Kollektivresan är fortfarande förenad med svårigheter

Transkript

1 Kollektivresan är fortfarande förenad med svårigheter en andra rapport om KOLLA-resenärernas resor Arbetsrapport 2 Lisbeth Lindahl September 2007

2 Sammanfattning D e flesta KOLLA-resenärer använder kollektivtrafiken ibland, även om de inte är positiva till den eller tycker att resan är lätt att göra. Denna arbetsrapport redovisar resultaten från en andra enkätundersökning med en grupp färdtjänstberättigade i Göteborg. Den första enkätundersökningen genomfördes Gruppen består av de personer som hade fått ett individuellt färdtjänsttillstånd som innebär att de hade bedömts kunna resa även med den allmänna kollektivtrafiken. Syftet med den här studien var att ge en nulägesbeskrivning av KOLLAresenärernas resmönster och attityder samt att jämföra dessa med förra årets enkätresultat. I slutet av april skickades en enkät ut till drygt sjuhundra personer. 490 av dem svarade vilket innebär en svarsfrekvens på sjuttio procent. Resenärerna var mellan 18 och 90 år varav 64 % var kvinnor. Det vanligaste funktionshindret var rörelsehinder. Resultatet visar att de flesta reste mellan några gånger i veckan till någon gång i månaden. Det var ungefär lika vanligt att använda färdtjänsten som kollektivtrafiken. Många åkte även med anhörigas/vänners bilar och med Flexlinjen. Av dem som hade Flexlinje i sin stadsdel var det relativt många som inte använde den alls. De flesta tyckte att resan med kollektivtrafiken var förbunden med svårigheter. De vanligaste svårigheterna handlade om att hålla balansen under färd samt att kliva av och på fordonet. Upplevelsen av hinder varierade emellertid mellan åldersgrupperna. Fler yngre resenärer (18-29 år) tyckte att det kändes otryggt i kollektivtrafiken. Attityderna till att åka med kollektivtrafiken var inte särskilt positiva men varierade mellan resenärer. De som åkte oftare var mer positiva. Olika färdmedel visade sig även ha olika innebörder för resenärerna. De som åkte mer frekvent med kollektivtrafiken tyckte att den resan gav dem en känsla av frihet och att vara en bland andra. De flesta resenärer tyckte att deras resmöjligheter var oförändrade eller förbättrade sen två år tillbaka. Trots det ville många resa mer än vad de gjorde i dagsläget. Anledningarna till att de inte reste så mycket var p.g.a. bristande hälsa/ork eller att det var för krångligt. Jämförelser mellan åldersgrupper visar att äldre personer reser mindre ofta än yngre med alla färdmedel utom Flexlinjen. Könsskillnader visar att männen oftare behöver ha någon med sig i kollektivtrafiken jämfört med kvinnorna. Kvinnorna klarade oftare denna resa själva trots att de i högre utsträckning hade hälsoproblem som påverkade resan. Jämförelser mellan resultaten 2006 och 2007 visar stora likheter. Skillnaderna visar sig som minskad resfrekvens med alla färdmedel utom Flexlinjen samt mindre positiva attityder till färdjtänstresorna. Rekommendationerna till projektet är att hålla ut och inte förvänta sig snabba förändringar i resenärernas beteenden. Samtidigt är det viktigt att analysera vad projektet kan göra för att möta olika resenärers önskemål på bästa sätt. 2

3 Innehållsförteckning Bakgrund Upplägg, syfte och metod. 6 Vilka fyllde i enkäten?.. 8 Hur ofta reser de?... 9 Resmöjligheter Hur lätt är det att åka i den allmänna kollektivtrafiken?.. 11 Attityder till olika färdmedel och att bli hänvisad till Flexlinjen 13 Könsskillnader Åldersskillnader. 15 Jämförelser mellan 2006 och 2007 års resultat Övriga kommentarer. 17 Diskussion Rekommendationer Referenser. 24 Bilagor KORTFAKTA KOLLA-projektet är ett projekt som syftar till att skapa en kollektivtrafik för alla resenärer, med eller utan funktionshinder. Trafikkontoret, Färdtjänsten och Västtrafik samverkar i projektet ( FoU i Väst är en avdelning inom Göteborgsregionens kommunalförbund som ägnar sig åt forskning och utveckling inom välfärdsområdet ( FoU i Väst följer och utvärderar KOLLAprojektet under Färdtjänst avser anropsstyrda resor med personbil eller rullstolsbuss som erbjuds personer med färdtjänsttillstånd. Flexlinjen avser anropsstyrda resor med mindre bussar som trafikerar en mindre del av staden, oftast en stadsdel. Vid tidpunkten för undersökningen var Flexlinjen utbyggd i 10 stadsdelar. Kollektivtrafik avser den allmänna kollektivtrafiken med spårvagnar, bussar och färjor i Göteborgs Stad. Begreppet KOLLA-resenär används för att beskriva de färdtjänstberättigade personer som har fått ett individuellt tillstånd som innebär att de bedöms kunna resa även med den allmänna kollektivtrafiken och med Flexlinjen. Tack till alla er som deltog i årets enkätundersökning! Tack också till Catharina Krantz och Karin Henriksson vid färdtjänstförvaltningen och Nils Odebo (GR Studentservice) som på olika vis gjorde den här enkätstudien möjlig! 3

4 Bakgrund E tt arbete med att förändra attityder och livsvillkor för människor med funktionshinder och funktionsnedsättningar pågår både i Sverige (Socialdepartementet, 2000) och världen (FN:s standardregler). Ibland kan man tycka att det arbetet går förfärligt långsamt. Lagen om handikappanpassad kollektivtrafik skrevs till exempel redan Man kan fråga sig varför och hur denna förändring måste ske? Det finns många olika sätt att svara på den frågan. Ett sätt att svara är att vi inte kan välja bort den här förändringen, för att det finns ett beslut fattat i riksdagen (Socialdepartementet, 2000). Ett annat svar är att förändringar i riktning mot ett samhälle för alla handlar om ideologi och värderingar kring vilket samhälle vi vill leva i om vi vill leva i ett samhälle som inkluderar människor eller i ett som utesluter personer som av någon anledning har svårt för att ta sig fram. Sett ur ett medborgarperspektiv är det här en fråga som borde beröra alla. Ytterligare ett svar är att detta är nödvändiga förändringar, om inte av några andra, så av ekonomiska skäl eftersom vi måste göra samhället mer tillgängligt för att rusta Sverige inför det faktum att antalet äldre över 80 år kommer att öka inom en överskådlig framtid 1 (SKL, 2007). Har vi råd att ha kvar hinder som begränsar äldre personers självständighet och aktiviteter? Ur ett sådant perspektiv skulle en kollektivtrafik för alla kunna ses som en investering för framtiden. Frågan rör inte heller bara transportsektorn utan även andra sektorer såsom sjukvården, handikapp- och äldreomsorgen, som är beroende av att äldre och funktionshindrade kan genomföra sina resor. Dessutom påverkar de samhällsbetalda resorna kravet på anhörigas och närståendes medverkan i transporter av olika slag. Inom ramen för utvärderingen genomfördes förra året två studier som handlade om KOLLA-resenärers resor i kollektivtrafiken och andra färdmedel. Dessa resenärer hade fått de nya tillstånden som innebär att de har bedömts kunna använda kollektivtrafiken för en del av sina resor. En slutsats från förra årets enkätstudie, var att flertalet av dem reste i kollektivtrafiken även om de flesta upplevde det som svårt. De hinder som begränsade resorna i kollektivtrafiken handlade främst om svårigheter att kliva av/på fordon, stress vid på-/avstigning, backar och lång väg till hållplatsen med mera. Dessutom framkom det att de flesta inte tyckte att resan med spårvagn eller buss var särskilt positiv (Lindahl, Krantz & Odebo, 2006). Tidigare forskning visar också att det inte är så lätt att få gruppen färdtjänstresenärer att ändra sitt resbeteende, vilket ofta beror på att det finns en rad praktiska och hälsomässiga svårigheter att genomföra resorna med kollektivtrafiken (Svensson & Ståhl, 2000). Genom den intervjustudie med KOLLA-resenärer som genomfördes förra året fick vi ökad förståelse 1 Idag är Sverige det land i Europa med högst andel personer över 80 år i befolkningen. Enligt prognos kommer andelen att öka från dagens 5 procent till cirka 11 procent år 2050 (SKL, 2007). 4

5 för vad resorna med olika färdmedel har för betydelse för personer med funktionshinder och funktionsnedsättningar. Det blev till exempel tydligt att vissa hinder är överkomliga medan andra är helt oöverkomliga och att dessa hinder kan finnas både i den fysiska miljön, i den mänskliga miljön och ibland vara knutna till personen själv. Det som också var intressant var att få olika personers beskrivningar av vad det var som bidrog till att de trots allt åkte kollektivt, trots att dessa resor ofta var behäftade med svårigheter (Lindahl & Odebo, 2007). Resan får inte vara den länk i kedjan som brister Citatet är hämtat från Göteborgs Stads Trafikförsörjningsplan (Göteborgs Stad, 2004, s.2). För att kunna genomföra aktiviteter av olika slag måste människor kunna genomföra de resor de behöver. Frågan är om människor som är äldre eller funktionshindrande kan göra de resor de önskar sig eller inte? Den frågan undersöktes nyligen i en studie med ett slumpmässigt urval personer över sjuttiofem år i tre städer: Helsingborg, Borås och Karskrona. Resultatet visade att det stora flertalet var nöjda med sina resmöjligheter, men att det finns en betydande grupp äldre som inte har bil i hushållet utan är beroende av att kunna åka buss. Att klara av bussresan blir därför viktigt för deras rörlighet i samhället (Svensson & Wretstrand, 2007). Frågan är om KOLLA-resenärerna har likartade upplevelser av sina resmöjligheter? 5

6 Upplägg, syfte och metod S yftet med den här undersökningen var främst att undersöka KOLLAresenärers resor och attityder till olika färdmedel. Studien är den andra enkätstudien av tre där den första enkäten skickades ut våren 2006 (se nedanstående figur). Nuläge + Jämförelser mellan tre år Nuläge + Jämförelser mellan två år Enkät 3 Enkät 2 Nulägesbild Enkät Figur 1. Upplägg av enkätstudierna mellan Syftet med årets enkätstudie var att: ge en nulägesbeskrivning av hur resenärerna reser och deras attityder till olika färdsätt, jämföra resfrekvens och attityder till olika färdsätt med förra årets resultat. Urvalet av deltagare bestod av de resenärer som hade fyllt i den enkät som skickades ut förra våren till de första KOLLA-resenärerna samt av en grupp med nytillkomna KOLLA-resenärer. Totalt sett skickades enkäten ut till 703 av de 1417 personer 2 som hade ett KOLLA-tillstånd i slutet av mars personer besvarade enkäten vilket ger en svarsfrekvens på 70 procent. Med tanke på att undersökningsgruppen består av många personer med nedsatt ork och hälsa är det en god svarsfrekvens. Det var förstås frivilligt att medverka i studien. 2 Förra årets enkät skickades ut till samtliga personer mellan år som i februari 2006 hade ett KOLLAtillstånd. Det nya urvalet som lades till i mars 2007 genomfördes som ett slumpmässigt urval inom åldersstratifierade grupper. Målsättningen var att det nya urvalet skulle fördelas jämnt mellan de fyra åldersgrupper som ingår i studien. 6

7 Bortfallsanalysen visar att deltagarna i årets enkätstudie speglade den totala gruppen KOLLA-resenärer relativt väl. De smärre skillnader som märktes visar att det var en något mindre procentuell andel i åldrarna år (-5 %) som hade besvarat enkäten, men en något större andel åringar (+4 %). Deltagarna ombads fylla i en enkät med 28 frågor. Frågorna utgick från tidigare studier inom området samt från forskning om välbefinnande. Enkäten utformades med stor stil för att den lättare skulle kunna läsas av personer med synnedsättning. För att underlätta för dem som trots detta hade svårigheter att fylla i den, uppmanades deltagarna att be någon om hjälp med detta. Enkäten skickades ut i slutet av april av Färdtjänstförvaltningen. En månad efter enkätutskicket skickades ett påminnelsebrev ut till dem som inte hade besvarat enkäten. För att öka intresset för att medverka lottades hundrakort som gäller i kollektivtrafiken ut till dem som hade besvarat enkäten. För att deltagarnas identitet inte skulle avslöjas användes inga persondata på enkäterna. Svarskuverten med ifyllda enkäter lämnades dessutom oöppnade till FoU i Väst/GR för vidare bearbetning. 7

8 Vilka fyllde i enkäten? De flesta som fyllde i enkäten var över 65 år med en genomsnittsålder på 69 år (SD 3 = 18 år) (se figur 2) % % % % Figur 2. Andelen deltagare i olika åldersgrupper. Sextiofyra procent av deltagarna i studien var kvinnor, 36 procent var män. I de flesta fall hade den färdtjänstberättigade personen själv fyllt i enkäten (87 %). Det var mindre vanligt att någon annan hade gjort det i resenärens ställe. Deltagarna bodde i samtliga stadsdelar i Göteborg. De stadsdelar som var mest representerade var Centrum, Härlanda, Örgryte, Kortedala och Biskopsgården. Sjuttio procent av deltagarna bodde i någon av de tio stadsdelarna som hade Flexlinje vid tidpunkten för enkätutskicket. Den vanligaste hushållsstorleken var att bo i ensamhushåll (64 %). De övriga bodde tillsammans med en person (27 %) eller fler (8 %). De allra flesta var pensionärer (84 %). En mindre andel arbetade (6 %), var sjukskrivna (4 %) eller studerade (2 %). Deltagarna uppgav även vilka funktionshinder de hade. Svaren visar att drygt sjuttio procent hade rörelsehinder (72 %), att en femtedel hade synnedsättningar (22 %) och att ungefär lika många hade hörselnedsättningar (20 %). Det var mindre vanligt med kognitiva (12 %) eller psykiska funktionshinder (8 %). På frågan om hur de upplevde sin hälsa var de vanligaste svaren att den var ganska god (45 %) eller dålig (38 %) vilket representerade mittenalternativen på skalan. Det var alltså en mindre andel som upplevde sin hälsa som god eller mycket dålig. Men svaren på den här frågan varierade mellan åldersgrupperna. De yngsta (18-29 år) upplevde i större 3 SD = standardavvikelse. Detta mått beskriver hur stor variationen var runt medelvärdet. 8

9 uträckning sin hälsa som god eller mycket god (43 %) jämfört med dem i åldrarna år. De sistnämnda upplevde sin hälsa som dålig eller mycket dålig Vi ställde också en fråga om hur länge de hade haft färdtjänstillstånd och det visade sig att de flesta hade haft tillstånd mellan ett och fem år (56 %). En femtedel av deltagarna hade haft färdtjänsttillstånd kortare tid än så, medan en femtedel hade haft tillståndet längre tid än fem år. Relativt många hade tillstånd till reshjälp på färdtjänstresan (38 %). Uppgifterna från färdtjänstförvaltningen om vilken typ av färdtjänsttillstånd de hade, visar att det var vanligast att ha fått ett tillstånd som innebar hänvisning till kollektivtrafiken när hälsotillståndet medgav det (typ 2 nedan): (1) tillstånd som innebär att resenären bedöms kunna åka ensam med kollektivtrafiken om fordonet har låggolv och hållplatserna är anpassade (21 %) (2) tillstånd som innebär att resenären bedöms kunna åka ensam/med reshjälp i kollektivtrafiken bättre dagar (44 %) (3) tillstånd som innebär att resenären bedöms kunna åka kollektivt med reshjälp om fordonet har låggolv och om hållplatserna är anpassade (35 %). Hur ofta reser de? T abell 1 visar att de flesta deltagarna reste så ofta som några gånger i veckan till någon gång i månaden, men att valet av färdmedel varierade. Kolla-resenärerna använde nästan lika ofta färdtjänst, Flexlinje eller kollektivtrafik, som att de åkte privat med sina anhöriga eller vänners bilar. Den lilla grupp som var ute och reste varje dag använde oftast färdtjänst eller kollektivtrafik. För övrigt ser vi inte några stora skillnader mellan färdsätten, förutom att det var relativt många resenärer som inte åkte alls med Flexlinjen. Detta mönster framkom även i förra årets enkätundersökning. Tabell 1. Hur ofta reser KOLLA-resenärerna med olika färdmedel? Färdtjänst Flexlinje 1 Kollektivtrafik n = 481 n = 279 n = 483 Anhörigas/ vänners bilar n = 480 Dagligen 6 % 3 % 6 % 2 % Någon några ggr/vecka 26 % 21 % 29 % 20 % Någon några ggr/mån 41 % 24 % 28 % 32 % Mer sällan 23 % 15 % 21 % 31 % Aldrig 4 % 36 % 17 % 15 % 1 Av dem med Flexlinje i sin stadsdel. n = antal 9

10 Resmöjligheter I samband med att man gör en större förändring av den service som rör anpassade resor, är det viktigt att undersöka konsekvenserna av dessa. Därför ställdes några frågor om hur KOLLA-resenärerna upplevde sina resmöjligheter. Frågorna om resmöjligheter som användes här har hämtats från en studie genomförd med ett slumpmässigt urval av personer över 75 år i tre städer (Svensson & Wretstrand, 2007). Detta ger oss möjligheter att göra vissa jämförelser. På frågan om KOLLA-resenärernas resmöjligheter hade förändrats under de senaste två åren svarade hälften av dem att de inte hade upplevt några förändringar alls. En tredjedel upplevde förbättrade resmöjligheter (36 %) medan en mindre grupp upplevde försämrade resmöjligheter (14 %). På frågan om de skulle vilja resa mer än de gjorde i dagsläget, svarade många ja, något (54 %) eller ja, mycket (10 %). Anledningarna till att de inte reste så mycket som de önskade varierade dock inom gruppen. Många svarade att det berodde på dålig hälsa/ork. Ganska många tyckte också att det var för krångligt att resa. Det var färre som begränsade sina resor på grund av att det var för dyrt, avsaknad av resmål eller att de upplevde att de saknade resmöjligheter (se tabell 2). Tabell 2. Anledningar till att KOLLA-resenärerna inte reste så mycket som de ville. N Stämmer inte alls Stämmer i viss mån Stämmer ganska Stämmer helt bra Min hälsa/ork är för dålig % 27 % 28 % 32 % Det är för dyrt % 23 % 16 % 16 % Det är för krångligt % 34 % 25 % 14 % Har inga ärenden/resmål Saknar möjligheter att resa % 31 % 16 % 6 % % 25 % 12 % 8 % Vill ej vara till besvär % 24 % 15 % 13 % Upplevelsen att resmöjligheterna hade förbättrats hängde inte samman med att deltagarna nyss hade fått sitt färdtjänsttillstånd. Det var vanligare att de som hade haft färdtjänsttillstånd mellan 11 och 20 år (52 %) tyckte att resmöjligheterna hade förbättrats, jämfört med dem som hade haft tillståndet i mindre än ett år (31 %). Jämfört med Svensson & Wretstrands studie visar resultatet från vår studie att en större andel KOLLA-resenärer upplevde förbättrade resmöjligheter (36 % jämfört med 25 %). En viktig skillnad mellan deltagarna i de två 10

11 studierna är dock att samtliga KOLLA-resenärerna hade färdtjänsttillstånd, medan endast 24 procent hade det av deltagarna i den andra undersökningen. I deras undersökningsgrupp fanns det däremot en stor grupp bilister. Jämförelserna visar också att det var fler KOLLA-resenärerna som ville resa mer än vad de gjorde i dagsläget (64 %) jämfört med resenärerna i Svensson & Wretstrands studie (35 %). På frågan om varför de inte reste så mycket som de önskade, svarade resenärerna i bägge studier att det framför allt berodde på bristande hälsa/ork eller att de tyckte att det var för krångligt att resa. Hur lätt är det att åka i den allmänna kollektivtrafiken? P å frågan om hur lätt de tyckte att det var att åka med kollektivtrafiken svarade bara en femtedel att det var ganska lätt eller mycket lätt (19 %). Upplevelsen av svårigheter varierade med åldern (se tabell 3). Det var fler yngre resenärer som inte alls tyckte det var lätt att åka kollektivt, jämfört med dem som var äldre. Motsatt var det enbart personer över 80 år som tyckte att det var mycket lätt att åka kollektivt. Ett liknande mönster fann vi i förra årets enkätstudie. Tabell 3. Skillnader mellan åldersgrupper i hur lätt det var att åka kollektivt år år år år n = 27 n = 103 n = 157 n = 148 Inte alls lätt 56 % 28 % 45 % 31 % Inte särskilt lätt 29 % 50 % 41 % 47 % Ganska lätt 15 % 22 % 14 % 18 % Mycket lätt % De flesta tyckte att det var lika svårt att åka spårvagn som buss (80 %). De som inte höll med om det, fördelade sig relativt jämnt mellan att tycka att resan med spårvagn (11 %) eller buss (9 %) medförde svårigheter. Så gott som alla kommentarer handlade emellertid om bussresor. Buss är värst. Den nya spårvagnen har för lite att hålla sig i och knycker till vid start. Risk för fall. Bussen kränger på för mycket. Det är lättare med spårvagn. Bussen stannar i regel för långt från trottoaren och ofta sänker dom inte i nivå. Många resenärer hade fyllt i att deras förmåga att åka kollektivt varierade med hälsotillståndet (79 %). Det var också vanligt att resenärerna behövde ha någon med sig för att kunna åka med kollektivtrafiken (55 %). 11

12 De som upplevde svårigheter att åka kollektivt fick besvara en följdfråga om vad det var som skapade svårigheter. De flesta uppgav svårigheter med att klara balansen (54 %) eller svårigheter att kliva på/av fordonet (54 %). Tjugo procent tyckte att det kändes otryggt att åka och något färre tyckte att byte av färdmedel var ett hinder (17 %). Ungefär lika många upplevde stress vid på-/avstigning (16 %). Andra svårigheter som var mindre vanliga var: nivåskillnader, backar till hållplatsen (11 %), att det var långt till hållplatsen (10 %) eller annan orsak (10 %). Exempel på andra orsaker som de angav var synnedsättningar och behov av sittplats. Det finns sällan plats att sitta när jag skall till jobbet. Jag orkar inte ta diskussionen om att jag är sjuk med medpassagerare. Yrsel, måste kunna sitta ner både vid hållplats och spårvagn/buss. Några kommenterade svårigheter att åka kollektivt med hjälpmedel som rullator, kryckkäpp eller rullstol. Det kunde vara svårt att ta sig fram med rullstol i kollektivtrafiken även om resenären hade en assistent som hjälpte till. Manuell rullstol, körs av assistent. Mycket tung och svårmanövrerad. Brukare + rullstol väger över 110 kg. Det var inte lika vanligt att svårigheterna handlade om att komma ut ur bostaden (7 %) eller att de saknade information om resan (2 %). Upplevelsen av hinder för att resa med kollektivtrafiken varierade emellertid mellan åldersgrupperna. Den yngsta gruppens svårigheter ( åringar) skilde sig från de äldres (65+) beskrivningar av hinder. De yngre tyckte i mindre utsträckning att det var ett problem att gå på/av i kollektivtrafiken, att hålla balansen under färd eller avståndet till hållplatsen. De yngsta angav oftare något övrigt hinder. Kommentarer visar att deras svårigheter i större utsträckning var relaterade till synnedsättningar eller intellektuella funktionshinder. Vad nytta ger en spårvagn när man inte ser vart man ska efteråt. Är utvecklingsstörd och kan inte den biten själv. Ett intressant resultat var att de äldre resenärerna i mindre utsträckning än de yngre, upplevde otrygghet som ett hinder för resan med kollektivtrafiken. Resultatet visade att ju äldre deltagarna var, desto mindre upplevde de otrygghet som ett hinder för att åka med spårvagn eller buss (se figur 3). 12

13 50% 45% 40% 35% 30% 25% 20% 15% 10% 5% 0% år år år år Figur 3. Andelen inom respektive åldersgrupp som uppfattar otrygghet i kollektivtrafiken som ett hinder. Vad det var som bidrog till känslan av otrygghet vet vi inte. Några kommentarer handlar om att resenärerna hade bevittnat olyckor eller var rädda för att råka ut för något om de åkte spårvagn eller buss kvällstid. Dörrarna stängdes för fort men jag klarade mig. En fru föll och slog sig svårt, dörrarna stängde, jag och frun kom inte av. I vårt mång-kriminella samhälle är det mycket otryggt att åka kollektivt på kvällen. Attityder till olika färdmedel och att bli hänvisad till Flexlinjen Attityderna till att åka med färdtjänst, Flexlinje och kollektivtrafik skilde sig åt. KOLLA-resenärerna var mest positiva till färdtjänsten och minst positiva till den ordinarie kollektivtrafiken. Det var en större grupp som hade svarat vet ej i fråga om resor med Flexlinjen. Detta överensstämmer i stort sett med resultaten ifrån förra årets enkät. Tabell 4. Positiva attityder till olika färdmedel bland KOLLA-resenärerna. Det känns positivt att åka med Färdtjänst n = 438 Flexlinje 1 n = 267 Kollektivtrafik n = 376 Stämmer inte alls 5 % 9 % 32 % Stämmer i viss mån 10 % 7 % 32 % Stämmer ganska bra 33 % 13 % 20 % Stämmer helt 46 % 33 % 11 % Vet ej 6 % 38 % 5 % 1 Av dem med Flexlinje i sin stadsdel. 13

14 Hänvisning till Flexlinjen Från den 1 februari 2007 genomfördes en förändring av tillämpningen av färdtjänsttillstånden som innebar att resenärer som beställde en färdtjänstresa inom ett Flexlinjeområde, i första hand skulle hänvisas till Flexlinjen 4. Några frågor i enkäten handlade om denna hänvisning. Svaren visar att det enbart var 16 procent av deltagarna som hade blivit hänvisade till Flexlinjen. 76 procent hade inte blivit hänvisade, medan 8 procent svarade vet ej. En anledning till att det var så få som hade blivit hänvisade var troligtvis att det stora flertalet hade beställt sina Flexlinjeresor själva. Av dem som hade blivit hänvisade tyckte knappt hälften att det hade fungerat bra (47 %): Sedan jag fick stiga på vid huset där jag bor. Toppen. Den linjen är det bästa ni har kommit med, skulle vara mycket mer av den, de är så hjälpsamma. Men den andra hälften var negativa till hänvisningen och tyckte att det hade fungerat mindre bra (21 %) eller inte alls (32 %). Kommentarerna till denna fråga handlade bland annat om att de inte fick samma service med Flexlinjen som med färdtjänsten. Det är pinsamt att åka flexlinje eftersom jag är ung och inte fysiskt handikappad. För lång väg och 37 trappor, det fungerar inte för mig. Innebörden av att resa med olika färdmedel Som en uppföljning av en intervjustudie som genomfördes med KOLLAresenärer under ställdes ett antal frågor i årets enkät om vad det innebär att resa med kollektivtrafiken och färdtjänsten. I intervjustudien framkom det att KOLLA-resenärer kunde uppleva att resan med kollektivtrafiken gav dem en frihetskänsla och en känsla av att vara en bland andra. Likaså framkom det att färdtjänstresorna kunde innebära att inte behöva besvära anhöriga och att färdtjänsten var en trygghet att ha i bakgrunden när inga andra resor var möjliga. För att få reda på hur vanliga dessa associationer var, ställde vi några frågor om detta i årets enkät. Svaren visar att det var stora skillnader i hur KOLLA-resenärerna tänkte kring sina resor med kollektivtrafiken. Det var drygt fyrtio procent som instämde med att kollektivresan gav dem frihet (43 %) och ungefär lika många som tyckte att kollektivresan gjorde att de kände sig som en bland alla andra (46 %). Drygt hälften instämde alltså inte med dessa påståenden. 4 Detta förutsatt att resenären inte av några andra skäl inte kunde åka med Flexlinjen. 5 Se Lindahl & Odebo,

15 Fortsatta analyser visade emellertid att de resenärer som instämde med dessa två påståenden, gjorde fler resor med spårvagn och buss jämfört med dem som inte instämde. Betydelser av att resa med färdtjänsten var däremot mer likartade inom gruppen KOLLA-resenärer. Det var 75 procent som instämde med påståendet att färdtjänsten innebar att de inte behövde besvära anhöriga i onödan. Drygt 90 procent instämde med påståendet att färdtjänsten var en trygghet att ha i bakgrunden när inga andra resor fungerade. Könsskillnader R esultatet av årets enkät uppvisade några statistiskt säkerställda könsskillnader. Det var till exempel fler män (51 %) än kvinnor (30 %) som hade tillstånd att ha reshjälp vid färdtjänst. I linje med det, var det fler män (62 %) än kvinnor (51 %) som behövde ha en medresenär med sig för att åka med kollektivtrafiken. Trots att fler män än kvinnor behövde ha någon med sig vid kollektivtrafikresan hade fler kvinnor (81 %) än män (74 %) hälsoproblem som påverkade deras förmåga att åka kollektivt. Att fler män behövde ha någon med sig på resan skulle kunna bero på att fler män hade någon som kunde följa med. Männen levde i större utsträckning tillsammans med någon (51 %) jämfört med kvinnorna (27 %). Andra könsskillnader visade att kvinnorna använde Flexlinjen i större utsträckning än männen. Det var fler män som aldrig åkte med Flexlinjen (48 %) jämfört med kvinnorna (39 %). De kvinnor som använde Flexlinjen åkte också oftare med den. Dessa könsskillnader var inte direkt relaterade till åldersskillnader. Åldersskillnader J ämförelser mellan åldersgrupperna visar att det var skillnader sinsemellan i hur ofta de reste generellt sett. Detta visade sig som skillnader i resfrekvens med alla färdmedel (färdtjänst, kollektivtrafik, anhöriga/vänners bil) utom med Flexlinjen. Generellt sett reste de äldre resenärerna mindre ofta jämfört med dem som var yngre. Flexlinjen användes däremot mer av resenärerna över 65 år (se bilaga 1). Åldersskillnaderna visade sig också i fråga om tillstånd till reshjälp. Det var fler yngre som hade tillstånd till reshjälp än de äldre. Andelen med reshjälp minskade med ålder (se bilaga 1). Den upplevda hälsan varierade också mellan åldersgrupperna. De yngsta upplevde i större uträckning sin hälsa som god eller mycket god (43 %) 15

16 jämfört med de äldre. Den upplevda hälsan var sämst i åldrarna år. Bland dem var det drygt femtio procent som upplevde hälsan som dålig eller mycket dålig. Merparten av dem över 80 år upplevde däremot hälsan som ganska god (60 %). På frågan om resmöjligheterna hade förändrats under de senaste två åren, varierade också svaren med åldern på resenärerna. Det var fler bland de yngsta (18-29 år) som upplevde att deras resmöjligheter hade försämrats jämfört med de äldre resenärerna (se bilaga 1). Slutligen återfanns åldersskillnader i hur resenärerna hade svarat på frågan om färdtjänstens innebörd för dem. Ju äldre deltagarna var desto fler instämde med påståendet att: färdtjänsten innebar att de inte behövde besvära sina anhöriga i onödan (se bilaga 1). Jämförelser mellan 2006 och 2007 års resultat Den grupp resenärer som både hade fyllt i förra årets och årets enkät ingick i en jämförelseanalys (n = 228). Åtta frågor analyserades och det visade sig finnas statistiskt säkerställda skillnader i svaren på fyra frågor. Skillnaderna visade sig i att deltagarna reste mindre frekvent år 2007 med: färdtjänst, kollektivtrafik och med anhöriga/vänner. Skillnaderna visade sig också i att resenärerna var något mindre positiva till färdtjänsten i år jämfört med förra året. Inga skillnader märktes i attityderna till de andra färdsätten (se tabell 12 i bilaga 1). En jämförelse gjordes också av svaren på frågan om vad som gjorde det svårt att åka spårvagn eller buss. De tre faktorer som flest deltagare hade angett som hinder 2006 var fortfarande de vanligaste hindren: klarar ej balansen, svårt kliva på/av och stressigt vid på/avstigning (se tabell 5). Men det var färre som hade angett att det var svårt att kliva på och av på fordonet i årets enkät. Det kan bero på att trafikeringen med spårvagnar med låggolv har ökat sen ett år tillbaka. Eftersom det var fler svarsalternativen i årets enkät, är det svårt att dra några större slutsatser av dessa skillnader. 16

17 Tabell 5. Hinder för att resa med kollektivtrafiken. Jämförelser mellan 2006 och (flervalsfråga) * n = % svårt kliva på/av 49 % stressigt vid på/avstigning 48 % klarar ej balansen 48 % nivåskillnader, backar 41 % långt till hpl 21 % känns otryggt att åka 0,5 % annan orsak n = % svårt kliva på/av 48 % stressigt vid på/avstigning 55 % klarar ej balansen 38 % nivåskillnader, backar 31 % långt till hpl 19 % känns otryggt att åka 29 % annan orsak 18 % byte av färdmedel 7 % svårt komma ut ur bostaden 0,5 % ej tillräcklig info *) I 2007 års enkät lades tre ytterligare svarsalternativ till. Övriga kommentarer M ånga hade passat på att kommentera vad det var som gjorde det svårt att åka kollektivt. De vanligaste orsakerna till svårigheter kan grupperas in i: hälsoproblem, funktionshinder, användning av förflyttningshjälpmedel, fordonet/förarna och erfarenhet av negativa händelser. När det gäller hälsoproblemen beskrev deltagarna olika diagnoser som gjorde det svårt att resa till exempel Parkinson, epilepsi, panikattacker, artros, astma och pälsdjursallergi. De tog också upp svårigheter att lyfta på och av rullatorn på fordonet och att det ibland saknades plats för rullatorn. Användningen av förflyttningshjälpmedel innebar också att resenären hade fler saker att hålla reda på, vilket gjorde det svårt att förflytta sig snabbt vid på- och avstigning. Flera resenärer kommenterade att bussarna inte stannade tillräckligt nära hållplatsperrongen vilket innebar att det blev ett mellanrum som var svårt att ta sig över. De beskrev också svårigheter på grund av trånga dörrar, ryckig körning och att det var omöjligt för dem att åka spårvagn eller buss om de inte fick sittplats. Några resenärer hade erfarenheter av negativa händelser som skapade rädsla för att åka med kollektivtrafiken. Ett par hade erfarenhet av att själva ha ramlat av spårvagnen och en hade bevittnat ett fall där resenären hade skadat sig svårt. I slutet av enkäten fanns det möjlighet att förmedla vad som helst som anknöt till deras vardagsresor. Här har jag valt att ta med några kommentarer av både positivt och negativ slag. De beskriver på ett mer 17

18 sammanhängande sätt vad som kan skapa problem och hur resenärerna försöker lösa dessa. De två första kommentarerna handlar om synpunkter på resor med kollektivtrafiken och färdtjänsten. Bussarna har ju fått mycket fina hållplatser, men står det en buss där och min buss kommer kan dom ej parkera med hela sidan, med påföljd att det blir en bit ifrån som det är svårt att komma över för oss äldre. Är man då livrädd att dörrarna skall stängas vilket hände mig, men jag hade min vagn som jag handlar i att stödja mig på så det gick bra. Men en annan gång stängdes dörrarna och en fru föll och skadades svårt. Jag och mitt sällskap kom ej av. Så ska det väl inte få vara? Jag går alltid av fram efter detta. Flexlinjen passar inte för jag måste byta. Men jag är tacksam att vi får denna hjälp. (87- åring) Att man borde underlätta på och avstigning på spårvagnen. Bussarna kunde ha vissa räcken för att man ska kunna hålla i sig vid på och avstigning. Färdtjänstpersonal i form av taxiförare borde inte ställa privatfrågor som vilken sjukdom man har om man är singel och vad man arbetar med. Sedan fråga ifrån vilket land man kommer ifrån. Jag tycker att de borde få information angående sekretess vad gäller sjukdom. Sedan har det hänt att jag har fått utskällning för att en taxichaufför ansåg att jag borde komma tio minuter innan avsatt tid. När jag påpekade att jag hade kommit i tid så hjälpte inte detta. Sen skickar färdtjänsten bussar. Men eftersom jag har problem med ledbesvär så är det lättare för mig med taxi. (resenär i 30- årsåldern) Följande kommentarer innehåller förslag på förbättringar och uttrycker en tacksamhet över Flexlinjen. När det gäller Flexlinjen vore det önskvärt om den kunde hålla på lite längre, kanske till 19:00 eventuellt. Vore trevligt om den gick lite på lördagar och söndagar eventuellt. Hoppas att något är genomförbart. Lycka till! (86-åring) Flexlinjen är er Gudagåva. Har inte kommit ut mycket om inte Flexlinjen funnits. Färdtjänsten känns så tryggt att den finns. (resenär i 80-årsåldern) Resorna med färdtjänsten kommenterades också med ris och ros: Som färdtjänstresenär försöker man att vara tacksam, men ibland känns det som om min tid är ingenting värd. Jag åker varje dag till arbetet och tycker väl att man kanske kunde separera jobbresor med sjuk och nöjesresor. Eftersom man faktiskt betalar skatt och än så länge kan arbeta. Så är det viktigt att man kommer fram i hyfsad tid. Dessutom är man jättetrött när man skall hem. Och det händer att man får rycka in och vara kartläsare för att inte chauffören hittar. Jag undrar ibland vad chauffören har för utbildning? Det är inga paket man fraktar, men det känns så ibland. Jag är tacksam för att färdtjänsten finns, men betalar ju för er tjänst och tycker nog att ni skulle satsa på utbildning av chaufförerna, hur man ska förbättra deras förhållningssätt mot resenärerna. (resenär i 40-årsåldern) Att ha färdtjänst är det bästa jag har fått, klarar mig ej utan. Flexlinjen är fantastiskt bra. Hjälpsamma chaufförer, hjälper mig, på och av. Hjälper av 18

19 med rullator och kassar, bär in varorna. Är nöjd med färdtjänst och flexlinjen. (resenär i 75-årsåldern) För den som är intresserad av att läsa fler övriga kommentarer finns det fler medtagna i bilaga 2. De kommentarer som har tagits med har valts ut för att de handlar om olika färdmedel, uttrycker både positiva och negativa attityder samt är skrivna av resenärer i olika åldrar. Diskussion Resan med kollektivtrafiken är fortfarande förenad med hinder. Så kan man kort konkludera KOLLA-resenärernas svar på årets enkät. När vi undersökte den här gruppens attityder och resor med olika färdmedel för första gången förra året, kunde vi inte vara lika säkra över hur vi skulle tolka resultaten som vi kan vara idag. Det finns uppenbara likheter med förra årets resultat, men även vissa skillnader. KOLLA-resenärerna reser med kollektivtrafiken trots svårigheter Precis som i förra årets enkätresultat använde cirka 80 procent av KOLLAresenärerna den allmänna kollektivtrafiken trots att de flesta tyckte att dessa resor var svåra att genomföra. På frågan om hur ofta de reste med olika färdmedel fick vi reda på att det bara var ett fåtal som reste dagligen. De flesta reste i frekvensen från några gånger i veckan till någon gång i månaden oavsett vilket färdmedel som användes. Bland dem som åkte dagligen var det lika vanligt att de använde den allmänna kollektivtrafiken som färdtjänsten. Att resan med kollektivtrafiken var förbunden med svårigheter är inte konstigt med tanke på att de flesta upplevde att hälsotillståndet påverkade deras förmåga att resa med kollektivtrafiken. Merparten behövde även ha någon med sig någon för att kunna åka med kollektivtrafiken. De hinder som gjorde det svårt att resa med spårvagn eller buss handlade främst om svårigheter att hålla balansen och att kliva av och på fordonet. Dessa hinder var snarlika resultatet från förra årets enkät. Svårigheterna skilde sig emellertid åt mellan olika åldersgrupper. De som var yngst (< 30 år) uppgav i mindre utsträckning att svårigheterna var relaterade till rörelsehinder jämfört med de äldre resenärerna. Yngre upplever oftare otrygghet som ett hinder för resan med kollektivtrafiken Yngre resenärer upplevde i högre utsträckning otrygghet som ett hinder för kollektivtrafikresan jämfört med dem som var äldre. Ju äldre resenärerna var desto färre tyckte det kändes otryggt. Resultatet är intressant eftersom det går emot den gängse bilden av att det är äldre personer som behöver 19

20 trygghet. Och vi kan nog tro på att detta stämmer med upplevelserna eftersom resultatet stämmer väl överens med Västtrafiks trygghetsundersökning (IMA, 2007). Hur kan man förstå det här? En möjlig förklaring är att yngre personer reser vid andra tider på dygnet och till andra platser jämfört med dem som är äldre. I sådana fall är de yngre mer utsatta som resenärer. De som är äldre anpassar kanske sina resor mer till tidpunkter och platser som känns trygga, vilket inte alltid är möjligt för personer i yrkesverksam ålder. Bland de yngre resenärerna finns det även fler personer som har större funktionshinder för resan än bland de äldre. De som är över 80 år har i högre grad fått färdtjänsttillstånd på grund av åldersrelaterade sjukdomar och funktionsnedsättningar. Denna grupp har kanske i större utsträckning en vana vid att åka kollektivt sedan tidigare. Olika förutsättningar och resbehov samspelar med resenärens ålder. Tanken med att undersöka skillnader mellan åldersgrupper är inte att ställa olika grupper mot varandra. Det är ett sätt att skapa mer nyanserade bilder av vilka kunderna är som färdtjänsten möter och skall ge service till. Attityderna till att åka kollektivt är inte positiva I förra årets rapport lyfte vi fram resenärernas attityder till kollektivtrafiken som en betydelsefull faktor för KOLLA-projektets förmåga att nå sina mål (Lindahl, Krantz och Odebo, 2006). Då liksom i år visade enkätsvaren att de flesta resenärer inte var så positivt inställda till att åka med kollektivtrafiken. Att attityderna formar sig så här, är inte särskilt förvånande eftersom frågorna är ställda till en grupp personer med färdtjänsttillstånd. Dessutom motsvarar kanske deras attityder till kollektivtrafiken dem som finns hos göteborgare i allmänhet. KOLLAprojektet behöver ha en strategi för hur det skall förhålla sig till detta. Frågan är om projektet skall ha som ambition att försöka förändra attityderna till kollektivtrafiken med tanke på hur svårt det är? Tidigare studier har visat hur svårt det är att påverka attityder samt att det är ett arbete som tar lång tid (Petty & Wegener, 1998). Få upplever försämrade resmöjligheter men många vill resa mer I början av KOLLA-projektet fanns det farhågor om att de nya färdtjänsttillstånden skulle innebära att människor blev sittandes hemma och skulle begränsas i sin rörlighet. Utifrån svaren på årets enkät finns det inga tecken på att projektet skulle ha fått några sådana konsekvenser. Det var bara en mindre grupp på fjorton procent som upplevde att de hade fått försämrade resmöjligheter under de senaste åren. Tvärtom var det fler som upplevde förbättrade resmöjligheter under samma period. Studerar vi vilka de vanligaste skälen var till att KOLLA-resenärerna inte reste så mycket som de önskade, handlade dessa framför allt om bristande hälsa/ork och att det upplevdes som för krångligt att resa. Jämfört med resultatet från Svensson & Wretstrands studie (2007) där personer över 75 år medverkade, var det fler KOLLA-resenärer som ville resa mer än vad de gjorde i dagsläget. En förklaring till skillnaderna mellan 20

21 studierna är att KOLLA-resenärerna är färdtjänstresenärer medan det fanns en stor grupp med tillgång till bil i den andra studien. Oavsett om vi gör jämförelser eller inte mellan olika studier, är det intressant att veta att det finns en diskrepans mellan faktiska och önskade resor bland KOLLA-resenärerna. Frågan är i vilken utsträckning projektet skulle kunna underlätta resorna? Kan resor erbjudas som tar hänsyn till bristande hälsa och ork? Är det i så fall färdtjänstresan vi ser framför oss som lösning? Vad kan minska upplevelsen av krångel? Minskas den om man förenklar i olika led till exempel vad gäller förbeställningar, väntetider, och erbjuder hjälp från dörr-till-dörr? Ganska många reser inte alls med Flexlinjen Liksom förra året var det en stor andel KOLLA-resenärer som inte använde Flexlinjen trots att de bodde i områden där Flexlinjen trafikerar. Anledningarna till det vet vi inte. Som ett led i Färdtjänstens strävan mot att flytta över resor från färdtjänsten till Flexlinjen, började resenärerna hänvisas till Flexlinjen. Vi ställde några frågor om hur de hade upplevt detta. Det visade sig vara en mindre grupp som hade erfarenhet av att ha blivit hänvisade, vilket antagligen beror på att alla de som själva beställde resor med Flexlinjen inte hänvisades 6. Eftersom vi har så få svar på denna fråga, kan vi inte uttala oss lika säkert om resultatet. Värt att notera är ändå att hälften av dem som hänvisades till Flexlinjen, inte tyckte att det hade fungerat så bra. Att reaktionen blev negativ är inte särskilt förvånande, med tanke på att beställningspersonalen gick emot resenärernas egna förväntningar. En viktig fråga inför framtiden är om dessa reaktioner kvarstår över tid. Olika resor har olika innebörder Resor med olika färdmedel har olika innebörder för KOLLA-resenärerna. I den intervjustudie som genomfördes förra året (Lindahl & Odebo, 2007) fick vi fram några sådana associationer. Resan med den allmänna kollektivtrafiken visade sig vara associerad med normalitet och frihet för färdtjänstresenärerna, medan färdtjänstresan snarare sågs som en trygghet i bakgrunden och ett alternativ till att behöva besvära anhöriga. Den fråga som vi ställde oss inför årets enkätundersökning var hur pass vanliga dessa tankar var? Enkätsvaren visar att associationerna till färdtjänstresorna var mer enhetliga och att de allra flesta instämde med ovanstående påståenden om färdtjänstresan. Innebörderna av att resa med kollektivtrafiken varierade däremot mycket. Påståendena att kollektivresan innebar en känsla av frihet och normalitet stämde överens med attityderna hos dem som åkte relativt ofta med kollektivtrafiken, jämfört med dem som åkte mer sällan eller aldrig. 6 Bland KOLLA-resenärerna är det relativt många som åker med Flexlinjen och beställer denna typ av resa om det rör sig om en resa inom ett Flexlinjeområde. Med hänvisning menas att resenären inte har ringt och beställt en resa med Flexlinje från början, utan har blivit hänvisad till Flexlinjen efter att ha beställt en färdtjänstresa. 21

22 Kvinnor är mer självständiga i sitt resande Trots att fler kvinnor än män uppgav att förmågan att kunna resa med kollektivtrafiken varierade med hälsotillståndet, var det fler män som behövde ha någon med sig där. Männen hade också oftare än kvinnorna rätt till reshjälp vid sina färdtjänstresor. Frågan är om det mönstret hänger ihop med att fler äldre män lever i parförhållande jämfört med bland kvinnorna i samma ålder? Genusmönstren som innebär att mannen ofta är några år äldre än kvinnan i ett parförhållande samt att kvinnor generellt sett lever längre än männen, får som konsekvens att många äldre kvinnor lever ensamma (SCB, 2007). Det finns även tendenser till att en större andel resenärer som lever ihop med någon har tillstånd till reshjälp jämfört med dem som lever ensamma. Hur kommer det sig att kvinnorna har lättare för att resa ensamma i kollektivtrafiken och med färdtjänsten? Äldre reser mindre ofta än yngre Resultatet visar också att resfrekvensen minskar med stigande ålder. Detta gäller både resor med kollektivtrafiken, färdtjänsten och med vänners/anhörigas bilar. Det är bara resor med Flexlinjen som avviker från det mönstret eftersom pensionärerna reser mer med den. Åldersskillnaderna visade sig också i att andelen med reshjälp var större bland de yngre åldersgrupperna än bland de äldre. Förklaringarna till de åldersskillnader som finns i materialet är antagligen multidimensionella och kräver mer djupgående studier. En sak är säker och det är att man inte kan applicera schablonmässiga föreställningar om att äldre har sämre förutsättningar att resa än yngre när det gäller gruppen färdtjänstresenärer. Mycket är sig likt mellan 2006 och 2007 Analysen som bygger på enkätsvar från samma individer 2006 och 2007, visar att KOLLA-resenärerna hade minskat sitt resande 7. Detta gäller resor med både kollektivtrafik, färdtjänst och vänner/anhöriga. Däremot var det inga skillnader i hur ofta de reste med Flexlinjen. Attityderna till att resa med de olika färdmedlen liknande resultatet från förra året, förutom till färdtjänsten där attityderna var mindre positiva i årets resultat. De fria kommentarerna innehåller kritik mot nya entreprenörer som kör för färdtjänsten, vilket är en möjlig anledning till de försämrade attityderna 2007 jämfört med året innan. Sammanfattningsvis visar resultaten att: Resfrekvenser, attityder till de olika färdsätten och upplevelsen av att åka i den allmänna kollektivtrafiken visar snarlika resultat jämfört med förra årets enkät. 7 Detta gäller åtminstone under våren, eftersom frågorna om resfrekvens handlade om den tid på året då enkäterna skickades ut. 22

23 Ett fåtal upplever försämrade resmöjligheter de senaste åren. De vanligaste skälen till att inte resa så mycket som man önskar är hälsa/ork och att det är krångligt att resa. Olika resor har olika innebörder för KOLLA-resenärerna. Många av dem som har hänvisats till Flexlinjen tyckte inte att det var en bra lösning. Det finns intressanta skillnader mellan män och kvinnors resande. Äldre reser mindre ofta än yngre generellt sett. Men yngre åker mer sällan med Flexlinjen. Fler yngre har tillstånd till reshjälp. Jämförelseanalysen mellan 2006 och 2007 visar att resenärerna har minskat sitt resande. Attityderna till färdtjänsten har försämrats jämfört med förra året. Rekommendationer Det är viktigt att ha en uthållighet i projektet. Förändringar tar tid. KOLLA-projektet har nu pågått i ett par år och har fått erfarenheter av olika slag. Det som inger förhoppningar inför framtiden är att de flesta KOLLA-resenärerna faktiskt åker kollektivt. Att de inte tycker det är positivt kanske projektet inte kan göra så mycket åt. Försök behåll riktningen i projektet, men räkna inte med snabba effekter. I en förändringsprocess är det också viktigt att ta in information om de svårigheter som resenärerna upplever för att veta vad projektet har att jobba med. Frågan är vad projektet kan och bör påverka för att nå sina målsättningar? Ge resenärerna en saklig beskrivning av hur det fungerar/inte fungerar att resa med den allmänna kollektivtrafiken utifrån dagens situation. Det är viktigt att inte ge falska bilder, eftersom dessa riskerar att slå tillbaka på projektet. Skilj mellan vision och verklighet! Ge samtidigt ramarna! Beskriv vad resenärerna har rätt till enligt sitt färdtjänsttillstånd och ge utrymme för resenärerna att välja själva. Försök att så långt som det är möjligt utgå från att uppdraget handlar om att ge service! 23

24 Referenser FN:s standardregler finns beskrivna på Handikappombudsmannnens hemsida: Göteborgs Stad. (2004). Utredning. Trafikförsörjningsplan Kollektivtrafik även för funktionshindrade. Ett samprojekt mellan Göteborgs Stad Färdtjänst och Göteborgs Stad Trafikkontoret. IMA Marknadsutveckling AB (2007). Trygghetsundersökning Västtrafik. Lerum: IMA. Lindahl, L, & Odebo, L.(2007). Kollektivresan som frihet och normalitet. En intervjustudie om färdtjänstresenärers upplevelser av sina resor med kollektivtrafiken. Maj FoU i Väst/GR. Lindahl, L., Krantz, L-G, & Odebo, L. (2006). Många reser kollektivt trots att det inte är så lätt! En dokumentation av de första KOLLA-resenärerna. Arbetsrapport 1. Augusti Petty, R. E., & Wegener, D. T. (1998). Attitude Change: Multiple Roles for Persuasion Variables. I: D. T. Gilbert., S. T. Fiske. & G. Lindzey (Eds.) The Handbook of Social Psychology, 4 th ed. The McGraw-Hill Companies, Inc. NY: New York. SCB (2006). Tabeller över Sveriges befolkning Hämtad på SKL (2007). Öppna jämförelser Äldreomsorg, Hämtad på Socialdepartementet (2000). Från patient till medborgare en nationell handlingsplan för handikappolitiken. En kort version av regeringens proposition 1999/2000:79. Svensson, H., & Ståhl, A. (2000). Servicelinjerna en del av färdtjänsten i Helsingborg: en studie med utgångspunkt från de färdtjänstberättigade. Stockholm: KFB. KFB-rapport 2000:5. Svensson, H., & Wretstrand, A. (2007, augusti). Äldres önskade och faktiska resmöjligheter. Expertgruppsmöte i Göteborg den Vägverket Konsult. 24