på vad författaren mötte och som annars vanligtvis förväntades av guider och närmast togs för givet hos de helsvenska motsvarigheterna. Efter en ganska kort beskrivande inledande del om historik, läge och topografi följde stadsdelsbeskrivningar i promenadperspektiv, ganska långa och ofta tematisk ordnade byggnadsbeskrivningar (slott, kyrkor, skolor, osv), därefter

6 praktiska anvisningar (rum för resande, ångbåtslinjer och diligensförbindelser), samt 20 sidor omgivningar och dessutom en genomgång av de viktigaste svenska resvägarna enligt vägvisarmodell. Den franska utgåvan 1843 hette Petit guide du promeneur dans Stockholm och var mindre (71 s.), hade samma layout och format som Thomées guide och kan mycket väl ha varit en direkt översättning av den senare (och av författaren själv). Initiativen var emellertid många och samma år som Tollstorps nämnda bok gavs ut kom G. H. Mellins Stockholm och dess omgifningar (G. Lundeqvist & Co:s Bokhandel), dvs Mellins bok, också i faksimil på Förlaget Rediviva 1970, är nämnd i andra uppsatser och här vill jag bara påminna om hans slutkapitel Seder och lefnadssätt, som också ger en kort inblick i såväl Stockholms sällskapsliv som dess eländiga sidor och fattigbebyggelse, med författarens inte alltid fördomsfria omdömen han var präst och kanske avsnitten just därför fanns med. Guiden kom ut i både engelsk och fransk översättning 1841 (Norstedts & Söner) och i en 2:a utökad upplaga En guide som tillät sig friare, mer målande och även delvis kritiska beskrivningar av stockholmslivet var J. F. Bahrs Stockholm, Handbok för resande 1841 (C. A. Bagge), en av de mest livfulla och innehållsrika äldre stockholmsguiderna överhuvudtaget, men som också ofta valde det personliga reportagets anslag och som nästan lika gärna skulle kunna sägas höra till vad som kan beskrivas som alternativa guider. Båda Mellin och Bahr hade ett promenadperspektiv för sina beskrivningar och det gällde också A. T. Pabans Promenades dans Stockholm et aux environs 1842, vilken var en av få stockholmsguider som anslog en lätt överlägsen ton gentemot sina rivaler som inte lika väldisponerade. Ännu var dock, som i de tre senast nämnda guiderna, praktiska anvisningar för de resande ovanliga. Det var bara Frisch och Thomée som hade något att komma med härvidlag. Bonniers nya försök på 1850-talet att fånga upp stockholmsturisten var en guide på franska, ett språk som bet sig fast på den svenska marknaden ganska länge: Guide pittoresque de l`étranger dans Stockholm et ses environs 1853 (12:o, 164 s.). Den var ambitiös beträffande praktiska anvisningar och översatt från svenskan av Gustave Backman, men vem som skrivit den svenska förlagan är oklart (finns ingen i KB), varför man gärna föreställer sig att guiden var en sammanställning och eventuell uppdatering av Thomées två tidigare guider. Bonniers, som prodcerade T. G. Rudbecks stora arbete Svenska städer 1855, lät också ge ut stockholmsdelen på 99 sidor separat 1855 (och även andra delar), bland annat beskriven som vägledare till de minnesvärdaste byggnader, mm, och efter 29 sidor stadshistorik ett renodlat exempel på den katalogvariant (byggnad för byggnad) som beskrivits ovan.

7 Olika adresskalendrar avlöste också varann, t.ex. Stockholms Adress Calender av A. Wallin (1842, 1843 till 1849). P. A. Huldbergs årliga adresskalender och, som den också beskrevs, vägvisare inom hufvudstaden, började komma ut 1856 och var möjligen det första exemplet i Stockholm på vad gamla adresskalendrar får oss att tänka på idag vad gäller format, omfattning och sätt att packa all information på. Redan 1865 var den 750 sidor tjock + 75 sidor annonser. Att det här slaget av uppgifter angelägna för främst verksamma i staden kunde presenteras för besökare på ett mer uppslagsrikt och dynamiskt sätt visade J. G. Anrep. Under rubriken Handbok för resande i Stockholm började han 1856 ge ut en månatlig, helt annonsfinansierad kalender som delades ut gratis på hotellen och som inte bara innehöll turistisk standardinformation utan aktualiteter till inte minst nöjesvärlden (gästspel, tivolinöjen, teaterpjäser), dvs en form av information som lever kvar än idag. Initiativet avbröts efter sex nummer, men togs åter upp av C. F. Bergsten 1859 (Ny och oumbärlig handbok för resande och öfrige i Stockholm), senare av J. Nordin ( ) och från 1876 i många långa perioder och under olika namn av den s.k. Tidningar i Sverige. En ny väl genomarbetad och välillustrerad stockholmsbok kom också 1860, skriven av Georg Scheutz (med ett särskilt öga för tekniska förändringar) och disponerad på ett sätt som gjorde den väl lämpad som guide för besökare i staden, även om den saknade praktiska anvisningar. Också Octavia Carlén, svägerska till författarinnan Emelie Flygare-Carlén, utan att det satt några spår i de pedantiska slotts-, palats- och kyrkoinventeringar hon lämnat efter sig, kom senare att skriva ett par stadsguider, t.ex. handboken Stockholm och dess omgifningar 1866, nästan lika innehållsrik och varierad som den hon skrev om Göteborg 1867 (bokens karta tycks vara en bearbetning och förminskning av kartan i Scheutz bok, där strandlinjen längs blivande Strandvägen fortfarande var ojämn). En annan samtida guide var Vägvisare vid allm. Industri- och konstutställningen i Stockholm 1866 (104 s s. annonser, tryck H. Nisbeth), där redovisningen av det mesta som både underlättar och förnöjer livet vid sidan om de förpliktigande historiska byggnaderna och museerna gärna kommenterades och gavs generöst med utrymme, industriutställningen dock bara 5 sidor. Utgivningen av guider och skrifter i adresskalenderns eller informationshäftets form torde givetvis också ha tilltagit, t.ex. Adresskalender och vägvisare inom hufvudstaden Stockholm , varvid den resande i vissa fall bland taxor för bärare och hyrkuskar, omnibuss- och ångbåtstabeller, hotell och rum för resande, mynttabeller och konsulat, teaterplaner (vanligt i många utländskaguider), öppettider för bibliotek och museer, etc med lite tur också kunde hitta en någorlunda genomgång och beskrivning av kyrkor, monument, byggnader och förlustelseställen i staden,

8 ungefär som t.ex. på 20 sidor i Stockholms vägvisare. Fickbok för resande 1869 (J. & A. Riis Boktryckeri). Uppgradering och massutbud Thomée, som under 1850-talet varit upptagen av en rad tunga och anspråksfulla arbeten i bokform såsom Jorden (1851), Lärobok i geographien (1853), resehandboken Sverige (1857) och Konungariket Sveriges statistik i sammandrag ( ) samt en rad mindre skrifter, t.ex. Åland 1854 och den nämnda ångbåtsguiden 1860 hans verksamhet gränsar i omfattning till det underbara, skrev ett personlexikon kom dessutom med en ny stockholmsbeskrifning 1863 som hette Stockholmska promenader (448 s.). Den var huvudsakligen en sammanställning av ett 20-tal egna tidigare artiklar från Dagbladet och betonade även nu, dock utan praktiska anvisningar, bokens användbarhet för både resande och stockholmsbor såväl som dess roll som souvenir och minne, det sistnämnda väl i den tradition som fått forma titeln på en del äldre svenska stads- och landskapsbeskrivningar, t.ex. Norrköpings minne och Mälarens minne. Tillsammans med tidigare arbeten, t.ex. nämnda Sverige, gjorde det honom väl skickad att säkra tillkomsten av den första Sverige-guiden av internationell klass 1866 (hänvisningen till förebilden Baedeker i förordet var inte överraskande, då den vid det här laget börjat dyka upp i förlagens förord lite varstans i Europa). Thomées arbeten kom även trots att han avlidit att ligga till grund för Bonniers separata stockholmsguide Just dessa två böcker tror jag det är rättvisande att se som brytpunkter för guideutgivningen i Sverige, eftersom båda nu med järnvägen som ett etablerat framtida transportmedel på ett systematiskt och grafiskt tilltalande sätt gav plats åt en av guidernas viktigaste funktioner att ge praktiska anvisningar om resande, hotell, restauranger, nöjesetablissemang, öppettider, osv -, en uppgift som tidigare ofta enbart förmedlats av postväsendet och ångbåtsbolagen. Båda kom också att uppdateras i nyutgåvor, stockholmsguiden i en 8:e upplaga Efter 1872 kunde därmed de svenska turisterna erbjudas lika moderna guider till både landet och huvudstaden som de utländska besökarna hade med sig. Och än bättre skulle det bli med STF:s utgivning från och med 1890-talet, som i sin ambition och utgivning överglänste Bonniers, ett förlag som trots sin insats och ett halvtamt försök i 1880-talets slut till en specialserie annonserad av förlagschefen själv (den efter inledningen uttöjda och krampaktiga serien Illustrerade Resehandböcker) egentligen aldrig sett utgivningen av resehandböcker och vägvisare som någon särskilt viktig del av sin verksamhet, trots många olika initiativ. Förlagsmonografin till förlagets 100-årsjubileum är

9 entydig härvidlag och succén med Ellen Rydelius guider från 1920-talets slut var inte uttryck för någon förändring av den hållningen. Periodiska kalendrar fortsatte givetvis att publiceras (Sahlbom & Ljungströms över Stockholms län 1874, Ville de Stockholm 1875 (Klemings antikvariat), Stockholms-diamanten 1881 och Vademecum i Stockholm 1886 (Fahlstedt). Parallellt med nya utgåvor av Bonniers stockholmsguide mötte svenska stockholmsresenärer nu fortlöpande ett tillskott av ganska korta och enkla guider som Guide en Stockholm et ses environs av Bonniers 1872, av C. M. Rosenberg 1872 (52 s.), av göteborgsförläggaren B. G. M. Bellander 1886, av Eklöf-Hill 1890 (på engelska), av Handbok för resande på fyra språk (vardera drygt 40 s s. annonser. Nymans eftr.), av STF på tyska 1895 och på svenska och engelska 1896 (sidoserien), av Hufvudstad-avisen 1893, många av dem med förutom obligatoriska råd, anvisningar och beskrivningar av de alltid återkommande historiska byggnaderna ivriga att göra sitt bästa för att också uppmärksamma den förnyelse och modernisering som Stockholm nu genomgick inom byggnadstekniken och transportväsendet, varuhandeln, hotell- och restaurangnäringen, kultur- och och nöjesutbudet (Leia, Lundbergs, Rydbergs, Berns, Blanches, Nationalmuseum, Södra teatern). På grund av konkurrensen tycks de flesta andra mer ambitiösa samtida författarna av stockholmsguider J. Grönstedt 1882, V. Koersner 1886 (nr 4 om Stockholm i författarens guideserie Svenska Reseböcker), F. Heurlin 1887 och I. Ree (3:e 1897) ha investerat en hel del kraft och möda i sina arbeten, eftersom det enda andra möjliga alternativet till säljframgång tycks ha varit just enkla billiga vägvisare av kalender- och broschyrtyp. Den guide som mest skilde ut sig bland de sistnämnda var Grönstedts, och då inte bara på grund av ett mer personligt anslag, utan för att hela materialet och alla byggnader och beskrivningar presenterades i bokstavsordning, en katalogguide alltså, men likväl i tidens anda, eftersom motsvarande grepp nu blev vanligare (återigen) i också många utländska städer och under beteckningen directory of..., Index to... eller Indicateur de... respektive stad. Kvaliteten återfanns i själva verket i beskrivningarna, som av en skicklig penna kunde utvecklas till små lässtycken med samtidigt nog så god inblick i stadens egenheter, seder och människor (Appleton s Dictionary of New York and its Vicinity 1892 är ett utmärkt exempel på en guide i denna form). En första kulmen i tillflödet guider blev året för den stora konst- och industriutställningen i huvudstaden 1897, till vilken inte mindre än ett tiotal stadsguider gavs ut, ett par utan beskrivningar av utställningen och några med denna eller stockholmsguiden som

10 komplement: Lundholms nyaste karta jemte vägvisare öfver Stockholm, också karta över industriutställningen (8:e), Bonnierguiden i sin 7:e upplaga (med 32 sidor om utställningen), T. Blanches respektive H. A. Rings Stockholm, Rees guide i en 3:e upplaga, helt tillfälliga Minne från Stockholm: Illustrerad Vägvisare inom hufvudstaden och dess omgifningar (76 s. AB Varia, Svenbäcks), Rabatt och vägvisare i Stockholm under konst- och industriutsällningen (80 sidor, Björkmans), Stockholm und seine Umgebungen (116 s. A.V. Carlson), Volkovs Stockholm: Helsingfors, Hangö (68 s), Svenska Baedecker n eller vägvisaren för hufvudstaden (104 s. och mest ett slags kalender) och Stockholm med omgifningar samt 1897 års industriutställning i ord och bild (1896? Svenska Tribunens förlag). Inför olympiaden i Stockholm 1912 uteblev guideanstormningen: Hela Stockholm (också på tyska, av Beyron Carlsson), Stockholm und Umgebungen (av Forsstrand), All Stockholm and its Environs for eightpence together with a short Trip in Sweden och med spelens officiella vägvisare redigerad av G. Åsbrink och de ingående texterna upprepade på fem språk, med ryskan som det mest överraskande. Kalendrar och kartor Utgivningen av olika slag adress-, gatu- och yrkeskalendrar blev allt ymnigare under hela perioden, både i riktning mot minivarianter som rymdes i västfickan och veritabla tegelstenar, alla angelägna och ibland även oumbärliga för olika slags yrkeskategorier, droskkuskar såväl som hantverkare, handelsmän, handelsresande, varudistributörer, etc. Liksom Huldbergs hade många av dem redan från början kartor och så småningom även alltfler specialplaner, som förutom registret över ämbetsverk och dylikt även blev användbara för turister, t.ex. över trafiknäten, parkanläggningar och de allt fler evenemangsbyggnaderna, t.ex. teatrarnas salonger med numrerade sittplatser och även tillhörande biljettpriser (även biografer togs tidigt på 1900-talet ibland med). Om allt dessutom ständigt måste uppdateras för att inte skapa irritation (priser, öppet- och restider, nya adresser) förstår man hur övermäktig uppgiften till slut blev. Inte ens Förlaget Stockholms Adresskalender klarade till slut av den, som med 92:a årgången och 1947 års utgåva hade kommit upp i sidor och p.g.a. förstadsutvecklingen också hade börjat ge ut den detaljerade fina atlasliknande kartbilagan separat från 1920-talet. Adresskalendrarna var dock inte alltid särskilt användbara komplement till resehandböckerna som ibland själva innehöll en uppräkning av de nyttigaste ämbetsverken, inrättningarna, butikerna och nöjesställena. Kalendrarnas kartor kunde dock med sina ibland noggranna register och gatuindex vara mycket användbara. Som en variant av vägvisare blev det särskilt

11 från 1870-talet också allt vanligare med stora påkostade utvikbara stadskartor i hanterbar förpackning mellan stadiga pärmar med gatuindex och ett ganska komplett register över institutioner och inrättningar samt även en kortare introduktion till staden och dess sevärdheter. I jämförelse med adresskalendrarna hade helt enkelt betydelsen av den s.a.s. textuella och kartografiska informationen kastats om. Brodin & Dahlman, Mentzer, Albert Bonniers Plan öfver Stockholm och något senare E. Backhoff (Gott-köpskarta), Lundholm och Axel Gillberg var de vanligaste namnen bakom utgivningen av det här slaget kartor med oftast också just ett index och en kort guide klistrad på insidan av omslaget. Söker vi oss enbart till kartorna, som ju alltid kan ses som en form av vägvisare, hade uppfinningsrikedomen tidigt varit stor när det gällde att på ganska små ytor kombinera olika slags kartor i olika skala med register och vyer, som t.ex. Ströms och inte minst Bonniers lilla läckra kartuppsättning från 1869, där man med Stockholm och stockholmskartorna i centrum vecklar ut sig via kanaler, vattendrag och landsvägar åt olika håll i landet resultatet var ett slags vikatlaser skulle man kunna säga. Idén med att bryta ner staden i olika kartblad omsätts också så småningom i verkligheten. C. O. Sommar har här (Sommar 1982, s. 88) hittat en ovanlig handbok som framstår som väl anpassad till den moderne turistens krav genom att via kombinationen text-karta som huvudidé utforska staden: Stockholms fickvägvisare I den utgör varannan sida en detaljerad karta över några gator och kvarter med sevärdheter, butiker och restauranger markerade. Förutom det allmänt pedagogiskt-praktiska greppet med en sådan indelning av staden i överblickbara sammanhängande eller överlappande delar 47 kartor i det aktuella fallet ser vi här också tveklöst ett tidigt försök att i form av en atlas erbjuda ett alternativ till utvikningskartans användning i stadsmiljö. Även Turisttrafikförbundet i Stockholm gav ut en snarlik atlas-guide på tyska Sådana mer eller mindre renodlade atlaser skulle dock aldrig bli lika vanliga i Stockholm som i nästan alla andra storstäder (se Europeiska metropoler ) och egentligen blev det enbart i telefonkatalogen som vi så småningom alltid med säkerhet fann principen förverkligad för Stockholm (Stockholmsciceronen och Taxikartan erbjöd senare detsamma). Var Stockholm helt enkelt för litet? Knappast, eftersom storleken inte var avgörande och vi t.o.m. i John Lundbergs Djursholmsvägvisare från 1916 såg principen förverkligad på ett dussin uppslag, några med inte mer än en handfull gator på varje. Slöseriet med papper och tryck i färg hade emellertid här sin förklaring, eftersom det i det förnäma expanderande Djursholm också handlade om att överallt illustrera den exakta tomtindelningen och exploateringsmöjligheterna för potentiella spekulanter och in- eller ut-

12 flyttare. I Stockholm kan man tänka sig att en orsak till de kartografiska framställningarna snarare var att staden med topografins och tullarnas hjälp fått en täthet och kontur som fram till 1900 ganska behändigt kunde fånga in det mest väsentliga på samma kartblad utan uppkomna tomrum och spretiga bebyggelsestråk, och med egentligen endast en stadsdel att tydliggöra mer i detalj, vilket också kunde ske med en infälld ruta: Stadsholmen och Gamla Stan. Till detta kunde senare en omgivningskarta fogas med kanske delkartor för några förstäder, varmed det hela var satt. Att jämföra med Paris är i det här avseendet tacksamt, medan London och Berlin långtifrån erbjöd samma strama och enhetliga överblick och hantering. En viktig fråga för de flesta blev emellertid ändå expansionen som tagit sats på allvar med industrialiseringen och utbyggnaden av väg- och trafiksystemen, inte minst spårvägslinjerna, järnvägens lokalbanor och snart också busslinjerna. Här kan man inte undgå att bli förtjust i ambitionen hos Gillbergs karta över Stockholm och dess närmaste omgivningar från 1906, som överskådligt och tydligt redovisar järnvägs-, spårvagns- och ångbåtslinjer, även planerade. Det är även Gillberg som främst kommer att lyfta fram det träffsäkra och kanske vackraste ordet för det utvidgade Stockholm som nu börjar ta form, Det större Stockholm. Bosse Bergman