Kvinnor inom jord- och skogsbruk i fem regioner i Sverige -en studie av lantbrukarkvinnors försörjningsstrategier

Transkript

1 Kvinnor inom jord- och skogsbruk i fem regioner i Sverige -en studie av lantbrukarkvinnors försörjningsstrategier Eva Javefors Grauers Anna Eskilsson Linköpings universitet Juni

2 Kvinnor inom jord- och skogsbruk i fem regioner i Sverige... 3 en studie av lantbrukarkvinnors försörjningsstrategier Inledning och syfte... 3 Syfte... 4 Rapportens disposition Tidigare forskning... 6 Genus och genussystem... 6 Genusarbetsdelningen inom lantbruket... 6 Kvinnors osynlighet i lantbruksföretagandet... 9 Lantbruksbarometern Rationella specialister, konventionella brukare eller mångsysslare? Metod och urval Metod Val av centralorter/regioner Val av intervjupersoner Forskningsprocessen Sammanställning av intervjuerna efter region Piteåregionen Östersundsregionen Motalaregionen Nässjöregionen Eslövsregionen Sammanställning av intervjuerna efter åldersgrupper Lantbrukande kvinnor år Lantbrukande kvinnor år Lantbrukande kvinnor år Lantbrukande män Lantbrukande män år Analyser Kvinnornas produktions- och försörjningsstrategier i olika regioner Finns skillnader mellan olika åldersgrupper? Hur identifierar sig kvinnorna? Normer, attityder och traditioner Sammanfattning och slutsatser Bilaga 1. Intervjuguide Bilaga 2. Från Piteå i norr till Eslöv i söder Norrbotten - Piteå Jämtland - Östersund Östergötland - Motala Jönköpings län - Nässjö Skåne - Eslöv Referenser

3 Kvinnor inom jord- och skogsbruk i fem regioner i Sverige en studie av lantbrukarkvinnors försörjningsstrategier 1.Inledning och syfte Kvinnor och män har alltid arbetat tillsammans inom jordbruket och flertalet jordbruk i Sverige har alltid drivits som familjejordbruk. Trots det har mansdominansen länge varit överväldigande inom Lantbrukarnas Riksförbund, LRF, och dess styrelser. Den första kvinnan i riksförbundsstyrelsen, Anna Brita Malmsten, valdes in 1977 och var där den enda kvinnan ända fram till I skriften Från bondbönor till kvinnor på nätet berättar hon: Döm om min förvåning när jag såg listan över styrelseledamöter. På karlarna stod det lantbrukare eller godsägare som titel. På mig stod det fru. Det fick dom ändra på. Jag var ju också lantbrukare. (Wohlfart 1998:4) LRF bildades 1970 genom en sammanslagning av Sveriges Lantbruksförbund och RFL, Riksförbundet Landsbygdens Folk. Jacob Bjärsdal analyserar i boken Lantbrukskooperation och bondefack sammanslagningen och LRF:s verksamhet och situation fram till Här visas på 16 bildsidor en mängd foton av betydelsefulla män med olika lednings- och styrelseuppdrag. Mansdominansen på dessa poster är så gott som total. På ett foto visas dock två kvinnliga bönder och undertexten lyder. Sakta, sakta, kommer kvinnorna inom LRF de känner ännu inte sin makt. Här är två av de mer medvetna, som även vågat kritisera mansväldet (Bjärsdal 1986:160+2) Nätverket LRF Kvinnor startade 1988 i form av ett projekt. Härigenom påbörjades en utveckling mot ökad kvinnoandel i förening och i styrelser. Förändringsprocessen har emellertid varit långsam. År 1999 gjordes inom ramen för projektet Använd hela kompetensen en kvantitativ mätning som visade att det i genomsnitt fanns 90 procent män och 10 procent kvinnor i styrelser, ledningsgrupper och fullmäktige inom LRF (LRF, Slutrapport projekt nr: , 2001:2). En klar förbättring tycks emellertid vara på gång. Allt flera kvinnor tar plats på viktiga styrelseuppdrag inom LRF (Djurfeldt & Gooch 2001). En granskning av kvinnornas representation i olika förbundsstyrelser visar att andelen kvinnor ökat avsevärt de senaste åren. Flera kvinnor har lyckats ta sig igenom det så kallade glastaket, det vill säga det osynliga tak som hindrar kvinnor som kategori att uppnå de högsta positionerna i en organisation, just därför att de är kvinnor. Som exempel kan nämnas att i april 2003 i Norrbottens Länsförbundsstyrelse är såväl ordförande som vice ordförande kvinnor 1. Även i Jämtlands Länsförbunds styrelse är en kvinna ordförande. I denna styrelse finns även ytterligare fyra kvinnor, det vill säga fem av totalt elva styrelseledamöter är kvinnor 2. I Östergötlands länsförbunds styrelse finns 4 kvinnor och 8 män 3. I Jönköpings

4 Länsförbundsstyrelse finns emellertid bara en kvinna bland nio män 4 och i Skånes Provinsförbunds Styrelse finns tre kvinnor och åtta män 5. Det kan även framhållas att LRF Ungdomen har en kvinna som ordförande i riksstyrelsen och att en kvinna för närvarande innehar den allra högsta positionen som ordförande för hela riksorganisationen LRF. Framtidens nycklar - Kvinnors villkor för boende/försörjning på landsbygden är ett flerårigt projekt som söker svar på hur olika förutsättningar formar landsbygdskvinnors försörjningsmöjligheter och livsvillkor, men som också genom strukturpåverkan och praktiskt arbete på lokalt plan vill skapa bättre villkor för framtiden (Projektbeskrivning 2002:3). I föreliggande rapport presenteras en intervjustudie som har gjorts på uppdrag av projektet Framtidens Nycklar och projektets utvecklingspartnerskap bestående av LRF Kvinnor och LRF Ungdomen, NUTEK och NRC (Nationellt resurscentrum för kvinnor). Studien är ett delprojekt inom ramen för Framtidens nycklar. Totalt har trettio kvinnor och tio män i Norrbotten, Jämtland, Östergötland, Jönköpings län och Skåne intervjuats. Studien är en förstudie som ska ligga till grund för det fortsatta arbetet i projektet. Syfte Det övergripande syftet med studien är att få ökad kunskap om kvinnors försörjningsstrategier och villkor inom jord- och skogsbruk i olika regioner i Sverige. Referatet i rapportens inledning pekar på att Anna Brita Malmsten, den första kvinnan i LRF:s Riksförbundsstyrelse, inte sågs som lantbrukare av sin omgivning utan som fru. Däremot identifierade hon sig själv som lantbrukare. Hur identifierar sig dagens kvinnor inom jordoch skogsbruk? Ser de sig som lantbrukare? Vilka försörjningsstrategier har kvinnorna? Enligt lantbruksbarometern 2003 uppger majoriteten av de tillfrågade lantbrukarna att mer än 25 procent av hushållets inkomster förväntas komma från externa inkomstkällor (Lantbruksbarometern 2003:9). Är det kvinnorna eller männen som drar in dessa inkomster? Hur påverkar normer, attityder och traditioner lantbrukarkvinnornas försörjningsstrategier? Har kvinnornas ålder någon betydelse? Andra frågeställningar som ska belysas är vilken betydelse platsen har för lantbrukarkvinnornas val av försörjningsstrategi. Finns det några regionala skillnader? Vilka möjligheter och hinder finns för att kunna stanna på platsen försörja sig? Finns försvårande regler? Och vill kvinnorna stanna? Rapportens disposition I nästa avsnitt görs en genomgång av tidigare forskning. Exempel på vad som tas upp är begreppet genus, genusarbetsdelningen inom lantbruket, kvinnors osynlighet samt en typologi över olika försörjningsstrategier. I avsnitt tre diskuteras metod och val av regioner och intervjupersoner

5 Resultatet av intervjuundersökningen presenteras i tre avsnitt. Det empiriska materialet är omfattande och har sammanställts dels efter region, dels i tre åldersklasser. Avsnitt fyra innehåller sammanställningar av intervjuerna med lantbrukande kvinnor efter region och avsnitt fem innehåller sammanställningar efter ålder. I avsnitt sex finns en sammanställning av intervjuerna med en grupp män. Avsnitt sju innehåller analyser och resultat och i avsnitt åtta följer sammanfattning och slutsatser. I bilaga ett visas en intervjuguide och i bilaga två presenteras de geografiska regioner som undersökningen omfattar. 5

6 2.Tidigare forskning Genus och genussystem Med genus avses vanligen det sociala könet till skillnad från det biologiska. Med detta begrepp betonas att könet är socialt och kulturellt konstruerat och inte något naturgivet. Det innebär att det är våra föreställningar som avgör vad vi betraktar som kvinnligt respektive manligt. Rosa ses exempelvis i vår kultur som en kvinnlig färg, medan blått anses manligt. Vårdande yrken, som till exempel sjuksköterskeyrket, har fått en kvinnlig genusstämpel, medan teknikorienterade yrken betraktas som mansyrken. Vad som anses vara kvinnligt och manligt är emellertid föränderligt och varierar över tiden och i olika sociala och kulturella sammanhang. Genussystemet är enligt Yvonne Hirdman (1990, 2001) ett maktsystem som kännetecknas av att kvinnor och män och kvinnligt och manligt hålls isär. Isärhållande eller segregering är ett tydligt mönster på den svenska arbetsmarknaden. Kvinnor och män återfinns inom olika yrkesgrupper, inom olika branscher och sektorer. Kvinnorna arbetar till exempel ofta med kontorsarbete, som säljare inom detaljhandeln och som undersköterskor eller sjukvårdsbiträden, medan männen är säljare inom partihandeln och ingenjörer eller tekniker (SCB 2002). Ett annat tydligt mönster på arbetsmarknaden, som också kan ses ett uttryck för genussystemet, är att män ofta är överordnade kvinnor (Hirdman 1990, 2001). Mest uttalad är mansdominansen på ledande poster inom den privata sektorn där 82 procent av cheferna är män (SCB 2002). Genussystemets uttryck visar sig även i löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Enligt SCB (2002) uppgick exempelvis kvinnornas arbetsinkomst år 2000 till 82 procent av männens vid heltidsanställning. Detta benämns ofta mäns hierarkisering relativt kvinnor, vilket innebär att det som män gör och det som ses som manligt arbete värderas högre än det som kvinnor gör och det som ses som kvinnligt arbete. Genusarbetsdelningen inom lantbruket Gårdarna och småbruken under självhushållningstiden var familjejordbruk, där alla familjemedlemmar bidrog till försörjningen. Gunilla Bjerén (1987) har undersökt kvinnors och mäns arbets- och levnadsförhållanden i ett småbrukarsamhälle i Nordvärmland på självhushållningstiden, en tidsepok som i norra Värmland varade ända fram till 1950-talet. Hon anser att majoriteten av hushållen livnärde sig på en kombination av odling, samlande, jakt, egen produktion samt betalt arbete i skogen. Det stora inslaget av naturahushållning medförde en bestämd och komplementär arbetsdelning efter kön och ålder. Kvinnorna utförde hela matvaruproduktionen, producerade textilier till hela hushållet och tog hand om alla djur utom hästen. Dessutom vårdade de barn, gamla och sjuka, skötte all tvätt och renhållning inomhus samt uppassning av männen. Männen skötte husen, redskapen, hästen, skogsarbetet och jakten. De var arbetsledare vid odlingsarbetet utomhus, där även kvinnor och barn deltog. Männen representerade också hushållet inför myndigheterna. Barnen var handräckning åt de vuxna, men de hade också 6

7 egna arbetsuppgifter. De tränades så fort som möjligt att lära sig sina sysslor och hjälpa modern efter förmåga. (Bjerén 1987) Att mjölka och ta hand om korna i ladugårdarna hade under flera hundra år i Sverige ansetts vara kvinnogöra. Det var nästan skamligt för en man att utföra dessa sysslor. En dräng som utvandrade till Amerika under 1800-talet beskrev i ett brev hem de konstiga förhållanden som rådde i det nya hemlandet: Här är det män som sköter ladugården och mjölkar. Men tala inte om det hemma, så folk får reda på det (Ohlander & Strömberg 1997:138). Hästarnas skötsel var emellertid helt husbondens ansvarsområde men det dagliga arbetet kunde anförtros till drängen eller äldste sonen eller farfar på gården. Det var mycket sällsynt att en kvinna besökte stallet och orsakades endast av extraordinära omständigheter fruntimren var inte betrodda. Däremot kunde änkor som själva förestod gården mycket väl ta hand om hästarna (Flygare 1999:195 med referens till folkminnesmaterial). I jordbrukarhushållen var således kvinnans arbetsuppgifter relaterade till korna, medan mannens uppgifter var relaterade till hästarna. Mejeriproduktionen var ett renodlat kvinnligt område. Gårdens kvinnor eller anställda mjölkpigor på större gårdar, s k mjölkdejor, mjölkade, kärnade smör och ystade ost. Senare blev det vanligt att mjölken togs om hand av särskilda mejerier och mjölkdejan blev i stället mejerska, ett yrke som hade en viss status. I slutet av 1800-talet inleddes en könskodningsförändring som pågick under första hälften av 1900-talet. Männen började ersätta kvinnorna i detta yrke och blev s k mejerister. Mejerskekåren minskade och år 1950 var endast 10 procent av de yrkesverksamma på mejerierna kvinnor. Lena Sommestad (1992) anser att orsakerna till att männen kunde tränga ut kvinnorna från ett av deras äldsta kompetensområden låg i ett samspel mellan den industriella utvecklingen och kulturella och politiska faktorer. Männen kom in när produktionen blev mer teknisk och mejerierna ökade i storlek. Kvinnornas hantverkskunnande ersattes av maskinteknologi och vetenskap. De manliga mejeristerna fick mer avancerad utbildning på mejeriskolor enbart avsedda för män. Möjligheten för en kvinna att arbeta sig upp försvann när mejerierna blev storindustrier (Sommestad 1992). Arbetet började likna vanligt industriarbete med manliga arbetsledare, eftersom männen tycktes ha svårt att acceptera kvinnliga arbetsledare. När kvinnorna slutade för att gifta sig ersattes de av män Yrket blev mer och mer betraktat som olämpligt för en kvinna, medan t ex kontorsarbete ansågs mer passande (Ohlander & Strömberg 1997:46). Även på gårdarna började männen ersätta kvinnorna i mjölkningsarbetet. Det var inte skamligt för männen att sköta maskinmjölkningen. Det traditionellt manligt stämplade arbetet med hästar utvecklades i motsatt riktning. Så länge hästarna fanns kvar i jordbruket var de prestigeladdade djur som ägnades stor omsorg (Flygare 1999). I och med mekaniseringen av jordbruket ersattes hästen av traktorn i arbetet på gården och arbetet med hästen började i stället allt mer ses som kvinnligt arbete. Hästflickorna gjorde sitt intåg i stallen. Såväl mjölkningsarbetet som mejeriproduktionen som länge ansetts vara kvinnoarbeten kunde således på relativt kort tid byta genus och uppfattas som mansarbeten medan hästen som varit en symbol för manligt arbete i stället började förknippas med unga kvinnor. Här synliggörs den sociala konstruktionen av genus, hur kvinnlighet och manlighet konstrueras i relation till varandra och hur innebörden i vad som betraktas som kvinnligt eller manligt förändras över tiden. Genussystemets verkan med manlig överordning och kvinnlig underordning är tydlig. 7

8 När mjölkningsarbetet maskuliniserades ökade dess status medan arbetet med hästar förlorade i status i takt med feminiseringen. Under de senaste hundra åren har jordbruket genomgått kraftiga förändringar. I Sverige är det främst perioden efter andra världskriget fram till mitten av 1970-talet som varit mest omvälvande (Flygare 1999). Arbetsvolymen i jordbruket minskade exempelvis under denna period med 76 procent medan maskinvolymen ökade med 424 procent (Flygare 1999 med referens till Holmström 1976). Mekaniseringen har gått hand i hand med nedläggningar och en strukturomvandling mot färre men större jordbruksföretag. Trots alla förändringar bedrivs fortfarande de flesta jordbruk som familjejordbruk (Jordbruksverket 2000:3). Sociologen Göran Djurfeldt och antropologen Pernille Gooch (2001) har intervjuat 87 yngre lantbrukskvinnor bondkäringar 6 i Skåne, Småland, Västergötland och Ångermanland om deras arbetsuppgifter och ansvar på gården. Kvinnornas arbetsuppgifter har ordnats i ett diagram efter hur ofta de ansvaras för av kvinnorna ensamma. Det framgår att åkern är den manliga domänen, lagårdar och stallar är de domäner där könen blandas och hushållsarbetet inomhus är den kvinnliga domänen. De arbetsuppgifter som kvinnorna oftast utför ensamma är rangordnade på följande sätt: mjölk till kalvar, skötsel av ridhästar, bokföring och administration, ta hand om småbarn, dagliga inköp till hushållet, skötsel av höns, disk, matlagning, tvätt (Djurfeldt & Gooch 2001:32 figur 2). Kvinnorna utför således huvuddelen av det reproduktiva arbetet. Att tvätta är den arbetsuppgift som kvinnorna nästan alltid utför ensamma. Detta överensstämmer med tidigare forskning om arbetsdelningen i familjen och i familjeföretaget (se t ex Ahrne & Roman 1997, Javefors Grauers 1999, 2002). Tvätten har en särställning, som den arbetsuppgift som män in i det längsta inte tar över (SOU 1998:6:44). De arbetsuppgifter som kvinnorna aldrig eller sällan ansvarar för, och således framför allt utförs av männen, har av Djurfeldt och Gooch ordnats på följande sätt: avverkning av skog, sprutning med bekämpningsmedel, sådd, slåtter, plöjning, utkörning och spridning av gödning, sågning och klyvning av ved, skörd och tröskning av spannmål (Djurfeldt & Gooch 2001:32 figur 2). Ibland deltar kvinnorna i maskinmjölkningen. Djurfeldt & Gooch (2001:33) menar att en någorlunda räntabel mjölkbesättning kräver två personer för att drivas och att hustrun, som inte ställer krav på kollektivavtal eller övertidsersättning, är bondens billigaste arbetskraft. Enligt Iréne Flygares (1999) studie kan högt värderade arbetsuppgifter inte gärna överlåtas till kvinnor om det finns arbetsdugliga män att tillgå. Skördetröskningen brukar ses som en manlig arbetsuppgift med hög status. Flygare menar att för att kvinnor ska kunna ta över manliga sysslor verkar det som om arbetets svårighetsgrad måste definieras om. När kvinnor tröskar övergår både män och kvinnor till att betrakta sysslan som ett lättskött och rutinartat arbete (Flygare 1999:311). Genussystemets verkan är tydlig. Det som uppfattas som manligt anses viktigare och värderas högre än det som ses som kvinnligt. Maktordningen eller hierarkiseringen visar sig också i lönesättningen eller avsaknaden av löner för många kvinnor. Av Pia Götebo Johannessons 6 Djurfeldt & Goochs (2001) bok har titeln Bondkäringar kvinnoliv i en manlig värld. Forskarna skriver i förordet att bondkäring i Småland är en hederstitel som kvinnorna använder om sig själva. 8

9 doktorsavhandling (1996:263) framgår exempelvis att under början av 1990-talet tog de flesta lantbrukarkvinnorna i Älvsborgs län inte ut någon lön från företaget. Flygare menar att brännpunkten i hela genussystemet återfinns hos den fullstore produktive mannen (Flygare 1999:224). Hennes tolkning är att uppfattningen om manligt och kvinnligt sammanfaller med den enkönsmodell som den amerikanske historikern Thomas Laqueur (1994) beskriver i boken Om könens uppkomst. Från antiken och fram till början av talet fanns föreställningar om att det bara fanns ett kön, mannen. I tusentals år hade det varit vedertaget att kvinnor hade samma könsorgan som män men att kvinnornas fanns inuti kroppen i stället för utanpå. Galenos, som på 200-talet efter Kristus utarbetade den kraftfullaste och hållbaraste modellen av den strukturella, om än inte rumsliga, identiteten mellan de manliga och kvinnliga fortplantningsorganen, påvisade utförligt att kvinnorna väsentligen var män i vilka brist på hetta på fulländning hade lett till att de inom sig hade kvar strukturer som hos männen finns synliga utvändigt (Laqueur 1994). Enligt enkönsmodellen är mannen könet och andra varelser är ofulländade varianter. Det är inte en artskillnad mellan vad som är kvinnligt och manligt utan en gradskillnad. Flygare (1999: 331) anser att synen på kvinnor som den framträder i hennes intervjumaterial är uttalat positiv till starka och manhaftiga kvinnor och att kvinnor som arbetar nästan som en hel karl fortfarande är ett ideal. Vissa arbetsmoment uppvisar dock en manlig exklusivitet och kan utföras av kvinnor endast när män inte finns tillgängliga. Tora Friberg (1990) hävdar i sin doktorsavhandling att arbetsdelningen mellan könen har med makt att göra. Med referens till Ida Leisner (1988) och hennes kolleger som studerat lantbrukarhustrur, skriver Friberg. De stöder sig på Hanne Haavind (1982) enligt vilken äktenskapet är en institution som fördelar makten mellan kontrahenterna. Maktfördelningen sker via kärleken, som uttrycks olika av mannen och kvinnan, och för båda framstår manlig dominans och kvinnlig underordning som eftersträvansvärt. Kvinnans kärlek till mannen visar hon genom att följa hans önskningar. Det visade sig också att lantbrukarhustrurna inte positivt hade valt det livet i sig. De hade gift sig med en man och fått lantbruket på köpet. Den ojämna maktfördelningen mellan mannen och hustrun ger till resultat att kvinnornas funktion i takt med att det blir mer kapitalintensivt, allt mer blir att vara en flexibel arbetskraft som tar hand om rutinuppgifterna förutom hushållssysslorna. Lantbrukarhustrurna försöker därför finna nya arbetsuppgifter med större erkännande och deras ökande lönearbete är en del i detta. (Friberg 1990:75) Kvinnors osynlighet i lantbruksföretagandet Med orden osynlighet, mångfald och anpassning sammanfattar företagsekonomerna Elisabeth Sundin och Carin Holmquist (1989) den stora studie de gjorde under 1980-talet för att kartlägga Sveriges företagerskor. De fann att det inte gick att på ett entydigt sätt beskriva den Kvinnliga Företagaren, därför att hon inte fanns. Det kvinnliga företagandet uppvisade en mångfald som inte lät sig förklaras med en enda faktor. Forskarna fann också att de kvinnliga företagarna trots sin mångfald var osynliga. De fanns inte representerade bland människors föreställningar om företagare och den officiella statistiken gav inte underlag för en könsuppdelning. Kvinnorna var osynliga i statistiken. 9

10 Med anpassning avsåg Sundin & Holmquist kvinnornas anpassning till sin familjesituation och sina män. De fann att ett viktigt skäl för företagandet för flertalet av kvinnorna var en anpassning till familjen. Forskarna menar att osynligheten därmed kan förklaras. Många kvinnliga företagare vill inte bli sedda som företagare och osynligheten föranleds framför allt av hänsyn till maken. Företagare är ett så kraftfullt och manlig ord att det kan upplevas som ett hot mot den egna kvinnliga identiteten och därmed också mot makens manliga självkänsla (Sundin & Holmquist 1989:147). Kartläggningen visade att den grupp kvinnor som drev jordbruk tillsammans med sina män, var en stor grupp (Sundin & Holmquist 1989:43). Denna stora grupp ingick också paradoxalt nog bland de kvinnliga företagare som Sundin & Holmquist menade var de mest osynliga. Den förutfattade meningen om den kvinnliga företagaren var att hon inte fanns visst fanns frisörskor men de var ju inga riktiga företagare, visst fanns kvinnor som arbetade jämsides med sin man men då var väl företaget hans o s v (Holmquist 1995:91). Kvinnor inom jord- och skogsbruk har alltid arbetat tillsammans med sina män på gårdarna. Företagen har emellertid oftast varit registrerade på männen och kvinnorna har varit osynliga i dessa företagarregister. Först 1965 började den svenska officiella förvärvsstatistiken registrera bondhustrurnas arbetsinsatser. Deras arbete med mjölkning, djurskötsel och liknande skulle räknas som förvärvsarbete inom jordbruket (Nyberg 1989). År 2000 var det totala antalet jordbruksföretag (Statistiska meddelanden J0 34 SM 0101, Rapporter från lantbrukets företagsregister 2000) vilket kan ställas i relation till det totala antalet företag i Sverige som 2001 uppgick till (SCB:s företagsregister, Aktuell statistik ur Företagsregistret sidan 10 och 13 7 ) jordbruksföretag hade år 2000 en areal överstigande 2,0 hektar åkermark. Av dessa brukades , d v s 94 procent av enskilda personer. Flertalet av dessa företagare var män. Med företagare avses den person som juridiskt och ekonomiskt ansvarar för verksamheten. Enligt Statistiska meddelanden J0 34 SM 010 (2001) hade 88 procent av företagen en manlig förste brukare och 12 procent hade en kvinnlig förste brukare. Från och med 1996 redovisas endast uppgifter för förste brukare även om flera personer gemensamt brukar ett företag. Sundin & Holmquist (1989) och Nyberg (1989) pekade på svårigheter att få fram könsuppdelad statistik. Sådana svårigheter föreligger fortfarande när det gäller könsuppdelad statistik inom lantbrukssektorn. Eftersom endast uppgifter för förste brukare redovisas är det oklart vilket kön och vilka släktskapsrelationer som andre brukaren har. De flesta jordbruksföretag är emellertid familjeföretag där familjen själv svarar för den största arbetsinsatsen (Jordbruksverket 2000:3, Fakta om svenskt jordbruk). Det är troligt att många lantbrukarande kvinnor i egenskap av lantbrukarhustrur döljer sig bakom dessa manliga förste brukare. I likhet med ett stort antal kvinnliga familjeföretagare (Javefors Grauers 1999) och många kvinnliga företagare i allmänhet (Sundin & Holmquist 1989) är de kvinnliga jordbrukarna osynliga i statistiken. Enligt LRFs broschyr Kärlek och sunt bondförnuft - Att gifta sig med ett lantbruk 8 är det inte ovanligt att mannen äger gården som sin enskilda egendom och att hustrun arbetar där Broschyren är framtagen av LRF Kvinnor i samarbete med LRF konsult Juridiska Byrån för att visa på olika ekonomiska fallgropar då någon (vanligen en kvinna) blir förälskad med ett lantbruk. 10

11 utan ersättning. Detta innebär att hustrun vid en eventuell skilsmässa kan ställas på bar backe. Hon kan inte få ut något vare sig av fastigheten eller andra medel som avkastats från fastigheten. Av de lantbrukande kvinnor som Djurfeldt och Gooch intervjuade 1999 var mindre än hälften delägare i de gårdar de arbetar på. I flertalet av dessa fall gäller det kvinnor som gift sig med en man som ärvt gården av sin far. Forskarna menar att det ofta finns en press från släkten och från mannens föräldrar att gården inte får gå släkten ur händerna (Djurfeldt & Gooch 2001:53). Mansväldet i jordbruket bor på fädernegården, skulle man kunna säga (Djurfledt & Gooch 2001:54). Iréne Flygares (1999) studie visar också att kvinnornas möjligheter att överta gård och företag är begränsade även i de fall då deras föräldrar ägde och bedrev jordbruk. Vägarna in i jordbruket för kvinnornas del är nästan undantagslöst att de gift sig med en bonde, fötts i en syskonskara med enbart döttrar eller blivit änka efter en bonde (Flygare 1999:410). Med referens till historikern Maria Sjöberg (1996) menar Flygare att arvs- och egendomsrelationerna mellan man och kvinna kan förstås enligt Laqueurs enkönsmodell. Kvinnorna kan endast avancera i den hierarkiska könsordningen där männen befinner sig högst upp vad gäller arv och egendom om inga män står i vägen. Änkepositionen är kanske det tydligaste exemplet. Men en sådan position är tillfällig, menar Sjöberg, i avvaktan på att en riktig man träder in (Flygare 1999:410). Sjöberg studerade jordinnehav i det tidigmoderna samhället men Flygare hävdar att ett liknande synsätt präglar jordöverföringen ännu i slutet av 1990-talet (Flygare 1999:410). Etnologen Åsa Bill har genom en intervjustudie av bonddöttrar i Skåne dragit liknande slutsatser. Hon ser en manlig dominans inom jordbruket. Det är männen som tar över föräldragårdarna och det är männen som sköter de arbetsuppgifter som anses viktigast, medan kvinnorna får hoppa in vid behov (Bill 1999:140). Även i EU:s regelverk avseende investeringsstöd, startstöd och projektstöd för utveckling av landsbygden kan genussystemets mönster av segregering och hierarkisering (Hirdman 1990, 2001) urskiljas. Eva Javefors Grauers (2003) har gjort en granskning av regelverket utifrån ett genusperspektiv som visar att manliga och kvinnliga verksamheter särskiljs. Den manligt konstruerade jordbruksverksamheten som omfattar traditionellt jordbruk med växtodling och husdjursskötsel benämns huvudverksamhet, medan kvinnligt konstruerade områden som exempelvis turism, konsthantverk, hästhållning och småskalig förädling och försäljning av lantbruksprodukter kallas kompletterande verksamheter. Hierarkiseringen eller genusordningen framgår av benämningarna. Den manliga huvudverksamheten är det som räknas och utgör normen för jordbruksföretagandet. Paradoxalt nog räknas exempelvis biodling, en traditionellt manlig verksamhet som kan bedrivas i en villaträdgård, som huvudverksamhet och jordbruk, medan den kvinnligt stämplade verksamheten med hästar som håller många jordbruksföretag uppe räknas som kompletterande verksamhet 9. 9 Det pågår emellertid en översyn om hur verksamhet med hästar skall hanteras i EU-stöden. I denna föreslås att verksamheten ska räknas som jordbruk (EU10:2, 2002:8). 11

12 För att få stöd måste man bedriva minst 25-procentig huvudverksamhet och ha åtminstone hälften av sin inkomst från jordbruksföretaget vilket kan diskvalificera många kvinnliga sökanden. Vad som dock framför allt riskerar att osynliggöra kvinnor som sökande är ägandeförhållandena inom jordbruket. Flertalet jordbruksföretag drivs av män som enskild firma och många kvinnor arbetar i männens företag utan att formellt äga andelar i det. Eftersom ansökan ska undertecknas av den formella ägaren eller av behörig firmatecknare osynliggörs många kvinnliga företagare i själva ansökan och döljs bakom sina män. Om de inte formellt är delägare räknas de inte ens som medsökande. (Javefors Grauers 2003) Sammantaget visar genomgången ovan att mannen traditionellt har varit och fortfarande är normen för jordbrukaren. Genushierarkin med manlig överordning och kvinnlig underordning återspeglas tydligt då man betraktar makarnas arbetsvillkor och ekonomiska villkor. Mannen gör huvuddelen av det arbete som anses viktigast och värderas högst, medan kvinnan gör huvuddelen av det osynliga reproduktiva arbetet på gården. Många kvinnliga jordbrukare är osynliga i statistiken. De syns inte i jordbrukarstatistiken som fokuserar på den förste brukaren mannen. Många jordbrukarhustrur är inte heller synliga i fastighetsregister och företagarregister då de inte är delägare i gården eller företaget. Det innebär också att de inte själva får ansöka om och inte ens får stå som medsökande av exempelvis investeringsstöd och startstöd enligt EU:s regelverk. Lantbruksbarometern 2003 Även i Lantbruksbarometern 2003 är många lantbrukande kvinnor osynliga. Undersökningen bygger på intervjuer av 920 lantbrukare vid lantbruksföretag större än 20 hektar. Det påpekas att bara 6 procent av de intervjuade lantbrukarna är kvinnor, vilket anses vara en anmärkningsvärt låg siffra (Lantbruksbarometern 2003:30). Intervjuerna genomfördes i januari 2003 per telefon av Sifo på uppdrag av LRF, LRF Konsult och FöreningsSparbanken. De vanligaste svaren på frågan Varför valde du bondeyrket är att man är uppvuxen på en gård eller att gården har gått i arv, vilket anges av 60 respektive 50 procent av lantbrukarna. Ungefär en tredjedel uppger att intresset för djur varit avgörande, medan 15 procent uppger att företagarmotivet eller friheten som företagare varit viktigast (Lantbruksbarometern 2003:17). Skillnaden i svaren mellan olika regioner är liten. Svaren på frågan om hur lantbrukarna trivs, visar att de i hög grad trivs med sitt yrke. Svaren pekar också på att de yngre lantbrukarna under 40 år är mer positiva än de äldre (Lantbruksbarometern 2003:18). De yngre lantbrukarna under 40 år är också mer optimistiska om den framtida lönsamheten än sina äldre kolleger (Lantbruksbarometern 2003:7). Frågan om lantbrukarna kan rekommendera yrket till en son eller dotter besvaras ofta med hänvisning till lantbrukets ekonomiska verklighet och storlek. Ju bättre lönsamhet desto större anledning att rekommendera yrket (Lantbruksbarometern 2003:18). En större gård ger större anledning att rekommendera lantbrukaryrket än en mindre. Materialet visar också på en mer positiv inställning i norra Sverige än i södra Sverige (Lantbruksbarometern 2003:18). Studien visar att det finns en viss regional skillnad kring hur respondenterna bedömer förutsättningarna för lantbruket om fem år. Mest positiva är man framför allt i den norra delen av Sverige samt länen runt Stockholm (Lantbruksbarometern 2003:9). Den högsta andelen 12

13 lanbrukare som uppger att de gjort investeringar i maskiner under 2002 finns också i den norra delen av Sverige (Jämtland, Västerbotten och Norrbotten). Där har 39 procent av lantbrukarna investerat i maskiner, vilket är avsevärt över riksgenomsnittet på 31 procent. Investeringarna i byggnader ligger i dessa län också över riksnivån. (Lantbruksbarometern 2003:22, 29) Majoriteten av respondenterna uppger att mer än 25 procent av hushållets inkomster förväntas komma från externa inkomstkällor. Nyetablerade lantbrukare anger att de räknar med en större andel externa inkomster. En tredjedel av de lanbrukare som etablerade sig på 1990-talet bedömer att över 75 procent av hushållets inkomster kommer från anställning utanför lantbruket. Hos den nya generationen är det vanligt att minst en i hushållet har ett förvärvsarbete. (Lantbruksbarometern 2003:9) Det kan noteras att en fråga som ställts är Vad gör svenskt lantbruk till en framtidsnäring. Respondenternas svar illustreras i diagram 14 på sidan 18 i rapporten. Av diagrammet framgår att omkring 70 procent av respondenterna uppger jämställda villkor, vilket är det vanligaste svaret. Läses inte texten i rapporten kan man förledas att tro att detta innebär jämställda villkor mellan kvinnor och män, vilket vanligen avses med jämställdhet (SCB 2002:1). Så är dock inte fallet. Med jämställda villkor avses i Lantbruksbarometern 2003 jämställda villkor med lantbrukare i andra länder. Rationella specialister, konventionella brukare eller mångsysslare? Pia Götebo Johannesson (1996) urskiljde i sin studie av lantbrukarkvinnor i Västergötland under 1990-talets början tre huvudlinjer i de lokala produktionsstrategierna som hon benämner rationell specialisering, konventionellt brukande och flexibelt mångsyssleri. De konventionellt brukande karaktäriseras av låg djurbesättning och låg mekaniseringsgrad, svag framtidstro och försiktig investeringstakt. Man vill undvika en hög skuldsättning. En av makarna har ibland ett arbete utanför gården för att stabilisera ekonomin. För många utgör skogen en viktig binäring och ibland huvudinkomst. Kvinnorna har en mer traditionell roll som medhjälpare och husmoder. Synen på framtiden har stundtals en desillusionerad prägel (Götebo Johannesson 1996:121) De rationella specialisterna försöker effektivisera produktionen i enlighet med företagsekonomiska metoder. De har investerat i stora djurbesättningar och en hög mekaniseringsgrad. Mjölkproduktion är vanligast men köttdjursuppfödning är ett alternativ. Kvinnornas delaktighet i ladugårdsarbetet är viktig. Nytänkandet och företagsutvecklingen sker inom de befintliga jordbruksföretagen. (Götebo Johannesson 1996: ). Mångsysslarna karakteriseras av att de söker sin försörjning på flera olika sätt men har en huvudambition att upprätthålla ett agrart levnadsmönster. De prövar ofta alternativa odlingsformer. Någon av makarna arbetar vanligen utanför gården. Jordbruket är vanligen inriktat på mjölkproduktion kombinerat med någon nischverksamhet som främst sammankopplas med kvinnors initiativ. Det kan exempelvis vara gårdsbutiker, jordgubbsodling, hemslaktning för vänner eller satsningar på turism. Liksom de konventionella brukarna har mångsysslarna en försiktig investeringstakt. Här är det kvinnorna som oftast är de mest aktiva och utåt synliga. Deras förankring i nuet är en resurs när det gäller att lägga om sin produktion allt efter intresse, ekonomi och riktningar i tiden 13

14 (Götebo Johannesson 1996: ). De personer eller grupper som har störst potential för att utveckla nya typer av företagande inom jord- och skogsbruk enligt Götebo Johannessons typologi borde således framför allt återfinnas bland mångsysslarna. Även kulturgeografen Christina Lindkvist Scholten använder benämningen mångsyssleri. Det gör hon för att beskriva en försörjningsstrategi som hon funnit bland kvinnor på landsbygden i Småland (Lindkvist Scholten 1999:58). Alf Ronnby menar att kvinnors erfarenheter från bland annat familjeföretag och mångsyssleri troligen spelar en roll för den småföretagaranda som spirar bland kvinnor i Jämtland (Ronnby 1995:84). Det kan också noteras att Britta Ohlsson och Elisabeth Sundin (1990:13) påpekar att det i jordbrukssamhället var just kvinnligt könsmärkta arbetsuppgifter som benämndes sysslor. Kvinnorna hade ansvaret för den vardagliga omsorgen av familjen och förväntades också sköta vissa könsmärkta arbetsuppgifter i jordbruket. Det är betecknande att dessa uppgifter inte hade status av arbete utan vanligen kallades för sysslor. Kvinnornas arbete värderades sålunda som nu, annorlunda än männens. (Ohlsson & Sundin 1990:13) Etnologen Åsa Karlssons studie av lantbrukarkvinnor i Skåne visar att moderna moror i stor utsträckning lönearbetar utanför jordbruket. Karlsson hävdar att 1980-talets utveckling mot allt större enheter och lantbrukarkvinnornas förvärvsarbete utomgårds har accelererat. Hon skriver: 1989 fanns det fortfarande en del bondhustrur som arbetade med lantbruk. Detta lär bli alltmer sällsynt framförallt med tanke på att nästa generation inte är så intresserad av att ta över (Karlsson 1999: 114). 3. Metod och urval Metod Intervjuundersökningen, som omfattar trettio kvinnor och tio män inom jord- och skogsbruk i fem län, genomfördes i form av telefonintervjuer under mars och april En intervjuguide, enligt bilaga ett, framtagen i samarbete med projektledarna användes vid intervjuerna. Förutom olika bakgrundsfrågor fokuseras på tre övergripande teman, nämligen platsen, försörjningen och framtiden. På grund av begränsning i tid och även begränsade resurser i övrigt har personliga besöksintervjuer inte varit möjliga att göra. Telefonintervjuer är jämfört med besöksintervjuer en betydligt snabbare metod och kan också genomföras till en lägre kostnad per intervju (Lundahl & Skärvad 1982, Denscombe 2000). Tillförlitligheten i de data som samlats in genom telefon-intervjuer har tidigare ifrågasatts, men numera finns belägg för att människor är lika ärliga och uppriktiga vid telefonintervjuer som vid intervjuer ansikte vid ansikte (Denscombe 2000). Val av centralorter/regioner I enlighet med uppdraget från Framtidens nycklar omfattar studien kvinnor och män i Norrbotten, Jämtland, Östergötland, Jönköpings län och Skåne. I varje län har valts en region eller ett geografiskt område som med en radie på omkring fyra mil sträcker sig runt en större centralort, dock inte så stor att omlandet enbart utgörs av sovstäder. Valet har för avsikt att 14

15 spegla kvinnornas försörjningsstrategier i regioner som erbjuder en större valfrihet än glesbygden. Centralorterna har valts av projektledningen med stöd av regionala aktörer. Intervjuområdets radie på omkring fyra mil anses vara ett avstånd som genom pendling kan ge respondenterna tillgång till en diversifierad arbetsmarknad och stora valmöjligheter vad gäller försörjningsstrategier. Ett kriterium för valet av intervjuområden var att det i centralortens omland ska finnas ett stort antal jord- och skogsbruk vilket innebär ett större urval av olika typer av gårdar. Ett annat kriterium var att orterna är av någorlunda jämförbar storlek för att underlätta jämförelser. De så valda centralorterna Piteå, Östersund, Motala, Nässjö och Eslöv presenteras i bilaga två med utgångspunkt från respektive orts hemsidor på internet. Val av intervjupersoner I varje region har sex kvinnor, två i var och en av åldersklasserna 18-25, och intervjuats. Ett kriterium för valet var att kvinnorna hade en koppling till jord- och skogsbruket genom giftermål eller annat, exempelvis som barn till lantbrukare, men helst inte som ägare. Tanken var att i första hand studera och lyfta fram lantbrukarkvinnor som är osynliga i statistiken. Dessa kvinnor kunde således inte sökas genom fastighetsregister eller lantbrukarregister. I stället har projektledarna med hjälp av LRF Kvinnors nätverk och länsförbund använt aktörer med lokalkännedom för att ta fram listor på lämpliga intervjupersoner i de fem regionerna. Listorna omfattar totalt namn på ungefär 80-talet kvinnor i de fem länen som presenteras med namn, ålder, telefonnummer och i vissa fall adresser. Idén att bara studera kvinnor som inte är registrerade som delägare övergavs efter hand. Det visade sig i praktiken svårt att få fram listor med enbart icke-delägande kvinnor. Enligt aktörerna med lokalkännedom är ägarsituationen på gårdarna vanligen inte känd utåt och inte heller något man talar om eller vill fråga om. En referensgrupp bestående av tio män, två män i var och en av de fem regionerna, har också intervjuats. Projektledarna har på samma sätt som ovan tagit fram listor på manliga jordbrukare. Männen på dessa listor, totalt 18 stycken, har på olika sätt koppling till jord- och skogsbruk i de fem regionerna. De är i åldern år och är inte gifta eller sambo med någon av de kvinnliga intervjupersonerna. Från början var tanken att männen, i likhet med kvinnorna, skulle ha en koppling till jord- och skogbruket men inte vara ägare. Det visade sig dock vara svårt att finna lantbrukarmän som var osynliga i statistiken. Något särskilt urval utifrån listorna gjordes inte vid intervjuerna. De personer som fanns på plats då vi ringde intervjuades. Bortfallet bland kvinnorna var mycket lågt. Endast en kvinna av dem vi hade kontakt med avböjde medverkan i studien. Hon uppgav att hon för närvarande hade tidsbrist. Bland männen var bortfallet något större än bland kvinnorna. Två män ville inte medverka på grund av tidsbrist, varför vi fick gå vidare i listorna. Det kan påpekas att de slutliga respondenterna inte kan sägas vara representativa för gruppen lantbrukare i respektive region. Även om regionerna är valda så att det i dessa finns ett stort antal gårdar av varierande storlek och inriktning säkerställer inte urvalsförfarandet och 15

16 urvalets storlek att dessa variationer finns representerade bland de personer som sedan kom att intervjuas. Forskningsprocessen Intervjuarbetet Det egentliga intervjuarbetet inleddes under andra veckan i mars då kvinnor bosatta i regionerna omkring Östersund och Eslöv kontaktades enligt de listor projektledarna tagit fram. De kvinnor som fanns hemma då vi ringde intervjuades. Efter hand fann vi att de bästa tidpunkterna att få kontakt var mellan klockan 11 och 14 och på kvällen. Några intervjuer genomfördes direkt vid den första telefonkontakten, men i flertalet fall avtalades om en mer lämplig tidpunkt vid ett senare tillfälle. De tio manliga lantbrukarna, två från var och en av de fem regioner där de intervjuade kvinnorna är bosatta, intervjuades under april månad. Den sista intervjun gjordes dagen för valborgsmässoafton. Intervjuguiden fungerade bra. Ibland föll sig samtalen så att ordningsföljden mellan frågorna ändrades och en del följdfrågor tillkom. Ett par frågor avseende kvinnornas försörjning hade ofta besvarats i ett tidigare skede av intervjun. Sammanställning av det empiriska materialet Det empiriska materialet presenteras i de tre följande avsnitten. Dels har materialet sammanställts efter region, dels efter ålder för att underlätta analysarbetet. Avsnitt fyra innehåller sammanställningar av intervjumaterialet efter region och avsnitt fem sammanställningar efter kvinnornas ålder. I avsnitt sex finns en sammanställning av intervjuerna med de manliga lantbrukarna. För att anonymisera respondenterna har vissa detaljer ändrats eller utelämnats. Analysarbetet De teoretiska studierna och analysarbetet har bedrivits parallellt med intervjuarbetet. Litteraturstudierna inbegriper teorier, begrepp och modeller hämtade från många olika ämnesområden och discipliner exempelvis feministisk teori, företagarteori, sociologi, historia, etnologi och kulturgeografi. Analyserna, som görs utifrån frågeställningar och syfte, presenteras i avsnitt sju. Inledningsvis jämförs kvinnornas försörjningsstrategier i olika län och platsens betydelse. Därefter besvaras och analyseras frågorna om vilken betydelse kvinnornas ålder har och hur kvinnorna identifierar sig. Avslutningsvis analyseras utifrån ett genusperspektiv hur normer, attityder och traditioner påverkar de lantbrukande kvinnornas försörjningsstrategier. 16

17 4. Sammanställning av intervjuerna efter region Piteåregionen Bakgrundsinformation De intervjuade kvinnorna är bosatta i närheten av Piteå. Intervjuerna visar att fem av kvinnorna kommer från landet och att endast en kommer från en tätort. Två är inflyttade till orten där de bor och fyra är födda där. Fyra kvinnor uppger att de har lantbruksbakgrund genom att de är uppväxta på lantbruk och/eller har genomgått en utbildning inom detta område. De två yngsta kvinnorna är ogifta, en kvinna är sambo och övriga gifta. Alla som lever i parförhållande har två barn vardera i åldrar från fem år och uppåt. En kvinna har vuxna barn. Barnomsorgen ordnades i två fall genom att kvinnorna själva var hemma när barnen var små. En kvinna hade en privat dagmamma till första barnet. Vid denna tidpunkt arbetade hon inte på gården. När det andra barnet kom var hon först hemma själv och därefter vistades barnet på familjedaghem. En familj har barnen på daghem när föräldrarna arbetar utanför gården och en kvinna uppger att barnomsorgen ordnas genom daghem och skola. Det yngsta barnet vistas på daghem mest för att få träffa andra barn. På frågan vad är ditt yrke är det bara en kvinna som svarar att hon är bonde. Det kan noteras att denna kvinna också har lantbruksutbildning och även är delägare tillsammans med sin man i gården. Övriga respondenters svar på frågan är trädgårdsarbetare, agronom, ekonomibiträde, biolog och studerande. Kvinnornas utbildningar är naturbruksgymnasium, trädgårdsutbildning med tvåårig påbyggnad, hotell- och restaurangskola, agronomutbildning, biologutbildning vid universitet samt pågående gymnasieutbildning inom trätekniskt industriprogram. Av kvinnornas män har två naturbruksgymnasium, en är lantmästare och en har teknisk utbildning. Platsen På en gård har man bärodling och spannmålsodling. Tre gårdar är mjölkgårdar med 45 till 137 kor och en gård är inriktad mot slaktdjur. En gård brukas inte för närvarande. Gårdarnas areal varierar från omkring 12 hektar till 130 hektar och utgörs företrädesvis av åker men i något fall även av skog. Ingen har någon kompletterande verksamhet. På den gård som inte brukas driver kvinnans man en entreprenadfirma. I två fall är det mannen som äger gården och i två fall delar kvinnan och mannen på ägandet. De yngsta kvinnorna uppger att det är fadern eller föräldrarna som äger gården. Samtliga gårdar ligger i en by. Det kan dock påpekas att två kvinnor säger att gårdarna ligger i utkanten av en by och en kvinna att gården ligger i en by men ändå för sig själv. 17

18 På flertalet gårdar har man samverkan med andra gårdar. Det rör sig vanligen om körningar och maskinsamverkan. Man lånar maskiner av varandra. I något fall sår man åt andra. En kvinna uppger att de flesta i byn hjälps åt med djuren och med maskiner och allt möjligt. Generationsboende finns det på två gårdar där kvinnans eller mannens föräldrar bor i närheten bara ett par kilometrar bort. Vad gäller ansvarsfördelningen på gården berättar en kvinna att hon svarar för ogräsrensning, plockning och ekonomi, medan mannen företrädesvis sköter traktorarbete och sprutning. En kvinna uppger att hon framför allt sköter djuren och har arbetsuppgifter inomhus, medan sambon ansvarar för arbetet utomhus med exempelvis foderhantering och utfodring. De har också två anställda som arbetar med alla arbetsuppgifter. En annan kvinna uppger också att det främst är djuren och arbetet i lagården som hon tar hand om. En tredje kvinna ansvarar för allt pappersarbete med exempelvis bokföring och stalljournal och är i ladugården varannan helg. Vid sidan av detta sköter hon också bokföringen för en entreprenadfirma. Mannen ansvarar främst för foderhantering och två anställda har huvudansvar för djur respektive maskiner. Avståndet från gårdarna till livsmedelsbutik och annan service varierar från en halv kilometer två och en halv mil och avståndet till en större ort ligger för fem av gårdarna mellan en och en halv och två och en halv mil. För en gård är det sistnämnda avståndet fyra mil. Försörjning Tre kvinnor har sin försörjning genom jordbruksarbetet enligt ovan. Två kvinnor arbetar utanför gården. Den yngsta kvinnan studerar fortfarande och försörjer sig genom studiebidrag och hjälp av föräldrar. Valet av försörjning och sättet att leva förklarar de på lite olika sätt: En kvinna menar att hennes stora djurintresse gjorde att hon gick naturbruksgymnasium där hon också träffade sin man. En annan kvinna berättar att hon och hennes man valde att satsa på detta tillsammans för att båda skulle kunna få sin försörjning från gården. Jag träffade min man och detta var hans föräldrahem, säger en kvinna. De två yngsta kvinnorna har ännu inte beslutat sig för hur de ska försörja sig i framtiden, men bådas utbildningsinriktningar kommer att ge dem försörjningsmöjligheter på landsbygden. Där vill de också helst bosätta sig. En kvinna menar att hon trivs med livet på landet, att kunna komma ut direkt i naturen. Mest betydelsefullt för avgörandet var för hennes del livskvaliteten. En annan kvinna lyfter fram friheten, tillgängligheten till naturen och lugnet på landet. Hon säger, när vi fick barn upptäckte jag skillnaden, man finns där för barnen på ett annat sätt och utan stress. En kvinna säger att betydelsefullt för valet var ett studiebesök hon gjorde på en gård med kor i lösdrift och mjölkningsrobotar. Hon tyckte det verkade rofyllt och en trevlig miljö att arbeta i, vilket bidrog till att hon och hennes man beslutade sig för att investera i mjölkningsrobotar. De kvinnor som gjort sitt val vad gäller försörjning och sätt att leva menar att de skulle göra samma val idag. Två tror också att de skulle ha gjort samma val även om de haft en annan livssituation (en kvinna påpekar dock att det inte är säkert att de skulle ha just kor) och två kvinnor är osäkra. Två kvinnor menar att det inte skulle ha påverkat deras val om gården legat någon annanstans, medan en säger att hon verkligen ville bosätta sig just där och en kvinna säger att det kanske hade varit lättare om gården legat längre söder ut. 18

19 Flertalet anser sig ha alternativa försörjningsmöjligheter. En kvinna svarar dock nej, då får min man försörja mig på frågan om alternativ försörjning. Två kvinnor menar att de har eget företag och att det är gården som de driver tillsammans med sina respektive män 10. Tre av kvinnorna arbetar deltid eller inte riktigt heltid. En av dem menar att hon vill finnas till för barnen också. En kvinna arbetar halvtid på gården och halvtid med annan sysselsättning. Två respondenter anser att de står för ungefär hälften av familjeinkomsterna och en tror att det rör sig omkring en tredjedel eftersom hon är hemma med barn i större utsträckning än mannen. En kvinna har svårt att svara på frågan om hur stor del av familjens inkomster som hon står för. Hon säger att hon aldrig har funderat över det då de har gemensam ekonomi. Framtiden En kvinna kommer förmodligen inte att bo på platsen om tre år, eftersom hon har tänkt att utbilda sig vidare. En kvinna är osäker på var hon kommer att bo men vill gärna bo i Norrbotten. De övriga kvinnorna tror och hoppas att de kommer att bo på sin ort om tre år. Alla vill stanna kvar. Ja absolut, säger en kvinna. Fyra kvinnor ser inga hinder för att de ska kunna stanna på orten och försörja sig. En kvinna menar att de inte är så beroende av EU-bidrag utan kan klara sig i alla fall. Två kvinnor tycker att det går bra att bo på gården och arbeta i Piteå eller Luleå om det skulle bli problem med försörjningen på orten. Det största hindret är dålig lönsamhet eller om verksamheten går omkull, säger två kvinnor. Förändring av EU-stöden kan också utgöra hinder. Jag är lite orolig, men vi har en relativt gynnsam situation, eftersom vi inte gjort några större investeringar på senare tid, tillägger en kvinna. Samtliga anser att utvecklingsmöjligheterna på orten är relativt goda. Vill man engagera sig finns det nog bra utvecklingsmöjligheter, säger en kvinna. En kvinna lyfter fram att man skulle kunna odla grönsaker och plantskoleväxter. Det finns inte så mycket av detta i Norrbotten. Att ha får som inte är så arbetskrävande som en del andra djur förs också fram. En kvinna och hennes man har idéer om att utveckla en verksamhet som inte andra har. Intervjuerna visar att många kvinnor och män i omgivningen arbetar i Piteå och att några pendlar ända till Luleå. Vanliga arbetsplatser är flera stora industriföretag i Piteå. Det finns inte så många lantbrukare i närheten. De två yngsta kvinnornas drömscenarier är att kunna arbeta och plugga vidare och skaffa familj, men inte bara vara hemma, och att ha en liten gård och jobba vid sidan av, kanske skriva som frilansjournalist eller arbeta på Hushållningssällskapet. Andra drömmar är att få lite mera fritid, att kunna gå i pension vid 55 och må väl sedan och slippa jobba tills man är 70, att vi båda två ska kunna försörja oss på gården. Vi är för små nu och behöver inkomster utifrån och att bli uppskattad som bonde. Hoppas att konsumenterna kommer att inse att vi har världens renaste jordbruk, så kanske vi får betalt för vår produktion. 10 Det kan noteras att det är de kvinnor som har motsvarande lantbruksutbildningar som sina män och som också delar ägandet av gården med sina män. 19

20 På en gård har man erhållit investeringsstöd och på en gård startstöd. Kvinnorna känner emellertid inte närmare till reglerna. En kvinna säger att då de fick stöd tog de in hjälp av proffs på länsstyrelsen. Flertalet tror inte att det finns något i reglerna som hindrar dem från att utveckla sina verksamheter. En kvinna uppger att de är för små för att få bidrag. En kvinna menar att om EU:s regler ändras så att markägaren får bidrag kan de tappa en del av arrendet, vilket naturligtvis skulle minska deras verksamhet. Östersundsregionen Bakgrundsinformation I Jämtland intervjuades sex kvinnor som är bosatta på pendlingsavstånd till Östersund. Det visade sig att hälften av kvinnor kommer från landet och hälften från tätort. Tre är inflyttade till orten. Alla har någon form av lantbruksbakgrund: tre genom att deras föräldrar är bönder och övriga genom arbete på gård och naturbruksgymnasium, mor- och farföräldrar eller annan släkting som har gård. Tre av kvinnorna är gifta och tre är sambo. De två yngsta har inte barn men övriga fyra har alltifrån ett till tre barn i åldrar från ett och ett halvt år till sexton år. Barnomsorgen sköttes eller sköts i tre familjer av kvinnorna som var eller är hemma med barnen. I den fjärde familjen var kvinnan hemma med de två första barnen medan det tredje barnet först hade dagmamma och senare daghem. På frågan Vad är ditt yrke? presenterar sig två av kvinnorna direkt som bonde respektive lantbrukare. Det kan noteras att båda dessa kvinnor, varav en ingår i mellangruppen och en i den äldsta åldersgruppen, äger gården tillsammans med sina respektive män och att båda har någon form av lantbruksutbildning som naturbruksgymnasium eller motsvarande. Två kvinnor uppger att de har yrken som är relaterade till lantbruket. En kvinna säger ironiskt att hon går hemma på gården och drar, och en svarar bra fråga, det kan jag inte riktigt svara på, allt möjligt, allt i allo. De sex kvinnornas utbildningsnivå varierar från grundskola till längre universitetsutbildningar. Deras mäns eller sambos utbildning är i större utsträckning inriktade mot jordbruket. Det är bara en av dem som har en annan inriktning. Två har genomgått naturbruksgymnasium, en har lantbruksutbildning på 40 veckor, en är lantmästare, en är agronom och en studerar på högskolan. 20