Iskall, klarblå med långa ögonfransar. Av Karolina Litzell

Transkript

1 Iskall, klarblå med långa ögonfransar. Av Karolina Litzell Där låg hon, ren och fin med kläder på. Det var inget speciellt med henne, det var bara det att hon var död, mördad. Det var det poliserna var hitkallade för. Det låg en död flicka vid vägkanten, troligen påkörd. Jag gick vidare på gångvägen som slingrade sig fram genom den lilla skogen. Tänkte inte mer på henne utan fortsatte framåt mot en ny dag. Det är blicken som avgör vem som är den nästa. Den måste vara lite kaxig, men ändå lite blygsam. Det är ju inte det lättaste att stirra iskallt in i ögonen på en lärare. Första timmen var en lektion inom arkitektur. Riktigt intressant enligt mig själv, hur man ska bygga en byggnad så den passar bäst in i miljön o.s.v. Jag kände direkt den där blicken i ryggen som verkligen var intresserad, den liksom pressade sig igenom mig för att se vad som stod på tavlan. Koncentrera dig på byggnaden. Att det ska vara så svårt, att bara koncentrera sig. Tillslut var jag bara tvungen att vända mig om för att studera klassen, min blick drogs verkligen till hennes. Där fastnade den. Den var iskall, klarblå med långa ögonfransar. Snabbt vände jag mig bort för att tvinga mig själv att vända bort blicken. Whiteboardpennan förde jag över tavlan, skrev lite stödord. Men den där blicken kändes som en istapp som genomborrade ryggen. Hon gick med lätta steg ut ur klassrummet, hennes skratt klingade vackert i rummet när hon gick. Byxorna satt tight inpå hennes ben, rörelserna var mjuka som om hon dansade på moln. Snacket gick, en del sa att det var ett självmord, andra sa att det var en olycka. Det var ingen som visste säkert, precis som det alltid ska vara. Ett mysterium. Det var bara två som visste, det var hon och jag. 1

2 I den långa korridoren hörde jag gråt, förtvivlad gråt. Aldrig har jag hört någon bli så ledsen. Den iskalla blicken var rödsprängd av gråt, tårarna rann ner för kinderna i floder. Jag höll om henne, jag var bara tvungen. Hon var mjuk och varm där hon satt på bänken. Flickan vid vägkanten var hennes bästa vän, vad hade jag gjort? Tankarna snurrade och hon började skruva på sig, skulle jag släppa, ja, släpp! Det gick inte jag var tvungen att hålla i lite till. Sara Henriksson 17 år, ingen nära kontakt med föräldrarna. Bra. Hantverksgatan 7. Varje dag från och med nu skulle bli som ett litet rävspel. Nu var det hon som skulle hamna på fall. Hon var svår, väldigt tillbakadragen. Just detta är det som är svårt, att vara mer trevlig och snäll mot en enskild utan att någon annan märker det, men framför allt att personen ifråga inte märker något. Hon ska bara tro att man är trevlig, de ska bli charmade av en. Bilderna på väggen var så fina, jag ville bara stå där och stirra in i hennes ögon. Titta på hennes vackra kroppsform och beundra hennes sätt att röra sig. Men ingenting av det här kan dämpa min hunger efter henne. Hon har fotbollsträning ikväll och går hem Jag behövde inte tänka mer, slängde på mig jackan och hängde systemkameran över axeln och styrde mina steg mot Hantverksgatan 7. Gatulampan blinkade till, fukten började krypa inåt mot mitt skinn, var befann hon sig? Regnet träffade den hårda gatan och gav ifrån sig ett öronbedövande ljud, en timme hade gått och hon hade inte kommit än. Ljudet av regnet blev som ett sömnmedel, men inget kunde hindra mig från att höra när hon kom springandes med sina fotbollsskor i handen nerför gatan. Hon var dyngsur, hennes blonda tofs hängde tungt ner mot nacken. Det gick fort, för fort. Jag såg henne inte ens en minut, skulle mättnadskänslan få mig att somna? 2

3 Varje steg hon tar övervakar jag, det spelar ingen roll om hon försöker gömma sig. Jag vet var hon finns exakt nu, denna sekund. I omklädningsrummet. Jag svettades vid tanken som for genom huvudet, hur badhandduken gled av hennes höfter så hon var helt bar. Koncentrera dig, gör inget förhastat nu Hon började springa, visste hon att jag följde efter eller? Snabbt som attan gick det nerför gatan. Nu kan jag inte följa längre, det blir för tydligt. Hon hade börjat le mot mig i korridoren, såklart log jag tillbaka. Hon började lossna, nu var det nära. Snart skulle hon möta samma öde som sin vän, snart skulle hon också ligga vid vägkanten, ren och fin med kläder på. Jag kan inte vänta längre, idag börjar planeringen för att få henne hem. Detta är ett ställe där det kan skapas problem, man måste hitta på en bra anledning eller så kan man göra på det mer våldsamma sättet. Varje minut som gick blev mer och mer påfrestande, minutvisaren gick sakta, allting gick sakta. Eleverna satt tysta vid sina bänkar för att komma ihåg allt som skulle skrivas ned på provet. Hennes blick var fäst på papperet, jag var tvungen att titta på henne. Hon var så vacker där hon satt. När hon lämnade in provet tittade hon mig djupt in i ögonen och log, värmen steg inombords så det kändes som jag kokade. Det hettade till i kinderna när jag såg henne gå sist ut ur rummet. Idag. Det var idag det skulle ske, ikväll kl ska hon inte komma hem från fotbollsträningen. Det var mörkt ute, endast gatulampornas ljus sken upp gatan. Jag tittade ut genom mitt fönster, såg hur vinden avtog och försökte få känslorna att göra samma sak. När lampan i hallen slogs av blev det mörkt, det blev lugnt och tyst i mitt huvud. Jag klev ut genom porten, stegade mot skogsdungen som låg på gångvägen till Hantverksgatan. På huk satte jag mig i buskarna, försvann in i dunklet. Väntade. Jag försökte få min hörsel att komma in i det läge då man hör extra väl, troligen så lyckades jag eller så var det bara en tillfällighet men stegen som kom nerför vägen 3

4 var inte hennes. Stegen var för korta, för stötiga. Rätt som jag hade så var det inte hon utan en äldre dam med raska små steg. Minuterna gick och känslorna började komma upp till ytan. Lugna dig! Hon kommer! Hennes mjuka steg hördes knappt när hon kom gåendes. Jag knöt handen i fickan, fäste blicken på henne och såg hur hon bytte låt på telefonen. Min andning gjorde jag ingen ansats att gömma, hon var för ouppmärksam. Precis när hon gick förbi vecklade jag upp knäna och kastade mig på henne, höll för hennes mun och stack henne i halsen. Musklerna i hennes kropp slappnade av och det var bara för mig att krypa tillbaka i buskarna och påbörja frakten hemåt. Sakta öppnade hon ögonen. Med ett ryck satte hon sig upp i rummet och letade intensivt med blicken genom rummet för att hitta något bekant eller en utväg. Den iskalla blicken fastnade på korten på väggen, insåg att det var hon på alla bilder. Bilder på henne vid alla tillfällen, i duschen, på skolan, fotbollsträning, med pojkvännen. Ja, jag hade nog fått kort på allt som hon hade gjort den senaste tiden. Hennes blick började flacka, paniken kröp under hennes skinn och tårarna började rinna. Den panikslagna blicken träffade dörren, snabbt ställde hon sig på fötter och ryckte i dörren. Hårdare och hårdare ryckte hon, tårarna sprutade och hon skrek. Synd för henne så har jag isolerat rummet så noga att det inte ens hörs ett ljud på andra sidan dörren. Vid den här tiden brukar de lugna ner sig lite och lyssna efter ljud, eller så brukar de sätta sig ner för att ge upp hoppet. Precis som jag antog ställde hon sig tyst, skärpte hörseln för att söka efter ett ljud utifrån. Hon tryckte sig närmare dörren, lyssnade. Jag reste mig upp från sängen och mötte hennes blick när jag rörde mig närmare, den var inte iskall längre. Den var (som förväntat) lite chockad över att hon hörde ett ljud inne i rummet istället för på andra sidan dörren. Sen kom den där blicken av att man känner igen personen. Hon började att slå och sparkas när jag rörde henne, hon försökte riva mig i ansiktet men det hade jag tänkt på, tejp är ett bra verktyg att använda vid sådana här tillfällen. Resten efter detta är som en liten brottningsmatch, till min fördel. Jag slet av henne kläderna och lät mina lustar ta över, nu skulle inget få stoppa mig. Hon skrek när jag trängde in i henne och fortsatte skrika ända tills rösten tog slut. Ögonen blev matta 4

5 och trötta, hennes kropp var full av mjölksyra och hon slutade göra motstånd, bara låg där. Mina händer tryckte ner den livlösa kroppen under vattenytan. En minut gick, två. Sen släppte jag henne och gick ut ur badrummet, ut på balkongen. Ångesten steg, känslorna kom upp, paniken spred sig. Jag var tvungen att göra något, träningskläderna åkte på och jag sprang iväg ner över gatan. Snabbare sprang jag, träden fladdrade förbi och mina andetag blev mer och mer ansträngda. Mina steg stannade vid portingången som hade kod Nyckeln som låg i fickan ledde till hennes lägenhet. Det var tyst och mörkt, allt jag ville veta var om det fanns någon koppling till mig. Jag lät tvätta varenda kroppsdel på henne, gjorde henne ren även inuti. Jag tog bort all DNA som kunde finnas på denna kropp. Vattnet rann ner för hennes bröst ner över höfterna och tillslut slukades vattnet av avloppet. Det var fortfarande kolsvart ute, billyktorna lös upp vägen framför oss. För långt bort fick det inte vara men inte för nära heller. Från bilradion strömmade mjuk orkestermusik som fick ögonblicket att bli lite romantiskt. När jag tittade i backspegeln såg jag hur hennes livlösa ansikte hängde ner mot hennes axel, det kunde ju faktiskt vara så att hon sov. Jag saktade in och försökte göra det så snabbt som möjligt. Det var fullt pådrag, sirener och poliser som sprang åt olika håll. Spårhundarna sökte noggrant igenom området men inget spår av någon gärningsman. Jag fortsatte lyssna på radion och hörde hur en förtvivlad mor skrek. Radion stängde jag av innan jackan for på och dörren låstes. Gångvägen låg framför mig och jag fortsatte mot en ny dag, lev i nuet. Det är blicken som avgör vem som är den nästa. Den måste vara lite kaxig, men ändå lite blygsam. 5

6 Ja, nu är det tre stycken som vet vad som just hände Sara Henriksson 17 år. Du, jag och hon. Men det är bara en levande som får veta, så vad synd för den som ändå vet vad som hände, för den blir inte långlivad 6