Redo för nya perspektiv?

Transkript

1 studiehandledning ANTOLOGI Redo för nya perspektiv? GÖR EN ANNAN VÄRLD MÖJLIG 1

2 alla kan göra tv Inledning Redo för nya perspektiv? är ett kunskapspaket som tar upp olika perspektiv på teckenspråk. Materialet är framtaget av ABF tillsammans med projektet WeSign för att användas i studiecirkelform. Materialet består av: Tryckt studiehandledning Tryckt antologi med 5 st kapitel E-bok innehållande både studiehandledning och antologi (i e-boken kan du ta del av materialet både på svenska och svenskt teckenspråk) Denna antologi innehåller fem kapitel skrivna av olika författare. Redaktörer för antologin är Patrik Nordell och Emelie Bergermark. Kapitlen finns även tillgängliga på svenskt teckenspråk, i e-boksform. Till denna antologi finns också en studiehandledning med frågor kopplade till varje kapitel. Ni kan studera materialet på vilket sätt ni vill - gå igenom alla fem kapitel från början till slut, eller välja att fördjupa er i bara ett eller ett par kapitel. Förslag på upplägg av studiecirkeln Redo för nya perspektiv? 2 studietimmar x 5 träffar MEDVERKANDE Patrik Nordell Folkbildning, kunskap och teckenspråk Patrik Nordell, WeSign/ABF, lägger fokus på folkbildning, teckenspråk och kunskap inom minoritetsgruppen döva/ teckenspråkiga. Döva bär en unik kunskap och kompetens som har förts generation efter generation. Det är genom möten, till exempel studiecirklar, som dess unika kunskap och kompetens kan synliggöras. Folkbildningen har en relevant funktion för det teckenspråkiga samhället. Lennart Andersson Svensk dövhistoria i ett icke-normativt perspektiv Lennart Andersson, dövhistoriker, berättar om svensk dövhistoria ur ett icke-normativt perspektiv och belyser vår historia genom olika icke-normativa gruppers perspektiv, till exempel teckenspråkiga döva, pionjärkvinnor eller män som föredrar män. När dessa grupper ses ur ett normativt perspektiv så är de olika. Men ser man dem ur respektive grupps icke-normativa perspektiv så upptäcker man fler och fler gemensamma drag. Icke-normativ historia är en fascinerande upptäcktsfärd i dåtiden, som lär oss mycket om vår samtid! Mats Jonsson - Vilka normer finns inom svenskt teckenspråk? Mats Jonsson, lärare från Stockholms universitet, lyfter upp diskussionen om normer kring svenskt teckenspråk. Vilka normer finns det inom det svenska teckenspråket? Frågan om det svenska teckenspråkets plats i olika sammanhang, så väl i det privata och det offentliga rummet, är mycket aktuell idag. Svenskt teckenspråk används i princip överallt. Camilla Assmo Wahlberg och Nadia Saleh - Tankar utifrån ett bikulturellt arbetslag Camilla Assmo Wahlberg och Nadia Saleh, Region Skånes Dövenhet, berättar om sitt unika arbetssätt inom Region Skåne genom två fokusområden; sociokulturellt och lingvistiskt perspektiv samt förhållandet mellan majoritets- och minoritetssamhälle. De diskuterar om kulturellt bekräftande förhållningssätt eller mötet mellan döva och hörande i ett arbetslag. Sangeeta Bagga-Gupta - Språk, språkande och tankar från ett tredje perspektiv Sangeeta Bagga-Gupta, professor i pedagogik, Örebro universitet, vill lägga till ett tredje perspektiv om språk och språkande. Två perspektiv har varit dominerande i dövundervisningen, det ena är medicinskt och det andra lingvistiskt. Hon erbjuder här ett tredje perspektiv som är icke-normativt och mångkulturellt. 2

3 studiehandledning Folkbildning, kunskap och teckenspråk PATRIK NORDELL Vi inleder med folkbildningen, som är ABFs hjärtefråga och också en viktig del i dövrörelsen. Min egen bakgrund är att jag varit aktiv i att ordna många studiecirklar, vilket har gett mig oerhört mycket. Vi kommer i denna text att ta upp teckenspråk och kunskap. Är folkbildning och kunskap samma sak? Jag kommer att börja med att tala över ämnet Förlust av kunskap, fortsätta med att reda ut termen Hypokognition, behandla begreppet dövkompetens, och avsluta med mina tankar kring Folkbildning. Jag ska inte gå igenom vad dövkompetens står för utan bara ge några smakprov. Om man inte tar hänsyn till det teckenspråkiga folkets (och andra minoriteters) bidrag, så kommer den akademiska världen inte fullt ut förstå vad det betyder att vara människa. (Ladd, 2013) Jag kommer att lägga fokus på folkbildning och historia. Om vi vill förstå dagens situation kring folkbildning måste vi titta bakåt. Förlust av kunskap Ett viktigt perspektiv på dövhistoria är förlust av kunskap. Men vad är egentligen kunskap? Hur definierar vi dövkultur? Hur definierar vi teckenspråk? Alla dessa tre begrepp är sammansvetsade. Man brukar säga att dövkultur och teckenspråk är två sidor av ett och samma mynt. Om vi bortser från ena sidan, till exempel dövkultur, så kommer inte teckenspråket att finnas kvar, och vice versa. Vi ska heller inte glömma att kunskap också är en del av myntet. Vi kan egentligen inte ta bort ett av begreppen utan alla tre är beroende av varandra. Dövmuseum Här följer en introduktion till ämnet dövhistoria. En av de bästa och mest pedagogiska beskrivningarna finner vi i Paddy Ladds första kapitel i boken Understanding Deaf Culture: In search of Deafhood (Ladd, 2003). Men en annan förklaring kan vi göra genom detta exempel: Låt oss föreställa oss att det är en regnig söndag, jag är hörande och vet ingenting om döva och teckenspråk. Jag läser Dagens Nyheters nöjessidor och upptäcker en intressant annons om ett dövmuseum. Jag vill gärna lära mig mer om döva och deras situation, och bestämmer mig därför för att gå dit, precis som jag skulle gå till Tekniska museet för att veta mer om teknik, eller Polismuseet om jag vill veta mer om polisens verksamhet. Byggnaden som inrymmer dövmuseet är fin och ganska stor. När jag går in genom ingången ser jag många tavlor på väggen, förställande personer som har räddat döva. De flesta har vita rockar - läkare, forskare och så vidare. Där finns också en del stora statyer, de flesta avbildar män. Nu går jag in i ett annat rum, avdelningen för hörselteknik, och ser hörapparatens utveckling från 1920-talet och framåt. På 1950-talet bar man sin hörselapparat i en låda på bröstet. Tekniken har sedan dess förbättrats och utvecklats och blivit allt mindre i storlek, och hörapparaterna är nu inte större än ett par vanliga öronproppar. Här finns också en avancerad hörapparat som är en korsning mellan teknik och biologi: Cochleaimplantat. På detta museum får jag ta del av en mängd banbrytande genombrott, olika metoder kring talundervisningar, forskare och andra hjältar. Men nu ser jag en underlig gammal dörr, som har texten tillträde förbjudet. Jag blir väldigt nyfiken och öppnar dörren. Innanför finns en sal, dammig och mörk, som om ingen har varit härinne på väldigt länge. På väggarna hänger gamla tavlor som föreställer människor som viftar med händerna, bland annat en stor tavla som heter Parisbanketten från 1800-talet. Här finns också en avdelning om teckenspråk, samt en avdelning om dövkultur. Det är en stor kontrast mellan det första, moderna, museet och det andra, gamla, museet. Folk har befunnit sig i det moderna museet i 130 år alltsedan Milanokongressen Före 1880 ledde huvudingången in till det andra, gamla museet, där teckenspråket var i fokus. Därefter tog oralismen, där talet är i centrum, över. Detta är en metafor över att vi inte har all kunskap. Vi tror idag att all information om döva finns i det första museet. Med temat Redo för nya perspektiv ska jag dock ta utgångspunkten i det andra museet. Du har blivit lurad! Jag ska förskjuta resonemanget till ett nytt perspektiv. Vad som har hänt tidigare är att vi har blivit lurade. Det vi trott stämmer 3

4 alla kan göra tv 4

5 studiehandledning inte överens med verkligheten, och det är både det döva och det hörande samhället som blivit lurade. Vi döva har ofta fått höra att vi är födda till att bli informatörer, till att berätta för majoritetssamhället om oss själva. Men i praktiken är det en omöjlig uppgift, eftersom majoritetssamhället redan har försett sig själva med information den information som finns i det första museet. Vi i minoritetsgruppen försöker förklara att vi inte är som de anser utan att vi har en annan kultur. Det ger oss två helt olika perspektiv. Om vi inte är förtryckta, så behöver vi egentligen inte informera majoritetssamhället, eftersom de redan har allmän kunskap om det teckenspråkiga folket. Men jag menar att det inte är så, utan att någon annan har berättat historien om oss någon annan har sagt att det är svårt att vara döv, och att det därmed är synd om döva. Alltså finns ingen annan utväg för oss än att informera om det teckenspråkiga folkets situation. Leonardo da Vincis citat är relativt okänt i svenska litteraturen och dövsamhället. Människor rör sig på sådant sätt att när du ser dem så förstår du vad de tänker eller säger. Döva talar med händernas, ögonens, ögonbrynens och med hela personens rörelser för att uttrycka sin själs mening och den som lär sig avbilda det, den kommer att lära sig att måla väl. Skratta nu inte åt mig, när jag föreslår att en stum lärare ska utbilda dig i denna så omöjliga konst. Han kommer att undervisa dig bättre med sina tecken än vad alla de andra skulle göra med ord. Förakta inte detta råd, för det är de döva som är rörelsernas mästare och de förstår redan på långt håll vad någon säger när händernas tecken följer munnens tal. (da Vinci, L ca. 1490) Leonardo da Vinci menar på allvar att döva bör bli konstlärare eftersom de är rörelsernas mästare ; och det är känt att han umgicks med döva på teckenspråk. Min fråga är nu varför teckenspråkiga eller döva i allmänhet inte har fått kännedom om detta citat av den välkända vetenskapsmannen. Det beror på att vi själva inte är i det andra museet, utan i det första museet. På det första museet fokuseras det på att döva inte kan, döva är hjälplösa, döva är isolerade och så vidare. Men kunskap om döva fanns redan på da Vincis tid, han har bland annat målat en känd tavla med handalfabet och han har en god relation till döva, men denna information existerar inte i det första museet. Mycket av kunskaperna och dövkompetensen under teckenspråkets guldålder, 1800-talet, har försvunnit. Det finns ett annat exempel från 1800-talet: Jag tror att teckenspråkiga har en överlägsen kapacitet att för att uttrycka sig i tankeprocesser. (Bebian, 2006) Bebian var hörande men uppväxt i teckenspråksmiljön. Han skrev en bok om teckenspråk, tyckte att franskt teckenspråk ska ses som jämlikt med andra talspråk och menade också att det finns en hel del fördelar med att använda teckenspråk istället för talspråk. Pierre Desloges är känd som den första dövförfattaren, även om det säkert finns döva som skrev långt före hans tid. Desloges nämnde att döva har unika kompetenser och såg flera fördelar att använda teckenspråk. (Desloges, 2006) Det finns flera berömda döva författare också efter Desloges, bland annat en man vid namn Berthier. Under min uppväxt visste jag inte om dessa författares existens överhuvudtaget. I Sverige var Oskar Österberg den sista kända länken till teckenspråkets guldålder; han skrev om det svenska teckenspråkets regler och grammatik (Österberg, 1916) och även om dövstudier (Österberg, 1918). Tiden efter Österberg tid erövrades till fullo av oralisterna. Det gick så långt att döva och teckenspråkiga själva inte längre trodde att teckenspråk var ett riktigt språk. Kunskapen om språket och om dövas unika kunskaper och kompetens, hade helt försvunnit. Under min uppväxt hade jag ingen föreställning om att jag hade unika egenskaper, tvärtom. Orsaken var att jag satt fast i det första museet. Definitionen av kultur Den franske filosofen Pierre Klossowskis definition av kultur bör tas upp i det här sammanhanget: Culture = the sum total of knowledge (Klossowski, 2009) (Kultur = summan av kunskaper). Han menar att vi alla har olika kunskaper och det är genom att kommunicera med varandra som vi får gemensamma värderingar och normer. Om jag befinner mig i ett annat samhälle i en längre tid kommer jag att anamma den nya kulturen, och den kommer att ge mig andra kunskaper och kompetenser. Det är en gåva. Kunskaper i och om svenskt teckenspråk är ett bra exempel på hur vi kan investera i positiv kunskap om mänskligheten. Hypokognition Hypokognition används flitigt inom kognitionsvetenskapen och är en väldigt modern term. Jag förstår vad det betyder, men har inga termer som kan förklara begreppet på ett enkelt sätt, med ett eller två ord, vilket gör mig maktlös. George Lakoff definierar det som: The lack of ideas you need, the lack of a relatively simple fixed frame that can be evoked by a word or two (Lakoff, 2004) 5

6 alla kan göra tv (Avsaknaden av idéer som du behöver, avsaknaden av en relativt enkel fast inramning som kan framkallas av ett ord eller två). Det är kanske lättare att förstå begreppet hypokognition genom att ta upp ett konkret exempel inom teckenspråksforskningen. Innan 1972 skedde saker som vi unga till och med idag har svårt att förstå. Många döva som växt upp med svenskt teckenspråk var ändå tvungna att gå på teckenspråkskurser och lära sig hur de skulle teckna. Lärarna var hörande och kunde själva inte svenskt teckenspråk. Idag skulle det ses som absurt. Ett annat exempel är de privilegierade döva som kunde skriva och tala svenska bra och därför fick förmånen att undervisa i hur man tecknar fint. Många döva tyckte inte själva under denna tid att teckenspråk var ett språk som var jämlikt med andra språk. Hur kan den positiva kunskapen om svenskt teckenspråk ha försvunnit efter Oskar Österberg? Det finns en historisk dokumentärfilm, Dövmedvetande (Nordell, 2009) där Brita Bergman och Birgitta Ozolins berättar om det märkliga i att använda tecknad svenska istället för sitt eget teckenspråk. Det fanns helt enkelt inte någon identifierad kunskap, så man kunde inte heller förklara eller försvara teckenspråket även om man rent intuitivt visste att det kändes rätt att teckna. Det gick helt enkelt inte att argumentera för det i till exempel skolan eller i politiska sammanhang. Detta är ett exempel på hypokognition - att man förstår, känner och vet men saknar kunskap och språk/termer för att förklara det på ett enkelt sätt. Det är värt att belysa att den svenska teckenspråksforskningen startade 1972 och bara några år senare uttryckte att man bör skilja på tecknad svenska och svenskt teckenspråk. Forskarna definierade också att tecknad svenska inte är ett språk utan en ren skrivbordskonstruktion. Birgitta Ozolins beskrev i detalj hur idén med tecknad svenska till viss del hade förstört svenskt teckenspråk. Hörande som inte kunde svenskt teckenspråk bra hade tidigare tolkningsföreträde till svenskt teckenspråk och omvandlade delar av det till tecknad svenska. Tolkutbildningen var i starten bara några veckor, medan det idag krävs 3-4 år för att bli tolk. Nu har forskningen om svenskt teckenspråk pågått i över 40 år och vi har fått en hel del ny kunskap sedan dess. Om jag till exempel skulle fråga den nuvarande forskningskåren om hur mycket kunskap de har om svenskt teckenspråk, skulle de svara att deras kunskap är begränsad och att det finns många områden som fortfarande är outforskade. Vad som har förändrats mest är dock samhällets syn på det svenska teckenspråket. Teckenspråksforskningen har utvecklats till en del, men den allmänna attityden har förändrats mycket. Idag har folk stor respekt för teckenspråk. Teckenspråkets status har blivit starkare bland annat genom läroplanen för tvåspråkighet, språklagen och inte minst att både hörande och döva har fått mer kunskap om teckenspråket som ett eget språk. Hypokognition har en betydelsefull roll i det här sammanhanget. Dövkulturens betydelse för oss döva saknas det fortfarande belägg för, även om det är tydligt för oss som tillhör minoritetsgruppen att den är i högsta grad levande och ett viktigt incitament för vår samexistens. Hur vi kan belägga och försvara den utifrån majoritetens spelregler återstår att undersöka. Vad som är intressant är att vi länge har diskuterat om svenskt teckenspråk ur ett rent kunskapsmässigt perspektiv, men har vi forskat om till exempel dövkompetens eller dövkultur? Idag finns det bland annat flera avhandlingar, artiklar och böcker hur döva barn lär sig skriva genom teckenspråk men det finns fortfarande inte en enda bok som lägger fokus på hur döva lärare undervisar döva barn utifrån deras kulturella kompetens och skickligheter trots 250 års dövundervisning (Ladd 2013). Det finns gott om böcker i det första museet. Man har i princip testat alla olika metoder för undervisning utifrån ett assimilationsperspektiv, eller rättare sagt utifrån majoritetens normer. Det finns en tydlig tendens till kolonisering inom utbildningssystemet, där döva och teckenspråkiga inte får vara med och påverka beslutsprocesserna eftersom majoritetens strukturer endast bygger på det första museets referensram. Döva och hörselskadade barns dåliga skolresultat skylls ofta indirekt på de döva barnens kroppsliga defekter, på hörselkurvan, på föräldrarnas likgiltighet och så vidare. Ett konkret exempel utifrån min tidigare erfarenhet är när jag jobbade extra som barnskötare. Vi jobbade med både döva och hörande i en teckenspråkig miljö. När jag vid ett tillfälle letade efter en tre år gammal pojke som försvunnit, hittade jag till sist barnet på vindsvåningen tillsammans med en icke-teckenspråkig praktikant och en av mina kollegor som med en trumma testade hur mycket barnet hörde. Praktikanten noterade i sitt block. Jag tog med pojken till den nedre våningen och skällde ut kollegorna. Jag ansåg att de behandlade barnet som ett rent objekt för experiment. Jag minns inte exakt vad jag sa till dem, men jag inser nu att de då inte förstod vad jag menade. Jag hade inga termer eller begrepp att referera till som passade deras kulturella ramar, och hamnade hypokognitionens situation. Idag skulle jag förklara helt annorlunda, med andra termer och begrepp. Jag hade egentligen inga argument då, men jag hade civilkurage och sade ifrån. De flesta i samma situation skulle bara följa majoritetens etiska normer och värderingar. Det är därför extra viktigt för minoritetsgrupper att medvetandegöra sig själva genom folkbild- 6

7 studiehandledning ningen och ta plats i politiken och i offentliga debatter. Dövkompetens Det finns flera olika områden, till exempel inom pedagogik, teckenspråkig scenkonst, visuellt filmskapande, kommunikation med mera i vilket det teckenspråkiga folket har en unik kompetens. Jag vill lägga fokus på pedagogik, som är en viktig del i egenmakt och folkbildning. I skrivandets stund har Paddy Ladd identifierat och kategoriserat 37 olika sådana värderingar, strategier eller kompetensområden (Ladd 2013). Jag ska ge några exempel. De som talar teckenspråk använder gärna högkontext, framför det talade språkets lågkontext. De ger en långsam och omsorgsfull beskrivning i början av det de berättar, och fortsätter sedan i en snabbare och mer avskalad form. I talspråket vill talare gärna berätta i lågkontext. Anna Mindess ger ett exempel: Suppose you are sitting a busy cafe, sipping coffee and chatting with a friend. All around you are others doing the same. Because you are a curious person, you happen to overhear bits of other conversations. (All right, admit it you love to eavesdrop) On your right are two women planning a trip to Europe. On your left, a man is complaining about a coworker. Then your friend notices a Deaf couple who s chatting too, but of course in sign language. Your friend says, Hey, you know sign language, what are they saying? So you look and look but you can t figure out exactly what they are talking about. Something about a party. Was it in the past or in the future? It s hard to tell. And to whom are they referring? Men? Women? Something is missing here. So, pesters your friend, what are they saying? You mumble a vague reply and change the subject. Had you been familiar with the difference between high-context and low-context cultures, you might have been able to explain to your friend the ineffectiveness of your eavesdropping. (Mindess, 2006) (Anta att du sitter på ett fullsatt café, dricker kaffe och pratar med en vän. Din vän säger: Hallå, kan du teckenspråk, vad säger de? Du tittar och tittar, men du kan inte lista ut exakt vad de talar om. Något om en fest. Var det i det förflutna eller i framtiden? Det är svårt att säga. Och till vem refererar de? Män? Kvinnor? Något saknas här. Så säger din vän, Vad säger de? Du mumlar ett vagt svar och byter ämne. Hade du varit bekant med skillnaden mellan hög- och lågkontextuella kulturer, kanske du hade kunnat förklara ineffektiviteten i din avlyssning för din vän). På teckenspråk vill vi gärna beskriva ett skeende rumsligt istället för i tidsordning, det vill säga i en linjär tidssekvens, så det är därför normalt att använda mer detaljer om hur det ser ut, särskilt inledningsvis. I början förekommer ofta tempus, men beskriver var personerna står, hur olika föremål ser ut etcetera. Efteråt kan man teckna snabbt och reducerat genom att referera till det man tidigare tagit upp - saker, tid och personer med mera. I talspråket fungerar det precis tvärtom, men tar till exempel gärna med verb i dåtida form i varje sats i berättelsen, refererar till olika kön i tredje person och så vidare. Hörande som lär sig teckenspråk tecknar ofta i lågkontext, och det är jobbigt att lyssna på och det är lätt att glömma lätt bort vad hen har sagt bara några minuter tidigare. Lågkontext i teckenspråk fastnar inte hos den som avläser. De som tecknar högkontextuellt anses ofta vara duktiga berättare och deras språk är behagligt att avläsa och mycket lättare att komma ihåg efteråt. Teckenspråkstolkar som översätter direkt från talspråket använder oftast lågkontext, eftersom de är bundna vid talspråkets tidssekvens. Då kan barn eller studenter lätt tro att ämnet är svårt, när det egentligen är tolkarna som översätter dåligt. Även om de är väldigt duktiga är de beroende av samtidstolkningen, det vill säga att de är tvungna att översätta direkt vad personen säger. Nu är vi tillbaka till hypokognition till exempel studenter som tror att det är fel på dem själva, eftersom ämnet är för svårt för dem. Om de vore medvetna om den här kulturskillnaden skulle deras studier vara avsevärt enklare. Retorik i teckenspråk är också intressant. Det handlar inte bara om hur man övertygar, utan det är också en del av pedagogiken. Berättar man tillräckligt fängslande kan man fånga barns intresse så att de kommer ihåg berättelsen i flera år framåt. Shelley Lawerence ger några exempel; döva använder gärna konkreta exempel först, och ger en definition efteråt. En bra retoriker berättar ofta rörliga tecken först, t ex hur en bil ser ut istället för fasttecknet BIL, och den ger en föreställning av berättelsens verklighet. (Mindess 2006). Ett ännu viktigare exempel på dövkompetens i barnpedagogik är hur man kan möta förtryck på ett bra sätt eller genom att göra motstånd, och i det här fallet handlar det om audism. Det händer ofta att döva barn blir mobbade på grund av deras annorlunda beteende, till exempel deras teckenspråk. Underskattande av dövkompetens i dövpedagogik kan bli destruktivt. Ett exempel på detta är situationen på integrationsskolor där det går döva barn som enbart har hörande lärare, även om dessa lärare är utbildade inom hörselpedagogik. När de döva barnen blir mobbade, vad får de för stöd för att kunna strunta i mobbarna eller säga ifrån? Döva vuxna har här en meningsfull roll och kunskap att dela med döva barn, de har erfarenheter i hur man kan ge döva elever egenmakt (empowerment). Ett vanligt missförstånd från majoritetens samhälle är att de tycker synd om döva barn, eftersom de 7

8 alla kan göra tv är utsatta för mobbing och förtryck. Så de tror att hörselhjälpmedel och talträning kan hjälpa och ge egenmakt till barnen, men det blir ofta tvärtom det får barnen att tro att om de bara beter sig som hörande så blir de dugliga. Det är en nedåtspiral. Det handlar egentligen om kultur-kapital som vuxna döva eller äldre döva elever kan ge till yngre elever. Det är inte bara råd, tips eller kunskap som de delar med barnen, utan även värderingar genom till exempel folklore och roliga historier. En välkänd folklore som jag minns från min dövlärare, Sten Ulfsparre, är historien om när två döva gick på stan och såg en reklamskylt med texten dags för hörseltest?. De bestämde sig för att testa hörseln. Efter testet visade de sina decibelkurvor för varandra för att se vem som vann. Den ena jublade högt eftersom han var mer döv än den andre. Berättelsen kan uppfattas absurd och inte speciellt rolig utifrån hörandes perspektiv. Hörande tolkar ofta berättelsen som att döva inte vill bli hörande. Det är en vanlig missuppfattning. Budskapet går ut på att du är lika värd oavsett din hörselgrad och ger döva barn styrkan att kunna säga ifrån och ger dem bättre självkänsla. Denna typ av egenmakt är svår för hörande att förstå eftersom de befinner sig i en privilegierad position. Jag minns mycket väl den egenmakt jag själv fick genom denna historia. Jag vill inte ens tänka på hur uppväxten är för de döva och hörselskadade barn som går på integrationsskolor och inte får denna kompetens och styrka. Det är en smärtsam assimilationspolitik som bedrivs idag. Folkbildning Vi bör inte glömma att folkbildningen har haft en central roll för dövsamhällen i Sverige och även i Norden. Sverige är i grunden en studiecirkeldemokrati. Det är genom studiecirklar som generationer har tränat sig själva i kritisk analys så att de kan nå förnuftiga beslut genom att arbeta med varandra, utan att ge upp sina ideal. (Palme, 2010) Folkbildningen ligger bakom att svenskt teckenspråk fick användas i dövskolor igen, efter 100 år. Döva fick en egen folkhögskola, Västanviks folkhögskola, Där bedrevs organisationskurser och tolkutbildningar för att kunna påverka politiskt. Riksteaterns Tyst teater bildades 1970 som en ABF-verksamhet. Under 70- och 80-talet fanns en hel del studiecirklar om dövmedvetande, dövas frigörelse, i Sverige. Dövas folkbildning har utan tvekan utgjort en viktig del för teckenspråkets status idag. Teckenspråkets framgång i de nordiska länderna under 80-talet beror främst på studiecirkeldemokratin. Frågan om folkbildningens betydelse idag är fortfarande aktuell, speciellt när vi befinner oss i hypokognitionens tillstånd, har brist på argument eller begrepp, och försöker beskriva till exempel dövkompetens. Vi alla har blivit lurade och har fått vår kunskap av systemet, i det första museet. Det är inte heller högskolor eller universitet som kan lösa detta problem, eftersom även de fortfarande befinner sig i det första museet. I det ideala dövsamhället skulle alla forskare befinna sig i det andra museet, men så ser det inte ut idag. Vem forskar i dövkultur eller dövkompetens idag i Sverige? Sveriges dövas Ungdomsförbund och Sveriges Dövas riksförbund har ett projekt, Dövstudier för alla, och deras arbete är oerhört viktigt för att kunna påverka demokratin som vi har idag. Det var genom folkbildningen som det svenska teckenspråket gavs en vetenskaplig status och det är vi, folket, som påverkar den akademiska världen genom att medvetandegöra oss själva och andra. Genom folkbildningen kan vi växa som människor, vi kan ta plats och driva politiska frågor och lämna hypokognitionen till de historiska böckerna. 8

9 studiehandledning Svensk dövhistoria i ett icke-normativt perspektiv LENNART ANDERSSON Jag är intresserad av att se historien från olika icke-normativa gruppers perspektiv och hur dessa grupper levt och verkat i Sverige och i övriga Europa under de senaste 250 åren. Under denna tid utvecklades det i Europa en föreställning om att vara normal, som något alla individer förutsattes sträva efter. Detta normativa ideal har konstruerats genom att avskilja allt som inte passat in. Kvinnor ansågs känslostyrda snarare än intellektuella, samerna blev onormala för att de talade fel språk och inte hade någon fast bostad. Inom alla områden kunde man hitta individer och grupper som avvek: vanartiga barn, samkönsälskande män och kvinnor, sinnesslöa och så vidare. Man ägnade massor med tid åt det icke-normativa och det eftersträvansvärda normativa idealet kom att definieras utifrån vad det inte är. En viktig konsekvens av detta är att beskrivningen av icke-normativa grupper fokuserar på hur de är avvikande och hur de ska kunna återfå det som de saknar. I detta finns en stor risk i att också de olika icke-normativa grupperna berättar sin egen historia utifrån ett normativt perspektiv. Sådan historia utgår då ofta från ingående redogörelser av utanförskap, förföljelse och förtryck. Jag har valt att inte utgå från normativitetens syn på dessa grupper. Andra frågor är enligt mig mer intressanta, till exempel hur man levde som icke-normativ under tidigare historiska epoker? Vilka möjligheter hade man att förverkliga sina drömmar och skapa sig ett gott liv i den tidens samhälle? Jag är också intresserad av att jämföra flera olika icke-normativa gruppers historia med varandra och se hur de förhåller sig till ett samhälle där ett normativt synsätt blir alltmer dominerande. Historieskrivningen blir då mer sammansatt och mycket mer intressant. De grupper jag främst fokuserat på är: 1. Teckenspråkigt döva 2. Pionjärkvinnor, det vill säga de kvinnor som valt att inte gifta sig och som därmed får möjligheter till ett mer självständigt liv 3. Män som föredrar män i sina sociala, vänskapliga eller sexuella relationer När jag räknar upp dem så här tycker man kanske att de verkar väldigt olika. Men just en sådan reaktion uppfattar jag som ett intressant exempel på hur normativiteten påverkar vårt sätt att tänka. När dessa grupper ses ur ett normativt perspektiv så är de olika. Men ser man dem ur respektive grupps icke-normativa perspektiv så upptäcker man fler och fler gemensamma drag i gruppernas aktiviteter och förhållningssätt. Icke-normativ historia är en fascinerande upptäcktsfärd i dåtiden! Teckenspråkigt döva Teckenspråkigt döva är en mycket spännande och intressant grupp som har haft stort inflytande på det samhälle vi lever i idag. Under andra hälften av 1700-talet debatterades dövas situation intensivt i hela Europa. Världen hade vidgats. Genom upptäcktsfärder mötte man nya världar och nya människor, man gjorde många nya upptäckter och började undersöka världen på nya sätt. En central frågeställning under slutet av 1700-talet var vad det innebar att vara människa. Ett viktigt argument var att människor använde språk, vilket skiljde oss från djuren. I denna debatt blev döva ett intressant studieobjekt och de första diskussionerna om döva handlar om dövas språk, som man uppfattade som ett riktigt språk och som ett intressant bidrag till kunskapen om människan. Döva blev intressanta. Och här börjar jag min icke-normativa framställning av dövhistorien. En icke-normativ utgångspunkt 1771 publicerade Vetenskapsakademin i Stockholm en liten skrift om ett Försökt sätt att lära dumbe tala och skriva. I förordet påpekade man att det var viktigt att sprida kunskap om döva också inom Sverige. ( dumbe betydde stum vid denna tid) Den första vetenskapliga avhandlingen om döva i Sverige gjordes av Daniel Arosenius, student i Uppsala: Om konsten att utbilda döva och stumma, som presenterades i två delar, utgivna 1786 och Arosenius avhandling är ett centralt dokument i svenska dövas historia. Redan under denna tid var han välinformerad om den diskussion om döva och deras möjligheter 9

10 alla kan göra tv 10

11 studiehandledning som fördes bland Europas intellektuella. Man började inse att tal inte var en nödvändig förutsättning för förmågan att tänka. Med den utgångspunkten hade man på olika håll i Europa börjat utbilda döva. Arosenius beskriver och bedömer denna debatt i sin avhandling. Han beskriver framväxten av de första dövskolorna och olika föreställningar om hur man på bästa sätt kan återföra döva till samhället. Han är klar över att dövas gester fungerar som ett språk mellan döva och att detta bör utnyttjas i kontakten med döva. Det finns en punkt i Arosenius avhandling som är mycket intressant och det gäller förhållandet mellan tal och tanke. Han skriver i slutet av sin avhandling att personer som hör och talar självklart lär sig ord (och språk) genom att höra och tala, eftersom det är effektivt för dem. Men det innebär inte att också personer som inte hör och inte talar måste lära sig ord (och språk) genom att höra och tala. Döva kan lika väl lära sig ord (och språk) på ett unikt sätt för dem, nämligen genom att se och skriva. Man kan säga att Arosenius väljer ett icke-normativt perspektiv på döva, när han menar att varje grupp kan utnyttja det sätt som är praktiskt för just dem. Han låser sig inte sig vid ett normativt krav att språk måste talas och höras. Detta är skrivet i en tid där intresset för mänsklig variation och mångfald uppfattades som spännande och viktigt. Man såg döva som en del av ett mångfaldigt människosläkte. Med fyra sinnen kunde även döva tillägna sig mänsklig kunskap och värdighet. Arosenius stödjer detta synsätt och han argumenterar för att organisera dövutbildning i Sverige efter dessa principer. Under hela denna period fortsätter man inom den döva gruppen att tydligt och klart hålla fast vid inställningen att döva uppfattar världen genom synsinnet och uttrycker sina tankar och åsikter genom sina gester, medan hörande primärt uppfattar sin omvärld genom hörseln och utrycker sina tankar genom talet. Båda dessa sätt fungerar väl för respektive grupp. Oskar Österberg är kanske den tydligaste representanten för detta icke-normativa förhållningssätt inom den döva gruppen skriver han boken Tystnadens folk i vilken han ger en tydlig beskrivning av döva som en unik grupp som kommunicerar på sitt eget sätt. Han skriver: De dövstumma och de hörande bli på så sätt i mångt och mycket som två inkommensurabla storheter, vilka icke vinna eller förlora på jämförelse med varandra. Den ena har något som den andra saknar och båda hava värdefulla gåvor att byta med varandra. Han sammanfattar sin ståndpunkt genom att tala om ett dövt folk: De dövstumma känna sig såsom ett folk för sig, ( ), och han påpekar att döva även uppfattas på det sättet av andra: Men ofta finna de (döva) att de behandlas såsom ett särskilt folk av de hörande. Österberg menar alltså att döva är en grupp som lever i det svenska samhället på sina egna villkor, precis som samer, judar och andra minoriteter. Detta skriver Österberg i början av 1900-talet då samhället och debatten utvecklas i riktning mot ett mer normativt tänkande, där man konstruerar idealbilder av det normala genom att stigmatisera det man uppfattar som avvikande eller onormalt, det vill säga icke-normativt. I ett sådant klimat är det modigt av Österberg att envetet hålla fast vid ickenormativa utgångspunkter i sin syn på dövas plats i samhället: De dövstumma bilda också en värld för sig, trots alla ansträngningar att få dem att helt uppgå bland de hörande. För dem är deras dövhet, och de därmed förenade följdegenskaperna något fullkomligt normalt, och de sörja icke att de icke kunna höra. Vi kan alltså konstatera att den döva gruppen uppfattas som ett eget folk långt in på 1900-talet. Men i majoritetssamhället har en viktig förändring skett: ett normativt tänkande har vunnit insteg och ändrat förutsättningarna för icke-normativa existenser och beteenden. När man studerar den döva gruppens historia är det viktigt att ta av sig de normativa glasögonen och istället rikta intresset mot hur döva levt sina liv utifrån sina egna förutsättningar. Så låt oss lämna normativiteten för ett ögonblick och försöka se hur dövas gemenskap växte fram under 1800-talet. Den döva gruppens uppbyggnad Icke-normativa grupper och individer måste förhålla sig till två olika sociala sammanhang: dels en genetisk familj som man föds in i, dels en social familj med någorlunda gemensamma förutsättningar och förståelsehorisonter, där man skapar kontak- 11

12 alla kan göra tv ter, vänskapsband, relationer med mera. För döva gäller att man i de flesta fall föds in i en hörande familj där det saknas en fungerande kommunikation med det döva barnet. Den sociala familjen möter man i dövskolan. Där finns ett fungerande språk, teckenspråk, och där finns en fungerande gemenskap att växa in i. Där finns den sociala familjen. Dövskolan har under hela sin existens spelat en mycket viktig roll för döva. Under 1800-talet startades många dövskolor, både privata, statliga och genom initiativ från olika landsting. Utbyggnaden av dövskolor i Europa sker tidigare än utbyggnaden av en allmän folkskola för hörande barn. Storsamhället såg tydliga fördelar med dövskolan. Genom att satsa på unga dövas utbildning kunde man återföra dem till samhället och som vuxna klarade döva sin egen försörjning. I Frankrike beskrevs dövskolan redan i början av 1800-talet som réhabilitation. Att samla döva barn, lära dem läsa och skriva och ge dem ett yrke var den första rehabiliteringsinsatsen i det europeiska samhället. Det var självklart redan från början att dövskolan skulle ge döva en yrkesutbildning. I reglementet för Manillaskolan från 1816 står det också att eleverna skulle lära sig att: Försörja sig själva och såmedelst äfven för samhället bliva nyttige. Dövutbildning var till nytta, inte bara för enskilda döva, utan för hela samhället. Och det lyckades! Som vuxna kunde döva leva ett självständigt liv utan att belasta samhället med kostnader. Efter denna framgång utvecklades idéerna om rehabilitering också för andra grupper. Man utvecklade omhändertagandet av blinda och personer med intellektuella funktionsvariationer, men också sjukvården, den allmänna folkskolan för hörande barn med mera. Framgången med döva startade denna utveckling. Att det fanns ett fungerande kommunikationssystem, teckenspråk, på dövskolan spelade naturligtvis en central roll i socialiseringsprocessen. Men det är viktigt att påpeka att språket inte var målet utan medlet i denna socialiseringsprocess. Målet var att ta aktiv del i en teckenspråkig gemenskap och hitta sin produktiva plats i storsamhället. Om man i den historiska beskrivningen enbart koncentrerar sig på teckenspråket, så kan risken vara att dövheten bara uppfattas som en språklig angelägenhet och inte som en kulturell och social verklighet. Dövskolorna blev tidigt samlingspunkter också för den vuxna döva befolkningen. Man samlades på dövskolorna till exempel vid examen och konfirmation bildades också den första dövföreningen i Sverige på Manillaskolan. Detta var den första fasta verksamhet som startades av döva själva och den, och föreningarna som följde, kom att få en central betydelse för dövas gemenskap. En intressant icke-normativ aspekt är den förvånande öppenheten till kvinnors aktiva engagemang. Redan i den första styrelsen ingick det kvinnor och från och med 1871 stod det i stagarna att styrelsen skulle bestå av ordförande plus tio ledamöter, af hvilka 4 böra vara fruntimmer. På föreningens söndagsmöten under de första åren var kvinnorna väl representerade, ibland var de i majoritet. Aktiva kvinnor har påverkat föreningen, till exempel Maria Forsell ( ), ekonomiskt ansvarig för kvinnoföreningen från och med 1896 och 40 år framåt. Dövföreningen är dessutom en föregångare när det gäller sjukkasseverksamhet för sina medlemmar. Döva låg i samhällsutvecklingens framkant när det gällde viktiga reformer, som efter hand kom att genomföras i hela samhället och som idag uppfattas som självklara. Även dövas idrottsverksamhet organiserades tidigt och denna skapade möjligheter till möten och kontakter som stärkte och utvecklade den döva gemenskapen. Den dövvärld som skapas utanför dövskolorna var av mycket stor betydelse för att motverka storsamhällets allt intensivare normativa synsätt på döva, ett synsätt som efterhand kom att helt genomsyra dövskolorna. När de vuxna döva inte längre fanns på dövskolorna, blev det viktigt att en aktiv och välkomnande dövgemenskap väntade eleverna när de lämnade skolan. Det skapades också tidskrifter som riktade sig till döva, till exempel Döfstumvennen och Tidskrift för dövstumma. Så småningom publicerades också häften och böcker skrivna av döva. Den döva gemenskapen var spridd över hela Sverige och det skrivna materialet var viktigt för att hålla kontakt. Det var alltså viktigt för döva själva och för dövgemenskapen att man fått lära sig läsa och skriva. Genom brev, tidningar och böcker kunde man hålla kontakt med storsamhället men också med den egna gruppen. Brev av och till döva är av mycket stort intresse i studiet av dövas historia. De är viktiga att bevara. När storsamhällets normativa inflytande blev starkare och dövskolan prioriterade tal framför skrift så är det troligt att förmågan att läsa och skriva försämrades hos de döva eleverna och därmed kan också kontakterna inom dövgruppen ha försvårats. Detta behöver belysas närmare. En annan aspekt på dövgruppen är att döva troligen var rörligare än den hörande befolkningen. Redan som barn blev man för- 12

13 studiehandledning flyttad från sin genetiska familj till dövskolan. I vuxen ålder behövde man också i högre grad resa längre sträckor för att träffa andra döva. Döva anpassade sig också snabbt sig till de nya kommunikationssätt som utvecklas under 1800-talet. Man utnyttjade moderniteter som post, telegraf, ångbåt och järnväg. Döva blev ett resande folk. År 1850 reste den nioårige Carl Julius Dalmer med segelbåt från Båstad, runt Skåne, upp utmed östkusten ända till Stockholm och Manilla dövskola för första gången. Resan tog två veckor. Senare i livet när, han landat i Älmhult i Småland, kunde han ta sig till Stockholm med tåg på mindre än en dag. Och det gjorde han ofta! Dalmer och fyra vänner från Manilla gjorde även sommaren 1869 en 12-dagars lustresa i Skåne och besökte flera Skånemetropoler. I Simrishamn träffade de Frans Ingvardsson, en kamrat från Manilla som nu flyttat tillbaka till Simrishamn och som blev mycket glad över att återse sina skolkamrater. Ett viktigt resmål mot slutet av 1800-talet var Kyrkofesterna för döva i Stockholm. De startade 1875 och pågick fram till De blev möjliga eftersom man lyckades utverka att döva fick resa gratis med SJ. Festerna besöktes av döva från hela landet. Som mest uppges 400 deltagare deltagit vid ett tillfälle. Kyrkofesterna var viktiga för att träffas och lära känna varandra inom dövgruppen. Den döva gemenskapen är alltså inte en geografiskt avgränsad grupp, utan måste beskrivas utifrån andra förutsättningar, bland annat genom den tydliga rörligheten och den sociala familjen på dövskolorna. Döva skapade egna traditioner och vanor. Döva blev en fungerande, produktiv grupp i samhället som skapade unika former för att komma samman och utveckla sin gemenskap. En central del i alla icke-normativa gruppers historia är att man måste hitta sina egna ytor, sammanhang och traditioner för att mötas och utvecklas tillsammans. Att upprätthålla och utveckla detta blir mycket viktigt i ett Sverige som efterhand blir alltmer normativt. Jag tror att alla icke-normativa grupper utvecklas på samma sätt. Man flyttar fram samhällets positioner genom att snabbt ta till sig nyheter och använda dessa moderna idéer i den egna gruppens aktiviteter. De icke-normativa grupperna driver samhället framåt! Den teckenspråkigt döva gruppen är en sammansvetsad grupp. Redan i tidig ålder har man växt in i sin sociala familj och utvecklas inom den. För andra icke-normativa grupper sker kontakterna med den sociala familjen senare i livet. Som ung individ får man först del i den genetiska familjens vanor och aktiviteter. När man sedan söker sig till en ny existens i nya sociala sammanhang sker det senare i livet. Det vore intressant att närmare jämföra hur socialiseringsprocesserna kan variera mellan olika ickenormativa grupper. Den döva gruppens kontakter med storsamhället Den döva gemenskapen behövde naturligtvis också ha kontakter utanför dövgemenskapen. I och med att döva visade att rehabilitering var effektivt blev också storsamhället intresserat av döva. Hur fungerade då dessa kontakter? För att kontakt mellan olika grupper i ett samhälle ska kunna fungera under någorlunda likvärdiga förhållanden så är det viktigt att det finns individer som skaffat sig kunskap och förståelse för olika grupper och förmår att vara förmedlare eller budbärare mellan grupperna. En viktig förmedlare var den tidigare nämnda Oskar Österberg som i början av 1900-talet skrev två upplysningsböcker, en om teckenspråk och en om Tystnadens Folk. Han kritiserade den normativitet som alltmer begränsade den döva gruppens möjligheter. Han ansåg att storsamhällets negativa inställning till teckenspråk var att betrakta som ett andligt mord och han uppmanade döva att vara försiktiga med att tala och istället använda den långt diskretare skrivningen. Man kan se Österbergs preferens för skriften som ett taktiskt förhållningssätt. Genom att skriva så användes ett kommunikationssätt som den döve troligen var mer van vid än den hörande, medan situationen blev den omvända om döva använde tal. Man kan spekulera i om det var Österbergs tydliga kritik av normativiteten som gjorde att han i stort sett ignorerades av storsamhället. Men varför blev han så lite uppmärksammad också i den döva gemenskapen? När det gäller kontakterna mellan den döva gruppen och storsamhället så bör det påpekas att många pionjärkvinnor fungerat som förmedlare. Jeanette Berglind ( ) var avlägsen släkting till P A Borg och hon grundade 1860 Tysta Skolan i Stockholm. Hon var bekant med Fredrika Bremer, som 1863 besökte dövskolan på Ven och skrev en uppskattande artikel om detta som infördes i Öresundsposten i april Annie Kock ( ) startade och drev bland annat Förskolan för döva i Göteborg. Alma Abrahamsson ( ), efterträdde henne och kom att ägna sitt liv åt förskolan. Dessa aktiva kvinnor är bara några bland alla de kvinnor och män som varit viktiga förmedlare mellan den döva gruppen och storsamhället, som informatörer, tolkar och på många andra sätt. En möjlig orsak till att så många pionjärkvinnor hade kontakter 13

14 alla kan göra tv med den döva gemenskapen kan vara att läraryrket var ett av de första yrkena som öppnades för kvinnor. Dövlärare var ett yrke med hög status under 1800-talet och det fanns få andra statusyrken som var tillgängliga för kvinnor. Det hörande majoritetssamhället klarade väl av att förhålla sig till dövas icke-normativa kommunikationsmönster. Genom att döva lärde sig skriva och läsa, kunde både döva och hörande använda skriftspråk för att kommunicera. Det krävdes inga ansträngande anpassningar. Det finns många exempel på skrivna samtal mellan döva och hörande. Den svenske specialisten i orientaliska språk, Jakob Jonas Björnståhl ( ), skriver med den berömde franske döve Saboureux de Fontenay redan i juni Björnståhl fascineras av att kommunikation med penna och papper har fungerat mellan honom och den döve: För att det inte ska bli glömt, skyndar jag mig att för Er berätta om det märkvärdiga besök som jag igår hade av en språkmästare, som i sitt liv aldrig talat ett enda ord. ( ) De som inte förstår hans fingerspråk får skriva för att umgås med honom är det kris i P A Borgs dövskola i Stockholm, Borg får tjänstledigt och undervisningen måste lösas på annat sätt. Drottningen, som engagerat sig i dövskolan, blir då tvungen att kalla till sig den döve unge mannen Råfelt och mellan dessa två utspelar sig ett skriftligt samtal. Det är mig veterligt det första arbetskontrakt som slutits mellan en representant för det officiella Sverige (drottningen) och en döv person. Det finns också bevarade mer tillfälliga men ändå nedskrivna samtal eller fragment av samtal. Ett par sådana fall har jag hittat i konstnären Albert Bergs efterlämnade papper. Det är ett par brev där man använt baksidan på breven för att skriva ord eller korta fraser. Man kan tänka sig två personer som sitter vid ett bord och konversationen flyter genom att man i tur och ordning skriver sina repliker. I november 1858 skriver Carl Julius Dalmer ( ), elev på Manilla, i ett brev hem till den hörande familjen i Båstad att han ofta har besökt en hörande vän i Stockholm och att det roade mig att skrifva med honom. Senare i livet klarade sig Dalmer bra som egenföretagare (skomakare) i Älmhult med hjälp av en liten griffeltavla när han var ute på byn i affärer. Hans dotter Adèle berättar i en intervju 1991 att han var känd och respekterad av hörande i Älmhult och att han kommunicerade genom att skriva. Dalmers dotter säger sig inte minnas att hon fått ställa upp som tolk för sin far. Carl Julius tog sig fram i den hörande världen med sin griffeltavla. Att använda ett språk i det privata livet och ett annat språk i officiella kontakter är ett mycket vanligt sätt att hantera språk i vår värld. I de länder som koloniserats under tidigare epoker levde man, och lever fortfarande, med lokalt språk i familjen och de europeiska kolonisatörernas språk i den offentliga miljön. Kontakter med storsamhället skedde alltså för döva genom att använda skriftspråk. Kontakterna mellan döva och hörande påverkades avsevärt när normativiteten alltmer förutsatte att döva skulle tala. Avslutning Min egen framställning slutar vid 1920-talet, men historien tar inte slut där. Om tiden från 1920-talet och fram till idag finns det också mycket att berätta, och det finns också många personer som fortfarande lever och kan berätta den. 14

15 studiehandledning Vilka normer finns inom svenskt teckenspråk? MATS JONSSON Diskussionen om användningen av det svenska teckenspråket i olika sammanhang, såväl privat som i det offentliga rummet, är mycket aktuell idag. Svenskt teckenspråk används i princip överallt. Det är en stor skillnad i jämförelse med till exempel talet, då det bara användes i dövföreningarna och i döva familjer. Det innebär att diskussionen om användningen av teckenspråk inte var lika omfattande som den är idag. Förr benämnde man teckenspråket som ett åtbördsspråk. Det innebär att det betraktades som ett icke fullvärdigt språk, enbart bestående av ostrukturerade gester och utan grammatik. I ett citat från SOU 2006:29, s 14, står: Den officiella synen på teckenspråket, sådan den kommer till uttryck i offentliga uppslagsverk, utredningar och läroplaner, var länge att det inte var ett fullvärdigt språk: Utmärkande för åtbördsspråket är dess åskådlighet. Däri ligger också dess begränsning, i det det lämpar sig bäst för framställning av det konkreta, då däremot det abstrakta i dess högre former ej kan uttryckas på detta sätt. (Psykologisk pedagogisk uppslagsbok 1956). Jag minns själv att teckenspråket användes bland döva precis som det gör idag. Även bokstavering (svenska handalfabetet) användes lika mycket då som idag. Man bokstaverade till exempel TOMAT tomat, SENAP senap och GURKA gurka, inte ens då ett icke-bokstaverat tecken. Vissa bokstaverade tecken används som etablerade tecken. Vem använde då teckenspråket under den inofficiella förbudstiden ? Jo, det var främst jag, mina döva föräldrar, övriga döva i dövföreningen och mina hörande släktingar som är CODA Children Of Deaf Adults. Ibland ställde de upp som tolk när vi tittar på nyhetsprogrammet i tv, för det fanns inga textade nyhetsprogrammet vid denna tid. Förutom mina CODA-släktingar var det få utanför de dövas värld som använde teckenspråk. Personalen på dövskolorna, speciellt vårdarna på elevhemmen samt dövlärarna, använde teckenspråk men hade ett väldigt begränsat teckenförråd. Det var inte precis likt vårt svenska teckenspråk. De kunde dock kommunicera med eleverna på väldigt elementärt sätt, även om det förekom mycket missförstånd mellan personalen och de döva eleverna. Det var en sluten värld. Det innebar att döva bara hade kontakt med personalen, familjen och andra döva. Användningen av teckenspråket i andra sammanhang var begränsad. Att anpassa teckenspråket till olika situationer och mottagare var inte alls möjligt på samma sätt som idag. Termen domän, som inom språkforskningen används för att definiera olika användningsområden inom svenska teckenspråket var ett fåtal, som föreningslivet, skvaller och berättelser. Exempelvis var det en stark tradition på internatskolornas elevhem att återberätta en film som man sett på bio. Döva elever lärde sig alltså inte svenska och misslyckades totalt med att lära sig skriva och läsa. Teckenspråket, åtbördsspråket, ansågs vara en bidragande orsak till att döva inte kunde tillägna sig svenska, både talat språk (ofta i första hand) och skriven svenska. Resultatet blev att normera teckenspråket så det blev rumsrent och närmade sig talad svenska. Tecknad svenska uppstod för att de döva barnen lättare skulle kunna lära sig svenska. Det följer svenskans grammatik, med tecken för varje ord samt svenskans böjningsformer och prepositioner. Äldre döva säger ofta att de använde det gamla teckenspråket och att de inte kunde det så kallade nya teckenspråket (tecknad svenska). Den svenska forskningen om teckenspråk startade år 1972, och det ledde till att vi förstod att vårt egentliga teckenspråk som vi använder i vårt vardagsliv är ett riktigt och normalt språk. Tecknad svenska var endast en skrivbordsprodukt. SDR hade bland annat en teckenkommitté som bestod av döva och CODA-hörande. De skapade nya tecken och alla små grammatiska tecken. Det svenska teckenspråket erkändes som dövas modersmål den 14 maj Det ledde till diskussion om och reflektioner över svenska som andraspråk för döva. Erkännandet av teckenspråkets status som språk ledde till att samhället numera stöder dokumentering av tecken, olika projekt för lexikonproduktion och undervisningsmaterial för både döva och hörande, med andra ord teckenspråk som andraspråk för hörande. 15

16 alla kan göra tv 16

17 studiehandledning Teckenspråket började på 80-talet synas alltmer i media; i nyhetsprogram, program för barn med mera. Då uppstod det naturligtvis många frågor och funderingar kring användning av teckenspråk i olika situationer. Man ställde sig bland annat frågan vad som menas med normalt och korrekt teckenspråk? Man blev hjälplös och osäker hur man skulle formulera sig på ett lämpligt sätt i dessa nya situationer. Vårt levnadssätt förr var ganska begränsat, och teckenspråket var på sätt och vis lättare att hantera. Förr levde man i ett litet, homogent och slutet dövsamhälle, och teckenspråket användes mest i familjen och i dövföreningen som var som ett andra hem för döva. Efter hand fick vi ett större, mer mångkulturellt och öppet teckenspråkssamhälle. Det innebar givetvis mycket bättre livsvillkor och livskvalitet för många teckenspråkiga. Tillgängligheten har förbättras, tack vare till exempel tolkar, som bygger broar mellan den talspråkiga världen och den teckenspråkiga världen När jag var liten var teckenspråket givetvis inte detsamma som idag: många nya områden uppstår, till exempel inom universitetsvärlden där det nu går att använda teckenspråk. Det finns nya termer inom juridiken, sjukvården, språkvetenskapen och matematiken. Nya tecken växer upp som svampar ur jorden varje dag. Norm och normalt Att använda ordet norm och normalt - vad är det för någonting? Det kan vara skadligt och fördärvligt att använda dessa ord, även om man har ett välmenande syfte. Man kan ställa en annan fråga också - vad innebär onormalt? Man får vara försiktig med att använda sådana ord. Det finns en annan formulering som är mer öppen och tolerant: varianter. Det finns olika typer av språkbruk i alla språk, beroende på utbildning, kön, ålder, region, ämne och stilar. Förr fick döva sitt teckenspråk när de började på dövskolan. Det fanns tydliga skillnader i val av regionala teckenformer. Man kunde på en gång avslöja språkbrukarens ursprung genom de regionala teckenformerna, som de lärde sig på skolan. Ett starkt gemensamt teckenspråk och en social gemenskap på de regionala dövskolorna gjorde de döva eleverna starka och solidariska. Även om eleverna upplevde att de blev kränkta av andra utomstående på grund av sitt teckenspråk, hade de ändå varandra och kände en stark gemenskap. Nu har hörande föräldrar till hörselskadade och döva barn möjligheter att lära sig teckenspråk, och får mycket information om vilken stor betydelse teckenspråket har för döva och hörselskadade. De är ofrivilliga lärare, för de har på egen hand inte valt teckenspråk. Det är många gånger ett nödvändigt ont att kunna kommunicera med barnen på teckenspråk. Det är inte alltid lätt för föräldrar att kommunicera på svenskt teckenspråk, eftersom det är deras andra språk. Det innebär att det blir många missar och feluttal en naturlig process i andraspråksinlärningen. Det är dessutom en annan typ av språk. Om man däremot har svenska som modersmål och lär sig tala exempelvis finska, är det samma modalitet, i och med att de båda är talspråkiga. Citat från SOU 2006:29, s. 20 Det svenska teckenspråkets uppbyggnad Trots de olika produktions- och perceptionssätten har tecknade språk samma principiella uppbyggnad som talade språk: de har en uppsättning konventionella symboler, dvs. en vokabulär (teckenförråd), och ett system av regler för hur symbolerna kombineras, dvs. en grammatik. I det följande beskrivs först det enskilda tecknets struktur och därefter behandlas teckenspråkets grammatik under rubrikerna Ordklasser, Teckenbildningsprocesser och Satsbildning. Det finns en annan grupp som lär sig teckenspråk utanför dövskolan, det är hörselskadade som varit integrerade i en annan typ av skolform, till exempel hörselklass. De har aldrig tagit del av teckenspråket och har aldrig upplevt den språkligt starka gemenskapen som fanns på dövskolorna. Denna grupp har fått ta del av teckenspråket på köpet när de till exempel börjat idrotta tillsammans med döva. De hörselskadade barnen har ofta svårigheter i talspråkiga samtal med andra under uppväxten, och har ibland bemötts väldigt dåligt av olika orsaker. Till exempel fick de inte någon chans att lära sig teckenspråk, eftersom man ansåg att det var helt onödigt och mindre lämpligt eftersom man ansåg att det fanns en risk att de skulle sluta tala på grund av detta. Tidigare jobbade de flesta döva som teckenspråkslärare och hade lättare att diskutera tecken och användningen av teckenspråket eftersom de kom från en gemensam kulturell och språklig bakgrund; dövskolan. Det är inte bara hörselskadade utan även en del talskadade hörande och människor med Downs syndrom som använder teckenspråk. Det är fler målgrupper som har nytta av teckenspråk än vad man trott. Det innebär dock inte att det alltid är exakt likadant 17

18 alla kan göra tv som svenskt teckenspråk: många har en annan sorts teckenspråk som enbart är ett stöd till det talade språket. Syftet är att det ska underlätta kommunikation, inte att kränka teckenspråkets status som ett fullvärdigt språk. Fler och fler utomstående har upptäckt att teckenspråket är till stor nytta för många, inte bara för döva och hörselskadade. Som jag tidigare nämnt, får döva och hörselskadade barn nuförtiden sitt teckenspråk tidigt, under de första levnadsåren, och använder teckenspråket innan de börjar på dövskolan. Detta gör att språket får större variationer. Till exempel finns ett tecken för syster som utgörs av två sammansatta tecken, KVINNA/SYSTER som används av en 35-åring idag. Jag skulle själv inte använda detta tecken, det tillhörde den så kallade tecknad svenska-boken. Men det är nu ett av de etablerade tecknen som används idag. Det är därför inte rimligt att säga att det är ett felaktigt tecken: en döv 35 åring har alltid tecknat eftersom man lärde sig det under uppväxten i familjen. Man får acceptera att det finns olika teckenformer för samma sak. Det är naturligt att språket är levande och förändras hela tiden. Alla får sitt teckenspråk på olika sätt, via dövskolan, via döva familjer, föräldrar, förskolan eller dagiset. Vi får inte heller glömma att det finns en annan grupp som har svenskt teckenspråk som andraspråk: döva invandrare. Det finns olika språkbakgrunder hos invandrare. Somliga har redan ett teckenspråk från hemlandet och en del har inget teckenspråk alls och får i princip svenskt teckenspråk som förstaspråk. Den svenska forskningen om invandrares andraspråk, svenskan, har gett kunskaper om inlärningsprocesser och om hur man lär sig andraspråk. Döva invandrare har helt annat förhållande till det svenska skriftspråket och det talade språket än vad hörselskadade har till svenskan när man lär sig svenskt teckenspråk. Det innebär en utmaning för språklärare att undervisa döva invandrare i svenskt teckenspråk utan att gå via det svenska skriftspråket. Det krävs naturligtvis pedagogiska och kreativa lösningar i undervisningen för döva och hörselskadade invandrare på SFI/TFI. Alla språk i världen lever, dör och förändras hela tiden. Imorgon får jag lära mig ett nytt tecken, till exempel IPAD, IPHONE och ANDROID. Språket är levande, naturligt och vildvuxet. Enskilda tecken försvinner också, till exempel TEXT/TEXTELE- FON, den så kallade Svarta Maja. Teckenspråkets ställning i Sverige kommer att förbli starkt - språket används av allt fler i Sverige. Bland annat är många hörande föräldrar till hörande spädbarn intresserade av babytecken, även om det inte handlar om svenskt teckenspråk. Det är ändå ett positivt tecken på att teckenspråket har blivit ett viktigt språk för många. Att använda ett språk innebär inte bara att prata utan även att kunna anpassa sig till olika ämnen, situationer och olika typer av mottagare. Det är exempelvis naturligt att man anpassar sig på ett sätt när man möter en modersmålstalare, och på ett annat när man möter en andraspråkstalare. Språket är ett fantastiskt verktyg för socialt liv, identitet och kultur. 18

19 studiehandledning Tankar utifrån ett bikulturellt arbetslag CAMILLA ASSMO WAHLBERG OCH NADIA SALEH Dövenheten, som tidigare hette Dövteam, blev en permanent verksamhet 2001 efter ett treårigt projekt som drevs gemensamt av SDR och Region Skåne, med finansiering av Allmänna arvsfonden och Region Skåne. Dövenheten finns idag inom enheten Habilitering och Hjälpmedel, Region Skåne. Kartläggningen som gjordes under projektets gång visade att döva önskade insatser som råd och stöd på teckenspråk. Dövenheten utvärderades år 2005 och då dök det upp funderingar på hur vi arbetade; gjorde vi rätt, tänkte vi rätt? Vi pratade mycket om att vi bygger broar mellan de två världarna - döv och hörande - men vad betydde det egentligen att bygga broar? När vi började titta på vilken forskning som fanns i Sverige såg vi att det fanns ganska mycket material utifrån det medicinsk/tekniska perspektivet men nästan inget utifrån ett sociokulturellt och lingvistiskt perspektiv. Vi började titta på vilket material som fanns utomlands och gjorde en resa till Gallaudet University i Washington DC, USA, för att träffa yrkesverksamma som hade erfarenheter av att arbeta med döva och som även hade forskat inom socialt arbete. Vi fick möjligheten att ta del av deras forskning, litteratur, böcker med mera samt testa våra tankar. Det har i Sverige under många år funnits ett fokus på det medicinsk/tekniska perspektivet och många verksamheter som vänder sig till döva arbetar utifrån detta perspektiv. Vi har valt att istället arbeta utifrån ett sociokulturellt och lingvistiskt perspektiv. I vårt arbete är vi även medvetna om begreppen majoritet och minoritet; hörande tillhör majoritet och döva minoritet. I USA är erfarenheten av att se olika minoritetsgrupper i ett majoritetssamhälle stor. Vi har i vårt arbete anammat Neil Glickmans, tidigare verksam vid Westborough State Hospital, tankegångar om kulturellt bekräftande förhållningssätt som handlar om att bemöta döva på deras villkor. Det handlar till stor del om vad en verksamhet, som väljer att arbeta med döva, behöver veta och tänka på för att kunna bemöta döva. Detta kulturellt bekräftande förhållningssätt kan delas upp i tre dimensioner/villkor; self awareness (självinsikt), knowledge (kunskap), och skills (färdigheter). Självinsikt Självinsikt går ut på att man som hörande, i arbetet med minoritetsgruppen döva, ska fundera på vem man är och ha förståelse för sina egna värderingar och sin attityd utifrån ett sociohistoriskt och kulturellt perspektiv (självkännedom). En persons värderingar och attityder påverkar hur man bemöter någon som har en annan kulturtillhörighet. Det räcker inte att säga att man vill arbeta med döva utan man måste försöka ta reda på varför man, som representerar det hörande majoritetssamhället, väljer att arbeta med döva. Det är vanligt att man som hörande blir ifrågasatt när man kommer in i dövvärlden och säger sig ha tillräckligt med kunskap för att arbeta med er döva. Neil Glickman, själv hörande med mångårig erfarenhet av arbete tillsammans med döva, samt andra hörande som av olika orsaker har valt att arbeta med döva, har blivit ifrågasatta. Då gäller det att visa att man är en hörande med tillräcklig kunskap och en god attityd. Robert Hoffmeister, vid Boston University, och Michael A Harvey, vid Boston University och Gallaudet University, har ett intressant resonemang om varför hörande väljer att arbeta med döva. Det tycker vi är ett bra instrument i vårt arbete. Det handlar för oss om att medvetandegöra och förstå varandra. Hoffmeister och Harvey har kategoriserat åtta olika grupper/orsaker; the Friend Decision, the Parental Decision, the Language Decision, the Professional Challenge Decision, the Dominant Colonialist Decision, the Outsider Decision, the Altruism Decision, the Religious Decision. Kunskap Kunskap handlar om att aktivt ta till sig kunskap. Kunskap om teckenspråk, dövkultur, förtryck och etnisk tillhörighet, dövas identitetstillhörighet, dövas kulturtillhörighet, språk och kommunikation. Det är viktigt att ha en djup förståelse för förtryck. Om man själv inte har upplevt förtryck kan det vara en utmaning att förstå hur det är att bli utsatt. Man kan inte bagatellisera denna känsla då det är många döva som har upplevt och upplever det i vardagen. Internationellt har man sett att många vuxna döva lider av språklig deprivation på grund av bristfällig språkutveckling - de har inte fått tillgång till kommunikation i tidiga år. 19

20 alla kan göra tv 20

21 studiehandledning Om man som hörande inte har tillräckligt med kunskap om det och inte behärskar teckenspråk flytande, missar man att väga in detta i bedömningen av en individs behov. Verksamheten/den professionelle bör då ta in en döv som behärskar teckenspråk som hjälper till med kommunikation vid till exempel utredningar, bedömningar och liknande. Det är välkänt att vissa döva har bedömts på fel grunder och fått en stämpel som till exempel utvecklingsstörning. Färdighet Färdighet handlar om hur man konkret arbetar utifrån sin självinsikt och kunskap. Här kommer vi in på några exempel på hur vi på Dövenheten arbetar utifrån ett kulturellt bekräftande förhållningssätt. För oss har språket varit en grundfråga. Dövenhetens personal måste behärska teckenspråk för att kunna ha ett fungerande samarbete. Vi har ett gemensamt arbetsspråk som är teckenspråk, dels för att kommunikationen blir tillgänglig för alla - alla kan se vad som sägs - och dels för att de, som inte har teckenspråk som första språk, får möjlighet att utveckla sitt visuella språk i sin yrkesutövning. Vi har tittat mycket på hur turtagningen fungerar under ett möte med fler än två personer. Auditiv turtagning och visuell turtagning är helt olika. Auditiv turtagning kan ses som att man tar ordet från varandra så fort det blir en tyst paus, medan man i en visuell turtagning får ordet med en blick. För en person som är visuell gör det att man aldrig får chans att komma in, för en person som är auditiv gör det att denne aldrig ser eller förstår när det är dennes tur. Vid ett möte där man använder teckenspråkstolk kan man i vissa situationer behöva göra detta övertydligt exempelvis att den som vill prata måste hålla upp en penna för att få lov att säga/teckna något. Alla får då samma chans att prata och ingen blir överkörd. Vi samarbetar mycket med teckenspråkstolkar och har sett hur vanligt det är att man som hörande, utan att prata med de döva, reserverar platser till döva och teckenspråkstolkar som får sätta sig på anvisade platser. Det är av största vikt att man som tolkanvändare får chans att bestämma var man vill sitta, var teckenspråkstolken ska vara placerad, och att våga säga ifrån när det blir rörigt. Det finns flera olika tekniker i var teckenspråkstolkarna placeras tolkarna behöver inte alltid sitta framför den döva utan kan stå bakom den hörande publiken när det är en döv som föreläser. Ett annat exempel är att det lätt blir missförstånd när man som hörande använder bildtelefon utan att veta de sociala koderna utifrån ett dövt perspektiv. Stor del av det material som vi har tagit del av lägger stor vikt vid att döva ska anställas inom alla organisationsnivåer, detta för att dövas perspektiv ska genomsyra verksamhetens alla beslut. Begreppet nyckelperson i varandras kulturer är något vi arbetar mycket med. Vi är varandras nyckelpersoner. Som hörande behöver man en döv person som signalerar till minoritetsgruppen att den här personen är bra. Som döv behöver på samma sätt en nyckelperson i den hörande världen som bekräftar att man är bra. Till sist: kulturell legitimitet är ett begrepp som Neil Glickman också tar upp, och det handlar om vem som får lov att säga att en verksamhet som arbetar med döva är bra. Verksamheten kan inte själva säga att man har kulturell legitimitet, utan det är bara döva själva som kan ge denna verksamhet kulturell legitimitet. 21

22 alla kan göra tv Språk, språkande och tankar från ett tredje perspektiv SANGEETA BAGGA-GUPTA Jag har de senaste tre decennierna i min forskning intresserat mig för sociala praktiker som kännetecknas utifrån användning av ett och mer än ett språk eller en och mer än en språklig variant. I dessa vetenskapsbaserade studier av såväl vardagslivet som historiska arkivdata har jag fokuserat på hur barn och vuxna använder sig av olika språkliga verktyg (till exempel skriftspråkliga, talade, tecknade, teknologiska med mera), både i och utanför traditionella lärandemiljöer. Ett sådant fokus representerar ett intresse för kommunikation som handling och kommunikationens konstituerande funktion. Sociala praktiker eller vardagliga handlingar kan mer korrekt beskrivas som språkande (och inte som språk). Här är människans socialisation i olika typer av aktiviteter och gemenskaper det primära. Med andra ord har jag intresserat mig för både människans kommunikation och hur hennes identiteter blir till inom ramen för det sociala. De olika identiteter jag studerar är genus, döva, invandrare, funktionshindrade, vuxna, barn och elev. Forskning om bland annat tvåspråkighet, läsning, skrivning och kommunikativa funktionshinder domineras fortfarande av en mer traditionell vetenskaplig förståelse där en enspråkig, endimensionell modalitet upprätthålls som norm. En central förskjutning har dock skett, då denna dominans har ifrågasatts i analyser av människans aktiviteter och liv, både i och utanför institutionaliserade verksamheter. Mot bakgrund av denna förskjutning har det uppkommit behov av att granska forskarnas egna antaganden kring bland annat språk, kommunikation, kultur och identitet. Detta har idag gjort att det i större utsträckning bedrivs vetenskapligt baserade empiriska studier av människans användning av språk: det vill säga kommunikation i naturliga sammanhang. Det är den här typen av forskning som nyligen har lett till omformuleringar av begrepp, till exempel språkande istället för språk och identitetspositioner istället för statiska och avgränsade identiteter. Det är detta som min forskning handlar om. Mina socialantropologiska betraktelser av mänskliga beteenden har inriktats på vardagslivets kommunikations- och lärprocesser istället för på formaliserade strukturella egenskaper när det gäller olika språkvarianter, modaliteter och identiteter. Detta innebär att språk får ett liv i det verkliga livet och omvandlas från ord och meningar till diskurs, som Agar (1994:6, min översättning) uttrycker det. Samtidigt är det via språkanvändning eller språkande som identitetspositioner fastläggs i mötet, åtminstone tillfälligt. I nästa avsnitt kommer jag kort ta upp en viktig teoretisk utvidgning av forskning som har relevans för dövfältet. Därefter diskuteras två konkreta exempel på språkanvändning i vardagslivet. Dessa exempel är tagna från kontexter utanför skolan, vården och andra institutioner. Jag avser här att belysa hur språkande (engelska: languaging ) ser ut i det verkliga livet (inte hur det bör se ut). I de följande avsnitten sammanfattar jag vilka konsekvenser den vetenskapliga förskjutning som jag nu introducerat har för dövfältet. Där tar jag bland annat upp den starka tudelning av forskningsperspektiven som under mer än ett sekel präglat detta fält. Detta bildar utgångspunkt för de nya idéer som jag redovisar i det sista avsnittet, idéer som jag kallar ett tredje perspektiv. Från språk till språkande utvidgning av forskning Slut dina ögon och lyssna med dina inre öron [ ] Eller öppna dina ögon och se döva skolbarn sjunga [ ] Eller lyssna till en bön i ett infödd amerikanskt språk. Människan språkar för många syften. De språkar för att uttrycka sig, för interaktion, och för att presentera en utgångspunkt [ ] Dock kan språkliga praktiker omvandlas till något som människor, praktik-gemenskaper och nationella stater har åsikter och känslor om [ ] Med andra ord, språkliga praktiker eller språkande kan även bete sig som ett symboliskt system [ ]; de kan blir symbol för själva den kommunikativa gemenskapen (Garcia 2009:31, min översättning, betoning i original) Nya förskjutningar inom språkvetenskap, inklusive de tvärvetenskapliga områden som betecknas Communication Studies, Literacy Studies, Deaf Studies, Gender Studies med flera, uppmärksammar behovet av att ifrågasätta 22

23 studiehandledning substantiv-dominerade dimensioner förknippade med begrepp som språk och identitet. Inom socialvetenskapen efterlyses numera ett erkännande av begreppens verb-fokuserade aspekter. Genom begrepp som språkande, språkpraktiker, 23

24 alla kan göra tv språkanvändning, sociala praktiker, identitetspositioner och identitet-som-handling har denna förskjutning därför uppmärksammats. Garcias citat ovan illustrerar denna verb-fokusering i uttrycket [m]änniskan språkar för många syften och språkande [ ] blir symbol för själva den kommunikativa gemenskapen. Detta har stor relevans för områden som identitetsforskning och forskning om lärande eller kognition. Begreppet identitet har under senare tid diskuterats intensivt inom forskningen, och dess statiska och avgränsade innebörder har starkt ifrågasatts. I vetenskapliga termer har själva begreppet identitet (till exempel kvinna, döv, invandrare, funktionshindrade med flera) upplösts. Ingen ersättningsterm har än så länge införts. Dock har förskjutningen från substantivt tänkande till verbfokusering inneburit att det idag finns ett större samförstånd om att den språkliga dimensionen är nyckeln till förståelsen av identitet: det diskursiva perspektivet utgår ifrån att identifikation är en konstruktion, en process utan slut alltid i process (Hall 1996:16, min översättning). Exempelvis är en människa inte en kvinna eller döv eller lång, utan blir till kvinna eller döv eller lång inom ramen för vissa sociala praktiker. Människan tillskrivs identiteten kvinna alternativt döv alternativt lång i specifika handlingar. I den förskjutning som skett de senaste decennierna, i vilken min forskning kan placeras, har språkets konstituerande och perspektiverande funktion uppmärksammats, särskilt inom human- och samhällsvetenskaperna. Klädda i olika termer och med olika teoretiska utgångspunkter har samlingsbegrepp som den lingvistiska vändningen (och andra relaterade vändningar), dialogiska (kommunikations-) teorier och perspektiv som betecknas sociopsykologiska, sociokognitivistiska, sociohistoriska mm använts för att uttrycka denna förskjutning. Låt oss nu kort betrakta hur språkandet ser ut i två aktiviteter: Tvåspråkigt eller trespråkigt eller språkande när människor gifter sig våren 2013 Den svenska prinsessan Madeleines vigsel med Cristopher O Neill från USA 8 juni 2013 i Stockholm uppmärksammades både nationellt och internationellt under våren Bland annat direktsändes vigselceremonin. Med tanke på brudgummen och hans nära och käras språkliga erfarenheter eller bakgrund, användes engelska under själva vigselceremonin. Direktsändningen av ceremonin var tillgänglig för miljontals i och utanför Sverige. Det cirka fem minuter långa klippet från direktsändningen av själva vigselakten, som jag videodokumenterade och har analyserat, uppmärksammar att minst tre språkliga varianter och flera olika språkliga modaliteter användes under ceremonin. En översiktlig analys av detta material visar på att en hel del svenskt talspråk, en hel del engelskt talspråk (det senare textades till skriftlig svenska) samt musik framfördes under den långa ceremonin, antingen på svenska eller engelska. Därutöver fanns svensk teckenspråkig översättning av hela vigselceremonin tillgänglig under direktsänd-ningen. Utöver textningen av talad engelska till svenska var det tryckta vigselprogrammet tillgängligt både på svenska och på engelska. Man kan konstatera att följande språkliga varianter användes under själva vigselakten för TV-tittarna: svenska, engelska och svenskt teckenspråk. Därutöver fanns följande språkliga modaliteter tillgängliga under direktsändningen: talat språk (svenskt tal, engelskt tal), skrivet språk (skriftlig svenska) och manuellt-gestuellt språk (svenskt teckenspråk). Utöver dessa konventionella språkvarianter och modaliteter fanns tillgång till bild, ikoner och det rumsliga som också bidrar till att skapa kommunikation, kultur och identitet. Dagen därpå kunde man i massmedia läsa om den kungliga vigseln i termer av tvåspråkighet. Bland annat döpte flera tidningar eventen till Ja, I will. En granskning av bröllopsannonser i min lokaltidning Nerikes Allehanda den 8-9 juni 2013 identifierade tre stycken bilder på par med följande tillhörande texter på tidningens familjesidor: 1. Same same but different 2. Efter moget över-vägande 3. Bättre sent än aldrig Språkanvändningen i massmedia av både det kungliga och dessa privata giftermål kännetecknas dels av kreativitet, dels av allt annat än den mytomspunna enspråkiga kommunikation vi tror vi är omgivna av. Språkandet som vi ser här kännetecknar något mer komplext än den starkt rådande enspråkiga norm som vi möter när vi tänker på språk i abstrakta termer, eller när vi tar avstamp i vetenskapliga discipliner som lingvistik, audiologi, traditionell språkvetenskap med mera. Min poäng här är att det är dessa senare perspektiv på språk, och inte hur människan språkar, som färgar bland annat undervisning i skolsammanhang. 24

25 studiehandledning Låt oss nu betrakta ytterligare ett exempel på språkande eller språkanvändning från vardagen för att belysa det som menas med tvåspråkighet. I nästa exempel betraktas den skriftspråkliga modaliteten. Exemplet avser ett erbjudande om pizza och sallad som jag mötte vid ett besök på Pizza Hut i Örebro våren Tvåspråkighet eller flerspråkighet eller Hål inclusive pizza En fördjupad analys av pizzaerbjudanden skulle innebära att man fokuserar på textens formgivning, bilder, den skrivna informationen med mera. Detta är av vikt för att förstå sig på språkandet, men jag kommer här framförallt att fokusera på det skrivna språket. Om idéer om språklig korrekthet och gränser mellan olika språkliga så kallade koder lämnas åt sidan kan personer som kommer i kontakt med Pizza Hut:s reklamerbjudande njuta av det lekfulla och skickliga sätt med vilka engelska och svenska ord används. Medan specifika engelska ord kan identifieras i reklamen (inclusive, crazy, celebrates, tasty, tomatoes, topping), kan andra termer/symboler identifieras utifrån att de ligger i gränslandet mellan svenska och engelska och andra språkliga varianter, t ex siffrorna 6 och 12, pizza, aubergine, pesto, mozzarella, parmesan. Dessutom kan man påstå att uttryck som Guess what? och And its really hål/whole/all inclusive ingår i den språkliga repertoaren hos många medlemmar, särskilt de som är under 40 år, i den delen av världen vi idag kallar Sverige. Den lekfulla användningen av hål/whole/all inclusive på tre platser i annonsen kanske bygger på ett resepaket av typen all inclusive som den globaliserade allmänheten i Sverige erbjuds. Även den fonetiska översättningen av två lexikala enheter, hål/whole/all och najs/nice, bidrar till lekfullheten. Dessa korta betraktelser kring språkanvändningen idag stöder ett växande forskningsfält som problematiserar det dominerande synsättet på tvåspråkighet. I båda exemplen ser vi tydligt att begrepp som kodväxling eller idéer om låneord från ett språk till ett annat inte blir gångbara, av flera skäl. Vi kan bland annat inte säga vilket språk som är det ursprungliga språket och vilket språk som lånas in till detta. Språkande har här ett flytande tillstånd där olika språkliga varianter flyter in i varandra och skapar en språkhybrid. Svenska och engelska är länkade och i denna text finns det även spår av andra språkliga varianter. Exemplet uppmärksammar något centralt i människans språkande, nämligen att de allra flesta människor i världen språkar på detta sätt. Det är alltså normalt att kommunicera med flera språkliga varianter samtidigt i stället för med ett språk åt gången. Hur är dessa tankar då relevanta för dövfältet? I de två följande avsnitten diskuterar jag just detta. Dövfältet två dominerande perspektiv En stark tudelning har länge präglat både dövforskning och dövutbildning, såväl i Sverige som internationellt. Det finns två olika perspektiv på kommunikation, kultur och identitet, och de betecknas i den akademiska litteraturen som ett handikapperspektiv (eller ett tekniskt-psykologiskt), respektive ett lingvistiskt språkvetenskapligt perspektiv. Båda dessa perspektiv har varit dominerande under olika historiska perioder och har spelat en viktig roll för (i) hur frågor kring kommunikation och undervisningsideologier har formats och (ii) hur synen på människan och kultur sett ut under de senaste 200 åren. Jag kommer att först beskriva perspektiven enskilt innan jag lyfter fram deras gemensamma drag. Perspektiv 1: Handikapperspektivet har och har haft en påverkan både på hur man betraktar människor som har hörselnedsättning och på hur skolor för döva och hörselskadade barn och unga har organiserats världen över. Normaliseringsförsök utifrån detta perspektiv har lett till att man framförallt placerat döva barn i hörande så kallade mainstream-skolor där en oral undervisningsstrategi bedrivits. Även segregering av döva barn till klasser med andra typer av funktionshindrade barn har varit en skolorganiseringsstrategi. I segregerade skolor har en oral undervisningsstrategi bedrivits under vissa historiska perioder, till exempel i slutet av 1800-talet, under talen och under det senaste decenniet. Såväl under talen som under det senaste decenniet har handikapperspektivet dominerat och medicinsk-tekniska lösningar har ansetts kunna bota bort dövhet, tidigare med hjälp av vanliga hörapparater, och nu med tekniskt avancerade inopererade Cochlear Implantater, CI. Både inom forskningen och hos politiker har detta perspektiv fått ett betydande stöd. I vetenskapliga sammanhang har perspektivet framförallt förknippats med audiologi, medicin, psykologi och teknologi. Perspektiv 2: Detta perspektiv, som också kallas det lingvistiska eller det lingvistisk-kulturella perspektivet, framträdde internationellt under 1900-talet, bland annat i USA under 60-talet och i Sverige under 70-talet. Perspektivet förespråkar, i undervisningssammanhang, användning av något av de olika teckenspråk som används i världen. Utifrån detta dominerande perspektiv har det, sedan 60-talet, förts en kamp för politiskt erkännande av olika nationella teckenspråk. I vetenskapliga sammanhang har detta perspektiv förknippats med traditionell lingvistik. Andra grenar av lingvistisk forskning, exempelvis sociolingvistik, neurolingvistik och psykolingvistik, har bidragit till utvidgning av perspektivet. 25

26 alla kan göra tv Svenskt teckenspråk eller SSL (Swedish Sign Language) har ännu inte fått samma politiska erkännande som flera andra nationella SL, Sign Languages, fått i sina respektive länder. De politiskt erkända SL i världen består av Austrian SL (ÖGS, 2005), Czech SL (1998), Finnish SL (1995), Flemish SL (2006), French-Belgian SL (2003), Icelandic SL (2011), LIBRAS (Brazilian SL, 2002), New Zealand SL (NZSL, 2006), Slovak SL (1995), Spanish SL (& Catalan SL & Valencia SL, 2007), Thai SL (1999), Uganda SL (1995), Uruguayan SL (LSU, 2001) och Venezuelan SL (1999). Några länder, inklusive Sverige, Norge och USA (några stater i USA), har accepterat sina nationella SL som undervisningsspråk. I Sverige fick svenskt teckenspråk en tydligare status som undervisningsspråk 1983 genom 80-talets läroplan. Normaliseringsidén utifrån perspektiv 2 har, såväl i Sverige som internationellt, inneburit att döva barn har segregerats med syftet att kunna ha tillgång till ett teckenspråk. Här kan tilläggas att dessa segregerade skolmiljöer är viktiga även för döva vuxna, samt för utveckling av professionella inom dövfältet, exempelvis lärare och kuratorer. Både internationellt och i Sverige har lingvistiska och kulturella argument lyfts fram som stöd för en segregering av dövundervisning, eftersom den ansetts vara gynnsam i social mening. Den specialpedagogiska kontext som då skapats har dock i sig begränsat såväl döva barns som de professionellas utveckling. På olika platser i världen (till exempel Belgien, Danmark och Holland) har den senaste tidens teckenbaserade tvåspråkighetsmodell kommit i skymundan, dels på grund av den tekniska utvecklingen, dels på grund av det ekonomiska läget. Det anses vara ekonomiskt gynnsamt (och för samhället mindre krångligt) med en operation för att bota bort dövhet. Att operera möjliggör att man kan sätta döva barn i hörande skolor istället för att fortsätta stödja en segregerad skolform vars måluppfyllelse inte lyckats. På ett övergripande plan är större delen av det som presenterats ovan välkänt för de flesta som är verksamma i eller som är medlemmar i det som kommit att kallas för döv-världen (engelska: Deaf World). Däremot diskuteras sällan de gemensamma drag som dessa vitt skilda perspektiv delar. Jag kommer därför att kort beröra dessa innan vi bekantar oss med innebörden i ett tredje perspektiv. Både perspektiv 1 och 2 tar avstamp i normalisering av döva barn och vuxna, dock utifrån vitt skilda filosofier, olika undervisningsmetoder och skolorganiseringsmodeller. Här kan tilläggas att döva barns låga läs- och skrivnivå har dominerat diskussionen om rätt undervisningsmetoder och rätt undervisningsspråk. Det är allmänt accepterat att döva barn ligger flera år efter jämngamla hörande barn när det gäller läsning och skrivning. Förespråkare för båda perspektiven har dock under åren hävdat att just deras egna filosofier och undervisningsmetoder (som i sin tur är baserade på vitt skilda grundläggande antaganden om språk och identiteter) leder till bättre skolresultat, till exempel vad gäller måluppfyllelse. Både perspektiv 1 och 2 utgår från ett fokus på döva barns behov där språk och kommunikation ges en explicit och rätt innebörd, alltså ett språk och dess två modaliteter - tal och skrift (i perspektiv 1) och två språk och olika modaliteter - tecken- och tal/ skriftspråk (i perspektiv 2). Medan dessa på förhand bestämda synsätt på kommunikation och språk har beskrivits som den stora skiljelinjen eller the Great Divide i dövsammanhanget, ges kommunikation en bestämd normativ innebörd som den rätta i båda perspektiven. Båda dessa perspektiv, som funnits i dövforskningen de senaste åren, har dominerat och varit framträdande under olika historiska faser. Det är viktigt att framhålla att både perspektiv 1 och 2 har lett till ett antal olika undervisningsmetoder. Dessa har båda ansetts vara de rätta under olika historiska perioder: oral-metod, tecken-metod, tecknad-metod, tvåspråkighets-metod, Rochester-metod, med mera. Svängningar mellan perspektiv 1 och 2 har under åren lett till att dövundervisningen internationellt och även i Sverige har organiserats (och fortfarande organiseras) utifrån två olika modeller segregering och integrering. Perspektiv 2 har tolkats på ett unikt sätt i Sverige. Landet har utmärkt sig när det gäller organisering av dövundervisningen sedan början av 1800-talet. För det första har ett segregerande skolväsende funnits för nästan alla döva fram tills nyligen, oavsett vilken undervisningsmodell som dominerat under en given period. För det andra har tolkningen av det språkliga perspektivet lett till att man förespråkat en kontrastiv tvåspråkighets-metodologi för språklärande. För det tredje har det som sedan 80-talet betecknas som dövas tvåspråkighet reducerats till SSL och enbart en skriftlig modalitet av svenska. Medan rykten om den svenska modellens framgångar har spridits utomlands har svenska döva barns måluppfyllelse fortsatt ligga långt under förväntade nivåer. Mer väsentligt är dock att det saknas en icke-normativ vetenskaplig rapportering i vetenskapliga kanaler om utfallet från denna modell. Samma kan sägas gälla forskning kring CI:s bidrag till döva barns skolframgångar. Forskningen om CI-opererade döva barn har rapporterat om framgångar i att ta till sig en talspråkig modalitet. Däremot finns nästan 26

27 studiehandledning ingenting om hur dessa barns vardagskommunikation ser ut. Ur ett demokratiskt perspektiv har det ställts frågor om den senaste tidens dramatiska utveckling av andelen små barn som får CI-implantat. Denna ambition att normalisera döva barn leder, både internationellt och i Sverige, till så kallad mainstreaming i skolsammanhang, alltså placering av inopererade döva barn i hörande skolmiljöer. Även här saknas dock forskningsbaserade belägg om modellens effekter när det gäller akademisk och social inkludering. Sammanfattningsvis kan sägas att undervisningsmodeller som baseras på perspektiv 1 innefattar en stark övertro på (i) teknologiska lösningar för normalisering, (ii) placering av döva opererade barn i hörande miljöer med avgränsat (och normativt) stöd, (iii) avsaknad av viktig forskning om den stora mängd CI-operationer som skett och sker av mycket unga döva barn. Bortom dikotomier tankar från ett tredje perspektiv Med utgångspunkt i empirisk baserad forskning av människors faktiska kommunikation i olika sammanhang har jag under en längre tid problematiserat och uppmärksammat frågor kring de två dominerande perspektiv som präglat dövundervisningsfältet, inklusive forskning kring döva. Min egen forskning har bedrivits inom ramen för ett tvärvetenskapligt och sociokulturellt synsätt. Jag har kallat denna ett tredje perspektiv. Ett tredje perspektiv gör att man kan belysa frågor om kommunikation, kultur och identitet på nya sätt. Jag har publicerat och diskuterat resultat från mina projekt i vetenskaplig litteratur. Projekten har baserats på etnografisk forskning som bedrivits med resurser från Vetenskapsrådet, Skolverket, Socialstyrelsen och Utbildningsdepartementet. Resultaten från dessa projekt har gett ett fördjupat innehåll till perspektiv 3. Bland annat har viktiga verbrelaterade begrepp som kännetecknar detta perspektiv lyfts fram, exempelvis språkande och identitetspositioner, men även mer specifika begrepp som visuellt-orienterad kommunikation och länkning mellan olika språkliga varianter och modaliteter. Dessa begrepp har visat på begränsningar och problem som finns i andra dominerande, inte sällan substantiv-baserade, begrepp inom dövfältet, t ex språk, visuellt, tvåspråkighet, och första och andra språk. Forskning som sedan 90-talet har intresserat sig för vardagslivet där döva (och hörande) är medlemmar (till exempel på arbetsplatser, i hemmiljöer och i föreningslivet), har visat att båda perspektiven som presenterats ovan perspektiv 1 och 2 osynliggör den variation och rikedom kring språkande och identitetspositioner som finns och länge har funnits i det som kommit att kallas döv-världen. Medlemskapet i döv-världen baseras inte enbart på hörselnivå eller avsaknad av hörsel. Istället är detta medlemskap eller släktskap och deltagande uppbyggt på sociala och kulturella värderingar samt kommunikativa repertoarer. Här är hörande och döva individer t ex döva, hörselskadade, CI-opererade individer, döva och hörande barn till döva, döva och hörande syskon till döva, hörande professionella såsom tolkar, lärare, kuratorer, forskare, med flera - alla potentiella medlemmar i döv-världen. I forskningssammanhang vars utgångspunkter överensstämmer med perspektiv 3, medverkar döva och hörande professionella och utbildare ofta i gemensamma projekt. Baserat på antropologiska utgångspunkter använder man då ofta något av världens olika Sign Languages. En annan viktig punkt som utmärker perspektiv 3 är dess ifrågasättande av den orala metodens särställning och dominans. Även teckenmetodens dominans, med sitt osynliggörande av orala och audiologiska resurser och sin homogenisering av döv-världen, ifrågasätts. Exempelvis har perspektivet lett till att döv-världens visuella orientering uppmärksammats, istället för enbart dess visualitet. Studier har nämligen visat att visualiteten är en väsentlig aspekt av kommunikationen som försiggår i döv-världen, men det finns även en hel del auditiva resurser som används i dövvärldens sociala praktiker. Ytterligare något som utmärker perspektiv 3 är att den bygger upp forskningsrön från evidensbaserad kunskap i empiriska projekt. Dessutom är perspektivet icke-normativt uppbyggt och erkänner dilemman i specialpedagogiska sammanhang. Frågor om komplexitet, historiska faktorer och makt anses också vara centralt utifrån perspektiv 3. Perspektivet är nytt, i akademiska termer nyfött. Det behöver fortsätta att utvecklas utifrån empiriskt baserad forskning. Några centrala bidrag i litteraturen, framför allt från USA, som exemplifierar grundläggande antaganden i perspektiv 3 har lämnats av Carol Padden och Tom Humphries (numera klassiska) verk, Deaf in America: Voices from a Culture (1988). Ett lika klassiskt verk har publicerats av tre framstående forskare från olika discipliner: Harlan Lane, Robert Hoffmeister och Ben Bahan: A Journey into the Deaf-World (1996). Båda verken presenterar ett döv-centriskt (engelska: deaf-centric) perspektiv. Författarna till dessa verk är intressanta då deras bakgrunder i sig framstår som något nytt i 80- och 90-talens akademiska landskap. De kommer från olika discipliner men tar även med sig in i akademiska sammanhang en mångfald av relevanta livserfarenheter. Konkret innebär detta att forskarnas livserfarenheter av att vara hörande individer, döva från döva familjer, döva från hörande familjer, hörande syskon eller barn från döva 27

28 alla kan göra tv familjer, blir relevanta och viktiga i och med att dessa erfarenheter ifrågasätter grundantaganden i perspektiv 1 och 2. Det väsentliga i sammanhanget är ändå att dessa forskare intar ett forskande roll istället för normativa positioner som förknippas med perspektiv 1 och 2. Dessa fem forskare representerar en viktig grundbult i perspektiv 3. De är forskare som inte sällan har ett släktskap eller erfarenheter som möjliggör en utgångspunkt som forskare, samtidigt som de har ett lingvistiskt och kulturellt medlemskap i döv-världen. Förhållandet liknar andra forskares arbete och identitetspositioner i andra gemenskaper, till exempel kvinnor, minoriteter, intressegrupper, med mera. Perspektiv 3 träder fram internationellt under 90-talet och representeras av tvärvetenskapliga forskningsansatser inom Deaf Studies. Discipliner såsom antropologi, sociolingvistik, historia, socialpsykologi, neuro-psykologi, teknologi och samhälle med mera finns representerade i detta paradigm på olika platser i världen. Då perspektivet tar sin utgångspunkt i akademiska discipliner, inklusive tvärvetenskapliga områden, är det inte kopplat till någon eller några specifika undervisningsmetodologi/er. Internationellt samarbete mellan forskare vars arbeten representeras av perspektiv 3 anses vara en självklarhet. Därutöver är det inte sällan som dessa forskares vetenskapliga arbeten diskuteras på vetenskapliga konferenser och i litteratur som fokuserar på olika forskningsteman och inte dövhet eller hörselfrågor i sig. En central fråga utifrån diskussionen ovan är om inte utbildning för barn som är audiologiskt döva, det vill säga barn som hör dåligt eller inte alls, kan utformas utifrån en visuell orienteringsstrategi och inte utifrån hörselstatus. Kan undervisningen organiseras bortom integrering och segregering - det sätt som dövundervisningen traditionellt har utformats på inom perspektiv 1 och 2? Visuell orientering premierar visuell kommunikation utan att för den skull marginalisera auditiv orientering, taktil orientering eller, med andra ord, språkandets helhet. I begreppet visuell orientering uppmärksammans, utöver ett teckenspråk, ett majoritetsspråks olika modaliteter (tal och skrift) inklusive munrörelser, ljud i form av vibration och annat ljud som kan uppfattas av några döva med mera. En skolorganiseringsstrategi som prövats på olika platser i världen och som tar hänsyn till döv-världens komplexitet, om än i mycket liten omfattning, kan nämnas kort: hybrida organiseringsstrategier, som kommit att kallas den Norska modellen. Den innebär att döva barn läser både i sina kommunala närbelägna skolor och en kortare tid i regionala segregerade skolor (och numera även samlade i digitala rum via distansutbildningssatsningar). En annan strategi, som etablerats vid enskilda platser i världen under längre tid, men som aldrig undersökts, kan betecknas som omvänd integrering : Flerspråkiga profilskolor. De bygger på en omvänd integreringsfilosofi baserad på att undervisningsspråket utgörs av ett teckenspråk och ett majoritetsspråk (t ex brittisk engelska, svenska, amerikansk engelska eller norska). Det skulle kunna utvecklas utifrån perspektiv 3. Skolans organiseringsprincip skulle då vara en språklig profil istället för elevers hörselstatus eller frågan om normalitet i övrigt. Undervisningsspråket i denna omvända integrering är ett SL och minst ett majoritetsspråk samt visuell orientering skulle vara vägledande i sådana skolor. Denna typ av profilskola finns på enstaka platser i världen, bland annat Nya Zeeland, Italien och USA. Det verkar som om att dessa typer av språkprofilskolor är mer vanliga i de lägre skolåren, både i döv- och hörandesammanhang. Jag har själv gjort studiebesök vid några av dessa i olika länder. Utöver en grundlig rapport författad 2003 av FD Lilia Teruggi och hennes kollegor i Italien om en omvänt integrerad skola där Italian SL och italienska utgjorde undervisningsspråk och där nästan 75 % av eleverna var hörande, har jag ännu inte hittat någon empirisk forskning kring de sociala praktiker som skapas i dessa typer av språkprofilskolor. En omvänd integrering liknar dock situationen i flera samhällen i flera olika delar av världen. Till exempel utgör beskrivningen av Marthas Vineyard utanför New Yorks kust, där samtliga medborgare kunde American Sign Language under 1800-talet, ett klassiskt exempel. Gemensamt för dessa typer av samhällen och språkprofilskolor är de kommunikativa repertoarer som samtliga medlemmar använder sig av både hörande och döva. Jag har tidigare argumenterat för att det finns flera väsentliga vinster med dessa omvänt integrerade skolor, inte minst utifrån demokratiska perspektiv och likvärdighetsperspektiv. Utöver möjligheten att kunna gå i samma skola som sina hörande syskon finns det vinster i form av socialt kapital och möjligheter till delaktighet och solidaritet för samtliga elever såväl döva som hörande. De vuxnas förväntningar på hörande och döva elever i den här skolformen anses vara högre jämfört med förväntningar i segregerade specialskolor. Även kraven på de vuxna i dessa skolor ökar. Samtidigt innebär den visuella orienteringen vid en omvänt integrerad skola att döva elever inte blir isolerade på samma sätt som i en mainstream skolmiljö. Dessa olika aspekter är alla relevanta för elevernas måluppfyllelser, något som är och har varit bekymmersamt under mycket lång tid och i samtliga skolformer både integrerad och segregerad. Därutöver finns en viktig vinst i att döva elever inte tvingas till en skolgång som ligger långt borta från deras hem. I hörande skolsammanhang finns många exempel på språkprofilskolor, såväl i Sverige som internationellt. Två exempel är 28

29 studiehandledning svensk-finska skolor och International English Schools. Utan att gå in på skolornas egna beskrivningar av sina profiler och tvåspråkighet kan man betrakta profilskolor (av den arten som perspektiv 3 skulle kunna leda till i dövundervisningsfältet) i termer av undervisningspraktiker vars ledning, personal och föräldrar stödjer de språk som utgör skolans profil. I själva skolan studerar dessa barn majoriteten av ämnena på finska och svenska respektive engelska och svenska istället för enbart på svenska. Avslutningsvis kan sägas att den utvidgning som nyligen skett inom kommunikationsvetenskap och identitetsforskning har uppmärksammats genom begrepp som språkande, språkpraktiker, språkanvändning, sociala praktiker, identitetspositioner med mera. Det kan vara bättre att fokusera på språkandets komplexitet än strukturella (och substantivdominerade), konstruerade gränser, till exempel koder och modaliteter. Utgångspunkten i det teoretiska perspektiv som väglett detta arbete är kort och gott att människor kommunicerar med varandra, oavsett om denna kommunikation sker i en, två eller flera språkliga varianter, eller dialekter, modaliteter, etcetera. Detta innebär bland annat att det är problematiskt med den enspråkighet som präglar flera forskningsansatser i olika områden. Språkandets variation och karaktär kan bäst belysas i en närmare granskning av användning av språk inom ramen för vardagliga handlingar. Det är detta som min forskning under de senaste tre decennierna belyser och som de exempel jag tagit upp ovan illustrerar. Perspektiv 3 och visuell orientering utmanar den auditiva betraktelsen av världen och det homogenitetstänkande som kännetecknar perspektiv 1. Det utmanar även det lingvistiskt präglade perspektivet då det lyfter fram samtliga SL:s positioner från att vara en grupps (i det här fallet dövas) språk som de behöver till att vara ett av flera språk i världen som människor använder i olika grupper och i olika situationer. Visuell orientering hos människor som är medlemmar i döv-världen är inte begränsad till individer som saknar eller har problem med sin hörsel. Att erkänna och synliggöra den komplexitet i kommunikationen samt den döv-hörande symbios som kännetecknar döv-världen väcker viktiga frågor kring den uppdelning som länge har präglat dövundervisningsfältet och dövforskningen. Döv-världen är uppbyggd av visuellt orienterade, inte visuella, sociala praktiker och människor. Detta innebär, som jag argumenterat ovan, att medan visualitet premieras så får inte orala, skriftliga och taktila dimensioner av kommunikation gå förlorade. Tvärtom utgör dessa viktiga dimensioner av döv-världen. Ett erkännande av visuell orientering hos döva och hörande medlemmar - såväl inom som utanför döv-världens marginaler - istället för ett fokus på enbart dövas visualitet, utgör därför en viktig dimension av perspektiv 3. 29

30 alla kan göra tv Vill du veta mer? ABF, Arbetarnas Bildningsförbund, är Sveriges största studieförbund. Vi finns i alla landets kommuner och erbjuder studiecirklar, kurser, föreläsningar och kulturarrangemang. Varje år deltar personer i ABFs studiecirkel- och kursverksamhet, nära besöker våra föreläsningar och över två miljoner tar del av våra kulturarrangemang. Sveriges intresseorganisationer med koppling till svenskt teckenspråk är alla medlemmar i ABF: SDR - Sveriges Dövas Riksförbund SDUF - Sveriges Dövas Ungdomsförbund HRF - Hörselskadades Riksförbund UH - Unga Hörselskadade FSDB - Förbundet Sveriges Dövblinda DBU - Dövblind Ungdom VIS - Förbundet Vuxendöva i Sverige DHB - Riksförbundet för hörselskadade och döva

31 studiehandledning Egna anteckningar och frågor: 31

32 alla kan göra tv ABF Redaktion: Patrik Nordell och Emelie Bergermark Formgivning: Charlotte Gustavsson och Emelie Bergermark Foto: Teckenbro Media AB 32