Leif Stark (1) och Robert Wahlström (2) (1) Sammanhållande för järnframställningen i Tranemo, starkes@telia.com (2) Informatör, was@sinunda.

Transkript

1 TRANEMO & JÄRNET 20-års Jubileum Leif Stark (1) och Robert Wahlström (2) (1) Sammanhållande för järnframställningen i Tranemo, starkes@telia.com (2) Informatör, was@sinunda.se Bakgrund blästerbruk. Blästerbrukets historia går tillbaka till bronsåldern, bortemot 1000 år före Kristi födelse. Den rödjords-, och/eller myrmalmsbaserde verksamheten i blästerugnar har pågått utan avbrott ända sedan järnåldern och fram till slutet på 1800-talet. Under de senaste 60 åren har blästerjärn bara framställts experimentellt i forskningssyfte eller i samband med kulturaktiviteter kring hembygdsdagar och liknande. Trots bevarade blästerugnar och skriftliga notiser från medeltiden och framåt är det idag ingen levande blästersmed som lärt sig hantverket av någon ur den äldre generationen, utan man har åter fått lära sig hanteringen genom studier och praktiska expriment. Under de år som våra blästerugnar funnits har vi genomfört ett otal järnframställningsexperiment, med rödjord, träkol och ved som råvaror. Vi har tillverkat träkol i kolningsgrop och tunna. Det järn som erhållits från försöken har omsatts till diverse järnämnen samt föremål. Det har varit knivar, krokar, hänglås, synålar, tråd och ett stenborr. Vi har även bearbetat järnet i skärande maskiner som svarv och fräsmaskiner. Att tillverka järn är tämligen lätt i teorin. Att göra det i praktiken är definitivt svårt. - Hur det går det till, kan Ni lära Er här.. Efter 20 års mödosamt arbete i bla Projekt Tidig järnframställning i Kind med efterforskningar och med noggranna arkeologiska undersökningar samt åtskilliga experiment i rekonstruerade ugnar här i Tranemoområdet, har många av frågetecknen rätats ut kring tillverkningen anlades en blästerugn här i Tranemo. Ett gäng här i Tranemo var igång med sina första försök att göra järn som på vikingatiden i en dubbelugn på en udde i Algutstorpasjön några km nordost om Tranemo samhälle.

2 Malm En första åtgärd blir att finna lämplig järnmalm i naturen. Även detta kräver en färdighet och kunskap som man måste skaffa sig genom erfarenhet och studier. Ute i naturen finns tecken och signaler t.ex. Backskärvfröet etc, som kan visa på förekomsten av järnhydroxider, eller med andra ord rödjordsmalm Kol Den kolen man använder i blästerugnar är träkol. Detta iordningställer man genom att kola lämpligt ved i sk kolningsgropar. Detta innebär att man samlar veden i en grop, sätter fyr på detta och täcker över kolningsgropen och den brinnande veden med torv och gräs för att slå ner den öppna elden. Genom att öppna och stänga för lufttillförsel, reglerar man förkolningen av trävirket. Under senare år har vi även använt oljefat för att kola vår ved i, detta främst för att det är en mindre resurskrävande metod. Principen är detsamma som för kolningsgrop. Rosta järnmalm Att rosta innebär att man lägger ved täckt med rödjord omlott enligt bilden här nedan. Sedan eldar man ner den s.k. laven tills aska återstår. Man samlar ihop den rostade järnmalmen för att sedan dosera den i blästerugnen. Med rostningen avlägsnar man föroreningar så som humusämnen, rottrådar, fukt och kemiskt bundet vatten (kristallvatten). Förutom att malmen får en färgförändring så blir den också magnetisk efter rostningen. Vedning och iordningställande Med detta menar man att hugga ved till förvärmning av ugnarna och till de lavar som behövs när man skall rosta järnmalmen. Annat som behövs göras är att iordningställa utrustningen. Luftbälgarna måste monteras, trimmas in och testas. Man kanske behöver ge ugnen en översyn med avseende på sprickor i det lerskickt man har på ugnens insida.

3 Järntillverkning i blästerugn Achievements of the Project RAS/9/030 Redan ett dygn innan järnframställningen börjar man med att förvärma ugnen med ved. Sedan fylls ugnen med träkol. När kolpelarens nedre delar glöder, börjar man dosera järn och kol. Man varvar rödjord och kol i proportionerna 1:2 i omgångar allt efter kolpelaren sjunker ner. Sjunkhastigheten bestäms av den luftmängd som tillföres med hjälp av en handdriven bälg genom ett blästermunstycke. Detta fortsätter man med tills all rödjord är doserad och kolet brunnit upp. Temperaturen i härden har man uppsikt över genom visuell kontroll av färgen på härden eller genom digital mätningsutrustning. En signal till bälgdragaren indikerar om luftmängden behöver ändras. Slutresultatet blir en järnklump i botten på ugnen, en s.k. lupp. Tappning av flytslagg Högt motstånd i bälgarbetet eller missljud vid igensättning i blästermunstycket under arbetets gång talar om när det är tid att göra avtappning av slagg. Detta gör man genom att öppna ett hål i botten av härden strax under blästermunstycket där man låter den flytande slaggen rinna ur ugnen. Slaggen som avtappas kan liknas vi vulkanisk magma som sakta stelnar när den kommer ut i luften. Efter avtappning av slagg pluggar man igen hålet och fortsätter blåsningen. Slagg är en flytande klibbig massa som kräver att man då och då tappar den ur ugnen och gör rent kring luftmunstycket. Körschema Att genomföra en blåsning innebär också en resursinsats på många sätt. Därför måste man planera körningarna lång tid i förväg. Man har i regel några övergripande mål uppsatta. Det kan ex vara någon teori man vill pröva, en ny ugn som skall testas, nya blästermunstycke att provas eller mål i stort som man vill uppnå under säsongen. När väl detta har bestämts, upprättas protokoll inför varje blåsning där mängden malm, kol, luft och metod fastställs. Varje åtgärd eller händelse under blåsningens gång noteras nogrant. Protokollet blir därefter både ett körschema under arbetets gång, en erfarenhetsnotering och ett arkivunderlag för en djupare utvärdering av resultatet vid ett senare tillfälle. Lite kemi Järnlupp Slagg På sin väg ned genom ugnen reduceras malmen till metalliskt järn som i halvfast tillstånd sintrar samman till en sk. lupp. En kemisk förklaringsmodell och förvandlingen från järnhydroxid till järnoxid framgår något förenklat ur denna bild.

4 Luppen - Försmide Primärsmide Luppen man tar ut ur ugnen, är inte en homogen järnklump. En första åtgärd blir därför att slå samman den glödande luppen och göra den mer kompakt innan man kan påbörja det huvudsakliga smidesarbetet. Det behövs en viss känsla för att kunna slå ihop järnklumpen utan att den glödande massan splittras i flera delar. Med detta primärsmide avlägsnas slagg, kolrester och andra föroreningar som följt med från härden. Det händer att man lägger tillbaka luppen i ugnen och värmer upp den igen för att kunna fortsätta detta primärsmide tills man får ett hanterbart järnämne för vidare bearbetning. Volymen på luppen minskar också synligen vid denna bearbetning. Luppen delas Hanterbara stycken Efter primärsmidet blir det dags att dela luppen som fortfarande är mer eller mindre glödande i lämpliga bitar (i regel en halvering av en 5 kg lupp). Anledningen är först och främst för att skapa lämpligt stora bitar för smeden att hantera vidare i ässjan. I det fortsatta arbetet handlar det om att smida ut luppen till ämnesjärn som sedan ligger till grund för att börja tillverka föremål av allahanda slag. Några gamla mått och vikter Rymdmått: (Bergs-) skeppspund = ca 149 kilo 1 lass = 3 kistor = 3 skeppund = 447 kilo 1 kista = 3 bårar = 1 skepp = 149 kilo 1 bår = 47 kilo 1 skålpund = 425 g Längd/djupmått: Efter primärsmidet Bilden visar när luppen delas. Efter primärsmidet fortsätter man smida till har man fått ut ett ämnesjärn som sedan blir smidesjärn i den fortsatta processen. Det är viktigt att kontrollera kvaliteten på järnet/malmen. Då och då lämnas det in prover för analys på laboratorium och som ger en mer omfattande utvärdering. Famn = ca 180 cm aln = ca 60 cm

5 Smide Smidbarhet är också ett kvitto på bra järntillverkning Smedens arbete kan fördelas i två faser. - Att tillverka ämnesjärn från det järn man erhållit vid järntillverkningen, - Att smida de föremål som efterfrågas ur ämnesjärnet. En bra smed kan tillskrivas stort tålamod, kreativt tänkande och många verktyg. Smeden var dåtidens ingenjörer som bearbetade järnet med stor kunskap och färdighet. Av och till kunde han också ikläda sig andra roller, t.ex läkarens, Armens Sappörtrupper (föregångare till ingenjörstrupperna) etc. Listan kan göras lång över smedens inflytande och betydelse i samhället. För att smida järn har smeden till sin hjälp härdar eller ässjor för att bearbeta sitt järn. Ett besök i en smedja är på många sätt en resa i tiden och smedjan blir en tidsmaskin för dom som är historiskt intresserad. Föremål som har försvunnit eller blivit omoderna med tiden har kvar sina verktyg för tillverkningen i smedens verkstad. Ute på fältet använder smeden en sk. fältässja, en mindre och portabel ässja. Smidkonsten sträcker sig bortom järnåldern och är konsten att smida metaller och förfärdiga verktyg, vapen och konstföremål. Smideskonsten handlar om att bearbeta materialets inre struktur för att få den finkornig och därigenom starkare. Hos många folkslag har smeden betraktats som något av en trollkarl. För den oinvigde verkade hans arbete som en trollkonst. Att han dessutom sysslade med både eld och metall som symboler ur de mytologiska sagorna, förstärkte bara bilden av det överjordiska. I den äldre Eddan kan vi läsa om mästersmeden Völund - en enastående smed och trollkarl. Är det något ämne som är väl representerat i den svenska kulturen, så är det järnet. Det finns hur mycket litteratur på området. Vill Ni skaffa er en hobby med stort djup och omfattning, -välj järnhantering! Men se upp! Det är stor trolldom i detta!

6 BILDER ÖVER SMÅTT & STORT