Dataminnen. Spridda minnesbilder från min dataverksamhet. Den kronologiska ordningen haltar. Reservation för minnesförlust.

Transkript

1 Dataminnen Spridda minnesbilder från min dataverksamhet. Den kronologiska ordningen haltar. Reservation för minnesförlust. Första kontakterna med digitalteknik utgjordes av Lars Arosenius föreläsningar i autoteleteknik på KTH, där jag gick Före och under KTH-studierna jobbade jag på FOA med servoteknik. Min chef under större delen av den tiden var Olle Carlstedt. Chef för den avdelning inom FOA där servotekniken ingick var Tord Vildand, som senare gick till Wennergrens datasatsning (Alvac), därefter till Teleplan. Efter examen från KTH stannade jag kvar där och jobbade på institutionen för regleringsteknik. En dag ringde Olle Carlstedt, det måste ha varit 1958, och meddelade att man skulle börja med en ny verksamhet, datateknik, på FOA och han erbjöd mig att börja arbeta där, vilket jag accepterade. Olles chef var Björn Nilsson (som tillsammans med Franzen och Hans Werthen startade svensk TV). På FOA stödde vi Flygförvaltningen som höll på att bygga upp det svenska flygförsvarssystemet STRIL 60. Jag fick ansvaret för att konstruera och bygga en transistoriserad dator med 16 bitars ordlängd avsedd för experiment med databehandling i realtid (den första svenskbyggda transistoriserade datorn?). En ingenjör vid namn Starking lödde ihop det hela. Vi använde ett kärnminne från Philips, som trodde vi skulle öppna en stor marknad för dem och det kom några höjdare från Holland till Stockholm, men jag kommer inte ihåg vad de hette. Kjell Mellberg, som gått ett par år före mig på KTH och som jobbade på Standard Radio, SRT, hade gjort sin militärtjänst på FOA. Han gjorde en repmånad under vilken han anslöt ett PPI till "min" dator. En annan kille, Runberg, hade konstruerat en symbolgenerator till PPI:et, som vi lånat från Standard Radio. Datorn anslöts också till en radarstation för bearbetning av radarekon. (Det var verkligen realtid då, en ny radarpuls kom vmje 3,4 ms, om jag minns rätt, och man hann inte göra så värst mycket beräkningar under den tiden). Flygförvaltningen gjorde en upphandling av datorer för STRIL 60, jag tror samtliga kända datortillverkare kontaktades, många kom för att visa vad de kunde erbjuda och vi på FOA deltog i utvärderingen. Jag skissade på en datorarkitektur med två samarbetande centralenheter med det karusellminne, som Erik Stemme utvecklat på Facit. Ingen av datortillverkarna kunde erbjuda något som motsvarade våra krav och därför utvecklades upphandlingen till en fight mellan Facit och Saab om att bygga en ny dator efter våra specifikationer, vilka baserades på den skiss jag gjort. Vi var på Saab, som då inte börjat med sin Datasaab-verksamhet. De kunde visa beskkopian Sara och en prototyp till en flygburen dator. För konstruktionen av den senare stod Bengt Jiwertz. Chef var en man vid namn Perers (1), Viggo Wentzel fanns också med i bilden. Inom Facit förhandlade vi med Erik Stemme och Karl-Ivar Bergman samt den som blivit chef för Facits EDB-verksamhet, Nyström (?) (en man med gröna mockaskor). Stemme och Bergman hade Facit lockat över från Matematikmaskinnämnden för att ta fram deras kopia av Besk. Bergman kände jag sedan tidigare, han hade varit på FOA (tror jag) innan han kom till Matematikmaskinnämnden. Facit vann upphandlingen och utvecklade en ny maskin, DS 9000, som såldes i ett antal exemplar, vilka integrerades i STRIL 60. SRT var en stor leverantör till militären eftersom man utvecklade och tillverkade PPI:er. 1

2 Man utvecklade så småningom också datorer, som man kallade Censor, en modell med 8 bitars ordlängd och en med 32. Det var återigen Kjell Mellberg, som spelade huvudrollen där. Så småningom lyckades man tränga undan Facit som datorleverantör till STRIL 60, vilket innebar att DS 9000 lades ner. Censormaskinerna fick en framträdande roll och utnyttjades av SRT i flera olika sammanhang, inte bara för militära tillämpningar av flyget utan även av marinen liksom för civila tillämpningar som flygtrafikledning och medicinsk databehandling. Censor lever fortfarande, om jag inte tar fel, men i annat utförande än från böljan. Komponenttekniken har ju utvecklats dramatiskt sedan 1960-talet. Den nyss nämnda upphandlingen av datorer för STRIL 60 innebar också kontakter med IBM. När så IBM startade sitt utvecklingslaboratorium i Sverige 1960, fick jag ett erbjudande om anställning, och jag började arbeta där. Laboratoriets chef var till en början Kaj Kinberg (flyttade senare till USA), han ersattes så småningom av Tage Frisk (flyttade också utomlands), som 1967 efterträddes av mig. IBM Nordiska Laboratorier, som namnet var, hade huvudsakligen sina kontakter inom IBMvärlden utanför Sverige. Där träffade jag förstås ett antal personer som bidrog till datautvecklingen, men de saknar direkt intresse för utvecklingen inom vårt land. En lätt pikant detalj från IBM-tiden var, att vi utvecklade en Algol-kompilator. IBM gillade inte Algol, men till sist blev kundtrycket så stort att man bestämde sig för att ta fram en och vi fick uppdraget att göra det. Under 1970 utformades ett koncept för att avsöndra dataverksamheten inom SRT, som ägdes av ITT, och att etablera den som ett särskilt bolag ägt till lika delar av ITT, Saab och Svenska staten (Utvecklingsbolaget). Det nya bolaget fick namnet Stansaab och det startade i januari Jag blev då VD. Det nya bolaget expanderade snabbt i volym (och lönsamhet), vilket i icke ringa utsträckning berodde på framgångarna med den IBMkompatibla terminal, Alfaskop, som tagits fram redan före 1971 men som vidareutvecklades i och med att IBM lanserade en ny modell. Affärsiden var ju att sälja IBM-kompatibla terminaler och när IBM lanserade en ny modell måste vi följa med. Även den ursprungliga verksamheten, som vi kallade Radardatasystem, gick framåt. Mest spektakulärt var beställningen av ett antal flygtrafikledningssystem från Sovjet, den största enskilda beställning i kronor räknat, som Sverige då erhållit därifrån (ett rekord som skogs av Skåningarna, nu Skanska). Framgångarna med speciellt Alfaskop var som sagt stora och vi fick alla större statliga beställningar (och många inom den privata sektorn, t ex Skandia och SAS, ASEA var en annan viktig kund). Till sist tyckte väl Statskontoret att det blev lite väl mycket av det goda och man tänkte ge en order till Facit, som utvecklat en egen terminal baserad på en annan teknik än den av alla andra använda (vektorgenerering av tecken i stället för punktraster - ingen bra teknik för textterminaler). Ansvarig för den utvecklingen var Börje Larsson, som tidigt konstruerade en transistoriserad dator inom Bofors. Facit hade då stora lönsamhetsproblem eftersom tiden sprungit ifrån deras mekaniska räknemaskiner. Jag tog kontakt med Gunnar Agrell och förhandlade fram ett avtal med honom om att ta över deras terminalverksamhet. (Agrell hade tillsammans med sin bror, som skötte verksamheten i USA från ett urflott kontor på Madison Avenue i New York (som Hans Werthen senare stängde) kommit till Facit från Addo i och med att Facit inlemmade Addo i sin verksamhet). Charlie (?) Wendt, en gång kårordförande på KTH, deltog också i förhandlingarna. Jag hann precis få avtalet med Facit i hamn innan Hans Werthen stormade in och tog över hela Facit. 2

3 Jag kommer alltid att minnas den dag jag gick upp på Statskontoret och talade om att de kunde glömma Facits terminaler (som jag genast lade ner), nu var det Stansaab som gällde. Några var oroväckande nära blodstörtning då. Namn jag minns från Statskontoret är Per Svenonius och Torsten Frank. Statskonsult under Åke Pernelid olika sammanhang. spelade också stor roll i Vid sidan av jobbet som VD för Stansaab fick jag andra uppdrag. Jag satt med i dataindustriutredningen. Ordförande där var Harry Brynieisson, sekreterare var Bengt Wetterholm, som tidigare varit dataansvarig inom Sparbankerna (?). (Wetterholm och min tidigare chef på IBM, Arne Lundqvist, brukade träffas en gång i veckan i arla morgonstunden på ett gym - det var inte öppet då, vi hade egna nycklar. ) Jag satt också med som expert inom en annan utredning som diskuterade organisationen av STU (Styrelsen för Teknisk Utveckling, som namnet var då). Med STU hade jag andra kontakter, jag ingick i den grupp inom STU som hanterade ansökningar inom data och regleringsteknik. Gunnar Hambreus från IVA var ordförande. Med chefen för STU, Sigvard Tomner, hade jag goda kontakter. Stansaab fick en del bidrag för utveckling av medicinsk databehandling och jag anordnade med STU-pengar en konferens om dator stödd undervisning med föreläsare bl a från USA och med en demonstration av ett amerikanskt system i Chicago via sattelitlänk. (Datorstödd undervisning var lite inne då och det fanns krafter som ville pådyvla oss STUanslag för att utveckla något lämpligt där. Min åsikt var att vi kunde använda våra utvecklingspengar bättre, ett STU-anslag skulle ju täcka bara hälften av utvecklingskostnaderna, resten skulle vi få stå för själva. Konferensen anordnade jag för att visa att tiden inte var mogen för datorstödd undervisning. Det lyckades.) Efter ett tag lämnade lit sitt delägarskap i Stansaab (1973) och bolagets ägare blev då Saab och Utvecklingsbolaget med hälften var. VD i utvecklingsbolaget var Brising och ledande från Saab, som nu kommit igång med Datasaab, var Gunnar Lindström. Datasaab hade lanserat sin D21 följd av först D22, sedan D 23. Man hade också D 15, som man tagit över från Addo jämte en därifrån kommande bokföringsmaskin D 12. Inom Industridepartementet upptäckte man att Brising var i färd med att överlåta statens andel i Stansaab på Saab, vilket man starkt ogillade. Man tog därför en förhandling med Saab, som slutade med att hälftenägandet fortsatte. Det pris som staten fick betala för att Saab skulle avstå från sina anspråk att ta över var en beställning på ett par D 23 till försvaret (Bertil och Cecilia). Statskontoret gnisslade tänderna men kördes över. Även IBM gnisslade sina tänder eftersom de i praktiken redan fått löfte om beställningen. I kölvattnet av dataindustriutredningen uppstod förslaget att slå ihop Datasaab med Stansaab. Marcus Wallenberg hade från början inte alls varit road aven sådan lösning, men den usla lönsamheten inom Datasaab gjorde att han ändrade uppfattning. Många turer löptes igenom innan det blev klart att det skulle ske. Samgåendet föregicks aven utredning utförd av Stanford Research och sammanslagningen genomfördes så, att Stansaab köpte Datasaab av Saab-Scania. Alltså, plötsligt stod jag som ansvarig också för verksamheten inom Datasaab i Linköping. Stansaab ändrade namn till Datasaab. Det retade många, men eftersom Datasaab hade bolag i 13 länder tyckte jag det var enklast att ta det namnet på hela verksamheten. Aktiviteterna i Linköping medförde att jag fick många kontakter med Saabs VD Kurt Mielikowski. Med Linköpings Högskola fick jag också kontakter, exempelvis var jag sakkunnig vid 3

4 tillsättandet aven professur, Per Danielsson, som bland annat sysslade med bildbehandling. Senare samarbetade jag mycket med en annan bildbehandlingsprofessor där, Gösta Granlund, som hade intressanta åsikter om hur bildbehandling skulle gå till, så intressanta att ett gäng investerare bildade ett bolag för att exploatera hans ideer, Context Vision. Det blev jag som i min dåvarande egenskap av egenföretagande konsult fick uppdraget att starta företaget, som jag senare överlämnade i andra händer. Jag hade två andra uppdrag som sakkunnig vid professorstillsättningar inom dataområdet och jag fungerade som opponent vid en disputation hos Erik Stemme, som vid det laget blivit professor vid Chalmers. Min roll som VD för Stansaab gav mig också ett antal externa styrelseuppdrag, exempelvis i Luxor, där jag satt i styrelsen när de sysslade med ABC 80. Konstruktör av ABC 80 var? Karlsson, som sedemera försvann till USA. Med Luxor hade jag redan tidigare kontakter eftersom de levererade "TV -delen" till Alfaskop. grundaren Jag träffade då den smått legendariske av Luxor, Holstensson. Ett par andra exempel på styrelseuppdrag Autotank och Rymdbolaget. var Eldsjälen i Autotank var Sten Rundin, som bl a lyckades med att sälja och köpa tillbaka sitt företag flera gånger (med avans varje gång). Med till en början var också Jan WestIund, som senare gick till Inter Innovation. Med det företaget fick jag senare andra kontakter eftersom de levererade sedelautomater till Datasaabs bankterminaler. VD i Rymdbolaget när jag satt i styrelsen där var Fredrik Engström, som sedan blev pamp inom den europeiska rymdverksamheten. Ordförande var Håkansson med en bakgrund inom kanslihuset, styrelseledamotkollega var Lennart Lubeck från Industridepartmentet. Den första tiden för det "nybildade" Datasaab blev turbulent. Den dåliga lönsamheten inom linköpingsverksamheten medförde att det nya bolagets lönsamhet blev katastrofal och bolaget gjorde stora förluster trots det ansenliga statliga ekonomiska stöd, som utgjorde en annan komponent i uppgörelsen mellan staten och Saab. Hans Werthen blev styrelseordförande i det nya bolaget. Jag föreslog att man skulle slå ihop det med Ericsson (motivering: i det långa loppet erfordras ett starkt moderbolag för att kunna överleva i den internationella konkurrensen), men det var Werthen emot. I avtalet mellan staten och Saab om bildandet av nya Datasaab stod att verksamheterna i Linköping och Stockholm skulle fortsätta i stort sett som tidigare. Det kunde ju inte fungera, ansåg jag, men Werthen ville inte genast ändra det som stod i avtalet. "Vi får sätta till en utredning", sade han, och Mc Kinsey (som utrett Facit åt honom) kallades in. Efter ett tag kom de med förslag som gav oss en mer effektiv organisation. Ericsson hade ju en dataorienterad verksamhet i och med utvecklingen av elektroniska telefonväxlar (som blev AXE-systemet) och man gjorde rätt tidigt ett försök att gå in på den konventionella datamarknaden genom att sälja dataterminaler i samarbete med CDC. När så skedde (före bildandet av nya Datasaab), tog jag kontakt med Ericssons VD, Björn (?) Lundevall, och föreslog ett samarbete, som dock avböjdes. Werthen var inledningsvis inställd på att avyttra Datasaab till någon annan och vi for tillsammans runt för att försöka sälja bolaget. Vi var hos Philips i Holland, hos ICL i England och hos Nokia i Finland. Vi misslyckades emellertid med att hitta en villig köpare. Allt detta tog ju viss tid och Datasaabs lönsamhet förbättrades raskt, vilket gjorde att Werthen till sist blev intresserad av ett samgående med Ericsson. Så skedde och Ericsson Information Systems, ElS, såg dagens 4

5 ljus. Bolaget bestod av Datasaab plus vissa produktområden inom Ericsson fokuserade på den "publika" marknaden såsom telefoner och kontorstelefonväxlar. Verksamheten inom Radardatasystem följde inte med in i ElS utan överfördes till en annan ericssonverksamhet, SRA. Tidigare hade SRA sponsrat bildandet av ett nytt bolag Versal, som startades av några som kom från vår alfaskopverksamhet. Versal utvecklade och sålde en terminal kompatibel med terminalerna i IBM' s System 3, som var annorlunda än terminalerna för IBM' s huvudspår. Första VD för ElS blev Håkan Ledin, som relativt snart lämnade över till Rolf Ericsson, som kom från just den publika telefonverksamheten inom Ericsson. Ledin försvann till USA, anställd där av Stenbäck. ElS satsade också på egenutvecklade persondatorer och hade i början stora framgångar med sina produkter, man valde dock delvis ett annat spår än de tongivande konkurrenterna med IBM i spetsen och det hela gick så småningom i stöpet. Man hade också (efter inledande tekniska problem) framgångar med sin kontorsväxel men den stora succen var Alfaskop, som under en tid var en verklig kassako. Nettovinsten på Alfaskop över tid blev, har man sagt mig, storleksordningen en halv miljard kronor. Trots de stora vinsterna från Alfaskop blev ElS ett ekonomiskt fiasko och satsningen där höll på att välta hela Ericsson över styr. Därför såldes bolaget efter några år till N okia, som senare sålde det vidare till ICL, som Det blev stor turbulens innan det hela så småningom rann ut i sanden. Lite intressant att erinra sig att Hans Werthen och jag försökte sälja Stansaab till både Nokia och ICL. Beslutsfattarna i de bolagen kanske var bättre på den tiden än de blev senare, vem vet? Långt före detta händelseförlopp, kort efter det att ElS bildats, lämnade jag verksamheten och blevegenföretagande konsult fram till min pensionenng. Som konsult hade jag många intressanta uppdrag, exempelvis det redan nämnda Context Vision och etablerandet av ett nytt företag inom den grafiska branschen Integrerad Grafisk Produktion, IGP, (genom sammanslagning av några redan existerande företag) på uppdrag av Erik Penser. Det blev ett företag som fullt ut exploaterade de möjligheter som "desk top computing" medgav och det var enligt min mening ingen annan som gjort det så konsekvent tidigare Gunnar Wedell 5