JAG SKA BERÄTTA en historia utan lyckligt slut. Den börjar så här: En sekund.

Transkript

1

2 VI UNDRAR HUR hennes liv skulle ha varit, det som inte blev. Undrar hur hennes barn skulle ha sett ut, dem som hon aldrig fick. Undrar hur jobbet skulle ha tett sig, det som hon aldrig fick söka. Undrar hur gammal hon hade blivit, om hon hade blivit. JAG SKA BERÄTTA en historia utan lyckligt slut. Den börjar så här: En sekund. Ett slitet uttryck, jag vet. Men jag säger det igen. En sekund. MER BEHÖVS INTE. Vi sörjer inte bara Amanda, utan också den framtid och de möjligheter HON ALDRIG FICK

3 HUR ÄR DET?Sen den dagen har vi fått frågan: Småprat i all enkelhet, men jag har aldrig svarat: Det är bra. Det är bättre, men bra kan det aldrig bli. Vi kan aldrig mer vara lyckliga. Visst skrattar vi, visst finns det en vardag som rullar på, men det fattas en. Och jag bär inom mig en kärlek som Amanda skulle ha. Det tycks inte spela någon roll att jag försöker ge lite mer till hennes systrar, eller till Eva. Kärleken tycks vara öronmärkt och den växer, men kommer inte ut. Ibland tänker jag: Amanda, kom till mig i natt och ta lite av kärleken, den gör ont. Får du en spark på smalbenet vet du var det gör ont. Signaler skickas till hjärnan och du tar dig runt benet och skriker: aj som satan. Men var träffar saknaden? Den gör liksom bara ont. Signalerna skickas till hjärnan och den skickar vidare, med det uppstår förvirring. Vart ska signalerna ta vägen? De irrar omkring inne i mig och fattar ingenting. Sådan är sorgen förvirring inne i kroppen, smärta någonstans som inte vet vart DEN SKA TA VÄGEN. BLUNDA I EN SEKUND! 2 31

4 HENNES LEKSAKER FINNS kvar, hennes kläder i garderoben. Det dröjde två år innan jag tog bort hennes lakan i sängen. Hennes doft fanns kvar där, hon hade legat där och ibland försökte jag känna henne, lukta. Det händer att jag öppnar garderobsdörren och tittar på hennes kläder, smeker dem lite, SEN STÄNGER JAG IGEN. NÄR VI ÖPPNAR ögonen är allt sig likt. Lek med tanken att en pojke har kul med sin mamma. De jagar varandra i trädgården. Han skrattar och springer mot grinden. På grusvägen, en bit därifrån, står två tjejer och försöker få in en häst i transportvagnen. Hästens ögonvitor rullar och öronen viks bakåt. Plötsligt sliter den sig. Uppe på stora vägen kör en äldre man i sin Volvo S 40. Plötsligt tar han sig för bröstet och grimaserar av smärta. Vi blundar och allt är sig likt. Men i bilen gäller en annan verklighet. Vi kör i 90 kilometer i timmen. Blundar vi i en sekund har vi rullat 28 meter. Under den tiden kan en liten pojke springa upp på vägen. En häst kan komma skenande och en S 40 kan komma över på fel sida av vägen. Eller, rakt där framför dig, står en röd Passat kombi med registreringsnummer PUJ 532. I den sitter det en tjej som heter Amanda. En dansk man vände sig om, kanske bara i en sekund, och kvinnan där framme skrek: Nu måste du bromsa. Sen smällde det. Han körde för fort och för nära. Han blundade i en sekund. Amanda bröt nacken. HON BLEV BARA ÅTTA ÅR

5 DET HÄR ÄR Amanda och hennes fröken på skolavslutningen. Det är inget märkvärdigt i och för sig med det här fotot. Men det är helt unikt. Det är nämligen den sista bilden på AMANDA I LIVET. VAR SKULLE VI göra av vår saknad? Här, ta lite, hjälp mig att bära lite av min längtan Det går inte. Det var så länge sedan vi såg Amanda. Vi brukade säga: Tänk vad lyckliga vi vore om Amanda kom tillbaka. Men innan den 11 juni var hon hos oss. Var vi lyckliga då? Var vi det? Var vi lyckliga då? Ja men vi visste inte om det. Vi gjorde som alla andra tog för givet. Vi är maktlösa. Allt annat går att ordna. Allt löser sig alltid, heter det ju. Oj, kaffekokaren gick sönder Och TV:n bildröret och någon jävel krossade bilrutan inatt Pengarna är slut, äktenskapet är slut, matchen är slut Men det går att fixa. Laga, låna, köpa nytt, lappa, det mesta går att fixa, men inte det här. Vad vi än gör så kommer Amanda inte tillbaka. Det definitiva är mycket olustigt, vår litenhet, att vi inte kan påverka. Vi är maktlösa. DET ÄR OERHÖRT FRUSTRERANDE. 4 29

6 LUSTEN FÖRSVANN. Att se fram emot något. En flaska vin, en god middag, filmen på lördagskvällen, grillkvällen, kalaset Vi drack vårt vin, vi grillade vårt kött, men det var inte kul. Musik var inte heller roligt. Den 11 juni blev det tyst. Drivkraften var borta. Att se fram emot DET FANNS INGET DÄRFRAMME NÄSTA BILD SER ut så här. HON ÄR DÖD

7 DET SKILJER BARA åtta timmar mellan bilderna. I princip hade det kunnat skilja mycket mindre. Vad ser vi om vi tittar på bilden från skolavslutningen. Är hon märkt av livet? Är hon trött? Ser vi dödslängtan? Nej. Vi ser en tjej som nyss slutat skolan, vi ser en tjej som har sommarlov och som snart, bara om ett par timmar, ska ge sig ut på en lång och spännande resa. En blick i backspegeln. Liv. En blick i backspegeln. Död. Det tar inte lång tid att säga de orden, men under den tiden hann Amanda att dö. En sekund. Tänk på det. En sekund. MER BEHÖVS INTE. ETT PAR VECKOR efter stod vi med en blå urna i famnen. Däri låg askan av vårt barn. En absurd känsla. Vi firade ner henne i hålet och öste jord över. Det var en varm sommar. Kanske skulle jag vara tacksam över den tid vi fick tillsammans, hon och jag. Medan hennes kompisar åt glass och jordgubbar och hoppade från bryggorna låg hon ensam i ett mörkt, kallt hål. När jag satt där på kyrkogården hade jag väldigt svårt att visa min tacksamhet. Jag ville ha mer. Jag var girig. Jag ville ha mycket, mycket mer av Amanda. Allt som fanns kvar av henne var den hårtofs de klippte av i Danmark och de tänder hon TAPPAT SOM BARN. 6 27

8 PÅ SKOLAVSLUTNINGARNA SÄGER vi till barnen: det var sista gången ni behöver stiga upp tidigt på morgonen. Nu väntar sommarlov och ledighet. För Amanda var det sista gången för alltid. Hon steg upp ur sängen för allra sista gången i sitt liv. Hon åt frukost för allra sista gången i sitt liv, hon sa hej då till sina kamrater och till fröken, för allra sista gången i sitt liv. Tänk om hon visste Tänk om vi hade vetat Vad hade vi sagt? Vad skulle vi ha gjort? Hur skulle vi ha tagit FARVÄL AV VARANDRA? NU SATTVIi kyrkan och såg på kistan och alla blommor och blomsterhjärtan. Vi hade döpt henne. Nu skulle vi också BEGRAVA HENNE

9 VI HADE PLANERAT resan i ett halvår.vi hade köpt en bättre bil, en som var säkrare. Vi köpte en röd Passat kombi, 92 års modell. SÅ HÄR SÅG DEN UT. HON FÖDDES KLOCKAN 08.19, nyårsafton Vi döpte henne till Amanda. Och vi vyssade henne om nätterna när hon skrek, vi badade henne, bytte blöjor, höll i hennes händer när hon reste sig och började gå lite trevande. Vi följde henne till skolan, vi lekte affär och sparkade boll. Allt var som det skulle. Hon slutade andra klass, sedan SLETS TILLVARON ITU. 8 25

10 SKULLE HON BEGRAVAS hel eller brännas? Vilka sånger skulle vi ha på begravningen? Hur skulle gravstenen se ut? En vecka efter olyckan kom Amanda till Borås, i en vit kista. Begravningsentreprenören hade klätt henne i finklänningen, hon hade sitt guldhjärta om halsen. På huvudet hade hon den blomsterkrans som hon skulle ha haft på midsommarafton. Hon låg där i kapellet i sin vita kista. Det var nåt som inte stämde. Ordet likstelhet passar inte in på en åttaårig flicka. Det var tyst och lite kallt i kapellet. Ute sken solen. Vi hade hennes nalle med oss. Jag bände upp hennes stela, kalla arm och lade nallen hos henne i kistan. Hon var död, det syntes. Ögonlocken hade fått en grönblå färg och överläppen letade sig upp över tandköttet. Där låg hon, hon som hade haft så mycket liv och rörelse i sig, hon som haft en pigg blick och glad mun. Det var märkligt att hon inte rörde sig. Hur kunde denna lilla flicka ligga utan att kunna röra sig, utan att kunna svara när vi talade med henne, utan att kunna le. Kontrasten var skrämmande. Det var det sista vi fick se av Amanda. Att ett barn dör strider mot den tysta uppgörelse som finns mellan raderna i livet. Först dör jag, sen mina barn. Jag förfasades över att ordet anpassade sig, gjorde sig formbart och krånglade sig in i våra liv, in i kapellet och ner i kistan. LIKSTELHET DEN SÅG UT så här klockan den 11 JUNI

11 DENNA SKRÄCKINJAGANDE FÖRVANDLING tog bara en sekund. Och det förändrade inte bara bilen, utan också oss och vår värld. Jorden blev lite plattare. Vi blev tillintetgjorda och vår familj blev plötsligt bara fyra. Mamma Eva, pappa Krister och barnen Josefin, Matilda och Amanda. Två vuxna och tre barn men hädanefter skulle tre plus två bara bli fyra. Det fattas en. Hur jag än räknar blir det fel. Två vuxna, tre barn 2+3=4. Ledet av skolbarn slutar tvärt. Fröknarna försöker räkna barnen stå still nu! Och så börjar de om. Jag vill gå fram till dem och säga: Det spelar ingen roll hur många gånger ni räknar. Det blir ändå inte rätt. DET FATTAS EN! DAGEN EFTER FICK vi åka polisbil hem. Danskarna körde oss till Helsingör, satte oss på färjan och i Helsingborg tog svensk polis vid och körde oss ända hem och bar upp plastsäckarna med kläder, dem som Eva omsorgsfullt vikt ihop. Hon hade strukit dem, barnen hade valt ut och lagt fram vilka byxor de skulle ha med sig, några finklänningar för ljumma sommarkvällar i Paris, tröjor, strumpor, underkläder Nu låg resterna i två svarta sopsäckar. Amanda låg i ett kylrum. Vi var nu en sargad familj. Vi var sönderslitna som våra blodkärl i våra ömmande nackmuskler. Men vi skulle försöka stå emot jävligheten som knackade på våra rutor om natten, som bultade på våra revben inuti oss. Vi försökte skapa en trygghet av något SOM VAR SÖNDERTRASAT. 2+3=

12 VI BLEV VÄL omhändertagna på sjukhuset. De lade Amanda i en säng, tände ljus och vi fick vara hos henne hur mycket vi ville. Det såg ut som om hon sov. Jag brukade stryka mitt pekfinger längs hennes näsben. Hon tyckte att det var skönt, hon log och somnade. Nu gjorde jag likadant. Jag lade fingret på blåmärket, precis ovanför näsbenet. Mitt finger gled längs fräknarnas skärgård men hon log inte. Hon blundade. Och sov. För evigt. Vi ringde hem till våra anhöriga. Det var inga lätta samtal. Det var en helt vanlig fredagkväll och SORGEN SPRED SIG. VI SKULLE ÅKA till Eurodisney i Paris. Egentligen skulle vi åka Kielfärjan, men den var fullbokad. Okej, då kör vi väl genom Danmark, Tyskland, Holland. Bilen var fullpackad med tält, plastbackar med mat, väskor med kläder, sovsäckar och liggunderlag. Vi såg verkligen fram emot den här resan. Lugnt tempo, inget stress, inget kiv en avslappnad tur genom ett soligt Europa. Men så höjdes ett varningens finger: Se upp på autobahn, de kommer fort som fan bakifrån. Se upp för tjuvar på campingplatserna Vi kollade vägar, campingsymboler i kartboken, men vi fäste alltid blicken nedanför Danmark. Vi pratade som om Danmark inte fanns, det var en ren transportsträcka till det stora äventyret. Men vi kom inte längre än till Köpenhamn. Strax söder om huvudstaden slutade vår resa OCH AMANDAS LIV

13 N1 @? /Xe?/X? @?hg? @? @?? ? @ @(Y? @L @? @L @ @? @? @? @? @? @? @? @? @? e? @? @? @? W& @? )X @? e? @? @? e? @? @? @? @? @? )K @? )K @ e? V+M? e? @1 e? L? )X e? @? @L @ @6K? e? e? @5 @? @? VI FICK EN lärdom på färjan över till Helsingör: Det finns inget sedan. Jag sa: vi köper godiset på Rödby-Puttgarden-färjan. Men det finns ingen Rödby-Puttgarden-färja. Det finns inget senare. Framtiden är inget vi får automatiskt. Den finns egentligen inte. Inte just nu. Vi kan ju tro och planera. Den kommer att finnas för de allra flesta, men inte för alla. Inte för Amanda. Men det trodde vi. Vi tog det för givet. Hon skulle åka bil, åka karuseller, gå i skolan till hösten, växa upp, utbilda sig, skaffa jobb, skaffa familj. Det trodde vi alla. Men vi hade fel. Framtiden finns, men inte för alla. Nu är det inte meningen att vi ständigt ska gå omkring och tänka på döden, det är inte min poäng, tvärtom. VI SKA TÄNKA PÅ LIVET! VI VAR PLÖTSLIGT en del av semestertragedin. Det var om oss DET STOD I TIDNINGEN

Visa mer