2002 års vinresa på småvägar i Frankrike.

Transkript

1 2002 års vinresa på småvägar i Frankrike. Så var det då dags för den första resan till vindistrikten, nja riktigt sant är det ju inte, redan sommaren 1996 på vägen till Österrike körde vi via Moseldalen, men nu var vindistrikten huvudmålet för första gången. Vi d.v.s. min fru Ann-Britt och jag startade med att ta båten från Göteborg till Kiel. Efter att ha installerat oss i hytten började vi kvällen i restaurangen med ett glas Chablis till en räkcocktail som var en passande början på det som skulle bli en underbar semester. Då det fanns en bra jubileumsmeny att äta fortsatte kvällen med ankbröst och röd bordeaux. Anka skulle det visa sig var något vi skulle prova i många former denna resa. Kvällen avslutades med en god efterrätt. Efter en god natts sömn var det så dags att börja resan på riktigt. Via Autobahn kom vi snabbt ner till Melsungen, en underbar liten korsvirkesstad som vi faktiskt besökt varje gång vi åkt förbi, första gången var 1980 när vi var nygifta och på väg till Jugoslavien med svärfar och svärmor. Vi klev in på Rathauskeller med 20 minuter tillgodo innan det var dags att stänga lunchserveringen, men det visste vi inte då. Vi satt och funderade på vad vi ville ha när servitrisen försynt undrade om vi bestämt oss då köket strax skulle stänga. Då det var sparristid bestämde vi oss snabbt för sparris med schnitzel och hollandaisesås. När maten kom in blev vi glatt överraskade. På varje tallrik låg 2 rejäla schnitzlar och säkert 5-6 hg underbar vit sparris. Stärkta av mat tog vi en promenad runt de centrala delarna av staden, satt ner på Rathauscafé och tog en kopp kaffe med en tårtbit från den 6 meter långa tårtdisken, det svåra var att välja vilken bit man ville ha. Så var det dags att efter 2 timmars rast fara vidare till dagens slutmål, ett Etap Hotell i Mannheim. Varför ligger alla billiga hotell i industriområden och har så hårda sängar? Tja förmodligen för att de är billiga. Andra dagen i Tyskland började med en enkel frukost på hotellet innan vi kastade oss ut i trafiken på Autobahn igen. Resan gick in i Frankrike förbi Strasbourg och äntligen började vi närma oss vinets förlovade land. Vi svängde av motorvägen och körde in i landet mot norra delen av Alsace, första stopp var en paus strax innan Barr med vinrankor i bakgrunden. Färden fortsatte på Route du Vin genom en mängd underbara små byar. Lunchen intogs vid vägen på en bänk framför kyrkan i Bennwihr, juice, bröd, ost och lite färsk frukt.

2 I god tid för vingårdsbesöket anlände vi till vårt mål Turckheim. Eftersom detta var vårt första besök körde vi förbi infarten till stadsporten några gånger innan vi hittade rätt. Vi parkerade på torget utanför stadsporten och gick en liten tur för att lokalisera vårt hotell och vingården. Vi hittade snabbt Berceau du Vigneron, ett underbart hotell alldeles intill stadsporten och granne med vingården visade det sig. Infarten till vingården var dock från andra sidan, första gatan på vänster hand innanför stadsporten. Vi hämtade bilen och svängde in på gården till vingården för vårt inbokade besök i vinkällaren hos familjen Baur där Monique tog emot oss. Vi var helt ensamma med madam och fick pröva på en stor del av vad vingården hade att erbjuda, de vita Sylvaner, Pinot Blanc, Muscat, Riesling, Pinot Gris, Gewurztraminer och dessutom en röd ekfatslagrad Pinot Noir, Sang de Dragon som var ganska långt från de röda viner vi brukar dricka, men dess karaktär gav mersmak. Vi hade dessutom turen att få se en stor del av den gamla vinkällaren då det var rätt tid på året för att släppa in folk bland vinfat, flaskor och all utrustning. Detta var en mycket trevlig upplevelse och givetvis kompletterade vi med lite mer vin än det vi skulle hämta. Cuvée Thomas, en speciell Riesling gjord på druvor från gamla stockar från Grand Cru Brand och döpt efter sonen i huset, kan verkligen rekommenderas liksom nämnda Sang de Dragon som kyld till sallad sommartid är riktigt bra. Det enda som vi inte fick möjlighet till var att följa med någon upp i vingården då både herrn i huset Pierre och Thomas var upptagna denna eftermiddag, men det kommer ju fler chanser. Bilen fick med Moniques goda minne stå kvar på gården över natten, och efter vad vi smakat var ju det tur. Vi bestämde att vi skulle komma och hämta vinet direkt på morgonen innan avfärd, det låg bättre i Baurs vinkällare än i bilen. Nu var det bara att ta väskorna och gå runt hörnet för att checka in på vårt hotell. Rum 23 blev vårt, ett jätte mysigt rum med möblering i gammaldags stil och med utsikt över infarten till stadsporten. Vi packade upp och tog en liten promenad runt i staden. Här är otroligt mysigt med trånga gator och korsvirkeshus, hit skall vi återvända igen, denna gång blir det bara en natt i Turckheim eftersom Bordeaux är huvudmålet. Åter på rummet blev det en stunds vila och sedan var det dags att snygga till sig för kvällen.

3 På kvällen gick vi och åt på en restaurang som låg mellan hotellet och stadsporten. Auberge de Veilleur visade sig vara en mysig liten restaurang med tända ljus och en mycket personlig stil vad gäller inredning, det var fullt av små nallar och dockor överallt. Det är väl lika bra att erkänna, vi åt ankbröst igen, denna gång med en apelsin och honungssås, nersköljt med Riesling från en vingård i omgivningarna. Köket visade verkligen vad fransk kokkonst kan när den är som bäst. Kvällen avslutades med lite Münsterost nersköljt med ett glas Gewurztraminer, en mycket bra kombination. Vi avslutade dagen med en liten promenad i mörkret, nu upp mot vinberget Brand. Nästa morgon var det först frukost i hotellets lilla frukostmatsal, en riktig pärla en halvtrappa ner från receptionen med kraftiga stenväggar. Sedan skulle vinet hämtas upp hos Baur innan avfärden mot Montlucon som var dagens mål. När vi checkat ut och lastat in vin och packning, handlade vi lite färsk frukt, ost, dricka och en baguette. Därefter bar det iväg över bergen utefter floden Doubs. Franska småvägar kan vara jättevackra men har ni bråttom så välj motorvägen. Det är inte bara det att det tar tid, det är dessutom som gjort för att köra fel när man inte är van vid språket och trafiken. När ni passerar större städer gäller samma råd, välj motorvägen, den är oftast inte avgiftsbelagd genom städerna och skulle den vara det så går det så mycket smidigare att det är värt det. Vi märkte av detta redan i Montbeliard, där vi lyckades lägga en halvtimma på dåliga vägval sedan vi flyttat oss för en ambulans. Nå åter till resan. Vi åkte upp och ner utefter bergssidorna men hela tiden återkom vi till stranden av Doubs, lunch intogs på en rastplats där vi dukade upp det vi handlat innan avfarten från Turckheim. Ju längre dagen led ju varmare blev det, men sitter man i bilen med aircondition på märks det ju inte. Vi stannade för att sträcka på oss, få lite att dricka och gå på toa. När vi klev ur bilen var det som att gå in i en väg, det var nu 37º i skuggan, en temperatur vi skull få leva med i 3-4 dagar. Snabbt in i bilen igen och iväg igen. Framåt 7 på kvällen kom vi äntligen fram till hotellet i Montlucon, ett modernt hotell i betong mitt uppe på berget utanför staden och utan luftkonditionering. Alla dörrar stod öppna men vad hjälpte det? Det fläktade väl lite men lika varmt var det ändå. Vårt rum låg på andra våningen och som tur var vänt bort från solen, det var i alla fall lite mindre varmt. Vi bar upp packning och vin på rummet, tog en snabb dusch och gick för att äta. Maten var inte direkt lysande, men vi fick bra service av en ung fransyska som hämtade en ordbok för att hjälpa till med matvalet. Vi åt entrecote med pommes frites och drack flera flaskor mineralvatten, något annat var inte att tänka på i värmen. Natten tillbringades med öppet fönster för att få lite svalka och så småningom lyckades vi somna, för att väckas igen av ett enormt kväkande.

4 Troligtvis var det parningssäsong för de grodor eller paddor som bodde i bäcken strax bakom hotellet. Nåväl vi somnade om och vaknade om inte utsövda så i alla fall inte heller genomsvetta. Efter den vanliga morgonproceduren med frukost och packning anträdde vi sista delen av resan till Bordeaux. Färden gick återigen via de mindre vägarna, samma vägar som alla långtradare också verkade ha valt. Sedvanlig lunch intogs på en stor grusplan invid vägen i närheten av druvor som troligen skulle bli till Cognac. Fram på eftermiddagen kom vi så fram till vårt mål Chateau Rousselle strax utanför Bourg i Bordeauxdistriktet. Att hitta vägen in mot slottet var inte så svårt, men när vi kör nerför backen börjar vi fundera, är detta rätt, skall vi verkligen bo här. Vi svänger in på gården går ur bilen och går mot huvudbyggnaden, slottet för att fråga om vi kommit rätt. Nathalie som precis håller på att avsluta en vinprovning med ett glatt gäng hälsar oss välkomna. Hon säger att det finns 2 rum att välja på, ett med dubbelsäng och jaccuci och ett med 2 separata sängar och dusch. Jaccuci låter ju frestande, men Nathalie säger vi inte behöver välja förrän vi sett båda. Hon tar nycklarna och går till ett uthus, sammanbyggt med vad vi senare skulle upptäcka är själva vinkällaren, där hon öppnar luckorna och låser upp dörren. Vi kliver in och blir stående med öppen mun, det som på utsidan ser ut som ett ganska slitet uthus ser på insidan ut som ett slott, klinker på golvet kristallkrona i taket, helfräcka tapeter och underbara möbler. Efter att ha tittat på båda rummen väljer vi rummet med vanlig dusch och separata sängar, helt enkelt för att det är mycket större. Vi tömmer bilen, vi skall ju stanna 3 nätter, och lägger oss på sängarna och bara njuter av svalkan, 1-1½ m tjocka stenväggar och luckor för dörrar och fönster gör att det är jätteskönt här inne trots att det fortfarande är 37 º i skuggan på utsidan. När vi ligger där och njuter knackar det på dörren. När jag öppnar står Nathalie där med resterna av vinprovningen, 3 halvfulla flaskor, som hon frågar om vi vill ha. Självklart vill vi det, vi får flaskorna 2 glas samt en önskan om att det skall smaka. En liten sipp på det svala rosévinet kan vi inte motstå innan det bär iväg för att köpa lite ny frukt och dricka. Färden går in till Blaye där vi hittar en liten butik som är öppen och vi köper ost, jordgubbar, persikor, bröd och lite juice. Vi tittar runt lite i staden, ser Citadellet och färjan som går över Girondeviken. Vattnet som skiljer oss från Médoc ser mer ut som flytande lera än vatten.

5 Vi åker tillbaka till vårt slott, men tar en liten omväg för att se omgivningarna och stannar också till och beställer bord på en liten restaurang som rekommenderas av 3D Wine. En riktig festmåltid dukar vi så upp när vi kommer tillbaka, vi har ju dessutom lite vin att skölja ner med, 2 röda och ett rosé från Ch. Rousselle. På kvällen när vi skall gå till restaurangen är det fortfarande 31º varmt, men ordentliga nordbor som vi är, promenerar vi den dryga kilometern dit, vi ville ju båda ha lite vin till maten. Det är knappt 2 kilometer att gå men vi hinner bli rejält varma på vägen. Restaurangen ligger fint omgiven av vinfält, vi väljer ett fönsterbord med utsikt åt öster, d.v.s. på skuggsidan. Ett glas vitt medan vi tittar på menyn. Vad vi valde? Ankbröst så klart nu med en sås på cognacbas med några små stekta potatisar och lite grönsaker till, franska köket liksom. Tur att de serverar bröd till. Vi dricker ett lokalt rött vin till och avslutar med kaffe och avec. Det hela var en riktig njutning och ett besök hit kan rekommenderas, man kan dessutom bo här då det är kombinerat med hotell. Promenaden hem mellan vinrader i mörkret, när vi med jämna mellanrum får hoppa i diket då bilar passerar i minst 90 knyck, får oss att bestämma oss för att ta bilen nästa gång. På söndag bestämmer vi oss för att göra en Tour of the Grand Crus. In i bilen och genom staden Bordeaux, upp genom Médoc med Hugh Johnsons Vinatlas som guide går färden. Vi tittar på många slott både berömda och mindre kända. Vi fotograferar en del, mestadels utsidor och vingårdar, eftersom det är söndag är det inte mycket som är öppet. Vid Mouton- Rothschild är det 1 timma kvar till man öppnar museet igen så vi rullar vidare. Vid Cos d Estournel i St. Estephe vänder vi nedåt igen, vi har börjat bli rejält hungriga. Nu när vi äntligen bestämt oss för lunch så är givetvis all lunchservering över, allt man kan få är dryck. På återvägen märker vi dessutom att alla små stånd ligger på fel sida av den starkt trafikerade vägen, så vi tar en snabb färd in till vår butik i Blaye. Äntligen lite tur, den är öppen och vi får lite nya färska varor som vi tar hem till vårt rum. Vi äter lite och njuter av resterna av gårdagens vintilldelning, sedan blir det lite siesta. Vi hör ljud av steg i gruset utanför som stannar till utanför, ingen knackar på utan vi hör någon avlägsna sig igen. Jag tittar ut och det är Nathalie, hon har ställt en flaska vin till på trappan och berättar att det är ytterligare en sort man gör på slottet som hon tänkte vi kunde få smaka. Vi tackar och smakar lite senare under kvällen när vi äter kvällsmat på rummet. Vinet visar sig vara gjort av druvor som växer på andra sidan bäcken d.v.s. i Côtes de Blaye och har slottets baksida på etiketten. Nathalie förklarar dagen efter i samband med källarturen att gränsen mellan distrikten går i bäcken bakom huset och att de har odlingar i bägge distrikten men som tur är bara ett slott. Framsidan får vara på etiketten till Côtes de Bourg vinet och baksidan får duga till vinet från Côtes de Blaye.

6 Vi får se hela källaren med 7 nya jäsningstankar i rostfritt, döpta efter de 7 dvärgarna i Snövit. Snövit själv ja det är Nathalie. Vi får dessutom se lagringskällaren och i hörnet på den finns en liten vinbar där vi får smaka slottets vin. Vi avstår en del eftersom vi redan smakat det och har tänkt göra en utflykt under dagen. Vandringen i vingården begränsas till de närmaste fälten eftersom värmen fortfarande är olidlig. Vi får bl.a. se ett som är nyplanterat med Malbec, man skall fortsätta plantera under eftermiddagen. Jag får en Merlot och en Malbecplanta att ta med hem eftersom jag frågar så snällt. De lever fortfarande på friland här i Sverige, eller gjorde i alla fall i höstas. Vi har inte riktigt klimat för dem så de växer ganska sakta. Den här dagen tar vi på Nathalies inrådan en tur till Saint-Emilion dit vi far framåt lunch när morgonens provning osat av. Vi parkerar bilen utanför stadsmurarna och går in i den muromgärdade stadskärnan där alla hus är byggda i sten. Snacka om turistfälla, här finns bara turistinriktade butiker och en massa turister. Hur som helst visa av gårdagens läxa går vi bara en snabb tur innan vi börjar med en lunch på torget, sallad med rökt ankbröst och till det en öl till chauffören och glas vin till min fru. När vi sitter där och njuter i den svalkande brisen flyger f-n i mig och jag frågar min fru om hon inte vill ha ett glas till, jag hade sett i vinlistan att man serverade riktigt bra vin glasvis. Hon tar emot detta erbjudande och jag ber att få in ett glas Ch. Clos Fourtet, slottet som ligger precis vid stadsmuren. Visst kostade det men det bevisade också att det finns ett samband mellan pris och kvalitet, det var riktigt gott, sen vet man ju aldrig hur mycket miljön innebär för totalupplevelsen. Efter lunchen traskar vi runt lite i staden och tar sedan en tur runt i vinlandskapet och tittar på lite mer eller mindre kända slott. Vi stannar till på Ch. Belair som har samma vinmakare som Ch. Rousselle, det ser väldigt stängt ut. Från ett litet hus strax intill de låsta grindarna till vinkällaren kommer en liten butter man ut och talar om att det är stängt. Jag förklarar att Nathalie Lemaitre på Ch. Rousselle skickat oss dit eftersom vi bor hos henne. Detta gör underverk! Han lyser upp, låser upp grindarna och tänder ljuset. Förklarar att han har lite att stå i, men att vi är välkomna att ta en egen tur runt via den numrerade och skyltade vägen. Vi går runt i den svala vinkällaren uthuggen direkt i berget och tittar på en utställning med utrustning från förr. I dagens lokaler ser vi i en stor hylla i vägen hur det ligger flaskor staplade i rader. Värda ung. 1 miljon kommer vi fram till vid ett snabbt överslag. När vi är klara tittar vi in i det lilla huset som mannen kom ut ifrån och tackar för titten, han undrar om vi inte vill smaka lite på slottets viner. Se där vilka underverk lite lokala kontakter kan göra.

7 Efter denna trevliga utflykt är det dags att fara hem till slottet igen och göra sig klar för kvällen. Vi skall tillbaka till restaurangen från första kvällen för en sista middag innan vi anträder färden hem mot Sverige igen. Vi tar bilen den här gången och nöjer oss med en liten flaska lokalt rött till maten, det känns bättre att dricka ett glas och några timmar senare köra tillbaka istället för att riskera livet gående bland bilarna. På morgonen är det dags för sista frukosten inne i matsalen på slottet. Idag har vi sällskap av ett engelskt par som kom igår kväll. Mr Palmer har fått vinraden som 50års present. De har åkt färja in i Biscayabukten och sedan rest upp efter kusten och badat på vägen. Vi tar farväl och gör upp affärerna med Nathalie varefter vi lastar bilen. När vi står där och stuvar vin och packning kommer engelsmännen förbi för att säga hej då. De undrar om vi inte är oroliga att tappa markkontakten med framvagnen, med tanke på alla vinlådor som skall in. Nej då säger jag, fast när man tittar på bilen från sidan är profilen något förändrad, bakvagnen har en lägre profil än normalt. Så är det dags att åka norrut och det går inte fort på småvägarna. Det är otroligt vad samhällen det finns med rödljus i. De sista 9 milen tar 2 timmar, men till slut är vi framme i Chartres några mil söder om Paris. På vägen har vi givetvis tagit en stor omväg ute på landet i samband med ett felaktigt vägval när vi skulle passera Tours. Visst var det vackert med en tur genom landskapet, men som jag skrev förut, åk motorväg genom större städer. Återigen har vi hittat ett hotell med industriområdesliknande omgivningar, skillnaden här är att det ligger massor av hotell och restauranger här. Hotellet har en staketomgärdad parkering som låses nattetid och temperaturen har fallit en hel del så vi vågar lämna vinet i bilen inatt. Vi äter en god middag med rött Saint-Emilionvin till en bra köttbit i hotellrestaurangen. Vårt val av vin fick förresten servitören att byta vinglasen mot husets bästa. Sedan sover vi gott. Nästa morgon, den näst sista dagen på vår resa, åker vi visa av tidigare misstag, genom Paris på motorvägen och stannar sedan kvar på den ända in i Belgien. I dag bryter vi lunchvanorna och äter lunch på en vägkrog. Vi måste ju äta pommes frites när vi är i Belgien, det var ju trots allt belgarna som uppfann rätten. Hela motorvägen genom Belgien är ett enda stor vägarbete men det flyter trots allt ganska bra. Fram mot kvällen kommer vi till Neuss i Tyskland där vi skall sova sista natten. Vi parkerar bilen under hotellet uppbackade så nära bakväggen att man knappt får in handen mellan vägg och bagagelucka, här lär vinet vara säkert inatt. Några pizzaslicar från hotellbaren nersköljda med Warsteiner sitter inte fel. Tidigt på morgonen vaknar vi av ett fruktansvärt åskväder som håller på i flera timmar. När vi ändå är vakna går vi upp och äter en tidig frukost, sedan ger oss av ut på Autobahn runt alla städer i området. Trots att det är morgonrusning och en intensiv trafik flyter det bra. Vägen upp runt Bremen mot Kiel går även den som en dans och redan vid 2-tiden är vi framme. Väl framme i Kiel möter far och mor upp. De har tagit en Kielkryss för att hjälpa oss att få in ransonen till Sverige och själva handla lite i Tyskland.

8 Vi äter lunch på McDonalds vandrar runt i stadens centrum, tittar i butiker, handlar lite och kör sedan ombord på Stenafärjan där kvällens middag är en kopia på utresans, med den skillnaden att vi nu är fyra runt bordet. På midsommaraftons morgon kör vi iland i Göteborg för att en halvtimma senare sitta hemma i köket och äta frukost som äldsta dottern dukat fram. Äntligen hemma, efter en resa som gav en massa minnen både mentala och flytande och aptit på en ny resa nästa år. Vad lärde vi oss då av årets resa? Skall man flytta sig längre sträckor och genom stora städer så är motorvägarna i Frankrike att föredra. De är oftast väldigt bra och med mycket lugnare trafik än på Autobahn i Tyskland. Alsace är fullt med mysiga byar och producerar många riktigt bra viner, Pinot Gris var den druva som blev vår favorit under resan. Bredden på vita viner är faktiskt inte mindre än den hos de röda och även rosévin kan faktiskt vara bra de också. Det finns alltid ett tillfälle då ett visst vin visar sig från sin bästa sida.