Sverige + Kvinnokonventionen = sant? En rapport om Kvinnokonventionens ställning i kommuner och landsting

Transkript

1 Sverige + Kvinnokonventionen = sant? En rapport om Kvinnokonventionens ställning i kommuner och landsting 1

2 2

3 Sverige + Kvinnokonventionen = sant? En rapport om Kvinnokonventionens ställning i kommuner och landsting 3

4 Sverige + Kvinnokonventionen = Sant? En rapport om Kvinnokonventionens ställning i kommuner och landsting Första upplagan 2012 Text: Hanna Glans & Bettina Rother, EQO equal opportunities Omslag: Kamila Pinilla Schneltser Grafisk form: Bettina Rother Tryck: Punkt & Pixel Författarna, UN Women nationell kommitté Sverige och Fredrika Bremer förbundet 2012 ISBN Producerad med stöd av Ungdomsstyrelsen 4

5 Jämställdhet är en mänsklig rättighet! FN:s Kvinnokonvention brukar kallas den globala jämställdhetslagen. Den antogs 1979 och Sverige var första land i världen att ratificera den år Det är vi stolta över. Genom att Pekingplattformen antogs femton år senare, fick världens länder en handlingsplan för att kunna omsätta konventionen i det praktiska normeringsarbetet. Vad har då hänt efter trettiotre år med Kvinnokonventionen och sjutton år med Pekingplattformen? I vilken utsträckning känner politiker och tjänstemän i kommuner och landsting till dessa viktiga instrument? Och hur arbetar man med Kvinnokonventionen och Pekingplattformen idag? Det ville vi ta reda på. UN Women Sverige tog hösten 2011 initiativ till en granskning av kunskapsnivå och grad av implementering av Kvinnokonventionen och Pekingplattformen i kommuner och landsting. Studien har gjorts i ett samarbete mellan UN Women Sverige och Fredrika Bremer förbundet. Representanter från våra båda organisationer har lett arbetet med studien, som genomförts av konsultföretaget Equal Opportunities i Lund. Syftet var att få en bild av hur kommuner och landsting uppfattar och använder sig av Kvinnokonventionen och Pekingplattformen. De Övergripande frågeställningarna var: Hur ser kunskapsnivån om Kvinnokonventionen och Pekingplattformen ut? Hur uppfattas ansvaret för Kvinnokonventionens och Pekingplattformens implementering? Hur integreras Kvinnokonventionen och Pekingplattformen i det jämställdhetsarbete som bedrivs? Vilket utbildningsbehov finns och hur kan ökad kunskap göra skillnad? När vi nu presenterar den färdiga rapporten kan vi konstatera att många arbetar i Kvinnokonventionens och Pekingplattformens anda och gör därmed ett viktigt arbete för att främja arbetet för mänskliga rättigheter och jämställdhetsintegrering. Samtidigt visar undersökningen att kunskaperna om de internationella dokumenten och hur de bör tillämpas i det praktiska jämställdhetsarbetet till stor del saknas. Det finns ingen tydlig koppling mellan FN:s Kvinnokonvention och pågående jämställdhetsarbete. Det gäller både på regeringsnivå och i kommuner och landsting. Att ha kunskap om lagar och konventioner utgör en förutsättning för allt förändringsarbete, ett förändringsarbete som måste utgå ifrån de konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige ratificerat. Kommuner och landsting spelar en central roll för att 5

6 förverkliga jämställdhet och mänskliga rättigheter för den enskilda kvinnan och mannen. Regeringen har det yttersta ansvaret för att så sker. I denna rapport presenteras Kvinnokonventionens och Pekingplattformens ställning i kommuner och landsting år Rapporten är ett viktigt dokument som är vårt första inspel till en landsomfattande dialog med landsting och kommuner om mänskliga rättigheter och jämställdhet. Vi startar aktiviteter i hela landet med början hösten Välkommen! Margareta Winberg Ordf UN Women Sverige Birgitta Wistrand Ordf Fredrika Bremer förbundet 6

7 Om UN Women Sverige: UN Women är FN:s jämställdhetsenhet och har sitt huvudkontor i New York. Arbetet inriktas huvudsakligen mot fem tematiska områden: öka kvinnors deltagande på ledande positioner motverka våld mot kvinnor öka kvinnors deltagande i konfliktlösnings- och fredsarbete förstärka kvinnors deltagande som ekonomiska aktörer förbättra jämställdhetsprioriteringar på nationell och lokal nivå vad gäller budgetplanering UN Women Sverige är en av UN Womens arton nationella kommittéer och har som uppgift att stödja UN Womens arbete för jämställdhet genom information, utbildning, politisk påverkan och insamling. En viktig utgångspunkt är att öka kunskapen om de centrala internationella jämställdhetsdokument som Sverige, bland många andra länder, ratificerat - nämligen Kvinnokonventionen och Pekingplattformen. Läs mer: Om Fredrika Bremer förbundet: Fredrika Bremer förbundet bildades 1884 och arbetar för jämställdhet mellan kvinnor och män i hem, yrkesliv och samhälle. Sedan starten har vi haft män som medlemmar och har idag en styrelse med nio kvinnor och tre män. Våra tre huvuduppgifter är: kvinnors demokratiska inflytande och representation inom alla delar av samhället rätten till utbildning möjligheten att försörja sig själv och ekonomisk makt Vi anser att jämställdhet lönar sig på alla plan - även ekonomiskt. Vår verksamhet omfattar opinionsbildning i Sverige och utomlands, internationellt arbete inom IAW (International Alliance of Women) och andra organisationer samt stipendieutdelning/förvaltning av våra stiftelser Nannylundsverksamheten och Apelrydsskolan. Vi publicerar världens äldsta kvinnotidskrift, Hertha, som utgavs första gången 1859 med titeln Tidskrift för hemmet. Våra Apelrydsseminarier hålls i augusti varje år och trendspanar kring; Var står jämställdheten idag och i morgon? Läs mer: 7

8 Författarnas Tack: till alla tjänstemän och politiker från kommuner och landsting som besvarade webbenkäten och de fördjupande frågorna, tack till regeringen, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet för uttalandena till rapporten. Ett särskilt tack för givande intervjuer till Hans Ytterberg, Christina Johnsson, Carina Hägg, Gunvor Ngarambe, Mikael Gustafsson, Gertrud Åström, Gudrun Schyman, Marie Trollvik, Kajsa Svaleryd, Mikael Spång och Kirsti Kolthoff. Stort tack till UN Women Sverige och Fredrika Bremer förbundets arbetsgrupp: Anna Norlin, Louise Lindfors, Maud Edgren-Schori, Birgitta Wistrand, Wendela Zetterberg, Matilda Lidström Dougnac, Helena Bargholtz och Margareta Winberg. Tack även till Mattias Hansson, för bidrag till rapportens upplägg och till Anna Lindman för efterforskningar gällande webbenkätens respondenter. Bettina Rother och Hanna Glans Equal Opportunities 8

9 Innehåll Förord: Jämställdhet är en mänsklig rättighet! 5 Författarnas tack 8 Inledning: Kvinnokonventionen + Sverige = sant? 12 Bakgrund, syfte och mål 13 Undersökningen sammanfattad 14 Om undersökningen 15 Vem har deltagit i undersökningen? 15 Rapportens målgrupp och upplägg 18 Del 1. Kunskap om kvinnokonventionen och Pekingplattformen 19 Varför en konvention för kvinnors rättigheter? 19 Om Kvinnokonventionen och Pekingplattformen 21 Samtal med Christina Johnsson 22 Samtal med Gunvor Ngrambe 23 Vilken kunskap har kommuner och landsting om Kvinnokonventionen och Pekingplattformen? 24 Kännedom och kunskap om innehåll inte samma sak 24 Diskussion: Kvinnokonventionen och Pekingplattformen är två dokument bland alla andra 27 Sammanfattning del 1 29 Samtal med Gertrud Åström 30 Samtal med Carina Hägg 31 Del 2. Nationellt, regionalt, lokalt och enskilt ansvar Kvinnokonventionen påverkar oss alla 33 Vilket ansvar ger Kvinnokonventionen? 33 Regionalt och lokalt ansvar för Kvinnokonventionen 35 Regeringen har det yttersta ansvaret 36 FN:s granskningar av Sverige ger regeringen skarp kritik 38 Oppositionspartierna ger respons på undersökningen 38 Samtal med Hans Ytterberg 42 Samtal med Gudrun Schyman 43 Hur uppfattar kommuner och landsting ansvaret för Kvinnokonventionen? 44 Diskussion: Kunskap och förståelse av ansvar hänger ihop 45 Sammanfattning del 2 46 Samtal med Kirsti Kolthoff 47 Samtal med Kajsa Svaleryd 48 9

10 Del 3. Implementering av Kvinnokonventionen 51 Kvinnokonventionen och aktiva åtgärder för jämställdhet 51 Kvinnokonventionen, Pekingplattformen och jämställdhetsintegrering hänger de ihop? 54 Internationella rättighetsdokument frånvarande regionalt och lokalt 55 Stöd för regional och lokal implementering av Kvinnokonventionen 56 Samtal med Mikael Spång 58 Samtal med Marie Trollvik 59 Hur implementerar kommuner och landsting Kvinnokonventionen? Kopplas den till arbete för jämställdhet? 60 Från policynivå till aktivt arbete Kvinnokonventionen anses inte ge uppenbart mervärde 60 Kopplas Kvinnokonventionen till arbete med jämställdhet? 63 Diskussion: Implementering av Kvinnokonventionen ingen självklarhet 65 Sammanfattning del 3 66 Samtal med Mikael Gustafsson 67 Del 4. Avslutande diskussion 69 Kunskap om hur det är ger möjlighet att komma vidare 69 Är jämställdhetsintegrering implementering av Kvinnokonventionen? 70 Regionala och lokala insatser för jämställdhet och implementering av Kvinnokonventionen följs inte åt 71 Använd den kompetens och förändringsvilja som finns! 72 Undersökningen sammanfattad 73 Några ord till Sveriges kommuner och landsting om att upptäcka det som inte fungerar och stärka det som är bra 74 Anpassad kunskap för tjänstemän och politiker 75 Rekommendationer till UN Women Sverige och Fredrika Bremer förbundet 77 Referenser 80 Bilaga 1. Resultat från enkät till kommuner och landsting/regioner 82 Bilaga 2. Regeringens uttalande i helhet 95 Bilaga 3. Oppositionspartiernas uttalande i helhet 99 Foto th. Kamila P. Schneltser 10

11 11

12 Inledning Kvinnokonventionen + Sverige = sant? Kvinnokonventionen FN:s Konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor omnämns här som Kvinnokonventionen. Den engelska termen CEDAW är vanlig även i Sverige och står för the Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women. Pekingplattformen är FN:s handlingsplan för jämställdhet och antogs på FN:s fjärde kvinnokonferens i Peking På engelska heter den Beijing Platform for Action. Den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter säger att kvinnor och män ska åtnjuta samma rättigheter. Varken kvinnor eller män får diskrimineras på grund av sin könstillhörighet. Eftersom kvinnor utsätts för omfattande diskriminering på grund av sin könstillhörighet så syftar Kvinnokonventionen och Pekingplattformen till att möjliggöra och säkra just kvinnors mänskliga rättigheter. ÄVEN OM DET INTE ALLTID är självklart hur det ska göras finns det en hyfsad enighet i att jämställdhet hör hemma högt upp på Sveriges gemensamma att-göra-lista. Det märks i politiken, det märks i satsningar på enskilda arbetsplatser, det märks i debatter och de många samtal om jämställdhet som ständigt pågår. När det gäller kvinnors mänskliga rättigheter och kopplingen till insatser för jämställdhet verkar enigheten vara mindre tydlig. När en del suckar och tycker att frågan tillhör det förgångna menar andra att vi knappt har börjat och att det är bråttom att komma vidare. Samtalen som förs idag om jämställdhet, kvinnors livsvillkor och mänskliga rättigheter är såklart sprungna ur ett sammelsurium av mindre och större förändringar; motsättningar, beslut, tillbakagångar och samförstånd. I efterhand kan vi gemensamt minnas och tycka oss se sambanden. Rosa Parks vägrar 1955 att ge upp sin sittplats i bussen till en vit man och den moderna amerikanska medborgarrättsrörelsen kickas igång. Ett flygblad mot nattarbetsförbud för kvinnor delar 1910 en kvinnokongress i två läger, men får genklang i återkommande krav om jämlik arbetsmarknad i Norden. 1 En ordförande i en Demokratiberedning i Finspångs kommun driver på 2000-talet igenom en låglönesatsning som kommer kvinnor tillgodo. Vissa händelser blir globala erfarenheter och minnen, andra påverkar några få och känns inte till av många. Alla förändringar är inte greppbara. Såklart! Men att förstå hur besluten i Finspångs kommun hänger samman med frågor om jämställdhet i regionen, med nationell politik och lagstiftning, med statliga åtaganden för konventioner om mänskliga rättigheter och världsomspännande, gemensamma satsningar för förändring det är viktigt. Det sätter in det pågående jämställdhetsarbetet på en enskild arbetsplats i ett större sammanhang. Det synliggör att jämställdhet hänger samman med rätten till lika rättigheter och värde för alla även för kvinnor. Det visar att de politiska mål som formuleras, de projektmedel som öronmärks och strategier som antas är del av en pågående förändring. Kopplingen synliggör även att ansvaret för att förverkliga mål om jämställdhet och kvinnors mänskliga rättigheter inte går att lämpa över på en enskild person, organisation eller stat. Det är gemensamt. Och det som sker här och nu har betydelse. Bakgrund, syfte och mål FN:s Kvinnokonvention och Pekingplattformen är viktiga internationella jämställdhetsdokument. De länder som ratificerar konventionen ingår ett juridiskt bindande avtal att arbeta för faktisk jämställdhet. Pekingplattformen är FN:s handlingsplan för att nå jämställdhetsmålen och är moraliskt bindande för de länder som undertecknat den. UN Women Sverige och Fredrika Bremer U. Wikander, Ett flygblad 1910, ur: Könspolitiska nyckeltexter, K. Arnberg m.fl. (red.)2012

13 förbundet ville undersöka de internationella jämställdhetsdokumentens ställning i svenska kommuner och landsting Regeringen har det yttersta ansvaret för att Sverige lever upp till Kvinnokonventionen. Samtidigt berör merparten av konventionens krav offentliga verksamheter på regional och lokal nivå, vilket ger kommuner och landsting en ovärderlig roll. 2 Bakgrunden till den här undersökningen var en önskan att lära mer om hur tjänstemän och politiker förhåller sig till och uppfattar betydelsen av Kvinnokonventionen och Pekingplattformen och det ansvar som Sveriges åtagande ger kommuner och landsting. UN Women Sverige och Fredrika Bremerförbundet vill, med avstamp i rapportens resultat, sikta framåt genom en kommande landsomfattande dialog med kommuner och landsting om de internationella jämställdhetsdokumenten. För att ge en bra grund för framtida satsningar har syftet därför varit att undersöka: Hur ser kunskapsnivån om Kvinnokonventionen och Pekingplattformen ut? Hur uppfattas ansvaret för Kvinnokonventionen och Pekingplattformen? Hur implementeras Kvinnokonventionen och Pekingplattformen i det jämställdhetsarbete som bedrivs? Vilket utbildningsbehov finns och hur kan ökad kunskap göra skillnad? I rapporten används landsting som beteckning för både landsting och regioner Ratificera innebär att underteckna och ansluta sig till ett internationellt juridiskt bindande avtal. Genom att ratificera Kvinnokonventionen är den svenska staten enligt folkrätten skyldig att säkerställa att kraven uppfylls. Förpliktelserna omfattar även hela den offentliga förvaltningen. 2. Det handlar om förskoleverksamhet, grundskole-, gymnasieutbildning och Komvux, vård och omsorg och all övrig kommunal och regional medborgarservice. 13

14 Undersökningen sammanfattad Denna och tidigare regeringars otydlighet om Kvinnokonventionens betydelse för svensk jämställdhetspolitik gör att jämställdhet inte förstås som en mänsklig rättighet. Otydligheten bidrar till att kommuner och landsting arbetar i två spår: det ena innehåller insatser för jämställdhet, det andra insatser för mänskliga rättigheter. Kvinnokonventionen hamnar mellan dessa båda och förlorar angelägenhet. Denna och tidigare regeringars ointresse för Kvinnokonventionen bidrar till kunskapsbrister om betydelsen av Sveriges åtaganden på samtliga nivåer inom kommuner och landsting. Kvinnokonventionens juridiska status, att den inte gäller som svensk rätt, bidrar till att den inte tillskrivs betydelse eller får genomslag i kommuner och landsting. Många tjänstemän och politiker inom kommuner och landsting arbetar i Kvinnokonventionens och Pekingplattformens anda. En mängd satsningar på jämställdhetsintegrering genomförs och på många håll arbetas det med Kvinnokonventionens innehåll. Samtidigt saknas kopplingen mellan de internationella jämställdhetsdokumenten och jämställdhetsarbetet. Många tjänstemän och politiker inom kommuner och landsting förmodar att arbete för jämställdhet tillför större mervärde än arbete utifrån Kvinnokonventionen. En del menar att fokus på kvinnors mänskliga rättigheter riskerar att rasera de framsteg som upplevs ha åstadkommits genom jämställdhetsarbete. Majoriteten anser dock att arbete med Kvinnokonvention skulle bidra positivt till organisationen. Kvinnokonventionen är en av de mest kända rättighetskonventionerna inom kommuner och landsting. Den upplevs betydelsefull, men på vilket sätt är otydligt. Få har hört talas om Pekingplattformen vilken uppfattas som relativt oviktig för jämställdhetsarbetet. Knappt hälften av respondenterna anser att de eller deras organisationer har ansvar att efterleva Kvinnokonventionen. Förståelsen av vad ansvaret innebär är dock oklar. Kvinnokonventionen anses bidra med viktiga jämställdhetsprinciper för kommunernas och landstingens verksamheter, policy- och handlingsplaner. Kvinnokonventionen och Pekingplattformen tycks samtidigt huvudsakligen ligga utanför verksamheternas styrinstrument. Exemplen på hur konventionen tillämpas praktiskt saknas. Undersökningen ger inga exempel på om eller hur en kvalitetssäkring av jämställdhetsarbetet sker utifrån ett rättighetsperspektiv. Tjänstemän och politiker med arbetsuppgifter kring jämställdhet har lägre kunskap om Kvinnokonventionen och Pekingplattformen än personer med uppdrag att arbeta med mänskliga rättigheter. 10. Respondenterna bedömer att det finns ett kunskapsbehov framförallt gällande Kvinnokonventionen, men även om Pekingplattformen. Däremot tycks en förhållandevis stor grupp tveka angående kunskapens relevans för verksamheten. 14

15 Om undersökningen VId Tidigare Undersökningar av kommuners och landstings förhållningssätt till konventionerna om de mänskliga rättigheterna har Kvinnokonventionen berörts i olika omfattning. Det gäller inte minst Delegationen för mänskliga rättigheter i Sveriges slutbetänkande Ny struktur för skydd av mänskliga rättigheter (2010), utredningen Kommunernas ansvar för att förverkliga mänskliga rättigheter en kartläggning av 16 kommuner i Sverige (2010) av Mikael Spång och Hans Ytterbergs utvärdering av Regeringens handlingsplan för mänskliga rättigheter, Samlat genomtänkt och uthålligt (2011). UN Women Sverige och Fredrika Bremer förbundet har dock saknat en nationell studie kring Kvinnokonventionens och Pekingplattformens ställning inom kommuner och landsting. Vi önskar att den här rapporten ska öka förståelsen för vilken betydelse Kvinnokonventionen och Pekingplattformen har idag och framöver skulle kunna få för kommuner och landsting. Förhoppningsvis väcker rapporten idéer om hur de internationella jämställdhetsdokumenten kan knytas till pågående arbete med jämställdhet och mänskliga rättigheter. Enligt vår bedömning har en motsvarande studie inte gjorts tidigare. Rapporten kan därför betraktas som ett bidrag till en fördjupad bild av förutsättningarna att leva upp till Kvinnokonventionens krav och som ett tillskott till de granskningar av Sverige som FN:s Kvinnokommitté regelbundet gör. Vem har deltagit i undersökningen? Kloka synpunkter, spännande idéer och viktiga erfarenheter från våra många respondenter utgör rapportens stomme. Vi har haft kontakt med politiker och tjänstemän från kommuner och landsting, pratat med experter och forskare och frågat regeringen och oppositionspartierna hur de tycker att arbetet med Kvinnokonventionen och Pekingplattformen drivs och borde drivas framöver. Detta har skett genom: De som besvarat enkäten och de fördjupande frågorna omnämns i rapporten som enkätrespondenter. En webbenkät till samtliga kommuner och landsting. Bland mottagarna fanns politiker och tjänstemän; en del har ett direkt uppdrag med tillhörande arbetsuppgifter för jämställdhet, mänskliga rättigheter eller hot och våld i nära relationer, andra har ansvar för frågorna genom sina positioner som förtroendevalda eller chefer. För att kunna jämföra enkätrespondenternas svar fick de ange könstillhörighet, om de var verksamma som tjänstemän eller politiker inom kommun eller landsting och hade arbetsuppgifter kring de berörda frågorna. Genom rapporten återkommer jämförelser av svaren utifrån den här uppdelningen. Svarsfrekvensen blev 54 procent, vilket motsvaras av att 528 av 975 enkätrespondenter svarade. Siffran kan tyckas i underkant, men ska ses i ljuset av vår önskan att nå samtliga kommuner och landsting. Eftersom det saknas en nationell förteckning över vem som har arbetsuppgifter knutna till jämställdhet, mänskliga rättigheter eller hot och våld i nära relationer gick det inte att göra 15

16 ett respondenturval enbart efter dessa kriterier. En mängd kommuner och ett antal landsting hade då hamnat utanför undersökningen. Vårt breda urval med respondenter verkar dock ha haft effekt på representationen av kommuner och landsting. Av Sveriges 290 kommuner har 83 procent (241 stycken) besvarat enkäten och hela 95 procent av landstingen (20 av 21 stycken). Ett resultat som vi är mycket nöjda med. 3 För mer information om enkäten och dess innehåll, se bilaga 1. Fördjupande frågor till 38 webbrespondenter, från tio olika landsting och 28 kommuner. Av dessa var 16 politiker och 22 tjänstemän, 13 män och 25 kvinnor. Respondenterna var jämnt spridda över landet och deras svar gav ytterligare förståelse för hur arbetet bedrivs och vilka reaktioner det möter inom verksamheterna. Intervjuer med experter, forskare och politiker. Frågor till regeringen om inriktningen för implementeringen av Kvinnokonventionen. För att läsa regeringens uttalande i helhet, se bilaga 2. Frågor till oppositionspartierna om uppfattningen om regeringens implementering av Kvinnokonventionen och FN:s Kvinnokommittés kritik av Sverige. För att läsa oppositionspartiernas uttalande i helhet, se bilaga 3. Rapportens målgrupp och upplägg Rapporten är skriven för alla med intresse för jämställdhet, kvinnors mänskliga rättigheter och frågornas betydelse på regional och lokal nivå. Mer specifikt vänder sig rapporten till Sveriges regering och till alla er som arbetar med eller är beslutsfattare för verksamheter inom kommun eller landsting. Vi hoppas även att den ska ge ett bidrag till de många organisationer som arbetar med eller utifrån ett jämställdhets- och/ eller mänskliga rättigheters perspektiv. Rapporten består av fyra delar, uppbyggda utifrån undersökningens frågeställningar. De tre första delarna följer samma struktur; de inleds med ett kunskapshöjande avsnitt, följs av enkätundersökningens resultat och röster från intervjuerna och avslutas med våra reflektioner. 1 2 Del ett fokuserar kunskap om varför Kvinnokonventionen och Pekingplattformen tillkommit och vad de syftar till. Del två lyfter det nationella, regionala och lokala ansvaret som Sveriges åtagande för de internationella jämställdhetsdokumenten innebär. Här presenteras regeringens och oppositionspartiernas uttalanden till rapporten och FN:s Kvinnokommittés kritik av Sverige Några av webbenkätens respondenter hörde av sig via e-post eller telefon för att meddela att de inte skulle besvara våra frågor. Anledningarna var att de uppfattade att de inte hade ansvar för jämställdhet eller mänskliga rättigheter eller hävdade att det var ointressanta ämnesområden. Ett fåtal uttryckte motstånd och framhöll webbenkäten som idiotisk eller slöseri med tid. Det här är intressanta reaktioner eftersom samtliga respondenter, genom direkta arbetsuppgifter eller utifrån sina positioner, hade ansvar för jämställdhet och/ eller mänskliga rättigheter.

17 3 4 Del tre handlar om implementering av Kvinnokonventionen på regional och lokal nivå. Del fyra samlar upp resultatet och blickar framåt. Här finns rekommendationer för utbildning och fortsatta insatser, riktade till såväl kommuner och landsting som UN Women Sverige och Fredrika Bremer förbundet. Längst bak hittar ni referenslistan, bilagorna med regeringens och oppositionspartiernas uttalanden samt en översikt av enkätundersökningen. 17

18 18

19 Del 1. Kunskap om Kvinnokonventionen och Pekingplattformen Varför en konvention för kvinnors rättigheter? diskriminering av kvinnor kränker principerna om lika rättigheter och respekt för människans värdighet, är ett hinder för kvinnors deltagande, på samma villkor som män i sina länders politiska, sociala, ekonomiska och kulturella liv, hindrar ett ökat välstånd för samhälle och familj och försvårar den fulla utvecklingen av kvinnors möjligheter i sitt lands och mänsklighetens tjänst. FN:s Kvinnokonvention Att främja lika rättigheter för alla är centralt för FN:s uppdrag. Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna (1948) förtydligar genom artikel ett och två att rättigheterna gäller såväl kvinnor som män. Återkommande konventioner har därefter understrukit detsamma. När FN bildades 1945 saknade emellertid fortfarande en majoritet av världens kvinnor rösträtt och stod långt ifrån de lika rättigheter och värde som den allmänna förklaringen gjorde gällande. Kampen för kvinnors rättigheter, förd av kvinnorörelser världen över, har åtföljts av en kamp inom FN. Även om sakfrågornas fokus skiftat har kraven på förändring av ojämställdhet varit angelägna i arbetet för mänskliga rättigheter och är så än idag. FN:s Kvinnokonvention tillkom 1979 för att möjliggöra ett särskilt skydd av kvinnors rättigheter. Trots de deklarationer, resolutioner och rekommendationer som antagits av FN och dess fackorgan för att främja lika rättigheter för både kvinnor och män, var diskrimineringen av kvinnor utbredd. 4 Den stod i skarp kontrast till FN:s syn på förutsättningarna för en fullständig och allsidig utvecklig av ett land, av välfärden i världen och möjligheterna till fred. 4. Sveriges riksdag har beslutat att den enskilde ska ha ett grundlagsenligt skydd mot diskriminering. Principerna om människors lika värde uttrycks i regeringsformen 1 kap. 2. Skyddet mot diskriminering regleras även i två andra lagar; skydd mot olaga diskriminering i Brottsbalken 16 kap. 9 och genom ett civilrättsligt skydd i Diskrimineringslagen (2008:567). Foto tv. Kamila P. Schneltser 19

20 Jämställdhet och att avskaffa diskriminering av kvinnor är nödvändigt för att uppnå de önskade förändringarna av världen. 5 Kvinnokonventionen gör tydligt att jämställdhet förutsätter ändrad syn på moderskapet, att kvinnor och män tar gemensamt ansvar för barnen och att mannens traditionella roll inom familjen liksom kvinnans traditionella roll inom samhället förändras. Alla former av uteslutande eller förhindrande av kvinnors rätt att leva sina liv med tillgång till samma rättigheter och friheter som män skall räknas som diskriminering av kvinnor - även om det sker oavsiktligt. Det gäller på det politiska planet, inom det ekonomiska, sociala, kulturella, medborgerliga eller något annat område, vilket betyder även hemmet och privatlivet. 6 Att frågor om familje- och privatliv inkluderas gör Kvinnokonventionen mycket speciell och radikal i sina krav. Kanske är det också därför som Kvinnokonventionen är den rättighetskonvention vars artiklar flest stater (50 stycken) i olika utsträckning har reserverat sig mot. 7 Det innebär i praktiken att de har ratificerat konventionen men samtidigt, genom reservationerna mot vissa artiklar, frånsagt sig ansvaret att leva upp till innehållet i sin helhet. Fakultativt protokoll: FN:s generalförsamling antog 1999 ett så kallat fakultativt (tilläggs-) protokoll till Kvinnokonventionen. Det ger enskilda individer eller grupper klagorätt till Kvinnokommittén om de anser att deras mänskliga rättigheter kränkts. Förutsättningen för att Kvinnokommittén ska ta upp ett ärende är bland annat att alla relevanta nationella juridiska instanser tidigare har prövat fallet. Det fakultativa protokollet ger även Kvinnokommittén möjlighet att på eget initiativ undersöka situationen i länder om de tror att det förekommer allvarliga eller systematiska kränkningar av kvinnors rättigheter. Sverige ratificerade det fakultativa protokollet Källa: A. Norlin, UN Women Sverige (2011), Sveriges internationella överenskommelser (SÖ) 2003: C. Ljung (2004), A. Norlin (2011) 6. C. Ljung (2004) 7. A. Norlin (2011)

21 Om Kvinnokonventionen och Pekingplattformen Kvinnokonventionen antogs 1979 av FN:s generalförsamling och är ett juridiskt bindande dokument. Sverige var det första landet att året där på ratificera konventionen. Sedan dess är det 187 länder som har gjort det samma. Kvinnokonventionen består av 30 artiklar som delas in i tre huvudgrupper, varav de två första är så kallade rättighetsartiklar Del 1: Artiklarna 1-5 definierar och förklarar könsdiskrimineringens natur och räckvidd samt vilket ansvar stater har att motverka könsdiskriminering. Bland annat tydliggör artikel 2 och 3 den grundläggande förpliktelsen att avskaffa all slags diskriminering av kvinnor. Del 2: Artiklarna 6-16 förbinder stater till mer specifika förpliktelser. De reglerar rättigheter inom områden där könsdiskriminering sker och förtydligar vilka åtgärder stater är skyldiga att vidta. Del 3: Resterande artiklar behandlar Kvinnodiskrimineringskommitténs arbete, rapportering, ratificering av konventionen och tvister om tolkningen. FN:s Kvinnodiskrimineringskommitté (här kallad Kvinnokommittén) består av 23 oberoende experter som övervakar hur länder följer Kvinnokonventionen. Länder som ratificerat Kvinnokonventionen är skyldiga att vart fjärde år rapportera till Kvinnokommittén om hur arbetet för att leva upp till konventionens artiklar fortskrider. Pekingplattformen en handlingsplan för faktisk jämställdhet Efter den fjärde världskvinnokonferensen i Peking, 1995, antog 189 länder Pekingplattformen. Plattformen är en handlingsplan för att göra verklighet av innehållet i Kvinnokonventionen och uppnå jämställdhet på såväl internationell som nationell, regional och lokal nivå. I handlingsplanen lyfts tolv centrala områden fram, inom vilka kvinnors rättigheter systematiskt kränks. Bland dessa nämns fattigdom, utbildning, hälsa, våld mot kvinnor och ekonomi. Pekingplattformen är tydlig med att jämställdhetsintegrering är strategin för att, jämte särskilda åtgärder, uppnå jämställda villkor. Till skillnad från Kvinnokonventionen är Pekingplattformen inte ett juridiskt utan enbart ett moraliskt bindande dokument. Den innehåller FN:s rekommendationer och konkreta åtaganden för hur länderna ska säkerställa kvinnors rättigheter. Pekingplattformen följs upp årligen genom ett två veckor långt möte i FN, vid vilket representanter från FN:s medlemsstater och frivilligorganisationer deltar. Källa: A. Norlin, UN Women Sverige (2011) 21

22 Samtal med Christina Johnsson Det är en primär uppgift för staten, varje landsting och kommun att alltid ställa frågan: kränker det här beslutet någons mänskliga rättigheter? Foto: Mikael Ohlsson Christina Johnsson är chef för Raoul Wallenberginstitutets avdelning för forskning och akademisk utbildning. Hur uppfattar du att arbetet med Kvinnokonventionen bedrivs i Sverige? Enligt min uppfattning är det få som har kunskaper om Kvinnokonventionen, den har fått ett litet genomslag i Sverige. Även om det finns en medvetenhet om genus och jämställdhet i många kommuner så saknar jämställdhetsarbetet en tydlig koppling till Kvinnokonventionen. Medvetenheten är låg om vad de mänskliga rättigheterna egentligen betyder för den statliga verksamheten trots att Sverige faktiskt genomför dem i stora delar. Man tänker inte rättigheter och det är den stora bristen. Jag undervisar emellanåt tjänstemän och politiker i Sverige om mänskliga rättigheter och upplever att jag får börja på precis samma ställe som när jag utbildar i länder som exempelvis Indonesien och Ryssland. Det finns många fördomar om vad de mänskliga rättigheterna är för något och om varför vi ska arbeta med dem. Vad innebär det att arbeta med ett människorättsperspektiv? För mig innebär det framförallt en medvetenhet om att detta inte är något särintresse utan en prioritet för att staten ska kunna utvecklas på ett hållbart sätt. Det är grundläggande för en statsapparat att inte kränka människor. Att staten inte kan garantera kvinnor deras mänskliga rättigheter utan ger dem ett sämre skydd är för mig helt oacceptabelt. Det är en primär uppgift för varje stat, landsting och kommun att alltid ställa frågan kränker det här beslutet någons mänskliga rättigheter?. Men det görs inte. Det saknas kunskap om skyldigheten att arbeta med Kvinnokonventionen. Vad beror det på? Jag tror det beror på flera saker. Regeringen genomför internationella konventioner på ad hoc-basis. Europakonventionen har blivit svensk lag och Barnkonventionens fyra grundprinciper har inkorporerats i lagstiftningen. Däremot har det inte gjorts motsvarande med Kvinnokonventionen. Inte ens när man pratar könsdiskriminering utgår man från Kvinnokonventionen i Sverige. Med det upplever jag att Sverige skickar signaler om att konventionerna man skriver under inte betyder särskilt mycket innan man har gjort lag av dem. Den kulturen tycker jag är rättighetsfrånvänd och regeringen har ett delansvar för situationen. Sverige har inte heller någon oberoende nationell människorättsinstitution, vilket vi däremot ger bistånd till andra länder för att upprätta. Syftet med de nationella människorättsinstitutionerna är att de agerar oberoende av staten och kan driva individuella klagomål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna. 22

23 Samtal med Gunvor Ngarambe Sverige har ratificerat Kvinnokonventionen och vi har inga reservationer. Det är bara att följa den. Vilken betydelse har Kvinnokonventionen för Sverige? Den har egentligen haft väldigt stor betydelse. Bland annat låg den till grund för Sveriges första jämställdhetslag. Men det är ett problem att den är så okänd. Fortfarande är det många politiker, tjänstemän och folk från media som jag träffar som inte känner till att det finns en Kvinnokonvention. Det refereras det ofta till Barnkonventionen som troligtvis är den mest kända konventionen i Sverige, men under alla mina år som aktiv för kvinnors rättigheter har jag aldrig hör någon politiker, tjänsteman eller journalist referera till Kvinnokonventionen. Vem ansvarar för Kvinnokonventionens implementering? Regeringen har det yttersta ansvaret, men på den punkten händer inte särskilt mycket. Om och hur arbetet bedrivs beror ju på vilka kunskaper personen har som ska driva frågorna. Jag anser att Jämställdhetsministern och regeringen saknar tillräckliga kunskaper. CEDAW-nätverket var med i Geneve 2008 vid Kvinnokommitténs förhör med regeringen om arbetet med Kvinnokonventionen. Regeringen fick då frågan varför de inte gjort något för att öka andelen kvinnor i näringslivets styrelser. Enligt kommittén borde det inte vara problem att hitta kompetenta kvinnor eftersom fler kvinnor än män i Sverige har högre utbildning. Dåvarande statsekreterarens svar var we have asked the business community, but they dont like it. Det illustrerar hur mycket kunskap regeringen har om vad en konvention innebär. Sverige har ratificerat Kvinnokonventionen och vi har inga reservationer. Det är bara att följa den. Punkt. Foto: Privat Gunvor Ngarambe är ordförande för Stockholms FN-förening, Koordinator för svenska CEDAW -nätverket och aktiv i kampen för kvinnors rättigheter och jämställdhet. Menar du att Sverige inte följer konventionen? Nej, det gör de inte. Det har dessutom blivit värre nu när jämställdhetsministern inte längre har något eget departement utan är biträdande utbildningsminister i Utbildningsdepartementet. Påverkar det hur kommuner och landstings arbetar med kvinnokonventionen? Under årens lopp har vi samarbetat en del med jämställdhetsansvariga på olika länsstyrelser. Vi har haft gemensamma seminarier för kommuner och landsting och intresset för att komma har varit bra. Givetvis hoppas vi att det ska leda till att de vidtar åtgärder, men det är svårt att veta om det påverkar politiska beslut. Däremot tycker jag att kunskapen om kvinnokonventionen sakteligen börjar öka bland kommunanställda tjänstemän. Det är också allt oftare som kommunala tjänstemän ringer till CEDAW Nätverket och ber om råd. De vill lära sig mer om hur de kan arbeta med kvinnokonventionen. Men jag tror dessvärre inte att man använder sig av konventionen särskilt mycket. Det finns enstaka som gör det, men i allmänhet brister det. Det är framförallt ett resultat av att regeringens ansvar inte är känt och att de inte tar sitt uppdrag på allvar. 23

24 Vilken kunskap har kommuner och landsting om Kvinnokonventionen och Pekingplattformen? Att mäta och skatta kunskap är svårt. Det finns alltid utrymme för skiftande syn på vad som ska mätas, av vem, på vilket sätt och hur resultaten kan förstås. I den här enkätundersökningen står respondenternas uppskattning och kännedom i fokus. Svaren ger indikatorer på hur kunskapsnivån ser ut men är ingen heltäckande bild av hur det säkert ser ut. Forskning visar dessutom att det finns skillnader i hur kvinnor och män bedömer sin egen kunskap och att bedömningen även påverkas av vilken socialgrupp de tillhör. Det är därför viktigt att resonera kring kunskapsmätningens resultat i ljuset av andra källor till information.* * Forskning om att mäta kunskap bedrivs bl.a. vid Institutionen för beteendevetenskapliga mätningar vid Umeå Universitet. Intressanta exempel på studier i ämnet, är bl.a. Comparing the incomparable: a predictive validity analysis based on matching methods av Christina Wikström (2008) samt Gender aspects of sense making in word problem solving av Peter Nyström m.fl. (2009) 24 När enkätrespondenterna anger vilka av de nio rättighetskonventionerna som de har hört talas om sedan tidigare hamnar Kvinnokonventionen högt i topp. Det är den konvention som, efter Barnkonventionen, är mest känd (71 procent respektive 95 procent) inom kommuner och landsting. Det är fler tjänstemän än politiker (och något fler kvinnor än män inom båda grupperna) som känner till konventionen. 8 Tittar vi närmre på resultatet visar det sig även att det i störst utsträckning är enkätrespondenterna med arbetsuppgifter kring hot och våld i nära relationer och mänskliga rättigheter som känner till Kvinnokonventionen (80 procent respektive 75 procent). Enkätrespondenter som har arbetsuppgifter kring jämställdhetsfrågor eller ett specifikt jämställdhetsuppdrag menar i lägre utsträckning att de har hört talas om Kvinnokonventionen sedan tidigare; 70 procent jämfört med 71 procent av de genomsnittliga respondentsvaren. Betydligt färre har hört talas om Pekingplattformen sedan tidigare. I genomsnitt svarar 35 procent ja, men skillnaden mellan svaren är stora. Medan 65 procent av enkätrespondenterna från landstingen svarar att de har hört talas om Pekingplattformen är det bara 31 procent från kommunerna som gör det samma. Framförallt är det kvinnor, verksamma som tjänstemän inom landstingen, som har kännedom om Pekingplattformen: 74 procent av dem som svarat ja tillhör den här gruppen, att jämföra med 0 procent av männen, verksamma som tjänstemän inom landstingen. 9 De svenska jämställdhetspolitiska målen känner dock 94 procent till och skillnaderna är små respondentgrupperna emellan. Kännedom och kunskap om innehåll inte samma sak Att dra sig till minnes att man vid något tillfälle har hört talas om en konvention, handlingsplan eller nationell målsättning är givetvis något annat än att också veta vad de innehåller eller innebär för ens verksamhet och uppdrag. Gunvor Ngarambe är ordförande för Svenska FN-förbundet och har under många år arbetat med Kvinnokonventionen. Hon anser att såväl kännedomen som kunskapen om konventionen är låg i Sverige. Fortfarande träffar jag många som inte känner till att det finns en Kvinnokonvention. Under alla mina år som aktiv för kvinnors rättigheter har jag aldrig hört någon politiker, tjänsteman eller journalist referera till Kvinnokonventionen. Det är ett problem att den är så okänd. 8. I genomsnitt har 74 procent av tjänstemännen sedan tidigare hört talas om Kvinnokonventionen. Av dessa är 76 procent kvinnor och 70 procent män. Bland politikerna är det i genomsnitt 65 procent som hört talas om den, varav 66 procent är kvinnor och 60 procent män. 9. Bland män som är politiker inom framförallt kommuner, men även inom landsting, är det få som anger att de känner till Pekingplattformen. 84 respektive 67 procent svarar nekande på frågan. Av tjänstemän inom kommuner är det 76 procent av männen respektive 60 procent av kvinnorna som inte känner till Pekingplattformen sedan tidigare.

25 Hur ser kunskapen om Kvinnokonventionen och Pekingplattformen ut inom kommuner och landsting? För att närma oss svaret lät vi enkätens respondenter uppskatta sina egna och kollegornas kunskaper. Via fördjupningsfrågorna till utvalda enkätrespondenter har bilden utvecklats. Vi har även tagit hjälp av experter inom området och låtit dem ge sin bedömning av den generella kunskapsnivån. De respondenter som hört talas om Kvinnokonventionen sedan tidigare bedömer sin kunskap om innehållet som ganska bra. Kunskapen om Pekingplattformen uppfattas däremot som sämre. Flest respondenter anger att de känner till de jämställdhetspolitiska målens innehåll. I genomsnitt bedömer män sina kunskaper om innehållet i Kvinnokonventionen som högre än vad kvinnor gör. Samtidigt är män överrepresenterade bland dem som inte känner till vad konventionen innebär för deras organisation eller politiska uppdrag: 56 procent av männen, jämfört med 48 procent av kvinnorna svarar nekande. Av kvinnorna anser 72 procent att konventionen har relevans för utförandet av det dagliga arbetet eller politiska uppdraget. För männen är siffran 66 procent. Störst kunskap om såväl Kvinnokonventionen som Pekingplattformen och betydelsen av dessa för det egna uppdraget, tycks kvinnor anställda som tjänstemän inom landstingen ha. Landstingens enkätrespondenter bedömer generellt sin kunskap om Kvinnokonventionen och Pekingplattformen som större än vad kommunernas enkätrespondenter gör. Överlag tycks tjänstemän inom både kommuner och landsting ha större förståelse för vad konventionen innebär än politiker. Däremot uttrycker politiker att de har ansvar för Kvinnokonventionen i högre utsträckning än tjänstemän. Bland enkätrespondenter som har arbetsuppgifter knutna till jämställdhet, mänskliga rättigheter eller hot och våld i nära relationer är det gruppen som arbetar med jämställdhet som uppfattar Kvinnokonventionen och Pekingplattformen som minst relevanta för utförandet av uppdraget. 10 Vad visar då siffrorna? Bland annat att kännedomen om Kvinnokonventionen och Pekingplattformen inte nödvändigtvis medföljs av kunskap om innehållet och dokumentens betydelse för det egna uppdraget och organisationen. Det saknas en tydlig linje mellan enkätrespondenternas bedömning av kunskapen om innehållet i konventionen och uppfattningen om vad detta betyder för det egna uppdraget eller för organisationen. Kvinnokonventionen anses dock av majoriteten vara relevant för utförandet av arbetet och det politiska uppdraget. Flera respondenter ger, både genom enkätens fritextsvar och i de fördjupande frågeformulären, uttryck för att specifik kunskap om Kvinnokonventionen och Pekingplattformen inte är nödvändiga för jämställdhetsarbetet. En enkätrespondent skriver: Den allmänna kunskapen om dessa frågor är ganska hög, även om den inte i alla lägen kopplas till just den eller den konventionen. Bokstavskunskap är inte alltid det viktigaste. Snarare beskrivs konventionen och handlingsplanen som bakgrunds-dokument. Ytterligare ett fritextsvar understryker detta: Jag vet inte fullt ut vad som finns i Kvinnokonventionen och i Pekingplattformen. Men kommunen arbetar aktivt i jämställdhetsfrågorna för både kvinnor och män. Likaså i politiken verkar man för att man skall ha lika 10. Bland dem med jämställdhetsansvar är det 72 procent som ser Kvinnokonventionen som relevant, jämfört med 80 procent bland dem som har ansvar för mänskliga rättigheter och 77 procent bland dem med ansvar för hot och våld i nära relationer. 25

26 26 rättigheter oavsett kön. Man arbetar också med stöd till människor som är våldsutsatta och förtryckta. Vid en kort titt på konventionen så tror jag att det lokalt arbetas med frågorna fastän vi inte vet att det finns en konvention. Mikael Gustafsson är ordförande i EU-parlamentets jämställdhetsutskott (FEMM). Han beskriver hur han först reagerade på frågan om hur Sverige arbetar med internationella åtaganden i EU: Min första tanke var - vadå internationella åtaganden, tills det slog mig att det gör vi ju varje dag. Men vi plockar ut och jobbar med vissa delar mer intensivt i perioder. För att få igång ett systematiskt arbete med kvinnors rättigheter är det särskilt viktigt att vara tydlig med att det är Kvinnokonventionen som man jobbar utifrån. Annars finns det en risk att man missar vissa artiklar och bara väljer dem som känns passande. Det kan bli olyckligt på längre sikt. Även Mikael Gustafsson menar att många i praktiken säkert arbetar med konventionens artiklar utan att veta om det. Kopplingen mellan Kvinnokonventionen, mänskliga rättigheter och jämställdhet görs dock inte. Ytterligare en förklaring till den förhållandevis låga kunskapen om Kvinnokonventionen och Pekingplattformen kan antas bero på frånvaron av utbildning. Bara 11 procent säger att de utbildats i Kvinnokonventionen och endast 3 procent i Pekingplattformen. Av dessa befinner sig merparten inom landstingen.

27 Diskussion: Kvinnokonventionen och Pekingplattformen är två dokument bland alla andra Som Land Rankas Sverige högt när det gäller arbetet för jämställdhet; såväl lagstiftning som olika åtgärder understryker vikten av att motverka diskriminering. På flera sätt täcks Kvinnokonventionens krav in genom svensk lagstiftning och de nationella jämställdhetspolitiska målen. 11 Kopplingen mellan jämställdhetsinsatser och Sveriges åtaganden för att leva upp till internationella jämställdhetsdokument och ett rättighetsperspektiv tycks emellertid långt ifrån självklar. Det är tydligt att de flesta inte känner till vad kvinnors rättigheter betyder. Det går tretton kommentarer på dussinet som handlar om varför det inte också finns en konvention om mäns rättigheter, säger Gertrud Åström, jämställdhetsexpert och ordförande i Sveriges Kvinnolobby. Hon upplever att det ofta är lätt att arbeta med jämställdhet i Sverige, men att jämställdhet som en fråga om kvinnors mänskliga rättigheter behöver klargöras. Kajsa Svaleryd är jämställdhetsstrateg i Gävle kommun. Enligt henne är det viktigt att uppmärksamma betydelsen av kunskap och hur jämställdhet, mänskliga rättigheter och Kvinnokonventionen hänger ihop. Mänskliga rättigheter och Kvinnokonventionen är ju vår gemensamma värdegrund. Sveriges eller Gävle kommuns värdegrund är inte uppfunna ur tomma intet de hänger fast i något och utgår från det. Under mina utbildningar använder jag mycket tid för att synliggöra strukturella skillnader mellan män och kvinnor och föra diskuss-ioner om normer och värderingar. Kajsa Svaleryd tror att många i Sverige tar jämställdhet för självklart och inte ser vilka förändringar reell jämställdhet faktiskt skulle innebära för vårt samhälle. Det här är en uppfattning som märks i en del av enkätsvaren. En respondent uttrycker att: I den värld jag lever i så tycker jag att man klarar sig bra med en sund värdegrund, sedan vet jag att det finns avarter i världen där man behöver lägga mycket energi i dessa frågor. Stopp ett tag, kanske någon tänker nu. Tjänstemäns och politikers kunskap om att Kvinnokonventionen skyddar kvinnor mot diskriminering och att Pekingplattformen är en handlingsplan för jämställdhet brister kanhända. Är kundskapsnivån ett problem om kvinnors rättigheter skyddas genom svensk lagstiftning, ett omfattande jämställdhetsarbete och en allmänt sund inställning? Det borde väl vara resultatet som är viktigt? Frågorna är berättigade. Mikael Gustafsson möter ofta en tveksamhet mot att sammankoppla jämställdhetsarbete med Kvinnokonventionen och fokus på kvinnors situation. Hans reflektioner om förståelsen av mäns våld mot kvinnor ger delvis också svar på varför ett välfungerande jämställdhetsarbete behöver kunskap om de internationella jämställdhetsdokumenten. I vissa länder där man tycker sig ha kommit långt när det gäller kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor tycker jag mig se en olycklig utveckling. Framförallt upplever jag det när det gäller frågor om mäns våld mot kvinnor. Då möter jag ofta kommentaren: är det inte bättre att 11. Regeringskansliet (2007), E. Abiri, A. Brodin, P. Johansson (2008) 27

28 CEMR-deklarationen Den europeiska deklarationen för jämställdhet mellan kvinnor och män på lokal och regional nivå. CEMR står för Council of European Municipalities and Regions och är de europeiska kommunförbundens och regionförbundens samarbetsorganisation. Källa: Sveriges kommuner och landsting, Den europeiska deklarationen för jämställdhet mellan kvinnor och män på lokal och regional nivå (2009) prata om våld i nära relationer, det är ju inte bara kvinnor som drabbas. Förvisso är det sant. Men det stora strukturella problemet är att det främst är kvinnor som drabbas. Självklart ska även män som drabbas av våld i nära relationer få stöd, men de drabbas inte på grund av att det finns en könsmaktsordning i samhället. Att prata om våld mot kvinnor anser inte jag förminskar att även andra kan drabbas, man måste kunna ha flera tankar i huvudet samtidigt. Kvinnokonventionen och Pekingplattformen understryker att jämställdhet är en mänsklig rättighet och att det finns samhällsstrukturer som ger kvinnor mindre makt, färre möjligheter och rättigheter än män. Att utöver att följa den svenska lagstiftningen även känna till de internationella åtagandena för jämställdhet är ett sätt att kvalitetssäkra jämställdhetsarbetet. Det är ett sätt att, som Mikael Gustafsson säger, hålla flera tankar i huvudet samtidigt och inte tappa betydelsen av kvinnors mänskliga rättigheter. Den bristande kunskapen om Kvinnokonventionens betydelse för svenska kommuner och landsting belyser att den generella förståelsen för vad ratificering av en konvention innebär saknas. En majoritet av enkätrespondenterna ger bestämt uttryck för att de eller deras organisation driver ett aktivt jämställdhetsarbete. Om det tar sin utgångspunkt i CEMR-deklarationen (Den europeiska deklarationen för jämställdhet mellan kvinnor och män på lokal och regional nivå) diskrimineringslagstiftningen eller i Kvinnokonventionen är för de flesta inte så viktigt. Resultatet förmodas bli det samma. En enkätrespondent skriver: Det är innehållet, inte själva konventionen, som är viktigt. Vi har skrivit på CEMR, jämställdhetsdeklarationen, och jag antar att det är ett liknande innehåll. En annan att: Jag tror att flertalet kommuner indirekt beaktar de åtaganden som de ratificerade konventionerna stipulerar, genom lag, regler och förordningar. Med detta följer ett arbetssätt där policy, riktlinjer, regler, rutiner, kompetens och arbetssätt hos kommuner är ett flätverk av valda delar ur samtliga konventioner för mänskliga rättigheter. För att Kvinnokonventionen ska uppfattas som ett konkret verktyg för jämställdhetsarbete måste innehållet tydligt kopplas till den berörda verksamheten. Likaså behövs ett förtydligande om vilka förpliktelser som ratificering av konventioner och undertecknande av internationella handlingsplaner ålägger tjänstemän och politiker. Kvinnokonventionen är juridiskt bindande och inte ett dokument bland alla andra. Det går därför inte att, med hänvisning till arbete med jämställdhet, anta att kraven per automatik uppfylls. Bristen på kunskap får förmodas påverka uppfattningen om ansvaret för implementeringen inom kommuner och landsting. 28