HELGON OCH HELIGA KÄLLOR I LINKÖPINGS STIFT

Transkript

1 Linköpings universitet Institutionen för religion och kultur Vårterminen 2003 Kristendomens historia C, uppsatskurs HRVC45 Handledare: Kjell O. Lejon HELGON OCH HELIGA KÄLLOR I LINKÖPINGS STIFT IDA FALK

2 INNEHÅLL 1 INLEDNING Syfte och frågeställning Avgränsningar Metod och källmaterial Tidigare forskning HELGON Linköpings stift Helgon i Linköpings stift DEN MEDELTIDA KYRKAN Kyrkans struktur Kontinuitet och brott mellan förkristen och kristen tid Förkristna gårds- och ortnamn KÄLLKULT Källornas uppkomst Källkulten genom tiderna Den kristna källkulten Källkult i Linköpings stift Traditioner kring offerkällorna TRE EXEMPEL Den heliga Birgitta Björn i Klockrike Ragnhild från Söderköping KAN FÖRKRISTEN KÄLLKULT STYRKAS I DE TRE EXEMPLEN? Den heliga Birgitta Björn i Klockrike Ragnhild från Söderköping Slutsats ANVÄNDS DE LOKALA HELGONEN IDAG? Den heliga Birgitta Björn i Klockrike Ragnhild från Söderköping Slutsats AVSLUTNING SAMMANFATTNING REFERENSER

3 1 INLEDNING I år firas ett jubileum till minne av Sveriges enda, av påven kanoniserade helgons födelse, Birgitta Birgersdotter ( ). Det kloster hon grundade i Vadstena var under medeltiden en maktfaktor i Sverige, och hennes orden, och hennes rykte, spreds utanför rikets gränser. Linköpings stifts helgonflora är starkt påverkad av den heliga Birgitta, ett flertal av dess inhemska helgon har någon anknytning till henne. Men i Linköpings stift finns också andra personer, lokala män och kvinnor, som aldrig blev erkända som helgon av påven, eller ens av stiftet. De betraktades ändå som heliga av folket i sina hemtrakter, och gavs där helgonnamn. I den här uppsatsen har jag tänkt titta närmare på tre olika helgonkulter i Linköpings stift, den heliga Birgitta, Björn i Klockrike, eller helge bror Björn som han kallades i trakten, och Ragnhild från Söderköping. Dessa tre personer har en sak gemensamt, de har alla fått offerkällor uppkallade efter sig, i de trakter där de verkade, och genom dessa källor lever traditionerna om dem kvar. 1.1 Syfte och frågeställning Syftet med den här uppsatsen är att se om det finns något som kan antyda att kulten vid dessa tre personers källor, dessa helgonkällor, kan ha en förkristen grund. Jag vill veta om kulterna har uppkommit i kristen tid, eller om de har en äldre grund. I kristen form har dessa tre kulter levt kvar hos folket fram till våra dagar, jag vill därför också veta om de fortfarande används på något sätt, kanske i marknadsföringen av orten där kulten uppstod, eller liknande. Jag hoppas att jag kan nå dessa syften genom att söka svar på två frågor: 1. Kan källkult före kristnandet styrkas vid dessa tre källor? 2. Används källorna, och de till källorna knutna helgonen, idag? Min hypotes vad gäller den första frågan, är att det bakom framväxten av ett lokalt helgon finns en äldre tradition, som genom en kristen överbyggnad lever kvar hos folket, även efter det officiella religionsskiftet mellan förkristen och kristen tro. En förkristen tradition tas upp av kyrkan och blir kristen. Eftersom två av de aktuella kulterna, Birgittas och Björns, grundar sig på personer som levde under 1300-talet kan en direkt kultövergång mellan en förkristen, och en kristen kult, i dessa fall verka otrolig. I dessa fall är det istället möjligt att källan först tillägnats något annat helgon, eller bara kallats för en helig korskälla, tills den fick namn efter det aktuella helgonet. Källorna kan alltså ändå tänkas ha en förkristen grund, och kulten kan vara ett resultat av en lång kontinuitet på platsen. Uppsatsen kommer att undersöka om det finns någon grund för detta resonemang. För att göra detta kommer jag att titta på helgonkulten i allmänhet, källkulten genom tiderna, och den medeltida kyrkan, samt hur gamla ortnamn, och gravmonument, kan spegla det förkristna landskapet. Till slut kommer jag att undersöka källkulten kring den heliga Birgittas källa i Västra Stenby, Björns i Klockrike källa, och Ragnhilds källa i Söderköping, som ligger till grund för brunnsverksamheten där. Det finns i Sverige en mängd helgon som kan klassas som lokala, och som aldrig erkänts av kyrkan, regionalt i form av stiftet, eller mer centralt av påven, men som ändå hedrats ute i landet. Än idag finns minnena av dessa kvar. Hur många av dessa lokala helgon som försvunnit vet vi inte. Vi vet inte vilka kulter som fanns under medeltiden, det är möjligt att stiften stoppat flera kulter, så har t.ex. skett med den mystiske helige Jöns, eller Jönis, i Linköpings stift, om vilken vi idag inte vet mer än namnet. Vi känner annars idag bara till de kulter som stiften inte 3

4 hade något emot. Det kan också ha funnits lokala kulter som godkändes av stiften, men som fallit i glömska hos folket, och som inte lämnat några skriftliga spår efter sig, och därför försvunnit. Den lokala kyrkan kunde kanske använda sig av sina helgon för att, med ett modernt uttryck, marknadsföra sig, och locka t.ex. pilgrimer, till den lokala kyrkan. Sådana tecken finns, i Linköpings stift flyttades t.ex. Björns av Klockrike gravplats från Klockrike till Linköpings domkyrka runt år 1400, inte långt efter att biskop Nils Hermansson dött (1391), och lanseringen av den sistnämnde som helgon startat. 1 Även andra helgon har flyttats från sina ursprungliga gravplatser till domkyrkor. Det gäller t.ex. även Magnhild i Fulltofta, som flyttades till Lunds domkyrka, och David i Munktorp som nu vilar i Västerås domkyrka. 2 Av detta kan vi misstänka att helgonen var viktiga, inte bara för folket utan även för stiftet, men hur är det idag? Är det så att dessa personer fortfarande spelar en viktig roll för den lokala bygden? Jag tror det, och hoppas att jag genom denna uppsats kan visa att mina tre helgon fortfarande lever i sina hemtrakter. 1.2 Avgränsningar För att inte göra denna uppsats alltför stor och otymplig, har jag valt att begränsa området, och därmed urvalet av helgon, till Linköpings stift. Stiftet var under medeltiden större än det är idag, men de tre personer jag tänkt undersöka levde alla inom det nuvarande Linköpings stifts gränser. Deras kulter uppkom alla under den katolska tiden i Sverige. Av de tre utvalda helgonen är två typiska lokalhelgon, som inte varit föremål för någon kanonisationsprocess. Det gäller Ragnhild av Söderköping, och Björn av Klockrike. Björns kvarlevor flyttades dock från Klockrike till Linköpings domkyrka, vilket kan ses som en form av erkännande av hans kult från stiftets sida. Det tredje helgonet är Birgitta Birgersdotter, ett av påven i Rom kanoniserat helgon, som tillbringade många år av sitt liv i Östergötland, bl.a. på Ulvåsa, vid sjön Boren. Dessa tre representerar tre olika nivåer av helgonkult. Birgitta representerar den högsta nivån, Björn är ett lokalt helgon som ändå genom flyttningen av graven till domkyrkan får anses som godkänd av stiftet. Längst ner på skalan finns Ragnhild, vars kult inte fick något genomslag annat än lokalt kring Söderköping, och om vilken vi idag vet mycket lite. Genom att ha ett helgon på varje nivå vill jag försöka visa att trots att kyrkan centralt hade dessa nivåindelningar, som blev mer markanta med tiden, så såg folket inte det så. De förknippades alla tre med samma typ av fenomen, en källa. Jag kommer i fortsättningen inte att skilja på de av kyrkan erkända, och av folket uppkallade, helgonen, utan jag kommer att referera till dem alla som helgon. Ytterligare en begränsning görs genom att bara källkulten tas upp som exempel på kontinuitet mellan hedniskt och kristet. Några andra exempel på möjlig kontinuitet mellan de två religionerna kommer att ges, men inte att studeras närmare. Valet av källkulten kommer av att uppkomsten av en källa i samband med helgonets död, eller bön, är ett av de vanligaste fenomenen för nordiska helgon, samt att detta är något som förenar de tre utvalda, och annars mycket olika, personerna. De har alla tre fått källor uppkallade efter sig i sina hemtrakter. Andra tidiga nordiska helgon som fått källor uppkallade efter sig är bl.a. S:t Sigfrid, och S:t Olof. Källkult är också, som jag ska visa, ett fenomen som är känt långt före kristnandet. En fråga som medvetet lämnats utanför denna uppsats är hur de aktuella helgonen användes, och hur deras kult utvecklades, under medeltiden, och efter reformationen, fram till våra dagar. Denna fråga är visserligen intressant, men den skulle ha gjort uppsatsen alltför 1 Fröjmark 1992 s. 179, Petersson 2001 s Fröjmark 1992 s , Lundén 1983 s

5 otymplig att hantera. Denna fråga är också mycket svår att besvara, då denna typ av kult i de flesta fall inte finns beskriven förrän fram emot 1700-talet, d.v.s. efter reformationen. Då beskrev författare som Carl Fredric Broocman hela Östergötland, och de traditioner som fanns på olika platser. Att före detta få reda på hur de olika personerna använts i sina hemtrakter är mycket svårt. I viss mån har uppgifter som rör denna tid tagits med i beskrivningen av de tre helgonen, och i beskrivningen av källkulten, men de uppgifterna problematiseras inte i slutet. Jag har istället valt att koncentrera mig på kulternas uppkomst, och möjliga kontinuitet till den förkristna tiden, och på hur dessa helgon används idag, då världen ser helt annorlunda ut än den gjorde på helgonens egen tid. 1.3 Metod och källmaterial Metoden är först deskriptiv, och sedan komparativ. Jag vill visa hur helgonkulten såg ut, och vilka helgon som fanns i Linköpings stift, och hur den medeltida kyrkan såg ut, och sedan jämföra detta med mina tre exempel för att se om någon äldre offertradition kan finnas kring de tre källorna. I en källa kan nedlagda fynd visa hur länge källan har använts, och om den har en förkristen grund. Förkristna fynd i källan visar att den är använd sedan före kristendomens införande, men däremot måste inte frånvaron av sådana fynd bevisa att källan inte användes under den förkristna tiden. Offren kan t.ex. ha bestått av mat, eller av föremål som inte bevaras i vatten. Materialet består av de lokala berättelserna, och traditionerna, om de olika personerna, och platserna, nedtecknade både av lokalhistoriker och andra författare, och böcker om den fornnordiska tron, källkulten och medeltiden i Sverige. Även böcker inom andra ämnen, som ortnamnforskning och arkeologi kommer att användas eftersom frågeställningarna rör flera olika ämnen, som måste samarbeta för att en helhet ska kunna nås. För att söka svar på den andra frågan kommer jag också att använda mig av turistbroschyrer från de olika kommunerna, och annat liknande material. Några personer med lokalanknytning till Västra Stenby, Klockrike och Söderköping har också gett värdefulla upplysningar om de olika trakterna, och om källorna. 1.4 Tidigare forskning Någon litteratur som behandlar kontinuiteten i källkulten och dess koppling till helgon finns, så vitt jag vet, inte. Istället får man närma sig området på omvägar. Det finns några sammanställningar av Sveriges helgon utgivna. De två största och mest omfattande är Carl Henrik Martlings En svensk helgonkrönika (2001), och Tryggve Lundéns Sveriges missionärer, helgon och kyrkogrundare (1983). De tar upp de flesta av Sveriges helgon, både de mer kända, och de mer lokala. De tar dock upp lite olika personer. I dessa båda böcker tas källkult upp i samband med några helgon, som har en källa knuten till sig, men någon djupare analys av källkulten som sådan ges inte. Båda böckerna ger en beskrivning av helgonens liv, utifrån de källor som finns, och båda är skrivna för en intresserad allmänhet, och inte i forskningssyfte. Lundén har även skrivit flera artiklar om olika helgon, och om Sverige under medeltiden i den katolska tidskriften Credo. Om kontinuitet mellan förkristna och kristna seder och bruk har många författare skrivit. Projektet Sveriges kristnande har gett ut några böcker där olika forskare ger sin syn på kultkontinuiteten. Ett exempel är projektets bok Kontinuitet i kult och tro från vikingatid till medeltid (1992) där fyra olika forskare har skrivit var sitt kapitel. Där diskuteras vad 5

6 kontinuitet mellan förkristet och kristet innebär, och vilka källor vi har till frågan om kontinuitet. Även problemet med om kontinuitet i andra länder, t.ex. övertagande av gamla kultbyggnader, kan tillämpas på Sverige diskuteras. Tillsammans kommer författarna till Kontinuitet i kult och tro från vikingatid till medeltid fram till att mycket beror av hur kultkontinuitet definieras, och att det är svårt att med säkerhet avgöra vad som är kontinuitet, och vad som inte är det. Här visas också att den tidigare forskningen nästan alltid tog för givet att kontinuitet mellan religionerna fanns, men att nyare forskning i vissa fall börjat betvivla detta. Allt måste avgöras från fall till fall, och något generellt uttalande om kontinuitet kan inte göras. Författarna menar också att det är viktigt att skilja på kultkontinuitet och kultplatskontinuitet. Projektet Sveriges kristnande har även gett ut boken Kristnandet i Sverige gamla källor och nya perspektiv (1996), där några av de 15 uppsatserna berör helgonkulten och kultkontinuiteten. Det gör t.ex. Britt-Mari Näsström i artikeln Från Fröja till Maria. Det förkristna arvet speglat i en folklig föreställningsvärld. Här visar hon hur Frejas roll i flera fall övertogs av jungfru Maria när kristendomen slog igenom i landet. Någon direkt kontinuitet mellan Freja och Maria går dock inte att se menar hon. Det är i folktraditionen som spår av Freja lever kvar, främst i riter som har med människans överlevnad att göra, t.ex. fruktbarhetsriter. Mycket finns skrivet om den fornnordiska tron, både gammalt och nytt. Bland de nyare böckerna finns Britt-Mari Näsströms Blot (2002). Hon tar i ett kort avsnitt upp källoffer och helgonkällor. Näsström menar att det är möjligt att en del av de gamla offerkällorna överfördes på olika helgon, och att det är därför som det inte finns något förbud mot att offra i källor i Norden, vilket det finns i andra delar av det tidigmedeltida kristna Europa. Hon menar t.ex. att en Olofskälla i Skåne kan vara av förkristet ursprung, eftersom folk gav den matoffer ända in på 1700-talet. Men hon skriver också att det finns en forskningslinje som menar att helgonkällorna infördes efter katolska modeller, och inte efter förkristna sådana. I Plats och praxis studier av nordisk förkristen ritual (2002) skriver Michael Müller- Wille om olika offerplatser i mossar och källor i Europa. Här beskrivs fynd som gjorts på dessa offerplatser. Artikeln tar upp offersederna sedan stenåldern och fram till järnåldern. Artikeln är intressant men jag har inte använt mig av den i uppsatsen, eftersom den inte behandlar läget i Sverige. Folke Ström är en av dem som beskrivit den förkristna nordiska religionen, i Nordisk hedendom (1993), en bok vars första upplaga kom ut Här beskrivs nordisk tro från stenålder och framåt, men med tyngdpunkt på vikingatidens tro och sed. Ström tar bl.a. upp alla de olika väsen som fanns förutom gudarna. Han nämner moss- och källfynd under sten-, brons- och järnåldern. I den del av boken som behandlar vikingatiden nämner han dock inget om källkulten i landet. Ett problem som alltid finns när det gäller den fornnordiska mytologin och tron, är att vår vetskap om den till stor del baseras på kristna författare. Något nämner författaren detta problem i sin inledning. Anders Fröjmark har skrivit flera artiklar och böcker om helgonkulten under medeltiden. Främst av dem är hans doktorsavhandling Mirakler och helgonkult Linköpings biskopsdöme under senmedeltiden (1992) där han granskar lanseringen av den heliga Birgitta, Nils Hermansson och Birgittas dotter Katarina av Vadstena. Fröjmark menar här att orsaken till att det finns så få lokala helgon i Linköpings stift under den tidiga medeltiden, är att stiftet då är starkt nog att trycka ner kulter som inte anses värdiga, samt att när stiftet under 1300-talet förlorar inflytande i Sverige, så blir det viktigare att skaffa sig egna helgon. Detta är orsaken till att det finns så många helgon i stiftet under den senare medeltiden. Den utlösande faktorn anser Fröjmark vara när Birgittas ben förs hem genom stiftet, efter hennes död. De flesta helgon som lanseras i stiftet efter det är också så kallade Birgittahelgon, d.v.s. de har samband med henne. 6

7 Fröjmark har även skrivit en skrift med namnet Helgonkult som historiskt forskningsobjekt (1984). I den går han genom hur helgonberättelserna, hagiografierna, kan användas i forskningen. Han gör en genomgång av forskningsläget i detta ämne, och går sedan in på de skandinaviska förhållandena. Han menar att vi i Skandinavien varit alldeles för dåliga på att använda hagiografierna, som här setts som omöjliga källor till historien, i forskningen kring helgonen, något som man länge gjort i andra delar av Europa. Fröjmark anser att rätt använda kan dessa ge mycket information om de olika helgonen, och deras liv och kult, information som annars inte kommer fram. Anders Hult skriver i Källan till vattnet sanningar och sägner om vattnet i marken (1991) om våra traditioner kring vatten, om källor och sägner kring dem. Samma ämne tar Carl-Herman Tillhagen upp i sin bok Vattnens folklore sägen och folktro kring bäckar, älvar, sjöar och hav (1997). Båda dessa böcker är intressant läsning om man är intresserad av sägner, och deras kopplingar till vatten, inte bara till källor. Hult är etnolog och geolog, och i sin bok utnyttjar han båda dessa ämnen. Tillhagen har tidigare skrivit en lång rad böcker om folktro i olika sammanhang, t.ex. Barnet i folktron (1983). När det gäller svenska ortnamn finns det flera böcker. De flesta tar kort upp de förkristna namnen. En av de nyaste böckerna i ämnet är den av Riksantikvarieämbetet utgivna Kulturlandskapets språkliga dimension ortnamnen (1999). Här tas grunderna i forskningen upp. En av de största inom området var Elias Wessén, som var verksam på 1920-talet. Han har bl.a. tagit upp de östgötska förkristna namnen i artikeln Forntida gudsdyrkan i Östergötland från 1921 (publicerad i Meddelanden från Östergötlands fornminnes- och museiförening 1921). Wessén räknas som en av de stora inom området, men diskussionen om ortnamnen och deras kopplingar till det fornnordiska samhället var under många år död. Först nu under de senare decennierna har den återupptagits. De östgötska ortnamnen har också tagits upp av Gösta Franzén i boken Ortnamn i Östergötland (1982). Sammantaget kan man säga att äldre litteratur oftare tar en kultkontinuitet mellan det förkristna och det kristna för given, medan nyare forskning mer och mer ifrågasätter detta, och menar att kontinuiteten måste bedömas från fall till fall, och inte kan sägas gälla generellt. Detta är det viktigt att tänka på när man läser den äldre litteraturen. Anton Ridderstad, som i början av 1900-talet skrev böcker om Östergötlands historia, geografi och kultur, tar t.ex. det för givet att de gamla offerkällorna omvandlades till korskällor, d.v.s. att ett kors sattes upp vid dem, eller att de blev till helgonkällor. Samtidigt som dessa uppgifter får tas med en nypa salt, så upptecknade författare som Ridderstad, och en av hans östgötska föregångare, Carl Fredric Broocman, också många lokala sägner och berättelser runt källorna som är viktiga för att se hur källorna använts under senare år, vilket gör böckerna användbara än idag. 7

8 2 HELGON De första helgonen var martyrerna. I sin första betydelse innebar ordet martyr ett trosvittne, det grekiska ordet betyder just vittne. Under kristendomens tid som förföljd religion kom betydelsen av ordet martyr att ändras till att betyda någon som lidit för sin tro, och så småningom krävdes det att personen också dött för sin tro, för att det skulle räknas som ett riktigt martyrskap. 3 Martyrerna var döda i människornas värld, men ansågs leva hos Gud, och de kunde därför anropas av de levande som förbedjare. 4 Att någon innehade kraften att kunna utföra mirakler, och andra övernaturligheter, sågs som ett tecken på att den personen hade guds förtroende, och till en sådan kunde även en dödlig människa sätta sin tillit i svåra stunder på jorden. Därför var helgonen populära. 5 När den kristna kyrkan blev en erkänd religion i det romerska riket, och förföljelserna av de kristna upphörde, tillkom förutom martyrerna även andra typer av helgon. Det var asketer, heliga änkor, biskopar och jungfrur, för att nämna några av de nya kategorierna. Att förbli kysk, som jungfrurna, ansågs som en form av martyrium, och därför bildade jungfrurna en egen helgonkategori. Det främsta helgonet av alla, Maria, Guds moder, tillhörde denna kategori. 6 I den kristna traditionen kom människor som levt ett föredömligt liv, eller hade ovanliga gåvor att kallas för heliga. Postuma mirakler sågs som ett säkert tecken på att en person var helig. 7 Under äldre tid utsågs helgonen av stiftets biskop, och de fick då firas inom det aktuella stiftet. Helgon godkända av ärkebiskopen fick firas i hela ärkestiftet o.s.v.. Så småningom ville den centrala kyrkan, i Rom, stärka sitt inflytande över vilka som vördades som helgon, och år 1234 utgick ett påbud, att påven var den ende som fick fatta beslut om kanonisation. Med en påvlig kanonisation blev helgonet erkänt över hela den katolska kyrkans område och kunde vördas av alla. De helgon som före detta år utsetts av olika biskopar, och som på så sätt hade status som helgon, kom inte att beröras av den nya ordningen som krävde påvens godkännande. De kunde firas inom stiftet precis som tidigare. De lokalt godkända helgonen sågs under medeltiden som lika äkta som de av påven utsedda. 8 Påvliga kanonisationer förekom även före år Den förste som med historisk säkerhet kanoniserades av påven, var Ulrik av Augsburg. Det skedde troligen år Ytterst få av alla de människor som på den folkliga nivån fick helighetsrykte, och som godkändes som heliga av stiftet, kom att kanoniseras och godkännas som helgon av påven. I Sverige var det bara den heliga Birgitta som nådde så långt, även om flera svenskar var aktuella för en kanonisationsprocess. 10 En helgonkult kan uppstå på flera olika sätt, den kan vara en produkt av folket, eller ha teologiska motiv. För att kulten ska kunna överleva krävs dock att både folket och kyrkan samarbetar. De rent lokala kulterna, som inte har kyrkligt stöd, har i längden lika liten chans att överleva som de rent kyrkliga, som inte har folkets stöd. 11 I det medeltida samhället fungerade helgonkulten på flera olika plan. Det fanns en liturgisk nivå, innefattande den institutionaliserade helgonkulten. Här finns den helgonkult som visades upp i kyrkan, och dess gudstjänster. Denna nivå var främst till för de kyrkligt utbildade eftersom böner, och andra texter som användes var skrivna på latin. Det fanns också en folklig 3 Livingstone 2000 s Fröjmark 1998 s Harrison 2001 s Lejon 1998 s Fröjmark 1998 s Fröjmark 1998 s Livingstone 2000 s Fröjmark 1984 s Fröjmark 1984 s. 40 8

9 nivå. Folket var mottagarna av kulten sett från kyrkans sida. Till den folkliga nivån hörde vallfart, och olika löften till helgonen vid olyckor och sjukdomar. 12 Dessa två nivåer, den liturgiska och den folkliga, är de vanligaste men det finns även en tredje nivå, den dynastiska helgonkulten, som användes av kungaätterna. Här blir helgonkulten av en avliden släkting en maktlegitimering, och en del av maktutövningen från den släkten. Mellan de olika nivåerna fanns inga fasta gränser, de gled in i varandra. De olika nivåerna innebär att ett helgon som finns representerat i stiftens kalendarier inte behöver ha vördats av folket i någon större utsträckning, samtidigt som ett annat helgon kan ha varit populärt hos folket, utan att de för den skull finns med i kyrkans bevarade kalendarier. 13 Vägen till en påvlig kanonisation var lång och mödosam, och stora medel krävdes, liksom de rätta kontakterna. Först måste vanligen biskopen i stiftet godkänna personen ifråga. Sedan kunde arbetet med att nedteckna mirakler börja. Ju längre in på medeltiden vi kommer desto mer noggranna måste berättelserna vara, kurian i Rom krävde att helgonkandidaten verkligen skulle ha ett helgonrykte i hemlandet. För varje mirakel krävdes den hjälptes namn, status och hemort, liksom vittnen till berättelsen. När man ansåg att tillräckligt många mirakel nedtecknats godkändes samlingen av biskopen, och skickades till Rom tillsammans med en biografi över helgonet, och en formell begäran om en kanonisationsprocess. Innan samlingen godkändes redigerades den av stiftet, vilket gjorde att vissa berättelser inte kom med i den version som slutligen skickades till påven i Rom. 14 Sedan genomförde av påven utsedda män förhör av vittnen i helgonkandidatens hemtrakter, och dessa förhör protokollfördes noggrant. Först efter det, om det fortfarande var aktuellt, kunde den egentliga kanonisationsprocessen börja. Denna var till stor del en upprepning av tidigare moment, förhör hölls o.s.v.. 15 Till slut var det påvens sak att ta ett beslut i frågan. Få processer kom så långt. 16 Så småningom kom detta att innebära att helgonkulten delades upp i två delar. Det fanns dels ett litet antal kanoniserade helgon, som var noggrant undersökta, och dels ett stort antal folkliga helgon, som kom att utvecklas utanför påvens kotroll. Med början under 1200-talet sprider sig en ny folkreligiositet i Europa, vilket ledde till att många helgonkulter utvecklades utan påvens tillstånd. Det gjorde att vissa kanoniserade helgon, som inte hade så stor folklig uppskattning t.ex. Thomas av Aquino, som kanoniserades 1323, fick stå tillbaka för de helgon som vördades lokalt. Folket kände inte större vördnad för en för dem okänd tänkare, än de gjorde för sina egna helgon, utan snarare tvärtom. 17 En påvlig kanonisering spelade ingen stor roll för folket, i alla fall inte till en början. Många helgonkandidater blev aldrig kanoniserade, utan istället saligförklarade. Det innebär att personen får firas lokalt, inom ett stift, en stad eller kanske inom en viss orden, medan den helgonförklarade får firas i hela den katolska kyrkan. Den saligförklarade fick titeln beatus eller beata, till skillnad från den helgonförklarades sanctus eller sancta. Så småningom kom under medeltiden en saligförklaring att ses som ett första steg på vägen mot en helgonförklaring. 18 Under medeltiden ansågs det inte värdigt för ett helgon att vila i jorden, istället lades benen i en stentumba, eller i ett relikskrin. Om helgonet redan begravts i jorden kunde biskopen ge order om att benen skulle grävdas upp igen för att få en värdigare viloplats. Detta kallas elevation, ibland translation. Vidare flyttningar av relikerna, efter den första upptagningen, kallas också för translationer. Denna skrinläggning sågs som ett tecken på att biskopen 12 Fröjmark 1996 s Fröjmark 1996 s Fröjmark 1992 s Fröjmark 1992 s Fröjmark 1992 s Fröjmark 1984 s Lejon 1998 s

10 godkände kulten av denna person inom stiftet. För detta kunde det finnas flera orsaker. Biskopen kunde på detta sätt godkänna en redan pågående kult, han kunde försöka starta en kult av någon han ansåg värdig, eller han kunde försöka återuppväcka en utdöende kult. Upplyftande av benen gjorde det också lättare för pilgrimer att komma nära relikerna. 19 Under den tidiga medeltiden var det vanligaste att den som ville ha hjälp av ett helgon vallfärdade till dennas ort, och där bad om hjälp. Under den senare medeltiden var det däremot vanligare att man avgav ett löfte om vallfärd, under förutsättning att helgonet gav hjälp. Vallfärden genomfördes sedan när personen ansåg sig ha fått hjälp av helgonet Linköpings stift Linköpings stift intar en särställning i Sverige. Fyra personer från stiftet togs upp för kanonisation i Rom under den sena medeltiden. Birgitta kanoniserades 1391, hennes dotter Katarinas kanonisationsprocess öppnades först Däremellan var två andra östgötar aktuella, Nils Hermansson (process 1417) och Ingrid av Skänninge (process 1417). Helt annorlunda var det under den tidiga medeltiden, då stiftet istället utmärker sig för sin brist på lokala helgon. Före den heliga Birgittas tid fanns bara ett fåtal lokala helgon i stiftet, och ingen av dem var erkänd av stiftet, och upptagen bland de av stiftet firade helgonen. I Linköpings stift firades överhuvudtaget få av de nordiska helgonen, bara S:t Olof (Norge), Knut konung (Danmark) och Knut hertig (Danmark) verkar ha firats i stiftet under tidig medeltid. 21 Den första domkyrkan i sten i Linköping stod troligen klar år 1153, då ett kyrkomöte hölls här. Då var påvens sändebud Nicolaus Breakspear här, och frågan om ett svenskt ärkestift diskuterades. Inget beslut i frågan togs dock, eftersom parterna inte kunde komma överens om var ärkestiftet skulle ligga. 22 Till Linköpings stift hörde under medeltiden, förutom Östergötland, även Öland, Gotland och större delen av Småland. Stiftet var scen för den första säkra klosteretableringen i landet. Alvastra kloster vid Omberg grundades av cistercienserna år Marken skänktes av kung Sverker d.ä. och hans drottning Ulfhild, som hade sin bas i Östergötland, vilket även övriga kungar från den sverkerska ätten hade. 23 Under den tidiga medeltiden var Linköpings stift starkt, rikt på inflytande och makt, så varför fanns det så få lokala helgonkulter? Ett svar på frågan ger Anders Fröjmark i sin doktorsavhandling Mirakler och helgonkult Linköpings biskopsdöme under senmedeltiden (1992). Han menar i sin avslutning att under den tid stiftet var starkt behövdes inga egna helgon från trakten, det räckte med de officiella kulter som gällde för hela katolska kyrkan. Stiftet hade ett väl fungerande domkapitel som kunde ge en liturgisk norm för de kyrkor som fanns ute i stiftet, egna lanseringar av helgon var inte nödvändiga. Dessutom anser Fröjmark att stiftet var starkt nog att slå undan de kulter som uppstod utan kyrkans medverkan, innan de hann etableras. 24 Vändpunkten för stiftet anser Fröjmark ligger i hemförandet av den heliga Birgittas reliker från Rom Vid den tiden hade stiftet upplevt en tillbakagång, kungamakten hade förskjutits bort från stiftet och ekonomin var dålig. 25 Det visas av att det stora katedralbygget i Linköping stoppas i mitten av 1300-talet, och inte kommer igång igen förrän omkring 50 år senare Fröjmark 1992 s Fröjmark 1992 s Fröjmark 1992 s Petersson 2001 s Fröjmark 1992 s Fröjmark 1992 s Fröjmark 1992 s Petersson 2001 s

11 2.2 Helgon i Linköpings stift Jag tänker nedan ge en kort presentation av de helgon som finns inom stiftets gränser, förutom den heliga Birgitta, Björn i Klockrike och Ragnhild från Söderköping, som kommer att tas upp närmare längre fram. Tre av de nedan presenterade helgonen kommer från platser som idag ligger utanför stiftets gränser, det gäller Elov från Borgholm (Öland), Birte i Ryssby och Lucia i Bellö (båda från Småland). De tillhörde dock det medeltida stiftet och har därför tagits med här. Det finns vissa indikationer på att kung Sverker d. ä. och hans hustru Ulvhild, som bjöd in cistercienserna till landet, och donerade mark till Alvastra kloster, var tänkta att vördas som helgon. Ett gravkapell, med en krypta, påbörjades men någon riktig kult blev det aldrig, möjligen kan kungaparet ha setts som helgon i Alvastra kloster. 27 Kung Sverker sägs ha mördats år 1156, tretton år efter att Alvastra kloster grundats år Ingrid av Skänninge grundade Sveriges första dominikanerkloster för kvinnor 1281, året innan hon ska ha avlidit. När klostret grundades hade hon redan under flera år burit dominikansystrarnas dräkt, i väntan på att få sitt kloster godkänt. Under 1300-talet växte hennes rykte som helgon, och hon var en av de personer vars mirakelsamling skickades till Rom i ett försök att få till stånd en kanonisering i början av 1400-talet. Någon kanonisering blev det inte, men påven gav tillstånd till en skrinläggning, vilken skedde 30 juli I samband med Ingrid omtalas ibland en annan kvinna, Mektild, som ska ha varit en dansk kvinna som flytt från sin trolovade med Ingrids hjälp. Hon ska sedan ha anslutit sig till klostret i Skänninge, där hon liksom Ingrid sågs som ett helgon. 29 Katarina av Vadstena var den heliga Birgittas andra dotter i äktenskapet med Ulf Gudmarsson. Enligt berättelser om Katarinas liv, var hon gift med Egard von Kyren, men bevarade trots det sin jungfrudom. Det äkta paret levde som broder och syster. En stor del av sitt liv ägnade Katarina åt sin mor, som hon följde till Rom Hennes make avled medan hon befann sig i Rom, så Katarina återvände inte till Sverige förrän 1374, då hon följde sin mors kista på dess sista färd. Hon övertog samma år ledningen vid moderns kloster i Vadstena, hon utnämndes dock aldrig formellt till dess abbedissa. Hon återvände för en period till Rom, för att arbeta för sin moders kanonisering. Katarina avled den 24 mars 1381, men inte förrän nästan 100 år senare påbörjades arbetet att få henne kanoniserad, av Henrik Tidemansson, då biskop i Linköping. Så långt som till en kanonisation kom arbetet aldrig, men 1489, den första augusti, skrinlades Katarina i Vadstena. Katarina avbildas ofta med en hind liggandes vid fötterna, och iförd birgittinernas dräkt. Ibland omges hon också av jungfrusymbolerna, lampan och liljestängeln. 30 Magister Mattias av Linköping var troligen 1300-talets störste svenske teolog. Han skrev bland annat ett försvar för Birgittas uppenbarelsers äkthet, men också poesi och retorik. Mattias föddes runt sekelskiftet 1300, någonstans i Östergötland. Efter studier i Paris återvände han till stiftet, och blev där kanik. Han hade under denna tid nära kontakt med den heliga Birgitta, och under hennes äktenskap med Ulf Gudmarsson var han hennes biktfader. I mitten av 1300-talet avled Mattias i Stockholm. Han kom att begravas i dominikanerkyrkan där, nära den kända skulpturen av Kristi nedtagande från korset, kallad Helga Lösen. Denna bild ansågs ha underbara krafter, och en mirakelsamling sammanställdes under första halvan av 1400-talet. I denna mirakelsamling, som egentligen är tillägnad Helga Lösen, finns tre mirakler nedtecknade, som sägs ha skett på Mattias förbön, och inte på Helga Lösens Pira 1952 s. 162, Nilsson 1998 s Lundén 1983 s Lundén 1983 s Lundén 1983 s

12 Petrus av Skänninge var den förste föreståndaren för den manliga delen av Birgittas kloster i Vadstena. Trots att han kunde ha avancerat inom kyrkan valde Petrus tidigt att avstå från en karriär inom stiftet. Han blev istället föreståndare för det helgeandshus som fanns i Skänninge, och där ska han ha suttit hela dagar vid de sjuka och gamlas sängar följde han med Birgitta till Rom, som hennes biktfar. Tillsammans med Birgitta författade han de officier till Jungfru Marias ära som skulle sjungas i Birgittas kloster. Petrus avled 1378, och fick snart helgonrykte. En upptäckning av hans mirakler gjordes, men arbetet med en kanonisering avstannade ganska snart. 32 Petrus av Alvastra var prior i Alvastra kloster, och också han en nära anknytning till Birgitta. Med henne fick han kontakt när hon efter makens död 1344 bodde som gäst i Alvastra. Han var den som skrev ner Birgittas första uppenbarelser, som hon fick i klostret. Han hjälpte också Birgitta att skriva ner sin klosterregel. För Birgittas skull företog Petrus flera utlandsresor, bland annat till Frankrike, för att försöka övertala påven att återvända till Rom. Han följde också med Birgitta till Rom 1349, och han deltog i arbetet att återföra hennes kropp till Sverige efter hennes död dog Petrus i sitt eget kloster och han kom att vördas som ett helgon, främst bland birgittinerna. 33 Nils Hermansson, eller på latin Nikolaus Hermanni, kom från Skänninge. Han studerade först vid katedralskolan i Linköping, och var under loven informator åt den heliga Birgittas barn på Ulvåsa. Med Birgitta, och hennes dotter Katarina, hade han sedan nära kontakt. Nils fortsatte sedan sina studier bl.a. i Paris. Birgitta ska tidigt ha förutsagt att han skulle bli biskop i Linköping en dag, och hon fick rätt blev Nils ärkedjäkne i Linköping, och där gjorde han sig känd som en man som tog hand om de fattiga i sitt stift, och som vågade stå upp mot herrarna fick han påvens utnämning till biskop i Linköpings stift. Nils Hermansson arbetade, efter Birgittas död, för hennes kanonisering, och han skrev ett mycket känt officium till hennes ära. Han fick inte själv uppleva Birgittas helgonförklaring eftersom han avled tidigare samma år som den kom, Ryktet om biskopens egen helighet spreds efter hans död, och efter påvligt tillstånd genomfördes hans skrinläggning den 4 februari mirakler, främst läkedomsunder, finns upptagna i den vita som skickades till Rom i samband med hans kanonisationsprocess. 34 Henrik Tidemansson är på latin känd som Henricus Tidemanni, och var liksom Nils Hermansson biskop i Linköping. Han var under sin tid bland annat känd för sina politiska poem, och för sina lärodikter. Han kritiserade i en dikt Karl Knutsson Bonde, som sades ha fått sin rikedom genom att utarma folket. I sina lärodikter ger han folket råd om allt mellan himmel och jord, från vikten av ärlighet till hur frukträd ska beskäras. Det finns inga bevarade mirakelberättelser från Henrik av Linköping, han arbetade dock hårt för att få Katarina av Vadstena, Birgittas dotter, kanoniserad. Henrik avled i slutet av år 1501, och någon riktig kult av honom hann inte utvecklas före reformationen. Dock nämns han som helgon i Erikskrönikan från 1520-talet. 35 Elov från Borgholm tillhör de mer folkliga helgonen i stiftet. Enligt sägnen ska Elov ha försmått Borgholms sjökonungs hustru, Gunnel, när hon försökte förföra honom. Som straff anklagade Gunnel honom för at ha släppt ut borgens fångar. Elov torterades och drogs slutligen efter två vilda hästar så att armar och ben ramlade av honom. Till slut slog Elov ihjäl sig mot en sten. Vid platsen för hans död sprang en källa upp, och ett mystiskt ljussken över källan ska ha setts av sjömän, som förstod att där hade en helig man dött. Till hans ära ska de ha offrat en gryta av malm! En medeltida ballad om Elovs öde finns bevarad Lundén 1983 s Lundén 1983 s Lundén 1983 s Lundén 1983 s Lundén 1983 s

13 Helge Jöns är känd genom ett brev till biskopen i Linköpings stift i början av 1400-talet. Där uppmanas biskopen att avskaffa, eller åtmindstånde bättre kontrollera kulten av helge Jöns, eftersom det kommit till avsändarnas vetskap att det var enbart lekmän som hade hand om kulten. Präster borde anteckna eventuella underverk, och fanns det inga sådana borde kulten förbjudas. Tyvärr är det allt vi idag vet om den helige Jöns, vars kult helt verkar ha försvunnit. Vi vet inte ens var i stiftet han levde. 37 Birte i Ryssby (södra Småland) kunde enligt sägnen hänga upp sina kläder på solens strålar. Enda gången detta misslyckades var när hon av misstag råkat trampa på några sädesax. Hon ska då ha gått till den källa som var uppkallad efter henne, och bett om förlåtelse för denna synd, och sedan var allt som vanlig igen. 38 Lucia i Bellö (norra Småland) är nästan lika okänd som helge Jöns. Om Lucia själv vet man ingenting, men hon har en källa uppkallad efter sig och i närheten av källan finns ett offerkast. Enligt en sägen ska Lucia ha blivit mördad på den plats källan nu finns, den rann upp som ett tecken på hennes helighet. Hon får inte sammanblandas med martyren Lucia som avrättades i Syrakusa (Sicilien) på 300-talet Lundén 1983 s Lundén 1983 s Lundén 1983 s

14 3 DEN MEDELTIDA KYRKAN Kristnandet av Sverige var en lång process, som tog flera hundra år att genomföra. Någon direkt tidpunkt för religionsskiftet är därför svår att se. De moraliska värderingarna hos folket tog lång tid att förändra. De nya och de gamla värderingarna, och synerna på världen och tron, satt i länge, även efter det att det officiella religionsskiftet hade skett. Detta gör att det finns stora skillnader mellan den tidiga, och den sena medeltiden i Sverige, om man ser till fromhetslivet och tron hos folket. 40 Det är först under den senare medeltiden, under och 1400-talen, som kristendomen verkligen blir en folkets egen religion. 41 Under lång tid fanns det blandföreställningar, där den äldre religionens föreställningar blandades in i den kristna religionen, och på så sätt levde kvar. Det som idag avvisas som folktro, t.ex. tomtar som vaktar gården, och som de boende gör bäst i att hålla sig väl med, och andra naturväsen, är i många fall rester av den förkristna tron. Att dessa fortfarande lever kvar i vårt minne visar på ett tydligt sätt hur lång tid det tar för föreställningar att förändras. Att sätta ut gröt till tomten på julafton är ett exempel på tradition som hållit i sig ända fram till våra dagar. 42 Officiellt bestod de båda religionernas samexistens under hela missionstiden, från de att de första kristna kom till landet, till dess att landstingen tog beslut om att den kristna tron skulle följas. Dessa beslut togs vid olika tidpunkter i de olika landskapen, i Götaland någon gång på 1000-talet, i Svealand troligen på 1100-talet. Då togs också beslut som innebar att den gamla tron förbjöds, vilket uttryckligen står i lagarna. Men även efter detta lever den förkristna tron kvar i vissa riter hos folket. 43 Kyrkans roll för det tidigmedeltida Sverige kan inte överskattas, genom kristnandet fick svenska kungar inträde i den kristna europeiska gemenskapen, de blev en del av den civiliserade världen. 44 Kyrkans ökande inflytande i landet gick också hand i hand med en alltmer enad stat. Riksbildandet och kristnandet följde varandra, även om det inte är säkert att riksenandet berodde av kristnandet, istället kan det ha varit så att bägge fenomenen låg rätt i tiden, och därför skedde samtidigt. Att kristendomen inte alltid medför ett enat rike visas av att England inte enas till en stat förrän långt efter det att kristendomen införts där. 45 I skiftet mellan förkristen och kristen religion var det inte den personliga tron i sig som var det viktiga, utan riten. I skiftet övergick man först och främst från förkristen till kristen rit. Den personliga kristna tron kom in först senare i den svenska kyrkohistorien. Det är kristnandet av folkriten som först stod i centrum, och det ledde till att mässan och andra kyrkliga riter fick en stark ställning under hela medeltiden. 46 För medeltidsmänniskan var kyrkoåret något levande, något som påverkade alla och som styrde det dagliga livet. Med kyrkans dagar förknippades såningstid, skördetid, och så vidare. Till hjälp för att komma ihåg detta fanns det minnesramsor. Ett exempel är följande strof från bondepraktikan, dagarna som åsyftas är 23 november, 22 februari, 25 maj och 22 augusti: 40 Harrison 2002 s Fröjmark 1984 s Lindkvist 1996 s Hellström 1999 s. 185, Petrén 1990 s Hellström 1999 s Hellström 1999 s

15 S. Clement vil oss Vinteren gifva, S. Peder vil oss Våren indrifva, Sommaren förer S. Urban, Men Hösten S. Simphorian. 47 Helgonen var hjältar och sedelärande exempel, vars historier berättades för både barn och vuxna. Berättelserna om dem skulle vara uppbyggliga och lärorika, men också varnande, de skulle lära folket hur de skulle leva. 48 Till helgonen vände sig folket när alla andra lösningar provats, de var det sista hoppet. I de svenska kanonisationsakterna är det främst för att återuppliva skendöda, eller för att hjälpa skadade och sjuka människor som helgonen åkallas. Dessutom verkar det som att bönen till helgonen är en sista utväg, som används samtidigt som mer förnuftsbetonade handlingar utförs. En mor rullar ett barn som ramlat i vattnet fram och tillbaka, samtidigt som hon ber hon till helgonen om bistånd, och så vidare. Helgonen framstår inte som det enda sättet, utan som ett komplement. Inte heller verkar det som om människorna bett helgonen om saker för egen räkning, om man ser till de bevarade mirakelberättelserna från de svenska helgonen, utan det är hälsa och liv åt närstående, som dominerar. Vad folket i sina hjärtan däremot bett helgonen om hjälp med, får vi aldrig veta. Det som finns bevarat i mirakelsamlingarna visar bara det som var accepterat av samhället att be för, det som den hjälpte ville, och kunde, stå för inför kyrkans ledning i Rom. Men genom mirakelsamlingarna kan vi skymta den värld som medeltidsmänniskorna levde och verkade i Kyrkans struktur I en lista över stiften i Sverige från början av 1100-talet nämns sex, eller sju, orter. Listan är rörig och verkar innehålla platser som redan var biskopssäten, och några som var tänkta att bli det. Runt 1170 har situationen klarnat och Sveriges stift är då Skara, Linköping, Uppsala, Västerås, Stängnäs och Växjö. En bit in på 1200-talet tillkommer Åbo stift. År 1164 blev Uppsala ärkestift. 50 Biskopen var den som var ytterst ansvarig för sitt stift. Det var han som skulle se till att det kyrkliga livet fungerade, att gudstjänster hölls, konfirmationer genomfördes o.s.v.. Han var också ansvarig för sockenkyrkorna, prästerna och den kyrkliga egendomen. Kontrollen utövades genom att biskopen besökte de olika socknarna, minst en gång varje år, var idealet, och genom att prästerna hade kontakt med biskopen. I själva verket kunde det dröja flera år mellan visitationerna, och ibland fick kyrkoherdarna i socknarna själva utföra handlingar som egentligen bara biskopen fick göra, som att inviga kyrkor, och konfirmera ungdomarna i socknen. 51 Under biskopen fanns prostarna, som ledde ett prosteri, eller ett kontrakt. Detta bestod av ett antal sammanslagna socknar. Prosten var biskopens lokale företrädare i sitt område. Längst ner fanns socknarna, som hade varsin kyrka och leddes av varsin kyrkoherde. Hur socknarna har bildats vet vi inte. Det är möjligt att de har en förkristen grund. 52 I Östergötland fanns det under tidig medeltid tre prosterier. Prostarna hade sina prostkyrkor i Skänninge, Linköping och Söderköping. Troligen var denna indelning gammal, 47 Lundén 1943 s , Lundén 1943 s Österberg 1985 s Sawyer 1997 s Nilsson 1998 s Nilsson 1998 s

16 och på så sätt en naturlig och användbar struktur även för kyrkan. Fram mot mitten av talet delades Östergötland upp i mindre enheter, och fick fler prosterier. 53 Kyrkan hade en grundstruktur utarbetad redan när den började få fäste i Sverige. Denna struktur hade utarbetats under kyrkans tidiga år. 54 Den långsamma process som kristnandet av Sverige var, innebar ändå att det tog lång tid innan det fanns en helt fungerande kyrkostruktur i landet Kontinuitet och brott mellan förkristen och kristen tid Två olika linjer finns bland forskare som sysslar med kristnandet av Sverige. Den ena linjen betonar kristnandet som ett brott mot den gamla religionen, och det gamla sättet att leva. Med kristendomen följer nya värderingar av kvinnan, slaveriet upphör, och den gamla rätten får ge vika för det kristna sättet att skipa rättvisa. Den andra linjen betonar kontinuiteten mellan de två religionerna, och att den nya religionen bär med sig, och tar upp, mycket av den gamla religionens riter och tro. 56 Här ska jag ta upp några exempel på brott och kontinuitet i religionsskiftet. Mirakler blev ett sätt att göra det övernaturliga användbart för den kristna kyrkan. Helgonens mirakelberättelser är fyllda med händelser som om de utfördes av någon ickekyrklig person, genast fördömdes som ett verk av onda krafter. Istället för miracula kallades handlingarna då för maleficia. Skillnaden mellan dessa två typer av övernaturliga ingripanden borde ha varit i stort sett omöjliga att förstå för vanligt folk. 57 För den tidiga kyrkan var det viktigt för överlevnaden, att folket kände igen sig i vissa av sederna. Flera hedniska bruk togs därför över av kyrkan. Detta innebar att magiska ritualer som sågs som mindre farliga av den centrala kyrkan, kunde användas för att slå mot de seder kyrkan absolut inte kunde tänka sig att acceptera. Man kan se det som en sorts kompromiss mellan religionerna. 58 Det är framför allt i den folkliga världen som de förkristna riterna, och tron, lever kvar efter kristendomens införande. Främst verkar det vara riter som förknippas med fruktbarhet, jakt och jordbruk, som får en kristen överbyggnad. Att hålla sig väl med makterna var viktigt. Kanske vågade inte folket riskera sin skörd, eller sin familj, genom att underlåta att ge älvor, vättar och tomtar det som de skulle ha. Naturen var förutsättningen för att människan skulle överleva. 59 Från kyrkans håll verkar hållningen ha varit att tillåta, och innesluta i kyrkan, riter och seder som tillhörde vardagen för folket, medan man inte ville släppa på de liturgiska delarna, som mässan och sakramenten. 60 Den kristna julen trängde ut det gamla midvinterblotet, och våra traditioner kring julen idag är fulla av kvarlevande förkristna element. Vintersolståndet är årets mörkaste dag, och kampen stod mellan mörker och ljus. Den nya festen ersatte den gamla, men mycket av de gamla traditionerna levde kvar. Ett exempel på det är lussekatten, som går tillbaka på Frejas heliga katter. Det myckna ätandet, julbordet, är också en äldre tradition. 61 Jultomten är egentligen den kristne biskopen Sankt Nicolaus. Han levde på 200-talet i Turkiet. Upphovet till tomten kommer från en berättelse om honom i vilken han ska ha gett 53 Nilsson 1998 s Nilsson 1998 s Nilsson 1998 s Hellström 1999 s Harrison 2001 s Harrison 2001 s Hellström 1999 s Hellström 1999 s Hellström 1999 s

17 en granne pengar för att denne inte skulle tvingas sälja sina döttrar till prostitution. Han räknas som sjömäns och barns beskyddare, och firas den 6 december. 62 Dagens tomte har dessutom drag av det väsen som levde vid gården, tomtarna, ett mycket märkligt och komplicerat väsen, med vilket det var viktigt att hålla sig väl. 63 Även andra element av tron levde vidare. Freja var den ledande kvinnliga gudinnan i Norden före kristendomens intåg. Hon var fruktsamhetens och äktenskapets beskyddarinna. Riter som förknippas med henne har levt kvar t.ex. genom berättelserna om S:ta Helena av Skövde. Om S:ta Helena berättas det att en källa uppkom på platsen där hennes döda kropp sattes ner för att bårbärarna skulle få vila. Det berättas också att hennes kropp lades över en sten på kyrkogården, för att tvättas, varpå stenen sprack i två delar. Runt denna sten gick gravida kvinnor under tidig medeltid tre varv för att få en enkel förlossning. Detta är troligen en äldre sedvänja som vid kristnandet överförts från Freja till Helena. 64 Källan visar dock inte upp några tecken på att ha varit brukad som offerkälla under förkristen tid. 65 I Helenas av Skövde fall, är det hon som fått ta över Frejas roll. Annars var det vanligen jungfru Maria som övertog många av Frejas uppgifter efter kristnandet. Det var hon som skulle beskydda de födande kvinnorna, och till Maria bad de havande om en lätt förlossning. Eftersom Maria ansågs som jungfru när hon födde Kristus, var hon befriad från smärtan, som Evas synd dragit på kvinnorna, och därför bad kvinnorna till Maria att hon skulle hjälpa dem, genom att låna mig nycklarna dina. Denna fras ingick i en formel till Maria som gravida kvinnor läste inför förlossningen. 66 Att det var Maria som ersatte Freja, och i viss mån även Frigg, visas också av att växter som tidigare burit Frejas namn, nu fick ett nytt namn, inspirerat av Maria. Ett exempel är gulmåran, som användes för att lindra smärtan vid förlossningar. Växten kallades från början troligen Freja-gräs (på Island Friggjar-gras), men heter nu, på flera germanska språk, Jungfru Marie sänghalm. 67 Ett av de tydligare brotten mellan den förkristna och den kristna religionen visar sig i det förändrade gravskicket, även om också detta var en långsam och föränderlig procedur. I det förkristna gravskicket fanns både kremeringar och skelettbegravningar. Skelettgravarna blir under den senare järnåldern allt vanligare, men kremeringarna finns kvar under hela järnåldern. Skelettgravarnas ökande popularitet kan ha haft att göra med ett ökat inflytande från kristendomen, utan att den begravde för det var kristen själv. Det var lite av tidens mode. Under vikingatiden var det vanligt med högar och stensättningar över gravarna. Stensättningarnas form är oftast rund, men det finns andra varianter som fyrkanter och trianglar. Under järnåldern kunde även gravgåvor av olika slag förekomma. Gravfälten tillhörde gården, och låg i närheten av den, det var inte frågan om stora samlade gravfält, som senare tiders kyrkogårdar. 68 Domarringar är gravar som består av ett antal resta, eller lagda, stenar i en ring. De förekommer under hela järnåldern, men är troligen vanligast under äldre järnålder. Antalet stenar varierar, även om ojämnt antal, och särskilt sju eller nio, stenar är vanligast. Ringarna förekommer mest i den västra delen av landet, men finns även i Östergötland, främst i den östra delen. I västra Östergötland är de mer ovanliga, liksom de är i Mälardalen Lejon 1998 s. 193, Livingstone 2000 s Hellström 1999 s Lundén 1983 s Näsström 2002 s Näsström 1996 s Näsström 1996 s Nilsson 1998 s Burenhult 2000 s

18 När kristendomen slår igenom i landet blir skelettgravarna det normala, och de döda begravs i öst-västlig riktning, med huvudet i väst. 70 Några av de tidigaste kristna gravmonumenten kallas för Eskilstunakistor. Dessa är inte gravkistor, utan monument i sten som står ovanpå en grav. De har höga gavlar, är ornamenterade, och har ofta runinskrifter. De flesta av dessa har återfunnits i Östergötland, även om den första hittades i Eskilstuna. Kistorna dateras till 1000-talet, och tros vara minnesmärken över tidiga kristna stormän, och andra inflytelserika personer i samhället Förkristna gårds- och ortnamn Många förkristna ort- och gårdsnamn finns kvar idag. De kan delas in i tre grupper. De som har ett gudanamn sammansatt med ett kultplatsnamn, t.ex. Frövi, tillhör den första gruppen. Den andra gruppen består av enkla ord med betydelsen kultplats, t.ex. Vi och Harg, och den tredje gruppen innehåller namn som innehåller ett sakralt förstaled men där det andra ledet har en profan betydelse, t.ex. Torsnäs. 72 Att spåra äldre kultnamn kan vara svårt. Många gångar har namnen ändrats mycket genom tiderna, och den syftning vi läser ut av namnet idag, kanske inte alls var det som från början åsyftades. Särskilt svårt är det när det gäller namn som innehåller Oden och Tor, eftersom dessa har använts som mansnamn även i kristen tid. Även t.ex. namn med Frö kan ha ett profant ursprung. Vanligen är inte namn som i slutledet betecknar bebyggelse förkristna, som torp, och -rum. 73 Torpnamnen blev vanliga på medeltiden, och betyder ungefär nybygge. Detta är ett av de vanligare namnen i Sverige, upp till Dalälven. 74 Namn som slutar på rum var vanliga under den tidiga medeltiden, och något före denna. Ordet betyder detsamma som ryd, d.v.s. röjning, öppen plats Nilsson 1998 s Nilsson 1998 s Strid 1999 s Franzén 1982 s Franzén 1982 s Franzén 1982 s

19 4 KÄLLKULT Om källkult säger Nordisk familjebok, från 1911, bland annat följande: Underbart är, huru denna dyrkan utan afbrott kunnat fortlefva genom så betydliga tidsrymder ända fram till våra dagar, huru en och samma källa kunnat fortfara att vara helig, fastän religionerna växlat liksom folken, hvilka bragt henne sin dyrkan. 76 Här tar man för givet att de heliga källorna alltid har varit heliga, oavsett vilken religion som har funnits i samhället. Idag har forskare en mer nyanserad bild, och kontinuiteten tas inte längre för given på detta sätt, vilket speglas i Nationalencyklopedin (1993) som menar att en kontinuitet inte är utesluten, men långt ifrån säker. 77 Att seden att kasta t.ex. mynt i källor är gammal kan visas av att man hittade nära 6000 mynt i de s.k. Barnabrunnarna i Småland i början av 1900-talet. Mynten kunde dateras till allt mellan 1300-tal och 1900-tal. Dessutom hittades ett antal smycken, och andra värdesaker i källorna. 78 Seden att offra här är alltså gammal, minst sedan 1300-talet. Tidigare kan folket ha offrat t.ex. mat, och annat som inte bevarats i källornas djup till våra dagar. 79 Om dessa källor, Barnabrunnarna, berättas det att tre bröder på 1600-talet återkom från en pilgrimsresa till den heliga graven. När de nu kom hem igen, mötte de tre flickor i skogen, och de tre bröderna våldtog flickorna. Efteråt insåg de att flickorna var deras egna systrar. Bröderna mördade sina systrar och begravde dem, men en källa slog upp vid varje grav. Som synes av fynden i källorna, som numera bara är en, är seden att offra här äldre än just denna version av berättelsen Källornas uppkomst En källa bildas där grundvatten som rinner genom ett vattenförande jordlager, träffar på ett tätare jordlager som det inte kan tränga genom. Vattnet tvingas då istället upp till marknivån. Den här typen av källor finns vanligen i moränmark. Källor kan också bildas där vattenförande jordlager är täckt med t.ex. lera, som inte släpper genom vattnet. Här uppstår ett övertryck, och om lerlagret punkteras kan vattnet strömma upp till markytan. Sådana källor återfinns i dalar, där det finns grundvatten på högre nivåer runt omkring, vilket ger vattnet i dalen tryck. Vanligast är dessa källor i Mellansveriges dalgångar, och i kanterna av rullstensåsar, som har lerjord i sina utkanter. 81 Vatten är en förutsättning för mänsklig bebyggelse, och vattnet uppfattas ofta även som bärare av övernaturliga krafter och väsen. 82 De källor som folket ansåg som heliga skilde sig ofta från vanliga källor. Kanske skilde de ut sig genom färgen på vattnet, eller genom smaken på det. Källorna kunde t.ex. vara sura eller salta, och vattnet kunde innehålla olika mineraler. Flera källor användes som hälsokällor, och hade en viktig plats i folkets hjärtan. 83 Hushållsvatten fick inte tas ur de heliga källorna, utan det fick hämtas på andra platser, brunnar, bäckar eller liknande Nordisk familjebok band s Nationalencyklopedin band s Hult 1991 s Lundén 1944:a s Hult 1991 s Nationalencyklopedin band s Nationalencyklopedin band s Martling 2001 s Tillhagen 1997 s

20 Genom utdikning av åkrar, och genom t.ex. vägbyggen har många av de gamla källorna nästan torkat ut eller sinat helt. Nya källor kan också ibland uppkomma bredvid en gammal källa som sinat Källkulten genom tiderna Kulten kring vatten är gammal. Från den yngre stenåldern kommer de äldsta mossfynd som gjorts i Norden. Vardagsting, som skäror, yxor och mat, lades ner i mossarna, troligen i religiöst syfte. 86 Under bronsåldern fortsatte mossar och vattendrag att vara framträdande offerplatser. Berömda är t.ex. de dubbla uppsättningar av bronslurar som hittats i danska mossar. Även överdimensionerade yxor är vanliga fynd i mossar från denna tid. Dessa är troligen gjorda för att offras, eller för att brukas i riter, eftersom de är alltför stora, och sköra, för att kunna användas i vardagen. 87 Även under järnåldern fortsatte mossarna, och källorna, att vara offerplatser. Fynden som gjorts under denna tid är främst från Danmark. Intressant är att de vapen och annat som läggs i mossarna nu först förstörs, svärden bryts av eller kröks, o.s.v. innan de offras. Från järnåldern härstammar också de mosslik som hittats, återigen främst i danska mossar. 88 Ett svenskt fynd i en källa gjordes i uppländska Gödåker där arkeologer fann ben efter djur, såväl som människor. Viktigt att påpeka är dock att det inte bara är djur- och människooffer som gjorts under denna tid. Till största delen bestod offren av vardagliga föremål, såsom mat, kärl och träföremål, även under järnåldern. Människor och djur offrades troligen inte i den omfattning fynden idag visar, men tyvärr har det mesta av de mer fredliga fynden försvunnit, medan benen bevarats i vattendrag och mossar. 89 Runt 500 e.kr., alltså under järnåldern, flyttade mycket av den tidigare vattenburna kulten upp på land. Många källor och mossar, som använts under en lång tid, övergavs nu som offerplatser. 90 Enligt de isländska sagorna, som speglar den förkristna nordiska mytologin, fanns från början bara värmen, kölden och visdomen. Dessa tre representeras av varsin källa. Världsträdet Yggdrasil skapas och får sin näring genom de tre källorna, trädet har en rot i vardera källan. Värmen kom från Urds källa. Urd var en av de tre nornorna. Kölden kom från en källa i Nifelheim, och visdomen kom från Mimers brunn, där Oden offrade sitt öga. 91 Offerkällor ligger ofta i närheten av domarringar eller andra stenmonument, som skeppssättningar, och i äldre litteratur anses det ofta att dessa hade samband med varandra, och var äldre tings- och offerplatser. 92 Man trodde att ting hölls i domarringen, därav namnet, och att ting och offerfester, där källan stod i centrum, hölls samtidigt Den kristna källkulten Under kristendomens inledande århundraden som accepterad religion i Romarriket, från 300- talet och framåt, måste man från kyrkan centralt bestämma sig för vad som skulle tillåtas i de nykristnade länderna. Förbud mot vissa riter utfärdades. Två koncilier, i Arles år 452 och 85 Hult 1991 s. 50, Ström 1993 s Ström 1993 s Ström 1993 s Ström 1993 s. 59, Gräslund 1996 s Hult 1991 s Ridderstad 1920 s. 235, Nordisk familjebok band s Ridderstad 1920 s