Innehållsförteckning

Transkript

1 Innehållsförteckning 1. Inledning Bakgrund Historia Föreningen Vittfarne Himingläva Genomförande Expeditionen Etapper och deltagare Georgien Kaspiska havet Expeditionens syfte och mål Framtida Planer Slutsats,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,, Litteraturförteckning...9 1

2 Inledning Jag har valt att skriva om ett projekt som berör både Sverige och Georgien. Anledningen till mitt val är att jag kommer från Georgien och att jag personligen har varit involverad i planeringen och genomförandet av expeditionen och att det dessutom är den äldsta kända kopplingen mellan Georgien och Sverige. Redan på ett tidigt stadium blev jag och min sambo knutna till Föreningen Vittfarnes styrelse som hade planer på att genomföra en forskningsexpedition i vikingahövdingen Ingvar den vittfarnes kölvatten, bland annat genom hela Georgien. Eftersom jag är uppväxt i Georgien fick jag en huvudroll i att organisera och förbereda allt för expeditionen i mitt land. Bakgrund Historia För nästan tusen år sedan kom vikingar till den lilla byn Bashi vid floden Rioni, i västra Georgien. Enligt den georgiska krönikan (kartlis cxovreba) var de varjager, det vill säga skandinaver. Krönikan beskriver hur den georgiske kungen Bagrat den IV använde vikingarna: Och det kom varjager, tretusen man, och han placerade dem vid Bashi; han tog med sig sjuhundra man över (Mats G. Larsson Ett ödesdigert vikingatåg sid. 85) Den georgiska krönikan berättar också att varjagerna deltog i maktkampen mellan kung Bagrat och en georgisk adelsman vid namn Liparit. Varjagerna ställde sig på kungens sida, men blev besegrade av Liparit i slaget vid Sasireti, en dal i östra Georgien inte långt från Tbilisi och de blev tvungna att dra sig tillbaka till den västra delen av landet. Där försvann deras spår ur historien. Vilka var då varjagerna (skandinaverna) som åkte så långt österut? Vikingarna eller nordmännen som de också kallades, är väl mest kända som krigare och rövare som många i dåtidens värld fruktade. De svenska vikingarna var mera fredliga och betraktades främst som handelsmän och blev kända för sina resor i österled. Just de här vikingarna, Ingvars män, nådde längre än någon annan. De nådde Kaukasus och områdena kring Kaspiska havet, dåtidens Särkland, och kanske till och med så långt som till Centralasien. Vem var det som ledde den här styrkan? 2

3 Enligt historiska källor var det Ingvar den vittfarne, en ung svensk vikingahövding från trakten av Åker i Södermanland, som ledde vikingatåget österut. Han hade samlat ihop en besättning på 300 man för en resa i österled för att söka guld och ära, men för de flesta i besättningen var den här resan den sista. De dog och begravdes långt ifrån Svitjod som Sverige kallades då. Ingvar var en av dem som aldrig återsåg sitt fädernesland. Han och många av de andra vikingarna dog förmodligen i Georgien i en okänd sjukdom, kanske malaria, som var vanligt förekommande i västra Georgien under tusentalet. Ingvars resa finns beskriven på 30-talet runstenar i kring Mälardalen, i den isländska sagan och i den georgiska krönikan. Föreningen Vittfarne Mats G Larsson, docent i arkeologi vid Lunds universitet, har forskat mycket kring vikingatiden och vikingars resor i österled. En fråga som varit väldigt betydelsefull för flera forskare var hur man färdades på vikingatiden och hur man reste från Sverige ända till Ryssland och Svarta havet? Hur såg båtarna ut och hur kunde man ta sig fram på smala åar, förbi forsar och över land mellan olika vattendrag? Efter att Mats G Larsson gett ut boken Ett ödesdigert vikingatåg träffade han vikingabåtsentusiasten Håkan Altrock på ett båtarkeologiskt informationsmöte som hölls på Viks slott Där diskuterade de kring Mats G Larssons idé att pröva en färd i Ingvars kölvatten med en vikingabåtsreplik. Efter deras samtal bestämde sig Håkan Altrock för att bygga en vikingabåt för att försöka förverkliga expeditionen. Under tiden hann Håkan med att delta i en annan vikingaexpedition i österled. Med denna expedition, Aifur-expeditionen, reste man ända från Sverige så långt som till Gammalsvenskby i Ukraina. Vikingabåten Aifur var dock för stor och tung för att kunna fortsätta så expeditionen avbröts här. I januari 2003 bildades Föreningen Vittfarne och planeringen för en expedition från Gammalsvenskby, där Aifur-expeditionen avbröts tog fart. Den nya expeditionen skulle gå från Gammalsvenskby, via Svarta havet, Ryssland och Georgien till Kaspiska havet och Baku i Azerbajdzjan. En liten styrelse bestående av nio personer hade tagit på sig ett enormt planeringsarbete att ordna finansiering, besättning, utrustning, tillstånd och kontakter. Dessutom krävdes en extrem bearbetning av media både i Sverige och i alla länder som 3

4 expeditionen skulle korsa för att locka sponsorer. Föreningen genomförde expeditionen utan något som helst statligt stöd, utom med två fotografer från Sveriges Television och tacksam hjälp från Sveriges ambassad i Moskva och Kiev samt honorärkonsulaten i Ukraina, Georgien och Azerbajdzjan. Himingläva Båten som byggdes av Håkan Altrock heter Himingläva och betyder himlen lyser igenom och är en av havsguden Ägirs nio döttrar, som alla är namngivna efter vågors utseende. Båten är exakt kopia av en vikingabåt som hittades i Gokstad i Nordnorge och som förvaras på Oslos marinmuseum. Himingläva mäter 9,75 x 1,86 meter och väger ca 500 kg. Hon kölsträcktes 1998 och sjösattes 2001 och provseglades fram till expeditionsstarten. En av de sista provseglingarna som genomfördes sommaren 2003 ägde rum i Stockholms skärgård. Jag själv var med och tillbringade underbara, oförglömliga två dagar tillsammans med expeditionsmedlemmarna. Genomförande Expeditionen Våren 2004 startade Föreningen Vittfarne en vetenskaplig resa genom Georgien och Azerbajdzjan. Expedition Vittfarne följde en gren av den gamla sidenvägen som leder fram till Baku i Azerbajdzjan, en del av vikingarnas Särkland. "Vi reser i historiska farvatten för att öka kunskapen om vikingatågen i österled. Vi reser i Ingvar den vittfarnes kölvatten för att pröva om det på 1000-talet var möjligt att resa från Sigtuna till Kaspiska havet (vikingarnas Särkland) via Svarta havet och Kaukasien" säger Håkan Altrock, skeppare och projektledare för Expedition Vittfarne. Expedition Vittfarne började i Gammalsvenskby i södra Ukraina den 30 april 2004, där den vetenskapliga expeditionen som genomfördes med vikingabåten Aifur åren 1994 och 1996 avbröts. Den expeditionen gick från Sigtuna till floden Dnjeprs mynning via flodsystemen i Ryssland och Ukraina. Expeditionen började sin färd från Gammalsvenskby eller Zmievka som byn heter på ukrainska och fortsatte sedan längs floden Dnjepr till Svarta havet och Krimhalvön. De seglade förbi Jevpatorija, Sevastopol och nådde så Ryssland. Där var byråkratin svår och expeditionen tvingades forsla båten på land och med färja till hamnstaden 4

5 Poti i Georgien. Där började inlandsfärden vid floden Rionis mynning. Efter en slitsam färd på denna flod och några mindre bifloder samt ett par landdrag sjösätts båten i floden Kura som passerar Georgiens huvudstad Tbilisi och mynnar ut i Kaspiska havet vid Azerbajdzjans kust. Slutmålet var Azerbajdzjans huvudstad Baku dit expeditionen anlände den 15 augusti Etapper och deltagare Expeditionen skulle ta tre och halv månad och var indelad i sju etapper. Eftersom bara ett fåtal kan vara lediga så länge var det bara fyra personer som kunde delta hela resan. Flertalet besättningsmän deltog en eller två etapper. Besättningsbytena av dessa ombesörjdes av följebilen som följde expeditionen under hela resan. Utan följebilen hade det varit svårt att genomföra expeditionen, då den även transporterade livsmedel, vatten, reparationsmateriel och extrautrustning. Kommunikationen sköttes via följebilen och man till och med uppdaterade föreningens webbplats från bilen. Georgien Den 16 juli 2004 kom Himingläva till den georgiska hamnstaden Poti. Där började expeditionens svåraste och mest spännande del. Från Poti tog vikingarna vägen österut, djupt in i landet på floden Rioni och dess bifloder Kvirila, Dzirula och Chkherimela. Vattennivån var mycket låg, förmodligen betydligt lägre än på Ingvars tid. Ju längre in i landet man kom desto lägre vattenstånd. De blev svårare och svårare att ro eller segla. Smala vattendrag med virvlande strömmar, lågvatten, sandbankar och steniga bottnar förhindrade slutligen all seglats. Till slut var det bara möjligt att dra och bära skeppet. Trots att var det inte så djupt var det lätt att halka och att drunkna i vattenvirvlarna. Färden gick uppströms hela tiden tills man nådde fram till Kharagauli, där det stora landdraget påbörjades. För att ta sig från ett flodsystem till ett annat måste expeditionen dra Himingläva över ett tusen meter högt bergspass. Landdraget var en sträcka på 45 kilometer i en natur, som kan ta andan ur även den mest bereste viking. Snötäckta toppar tornar upp sig i fjärran, och ängar breder ut sig som ljusgröna filtrar över sluttningarna. (Stine Overbye. Illustrerad vetenskap). För landdraget behövdes riktigt hjälp. Vikingarna utnyttjade fyra oxar för att dra båten över bergspasset, en metod som lokalbefolkningen bevisligen använt i historien. Över berget tog 5

6 man sig på smala, kraftigt sluttande, stigar. Efter passet gick det betydligt lättare ända ner till floden Kura. Floden Kura, eller Mtkvari på georgiska, mynnar ut i Kaspiska havet. På vägen passerar den hela östra Georgien och går även genom huvudstaden Tbilisi. I Kura så gick expeditionen nedströms, vilket gör det ännu besvärligare att ta sig fram än att färdas motströms. Kaspiska havet Expeditionens sista etapper gick genom Azerbajdzjan fram till Kaspiska havet och slutmålet Azerbajdzjans huvudstad, Baku. Eftersom expeditionen under resans gång blivit mer och mer försenad fick man köra båten på trailer vissa sträckor för att inte bli utan besättning den sista biten. Slutligen nådde så expeditionen fram till Kaspiska havet. Där man blev liggande i väntan på att få tillstånd att ge sig ut på Kaspiska havet. Till slut kom tillståndet och någon dags seglats på havet kunde ändå genomföras innan man åter fick lasta Himingläva på en trailer för transport till Baku så att besättningen skulle hinna med sina flyg hem. I Baku väntade så festkvällens utlovade drinkar med gröna paraplyer. Expeditionens syfte och mål Expeditionens syfte var att befrämja kunskapen om möjligheterna till vikingatida färder på floderna i öster samt att skapa mellanfolkliga kontakter med länderna i södra Kaukasus. Expeditionens vetenskapliga mål var: - att bedöma om det verkligen var möjligt för Ingvar den vittfarne att ta sig fram denna väg. - att skaffa mer kunskap om på vilka sätt dåtidens folk tog sig fram längs de viktiga vattenhandelsvägarna. - att genom expeditionens genomförande befrämja insamlande av fakta om vikingatida kontakter mellan Norden och länderna längs expeditionens rutt. Expeditionens vetenskapliga strävan var att, genom teoretisk forskning kombinerat med iakttagelser på plats och praktiska försök, uppnå sina vetenskapliga mål. Expeditionen hade också flera övriga mål som var: - att hjälpa till att knyta kontakter mellan företag i Sverige som vill etablera sig i dessa länder 6

7 och med företag och myndigheter i de olika länder som genomfärdas. - att befrämja kulturella kontakter mellan Norden och Kaukasus Före expeditionen sökte föreningen stor massmedial uppmärksamhet i tidningar, radio och TV, vilket man lyckades väldigt bra med. Under expeditionen hade föreningen en hemsida med en loggbok som regelbundet uppdaterades från båten. Digitalt fotomaterial och även korta filmsekvenser kompletterade detta material. Fotograferna från Sveriges Television som följde expeditionen kunde växla mellan båt, gummibåt och följebil. Efter expeditionen kommer en vetenskaplig slutrapport att sammanställas som sedan ska publiceras på svenska, ryska, georgiska, azeriska och engelska. Efter expeditionen publicerades flera artiklar och avslutades stort med en timmes dokumentärfilm från expeditionen i SVT2 den 28 mars Framtida planer Föreningen Vittfarne har stora planer för framtiden. Under expeditionen i somras hittade marinarkeologen Gunilla Larsson några intressanta platser för arkeologiska utgrävningar i västra Georgien, där man kanske kan hitta spår efter vikingarna. Det är möjligt att några höjder längs floden Kvirila kan vara vikingarnas gravhögar. Nu hoppas föreningen på att det ska kunna gå att genomföra åtminstone en utgrävning, kanske redan sommaren Många georgiska vetenskapliga institutioner är välvilligt inställda till samarbete och vill gärna delta i nya arkeologiska expeditioner. Vi hoppas på att svenska högskolor och universitet snart kan inleda fler samarbetsprojekt. Föreningen Vittfarne planerar även för en resa i västerled till Vinland med en replik av ett vikingaskepp men det tar några år till innan en sådan expedition kan förverkligas. Slutsats Expedition Vittfarne blev en succé, trots att man fick transportera Himingläva på trailer vissa sträckor. Det vetenskapliga målet att se om det var möjligt att resa den här vägen är faktiskt uppnått. Hade vi haft mera tid, mindre byråkrati, högre vattenstånd och tillräckligt stor besättning hade vi definitivt lyckats ta oss via floderna hela vägen ända fram till Baku. 7

8 Eftersom jag själv var en av arrangörerna av den här expeditionen och har sett resultaten kan jag personligen bekräfta att det var en av nutidens mest uppmärksammade vetenskapliga expeditioner som genomförts. Eftersom det handlade om en av Sveriges tidigaste historiskt kända händelser och genom att vi fokuserade på tvärvetenskap så kunde intresset väckas inom så många olika områden, exempelvis historia, arkeologi, geografi, kultur, språk, segling, rodd och båtar. För mig personligen ser jag kanske ännu några framgångar. Framförallt så kommer folken i södra Kaukasus att tala om den där expeditionen med vikingarna i något århundrade framåt, liksom georgiernas alla berättelser för oss om irländaren Tim Severin som gjorde en liknande expedition med Argo längs Rionifloden Orden varjag, viking och svensk fick än en gång betydelse för mitt folk och forskarna i södra Kaukasus har nu åter börjat studera ett nästan bortglömt kapitel i världshistorien. 8

9 Litteraturförteckning Larsson, Mars. G Ett ödesdigert vikingatåg. Atlantis AB. Overbye, Stine Svenska äventyrare hittar: Vikingarnas genväg i österled. Illustrerad Vetenskap. Nr 1. S Relster, Sebastian Vikingar på jakt efter österns rikedomar. Illustrerad Vetenskap. Nr 10. S Larsson, Mats. G Handelsmän eller krigare? Vikingar i österled. Populär historia. Nr. 6. S Arvidsson, Beppe Mot Särkland. Båtnytt. Nr. 6. S Föreningen Vittfarnes webbplats: 9