Generationsbyten. IT-historia Kort självbiografi av Sam-Olof Sandström Gjuteribacken 20 5tr Sundbyberg. Födelseår:1934

Transkript

1 1 Generationsbyten IT-historia Kort självbiografi av Sam-Olof Sandström Gjuteribacken 20 5tr Sundbyberg Födelseår:1934 Bakgrund. Jag är född i Manjaur 1934, en by där det då fanns 8 gårdar, längst upp i Vindelns kommun, Västerbotten. När jag var sex år kunde fotogenlamporna släckas då vi fått elektricitet till byn och fantastiskt enkelt att bara trycka på en knapp för att få ljust. Något senare fick vi också telefon och i mitt hem telefonväxel för byn. Min far var hemmansägare och drygade ut sin inkomst med en mindre sågverksrörelse, skogsarbete och som flottningsförman på vår och försommaren. Min mor, som fick 8 barn, skötte hushållet och ladugården. Hon startade på äldre dar en liten lanthandel i byn. De två första åren gick jag i en småskola belägen 7 km från mitt hem, men de följande tre åren gick jag i skola i min hemby. Det sjätte skolåret läste jag in och tenterade av för att 12 år gammal börja i 4-årig realskola i Vindeln, 7 mil hemifrån. Bland åtta syskon var jag priviligierad. Jag hade fått läsa vidare. Komministern i hemförsamlingen kunde ganska enkelt förklara för mina föräldrar att den bästa gymnasieskolan var Fjellstedska skolan i Uppsala, en internatskola med rum och mat till låg kostnad. Att undervisningen var klassisk passande blivande präster accepterade jag, då jag ju kom ut i världen. Efter mitt första år på Fjellstedska mognade jag dock en aning och insåg att jag måste få läsa naturvetenskapliga ämnen för att t ex kunna utbilda mig till jägmästare. Följaktligen lämnade jag Fjelltedska med latin och grekiska, som jag faktiskt gillade, och valde i stället reallinjen med specialmatematik, biologi och fysik som tillval. Efter studentexamen avbröt jag min skogspraktik för att anställas på SMHI som hydrologassistent och efter ett år erbjöds jag treårig hydrologutbildning där. Från hydrologi till ADB Under hydrologutbildningen ingick studiebesök på Stockholms högskola för att beskåda och få en presentation av matematikmaskinen BESK, som bl a kunde spela Helan går. Som hydrolog använde man då Facits räknesnurror och räknesticka vid beräkningar av vattenföring m m. Mitt intresse för hur datamaskiner fungerade och hur man kunde styra dem hade nu vaknat och jag följde vad som hände på marknaden, men det var ju inte mycket kom en annons i tidningen och efter två år som hydrolog sökte jag och fick anställning med bibehållen lön i RCA Sweden. Vi var 14 nyanställda med olika bakgrund som erhöll ett års grundutbildning inom företaget. Där ingick maskinkodning, kodning i ASSEMBLER (ett maskinnära språk) och COBOL. Vidare fick jag praktisera som systemanalytiker på försäljningsavdelningen. Utbildning till programmerare fanns inte allmänt. Jag minns att DN hade en artikel om dessa nya domptörer av datamaskiner.

2 2 Sextiotalet. RCA bedrev, utöver försäljning av datorer, dataserviceverksamhet med en stordator, RCA 501, belägen bakom skyltfönster i andra hötorgsskrapan. Banker var de viktigaste kunderna. RCA var på den tiden ett populärt skivmärke och det hände att någon framåt sångare kom in och ville sjunga in en skiva. Vi hade en tjänstvillig operatör med glimten i ögat, som skaffade en mikrofon och fick underhållning som avbrott i slitet med att sköta driften. RCA501 var magnetbandsorienterad, med remsläsare, 1000 tkn per sek, som indata-enhet och rad-skrivare, 600 rader per minut, som utdata-enhet. Teckenrepresentationen var octal. Processorn var sant ordorienterad d v s varje ord avgränsades med Item Separator Symbol, ISS. Datakonsolen var imponerande med alla instruktionsregister och specialfunktioner i form av olikfärgade lysande tangenter. Operativsystemet tillät då bara exekvering av ett program i taget. Det gällde att ligga bra till hos operatören för att få sitt program kompilerat och testat. Produktionskörningar var självklart prioriterade. Följden blev att man ofta arbetade sent på kvällen eller natten för att få tillgång till datorn. RCA501 erbjöd en specialfunktion, Programmed Error Stop (PES), som sattes via konsolen. Man kunde alltså kontrollera att programmet nått en viss adress under exekveringen. Det innebär att man ofta satt vid konsolen för att knäcka speciella problem i ett program. Därutöver kunde man begära minnesdumpar i olika lägen. COBOL-kompilatorn var ny och mycket långsam. Det kunde ta timmar att få ett program kompilerat. Detta förhållande och min önskan att kontrollera hur programmet blev uppbyggt samt bättre möjligheter till finesser gjorde att jag programmerade i assembler. RCA sålde sin verksamhet i Skandinavien till franska Compagnie des Machines Bull med Svenska Bull som dotterbolag och en väsentlig del av utvecklingen kom att ske på den mindre RCA301 eller Bull Gamma 30. COBOL-kompilatorn var nu bättre och jag programmerade också i COBOL. Vi var från svenskt håll ledande i ett Europeiskt projekt, SYMOB (Systeme Modulaire Bull) med moduluppbyggda applikationer skrivna i COBOL för bank. Målsättningen var att kunderna enkelt skulle kunna anpassa programmen för sina speciella behov. För att få tillräckligt med maskintid för tester av program åkte vi i mitt projekt, ett system för inlåning, till Köln där vi lånade en dator och arbetade nattetid för att hålla tidsplanerna. (När vi skulle passera tyska tullen blev tjänstemännen mycket misstänksamma då de såg vår medhavda remsstans. Magnetbanden däremot betraktade de som tillbehör). Vårt SYMOB-system för inlåning fick jag sedan anpassa och installera hos sparbanken i Krefeld och därefter utbilda och arbeta med en projektgrupp på Bulls huvudkontor i Paris. Programmen konverterades sedermera till GE 400-datorer, efter fusion mellan General Electric och Bull. Jag hade sedan förmånen att få en sex veckor lång utbildning i datakommunikation, random access (Integrated Data Store) och on-linesystem i Phoenix, USA. Jag hade nu fått en god introduktion i ADB s framtida produkter och hemkommen fick jag hålla många minikurser på företaget och presentationer hos kunder. Jag deltog sedan i utvecklingen av ett system för rikslarm hos RPS. Utvecklingen gjorde vi på en kommunikationsdator, DN30, med ett minne på 16k 18-bits ord. DN30 saknade operativsystem, programmerades i assembler och var endast utrustad med en funktion för inläsning av hålremsa. Vi skrev alltså all kod alltifrån bootstrap för inläsning av programvara, uppringning och kommunikation med telexapparater till ett av mig designat operativsystem

3 3 för hantering av kommunikation med några hundra telexapparater. Ett helt hemgjort onlinesystem, som snabbade upp sändning av olika larm avsevärt. Ett system för efterlysning av stulna fordon blev nästa uppgift. Då var DN30 ansluten till GE400, som fick hantera en databas för stulna fordon på ett skivminne på 20 Mbyte. Skivminnesteknik var nu nytt för oss systemmänniskor och programmerare. En normal frågeställning var hur man klarade hårdvarufel och kunde rekonstruera databaser. Fascinerad av kommunikation, människa maskin, arbetade jag en tid hos Standard Radio med bl a programmering av Censor-maskiner. Där utvecklades då Alfaskop, en svart-vit textskärmsterminal. Min rumskamrat hade konstruerat en hårdvaru-modul som gjorde det möjligt att presentera kurvor på Alfaskop, Gralfa. Jag programmerade simuleringsprogram på Censor och Grafoskop för att visa möjligheterna med Gralfa. Sedan programmerade jag subrutiner och makroprogram i Censor och IBM360 för att kunna lätt använda och demonstrera Gralfa-prototyper Gralfa blev dock inte någon kommersiell framgång då mer avancerade bildskärmar snart gjorde sitt inträde på marknaden. Sjuttiotalet Under sjuttiotalet arbetade jag som konsult i eget företag och främst med uppdrag som tekniskt ansvarig för design av stora databaser, utveckling av on-linesystem och projektledning. För att klara mycket stora databaser hade RPS införskaffat BULLRAC, ett magnetbladsminne. Magnetbladen lagrades och hämtades från magasin för att transporteras upp på en trumma där de kunde skrivas/läsas. BULLRAC ersattes ganska snart av större skivminnen, som blev mera driftsäkra. För att underlätta för applikationsprogrammerare att lagra och hämta data på skivminnen programmerade jag även IBM360 makros, med ett för ändamålet utvecklat assemblerspråk, för SPADAB s (Sparbankernas datacentraler) räkning. Ett särskilt betydande projekt var RAFA (Rationalisering av den allmänna försäkringens administration) den här tiden. Jag var där bl a ansvarig för design och utveckling av systemet för utbetalning av allmänna barnbidrag. Utbetalningen, som tidigare handlagts av kommunerna, skulle fr o m 1974 flyttas till försäkringskassorna, som via textskärmsterminaler anslutna till ett stordatorsystem i Sundsvall kom att sköta administrationen. En databas för Sveriges barn och bidragsmottagare och samhöriga designades med hjälp av en i Sverige utvecklad databashanterare, Mass Data Store, och ett konstruerat språk, Allftran. Detta var en förkompilator till COBOL, som medgav specifikation av speciella verb, såsom READ BMPOST, STORE BPOST, READ NEXT för att hantera databasen. Med denna teknik kunde en uppsättning nödvändiga verb göra programmering av en relativt komplex databas möjlig för programmerare utan tidigare erfarenhet av direktåtkomst-teknik. Försäkringstjänstemännen fick nu sluta med att hantera sina stora kortregister och i stället lära sig att kommunicera med datorn via textskärmsterminaler. I början måste detta göras genom att fylla i inmatningsunderlag (IMU) då en dialog med terminalerna inte var tekniskt möjlig. Systemet producerade utredningslistor för rättelser av felaktigheter. I databasen registrerades alla händelser med betydelse för utbetalningen. Transaktionerna samlades för att månatligen uppdatera ett sekventiellt utbetalningsregister. Systemet liksom program för och överföring och uppläggning av alla data från kommunerna programmerades

4 4 och genomfördes under ett år. Systemering och programmering utfördes av som mest 7 personer. Resultatet blev en mycket kostnadsbesparande administration. Med alla försäkringskassor anslutna till centraldatorn, GE400, via kommunikationsdator DN30 i Sundsvall, blev transaktionstrycket från försäkringssystemen hårt då sjukförsäkringssystemet skulle tas i bruk. Kommunikationsprogramvaran, NPS, måste därför effektiviseras för att klara belastningen. Under fyra månader satt jag tillsammans med tre mycket duktiga skandinaver i en avskärmad miljö i Honeywells utvecklings-center i Phoenix, Arizona. Genom att tidsstämpla transaktionerna under deras passage genom systemet kunde vi, genom att köra tester med olika belastning och med analysprogram analysera resultatet, komma åt flaskhalsar i systemet. Då vi åkte hem hade NPS med hårt arbete programmerats om och kapaciteten åttadubblats. I slutet av sjuttiotalet, före persondatorns tid, hade jag uppdrag att för SPV s räkning utveckla ett datorstöd för aktualisering av register för statstjänstemäns tjänstetid inför kommande pensionsuträkning. Datorstödet baserades på en minidator, MINI 6, med 20 Mb skivminne och anslutna asynkrona textskärmsterminaler. Mitt utvecklingskoncept var att regelverket, som styrde hur registrering och beräkning skulle ske, först skrevs in i databasen. Denna utgjorde sedan underlag för, såväl programmering av registreringsdialoger, kontrollfunktioner och beräkningar, som anvisningar för användarna. På så sätt var alltid systemdokumentationen komplett och uppdaterad, något som det annars var lätt att fuska med. Utvecklingen skedde in-house i nära samarbete med användarna, som var 50+ och tidigare vana vid papper, räknesnurra och penna. Den terminalbaserade beskrivningen av systemet inklusive terminalen, gjorde att det blev självinstruerande och användarna kunde på så sätt efter en kort introduktion utföra aktualisering. Systemet kom att utgöra en markant rationalisering av arbetet. Åttio-nittiotalet Under följande decennier fram till pensioneringen lämnade jag golvet och arbetade som säljansvarig, projektledare och sedan systemchef i HB. Därefter ADB-chef i PKbanken/Nordbankens företagsdivision, konsult vid landstinget och slutligen Ämnessakkunnig i regeringskansliet inom IT-området fram till pensioneringen. Efter att ha pensionerats 1999 har PCn blivit en naturlig, hjälpsam, allvetande och tidsslukande kompis i vardagslivet. Synen på dator- och datateknik. När jag ser tillbaka på ADB och IT så är begreppen talande. ADB var från början en möjlighet att rationalisera det arbetskrävande manuella rutinarbetet, där stora datamängder kunde hanteras med datamaskinernas hjälp. Under sjuttiotalet blev synen på användning av datorer i många fall tveeggad. För många kom datorer att utgöra ett hot mot individen genom arbetsuppgifternas förändring och ibland borttagande. På väggen i mitt arbetsrum hänger en avskedspresent från min konsulttid på RAFA och RFV. Det är en stor litografi utförd av Anti Johansson Den föreställer en hjärna, som delvis är täckt av magnetband, bildskärm, chips, flödescheman och texten I datautopisternas visioner och systembyggen är människan den osäkra komponenten som antingen måste elimineras helt och ersättas med automatik, robotar och dyl. eller drivas till total anpassning och likriktning med ökade krav på arbetsprestation och lönsamhet. Vid den här tiden måste vi som systembyggare göra vårt yttersta för att tillgodose användarnas krav i kommunikation med datorn. Så är det borde det vara - alltjämt, men nog

5 5 kan man väl som användare tycka mer eller mindre om gränssnitt trots den fantastiska teknikutvecklingen. Det har ägt rum många generationsbyten på datorområdet. Dagens IT med kraftfulla persondatorer fullmatade med avancerade operativsystem och bildhanterare inbjuder till alltmera komplexa applikationer. Min tro är att allt var mycket enklare förr, då mjukvaran som levererades av datorproducenterna var okomplicerad och lättanvänd för systembyggaren och systemen var riktade till specifika användare. I dag förutsätts användaren ha en viss grundutbildning eller vara uppväxt med PC i sovrummet. Livet i övrigt. Jag träffade min fru, Gerd, redan på SMHI och vi gifte oss strax efter att jag sadlat om och börjat på RCA. Tur var det, för jag fångades av mitt nya arbete med datorer och fritiden blev minimal. En natt när Gerd blivit för orolig, ringde hon RCA s maskinhall, där jag testade program förstås. Den fyndige operatören som svarat, ropade: Sam-Olof, det är koll här. Gerd vägrade att ringa mitt arbete nattetid alltsedan. Vad som varit mest positivt med mitt nya yrke var nog arbetet utomlands, i Tyskland, Frankrike och USA när familjen kunnat åka med. Mindre positivt för familjen har å andra sidan varit många och ibland långa tjänsteresor, då Gerd fått klara sig på egen hand. På kvällarna tog jag också kurser i personalledning, företagsekonomi och juridik. Någon tid för fritidsintressen har inte funnits, med undantag för byggandet av vår villa och sedermera fritidshus, med den skötsel som följer med detta. Våra barn, Agneta och Martin, har dock inte blivit avskräckta. Båda har i dag gjort karriär inom IT och blivit framgångsrika på sina arbetsplatser. Fyra barnbarn växer upp i en helt annan miljö än den som jag föddes i och även här har skett ett tydligt generationsbyte. Min fyraåriga sondotter, som tyckte att jag tog för lång tid på mig, kom häromdagen med kommentaren tryck Enter, farfar. Som pensionärer har vi det gott. Vi har lämnat villan för en bekväm våning med goda kommunikationer och nära till allt. Nu finns också lite tid för vänner och intressen såsom bridge, golf och trevliga resor till nya platser.