NAT 5/07. Innehåll. Nordisk alkohol- & narkotikatidskrift. Ledare 459 IN ENGLISH. Artiklar. Riktlinjer. Artikel. Debatt. Intervju.

Transkript

1 NAT 5/07 Nordisk alkohol- & narkotikatidskrift Innehåll IN ENGLISH J. Andreasson & P. Lalander Between athletic discipline and boundless boozing R. Perälä Drug users interpretations of their problems and of the social and health services designed to address those problems A. Bergmark Guidelines and Evidence-based Practice a critical appraisal of the Swedish national guidelines for addiction treatment Ledare 459 Artiklar Jesper Andreasson & Philip Lalander Mellan idrottslig disciplin och gränslöst supande 461 Riikka Perälä Hur narkotikabrukare tolkar sina egna problem och ser på social- och hälsovårdens tjänster 481 Riktlinjer Ulf Malmström Nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevård 504 Jonas Sjögreen Allmänläkarens dilemma riktlinjerna kolliderar med långsiktighet och individualisering 510 Harriet Lundefors Oscarsson Reflektioner ur socialtjänstens praktikperspektiv 513 Artikel Debatt Anders Bergmark Riktlinjer och den evidensbaserade praktiken en kritisk granskning av de nationella riktlinjerna för missbrukarvård i Sverige 519 Mats Berglund Kommentarer till Anders Bergmark 530 Mats Ramstedt & Johan Svensson Att skatta införsel av alkohol till Sverige ingen akademisk fråga? 534 Per Leimar Fem månader efter Rosengren-domen 538 Intervju Ulf Rydberg Leonard Goldberg nestor inom nordisk beroendeforskning 541 Recension Sveinung Sandberg & Willy Pedersen Gatekapital (av Philip Lalander) 547 Meddelande Jorunn Moen Rapport fra Elisad s 19. årlige møte 549 NAD-NYTT 552 N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

2 Nordisk alkohol- & narkotikatidskrift V o l. 2 4, 2007 ( 5 ), Helsingfors Tidskriften utges av Stakes, Forsknings- och utvecklingscentralen för social- och hälsovården (FIN) i samarbete med Nordiska centret för alkohol- och drogforskning (NAD), och med bidrag av SIRUS och A/S Vinmonopolet (N), Socialdepartementet (S), Sundhedsstyrelsens Center for forebyggelse (DK) och Alko Ab (FIN). Redaktionsråd pol.mag. Thomas Karlsson (ordf.), Alkohol- och drogforskning, Stakes dr.polit. Anne Line Bretteville-Jensen, SIRUS, Oslo pol.dr Hildigunnur Ólafsdóttir, Reykjavík akademi, Reykjavík professor Philip Lalander, Växjö universitet pol.mag. Petra Kouvonen, NAD, Helsingfors forskningsprofessor Morten Grønbæk, Center for Alkoholforskning, Statens Institut for Folkesundhed, København Chefredaktör Kerstin Stenius tel: (0) Redaktörer Matilda Wrede-Jäntti tel: (0) Redaktionsassistenter Leif Vind, Danmark e-post: leif.vind@stofanet.dk Elin Bye, Norge e-post: ekb@sirus.no Johan Sandelin tel: (0) Martin Stafström, Sverige e-post: martin.stafstrom@med.lu.se Rafn M. Jónsson, Island e-post: rafn@publichealth.is Prenumerationer och adressförändringar tel: (0) Besöksadress Fågelviksgränden 4, 2 vån., Helsingfors Postadress Stakes, PB 220, FIN Helsingfors, Finland Telefax e-post www-sidor (0) nat@stakes.fi Grafisk design Anders Carpelan Prenumerationspriset för NAT är 30 / år för fortlöpande prenumeration, 33 för ett års tidsbunden prenumeration (6 nr.), studerande för halva priset. Prenumerationer: tel. (09) eller e-post: nat@stakes.fi ISSN Vammalan Kirjapaino Oy N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

3 Ledare K e r s t i n S t e n i u S Att provocera fram politisk osäkerhet Tvivel är vår produkt, det bästa sättet att tävla med den kunskap som allmänheten har. På så vis etablerar vi också en konflikt. Så här citeras en stor tobaksdirektör i David Michael nya bok Doubt is Their Product. How Industry s Assault on Science Threaten Your Health (Oxford University Press 2008). I boken analyseras hur olika industrier som framställer farliga varor systematisk förvrider den vetenskapliga litteraturen och sprider dåligt underbyggda argument för att skapa förvirring. Att producera osäkerhet om verkningarna av riskvaror har blivit en affärsgren i sig. Allt fler firmor och konsulter erbjuder juridiska tjänster för att försvara företags ifrågasatta produkter eller låter producera alternativa vetenskapliga rapporter, som utmanar de forskningsresultat som den mindre företagsvänliga politiken bygger på. När osäkerheten om vad som egentligen är sanningen om miljöföroreningarnas, tobaksrökens eller alkoholens verkningar sprider sig till beslutsfattarna kan folkhälsoreformer eller industriregleringar förhindras eller åtminstone fördröjas. Dessutom minskar på det här sättet, som en biprodukt, allmänhetens generella förtroende för forskningen. Det är svårt att inte associera till Michaels bok när man i detta nummer läser Mats Ramstedts och Johan Svenssons beskrivning av Handelns Utredningsinstituts (HUIs) studie och den Alcohol Update Forum-Evening i Stockholm tidigare i höst där svenskarnas alkoholinförsel behandlades. Syftet med kvällen var uttryckligen att ifrågasätta de siffror om införseln som produceras av Centrum för samhällsvetenskaplig alkohol- och drogforskning (SoRAD), och som utgör underlag för bl.a. den svenska alkoholskattepolitiken (som bl.a. bryggarna vill förändra). Ämnet kan tyckas tacksamt. Det är besvärligt att kalkylera privat införsel, till en stor del måste denna kalkyl bygga på skattningar, och därför är det också relativt lätt att hävda alternativa metoder och tolkningar. Ramstedt och Svensson visar hur kvällens värd, nyhetsbrevet Alcohol Update (bakgrundsfinansiering oklar) bröt mot vedertagna regler för öppen och hederlig diskussion, inte bara i det akademiska utan i alla offentliga sammanhang. SoRADs forskare, vars resultat ifrågasattes av HUI, fick inte ta del av rapporten på förhand, till skillnad från flera journalister. När de under mötet bemötte den kritik de fick blev de avbrutna av konsulten Christopher Jarnvall, redaktör för Alcohol Update, som inte önskade någon akademisk diskussion. Ramstedt och Svensson hade inte svårt att finna brister i HUIs rapport och kunde ju dessutom förklara att SoRADs beräkningar bygger på en överenskommelse som industrin godkänt. Man kunde tänka sig att arrangörerna skulle känna sig generade över hur de behandlat SoRADs forskare och över kvaliteten i sin rapport. Men om meningen med tillfället var att sprida tvivel och osäkerhet var mötet kanske ändå en framgång? Några journalister och medier insåg bristerna i HUIs rapport och teg ihjäl den. Men andra spred de SoRAD-kritiska resultaten, och vissa politiker tog intryck. I en stort uppslagen artikel i Hufvudstadsbladet i Finland ( ) intervjuas Kent Härstedt, socialdemokratisk riksdagsman och tidigare alkoholpolitisk utredare, som tar HUIs kritik och de tolkningar som bygger på tullens beslagssiffror (se Ramstedts och Svenssons N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

4 artikel om dessa) på allvar, samt vill tillsätta en ny alkoholpolitisk kommission. Ett fall som denna Evening borde vara en godbit för den kritiska journalisten. Vad driver arrangörer som hanterar offentlig diskussion på detta sätt? Vad har de för bakgrundsfinansiering och agenda? (Jarnvall är bl.a. medlem av rådet för Alcohol in Moderation Social, Scientific and Medical Council, tillsammans med några forskare men framför allt prominenta representanter för USA:s och Europas vin- och alkoholindustrier). I framtiden kommer vi säkert att få se flera liknande aktioner med industriinvolvering där syftet är att blanda bort de alkoholpolitiska korten. Kanske det vore en uppgift för Svenska Alkohol- och Drogforskningföreningen och deras nordiska systerorganisationer att skola journalistkåren i hur man skall tackla tvivelindustrin? Det här numret av NAT tar i flera bidrag upp de svenska Nationella riktlinjerna för missbruks- och beroendevård, som lanserats under hösten i Sverige. Liknande projekt för att främja s.k. evidensbaserad vård och behandling, om än i blygsammare skala, har funnits också i Finland och Norge under senare år. I Sverige har utarbetandet av riktlinjerna, under det centrala ämbetsverket Socialstyrelsens ledning, med Ulf Malmström i en central roll, engagerat snart sagt varenda senior forskare som sysslat med behandling. Syftet har varit att uppnå konsensus i slutsatser och rekommendationer om alkoholoch narkotikabehandling. Nu satsar staten mycket resurser på en landsomfattande implementering. Det är en mycket stor och ambitiös apparat, en jättelik atlantångare som sjösatts, på väg mot ett förlovat land som skall präglas av evidens i vården. Mottagandet av riktlinjerna är, kanske naturligt nog efter denna långa och centralt dirigerade process, och typiskt för det svenska klimatet, blandat. Många ser med förväntan fram emot en upprustning av vården och en statushöjning. Från visst forskarhåll har produktionsprocessen och den nuvarande slutprodukten kritiserats. I detta nummer görs det av Anders Bergmark. Praktikerna, på dessa sidor representerade av allmänläkare Jonas Sjögreen och Harriet Lundefors Oscarsson, funderar över hur rekommendationerna, som är ganska metodspecifika, skall implementeras i den kliniska verkligheten. Diskussionen om riktlinjerna och om evidensbaserad vård i allmänhet har bara börjat och färdens verkliga slutstation svår att fastställa. I denna tidskrift t.ex. fortsätter diskussionen redan i nästa nummer, på engelska, då några av de här tryckta inläggen kompletteras av kommentarer från Danmark och Norge. Riikka Perälä ger i sin artikel uttryck för hur begränsande fixeringen vid särskilda metoder, evidensbaserade eller ej, kan vara om vården verkligen vill förbättra narkotikabrukarens livssituation. Ur klientens perspektiv, som i viss bemärkelse är diametralt motsatt Socialstyrelsens, är drogen och hur den hålls i schack inte nödvändigtvis det centrala. Andra, mera praktiska problem överskuggar vardagen och präglar dagens flesta timmar. Det finns fortfarande, absurt nog, mycket få studier av hur vården fungerar ur klientens perspektiv. Peräläs bidrag är bl.a. därför viktigt. Slutligen har NAT äntligen fått sportsidor. Jesper Andreasson och Philip Lalander koncentrerar sig i undersökande anda på handbollsspelets bakre regioner, det som är fördolt för den vanlige bänkidrottaren, på det som sker i omklädningsrum, på resor till bortamatcher och under klubbens fester. Vilken roll har alkoholen och berusningen för laget och i spelarnas pendling mellan kontroll och lössläppthet, natur och kultur? 460 N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

5 Artikel Jesper Andreasson Philip Lalander Mellan idrottslig disciplin och gränslöst supande Introduktion Den här artikeln baseras på etnografiska studier av ett manligt svenskt division-2-handbollslag. 1 En av oss författare, Andreasson, har som deltagande observatör spelat, svettats och umgåtts med dessa handbollsspelare. I match- och träningssituationer har han observerat hur de studerade männens agerande präglats av kroppslig disciplinering och kontroll. Varje spelare har haft sin tydligt definierade position på planen, och för att laget skall kunna vinna sina matcher har spelarna arbetat för att få de olika positionerna att fungera så optimalt som möjligt tillsammans. Men Andreasson har också lärt känna en annan sida av handbollsspelarnas kollektivitet, nämligen situationer och berättelser som handlar om stark berusning av den lagliga och statligt sanktionerade drogen alkohol. Han har dessutom lagt märke till hur berättelser om berusning nästan är obligatoriska i omklädningsrumssnacket efter match, eller i anslutning till träning. I dessa berättelser figurerar ofta subversiva inslag, det vill säga detaljer om skeenden eller symboler som inte är accepterade i andra sociala sammanhang och med en annan publik än det egna kollektivet. Dessa berättelser hämtar sitt stoff från situationer där medlemmarna varit berusade, till exempel från fester eller från lagresor. Vi A B S T R A C T J. Andreasson & P. Lalander: Between athletic discipline and boundless boozing Aims The aim of the article is to understand the meaning of subversive situations and collective storytelling in a Swedish male second division handball team. By subversive we mean situations and stories which exceed the limit of what is seen as legitimate outside the secret alliance of the group. The article examines how alcohol functions to transform the scene in which a situation or a collective story becomes subversive. Methods and data One of the authors spent several years as an active member in the handball team, collecting ethnographical data both from sports settings and related situations involving storytelling, for example, at parties, in dressing rooms, and during team trips to other Nordic countries. In addition interviews were conducted with 17 members of the team. Results The storytelling and the subversive situations make it possible to create an alternative world, in which the members of the team can overstep different types of rules of conduct and civilized behaviour. This is made possible in part because of the meaning attached to alcohol as a transformer of social reality and also because of the character of the social group as homosocial and secret. Keywords Dramaturgical, sport settings, ethnography, alcohol, gender, homosocial settings. N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

6 Mellan idrottslig disciplin och gränslöst supande kallar dessa berättelser för kollektiva berättelser i den meningen att de uttrycks, förmedlas och förvaras i gruppen och att de också utgör ett identitetsanspråk, hur medlemmarna i gruppen önskar se sig själva. Med subversiva berättelser eller situationer menar vi kollektiva berättelser eller situationer där de subversiva inslagen är markanta. Ordet subversiv kan härledas från det latinska uttrycket subverto, som betyder omstörta eller vända upp och ned. Vår användning av ordet ligger närmast den andra betydelsen i den meningen att de berättelser och situationer vi kommer att analysera handlar om handlingar som vänder upp och ned på föreställningar om hur man ska vara i samhället (se även Stam 1992). Syftet med artikeln är dels att analysera hur subversiva kollektiva berättelser och situationer kan förstås i ett lagidrottsligt sammanhang, dels att förstå alkoholens roll i detta konstruktionsarbete. I en verksamhet där kroppen utgör det främsta instrumentet för att kunna prestera, borde det vara viktigt att tänka på vad man äter och dricker. Kosten har en betydande inverkan på vad kroppen kan prestera, och en strävan att förbättra de idrottsliga resultaten torde även, enligt denna logik, inbegripa en reglerad alkoholanvändning. Denna tanke styrks också av svenska idrottsrörelsen som i sin alkoholpolicy tydligt ställer sig bakom det övriga samhällets mål att minska alkoholkonsumtionen och framför allt senarelägga ungdomars alkoholdebut (Riksidrottsförbundet 2004:14). Den svenska idrottsrörelsen, och Förenings-Sverige, har i detta avseende växt fram med tydliga kopplingar till såväl arbetarrörelse som nykterhetsrörelse. Med gemensamma ansträngningar skulle dessa organisationer tillsammans skapa den moderna skötsamma människan, som förstod att alkohol måste användas i lagom doser (jfr Ambjörnsson 1988; Frykman & Löfgren 1979). Även internationellt sett är den symboliska relationen mellan idrott och en god hälsa stark. Waddington (2000) menar till exempel att den ideologi som länkar motion och sport med hälsa har en lång historia och är mer eller mindre universellt accepterad. Idrottsutövande har kommit att förknippas med både moraliskt och fysiskt välmående. Idealt sett skall alltså idrotten representera skötsamhet och självdisciplin. Men Waddington skriver även om idrottens janusansikte att den ena delen av idrotten handlar om god hälsa, fysiska prestationer och gemenskap och den andra om droganvändning, dopning, prestationsångest och fusk. I boken Mud, Sweat and Beers studerar Collins och Vamplew (2002) den historiska relationen mellan alkohol och idrott i Storbritannien (se även Elias & Dunning 1986). Författarna visar hur sammankopplad den organiserade idrotten är med alkohol, och speciellt öl. Denna koppling blir tydlig även i det sätt varpå olika bryggerier skapat varumärken kring sporten och samtidigt genom sponsring finansierat dess utveckling. Den danska bryggerijätten Carlsberg var till exempel huvudsponsor för fotbolls-em 2004 och ska så vara även Den bild som ges är att alkohol och lagidrott kulturellt befäster varandra, inte bara i Storbritannien, utan globalt. I de nordiska länderna finns vissa studier där relationen supporterkultur och alkohol berörs (se till exempel Brännberg 1994; Estrada & Tryggvesson 2001; Lalander 1998). Det finns också några mer kva- 462 N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

7 Mellan idrottslig disciplin och gränslöst supande litativt präglade studier över relationen mellan olika ungdomsgrupper/kategorier och alkohol och där man fokuserar just på berusningen (se till exempel Lalander 1998; Norell & Thörnqvist 1995; Sande 2000; Törrönen 2006). Men kvalitativa studier som analyserar berusning och berättelser om berusning i idrottssammanhang förefaller ovanliga. I Greens (1996) självbiografiska berättelse om sin tid i NFL beskrivs dock ett hårt festande som ett självklart inslag i den idrottsliga vardagen (jfr Boswell & Spade 1996). Och i artikeln Booze and Bar Fights frågar sig Curry (2000) vad som sker när den aggressivitet som eftersträvas på de idrottsliga arenorna förs samman med en tendens att festa hårt i pubmiljö. Med hjälp av en ung atlets berättelse tydliggör Curry hur några unga idrottsmän hetsar varandra till hög alkoholkonsumtion och provocerar fram barslagsmål för att skapa spänning och dominera sin omgivning. Även i Brännbergs (1998) socialpsykologiska studie av ett handbollslag är alkoholförtäring ett återkommande tema både i berättelser och i praktiker. I studien redogör bland annat Brännberg för hur nya medlemmar inkilas eller invigs i laget genom att till exempel supas under bordet av sina lagkamrater. Ordet inkilning syftar på rituella handlingar där en gruppmedlem invigs i den kollektiva gemenskapen. Brännberg gör emellertid få analytiska poänger av hur alkoholen kan förstås inom idrotten, men studien kan ändå ses som den som ligger närmast vår ifråga om såväl idrottsgren som analysfokus och metod. Vid en ytlig betraktelse handlar handboll om att vinna matcher, att kasta in bollen i motståndarmålet fler gånger än motståndaren lyckas kasta in bollen i det egna målet. Men bakom denna idrottsliga fasad finns något annat, som inte tycks passa in i den ytliga förståelsen av handboll. Vår ambition är att tränga bakom den idrottsliga fasaden, in i de hemliga rum som kollektivet värnar om för att studera hur alkoholen används både i berättelser och situationer. Denna artikel är uppbyggd enligt följande: En beskrivning av det lag som analyseras och dess medlemmar följt av en redogörelse för den metod som använts när det gäller datainsamling. En beskrivning av den analytiska ram som används för att bearbeta och skapa teoretisk förståelse ur det etnografiska materialet. Ett avsnitt om hur handbollsspelare agerar i idrottsliga sammanhang, samt hur de tänker sig att idrottsmän idealt sett ska agera. Ett avsnitt om hur berusningen och bakfyllan kan förstås i relation till matcherna. Ett avsnitt om vad subversiva berättelser kan innehålla och hur de kan förstås. Ett avsnitt om vad som krävs för att en situation skall leva kvar i form av en kollektiv subversiv berättelse samt hur kollektivets medlemmar kan hantera hot mot kollektivets självdefinition. En avslutande konklusion. Laget och datainsamlingen Andreasson spelade under några år i den division-2-klubb vi valt att kalla Eklunda IF. 2 I slutet av sin aktiva handbollskarriär, när hans sociologiintresse hade tagit fart på allvar, inledde han en etnografisk studie av den egna klubben. Han började främmandegöra 3 sig den egna vardagsverk- N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

8 Mellan idrottslig disciplin och gränslöst supande ligheten samtidigt som han deltog i den. Vad betydde ryggdunkningarna, skämten, berättelserna i omklädningsrummet och, inte minst, de ganska våta festerna som kunde äga rum? Lalander var diskussionspartner till Andreasson och som sådan fick han höra alla dessa berättelser om vad som kunde hända på träningsläger, om orgiastiska fester, ett hejdlöst supande och raggning av brudar. Han kunde känna igen en del från sin egen etnografiska studie av unga moderatpolitiker, till exempel att man på festen kan skapa berättelser om det egna kollektivet som, sett i en mer Durkheimiansk (1912/1995) betydelse, kan stärka sammanhållningen och öka upplevelsen av likhet (Lalander 1997 och 1998). Men, samtidigt fanns det element i Andreassons handbollsstudie som innehöll andra betydelser och dimensioner. Den studie Andreasson gjorde resulterade i avhandlingen Idrottens kön (2007), och i den gjorde han också jämförelser med en elitklubb med kvinnliga fotbollsspelare, som också studerades med etnografiska metoder. Att Andreasson är av manligt kön medverkade starkt till att han inte fick tillträde till de kvinnliga fotbollsspelarnas bakre regioner (jfr. Goffman 1959/1990), såsom omklädningsrum och säsongavslutningsfester. Handskollektivet Eklunda IF utgörs av män med skilda bakgrunder. Somliga bor fortfarande kvar hos sina föräldrar medan andra bor i egen bostad, med familj och barn. Några studerar på högskolan eller gymnasiet och några har yrkesarbetat i flera år. Spelarnas ålder skiftar också, de yngsta av kollektivets medlemmar är knappt 17 år, den äldsta är 34 år gammal. Medelåldern ligger på drygt 21 år. Ett par kvällar i veckan förs denna brokiga skara män samman av sitt gemensamma handbollsintresse och bildar handbollskollektivet Eklunda IF. Sjutton spelare i laget intervjuades, de flesta vid flera tillfällen. Därtill utfördes ett stort antal observationer och informella samtal i samband med träningar, på gemensamma resor eller fester. Intervjuerna var kvalitativa i den meningen att stort utrymme lämnades till informanterna att konstruera berättelser om sig själva. Deltagande observationsstudier inleddes säsongen 1999/2000 och fortgick under fem säsonger. I studiens inledande skede berättade Andreasson för lagmedlemmarna att han ville göra en deltagande studie i deras miljöer, och ingen av spelarna hade något att invända. För att inte orsaka obekväm stämning och påverka den sociala dynamiken i kollektivet användes inte videokamera, bandspelare eller anteckningsblock under observationerna. I stället gick Andreasson undan för att anteckna när något intressant observerades. Med hjälp av observationerna ökade möjligheterna att nyansera de bilder som gavs i de oftast dramatiserade berättelserna som uttalades vid intervjuer och samtal. Det gick också att relatera det som observerats till de berättelser som skapades i kollektivet. På så vis blev det möjligt att bättre förstå hur Eklundamännens berättelser byggts upp. Observationerna gjorde det dessutom möjligt att notera olika vardagliga aspekter som annars kanske skulle ha glömts bort, eller som uppfattades som alltför triviala för att tas med. Handbollsspelarna agerade ofta utifrån vad man, med Giddens (1986) termer, kan kalla mer praktiska kunskaper, ett inkorporerat kroppsligt know-how som vägledde dem 464 N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

9 Mellan idrottslig disciplin och gränslöst supande och som de socialiserats in i. Genom dessa förkroppsligade kunskaper uppstod ett flyt i den sociala interaktion som präglade kollektivet (se även Crossley 2001). Den här typen av praktiska kunskaper finns i alla kollektiv där man socialiserats under liknande förhållanden. Genom att kunskapen är förkroppsligad kan det vara svårt att upptäcka den genom intervjuer. Ytterligare en viktig förtjänst med observationerna är att de gjorde det möjligt att fråga om olika saker som hade hänt, att skapa möjligheter att studera hur aktörerna själva, med ordens hjälp, konstruerade det faktiskt skedda. Analytisk ram Hur kan man då förstå det lagmedlemmarna berättat om i både observationer och i inspelade intervjuer? Vissa ledtrådar har givits ovan, men mer finns att säga. Alla berättelser är konstruktioner av känslor, situationer och upplevelser och utgör till stora delar identitetsanspråk, det vill säga definitioner av hur man önskar bli uppfattad av andra. Berättaren har alltid en möjlighet att selektivt välja ut aspekter som idealiserar den egna identiteten i relation till andra. I den meningen är det inte verkligheten, så som den verkligen utspelades, man får fram. Snarare kan berättaren betraktas som en konstruktör som försöker skapa en bild av sig själv och de situationer han eller hon deltagit i. Därmed är det inte sagt att berättelserna är värdelösa som vetenskapliga data, tvärtom, studier av idealiserade identitetsframställningar utgör ofta ett mycket värdefullt material. Och i den här artikeln är det mycket det vi är ute efter. Vi intresserar oss för kollektiva berättelser, och med det menar vi, som vi skrev inledningsvis, sådana språkliga utsagor som, för det första, förmedlas och delas mellan kollektivets medlemmar och, för det andra, uttrycker något väsentligt om gruppen och dess medlemmar. I detta konstruktionsarbete skapas en möjlighet att göra om, karikera, retuschera och dramatisera verkligheten. I berättandet kan vissa detaljer framhävas medan andra tonas ner eller helt utelämnas (jfr Goffman 1959/1990). Burke (1945/1969, se även Asplund 1980), som inspirerat Goffman till dennes dramaturgiska situationsanalys, skriver om hur ett drama byggs upp och tar upp fem olika ingredienser eller förutsättningar för handling i en situation (eller berättelse) 4 : Vad händer? (act) När och var sker det? (scene) Vilka agerar? (agents) Hur sker det? (agency) Vilket syfte finns med akten? (purpose) I en senare omarbetning av boken A Grammar of Motives lägger han till en sjätte ingrediens: Hur uppträder de? (attitude eller manner). Denna sjätte ingrediens kan exempelvis handla om huruvida någon var nykter eller berusad. När man berättar något och vill att den andre verkligen ska förstå vad som skett är det rimligt att man på något vis berör dessa ingredienser för att skapa intersubjektivitet och möjlighet för lyssnaren att själv sätta sig in i situationer. Förändras en ingrediens förändras innebörden av situationen, och också de handlingar som rimligen kan tänkas utspelas. Ytterligare en aspekt på scenen och dess transformationer bör nämnas. Goffman (1959/1990) skiljer mellan bakre respektive främre regioner. Med det förstnämnda menar han sådana miljöer eller situationer där de agerande inte upplever sig N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

10 Mellan idrottslig disciplin och gränslöst supande vara granskade av en kritisk publik och där denna upplevelse kan ge upphov till ageranden som inte skulle vara möjliga om den kritiska publiken varit närvarande (jfr Lalander 1998). I en främre region däremot är aktörernas agerande till beskådande inför en granskande publik, vilket innebär att de agerande måste reglera sina handlingar i linje med de karaktärer de önskar förmedla. Inom idrotten skiljer sig agerandet i mer offentliga sammanhang, såsom under en match, från det agerande som tillåts i omklädningsrummet, eller på fest. Vi ser det också som att såväl närvaron som frånvaron av vissa aktörer kan bidra till att tolkningen av scenen transformeras. I ett klassrum, till exempel, kan situationen bli en annan när läraren går ut. Vi menar att det inte bara är praktiska verkliga situationer som kan analyseras med ovanstående ram utan även berättelser, som ofta innehåller detaljer om vilka som närvarade, vad som skedde, var det skedde, under vilka förutsättningar med mera. Berättelser uttrycks med hjälp av språkliga symboler, och språket i sig kan ses som ett system av skillnader. I analysen inspireras vi av den strukturalistiska analysram som använts av till exempel Leví-Strauss (1962/1974), Douglas (1966/1993) och Bourdieu (1986) och som innebär att språket och olika symboliska handlingar används för att skapa skillnad, och att denna skillnad även tar sig uttryck i frånvaro. Strukturalistiska motsatspar som ofta används i analyser är manligt respektive kvinnligt, kultur respektive natur, mänskligt respektive omänskligt, ordning respektive kaos med mera (se även Ehn & Löfgren 1982). Ytterligare ett begrepp som förtjänar att nämnas är hegemoni, som enligt Gramsci (1974) syftar på den uppfattning om normalitet och avvikelse som är förhärskande, men inte totalt oemotsagd, i ett samhälle. Frykman och Löfgren (1979) studerade den borgerliga hegemonins framväxt i Sverige och hur denna innebar normer som reglerade vad som skulle ses som, till exempel, kultur respektive natur, ordning respektive kaos, smuts respektive rent. Frykman och Löfgren hämtade inspiration dels från Gramsci, dels från strukturalismen och speciellt Douglas (1966/1993) tankar om smuts och rent, motsatspar som egentligen definierar den kulturella ordningen i ett socialt sammanhang. Kopplat till tanken om bakre och främre regioner är det möjligt att tänka sig att den hegemoniska makten är starkast i miljöer som övervakas, medan man som aktör, i bakre regioner, tillfälligtvis kan undfly denna kontroll. Elias (1939/1994), liksom Cohen och Taylor (1992), är inne på detta och skriver om flyktzoner, miljöer där det blir möjligt att utföra sådana handlingar som skulle vara svårgenomförbara eller opassande i andra sammanhang. Det är i denna betydelse vi använder ordet subversiva handlingar eller inslag, då dessa betecknar de handlingar eller berättelsefragment som inte ses som acceptabla enligt den kulturella hegemonin, men som ändå kan förekomma om tolkningen av situationen är den rätta. I den här meningen kommer vi också nära Simmels tankar om det hemliga: The secret offers, so to speak, the possibility of a second world alongside the manifest world (1959, 330). Sammanfattningsvis är vår analytiska ram uppbyggd enligt följande: Vi analyserar berättelsers och situationers olika uppbyggnad och innehåll med stöd i såväl 466 N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

11 Mellan idrottslig disciplin och gränslöst supande Goffmans som Burkes dramaturgiska perspektiv. Dessa berättelser eller situationer kan analyseras med hjälp av de analytiska ramar som strukturalismen tillhandahållit, i termer av motsatspar. Till detta knyts ett perspektiv där även relationen mellan hegemonisk normalitet och subversiva handlingar analyseras. Vår analys är präglad av de ramar som angivits ovan och som också visar vad vi fokuserar på. För den etnografiska framställningens skull har vi valt att oftast låta dessa ramar framträda mer implicit i texten. Kroppen som instrument och laget som maskin En handbollsspelare ska gå in för det han gör fullt ut. Han ska veta vad han gör, utvärdera vad han håller på med och hela tiden tänja på gränserna. Man måste lära sig att tänja på gränserna, och det gör man bäst, om man inte har det själv, genom att träna med någon eller några som har det. Då måste man satsa allt. Alltid flytta ribban fem centimeter högre, eller man ska aldrig vara nöjd. Det är att plocka fram det lilla extra när det gör ont. (Alexander) Ovan tydliggör Alexander att en handbollsspelare, med hjälp av en idealiserad träningsrationalitet, ständigt måste sträva efter att forcera sina kroppsliga begränsningar. Beskrivningen är närmast idealtypisk. Genom att vara fysisk på handbollsplanen blir den egna kroppen, dess möjligheter och begränsningar, också en central del i Alexanders uppfattning om sig själv som manlig handbollsspelare. Hans kropp betraktas närmast som ett instrument med vars hjälp han försöker besegra och övervinna andra idrottsutövare. För Alexander handlar det om att tänja på gränserna även när kroppen säger ifrån. Det handlar också om att träna kroppen så att den inte sviker honom genom att tröttna i en ansträngande matchsituation. Nedan berättar Martin om hur han försöker förhålla sig till kroppslig trötthet. Den inre kärnan, det sitter i huvudet. När kroppen säger ifrån, om du är ute och springer eller någonting, att du är trött, då har man använt cirka 20 procent av sin kapacitet. Spärren sitter alldeles för tidigt hos många människor. Det gör det inte hos en idrottsman. Vet du att du har 80 procent kvar och vågar, i stort sett hela skiten, det är då du kan bli bra. När du kommer till väggen så måste du ta dig igenom väggen, det finns aldrig nåt stopp. Genom en såväl kroppslig som mental instrumentalitet kan Martin forcera sina motståndares försvar och skydda den egna målgården, och genom att förneka känslor av smärta, trötthet eller rädsla strävar han efter att bli en bättre atlet. Tydligt i Martins berättelse är att kroppen är det medel som han använder för att framträda som starkare än sin motståndare, vars kropp utgör den måltavla han försöker träffa i försvarsarbetet. Det är framför allt i en matchsituation som oinvigda kan möta eller betrakta männen i Eklunda som medlemmar av ett kollektiv. Den typ av presentation som förmedlas till en publik är i dessa situationer stiliserad utifrån de normer som kollektivt formulerats för offentliga framträdanden. Från det att männen anländer till omklädningsrummet för att byta om till matchdräkten och därigenom skapa N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

12 Mellan idrottslig disciplin och gränslöst supande homogenitet, till dess att de återigen byter om till sina privata kläder, utgör de framför allt en del av kollektivet. Det är med hjälp av inövade anfallskombinationer, som nötts vid otaliga träningstillfällen, som man skall få sina motståndare att göra misstag i försvarsarbetet och kunna vinna sina matcher. Varje spelare har tilldelats en uppgift som denne, oavsett individuella egenskaper och erfarenheter, förväntas genomföra i lagets regi. Man måste ju följa dom regler som finns liksom. Ska man samlas vid en tid då så ska man va i tid och sådär. Vi hade ju för sig en gång i Danmark när vi skulle gå ut på kvällen och då sa tränaren: Ja ni får inte komma hem för fulla. Då var det en av våra spelare som kom hem och va skitfull och spydde på toaletten hela natten och såhär. Ja då fick han ju inte spela. Han fick inte va med å spela nästa match. Det är liksom, ja så ska det väl va. (Roger) Männens instrumentella inställning till kropp och prestation, och deras idealiseringar av kollektivet/lagmaskinen är väl förenligt med den alkoholreglerande filosofi som riksidrottsförbundet ger uttryck för. Spelarna i Eklunda tar själva många gånger ställning mot berusning i samband med idrottsevenemang. Den officiella ståndpunkten är att alkohol och idrott inte hör samman. Om männen ska kunna leva upp till de förväntningar som ställs i en matchsituation kan de inte vara bakfulla. Att inte dricka sig berusad innan en match symboliserar, till skillnad från bakfyllan, den skötsamhet, instrumentalitet och kontroll som avkrävs männen i en matchsituation. Roger vidareutvecklar sitt tidigare resonemang: Det kan ju vara, om man inte säger handbollsmässigt då, om det är någon som gjort nåt taskigt som drabbar laget då. Till exempel om nån har vatt ute och festat dan innan match ganska hårt och kan inte göra sitt bästa. Och om det är en nyckelspelare i laget, nåt sånt, det är ett typexempel. Det är inte bra. Den strame och disciplinerade atleten förväntas ta avstånd från fyllan och den brist på kontroll som följer med ett tilltagande rus. En spelare som blir berusad dagen innan en match utgör ovan ett typexempel på en dålig lagkamrat, dels för att han bryter mot den kroppsliga instrumentalitet och rationalitet som hyllas och idealiseras i kollektivet, dels för att han sviker sina lagkamrater och laget genom sitt sätt att vara. Är det fråga om en nyckelspelare betraktas sveket som än större, då denne anses ha ett större ansvar inför kollektivet. Utifrån männens berättelser om lagmaskinen och den instrumentalitet som idealiseras i kollektivet är det i detta avseende rimligt att tala om en i kollektivet dominerande filosofi som reglerar alkoholanvändandet. Männens inställning till alkohol och fest är emellertid betydligt mer sammansatt än så. Det tycks som om det i vissa situationer ändå är möjligt att agera på ett sätt som förefaller ha ytterst lite att göra med att vinna matcher och att prestera. I avsnitten som följer vill vi analysera några situationer och berättelser som ägt rum under observationsstudien och som vi menar ger förutsättningar till att förstå hur subversiva berättelser och situationer kan tolkas. 468 N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

13 Mellan idrottslig disciplin och gränslöst supande Försäsongsturnering och bakis innan match Scenen är en helgturnering som utspelar sig under sensommaren i en liten stad i södra Sverige. Sammanlagt deltar fyra lag i turneringen, och syftet med deltagandet är främst att stärka laget, såväl socialt som idrottsligt, inför den kommande säsongen. Efter första dagens matcher har Eklunda vunnit en match och förlorat två, vilket innebär att de skall spela om tredje plats på avslutningsdagen. Innan tredjepristagaren skall koras skall dock de deltagande lagen ha en gemensam bankett. Ett tiotal av de totalt 15 männen i truppen har inför banketten samlats i Johannes och Alexanders hotellrum, där de sitter och dricker burköl. Stämningen är uppsluppen och det skojas friskt. När de förfestande Eklundamännen något sena anländer till banketten har redan de andra lagens medlemmar satt sig för att börja äta. Den skämtsamma och högljudda stämning som dominerar i Eklundas gemenskap utgör en skarp kontrast till den tämligen formella ritual som banketten utgör. Eklundas tränare och den minoritet av spelarna som inte varit med på förfesten försöker fånga sina förfriskade klubbkamraters uppmärksamhet för att lotsa dem till rätt plats och för att deras entré inte skall ställa till med mer uppståndelse än nödvändigt. Efter ett par minuters allmän oordning har samtliga av de förfriskade männen satt sig till bords. Pelle, en av dem som suttit och förfestat, utbrister då så alla runt bordet kan höra, Va faan! Får man ingen öl? Banketten är, helt i linje med riksidrottsförbundets policy, alkoholfri. Till maten erbjuds endast läsk eller lättöl. Benjamin redogör för vad han tyckte om detta: Nä men fan, vi hade grundat på rummet då, eller Johannes rum. Sen kommer vi dit och dom har typ lättöl liksom, som dom servera. Jag menar när man druckit några öl och är på gång så då vill man ju inte sätta sig och dricka lättöl och konversera. Så vi åt upp snabbt som fan och sen gick vi. Ville ju inte sitta där och glo. Vi drog, ja, ut på stan och en pub istället. Där hade dom ju öl. Lättöl räknas i sammanhanget inte som öl, och speciellt problematiskt tycker flera av spelarna att det är att avbryta den dryckesrytm de utvecklat då de grundat på rummet. Ordet grunda innebär i det här fallet att man lägger en alkoholmässig grund så att berusningen under kvällen ska vara tillräcklig. Man kan likna det vid målning där man först grundmålar, för att den färg man senare stryker på skall fästa bra. Samtidigt som männen talar om nykterhet dagen innan match, och erkänner detta som ett ideal inom gruppen, så blir det här uppenbart att de kan göra avsteg från denna norm. Normen är inte tvingande i den bemärkelsen att ingen av männen dricker om de ska spela match följande dag. Snarare handlar det om en överenskommelse att alla av medlemmarna i Eklunda borde hålla sig hyfsat nyktra dagen innan match. Men just detta uttryck, hyfsat nyktra, lämnar stora möjligheter för tolkningar. Kanske hade synen på nykterhet sett annorlunda ut om männen skulle spela final på söndagen i stället för match om tredje pris, kanske inte; på samma sätt är det rimligt att anta att männen lagt större vikt vid nykterhet om de spelat i en högre division. Men uppenbarligen finns det en ganska stor acceptans för N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

14 Mellan idrottslig disciplin och gränslöst supande drickande, åtminstone om det skett under äventyrliga och manliga former. Det här kan illustreras av en situation där en spelare, Petter, kommer sent och bakfull till omklädningsrummet inför en match. Alla de som blivit uttagna till matchen är samlade, utom Petter. Tränaren har börjat sin traditionella genomgång och peppning. Några av männen undrar var Petter är i samma ögonblick som han anländer. Han ser trött och nyvaken ut. Hans hår, som annars brukar vara tillrättalagt med omsorg, vittnar om att han nyss vaknat och inte hunnit duscha. Petter är rödmosig i ansiktet och ögonen är blanka. Han ser, kort och gott, bakfull ut. Alexander säger ironiskt, så att tränaren hör: Det blev sent igår ser jag. Petter besvarar inte påståendet utan sjunker i stället snabbt ner på en stol intill dörren. Senare i omklädningsrummet verifierar dock Petter att det blev sent. Jag var inte hemma förrän fyra på morgonen och spydde sista gången precis innan jag gick hit. Petter kan ses som en svikare eftersom han rimligen, med sitt illamående, inte kan prestera sitt bästa på handbollsplanen. Flera av spelarna i Eklunda visar också, främst genom antydningar, att Petter borde veta bättre än att vara ute och festa hårt dagen innan match. Tydligast är Alexander, som demonstrativt förvissar sig om att uppmärksamma tränaren på Petters tillstånd. Petters agerande ses inte som accepterat i detta avseende. I omklädningsrummet, efter tränarens genomgång, blir det dock tydligt att ifrågasättandet av bakfyllan är blandat med en nyfikenhet på vad Petter sysselsatt sig med under nattens sena timmar. När tränaren samtalar med en annan spelare undrar Gabriel, som också var med på festen: Hur gick det med hon den där blonda? Det finns en fascination för det äventyr Petter varit med om, en fascination som blandas med en beundran för att han vågade stanna kvar where the action is (jfr Goffman 1982). Samtidigt som männen tycker att Petters agerande vittnar om felaktiga prioriteringar, kan de inte låta bli att önska att de själva varit med till slutet när de med öronen på vid gavel sitter i omklädningsrummet och lyssnar på hans berättelse om den blonda kvinna han setts samspråka med. Här finns den tolkade berusningens komplexitet i ett nötskal: pendlingarna mellan reglering och äventyr, mellan skötsamhet och hedonism. Den sista berättelsen, om Petter som stannade kvar i äventyret, bär vissa mytiska budskap om manlighet, om överskridanden, men inte tillräckligt för att bli en kollektiv berättelse, en berättelse som man refererar till även långt efter att den ägt rum, och som säger något om både vilka gruppmedlemmarna anser sig vara och, på en mer mytisk nivå, hur de skulle kunna vara. Om denna typ av berättelser handlar avsnittet som följer. Kollektiva, subversiva berättelser En situation som berör temat alkohol och icke-kontroll utspelar sig då sju av männen i Eklunda IF sitter i baren på färjan som ska ta dem till Finland. Stämningen är på topp och männen har hunnit få i sig en hel del öl. De skrattar högt och tittar sig omkring som för att registrera närmiljöns utbud av det motsatta könet. Efter vissa påtryckningar reser sig Pelle och går bort till en kvinna som tillfälligt lämnats av sin kavaljer i baren. Pelles motiv är att ragga, men han har föga framgång. Kvinnans sällskap återkommer, och det blir en häftig 470 N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

15 Mellan idrottslig disciplin och gränslöst supande diskussion som följd. Senare på kvällen är Pelle så berusad att han ramlar av sin stol i baren och kräks över sin tröja och sina byxor. När en vakt på färjan kommer fram till Pelle, tar på sig ett par gummihandskar och lyfter upp den redlöst berusade mannen och handbollspelaren, reagerar några i laget. Tobbe, en lagkamrat, går fram till vakten och säger Ääh fan vi tar honom till hytten i stället, vi fixar det. 5 Medan männen i Eklunda, med viss förtjusning, kunde betrakta Pelles tafatta försök att charmera kvinnan i baren, såg med stor säkerhet det utsatta paret Pelle som en sorglig figur med minst sagt dåligt ölsinne. De av männen som iakttog Pelle under kvällen kunde också se det pinsamma i hans agerande, men samtidigt var Pelle en kille som man kunde lita på. Pelle levererade alltid. Det hände alltid saker runt honom. Hans oacceptabla beteende sågs som legitimt i den bemärkelsen att han offrade sig för kollektivet och agerade lite galet för att roa de övriga männen. Det är också troligt att Pelle inte hade gjort vad han gjorde om han inte eggats av de andra männen. För sin våghalsighet tillerkändes han därför en viss respekt. Pelle, och några andra som vi snart kommer till, var viktiga för Eklundamännens alternativa självbild, som ett lag där det händer saker, men som i andra sammanhang skulle vara fullständigt oacceptabla. Finlandsresan omtalas som en resa fylld av berättelsestoff. Detta framkommer tydligt i en intervju med Tobbe: Finlandsresan, ja där har vi några guldkorn. Ja vi skulle ju gå ut där på Finland på dan och kolla läget liksom. Och då hade jag två halvlitrar Whisky kvar så vi tänkte att vi tar väl en liten stänkare innan vi går ut då. Då hade jag två halvlitersflaskor. Så jag, Kalle, Lill-Kalle och Sebastian dela på en halvliter, och Anton delade på en halvliter (skratt). Så Anton kom ut till hissen, sen small han av där. Så han åkte upp och ner i den där glashissen på båten. Vi fick släpa in han i hytten och han vägde ju då ungefär hundra kilo medvetslös, så det var inte så lätt. Sen fick man ju gå och vattna han lite grann. Så när det hade gått några timmar, då fick man gå in, och så Anton öppna munnen så fyller man på med lite sprit. Allt utom citronvodka, det spotta han ut. Frasen, där har vi några guldkorn, tyder på att man verkligen selektivt väljer ut vissa skeenden som får leva kvar i gruppen. I bilden som målas upp är det fråga om excesser, avsteg från regler om skötsamhet, dels i den meningen att det hela sker på förmiddagen, dels att Anton själv drack en halvliter, det vill säga en konsumtion som på förmiddagen verkligen sticker ut. Anton small av i hissen, vilket i sammanhanget innebär att berusningen var så hög att hans motorik sattes ur spel och att han inte längre förmådde kontrollera sina egna kroppsrörelser. Uttrycket small av är dramatiskt. Alternativt kunde de använda ordet däcka. Med detta ger man sken av att berusningen slår till, ungefär som en blixt, och att aktören faller, närmast som en skjuten soldat. Lalander (2000) skrev i en artikel om unga människors relation till hembränd sprit hur somliga hade utvecklat en tempoestetik i sitt sätt att tala om fyllan. De kunde använda ord som svepa (dricka något snabbt), ta shots (snabba supar, till exempel tequila), eller full som en kulspruta. Dessa ord dramatiserar situa- N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

16 Mellan idrottslig disciplin och gränslöst supande tionen, den blir i berättad form som ett manlighetsprojekt, där man visar att man lever ett hårt, snabbt och dramatiskt liv. Uttrycket att lagmedlemmarna släpar in honom i hytten, stärker denna koppling till att leva ett högdramatiskt liv. Det för tankarna till krigsfilmer där gruppen släpar sin skadade vapenbroder. Till den punkten i historian där släpningen sker framstår alla i berättelsen utom Anton som relativt civiliserade och hjälpsamma i förhållande till sin avdäckade kamrat. Men slutet av citatet tyder på något annat, nämligen att de öppnade munnen på någon som uppenbarligen fått för mycket alkohol för att hälla i honom mer. När Tobbe pratar om det här så skrattar han till ibland. Han tycker det är ett kul exempel, ett guldkorn från Finlandsresan. Men skrattet kan också tolkas som nervöst i den meningen att berättelsen balanserar på gränsen av vad som kan ses som legitimt och vad han tror att hans lagkamrat (och forskaren) Jesper (Andreasson) tycker är accepterat beteende. Men var finns då det guldhaltiga? Varför blir det roligt att prata om någon som druckit alldeles för mycket och som man dessutom hällt i mer när denne fortfarande varit ur stånd att själv ta rationella beslut? Vi menar att det handlar om excessen, överdriften, att dricka för mycket, men att göra detta då andra lagmedlemmar är närvarande. När det gäller den tidigare historian om Pelle var det också fråga om överdrifter, att inte vara civiliserad, att gå från mänsklig till omänsklig, från kultur till natur. Det tycks som om det råa, ociviliserade och okontrollerade måste vara närvarande för att skapa dramatik och karaktär i berättelsen. Det subversiva sätts i relation till det beteende som definieras som normalt av majoritetskulturens hegemoni. Då man berör dessa teman skapas möjligheter för guldkorn som sammantagna kan bilda långlivade kollektiva berättelser. De sätt varpå man dricker i och inför kollektivet blir i detta avseende ett sätt att upprätta/bekräfta den manliga och också heteronormativa gemenskapen. Bosse redogör för sin syn på de kollektiva berättelserna: Bosse: Det är bara roliga saker ju, och det kan man ju plocka fram sen och berätta om, ja. Det är inget jag har nånting emot. Jag tror det sammansvetsar laget när man festar så, därför är det viktigt ju. Ja, som i Danmark nu. Jesper: Va gjorde du i Danmark då? Bosse: Nä det var ju det, vi var på bankett ju. Å så blev det ju mycket alkohol och då blir man ju det är ju viktigt å göra bort sig på nåt vis. Bryta isen, ja, så. Då blir det ju lite lättare stämning och så. I Eklunda IF har man inga fasta traditioner när det gäller att inviga nya medlemmar i gemenskapen, men Bosse tydliggör ovan att han, som ny i laget, såg det som viktigt att få visa kollektivet vad han går för. Vi tror också att Bosses urval av vad han ser som roligt är en konsekvens av vad han själv varit med om i det manliga kollektivet. Olle beskriver nedan hur Bosses lördagskväll avslutades: I Danmark, javisst ja. Ja han drack ju måååånga öl och sen drack han mycket sprit och sen skulle han dansa. Vad var det, en norska var det väl som skulle dansa breakdance och då skulle Bosse dansa han med, för å visa att han kun- 472 N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

17 Mellan idrottslig disciplin och gränslöst supande de också, dansa breakdance. Han hade ont i axeln i två och en halv månad, han skulle snurra på huvet (skratt). Ja visst och sen däckade han och skulle sova i bussen. Bosse såg inte sitt agerande som pinsamt när han vaknade med huvudvärk följande morgon, trots att laget skulle spela match. Åtminstone uttryckte han det inte så. I stället menade han att han hade bekänt färg och öppnat sig för kollektivet. Även om det inte var frågan om någon formell inkilning, så betraktade sig Bosse efter sin sejour i Danmark som inkilad i Eklunda. Långt efter det att männen lämnat Danmark kunde de diskutera, göra sig roliga över Bosse och lyfta fram episoder från turneringens nattliv som varit extra dramatiska. Värt att poängtera i sammanhanget är också att sanningshalten i de skeenden som utspelat sig sällan sätts i första rummet när händelserna återberättas. Om vi till exempel erinrar oss den bakfulla Petters sena ankomst, så möttes han inte av lagkamraternas fördömande utan snarare av deras nyfikenhet. De ville höra detaljerade beskrivningar av vad som hänt, hur det gick med blondinen och om han fick till det. Vad lagkamraterna vill och förväntar sig få höra är historier som kan egga fantasin. Berättelserna kryddas eller dramatiseras därför ofta med tiden. De görs mer uppseendeväckande, och varje gång de återberättas tycks andelen fiktion öka i relation till det som faktiskt hänt. Detta är männen medvetna om, men de tycks inte bry sig om det. Det är pendlingarna mellan kontroll och ickekontroll, kultiverat och okultiverat som är viktiga för berättelserna, inte sanningshalten i det som berättas. I gränslandets gränsland Även om männen i Eklunda IF själva har stöpt den interaktionsram som reglerar hur man kan bete sig i manskollektivet, uttrycker flera av spelarna att de inte vill vara aktörer i de subversiva berättelserna eller situationerna. Det är i detta avseende tydligt att en kollektiv berättelse inte nödvändigtvis är ett ideal. Berättelserna konstrueras snarare vid enstaka tillfällen då någon mer eller mindre ofrivilligt hamnat utanför den sociala ram för agerande som han brukar hålla sig inom. Att figurera i berättelserna är inte alltid önskvärt för individen men uppskattas ofta i kollektivet. Det finns dock situationer som uppkommit i samband med stark berusning som tystats ner då de inte setts som lämpliga. Tobbe berättar om en situation på ett träningsläger som inte berättats för så många, trots att den innehåller stora grader av obscenitet: Ja när vi kom hem på natten där så gick vi in i deras rum och då hörde vi att duschen var igång va. Och vi tänkte ju att vem fan duschar nu. Så titta vi in där i duschen va och då ligger han där, avdäckad, med duschslangen som sprutar överallt i ena handen och kuken i den andra näven. Ja, det var Fredde det. ( ) Sen knäppte vi ju kort på Fredde, men jag tror att han som knäppte kortena lämna bort kort och negativ till Fredde så han elda väl förmodligen upp dom. Annars hade det vatt rätt kul å sätta upp dom på kansliet. Ja, ja visst, han hade ju ribba där, vettu, inne i duschen, så det var stabilt. Fast han gillar ju inte att man pratar om det. N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

18 Mellan idrottslig disciplin och gränslöst supande Situationen är intressant ur olika perspektiv. Fredde, som vanligen kan betecknas som en av de mer skötsamma i laget har ovan förvandlats till en person som totalt tappat kontrollen. Han är avdäckad och har närmast upphört att vara individ, upphört att vara Fredde. Han är inte längre den något äldre spelaren i laget som gärna vill ge intryck av att vara en seriös person såväl yrkesmässigt som idrottsligt. Han är naken och håller i könsorganet, som dessutom är erigerat. Kollektivet, de glada killarna på fest, kommer in med kameran i högsta hugg, tar bilder, för att kunna spara detta minne i fotografisk form. Tobbe understryker potentialen i det hela med att det hade vart rätt kul å sätta upp dom på kansliet. Så sker emellertid inte, händelsen tystas ner. Det är svårt att säga hur starkt Fredde själv tryckte på för att tona ner berättelsen eller om det var när de övriga medlemmarna nyktrade till som de bestämde sig för att inte göra saken större. Hur som helst blev det ingen öppen kollektiv berättelse i den meningen att man senare kunde tala om den i omklädningsrummet när Fredde var närvarande. Skälet till att händelsen inte blev en öppen kollektiv berättelse berodde troligen till viss del på att de övriga lagmedlemmarna visade hänsyn. Det handlade dock nog också om att excessen var för stor och också utförd på fel sätt. Att ragga brudar för att sedan berätta om det i omklädningsrummet är en sak, att sitta redlös i duschen med penisen i ena handen och duschslangen i den andra är en annan. Vi kan också dra oss till minnes situationen med Anton som drack en halvliter whisky på förmiddagen inför ett Helsingforsbesök. Anton drack sin halvliter med de andra. I fallet med Fredde skedde excessen, även om berusningen grundlades i gemenskapen, i ett duschrum i ensamhet. Hade Fredde lämnat gemenskapen i sällskap med en kvinna och hittats i duschen med henne är det alltså högst troligt att situationen getts en helt annan innebörd och status i gemenskapen. En intressant detalj i berättelsen om Fredde i duschen är också att han sades vara både redlös och ha ribba. Det är svårt att få ihop dessa detaljer på grund av att de motsäger varandra. Redlös berusning brukar snarare skapa problem åt andra hållet, nämligen att man får svårt att få erektion. Det är alltså inte orimligt att anta att ribban är ditlagd i efterhand för att göra berättelsen mer dramatisk och mer intressant, vilket skulle vara helt i linje med de kollektiva berättelsernas subversiva dramaturgi. För att upprätthålla de kollektiva berättelserna, och därmed den sociala sammanhållningen i gruppen, krävs att det inom laget inte finns människor som motsäger dessa. Och, om det skulle finnas sådana definitioner, krävs att man kan skapa en bild av motsägare som tjänar den egna gruppens syften. I laget fanns under en tid en kille, Johan, som agerade på ett sätt som inte uppskattades i laget. Han skötte sig egentligen exemplariskt om man tänker på det idrottsliga och prestationsmässiga, men den andra biten, den mer informella, skötte Johan inte särskilt bra. Alexander berättar: Alexander: Ja, det är nån gång vi hade en kille som betett sig jävligt illa, så var vi ett gäng som alltid höll på och spexa lite extra. Det var en sån kille som var lite utanför. Jesper: Va hade han gjort då? 474 N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

19 Mellan idrottslig disciplin och gränslöst supande Alexander: Nä han var utanför och ville väl aldrig va med, han ville sova och inte va med på kort och så. Han vägrade allting och var allmänt otrevlig. När vi skulle ut å äta så gick hela laget till ett ställe. Tränarna satt ju kvar och planerade. Då satt han med tränarna och gick å åt med dom och han liksom smälte inte in i laget alls. Och sen så hade han vart spydig mot en spelare en gång. Så då gick vi ju ner och borstade tänderna och han gick ju inte ner och borstade tänderna samtidigt som oss, så då slängde vi tvålarna som låg på handfatet och tog på oss plastpåsar på händerna och plockade upp latrintvålarna och la på handfatet. Och sen när han gick ner på toaletten, så gick vi ner tre killar och ställde oss och skulle pissa och såg honom stå och tvätta ansiktet med latrintvålarna. Det var också höjdpunkten på den resan. Han fick aldrig reda på att han hade fyllt sina pormaskar med våra andras avkommor (skratt). Det är nog ingen överraskning att det spratt som Alexander och två av hans lagkamrater iscensatte tillkom efter ett par öl. Johan ville inte leva på samma sätt som de övriga spelarna. Han levde skötsamt och gick inte ut, och i den meningen blev han ett hot mot den gemenskap och de mytiska fantasier som de andra lagmedlemmarna byggt upp. Genom att låta honom tvätta sig med tvål full med urin hämnades dock lagkamraterna på honom, för att han inte följt deras spelregler. Det här ser vi som ett exempel på ett symboliskt arbete där man besudlar någon, ungefär som med inkilningarna. Brännberg (1998) beskriver en liknande situation i det handbollslag han studerat, men med andra innebörder beroende på att aktörerna känner varandra väl. Situationen handlar om att man i duschen, efter träning eller match, urinerar på nya medlemmar. Man pissar emellertid inte på vem som helst, utan bara på nya medlemmar som man tolkat att kommer att tillhöra kärngänget, som man vet pallar det. Dem kan man pissa på och markera att du tillhör de galnas gäng. (Ibid., 80.) I en jämförelse med de båda situationerna eller berättelserna blir det uppenbart att det finns olika inre grupperingar såväl i Brännbergs studie som vår. Både i Brännbergs och vår studie handlar det om att nya medlemmar skall röra sig från kultur till natur genom att bli kraftigt berusade och utom kontroll. Berusningen blir en inkludering i kollektivet, åtminstone i den del av kollektivet som definierar sig som kärngänget. Men, ifråga om de urinsituationer som nämns ovan är inte alkoholen central på scenen. Det räcker här med att aktörerna tillhör samma grupp i kollektivet, att de bara är killar, och att de båda urineringarna egentligen tjänar samma syfte, att definiera den egna gruppens gränser och möjligheter i förhållande till yttervärlden. Att just urinering blir möjligt och rimligt i de här sammanhangen beror på den kulturella disciplinering som handlar om att hålla kroppsliga vätskor inom kroppen (jfr Falk 1994) förutom i vissa väl definierade situationer såsom samlag, kyssande, blodtransfusioner eller toalettbesök. Just på grund av dessa regleringar blir urineringen önskvärd då den dramatiserar övergången från kultur till natur. I den meningen nivelleras relationerna. I fallet med den medlem som inte tillhörde N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

20 Mellan idrottslig disciplin och gränslöst supande kärngänget i Eklunda var handlingen ett sätt att oskadliggöra hotet genom att besudla det. I fallet med Brännbergs urininkilningar var det fråga om att skapa en horisontell relation i den meningen att den nye medlemmen sågs som en i gruppen. Scenens transformationer Vi återvänder till Burke, som vi omnämnde i metodavsnittet, för att ställa frågan hur subversiva berättelser och situationer skapas samt vad de betyder. Först riktar vi in oss på de situationer och berättelser i vilka alkohol är närvarande. Vad händer? (act): några män berusar sig, vissa blir mer berusade än andra. När och var sker det? (scene): på fritiden, på en anonym plats, till exempel en Finlandsbåt, i Danmark eller på ett hotell. Viktigt är att det är en plats som inte kan betraktas av människor som känner handbollsspelarna, till exempel flickvänner eller föräldrar. Vilka agerar? (agents): medlemmar i ett enkönat kollektiv. Hur sker det? (agency): de sitter tillsammans och skålar, dricker och skämtar. Vilket syfte finns med akten? (purpose): egentligen inget annat än berusning och att roa sig. Hur uppträder de? (attitude/manner): en kollektiv känsla och en grabbig jargong. Kraftig berusning och ickekontroll, men några mer nyktra. De olika ingredienserna är nära sammanlänkande. Brännberg (1998) beskriver till exempel hur det handbollslag han studerade hade en fest där även flickvänner var medbjudna. En av hans informanter uttalar sig om den festen: Man kunde ju inte vara sig själv. Vi kunde inte jävlas med varandra som vi brukade när allas tjejer var med. Inte heller kunde ju bröderna Persson eller nån annan springa runt och visa snopparna. Det blev liksom fel när tjejerna var med. (Ibid. 106.) Sett i Burkes perspektiv förändrades hela sammanhanget när flickvännerna närvarade. Agents förändrades och med detta också hela förståelsen för situationen och det handlingsutrymme som denna förståelse innebär. I detta avseende kan också begreppen bakre och främre regioner användas. Skulle flickvännerna närvara skulle scenen transformeras till en främre region, och den typen av subversiva berättelser och situationer som vanligen förmedlas i laget skulle inte uttryckas. Den homosociala dimensionen tycks vara av stor vikt för att de subversiva handlingarna ska bli möjliga. Alkoholen är inte nödvändig om situationen uppfattas på ett speciellt sätt. Såväl duschen som omklädningsrummet, där alkohol vanligtvis inte figurerar, kan utgöra scener där det subversiva blir möjligt och till och med önskvärt. Men hur kan man förstå att det blir önskvärt? Simmel (1950) skriver om en kultur där man ofta är betraktad och där man därför får lägga band på sig. I en sådan kultur skapas flyktzoner (Elias 1939/1994) där man tillfälligtvis kan tänka sig bort från upplevelsen av självkontroll och disciplinering eller kultivering. Handbollslaget kan i den här meningen ses som ett hemligt sällskap och också som en berättarklubb där olika händelser skapar en grund för kollektiva berättelser som formuleras i en dramatiserande anda med mustiga och burleska redogörelser för vad som skett. Det mest centrala i handbollskollektivets berättelser är teman som kontroll/ickekontroll, kultiverad/okultiverad, kultur/natur och 476 N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L