Gilla läget?! Om kvalitet i två äldreboenden i Norrköpings Kommun

Transkript

1 Författare: Byggnadsingenjör Charlotte Kronander Vindilsgatan Norrköping Gilla läget?! Om kvalitet i två äldreboenden i Norrköpings Kommun Examinator/handledare/föreläsare: Magnus Rönn, Docent, Arkitekturskolan KTH Handledare/lärare: Jonas E Andersson, Tekn. Lic/PhD Cand, Arkitekturskolan, KTH EXAMINATIONSUPPGIFT I FORT- OCH VIDAREUTBILDNINGSKURSEN: Arkitektur för ett åldrande samhälle/architecture for an Ageing Society AD 222V 10 p, Arkitekturskolan, Kungliga Tekniska Högskolan, KTH, Stockholm, VT2010 1

2 Abstrakt Under 20 år har jag som verksam byggnadsingenjör, inom arkitektprofessionen på ett arkitektkontor i Norrköping, arbetat med vård- och omsorgsboenden för olika målgrupper. Det har handlat om boenden för fysiska och psykiska funktionshindrade samt avlastningsboenden för barn/ungdomar. Under senare år har jag märkt att det har skett en ökning av kontorets uppdrag av boenden för äldre. Det nyproduceras fler särskilda boenden. Det sker även stora om - och tillbyggnader av befintliga boenden. I mitt yrke kommer jag i kontakt med vård- och omsorgschefer, enhetschefer, personalgrupper, men tyvärr allt för liten utsträckning med de personer som kommer att leva i de hus jag är med och skapar, de boende. Tillblivelsen och utförandet av äldreboenden styrs av många olika intressegrupper vilka är med och påverkar äldreboendenas utformning. Intressegrupper vilka ibland har helt skilda tankar och idéer om hur ett äldreboende ska utformas. Även vi arkitekter påverkar utformningen av rummet i äldreboendet. Kanske mer än vad vi egentligen anar. Mitt intresse för både arkitekturen och innehållet i den särskilda boendeformen, med fokus på äldre människor, har lett till att jag känt ett behov av att förbättra mina kunskaper om samverkan mellan människa, åldrande, omsorgs- och omvårdnadsverksamhet för svaga äldre personer och inte minst det byggda rummet kring detta samspel. Som praktiserande byggnadsingenjör, utgår jag från ett betraktelsesätt, där arkitekturen skapar den fysiska ramen för en upplevelse av igenkänning och trygghet i vardagen. Mitt personliga mål med att förkovra mig har varit att öka min kunskap om den äldre och snabbt växande befolkningsgruppen i samhället och om den goda utformningen av äldreboenden. Det har varit viktigt för mig att försöka förstå vad som gör att ett äldreboende blir bra och anses vara bra. Min slutsats är att många olika parametrar påverkar det slutliga omdömet av ett äldreboende. Värden vilka givetvis värderas olika av olika individer. Begreppet bra äldreboende omfattas av en god boendestandard och en god utemiljö men bör stödjas av möjligheten till ett innehållsrikt och tryggt vardagsliv. Tyvärr har det känts som Ädelreformens intentioner att kunna erbjuda olika boendeformer inte uppfylls till fullo. Vi är alla olika med olika intressen vilket inte försvinner bara för att vi hamnar i den fjärde livsåldern. Att kunna erbjuda rätt boendeform för olika individers behov och inte, som exempel, blanda vårdbehövande med demenssjuka borde vara en självklarhet för ett bra boende. 2

3 Bakgrund Vi blir allt äldre! Under 1900-talet har det skett en markant förändring och inte minst attitydförändring mot åldrandet. För 60 år sedan sågs åldrandet och pensioneringen med en viss skepsis och begreppet ålderdomshem och sjukhem innebar den sista anhalten i livet. Under de senare decennierna har bilden att leva som pensionär drastiskt förändrats. Många av dagens pensionärer lever ett kravlöst liv med bra ekonomisk standard. Man har slutat att arbeta, eller arbetar åtminstone inte heltid och klarar sig helt själv. Denna växande grupp tillhör något som benämns tredje livsåldern. Men en dag ökar beroendet av andra, man klarar sig dåligt själv vilket ofta kan bero på hjärt- och kärlsjukdomar, en stroke eller sjukdom kopplade till kroppens rörelseapparat. Det handlar om somatiska sjukdomar. Demenssjukdomar kan också bli allmänt förekommande. Den fjärde livsåldern infinner sig. Trots sjukdom eller omfattande funktionshinder så lever allt fler äldre personer längre i den fjärde livsåldern (Thorslund & Wånell 2006). För en majoritet av dem som flyttar till ett särskilt boende är det inte längre en kort tid i livets slutskede. Socialstyrelsen har beräknat att över hälften bor i särskilt boende mer än två år och att nästan en av tio har där tillbringat sin tid i mer än tio år (Thorslund & Wånell 2006). Vad säger Socialtjänstlagen? Kommunernas ansvar regleras i Socialtjänstlagens 5 kapitel. Paragraf 4 och 5 tar upp följande: 4 Socialnämnden skall verka för att äldre människor får möjlighet att leva och bo självständigt under trygga förhållanden och ha en aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra. 5 Socialnämnden skall verka för att äldre människor får goda bostäder och skall ge dem som behöver det stöd och hjälp i hemmet och annan lättåtkomlig service. Den 1 januari 1992 genomfördes Ädelreformen. Ädelreformen innebar att kommunerna fick det samlade ansvaret för vård- och omsorg av de äldre och handikappade. I socialtjänstlagen fick kommunen skyldighet att inrätta särskilda boendeformer för bl.a. äldre. Ytterst syftade ädelreformen till att ge kommunerna ekonomiska och organisatoriska förutsättningar för att förverkliga övergripande mål om valfrihet, trygghet och integritet i vården och omsorgen av äldre och handikappade. Reformen syftade vidare till ett effektivare utnyttjande av samhällets resurser för vård och omsorg. Med ökad effektivitet och produktivitet snarare än ökade resurser skulle äldre- och handikappomsorgen tillgodose befolkningens stigande behov av vård och omsorg (Svensson, 2002). 3

4 Syfte, frågor och metod Syftet med denna artikel är att analysera vad som gör att ett äldreboende bedöms som en bra miljö för äldre, men också för att ge svar på frågan om man ur ett arkitektperspektiv kan göra mer för ett gott boende och understödja och förbättra verksamheten och livet för de boende. Frågeställningar Jag började ställa frågor på vad jag ville få fram genom min undersökning av två äldreboenden i Norrköpings Kommun. Jag formulerade det som frågor att analysera och utvärdera äldreboendena utifrån: Vad kännetecknar ett bra äldreboende? Hur bedömmer Äldreguiden dessa boenden? Lika mycket som frågorna pekade ut aktörers ansvar i tillblivelseprocessen av ett nytt äldreboende, lika mycket skapade de frågor som jag måste förklara för mig själv i egenskap av byggnadsingenjör: Vad tycker jag är ett bra äldreboende? Hur gör jag mina bedömningar av god och dålig byggd miljö för äldre? Hur kan vi som arkitekter understödja en god verksamhet? Vad är bra och dåligt i planlösningen/utvändigt mm? Går det att hitta aspekter i utformningen som tydligt besvarar vad som gör en miljö? Med denna utgångspunkt har jag valt två äldreboenden i Norrköpings Kommun. Äldreboendena har helt olika lägen, planlösningar och utformningar. Båda är relativt nyproducerade och färdigställda mellan 2003 och Jag har utgått från mina erfarenheter som byggnadsingenjör och gjort besök på båda dessa boenden och jag har samtalat med personal, chef och boende. Besöken har inletts med samtal med respektive enhetschef på ca 40 minuter. Samtalet har varit öppet men som stöd har jag haft gemensamma frågor vilka de har fått besvara. Samtalet har följts av en rundvandring genom lokalerna. Efteråt har jag haft möjlighet att röra mig själv fritt i huset och har även kunnat prata med personal och boenden i lugn och ro. I samband med min fördjupade studie av äldreboenden har jag också tittat på Socialstyrelsens Äldreguide och dess värdering av boendena. I jämförelsen av de två äldreboendena främställs de på kommunens hemsida på helt skilda sätt.vilket jag redovisar i inledningen av de olika fallstudierna. Socialstyrelsens äldreguide ger en bedömning. Intressant är om informationen som finns att tillgå detta överensstämmer med min egen personliga bedömning. 4

5 Metod och avgränsningar Metoden bygger på en jämförande fallstudie av två äldreboenden i Norrköpings Kommun. Fallstudierna är gjorda utifrån platsbesök för att göra egna bedömningar och kunna fotografera men också i form av samtal med personal, chefer och inte minst de boende. De boenden som jag har valt att samtala med har varit mycket klartänkta och har gett mig värdefulla insikter. Mina iakttagelser är baserade utifrån min ingenjörsroll men ett kritisk ifrågasättande av de mänskliga värderingarna kan inte undgås. Jämförelsen mellan enbart två äldreboenden och det faktum att alla boenden inte kan föra sin talan gör att studien får ses som en observationstudie. Ingenjörs-/arkitektprofessionell metod Professionellt utvärderas byggda miljöer med kritiska ögon. Ofta görs en första analys redan exteriört, hur huset är placerat, läge på tomten och hur huset möter upp sin omgivning. Interiört bedöms oftast funktionerna först när det gäller vårdoch omsorgsboenden. Det kan handla om hur rumssambanden i huset är lösta, funktionsmått, tillgänglighet men också känslan av huset är viktig. Hur är färgsättningen och det interiöra omhändertaget? Hur känns det att vistas här? Vad får jag med för intryck när jag går härifrån? Då jag är utbildad byggnadsingenjör men arbetar sedan 15 år med arkitektuppdrag så ser jag det från båda sidor. Jag har också upptäckt när vi gör studiebesök med mitt kontor (ingenjörer, arkitekter och inredningsarkitekter), så studerar vi ofta helt olika saker. Byggnadsingenjörerna ser gärna till de byggnadstekniska lösningarna, som utförandet av detaljer, hur installationer har utförts, byggnadsteknik mm. När det gäller arkitekterna är det ofta design, materialval, utformningar mm som istället studeras. Personligen dokumenterar jag själv gärna utifrån fotografering och min egen upplevelse av arkitekturen. Arkitektonisk kvalitet kan också ses som ett vetenskapligt begrepp. Inom arkitekturområdet talas det om tre kvalitetsteorier - Äppleteorin som är en balans mellan tradition och förnyelse med tidslösa, eviga värden - Vågskålen faktiska kvalitetsomdömen (positiva och negativa) samt - Trappsteget där kvalitet bedöms som egenskaper, upplevelser och med omdömen. (Magnus Rönn, (2009), i föreläsningen Att bedöma arkitektonisk kvalité, KTH) Äldreguiden Socialstyrelsen fick av Regeringen i uppdrag att ta fram ett nationellt system för att kunna göra jämförelser mellan äldreboenden. Syftet är att undersökningarna på olika sätt ska vara till nytta för brukare, medborgare, brukarorganisationer och beslutsfattare. 4 Jämförelsen mellan landets äldreboenden utgår från kvalitet på sju områden; delaktighet, personaltäthet, kompetens, kontinuitet, självständighet, mat och ledning. Äldreguiden finns tillgänglig på På ett enkelt sätt kan den som är intresserad få ut statistik och sammanställningar i form av tabeller, diagram eller uträkningar avseende de sju kvalitetsområdena men även få en jämförelse direkt mellan olika äldreboenden. Äldreguiden baserar sin bedömning utifrån en mängd insamlad information. Information i form av brukarenkäter, uppgifter och data från kommuner och landsting mm. Den första brukarundersökningen slutfördes i augusti Resultaten från brukarundersökningar ska ses kritiskt mot att en stor majoritet som svarade på enkätfrågorna var anhöriga. I en 5

6 debattartikel i Dagens Samhälle 5 tar Vivianne Sprengel upp att endast fyra av tio enkäter har besvarats av de äldre själva. Sex av tio svar kommer från närstående, bekanta eller gode män. Hon fortsätter vidare med att många gamla är rädda för att vara besvärliga. Säkert finns det många äldre som svarar snällare än de egentligen skulle vilja för att inte oroa sina anhöriga. Trots detta verkar i mitt tycke ändå den Öppna jämförelsen inom vården och omsorgen av de äldre bidragit till att boendeenheterna och kommunerna strävar efter att bli bättre. Brukarundersökningen har rönt stort medialt intresse och ingen vill vara rankad lägst på en av de mest populära rankningslistorna! Fakta och begrepp kring äldreboende Många begrepp lever fortfarande kvar i dagligt tal och tänkande, som benämningen för det som egentligen enligt socialtjänstlagen, kallas för särskilt boende. Begreppet särskilt boende är en term i socialtjänstlagen och definierar en boendeform för service och omvårdnad för äldre som behöver särskilt stöd. Hit hör äldre begrepp som ålderdomshem, servicehus, sjukhem eller äldreboende. Att alla dessa begrepp kvarstår skapar förvirring i vår kommunikation. För att kunna bo i särskilt boende krävs enligt socialtjänstlagen (2001:453) en biståndsprövning och ett beslut av kommunen. Det är också kommunerna som är de som ansvarar för att plats kan erbjudas i ett särskilt boende. Trots att det samlade begreppet särskilt boende länge har funnits så har det inte slagit igenom beslutade regeringen att tillkalla en delegation för framtida utveckling av bostäder och boende för äldre. Uppgiften vara att följa och analysera behoven och utvecklingen av bostäder och boenden för äldre. Delegation har i sitt förslag framfört nya begrepp för att öka tydligheten. Nya begrepp som föreslås är seniorbostäder, trygghetsbostäder och vård- och omsorgsboende samt korttidsvård. Vård- och omsorgsboende skulle då ersätta begreppet särskilt boende. I delegationens slutbetänkande står följande: Vård- och omsorgsboende: En boendeform för äldre som omfattas av rätten till bistånd enligt socialtjänstlagen. I boendet erbjuds service, personlig omvårdnad och hemsjukvård dygnet runt (heldygnsomsorg). Vård- och omsorgsboende upplåts med hyresrätt för personer som bor permanent i denna boendeform (Äldreboendedelegationen, 2008). I min artikel kommer jag genomgående att använda begreppet äldreboende vilket Omsorgsförvaltningen, Norrköpings Kommun, även själva använder i offentlig kommunikation om särskilda boenden. 6

7 Denna text nedan är det enda som finns på en hel hemsida avseende äldreboende i Norrköping. Informationen är hämtad från Norrköpings Kommuns hemsida Anmärkningsvärt är att det inte finns med några referensbilder ej heller några planlösningar på en typlägenhet. Det saknas också beskrivning på att äldreboendena finns representerade i olika stadsdelar Norrköpin, att de erbjuder olika utformningar och olika lägen med närhet till service eller naturnära lägen. Utgångspunkter inför en fallstudie om 2 äldreboenden i Norrköpings Kommun. När jag kritiskt läser definitionen och försöker förstå hur jag som anhörig eller sökande skulle känna utan att egentligen veta något sedan tidigare om äldreboende. Redan i textens inledningsskede tas ordet mindre upp vilket oftast är ett ord som ger en negativ association: Vad är egentligen begreppet mindre? Får jag plats med några av mina egna möbler eller är det bara plats för en säng? Är det vanligt att man delar rum med någon annan? Är det värt att oroa människor över att de kanske kommer att tvingas att göra det? Texten borde vara annorlunda avseende måltiderna. Istället för att torrt skriva måltiderna, borde en mer beskrivande text kunna vara är en viktig del av dagen där vi äter tillsammans i ett gemensamt matrum, och att det erbjuds många tillfällen till samvaro och olika aktivitetsutbud. Beskrivningen skulle kunna göras betydligt mer informativ men framförallt mer positiv. Ingen har väl en önskan om att få sluta sina dagar på ett särskilt boende? Trots det är åldrandet inget som någon av oss kan styra eller rå över. De flesta kommer att drabbas av nedsatt funktionsförmåga, kroniska sjukdomar och demens. Vi behöver hittat ett nytt förhållningssätt till vår äldrevård som vi är stolta över. En äldrevård där vi i ny text på hemsidan istället kan få lyfta fram valmöjligheter, frihet över sitt boende samt glädjen och värmen i att få omsorg. 7

8 Fallstudie 1, Äldreboendet Tegelgården Norrköpings Kommuns beskrivning av äldreboendet Kalkstensgatan 5. Lindö är ett bostadsområde beläget öster om Norrköpings centrala innerstad. Cirka 5000 boende finns i samhället som framförallt domineras av villor men även en mindre andel bostadsrättslägenheter. Samhället ligger naturskönt nära Bråvikens vatten men också med närhet till skog och åkermark. År 2002 byggdes Tegelgården. Tegelgården har fått sitt namn efter ett tegelbruk som fanns i Lindö. Boendet är det första särskilda boendet för äldre i Lindö och var välkommet. Äldreboendet drivs av Norrköpings Kommun och sysselsätter ca 50 personer i skift. I bemanningen ingår fyra sjuksköterskor, samordnare och en aktivitetsledare. Tegelgården är byggt som ett H i ett plan. Hela anläggningen omfattar 48 individuella lägenheter uppdelade i 4 enheter, det vill säga 12 boende/enhet. En enhet utgörs av demensboende. De övriga boendeenheterna är rena äldrevårdsenheter. Källarplan utgörs av en kulvertdragning och installationsrum. Vindsplan används enbart som förrådsutrymme för fastigheten. 8

9 Bild 1 Situationsplan Entrén Entrén utgörs av ett stort och rymligt vindfång. I vindfånget som är stenlagt finns dörrar till rullstolstvätt, matvaruintag (som även kombineras som förråd och fraktionsrum) och separat rökrum för de boende. Orangegula ståldörrar öppnar upp in till huset och jag står framför en lång, lång bred förbindelsegång. Entrédörrarna är inte låsta. Huset känns anonymt och jag kan förstå hur personer med kognitiva problem eller med demensdiagnos kan känna sig förvirrad. Jag får söka mig fram i korridoren för att hitta någon att prata med. En mängd dörrar vetter in till arbetsrum för personal, personalrum, konferensrum, sjuksköterskeexpeditioner, bad samt det som kallas för Restaurang Tegelgården. Huset är ett enplanshus men har tyvärr nivåskillnader mellan de 2 närmaste och de 2 bakre enheterna. Det blir en uppförsbacketur med ramper i golv på flera ställen. 9

10 Bild 2 Planritning Arkitekt: Mats Levander Arkitektkontor AB, Norrköping Avdelningen Varje boendeenhet ligger som separata avdelningar med låsbara dörrar mellan. Direkt närmast entrén till avdelningen finns ett kombinerat skölj- och tvättrum. På alla avdelningar står dörren hit in öppen. Korridoren bryts av med ett stort gemensamt allrum på 92 m2. I anslutning till ena änden på allrummet ligger 2 boenderum. Detta ses som både positivt och negativt. Positivt för de dementa som direkt möts av allrummet utanför dörren men negativt för de boenden som önskar lugn och ro och som vill kunna dras sig undan. På andra sidan allrummet fortsätter korridoren med ytterligare 4 boenderum. Korridoren avslutas med ett mindre dagrum med 2 anslutande boendeenheter. Bild 3a Entrédörrar Bild 3b Korridorstråk från entrén 10

11 Bild 4 Vy mot skölj- och tvättrum Bild 5 Vy från korridor mot dagrummet Det är högt i tak i korridoren, trots det upplevs den dämpad i sin ljussättning. Endast lysrörsbelysning finns på ena sidan av korridoren. Mindre nischer bryter av korridorstråket. Nischerna är en kombination av installationer i nedre delen och utställningsyta i den övre delen. Här försöker personalen skapa intressanta föremål att titta och känna på men ytan är lite för högt upp och för djupa för att jag ska känna att det inbjuder till taktil stimulans. Väggarna är tapetserade och klädda i den nedre delen med gråmålad bröstningspanel. Golvet är belagt med plastmatta. Kulörerna är dova och intrycket blir dämpat. Gemensamhetsrummet består av sittgrupper i olika former. Möblerna är typiska vårdmöbler i ljus bok. Trots att nästan alla boenden använder rullatorer eller är rullstolsburna så är sittgrupperna och matbordet inbjudande och rummet väl utnyttjat. Köksdelen ligger väl synlig och öppen ut i rummet och är utrustad som ett hemlikt kök. Tegelgården får all sin mat utifrån uppvärmd i katiner. Ingen mat utöver frukost, kaffe samt kvällssmörgås bereds här. De boende har ingen möjlighet att delta i köket på grund av restriktioner från hälsomyndigheterna. Däremot bakas det ibland vid matborden som exempelvis pepparkakor, efter spritning av de boendes händer. Gemensamhetsutrymmet har högt till tak med högt hängande uppljusarmaturer. Ena kortsidan är fullt uppglasat till nock och separat taklanternin har byggts vilket bildar ett ljusschakt i rummets andra kortände. Rummet står i direkt anslutning till en trevlig innergård. Parkettgolv ligger i större delen av rummet. Framför köksenheten ligger en plastmatta som ansluter mot parkettgolvet med en mässingslist. Varken parkettgolvet eller mässingslisten är några bra val. Parkettgolvet är svårt att hålla rent och byte mellan olika golvmaterial i framförallt demensavdelningen är ett stort problem. Jag saknar också den öppna spisen som hade blivit ett trevligt och mysigt inslag i rummet. 11

12 Lägenheten De boende bor i individuella lägenheter. Lägenheterna är på 33 m2 och har en enkel pentryinredning med kylskåp, diskho och två kokplattor. Lägenheten har ett fint burspråk med fönster i tre hörn vilket ger utblick åt olika väderstreck. På golvet ligger en plastmatta. Väggarna är tapetserade. I det som är tänkt som sovdel är väggarnas nedre del klädd med samma gråa bröstningspanel som i korridoren. Bild 6 Sovdel i ett boenderum Badrummen är rymliga och fyller sin funktion. Personalen saknar kontraster kring handfat och toalettstol. Att markera även runt spegeln hade varit en fördel enligt personalen. Framförallt på demensavdelningen har många svårt att förstå vem det är som man ser i spegeln och ramen skulle kunna förstärka att det är en spegel. Rummet är kaklat i vitt och en Altro Safetymatta ligger på golvet. Att mattan är grön i förhållande till rummets övriga ljusgula plastmatta upplevs som ett stort problem. Boenden tvekar att ta steget in i badrummet. Det allmänna ljuset är dåligt i lägenheten. Färgsättningen är dov. Det behövs ett bättre basutbud. I en av lägenheterna lyste enbart två glödlampor fritt i taket. Jag märker stora skillnader i hur de boenden har det i sina lägenheter. En del har god hjälp från anhöriga och har rejäla och stadiga möbler med sig. Men de som inte har den möjligheten känner jag en stor avsaknad av trivsel och hemlikhet i rummen hos. Hur engagerar sig personalen här? Att bo på Tegelgården - samtal med Helge Jag får möjlighet att prata med två boenden. Två män 70 respektive 89 år som på grund av ålders- och sjukdomskäl inte längre kan bo kvar hemma. Vi kan kalla 70-åringen vid namn Helge. Helge har stora problem att ta sig fram och sitter nästan all sin tid ute i det gemensamma allrummet. Jag frågar hur han upplever framförallt huset. Utan att jag nämner det så har Helge otrolig koll på husets form och starka åsikter om utformningen; - Huset är uppbyggt som ett H vet du, säger han. Men den som har ritat detta allrum har verkligen inte tänkt på oss gamla, vi som bara kan sitta här hela dagarna. Det är alldeles för högt till tak. På vintern blir rummet snabbt kallt och på sommaren blir det närmare 35 grader 12

13 här inne. Det vore trevligt med lägre takhöjd! Helge har tillgång till permobil och kan nyttja Tegelgårdens omgivningar. Sitt tidigare boende har han alltid haft i stan och jag undrar om han saknar stadens puls här ute. Men det gör han inte. Med sin permobil har han tagit sig in till staden och vetskapen om det gör att han är nöjd. Jag frågar om han inte kan tänka sig att använda datorn, läsa tidningar på internet mm. Men nej, datorn har han fått nog av på sitt tidigare arbete. Däremot är det en skam att bara kunna få ha tillgång till tre tv-kanaler! (Vilket fick medhåll från personalen som gärna vill kunna visa de boende exempelvis djurprogram). Bild 7 Det gemensamma allrummet Takhöjd som problem; Takhöjden är ett av problemen som enhetschefen tar upp, men då utifrån skötsel/byte av glödlamporna i takarmaturen. Detta ingår inte i fastighetsunderhållet utan ligger på chefens egen driftbudget. Att bara byta en glödlampa så högt upp blir för kostsamt och inget som kan åläggas personalen. Istället väntar man på att övriga lampor ska brinna ut och då ta allt på en gång, vilket självklart påverkar den invändiga miljön. Jag kan bara reflektera över vad onödigt krångligt allt kan bli! Att inte heller kunna ha en kökslampa hängande ovan matbordet är ett dilemma för de som vill läsa tidningen eller helt enkelt behöver mer ljus vid måltiden. När det gäller klimatet i allrummet, som varierar mellan grader under året, så finns det från personalen sida önskemål om klimatanläggning vilket saknas. Solavskärmning saknades då huset togs i bruk och med hjälp av bidrag från Svenska Kyrkan hade en större fallarmsmarkis kunnat monteras som skydd vid glaspartierna. 13

14 Samtal med Erik Jag spenderar närmare en timme inne hos Erik, som vi kan kalla honom. Erik är snart 90 år och kom till Tegelgården så sent som i januari i år (2009). Erik har tidigare bott i Lindö och kände till Tegelgården som hus. Han blev sjuk 2008 och kom att hamna på sjukhus. Efter sjukhusvistelsen fick han en korttidsplats på psyket! då det var överallt var fullbelagt. Som tur var behövde han bara stanna där ett par dagar innan han fick sitt rum på Tegelgården. Erik blev mer eller mindre övertalad att flytta men insåg själv efter sjukhusvistelsen att det nog inte gick att klara sig själv hemma längre. Jag frågade honom vad hans första intryck av Tegelgården var: - Jag tyckte att det såg trevligt ut. Men jag trodde inte att det skulle vara som andra äldreboenden, att alla här skulle vara klara i huvudet. Jag förstod det först efter några dagar efter att jag hade bott här att så var det inte. Det var jobbigt att förstå att man inte klarar sig, att förklara för alla runt omkring hur jag tar mina mediciner. Jag var också orolig för att jag inte skulle få ta med mig min katt. Erik tillbringar, som han säger, 98 % av sin tid på sitt rum. Han äter alla sina måltider på rummet och går bara ut och går i korridoren för att få sin dagliga motion. Jag trivs med att vara själv. Jag har svårt att höra ute i det gemensamma allrummet och vill inte bara sitta och nicka till svar. Han saknar trädgården från sitt gamla hus, att spontant kunna gå ut och plocka med sina blommor. När det går sitter han gärna ute på den gemensamma gården och njuter av solen. Eriks lägenhet ligger mot nordost och han tycker det är skönt att kunna gå undan i den svalare lägenheten men också kunna få tillgång till solen på gården. Trots att han själv säger att han gärna är ensam så finns en enorm livsglädje hos Erik. Han vill gärna vara sysselsatt och löser diverse ordflätor. Jag frågar om han skulle ha tyckt att det hade varit bättre med fler pigga människor runtomkring med likvärdiga intressen? Jag har ju katten som sällskap. Men det hade varit kul att kanske kunna ha spelat poker ihop med några (inte om pengar såklart) eller att jag skulle kunna få laga min favoriträtt ihop med någon. Rummet tycker Erik är bra. Det är tyst och lugnt. Det hörs inget in till rummet varken från grannen eller från gemensamhetsutrymmena. Att rymma en villa i ett rum går inte som Erik säger men: Jag kan sakna småsaker som till exempel min gamla potatisskalare! Erik upplever jag skulle ha mått bra av en större pentrydel. Han som alltid varit intresserad och lagat sin egen mat. Anhöriga har ställt in en frys och en mikrovågsugn på ett bord men det känns som en tillfällig lösning och integreras inte natirligt inom pentrydelen. Att kunna ha tillgång och själv bestämma över en egen altandör, utan att fråga om lov att få gå ut och kanske ha en egen blomlåda att vårda, det vore något för Erik. 14

15 Erik sitter vid sitt bord i burspråket och tittar ut. Det känns inte som ett hem, men man accepterar det, säger han. Jag lämnar Erik med förhoppningen att jag har gett honom en trivsam stund på dagen. Samtidigt kan jag ställa mig frågan om det är så här det blir. När kroppen tröttnar men huvudet lever vidare. Hur kan vi göra värdiga boenden för den målgruppen? Kort sammanfattning av Tegelgården interiört Sammanfattningsvis ser personalen ett otroligt plus att huset bara är i ett plan. Personalen på avdelningen för äldre personer med demenshandikapp tycker dock att det är svårt att hålla en bra överblick i vad som händer ifrån det gemensamma allrummet och dagrummet. Demensgruppen skulle hellre ha behövt en större kontakt med det gemensamma allrummet så att de direkt ser verksamheten då de kommer ut ifrån sina rum. Anmärkningsvärt är att samtliga lägenhetsdörrar är inåtgående. Incident har förekommit där boende har ramlat innanför lägenhetsdörren och personalen inte har kunnat ta sig in utan att häkta av dörren först! Hur tänkte man här? Entrédörrarna med glas har också skapat oro bland de boende i demensgruppen. De vill ut då de ser andra som rör sig i korridoren utanför och känner sig instängda. Överlag används dagrummen väldigt lite på enheterna. Anledningen enligt personalen är framförallt för lite bemanning. Utrymmet är annars bra för tidningsläsning och lugnare aktiviteter. Idag är det mest de anhöriga som väljer att sitta där när de kommer på besök. Enhetschefen själv saknar ett större gemensamt rum för att kunna samla flera enheter samtidigt. Det kan gälla exempelvis vid högtider, musikunderhållningar eller annat. Varje enhets gemensamhetsrum är för litet och det går inte att träffas två enheter ihop. Tegelgården har en mindre badavdelning med ett spabadkar. Ingen bastu finns. Badet är till för alla boenden och används väldigt frekvent. Ett viktigt inslag för verksamheten. Lägenhetsförråd saknas vilket upplevs rätt jobbigt av både boenden, anhöriga och personal med tanke på förvaring av juldekorationer, vardagliga ting som sängkläder, blöjor mm som ska finnas på respektive enhet. På enheterna saknas också en enskild arbetsplats för personalen. Arbetet med journalföringar mm utförs i ett hörndatorskåp placerat i dagrummet. Personalen tvingas då sitta öppet och arbeta vilket anses störande av sekretesskäl. 15

16 Bild 8 Arbetsplats för personal Bild 9 Bad för de boende Exteriört Tegelgården har två stora gårdar vilka omges i norr och söder av trästaket. Gårdarna är oregelbundna med många gångstråk och sittmöjligheter. Här finns stenläggningar, asfaltsgångar, pergola, buskar, blommor och fruktträd. Nivåskillnaden har tyvärr påverkat gårdarna. På ett par ställen är det nerför där de boende tar sig ut till trädgården från allrummet. Även en mindre lutning har de boende med rullstolar och rullatorer svårt att hantera och olyckor har förekommit. (Olyckor såsom fallolyckor eller att rullstolen åkt in i motstående rabatt och vält.) Boendet har försökt att tillrättalägga detta med ramper och träpollare med rep så sent som i år, allt försenat på grund av kostnadsskäl. Gårdarna är inhägnade och trygga trots brister i användbarheten och personalen låter de boende vistas här härliga dagar, när det är varmt och skönt. Bild 10a och 10b Vy in mot innergårdarna Kort sammanfattning av Tegelgården exteriört Personalen är nöjda med läget på äldreboendet och skulle gärna utnyttja det bättre om bemanningen hade varit större. Nackdelen är att det är långt till exempelvis affären och det blir inte spontana utflykter såsom om boendet hade legat nära ett centrum. 16

17 Fallstudie 2, Äldreboendet Kalkstensgatan 5 Norrköpings Kommuns beskrivning av äldreboendet Kalkstensgatan 5: (Bild saknas) Vilbergen är ett bostadsområde beläget sydväst om Norrköpings centrala innerstad. Boendet består enbart av hyres- samt bostadsrättslägenheter och ingår i begreppet miljonprogrammet. Lägenheterna är uppbyggda kring en central punkt med stora grönytor, skola/förskola, kyrka samt centrumhandel. I maj 2008 togs Kalkstensgatan 5 i drift. Boendet är byggt och planerat för att vara ett särskilt boende för äldre. Det är inte planerat speciellt för att nyttjas som ett demensboende. Däremot finns det i boendet mindre demens- och somatiska problem. Äldreboendet drivs av Attendo Care på uppdrag av Norrköpings Kommun och sysselsätter ca 45 personer i skift. I bemanningen ingår tre sjuksköterskor. Byggnaden har en Z-form med två enheter per plan vilka sammanbinds med ett uppglasat trapphus. Enheterna är förskjutna mot varandra. Hela anläggningen har plats för 57 st. boenden. Unikt är att det finns tre lägenheter anpassade för parboende. Boendeenheterna är fördelade på tre plan med 19 boende/plan. Inget boende ligger på markplan. Entréplanet disponeras istället för kontorslokaler, personalutrymmen, konferensrum, lägenhetsförråd, samlingskontor för områdets hemtjänst men också för något som benämns Träffpunkten. Träffpunkten är öppen för alla. Hit kan vem som helst komma och ta en fika, äta mat (förbeställt) eller bara umgås. 17

18 Bild 1 Exteriörbild Huvudentrén Bild 2 Entréplanet A-Gruppen Flensborns Arkitektkontor AB, Huskvarna 18

19 Entrén Entrén är pampig. Högt till tak, mycket glas och en helt öppen ståltrappa med eksteg når alla våningar. Tidigare var trapphuset helt öppet med enbart räcken och ingen avspärrning ner mot trappan. Detta fick man snart åtgärda med att glasa in så att inget var öppet och även sätta låsbar dörr till trappan. Trapphuset strider egentligen på många punkter avseende synkontraster och tillgängligheten. Det är öppna steg, inga avvikande kontraster och mycket glas som bländar både från fasad och räcken. Öppenheten förstärker känslan av att trapphuset är svävande. Många äldre får problem med just avståndsbedömningar och ett av demensproblemen som finns är just förståelsen för avstånd och sakers relation till varandra. (Ett fönster kan ses som en väg ut oavsett om det skulle ligga på femte våningen.) Trappan används inte mycket av de boende. Istället finns två stora hissar att tillgå. Att få in två hissar har varit ett krav med tanke på om en hiss får stopp. Hissfronterna är rostfria och övriga stålpartier går i grått mot gråvita väggar. Hela första intrycket känns mycket modernt och spännande åtminstone för oss arkitekter som är vana att se den här typen av arkitektur. Positivt är att man inte ser direkt att det här är ett äldreboende. Det kan, som någon sa, likaväl vara ett vanligt bostadshus eller ett kontorshus. Bild 3 Trapphus Bild 4 Loungerum vid trapphus Avdelningen Trots antalet våningsplan så känns kommunikationen mellan planen enkel. Varje plan inrymmer en avdelning men avdelningen i sig blir naturligt avdelad av trapphus och gemensamhetsrum. De två hissarna med varsin kontakt med respektive enhet går genom huset. Den ena hissen, som ligger i anslutning till trapphallen, mynnar ut i ett loungerum. Visserligen sitter inte många här, men möblemanget och uppglasningen av fasadytorna välkomnar. Ytterligare ett separat mindre allrum finns i anslutning. Rummet används främst som tv-rum, musikrum eller andaktsrum. Härifrån finns även möjlighet att gå ut till en stor inglasad gemensamhetsbalkong i söderläge. 19

20 Bild 5 Tv/allrum Bild 6 Inglasad balkong Att ha ett separat tv/allrum tycker jag känns trivsamt. Jag har ofta reflekterat över alltför stora gemensamhetsrum som är svårmöblerade och besvärliga att göra trivsamma. En tanke att lägga ett mindre allrum nära ett större gemensamhetsrum med exempelvis skjutdörrar mellan skulle kunna vara en funktionell lösning. På så sätt skulle verksamheten kunna dela på de boende av olika orsaker eller utföra aktiviteter utan att ge avkall på uppsikten eller att riskera att någon får sitta ensam. Det större gemensamhetsutrymmet är främst för de dagliga gemensamma måltiderna. Rummet är ljust med helt uppglasade fasadytor. I början var enhetschefen kritisk mot dessa ytor men tycker att det numera är bra. Det tar in utemiljön in i huset och de boende hittar alltid något utanför att titta på. Köket är placerat på annat läge än vad planen visar är ett så kallat slutet kök. Det är inte öppet eller synligt utifrån annat än via två dörröppningar. Det blir ett kök mer för de som arbetar här. När jag pratar med personalen så nämner de ändå att de boende kan få hjälpa till vid exempelvis bakning. Men köket är inte så stort att det medger en alltför stor gemensam aktivitet. Maten kommer kyld från Dafgårds och värms upp på enheterna. Ingen tillagning sker i huset. Bild 7a och 7b Interiörbilder från gemensamhetsutrymmet Ett par lägenheter står i direkt anslutning till gemensamhetsutrymmet. Här har man försökt att skapa ett lugnare förrum med hjälp av möbleringen. Övriga lägenheter ligger traditionellt 20

21 utmed en korridor. Korridoren avslutas med ett stort glasat fönster där också möjlighet att sitta finns. Korridorerna ger ett kallt intryck även att väggnischerna runt boendedörrarna har målats i kulörta färger. Handledare och väggskydd är det som händer på vägen. Som en av de boende uttryckte det: - Det ser ut som på ett lasarett! Bild 8a och 8b Interiörbilder från korridorerna Bild 9 Våningsplan 21

22 Att bo på Kalkstensgatan 5 - samtal med Gustav och Emma Jag har turen att få kontakt med ett av de tre parboendena. Här bor ett par på 86 år som jag här kallar Gustav och Emma. Gustav och Emma har varit gifta i över 60 år. Emma var i behov av mer vård och Gustav fick möjlighet att flytta med. De har nu bott på Kalkstensgatan över ett år. Båda är förhållandevis rörliga. Även om Gustav är är rätt ostadig på benen så går han långa dagliga promenader runt omgivningarna kring boendet. Att bo nära centrum har varit ovärderligt för dem. Gustav har så mycket livsvilja och mår egentligen inte helt bra av att inte ha något att syssla med. Det blir lätt för tillrättalagt och inte som förr när det alltid fanns något att fixa med hemma i lägenheten, säger han. Livet blir så väldigt långtråkigt! Han är starkt kritisk till exempel att inte ha någon att kunna diskutera aktuella nyheter eller sport med. - Tanterna har lovat att ta upp andra samtalsämnen vid matbordet men det blir aldrig så. Det handlar bara om sjukdomar eller det förgångna. Jag tycker att man ska leva i nuet. Jag inser att arkitekturen eller möblemanget aldrig kan göra den fullständiga trivseln. Här ligger en enorm stor vågskål hos biståndshandläggare och personal. Att utgå från olika individers behov avseende läget på boendet mm är jätteviktigt. Att olika val måste få finnas och att personal hjälper till att förverkliga de boende. Många gånger innebär ett åldrande även förlust av gamla sociala kontakter och kontaktnät. Det är ingen nyhet att även för äldre människor är ett socialt liv viktigt. En amerikansk studie visar att människor vilka lever isolerade utan vänner har en ökad risk för dödlighet. Studier visar också att ensamma människor lättare utvecklar demens, får högt blodtryck, sover sämre och får ett sämre immunförsvar. (Hälsonytt Self.com/University of Michigan). Jag skulle med glädje skjutsa Erik från Tegelgården till Gustav för ett parti poker. Två livsglada gubbar som skulle ha kul ihop. På vägen ut pratar jag med ett par av de anställda hur mycket de egentligen försöker samarbeta för att få ihop olika boenden i huset. Det blir inte så, säger de. Varje plan blir sin egen enhet även om vi inte borde se det så. Nackdelen med flera plan har också bekräftats i mitt tidigare samtal med verksamhetschefen som har tagit upp detta som en nackdel. Som tur var finns ändå Träffpunkten på entréplanet där de boende kan ha möjlighet att träffas över gränserna. Lägenheterna Parboendet som Gustav och Emma bor i är på 47m2. Det består av ett sovrum och ett vardagsrum. Rummet vetter med fönster i söder och öster och det känns ljust och trivsamt. Färgsättningen är neutral och inte alls med kontrasterande dörrfoder i kulör eller specialfärg på dörrar som det ofta blir. Här har arkitekten arbetat med vita dörrblad med träfoder som har en varmare sandton på badrumsdörren. Vita skåpsinredningar och vitt kakel. Det känns att färgsättningen inte stöter sig mot de boendes inventarier utan istället låter dem får tala. Något som jag upplevde tvärtom på Tegelgården där dörrbladen och fodren var gröna och grå och kom att dominera rummet. 22

23 Badrummet står i anslutning till sovrummet vilket inte upplevs negativt av de boende. Här är det skjutdörrar in till badrummet med massiv träkantslist. När de slår ihop så gör de det med en smäll vilket väcker den anhöriga på natten. Små detaljer men ack så viktiga! Badrummet är funktionellt och fungerar både för personal och för de boende. Varje lägenhet är utrustad med egen tvättmaskin. Emma tar upp fallet till golvbrunn som hon anser är för litet. Kanske har man gjort fallet medvetet planare för att underlätta förflyttning, men problemet tycks bli större av att vattnet istället rinner ut över golvet. Både Emma och Gustav hade gärna sett flera garderober eller en större klädförvaring just för att det är ett parboende. Förvaringsytorna är samma som för ett individuellt boende. Garderoben med skjutluckor är för grund vilket gör att galgarna får hängas snett. Köksenheten är höj - och sänkbar. Kokplattan har aldrig använts. Däremot saknar de någonstans att hänga diskhandduken! Vilket inte finns någon given plats för Ett intressant konstaterande som jag gör är att pentryenheterna på vartenda äldreboenden ser helt olika ut. Det är höj- och sänkbart, fast höjd, med eller utan kokplatta, bara en rund diskho, diskbänksenhet, med eller utan underskåp, liten kyl, större kyl, med frys eller ingen frys alls osv. Olikheterna är oändliga. Jag har inte hittat någon utvärderingsstudie avseende användbarheten av köken vilket skulle vara intressant. Lika intressant som alla de studier vilka har gjorts på badrummens funktioner för personal och för de äldre.! Bild 10 Vy mot rum Bild 11 Vy mot pentrydel 23

24 Exteriört Till Kalkstensgatan hör en relativ enkel inhägnad innergård. Den har gångytor av asfalt med pergola, sittbänkar och vattenkonst. Gården består mestadels av gräsytor och träd. Gården nås från entréplanet. Spontant känns den stum och tillrättalagd. För någon som är van från villaträdgård är det svårt att återfinna sin berså. Istället blir det enligt mitt tycke en mer parkliknande miljö. Bild 12 Innergården Sammanfattning av slutsatser från fallstudierna Fallstudierna har, som var min allra första intention, gett mig helt olika utgångar. Grundprincipen för planlösningen är densamma avseende boendedelen med lägenheterna, det gemensamma allrummet och utemiljön med dess innergård. Utformningen rent estetiskt och arkitektoniskt har däremot varit helt olika. Skillnaden är att Kalkstengatans boende inte alls är inriktad på omhändertagande av demenssjuka. Vilket också uttryckligen stärks från samtal med enhetschefen. Boendet inriktar sig mer till en aktiv vårdtagare. Här har du din egen privata balkong, det är mycket glas på fasadytor och huset har fått mer svängrum avseende aktivitetsrum med gemensamhetslokaler i entréplanet. Boendet är placerat i ett aktivt läge nära ett köpcentrum. Innergården är parkliknande vilket förstärker husets placering i en parkmiljö. Här är det den mer avskalade, moderna arkitekturen som erbjuds både ute som inne. Tegelgården har också en tilltalande exteriör men utstrålar en helt annan arkitektur än Kalkstensgatan. Tegelgården tar emot boenden med olika vårdbehov däribland demens. Samtliga avdelningar är uppbyggda på samma sätt och är anpassade för demensboende. Boendet har ett annat läge med en placering bland åkrar och villabebyggelse. Det blir ett annat lugn men också en mer sluten kontakt med omvärlden. Generellt är målet för båda dessa boenden att skapa en god miljö som ska vara trivsam och stimulerande samtidigt som den ska vara vårdgivande och inge trygghet. 24

25 Slutsatsen är att många viktiga faktorer påverkar boendemiljön; Storleken på äldreboendet och möjligheten att kunna röra sig. Många boenden är anpassade för dementa personer eller med svåra orienteringshandikapp vilket gör att avdelningarna blir små. Tegelgårdens planlösning är uppdelat i fyra enheter där varje enhet blir till en återvändsgränd. Varje enhet är också låst och man förflyttar sig inte naturligt mellan de olika avdelningarna.på Kalkstensgatan är avdelningarna dubbelt så stora och rörelseytan blir därmed större. Möjligheten att få ett större kontaktnät med andra boende ökar och kan verka stimulerande för den som enbart lider av ett fysiskt handikapp. Planlösningen bör vara enkel med lätt överskådliga rumsbildningar vilket inte minst är viktigt för personalens överblickbarhet. Fönstersättning som skapar utblickar och som gör att de boenden kan föja liv och rörelse och årstidsväxlingar ute är viktigt. Samtidigt som det viktiga dagsljuset tas om hand. Lågt sittande fönster är till exempel av stor vikt för att kunna få utblick från sängplatsen vid varaktigt sängliggande. Här kan man fundera över Kalkstensgatans övre våningar där kontakten med utemiljön vid sängläge enbart kan handla om himmel. Då är Tegelgårdens enplansutformning mer stimulerande där markkontakt fås. Gemensamhetsrummet med tillhörande kök är oftast hjärtat på avdelningen och har en stor betydelse hur boendet upplevs. På Kalkstensgatan var köket helt slutet ifrån gemmensamhetsutrymmet medan Tegelgårdens kök skapade ett med rummet. En del anser att det ska bilda en enhet för att de boende ska kunna se vad som händer och för att personalen ska få en bättre överblickbarhet. Medan andra tycker att köket ska vara slutet för att få ett större lugn i gemensamhetsrummet. Tyvärr har Miljö- och Hälsomyndigheters krav kommit att prägla planlösningen och gjort köket mer eller mindre otillgängliga för de boende. Personligen tycker jag att det skulle vara mer stimulerande om köken var rejäla så att boenden med rullatorer och rullstolar hade möjlighet att kunna vara delaktiga i köksbestyren och att det istället blev en naturlig träffpunkt. Storleken på rummet bör också studeras där möjligheten att höra vid matbord och kunna avsklja i mindre grupper har varit viktigt från boende och personal. Färgsättning, rumsvariationer, inredning. Att rummen ges karaktär och är vackra och inbjudande miljöer är viktigt. Val av material, färger och inredning påverkar oss alla och skapar den atmosfär som man tar med sig. I olika sammanhang talas om att miljön ska vara hemlik. Hemlik är för var och en säkerligen helt olika definierade beroende på vilka tidigare referenser man bär med sig. Kontraster för ökade rumsförståelser är viktiga för de flesta av oss men kan utformas på olika sätt. Detta är tydligt vid jämförelsen mellan Tegelgården och Kalkstensgatan med helt skilda sätt att färgsätta och inreda. Vad som är rätt eller fel är givetvis helt vad man själv trivs med. Att dagsljus och frisk luft påverkar oss positivt har varit allmänt känt under flera hundra år. Inom framförallt psykvården har enklare former av trädgårdsskötsel ansetts ha en helande effekt. Inom svensk forskning har studier gjorts på hur de äldres välbefinnande påverkas av trädgårdar, parker och grönska. Ottosson & Grahn har studerat vilken betydelse en lummig trädgård vid ett ålderdomshem hade och redovisar bland annat i sina slutsatser att: Ju sämre balans, desto större blev påverkan av utevistelsen. Det är alltså speciellt viktigt för 25

26 svaga grupper, som tex äldre med stort vårdbehov, att ha nära tillgång till en uteplats vid boendet. En egen täppa ger möjlighet till enkel rekreation som ger psykisk kraft att få ork att gå vidare och även utnyttja grönområden på längre avstånd. (Äldreboende ett försök till helhetssyn, 2002). Forskning har också påvisat att dagsljuset påverkar de äldres vitaminstatus och urkalkning av skelettet. Även blodtrycket påverkas positivt av vistelse utomhus och att koncentrationsförmågan förbättras. (SOU s 244). Motion är också viktigt för att kunna hålla muskler och rörligheten igång. Att därför på ett enkelt sätt att tillgång till en trädgård är viktigt. Kalkstensgatans parkliknande utemiljö ligger avskild från avdelningen och det kan krävas att en vårdare följer med för att trygghet ska uppfyllas. På våningsplanen finns istället inglasade gemensamhetsbalkonger som visserligen bidrar till den friska luften men inte stärker den dagliga motionen på ett naturligt sätt. Tegelgårdens utemiljö är omgiven av flera gemensamhetsutrymmen vilket gör att personalen även inifrån enkelt har uppsikt ut. Här kan personalen lättare erbjuda ett besök i trädgården genom att öppna upp altandörren från gemensamhetsrummet. På Tegelgården och Kalkstensgatan finns många valmöjligheter i dessa olika äldreboenden. Trots valmöjligheterna känns det som om ingen av de boenden jag träffade riktigt hamnat rätt! Rätt man på rätt plats!??? Här har kommunens biståndhandläggare en avgörande vågskål för att hitta den optimala lösningen inför en kommande flytt. Jag skulle vilja fortsätta mina fallstudier och ifrågasätta hur det kom sig att de har flyttat in i sina respektive boenden och framförallt höra mer om vilka valmöjligheter har de haft och hur har de informerats. Jag skulle också vilja ställa verksamheternas aktiviteter mot husens planlösning och de boendes intressen/förmåga bara för att gå vidare i min fråga om den fysiska miljön (utöver tillgänglighet, kontrasttänkande mm) verkligen understödjer verksamheten på just dessa boenden. Jag saknar delvis utrymmen som främjar stimulerande verksamhet såsom rörelse, sång- och musik, hobbyverksamhet mm. Kanske kan vi utveckla boendena och göra dem mer spännande så att vi lyckas stimulera livskvalitén och behålla kvar nyfikenheten på livet till vår sista dag här på jorden!! Av Äldreguidens jämförelse visas en sammanställning i tabellen nedan. För varje kvalitetsområde redovisas ett genomsmittsvärde. Omdömena varierar mellan 1 och 5 där 5 är bäst. Då Kontinuitet är ofullständigt besvarad under punkt 4 för Kalkstensgatan 5 så får istället varje kvalitetsområde jämföras. Andra parametrar än jämförelsen av arkitektur och den fysiska miljön görs och det är därför svårt att ställa detta mot min egen bedömning, då jag inte exempelvis har bedömt maten. Tegelgården är en aning mer fördelaktig i denna jämförelse gentemot Kalkstensgatan. 26

27 Äldreguiden

28 Diskussion I debatten som förs hörs fortfarande röster om att tillgången till platser på äldreboenden är för dålig och att många äldre tvingas att bo kvar hemma. Ofta med följande känsla av otrygghet, minskat socialt umgänge och med olyckor i hemmet som följd. Blev det så som vi hade föreställt oss? När vi blickar framåt, bortom det aktiva pensionärslivet, så har inte någon jag samtalat med inte uttalat sin oro för att tappa sin självständighet, att inte kunna klara sig själv, att tvingas att bli som ett kolli i livets sista skede. Gränsen mellan ett aktivt liv till att en dag inte klara sig och sin omgivande hemmiljö känns hårfin. Jag tänker på de boenden vilka jag har mött i denna artikel där vågskålen snabbt slog över och hur aktiva de egentligen fortfarande ändå är på sina olika sätt, trots att de inte längre orkar ta hand om ett stort hus eller ett helt hushåll. Vilka valmöjligheter gav samhället dem och hur stimulerar vi deras liv? Under min kurstid har jag reflekterat över hur vi skapar våra äldreboende och hur jag som i min profession ser utformningen av ett äldreboende. Egentligen skapar vi boenden där alla skulle vara stöpta i samma form. Betänk så många människor runt omkring dig som du av olika orsaker aldrig skulle kunna tänka dig att bo med eller tillbringa dina sista år med. Helt plötsligt blir du sammanföst med olikheter där det bara är att gilla läget! Vi utformar ofta också äldreboendena för en så bred vårdgrupp som möjligt. Mitt intryck från äldreboenden är att många tillbringar flera år i sitt nya hem. Det är inte bara en flytt inför det sista andetaget. Trots det blandas mentalt fullt klara boenden med demenssjuka vilket känns för mig helt främmande. Jag skulle gärna se att man istället kunde skapa boenden vilka är mer anpassade för den livssituation du befinner dig i. Att hitta nya former för den äldre växande befolkningen känns akut. Nya begrepp som senior- och trygghetsbostäder står under lupp och har redan börjat produceras. Det vore tillfredställande att vi som samhälle skulle kunna erbjuda en större valfrihet, att vi blir bättre på att informera om olika boendeformer på ett positivt sätt, att vi kan få säga till en boende att du kan påverka ditt liv och att boendeformerna ska kunna få ökade resurserna så att möjlighet till sociala aktiviteter tillgodoses utanför vårdbehovet. När det gäller begreppet äldreboende så har vi alla olika kriterier för vad som upplevs som en god miljö. Självklart ska det vara en god boendestandard på rummen med egen wc/dusch och möjlighet till pentryenhet. Tyvärr upplever jag att boenderummen domineras av sin stora wc-enhet och resterande yta består ofta inte mer än en säng och kanske plats för en liten mat- eller sittgrupp. Som en 98-årig kvinna sa till sin släkting efter ett släktkalas; - Nu ska jag hem till min fängelsehåla! Jag skulle önska att vi kunde skapa mer kreativa boenden, mer vårdanpassade boenden för rätt typ av vårdgrupp, där det utöver allrummet och korridorstråken skulle kunna finnas olika aktivitetsrum och där de boenden kan få ta en aktiv del i vardagliga sysslor i den mån de kan. Att spännande förutsättningar skapas. Utemiljön får inte heller försummas.här anpassar vi mycket till demensvården med inhägnade innergårdar. I min fallstudie med Erik skulle han ha varit betjänt av en egen liten uteplats där han skulle ha kunnat öppna sin altandörr när han själv ville och kunnat vattna sina blommor själv. Små vardagliga bestyr men som hade gett honom livsglädje. 28