Lex Uggla Förmögenhetsbeskattning av onoterade aktier

Transkript

1 UMEÅ UNIVERSITET Juridiska institutionen Juris kandidatprogrammet Examensarbete 20 poäng Beskattningsrätt Jonas Öhlund Handledare: Siv Nyquist Lex Uggla Förmögenhetsbeskattning av onoterade aktier

2 Sammanfattning Till följd av en specialgranskning av onoterade bolag med hög likviditet som Skatteverket genomförde under år 2005 blev förmögenhetsskatten på nytt föremål för en stor massmedial uppmärksamhet. Ägarna till de bolag som granskades, varav ett ägdes av artisten Magnus Uggla, upptaxerades i många fall privat för tillgångar som fanns i bolagen. De regler som Skatteverket grundande upptaxeringarna på döptes av media till Lex Uggla, och deras kritiker var många. I grunden är aktier i ett onoterat aktiebolag förmögenhetsskattepliktiga och de värderas utifrån de tillgångar som finns i bolaget. Tillgångar som behövs i bolagets rörelse är befriade från skatt medan ägaren till aktierna, och därmed även till bolaget, förmögenhetsbeskattas för tillgångar som inte behövs i bolagets rörelse såsom om denne själv ägt tillgångarna ifråga. Den här konstruktionen innebär att en bedömning måste göras av vilka av bolagets tillgångar som bolaget kan anses behöva i sin verksamhet; en bedömning som är mycket komplicerad och som i princip inte behandlas i lag eller förarbeten. Ett bolag behöver självklart tillgångar, dels för att bedriva sin löpande rörelseverksamhet och dels för att möjliggöra framtida investeringar och expansioner. Som Lex Uggla tillämpas görs inledningsvis en bedömning av bolagets likviditet, vilket i enkla drag innebär att tillgångarna sätts i relation till skulderna. Om bolaget anses ha en överlikviditet förutsätts de överlikvida tillgångarna inte behövas i bolagets rörelse. För att ägaren till det onoterade bolaget skall undgå att förmögenhetsbeskattas för de överlikvida tillgångarna, måste denne bevisa att det finns ett sådant samband mellan bolagets rörelse och tillgångarna i fråga som gör att de faktiskt anses behövliga i bolagets rörelse. Det ligger betydande oklarheter och tillämpningssvårigheter i de flesta delarna av Lex Uggla-beskattningen. Från hur bolagets eget innehav av aktier behandlas, hur överlikviditeten skall beräknas och vilken hänsyn som skall tas till bolagets upparbetade vinstmedel, till hur bolagets likviditetsbehov avgörs, vilka skulder som är avdragsgilla när beskattning sker samt hur bevisfrågor hanteras i taxeringsprocessen. När olika delar i ett regelverk var för sig kan konstateras innehålla flertalet oklarheter, framträder vid en sammantagen analys bilden av en lagstiftningsprodukt med klara brister i sin utformning, och därmed även i sin tillämpning. Lex Uggla, förmögenhetsbeskattningen av onoterade aktier, måste sägas vara ett regelverk av den karaktären.

3 Innehåll 1 Introduktion Inledning Syfte Metod och material Avgränsning Disposition Kort bakgrund till Lex Uggla Förmögenhetsbeskattningen i huvuddrag Grunderna för beskattningen av onoterade aktier Onoterade aktier som skattepliktig tillgång Värderingen av onoterade aktier Arbetande kapital Arbetande kapital i enskild näringsverksamhet Arbetande kapital i aktiebolag Rörelse Särskilt om bolags innehav av aktier Olika aktieinnehav Värdepappersrörelse Rättspraxis RÅ 1986 ref RÅ 1988 ref RÅ 2002 ref RÅ 2003 ref Kammarrätten i Stockholm, mål nr Kammarrätten i Stockholm, mål nr , , och Slutsatser Näringsbetingade aktier Överlikviditet Inledning Vad innebär överlikviditet? Rättspraxis Kammarrätten i Göteborg, mål nr Kammarrätten i Stockholm, mål nr Kammarrätten i Sundsvall, mål nr , och Kammarrätten i Göteborg, mål nr och Kammarrätten i Jönköping, mål nr och Slutsatser Kapital som har genererats av bolaget

4 9 Bolags behov av överlikviditet Inledning Bedömningen av likviditetsbehovet Rättspraxis Kammarrätten i Göteborg, mål nr Kammarrätten i Stockholm, mål nr Kammarrätten i Sundsvall, mål nr , och Kammarrätten i Göteborg, mål nr och Kammarrätten i Jönköping, mål nr och Slutsatser Avdragsgilla skulder Inledning Bolagets skulder Latent skatteskuld Bevisprövning Inledning Bevisbörda Beviskrav Bevisvärdering Lex Uggla och framtiden Avslutande synpunkter...79 Källor...85 Rättsfall

5 1 Introduktion 1.1 Inledning Under år 2005 genomförde Skatteverket i Stockholm en särskild granskning av bolag med hög likviditet. De bolag som blev föremål för granskningen söktes ut genom en registerkontroll av deras ekonomiska förhållanden. Den slutliga granskningen riktade in sig på 115 bolag, varav 56 stycken kunde visa på ett behov av den höga likviditeten. För de resterande 59 bolagen ansåg Skatteverket att den överlikviditet som bolagen innehöll inte var försvarbar. Det innebar i sin tur att bolagens ägare fick sina privata förmögenheter upptaxerade med de sammanlagt 250 miljoner kronor som inte ansågs behövas i bolagens rörelser, och som därmed utgjorde kapitalförvaltning. 1 Ägarna påfördes samtidigt skattetillägg eftersom de inte tagit upp bolagens tillgångar i sina deklarationer. Skatteverkets aktion fick under hösten år 2005 mycket stor uppmärksamhet i media och bland landets företagare. I och med att ett av de granskade bolagen ägdes av artisten Magnus Uggla dröjde det inte länge innan de regler som möjliggjorde upptaxeringen döptes till Lex Uggla. Att ägaren till ett onoterat bolag, utifrån Skatteverkets uppfattning om bolagets likviditetsbehov, kan förmögenhetsbeskattas privat för tillgångar som ägs av bolaget uppfattades av många som i det närmaste verklighetsfrämmande och kritiken mot reglerna blev mycket kraftfull. 1.2 Syfte Den här uppsatsen syftar till att redogöra för de regler som betecknas Lex Uggla samt ingående och kritiskt analysera deras tillämpning. Genom en systematisk genomgång av reglernas uppbyggnad skall betydelsefulla frågor identifieras och därefter besvaras, till stor del utifrån rättspraxis. Centralt för uppsatsen blir begreppet rörelse och dess betydelse för förmögenhetsbeskattningen. Vidare skall uppsatsen behandla vad som avses med överlikviditet, hur och på vilket underlag den skall beräknas samt i vilka situationer den skall respektive inte skall beskattas hos ägaren till bolaget. Därutöver kommer reglerna att diskuteras ur ett mer processuellt perspektiv vad avser bevisfrågor. Uppsatsen är ämnad att, utifrån de behandlade områdena, ge en helhetsbild av Lex Ugglas tillämpning. 1 Sjöshult, Hälften fällda i skatterazzia, Dagens Industri

6 1.3 Metod och material Uppsatsen bygger på en traditionell rättsdogmatisk metod där lagtext, förarbeten, rättspraxis och doktrin redogörs för och analyseras. De lagregler som utgör Lex Ugglas olika beståndsdelar är för det mesta av tämligen kortfattad karaktär, vilket i sin tur innebär att övriga rättskällor får stor betydelse för uttolkningen av gällande rätt på området. Förarbetena innehåller flera uttalanden av principiell betydelse men saknar dessvärre en mer djupgående behandling av reglernas utformning och tillämpning. Den juridiska doktrinen på området är inte särskilt omfattande. Visserligen finns olika moment av Lex Uggla, främst de som hänger samman med inkomstskatterättsliga frågor, omtalade i böcker och juridiska tidskrifter, men antalet källor som tar sin utgångspunkt i Lex Uggla är få till antalet. Det hänger troligtvis samman med att regelverket och dess egentliga innebörd inte uppmärksammats förrän under år Några av de artiklar om Lex Uggla som återfinns i juridiska tidskrifter förefaller dessutom vara författade med premissen att framhålla regelverkets förkastlighet. De kan av den orsaken i vissa avseenden uppfattas som aningen onyanserade i sin framställning. Den viktigaste källan vid författande av det här arbetet har istället varit rättspraxis. Det kan direkt konstateras att vägledande avgöranden från Regeringsrätten saknas på Lex Uggla-området. Genomgången av praxis har följaktligen varit inriktad på opublicerade domar, främst från kammarrätterna. När ett kammarrättsavgörande redovisas är det dock naturligt att samtidigt redogöra för länsrättens tidigare ställningstagande i frågan, och det kommer regelmässigt att göras i uppsatsens praxisinriktade avsnitt. Självklart kan inte avgöranden från de lägre instanserna tillmätas samma prejudicerande betydelse som Regeringsrättens domar. Det betyder inte att underinstansernas domar bör lämnas utan avseende, särskilt inte när Regeringsrättsavgöranden saknas och om det utifrån underinstansernas domar går att skönja vissa mönster i rättstillämpningen. De domar som behandlas i arbetet har inte valts ut genom en statistisk urvalsprocess utan urvalet har begränsat sig till domar som funnit tillgängliga via juridiska databaser och som i vissa fall beställts direkt från den aktuella domstolen. Totalt sett har ett 30-tal domar funnits tillgängliga vid författandet av uppsatsen. De som återfinns i den fortsatta framställningen har valts ut för att belysa viktiga aspekter av regelverkets tillämpning. Ett förhållande som bör uppmärksammas i sammanhanget är det mellan Skatteverkets olika uttalanden och de traditionella rättskällorna. Det är bara i de fall Skatteverket erhållit särskilda bemyndiganden som det kan utfärda bindande föreskrifter, vilka publiceras i 6

7 Skatteverkets författningssamling. Föreskrifterna kan i rättskälleavseende tillmätas samma ställning som lagar och förordningar. Därtill producerar Skatteverket emellertid även en mängd andra typer av dokument, i form av allmänna råd, meddelanden, skrivelser, handledningar m.m., som verket har en generell rätt att utfärda inom sitt verksamhetsområde. Dokumenten och deras innehåll är inte rättsligt bindande, vare sig för fysiska eller juridiska personer, för domstolar eller för Skatteverket självt. Trots det förhållandet tillmäts de i praktiken ofta en stor betydelse i taxeringsförfarandet hos Skatteverket, i lagstiftningsprocessen och i domstolarnas dömande verksamhet. Istället för att vara formellt bindande kan de sägas vara kvasibindande, vilket ibland ger dem en funktion som inte ligger långt ifrån föreskrifternas. 2 I det här arbetet kommer därför Skatteverkets skrivelser m.m. att behandlas utifrån den ställning de får i praktiken, men det innebär inte att det samtidigt bortses från skillnaden gentemot deras formella ställning och de problem som kan följa av den skillnaden. 1.4 Avgränsning Lex Uggla kan vid en första anblick uppfattas som en tämligen begränsad del av skatteområdet. I realiteten är det dock betydligt fler delar av skatterätten än bara förmögenhetsskattelagen som måste behandlas. Det betyder samtidigt att det här arbetet inte uttömmande kan ta upp alla aspekter av Lex Uggla. Uppsatsen kommer endast att behandla situationen där fysiska personer förmögenhetsbeskattas även om samma regler blir gällande när sådana aktier ägs av dödsbon, föreningar, samfund eller stiftelser. Reglerna skall vidare tillämpas på aktier i såväl svenska som utländska onoterade bolag. Att lyfta in även det internationella perspektivet vore av utrymmesskäl inte möjligt och arbetet kommer därför att endast att inrikta sig på nationella förhållanden. För klarhetens skull omfattar framställningen inte ett bolags innehav av bostadsrätter och fastigheter. Det är nämligen innehav av finansiella tillgångar som ger upphov till de mest intressanta frågeställningarna kring Lex Uggla. Ett område som däremot inte kommer att tas upp är olika former av pensionslösningar där bolag tecknar och pantsätter kapitalförsäkringar, vilka i och för sig utgör finansiella tillgångar, till säkerhet för pensionsutfästelser till sina anställda. Enligt RÅ 2004 ref. 137 skall sådana kapitalförsäkringar 2 Påhlsson, Riksskatteverkets rekommendationer, s Verket innehåller för övrigt en mycket grundlig redogörelse för främst allmänna råds rättsliga ställning och rekommenderas för den som vill fördjupa sig i ämnet. 7

8 anses ingå i bolagets rörelse och är fria från förmögenhetsskatt även om de inköpts med överlikvida medel. 3 Olika, mer eller mindre kreativa pensionsupplägg kan således användas för att undvika förmögenhetsbeskattning men dessa kommer inte att beskrivas i uppsatsen. I och med att uppsatsen är inriktad på reglernas utformning och tillämpning kommer den inte att behandla frågan om skattetillägg. Påförandet av sådant saknar nämligen direkt koppling till de materiella Lex Uggla-reglerna. Avslutningsvis kan det även sägas att uppsatsen innehåller vissa resonemang de lege ferenda. Det ligger dock inte inom ramen för uppsatsens syfte att djupare utreda andra tänkbara utformningar av regelverket och några förslag till ny lagstiftning kommer därmed inte heller att presenteras. 1.5 Disposition Inledningsvis kommer en kortare bakgrund att ges till hur Lex Uggla-reglerna kom att uppmärksammas under år 2005 och till varför de blev omdebatterade och ifrågasatta (kapitel två). Kapitel tre innehåller därefter en översiktlig genomgång av förmögenhetsskattelagens generella utformning och är ämnat att ge en förståelse för förmögenhetsskattens systematik som är nödvändig för den fortsatta framställningen. I kapitel fyra behandlas grundläggande moment såsom skatteplikten för och värderingen av onoterade aktier samt det viktiga undantaget om att arbetande kapital är skattefritt. Kopplingen mellan förmögenhetsskattelagen och det inkomstskatterättsliga begreppet rörelse, och den stora betydelse rörelsebegreppet har vid förmögenhetsbeskattningen av onoterade aktier tydliggörs i kapitel fem. Därefter granskas i uppsatsens sjätte kapitel ett bolags eget innehav av aktier närmare. Dels behandlas frågan om aktier ingår i en av bolaget bedriven värdepappersrörelse, och dels frågan om aktier som är näringsbetingade vid inkomstbeskattningen ingår i bolagets rörelse vid förmögenhetsbeskattningen. Avsnittet om värdepappersrörelse innehåller en genomgång av rättspraxis på området. Kapitel sju redogör för begreppet överlikviditet och hur en sådan skall beräknas. Framställningen i kapitlet grundar sig till en stor del på rättspraxis. En särskild fråga i samband med beräkningen av en överlikviditet är om kapital som genererats i bolagets rörelse 3 Se även Skatterättsnämndens förhandsbesked Förhandsbeskedet har överklagats till Regeringsrätten, som ännu inte avgjort målet. 8

9 skall ingå i beräkningen och kunna bli föremål för förmögenhetsbeskattning. Den frågan behandlas utförligt i kapitel åtta. I det efterföljande kapitel nio, som även det innehåller en genomgång av rättspraxis, belyses bolags behov av överlikviditet och vilken betydelse ett sådant behov får vid beskattningen. Avdragsgilla skulder behandlas i kapitel tio. Tyngdpunkten ligger på behandlingen av bolagets egna skulder vid förmögenhetsbeskattningen av dess ägare, samt på frågan om den latenta skatteskuld som är hänförlig till en överföring av tillgångar från bolag till ägare skall beaktas. Bevisprövningen i samband med Lex Uggla är föremålet för kapitel elva. Kapitlet tar upp de tre olika delmomenten bevisbörda, beviskrav och bevisvärdering. I kapitel tolv görs avslutningsvis en kort genomgång av lagstiftningsläget vad avser förändringar av Lex Uggla. Uppsatsens trettonde och sista kapitel innehåller avslutande synpunkter som i viss mån också sammanfattar vad som framförts i de föregående kapitlen. Slutligen skall det framhållas att uppsatsen inte innehåller någon strikt uppdelning i deskriptiva respektive analytiska delar. De olika kapitlen inleds dock oftast med en genomgång av regler och praxis samt avslutas med analys av och egna resonemang kring det som framförts. 9

10 2 Kort bakgrund till Lex Uggla Den rättsliga grunden till de beslut om upptaxering av ägare till onoterade bolag som Skatteverket 4 fattade inom ramen för sin specialgranskning återfinns i lagen (1997:323) om statlig förmögenhetsskatt (i fortsättningen benämnd SFL). Innehavet av aktier i ett onoterat bolag är i grunden skattepliktigt och aktierna värderas utifrån bolagets tillgångar. Tillgångar som används och behövs i bolaget är undantagna från förmögenhetsskatt medan andra tillgångar, som ingår i s.k. kapitalförvaltning, beskattas. I fallet Magnus Uggla och dennes bolag Uggly Music AB menade Skatteverket att bolaget hade en överlikviditet som kunde beräknas till 14,3 miljoner kronor. De tillgångar som överlikviditeten bestod av fyllde ingen funktion i bolaget och lades därför till grund för det skattemässiga värdet på Ugglas aktier i sitt bolag. 5 Trots att Skatteverkets granskning pågått under större delen av år 2005 var det först i september som den uppmärksammades i media. Tidningen Dagens Industri publicerade då en artikel om beslutet att upptaxera Uggla och i den artikeln gavs reglerna namnet Lex Uggla, troligtvis helt utan delaktighet från den kände artisten. 6 Artikeln följdes därefter av en serie nya artiklar och beteckningen Lex Uggla blev snabbt vedertagen. Under den följande hösten blev debatten i media mycket livlig, och företrädare för landets företagare och diverse skatteexperter samsades om att framhålla det orimliga i att en statlig myndighet i princip skall avgöra vilket kapitalbehov företagen har. Kravet på att reglerna avskaffades å det snaraste var tämligen samstämmigt. Enligt en undersökning som organisationen Företagarna genomförde i samarbete med Upplysningscentralen skulle företag med sammanlagt 132 miljarder kronor i likvida medel riskera att bedömas som överlikvida. 7 Tvärtemot vad många under, den stundtals något hetsiga, hösten år 2005 tycktes tro är Lex Uggla-reglerna långt ifrån nya. Visserligen infördes under 1970-talet lättnader i förmögenhetsbeskattningen av tillgångar i rörelse och jordbruk eftersom skatten bedömdes vara hämmande för tillväxten i mindre företag, 8 men kapitalförvaltning har varit 4 Den 1 januari 2004 gick Riksskatteverket och de regionala skattemyndigheterna samman och utgör sedan dess den samlade myndigheten Skatteverket. I det här arbetet kommer det att alterneras mellan beteckningarna Skatteverket (SKV) respektive Riksskatteverket (RSV) beroende vilken tidsperiod det är fråga om. 5 Svensson, Förmögenhet, s Uggla uttalade dock senare att han i efterhand kände sig smickrad av och ansåg att det var roligt att få en skatteregel uppkallad efter sig. Se Jonsson, Upprorsmakaren nobbar huvudrollen i lex Uggla-dramat, Dagens Industri Hellblom, företagare hotas av lex Uggla, Dagens Industri Prop. 1977/78:40, s

11 förmögenhetsskattepliktig ända sedan förmögenhetsbeskattningen infördes i Sverige De i dagsläget gällande reglerna fick sin utformning 1997 när förmögenhetsskattelagen återinfördes efter några års frånvaro med anledning av regeringsskiftet Reglerna har dock uppenbarligen inte tillämpats i någon större uträckning av de företagare som faktiskt träffas av dem; för det bör noteras att det i grunden är ägaren till ett onoterat bolag som själv skall tillämpa reglerna vid lämnandet av sin deklaration. Förmodligen finns det fler anledningar till att så inte gjorts. Dels kan det tänkas att det saknas vetskap om reglernas existens, dels kan reglerna vara svåra att sätta sig in i och dels kan de möjligtvis upplevas som orättvisa. Skatteverket förefaller inte heller ha varit särskilt noga med att se till att reglerna efterlevs, i varje fall inte innan år Ett tydligt tecken på det är att den praxis som skapats på området endast består av ett antal läns- och kammarrättsavgöranden, och att avgöranden från Regeringsrätten saknas helt. När den massmediala debatten var som intensivast under hösten år 2005 kände sig även Skatteverkets generaldirektör tvungen att gå ut i media och deklarerade att reglerna inte är bra och att de borde reformeras. 9 Vad är det då i Lex Uggla som uppfattas som kontroversiellt? Svaret ligger i den konstruktion som förmögenhetsbeskattningen har vad avser onoterade aktier. Bedömningen av vilka tillgångar som skall anses ingå i bolagets rörelse, och som därmed är skattefria, är långt ifrån okomplicerad. Ett företag kan exempelvis tänkas behöva kapitaltillgångar för att möta konjunktursvängningar eller för att genomföra investeringar i verksamheten. Om Skatteverket anser att dessa tillgångar inte behövs i bolagets rörelse hamnar den enskilde aktieägaren ofta i en svår situation. Det blir upp till ägaren att genom dokumenterade investeringsplaner eller att på liknande sätt visa att tillgångarna ingår rörelsen och skall undantas från beskattning. Förutom själva bedömningssvårigheterna finns det även andra delar av regelverket som är omdiskuterade. Exempelvis frågan om det bara är kapital tillskjutet till bolaget eller även kapital genererat i bolagets verksamhet som skall beskattas hos ägaren, eller om någon hänsyn skall tas till den inkomstskatt som skulle ha belastat ägaren om denne faktiskt tagit ut tillgångarna ur bolaget. 9 Sjöshult, Skatteverket gör revolt: Reglerna är inte bra, Dagens Industri

12 3 Förmögenhetsbeskattningen i huvuddrag Förmögenhetsbeskattningens materiella regler finns upptagna i SFL (om inte annat uttryckligen anges avser lagrumshänvisningarna i det här kapitlet den lagen). Skatten betalas till staten av främst fysiska personer som är obegränsat skattskyldiga vid utgången av beskattningsåret (1 och 6 ). Vem som är obegränsat skattskyldig framgår av 3 kap. inkomstskattelagen (1999:1229) (i fortsättningen benämnd IL). Enligt 3 kap. 3 1 st. IL är en fysisk person obegränsat skattskyldig om denne är bosatt i Sverige, stadigvarande vistas här eller har väsentlig anknytning hit. Av 6 7 följer även att dödsbon, föreningar, samfund, stiftelser samt begränsat skattskyldiga fysiska personer skall betala förmögenhetsskatt i viss utsträckning. Aktiebolag och handelsbolag är inte skyldiga att betala förmögenhetsskatt utan den förmögenhet som kan finnas hos dem beskattas istället hos bolagens ägare. Den skattepliktiga förmögenheten utgörs av den skattskyldiges nettoförmögenhet, dvs. skillnaden mellan tillgångar och skulder, och den bestäms utifrån förhållandena vid beskattningsårets utgång (2 ). I 3 finns en uttömmande uppräkning av vilka tillgångar som är skattepliktiga. Om en tillgång inte finns med i uppräkningen är den alltså inte skattepliktig. Det bör anmärkas att sådana tillgångar naturligtvis inte heller blir skattepliktiga om exempelvis en fysisk person äger dem indirekt genom ett bolag. Ägaren till ett bolag kan därför aldrig beskattas för skattefria tillgångar som bolaget innehar, även om tillgångarna representerar en stor överlikviditet som bolaget inte behöver i sin rörelse. Det torde främst få betydelse när ett bolag innehar aktier som inte är skattepliktiga (se följande stycke). I den uttömmande uppräkningen i 3 återfinns inledningsvis bostäder och fastigheter (3 1 st. 1 3 p.). Därefter kommer aktier, som är en mycket viktig kategori av tillgångar. Skatteplikt föreligger för aktier som är inregistrerade vid börs i det land där aktiebolaget är hemmahörande, och för marknadsnoterade aktier i svenskt bolag som den 29 maj 1997 var eller senare har varit inregistrerad vid svensk börs (3 1 st. 4 p.). I Sverige var det tidigare bara aktier som var noterade på Stockholmsbörsens A-lista som också var inregistrerade vid börsen. Aktier som tidigare återfanns på börsens O-lista var marknadsnoterade men inte inregistrerade vid börsen. Sådana aktier var därför inte skattepliktiga, såvida de inte sedan den 12

13 29 maj 1997 någon gång varit noterade på A-listan men därefter avregistrerats därifrån. 10 Numera har dessa aktielistor upphört men det är fortfarande bolagets eventuella inregistrering som avgör skatteplikten. 11 Även inregistrerade aktier kan vara skattefria, men endast en huvuddelägares innehav av sådana. Vem som är huvuddelägare och vad som avses med huvuddelägares aktie anges i st. Vidare är enligt 3 1 st. 5 p. aktier som inte är marknadsnoterade i det land där bolaget hör hemma skattepliktiga. I övrigt kan det framhållas att kontobehållning, fordran i pengar och kontanter är skattepliktiga (3 1 st p.). Kontanter är dock bara skattepliktiga till den del de sammanlagt överstiger kr. Slutligen innehåller 3 1 st. också det ytterst viktiga undantaget att s.k. arbetande kapital i näringsverksamhet är fritt från förmögenhetsskatt. Det betyder att tillgångar som annars är skattepliktiga enligt någon av punkterna i 3 1 st. inte skall beskattas om de ingår i näringsverksamhet i överensstämmelse med 13 kap. 1 och 11 IL. De skattepliktiga tillgångarna skall normalt sett värderas till marknadsvärdet (9 ). Det finns dock i en rad särskilda värderingsregler för vissa typer av tillgångar. Skattepliktiga marknadsnoterade aktier, dvs. i huvudsak aktier som är börsregistrerade, tas t.ex. enligt 12 upp till 80 procent av det noterade värdet. Aktier som inte är marknadsnoterade värderas istället utifrån bolagets tillgångar och skulder (14 ). Den skattskyldiges skulder är som huvudregel fullt avdragsgilla (4 1 st.). Skulder som är hänförliga till skattefria tillgångar får däremot inte dras av, och dessa skulder räknas upp i punkterna i 4 2 st. Avdrag medges för skulder som till följd av ett rättsligt bindande betalningsansvar eller motsvarande utgör en skuld enligt allmänna civilrättsliga grundsatser. 12 Av 18 följer att värderingen av skulderna i huvudsak sker utifrån vad som enligt 9 gäller för värderingen av tillgångarna. Det betyder att skulderna oftast värderas till marknadsvärdet. Förmögenhetsskatt utgår med en bestämd skattesats och tas ut på den beskattningsbara förmögenheten, som i sin tur utgörs av den del av den skattepliktiga förmögenheten som överstiger ett fribelopp. Fribeloppet regleras i 19 och skattesatsen i 20. För fysiska personer, dödsbon, familjestiftelser och för ensamstående föräldrar som sambeskattas med hemmavarande barn är fribeloppet 1,5 miljoner kronor. När sambeskattning sker av makar, sambor samt föräldrar och deras hemmavarande barn är istället fribeloppet 3 miljoner kronor. 10 Rabe, Det svenska skattesystemet, s Sedan oktober 2006 noteras aktier på börserna i Stockholm, Helsingfors och Köpenhamn på en gemensam nordisk börslista. Där sker indelningen efter bolagens börsvärde, vilket saknar betydelse i förmögenhetsskattehänseende. 12 Lodin m.fl., Inkomstskatt, s

14 Villkoren för sambeskattning återfinns i Skattesatsen är 1,5 procent för samtliga av de nu uppräknade skattesubjekten. För andra juridiska personer än dödsbon och familjestiftelser är fribeloppet kronor och skattesatsen 1,5 promille. Enligt lagen (1997:324) om begränsning av skatt kan förmögenhetsskatten för fysiska personer och dödsbon i vissa fall sättas ned om det sammanlagda uttaget av inkomst- och förmögenhetsskatt överstiger ett spärrbelopp. Det beloppet utgörs av 60 procent av den skattskyldiges samlade förvärvsinkomst och inkomst av kapital. Förmögenhetsskatten kan dock inte sättas ned till ett lägre belopp än skatten på 50 procent av den beskattningsbara förmögenheten. 14

15 4 Grunderna för beskattningen av onoterade aktier 4.1 Onoterade aktier som skattepliktig tillgång Beskattningen av onoterade aktier följer den i föregående kapitel beskrivna systematiken i SFL. Av 3 1 st. 5 p. SFL framgår att en aktie, som inte är marknadsnoterad i det land där aktiebolaget är hemmahörande, är en skattepliktig tillgång. Med en onoterad aktie avses alltså en aktie som inte är marknadsnoterad. SFL innehåller ingen definition av uttrycket marknadsnoterad men enligt 1 3 st. SFL skall de termer och uttryck som används i lagen ha samma betydelse och tillämpnings område som i IL. Det framgår av 48 kap. 5 IL att med marknadsnoterad aktie menas aktie som är noterad på svensk eller utländsk börs, eller i varje fall är föremål för kontinuerlig allmänt tillgänglig notering på grundval av marknadsmässig omsättning. En skattskyldig fysisk person som äger onoterade aktier måste därmed ta upp värdet av aktierna i sin deklaration. Det är aktierna i sig som utgör den skattepliktiga tillgången och delägaren beskattas inte själv direkt för bolagets förmögenhet. Den till bolaget tillhöriga förmögenheten kommer istället att användas som underlag vid värderingen av delägarens aktier Värderingen av onoterade aktier Som framgått ovan skall tillgångar vid förmögenhetsbeskattningen normalt sett värderas till marknadsvärdet (9 SFL). För onoterade aktier finns det emellertid en specialreglering i 14 1 st. SFL. Regeln innehåller visserligen inte uttrycket onoterade aktier utan talar istället om sådan delägarrätt som avses i 48 kap. 2 1 st. IL och som inte är marknadsnoterad. Av den hänvisningen följer att med delägarrätt avses bland annat aktie. 13 SKV:s skrivelse , Förmögenhetsvärdering av aktier i onoterade aktiebolag, avsnitt

16 Vid värderingen av onoterade aktier skall enligt 14 1 st. SFL de tillgångar och skulder som bolaget har beaktas i den omfattning som skulle ha gällt om de innehafts direkt av delägaren. Om delägaren inte äger hela bolaget utan endast en viss andel av aktierna beskattas denne för motsvarande andel av bolagets tillgångar. Hänsyn skall även tas till om det i bolaget förekommer olika aktieslag med olika rätt till andel i bolagets kapital. Det kan exempelvis röra sig om stam- och preferensaktier. 14 Värderingsregeln innebär att bolagets tillgångar måste lyftas ut och kontrolleras mot den uppräkning av skattepliktiga tillgångar som återfinns i 3 SFL. Det kan förefalla vara en mycket omständlig uppgift då ett bolag kan innehålla en oerhörd mängd tillgångar; allt ifrån kontorsinventarier till maskiner till pengar på bankkonton. Tack vare den undantagsregel som finns i 3 1 st. SFL in fine kommer dock de flesta av bolagets tillgångar att vara fria från förmögenhetskatt även hos ägaren. Tillgångar som ingår i en sådan näringsverksamhet som avses i 13 kap. 1 IL (yrkesmässigt och självständigt bedriven förvärvsverksamhet) och 13 kap. 11 IL (royaltyersättningar) är undantagna från förmögenhetsskatt. Sådana tillgångar brukar i den politiska debatten benämnas arbetande kapital, 15 och det uttrycket kommer att närmare granskas nedan. 4.3 Arbetande kapital Ända sedan 1971 års taxering har det funnits regler om lättnader i förmögenhetsbeskattningen vad avser näringstillgångar i rörelse och jordbruk som medfört en lindrigare beskattning av sådana tillgångar i förhållande till annan förmögenhet. Vid 1979 års taxering infördes regler med innebörden att företagstillgångar i förmögenhetsavseende skulle värderas utifrån skillnaden mellan de tillgångar och skulder som ingick i förvärvskällan. 16 Skillnaden mellan tillgångar och skulder kallades för substansvärde, och vid beskattningen fick förmögenhetsvärdet reduceras till av 30 procent av substansvärdet. Värderingen skedde på samma sätt av direkt ägda tillgångar i en enskild näringsverksamhet som av tillgångar som indirekt ägdes genom en juridisk person. 14 Skatterättsnämndens förhandsbesked Jfr prop. 1996/97: Begreppet förvärvskälla finns numera inte längre kvar vid inkomstbeskattningen men utgjorde tidigare en särskild enhet för inkomstberäkning inom de olika inkomstslagen. Inom inkomstslaget rörelse var varje förvärvsverksamhet som kunde anses utgöra en självständig rörelse en särskild förvärvskälla som skulle redovisas separat. Se Bexhed, Förvärvskällebegreppet, s och samt Lodin s

17 Lättnaden i beskattningen fortsatte att ha den utformningen fram till 1992 års taxering när de tillgångar som omfattats av reduceringen till 30 procent istället blev helt skattefria. Förändringen skedde i samband med att riksdagen under hösten år 1991 beslutade att förmögenhetsskatten i sin helhet successivt skulle avskaffas. Den egentligen upphävda förmögenhetsskattelagen fortsatte dock genom övergångsregler i upphävandelagen att tillämpas, bland annat med den nämnda förändringen om skattefrihet för arbetande kapital. Efter regeringsskiftet år 1994 beslutade riksdagen att förmögenhetsskatten enligt övergångsreglerna skulle finnas kvar under tiden dess vara eller icke vara utreddes. När utredningsarbetet var klart beslutade riksdagen år 1997 att en ny lag om förmögenhetsskatt (SFL) skulle gälla från och med 1998 års taxering. I den nya lagen bibehölls den skattefrihet för arbetande kapital som gällt sedan 1992 års taxering och den utökades till att även omfatta fastighetsförvaltning. 17 Utformningen av förmögenhetsbeskattningen av företagstillgångar är en avvägning mellan å ena sidan en strävan att beskatta olika typer av tillgångar på ett likformig och rättvist sätt och å andra sidan den viktiga funktion som just företagstillgångar fyller i ett välfärdssamhälle. Kapital som är nedlagt i små och medelstora företag bidrar till tillväxt och arbetstillfällen, samtidigt som sådant kapital inte utgör placeringstillgångar på samma sätt som annan förmögenhet. 18 När skattefriheten för arbetande kapital infördes från och med 1992 års taxering framhölls bland annat att förmögenhetsskatten betalas med redan beskattade medel och att skattebelastningen medförde att relativt stora uttag behövde göras för att förmögenhetsskatten skulle kunna betalas. Det bidrog i sin tur till att hämma både tillväxt och investeringar i mindre företag. 19 Enligt förarbetena menas med arbetande kapital som är skattefritt tillgångar i sådan verksamhet som ansågs utgöra förvärvskälla i inkomstslagen rörelse, jordbruksfastighet och annan fastighet i den betydelse dessa begrepp hade i den tidigare gällande kommunalskattelagens lydelse intill den 1 juli Verksamhet som inte utgjorde en förvärvskälla i de inkomstslagen var istället att betrakta som kapitalförvaltning. Kammarrätten i Sundsvall har i sin dom i mål nr , som ofta refereras till av andra domstolar, gett sin syn på hur det arbetande kapitalet skall förstås. Målet gällde förmögenhetsbeskattningen av en enskild näringsidkare och kammarrätten uttalade att med arbetande kapital avses kapital som är bundet till verksamheten eller i vart fall har ett naturligt 17 Prop. 1996/97:117 s och Svensson s A.prop. s Prop. 1991/92:60 s

18 samband eller inre sammanhang med näringsverksamheten. Kapitalet skall inte kunna frigöras utan att företaget, helt eller delvis, avyttras eller att framtida investeringsplaner omintetgörs. Mera långvariga placeringar av en i näringsverksamhet genererad överlikviditet kan inte hänföras till näringsverksamheten. Arbetande kapital förekommer således såväl i en enskild näringsverksamhet som i ett aktiebolag. Det finns dock vissa skillnader i hur det är uppbyggt på respektive område, främst genom den betydelse rörelsebegreppet får i fallet aktiebolag. För att få en djupare förståelse av förmögenhetsbeskattningens uppbyggnad med avseende på onoterade aktier är det därför lämpligt att först kort behandla hur det arbetande kapitalet bestäms vid beskattningen av en fysisk person som driver en enskild näringsverksamhet Arbetande kapital i enskild näringsverksamhet En enskild näringsidkare äger själv alla sina tillgångar personligen eftersom det inte är fråga om någon juridisk person som ansvarar för verksamheten. Näringsidkaren skall enligt huvudregeln förmögenhetsbeskattas för skillnaden mellan sina skattepliktiga tillgångar och sina skulder. Tillgångarna som är nedlagda i verksamheten är dock undantagna enligt regeln om arbetande kapital. För att avgöra vilka av tillgångarna som faktiskt kan anses ingå i verksamheten måste ledning tas av de inkomstskatterättsliga reglerna i IL. I 13 kap. 7 1 st. IL regleras vilka tillgångar som inte kan ingå i en enskild näringsverksamhet och som istället räknas till kapitalförvaltning. Det rör sig främst om delägarrätter, fordringsrätter samt andelar i handelsbolag men också om andra tillgångar som kapitalvinstbeskattas enligt 52 kap. IL. Om en enskild näringsidkare använder pengar i sin verksamhet för att köpa exempelvis aktier kommer denne att anses ha gjort ett uttag ur verksamheten och aktierna kommer att räknas som en privat kapitaltillgång. 20 Även om aktiehandeln är tämligen omfattande kommer den inte att anses ingå i näringsverksamheten så länge som den inte riktar sig till utomstående kunder. 21 Eftersom tillgångar i kapitalförvaltning inte kan anses ingå i en näringsverksamhet bedriven av en fysisk person inkomstbeskattas de istället i inkomstslaget kapital. 22 Det får även till följd att de tillgångar som ingår i kapitalförvaltningen kommer att 20 Svensson s Se RÅ 81 1:4. 22 Prop. 1996/97:117, s

19 förmögenhetsbeskattas i och med att de inte är tillgångar i näringsverksamheten och inte är skattefria. Tillgångarna skall vid beskattningen värderas enligt de i övrigt gällande värderingsreglerna i SFL Arbetande kapital i aktiebolag För en juridisk person, exempelvis ett aktiebolag, finns ingen begränsningsregel som anger vilka tillgångar som skall inkomstbeskattas i inkomstslaget näringsverksamhet. Tvärtom framgår det av 13 kap. 2 IL att alla tillgångar och skulder skall anses tillhöra inkomstslaget näringsverksamhet, dvs. även tillgångar som ingår i kapitalförvaltning, och inkomstbeskattas hos bolaget. För såväl avkastning som vinster på tillgångar som skulle ha kapitalvinstbeskattats hos en fysisk person skall reglerna om kapitalvinstbeskattning tillämpas i inkomstslaget näringsverksamhet för bolaget (24 kap. 2 och 25 kap. 2 5 IL). Följaktligen måste vad som räknas till inkomstslaget näringsverksamhet hållas isär från vad som omfattas av begreppet näringsverksamhet som det definieras i 13 kap. 1 IL. Näringsverksamhet utgörs av yrkesmässigt och självständigt bedriven förvärvsverksamhet och kapitalförvaltning faller utanför den definitionen. 23 Som nämnts ovan är inte aktiebolag ett skattesubjekt vad avser förmögenhetsbeskattningen. Med bland annat det uttalade syftet att ägaren av ett bolag inte skall kunna undgå förmögenhetsskatt genom att lägga in sin egen privata kapitalförvaltning i bolaget finns den särskilda värderingsregeln för onoterade aktier i 14 1 st. SFL. Genom att tillgångarna i bolaget beaktas som om de hade innehafts direkt av ägaren markeras att arbetande kapital är undantaget förmögenhetsskatt medan kapitalförvaltning är förmögenhetsskattepliktig även om den bedrivs i ett bolag. 24 Ägaren hamnar i utgångsläget i samma situation som den enskilde näringsidkaren i bedömningen av vilka verksamhetstillgångar som är förmögenhetsskattepliktiga. Denne ses som direktägare till bolagets tillgångar och skulle därför i avsaknad av annan reglering förmögenhetsbeskattas utifrån den uppdelning som görs i 13 kap. 7 1 st. IL av vilka tillgångar som kan räknas till näringsverksamheten hos en fysisk person. Av 14 1 st. SFL framgår dock även att om tillgångarna i fråga ingår i den juridiska personens rörelse skall 23 Kindlund i Karnov 2004/05 s och Prop. 1996/97:117, s

20 detsamma gälla för delägaren. Det innebär att tillgångar i bolagets rörelse utgör arbetande kapital som är förmögenhetsskattefritt för ägaren. I förarbetena till 14 SFL poängteras att bedömningen av vilka tillgångar som ingår i bolagets rörelse skall göras utifrån den juridiska personens synvinkel. 25 Det innebär att den avgränsning mellan kapitalförvaltning och rörelseverksamhet som görs vid tillämpningen av paragrafen inte kan bygga på vad som gäller när motsvarande verksamhet bedrivs av en enskild näringsidkare, dvs. inte på 13 kap. 7 1 st. IL. Exempelvis skall frågan om en verksamhet kan utgöra värdepappersrörelse bedömas utifrån bolagets synvinkel, och om värdepapper ingår i bolagets rörelse skall de utgöra arbetande kapital som är förmögenhetsskattefritt för ägaren. 26 Värt att nämna är också att den aktuella regeln i 14 1 st. SFL i sin initiala lydelse undantog tillgångar som ingick i näringsverksamhet hos den juridiska personen. Paragrafen har därefter korrigerats och använder sig sedan år 2001 istället för näringsverksamhet av begreppet rörelse. Förändringen var emellertid inte menad att innebära någon skillnad i sak utan syftade endast till att markera att innehav av kontanta medel, värdepapper eller liknande tillgångar som inte innehas som ett led i rörelsen skall förmögenhetsbeskattas Prop. 1996/97:117, s Westberg, SN 2006 s Prop. 2000/01:22, s

21 5 Rörelse Det kan alltså konstateras att avgörande för aktieägarens eventuella förmögenhetsbeskattning vad avser bolagets tillgångar är huruvida tillgångarna ingår i bolagets rörelse. Frågan blir därför vad som menas med rörelse. Rörelse har under lång tid varit ett välanvänt begrepp inom skatterätten. Fr.o.m. den tidigare gällande kommunalskattelagens utfärdande år 1928 fram t.o.m års skattereform utgjorde rörelse ett av de sex olika inkomstslagen. Med rörelse avsågs all förvärvsverksamhet som bedrevs yrkesmässigt och inte var att hänföra till något av de andra inkomstslagen jordbruksfastighet, annan fastighet, tjänst, tillfällig förvärvsverksamhet eller kapital. Vid skattereformen år 1990 ersattes inkomstslagen rörelse, jordbruksfastighet och annan fastighet av det samlade inkomstslaget näringsverksamhet. 28 Trots att rörelse idag inte utgör ett eget inkomstslag har begreppet i stort sett kvar sin tidigare innebörd och används på flera håll i IL:s regleringar. Någon definition av begreppet rörelse som det skall tillämpas idag finns inte i SFL, utan via hänvisningen i 1 3 st. SFL återfinns definitionen än en gång i IL. Av 2 kap. 24 IL följer att rörelse utgörs av annan näringsverksamhet än innehav av kontanta medel, värdepapper eller liknande. Det innebär att innehav av finansiella tillgångar, som bankmedel, obligationer, fondandelar, noterade aktier m.m., normalt sett inte omfattas av begreppet rörelse. 29 Av paragrafens andra mening följer dock även att om sådana tillgångar innehas som ett led i rörelsen skall innehavet räknas till rörelsen. Enligt förarbetena till 2 kap. 24 IL innebär rörelse en inskränkt form av uttrycket näringsverksamhet. Inskränkningen har till syfte att avskilja förvaltningen av värdepapper och liknande tillgångar. När det i andra meningen av paragrafen talas om tillgångar som innehas som ett led i rörelsen har begreppet rörelse den betydelse som första meningen medför. Det tydliggörs i förarbetena även att som en följd av paragrafens lydelse kan förvaltningsföretags innehav av kontakta medel, värdepapper eller liknande aldrig anses som en rörelse. 30 Enligt min mening är det tydligt att de här förarbetesuttalandena inte ger mycket till ledning för att faktiskt avgöra när värdepapper och liknande tillgångar kan ingå i en rörelse. Exemplet med förvaltningsföretag är numera inte lika aktuellt i och med att de särskilda inkomstskatteregler som tidigare gällde för förvaltningsföretag är avskaffade. Med förvaltningsföretag avsågs ett 28 Prop. 1989/90:110, s SKV:s skrivelse , Förmögenhetsbeskattning av finansiella tillgångar i företag, avsnitt Prop. 1999/00:2 bilaga 1 (del 2), s

22 företag som huvudsakligen förvaltade värdepapper och liknande tillgångar men i övrigt inte bedrev någon verksamhet. 31 Bolag som har den karaktären finns självklart kvar även idag. Det är dock inte i de fall där det står klart att bolaget endast ägnar sig åt förvaltning som det är problematiskt att avgöra vilka tillgångar som ingår i bolagets rörelse. Eftersom ett sådant bolag inte bedriver någon rörelse i enlighet med definitionen i 2 kap. 24 IL kan det inte heller inneha kapitaltillgångar som ett led i någon rörelse. Det är alltså klart att själva innehavet av de tillgångar som räknas upp i paragrafen aldrig i sig kan utgöra en rörelse. Det är istället frågan om när tillgångar av den här typen kan innehas som ett led i den rörelsen som bolaget bedriver i övrigt som måste besvaras. Vid en närmare granskning av formuleringen i paragrafens andra mening blir det tydligt att det ställs krav på ett direkt samband mellan innehavet och rörelsen. I Riksskatteverkets numera upphävda anvisningar om värdering av aktier m.m. gällande den tidigare lagen om förmögenhetsskatt angavs att tillgångar kunde anses ingå i rörelsen om de hade ett naturligt samband med verksamheten eller var direkt föranledda av den bedrivna verksamheten. 32 Slutsatsen blir därmed att för att tillgångar skall innehas som ett led i rörelsen måste de behövas i densamma, och de får alltså inte innehas i kapitalplaceringssyfte. Att ett bolag har ett visst behov av likvida medel för att kunna bedriva sin verksamhet är helt naturligt. Bolaget måste exempelvis på kort sikt kunna betala sina leverantörer och på längre sikt möjliggöra investeringar i nya maskiner. Om medlen behövs i verksamheten uppfyller de kravet på att innehas som ett led i rörelsen. Likvida medel utgörs vanligtvis av kassa, bankmedel och plusgiro. 33 Enligt Skatteverket bör marknadsnoterade aktier, som enkelt kan omvandlas till kontanta medel, i det här sammanhanget kunna jämställas med bankmedel och aktierna kan innehas som ett led i rörelsen om de representerar ett likviditetsbehov i bolagets verksamhet. 34 Frågan om när kontanta medel, värdepapper och liknande tillgångar kan innehas som ett led i rörelsen mynnar sålunda normalt i slutänden ut i en bedömning av vilket behov av likvida medel som ett bolag har. Medel som behövs är fria från förmögenhetsskatt medan medel som inte behövs skall förmögenhetsbeskattas hos bolagets ägare. I och med att i stort sett varje bolag är olikt det andra är det en bedömning som är förenad med stora svårigheter. Den bedömningen kommer att behandlas närmare i kapitel nio. 31 Se Prop. 2002/03:96 s. 1 och RSV Dt 1991:31, s Svensson s SKV:s skrivelse , avsnitt 4. 22

23 Först skall det dock påpekas att ett bolags innehav av aktier inte behöver begränsa sig till marknadsnoterade aktier som innehas som ett substitut för bankmedel. Innehav av noterade aktier kan grunda sig på helt andra avsikter. Om ett bolag handlar med aktier i en sådan omfattning att handeln utgör en värdepappersrörelse är aktierna bolagets lager, och kan jämställas med de kläder som ett konfektionsföretag köper in och säljer. Ett bolag kan vidare inneha såväl noterade som onoterade aktier för att innehavet i sig är förenat med nytta för den egna verksamheten. 35 Dessutom är onoterade aktier svåra att omvandla till likvida medel eftersom de inte handlas på en gemensam marknadsplats. Även de aktier som nu nämnts måste innehas som ett led i rörelsen för att vara fria från förmögenhetsskatt hos den fysiska person som äger det bolag som i sin tur äger de aktuella aktierna. Det följande kapitlet kommer att närmare belysa bolags innehav av aktier och den betydelse det kan få vid förmögenhetsbeskattningen. 35 Lodin s

24 6 Särskilt om bolags innehav av aktier 6.1 Olika aktieinnehav Ett bolags innehav av aktier kan i inkomstskatterättslig mening delas upp i två huvudgrupper. De utgör antingen lagertillgångar eller kapitaltillgångar. För lagertillgångar inkomstbeskattas utdelning och kapitalvinster medan värdet på aktierna kan skrivas ned vid värdeminskning. Aktier som utgör lagertillgångar förekommer i bolag som bedriver värdepappersrörelse, exempelvis banker, samt i byggnadsföretag där aktierna utgör substitut för fastigheter som producerats och placerats i dotterbolag. 36 Om ett bolags aktieinnehav kan karaktäriseras som lagertillgångar är det även tydligt att aktierna innehas som ett led i rörelsen i den mening som avses i 2 kap. 24 IL. 37 Aktier som utgör kapitaltillgångar kan i sin tur delas in i två undergrupper: kapitalplaceringsaktier och näringsbetingade aktier. Med kapitalplaceringsaktier avses aktier som förvärvas i syfte att uppnå en högre avkastning på bolagets kapital genom utdelningar och kapitalvinster. Till den här kategorin får de flesta bolags innehav av marknadsnoterade aktier hänföras. Vid inkomstbeskattningen beskattas utdelning och kapitalvinster, och kapitalförluster får bara dras av mot kapitalvinster på andra kapitalplaceringsaktier. Näringsbetingade aktier innehas normalt av helt andra skäl än kapitalplaceringsaktier. Motivet är inte att uppnå hög avkastning på det investerade kapitalet utan är istället av mer företagsekonomisk karaktär. Genom att förvärva aktier kan ett bolag erhålla ett inflytande i andra bolag som kan vara till nytta för den egna verksamheten. Aktier kan vara näringsbetingade enligt tre olika villkor som bland annat hänger samman med om de är marknadsnoterade eller inte. 38 Såväl utdelning som kapitalvinster på näringsbetingade aktier är undantagna från inkomstbeskattningen för att kedjebeskattning skall undvikas. Som en följd får avdrag för kapitalförluster inte göras. 39 Vid förmögenhetsbeskattningen enligt Lex Uggla är det två frågor i det här sammanhanget som aktualiseras särskilt. Den första frågan rör när ett bolag kan anses bedriva värdepappersrörelse. Om ett bolag bedriver värdepappersrörelse utgör dess aktieinnehav 36 Lodin s Jfr Tistad, Företagsfrämmande förmögenhet, s Villkoren kommer att behandlas mer utförligt i kapitel Rabe s

25 lagertillgångar och aktierna innehas som ett led i rörelsen. Det innebär i förlängningen att aktierna inte skall förmögenhetsbeskattas hos bolagets ägare eftersom de ingår i rörelsen och utgör förmögenhetsskattefritt arbetande kapital. 40 Den andra frågan rör näringsbetingade aktier och i synnerhet huruvida näringsbetingade aktier anses innehas som ett led i rörelsen till följd av just det faktum att de är näringsbetingade. Om näringsbetingade aktier innehas som ett led i en rörelse skall de inte förmögenhetsbeskattas hos bolagets ägare. Med hänsyn till den betydelse som de här två frågorna kan få för förmögenhetsbeskattningen enligt Lex Uggla kommer de att behandlas mer utförligt nedan. 6.2 Värdepappersrörelse Det är inte bara banker och andra kreditinstitut som handlar med värdepapper i den omfattningen att verksamheten utgör en värdepappersrörelse. Att andra bolag, såväl större som mindre, köper och säljer värdepapper är troligtvis väldigt vanligt. Värt att notera är att verksamhet där handeln är den huvudsakliga affärsidén och tjänster tillhandahålls till utomstående kunder omfattas av tillståndsplikt enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. När det i den lagen talas om handel för egen räkning avses inte köp och försäljningar inom ramen för till exempel ett industriföretags ordinarie kapitalförvaltning eftersom verksamheten inte består i att tillhandahålla tjänster på värdepappersmarknaden. 41 Den värdepappershandel som det här arbetet berör omfattas inte av lagen om värdepappersrörelse. När det i det här arbetet talas om värdepappersrörelse är det därmed inte i enlighet med definitionen i lagen om värdepappersrörelse. Det handlar här istället om en verksamhet som uppfyller kraven i 13 kap. 1 IL för att betraktas som en näringsverksamhet. De inkomstskatterättsliga reglerna om vad som utgör en värdepappersrörelse kan alltså bli avgörande för om ägaren till ett onoterat bolag förmögenhetsbeskattas för bolagets aktieinnehav. Vid tillämpningen av dessa regler sker en gränsdragning mellan inkomst av 40 En uppfattning som bekräftas av SKV i Handledning för beskattning av inkomst och förmögenhet m.m. vid 2006 års taxering, del 1, s Se prop. 1990/91:142 s. 110 och prop. 1997/98:71 s