Sida 1 (20) Åklagarkammaren i Luleå Datum Dnr AM Ert datum

Transkript

1 Sida 1 (20) Åklagarkammaren i Luleå Datum Dnr AM Extra åklagare Jörgen Lindberg Ert datum Er beteckning Gällivare tingsrätt Box GÄLLIVARE Beslut Åtalet mot Sture Bergwall, tidigare Thomas Quick, i tingsrättens mål B 92/13 läggs ner då tillräckliga skäl numera saknas för att Bergwall begått de åtalade gärningarna. Detta innebär också att åklagaren inte längre anser sig kunna föra målsägandenas talan om skadestånd. Föreliggande åtal och tidigare dom Thomas Quick, numera Sture Bergwall (i fortsättningen SB), dömdes den 25 januari 1996 av Gällivare tingsrätt för mord till överlämnande till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning för att han i enlighet med gärningsbeskrivningen natten mellan den 12 och 13 juli 1984 på en rastplats vid sjön Appojaure, Gällivare kommun, med upprepade knivhugg berövat makarna Marinus och Janny Stegehuis livet, vilket SB erkänt. Vidare förpliktades SB utge medgivet skadestånd till dödsbona med sammanlagt kr. Därutöver skulle ränta utgå enligt 6 räntelagen, från den 9 januari 1996 till dess betalning skett. Slutligen förbehölls närmast anhöriga till makarna Stegehuis rätt att i framtiden föra särskild talan skadestånd för sådant som inte omfattades i en domsbilaga 2 upptagna poster. Domen överklagades inte och vann därför laga kraft Bakgrund till ny prövning i åtalsfrågan Gärningar som SB dömts för, hans ändrade inställning i ansvarfrågan och beslut om resning Under åren dömdes SB vid sex tillfällen av svenska domstolar för sammanlagt åtta erkända mord på olika platser i Sverige och Norge, bl.a. det nu aktuella dubbelmordet i Appojaure. SB har numera återtagit sina erkännanden och gjort gällande att han är oskyldig till ovannämnda gärningar. Han har också genom egna ansökningar eller på ansökan av åklagare beviljats resning i samtliga mål. Beträffande fem av Postadress Gatuadress Telefon E-post Box Luleå /44 Telefax jorgen.lindberg@aklagare.se Webbadress

2 Sida 2 (20) morden har åtalen efter förnyad prövning lagts ner av åklagare, varefter frikännande dom meddelats. Ett av de ärenden som återstår att ta slutlig ställning till är nu aktuellt dubbelmord i Appojaure, i vilket Hovrätten för Övre Norrland den 1 februari 2013, på ansökan av åklagare, beslutat bevilja resning i såväl ansvars- som skadeståndsdelen och förordnat att målet på nytt ska tas upp i Gällivare tingsrätt. Riksåklagaren har förordnat undertecknad att för Åklagarkammaren i Luleås räkning ta ställning till åtalets fortsatta handläggning. Såvitt jag nu kan bedöma har jag haft tillgång till merparten av tidigare förundersökningsmaterial inkl. den s.k. slasken, tingsrättens dom och protokoll. Vissa i protokollet maskade/raderade sidor har dock inte kunnat återfinnas, vilket är anmärkningsvärt. Det framgår också av redovisade förhör, både direkt och indirekt, att upptagning på band ibland misslyckats på grund av tekniska fel, men också att samtal som berör förhören fortsatt i pauser utan att vad därvid avhandlats eller framkommit redovisats. Jag har också tagit del av tingsrättens dom, den kompletterande utredning och analys som verkställts av en åklagargrupp inom Riksenheten för polismål i resningsdelen, liksom resningsansökan, SB:s förklaring till denna och hovrättens beslut. Slutligen har jag tagit del av vissa uttalanden av SB på dennes blogg på nätet. Jag har dessutom redan våren 2009, i anslutning till den uppståndelse som Hannes Råstams reportage om Thomas Quick väckte och då förestående begäran om resning i mordfallen Yenon Levi och Therese Johannessen, haft överåklagares uppdrag att inför kommande förklaringar till hovrätter läsa in mig på dessa och andra mord som SB dömts för. Jag har därmed kunnat konstatera att den förhörsteknik som använts och den svarstaktik som SB kommit att använda sig av, varit återkommande i samtliga genomgångna utredningar. Till detta beslut finns dels hänvisningar till det förundersökningsprotokoll som färdigställdes 1995, dels hänvisningar till en vid denna granskning en särskilt upprättad Bilaga med flikar, innehållande bl.a. utdrag av väsentliga uppgifter ur förundersökningen och nya förhör som hållits under ledning av Riksenhetens för polismål. Här återfinns också åklagarens resningsansökan, SB:s förklaring till denna och hovrättens beslut. Det som jag i detta mål har att pröva är om det väckta åtalet ska vidhållas, det vill säga om nu föreliggande och eventuellt kompletterat beslutsunderlag har eller kan uppnå sådan kvalitet att man kan förutse att en ny prövning leder fram till en fällande dom, samt, om så är fallet, föra denna process. I annat fall ska åtalet nedläggas. Grunder för nedläggningsbeslutet

3 Sida 3 (20) SB har således återtagit sitt erkännande och gjort gällande att han är oskyldig till morden i Appojaure. Tingsrätten konstaterade i sin tidigare dom att SB erkänt gärningarna. Den redovisade bevisvärdering byggde till största delen på hans egna uppgifter vid huvudförhandlingen jämte viss åberopad stödbevisning. Genom de utredningsåtgärder och den granskning av ärendet som därefter företagits i samband med resningsärendet har jag funnit att det återtagna erkännandet har ett påtagligt stöd av omständigheter som förelegat redan vid förhandlingen i tingsrätten, men som uppenbarligen inte redovisats för denna och därför inte kunnat beaktas vid rättens bevisvärdering. Dessa omständigheter och nytillkomna sådana är sammantaget av den arten att de är ägnade att framkalla allvarligt tvivel om att SB begått de nu aktuella gärningarna, vilket ska belysas nedan. Allmänt om bakgrunden Morden i Appojaure ägde rum för snart 29 år sedan. Redan 1984 påbörjades en omfattande utredning. Ett stort antal personer hördes och misstänkta förekom, men utredningen ledde inte fram till att någon kunde åtalas brotten. SB, som inte tidigare varit aktuell i utredningen av morden i Appojaure, dömdes 1991 för olika tillgreppsbrott och överlämnades till sluten psykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Han har allt sedan dess varit intagen på sjukhus, i allt väsentligt på Säters sjukhus. Trots att SB under sin sjukhusvistelse kom att misstänkas och t.o.m. åtalas för sammanlagt åtta mord har han inte vid något tillfälle varit frihetsberövad med stöd av rättegångsbalkens regler. Han har därför inte, såvitt jag kunnat finna och i vart inte fall under den tid som utredningen kring morden i Appojaure pågick, haft några restriktioner i form av begränsad tillgång till medier, besök eller annan kontakt med personer utanför sjukhuset. Permissioner synes också ha också förekommit i normal omfattning fram till dess SB slutligen delgavs misstanke om nu aktuella mord. Innan morden i Appojaure på nytt blev aktuella hade SB i samband med den medicinska och terapeutiska behandlingen vid sjukhuset ställt frågan: Tänk om jag har begått något svårt brott? Vid ett senare tillfälle gjorde SB gällande att så faktiskt var fallet, för att slutligen hävda att det rörde sig om morden på 14-årige Thomas B i Växjö 1964 och på 11-årige Johan A. i Sundsvall Polisen kopplades in och ett uppenbart och mer långtgående samarbete än vad som tidigare redovisats inleddes mellan sjukvården och de brottsutredande myndigheterna. Flera utredningar bedrevs parallellt och aktuella brott

4 Sida 4 (20) diskuterades både i den terapi som SB deltog i och i polisförhör. Uppgifter som framkommit under terapi eller som SB skaffat sig vid denna överlämnades med dennes tillstånd till utredaren. Information som SB fått i samband med polisförhören tog han uppenbarligen med sig in i terapin och därmed, i kombination med att SB aktivt sökte information om brotten på annat sätt, förlorade polis och åklagare kontrollen över uppkomsten av för utredningarna väsentliga uppgifter. Det som tidigare påståtts om vattentäta skott mellan terapi och polisutredning och vad som därvid framkommit förefaller oriktigt. Både av SB lämnade uppgifter och ett antal raderade förhörssidor i huvudprotokollet, där terapeuten deltagit i förhören med SB, styrker denna uppfattning. Under de följande åren kom SB under terapi och vid polisförhör att diskutera och erkänna sammanlagt 30 mord som han skulle ha begått. Idag vet vi att några av dessa aldrig ens ägt rum. Det förekom dessutom att SB som ett led i terapin, utan närvaro eller kontroll av polis, vallades av sjukvårdspersonal på platser där brott kunde ha begåtts eller ur brottsutredningssynpunkt var intressanta, med avsikt att på så sätt om möjligt väcka dolda minnen till liv. Omfattningen av denna terapiform har jag inga säkra uppgifter om. Beklagligt är att SB på så sätt och utan kontroll kunnat skaffa sig miljöinformation om platser där brott skulle ha begåtts eller var ur brottsutredningssynpunkt intressanta, uppgifter som SB sedan kunnat använda sig av i förhören. Till bakgrundsbilden hör också att SB missbrukade bl.a. narkotika redan innan placeringen på Säter Av nu framtagna journalhandlingar, vilka förvaras vid Riksenheten för polismål, framgår att den suggestiva terapiform som SB medverkade i kom att kombineras med en ovanligt stor och till slut, som SB själv senare beskrivit denna, i det närmaste obegränsad tilldelning av narkotiska medel. Därtill kommer att SB, som han själv senare förklarat, ville bli sedd och uppmärksammad i den miljö på Säter som han vistades i, med dess klientel av kliniskt mer intressanta grova brottslingar. Att framstå som massmördare blev enligt SB ett sätt för honom att få denna uppmärksamhet och samtidigt, som det visade sig och kanske minst lika viktigt för SB, tillgodose sitt behov av narkotika. När tilldelningen av narkotika upphörde 2001, slutade SB också att prata om gärningar som han skulle ha begått. Journalanteckningar visar också på ett misslyckat försök att efter avgiftning överföra vården av SB till S:t Sigfrids sjukhus i Växjö våren 1994, i samband med att behandlande läkare på Säter skulle flytta söderut. Då narkotika inte tilläts i vården där, återfördes SB redan efter 14 dagar till Säter och bl.a. bensodiazepiner återinsattes omgående, trots att han nyligen avgiftats.

5 Sida 5 (20) Allmänna utgångspunkter för bedömningen av bevisläget För att en fällande dom ska kunna meddelas krävs, oavsett om ett erkännande skulle föreligga, att åklagaren bortom rimligt tvivel kan visa på sådana konkreta omständigheter som knyter just den tilltalade till brottet och vilka därför kan läggas till grund för en fällande dom. Det ligger i sakens natur att ju svårare brott det handlar om desto handfastare måste åklagarens bevisning vara. Ett erkännande är bara ett bevisfaktum som ska prövas mot övrig utredning/stödbevisning. Tillförlitligheten i Sture Bergwalls tidigare erkännanden Det förekommer att personer erkänner brott som de vet att de inte begått. Det förekommer också att personer intalar sig att de begått brott som de därför erkänner. Det kan finnas flera förklaringar till detta, men för SB:s vidkommande är det helt klarlagt är att han under de mordutredningar som fram till 2001 bedrevs på Säter kom att hävda att han begått mord som bevisligen aldrig ägt rum därför att målsägandena levde, samt att han även erkänt ett större antal påhittade mord med påhittade offer. Här föreligger således ett stort antal erkännanden som konstaterats varit oriktiga eller, om man så vill, falska. Han egna uppgifter om att han utan verklighetsbakgrund ville framstå som en intressant massmördare kan därför inte lämnas utan avseende (Bilaga Flik 12 sid 2-5) Därtill kommer de mord som han nu redan frikänts från. Detta innebär inte att man inte redan på denna grund kan utesluta honom som gärningsman i nu aktuellt fall, men den stora förekomsten av falska erkännanden och påhittade eller plagierade uppgifter om brotten är rent allmänt ägnade att förringa tilltron till SB:s lämnade uppgifter. De konkreta uppgifter som han lämnat i detta ärende och tillkomsten av dessa måste därför granskas och värderas. I den av SB till hovätten inlämnade förklaringen i resningsärendet finns bifogat en analys av docenten Anna Dåderman och som bygger på SB:s journalhandlingar, Bilaga Flik 1. Dådermans slutsats är att den suggestiva terapin i kombination med de stora intagen av narkotika medfört en förhöjd risk för s.k. falska erkännanden. Många av de erkännanden som SB lämnat under tiden på Säter har sitt ursprung i den av Dåderman beskrivna terapi som SB genomgick för att väcka eventuellt dolda minnen till liv. Av nu inhämtade journalhandlingar framgår att SB, sedan han börjat erkänna mord, tilldelats omfattande och allt större mängder narkotikaklassade läkemedel. Av Dådermans analys framgår att SB varit narkotikapåverkad i såväl terapi- som förhörssituationer. I kombination med att det är omvittnat att SB under denna period aktivt arbetade för att bli i vart fall misstänkt för så många mord som möjligt (vilket i detta fall bl.a.

6 Sida 6 (20) framgår av PM , huvudprot flik 7) medför detta att väsentliga brottsuppgifter som lämnats av SB under nyss beskrivna förhållanden endast kan användas mot honom om de vid en närmare granskning med säkerhet kan bedömas egenupplevda och/eller riktiga. Vid den tidigare förhandlingen i tingsrätten har antecknats att den förordnade sakkunnige S-Å Christianson uttalat att det enligt hans uppfattning inte framkommit något som gav stöd för att det från (SB:s) Quicks sida i förevarande fall(kursiverat av mig) skulle föreligga ett falskt erkännande. Såsom uttalandet antecknas kan man dra slutsatsen att Christiansson, som under flera år deltog i terapiarbetet och följde utredningsarbetet på nära håll, vid tidpunkten för förhandlingen i tingsrätten kan ha varit medveten om att falska erkännanden förekommit under utredningstiden. Vilka omständigheter som i detta fall medfört att erkännande varit att bedöma som äkta har inte närmare redovisats. Uppkomsten av SB:s erkännande och lämnade sakuppgifter i Appojauremorden I den föreliggande domen har antecknats att åklagaren angett att först i november 1994 började Quick i samband med terapisamtal på Säters sjukhus tala om Appojauremorden. Huruvida detta är rätt antecknat vet jag inte, men uppgiften beskriver inte korrekt det rätta förhållandet. Vid denna tidpunkt var det allmänt känt att det pågick flera parallella mordutredningar och som därmed gjorde SB medialt intressant. Mot ersättning eller krav på sådan ställde SB upp i intervjuer. Uppkomsten till den återupptagna utredningen om Appojauremorden står att finna i ett besök av en journalist som SB hade på Säter, troligen den 30 augusti 1994, se Bilaga, Flik 11, SpaningsPM och Redovisning av besök hos SB på Säter. Journalisten skulle ha frågat SB om denne kände till om det pågick någon undersökning mot honom angående ett dubbelmord i fjällvärlden. Mer konkret eller omfattande än så synes inte journalisten fråga varit, vilket förefaller osannolikt, och SB:s svar skulle ha varit att någon sådan utredning kände han inte till. Journalanteckningar från den 24 februari 1994 anger att man på Säter tagit ifrån SB hans dator och det är för mig oklart om den därefter återlämnades till honom och i så fall när. Av SB:s blogg framgår emellertid att han i samband med intervjun, som man får förstå innehållet, som ersättning för denna skulle ha erhållit en dator av journalisten eller den kvällstidning denne representerade. Innehavet av dator ökade enligt min uppfattning avsevärt SB:s möjligheter att aktivt söka information om morden som var under utredningen eller skulle kunna komma att bli detta.

7 Sida 7 (20) I ett den 21 november 1994 upprättat s.k. spaningsuppslag (bilaga Flik 11) har polisens förhörsledare, som den 16 november 1994 besökt SB på Säter, antecknat att SB berättat om journalistens besök, frågan som ställts och svaret på denna. Efter besöket skulle SB ha börjat fundera på om han inte borde konfronteras med uppgifter från detta mord, eftersom han vid något tillfälle skulle ha befunnit sig i det aktuella området. Vilket ärende det skulle gälla eller vilket område som avsågs har inte preciserats i det s.k. spaningsuppslaget. Innehållet i denna PM har inte redovisats för rätten eller i ingivet protokoll. Det omedelbara intryck man får är att i vart fall utredaren den 21 november 1994 inte visste vilka mord journalistens fråga avsett, vilket förefaller märkligt med tanke på vad som sedan händer. 1. I det därefter första i FU-prot. redovisade förhöret från den 23 november 1994, sid 12, framgår att SB redan innan förhöret i media tagit del av vad som skrivits om morden i Appojaure och att det nu blir detta dubbelmord som förhöret kommit att avse. Han hade därmed redan innan förhöret i både text och bild skaffat sig information om händelsen och platsen för denna. Vilken information han fått och vilken påverkan informationen haft på de uppgifter som SB senare lämnar har inte utretts, vilket är högst anmärkningsvärt då värdet av SB:s under sådana förhållanden lämnade uppgifter måste analyseras och värderas. Det finns inte heller någonting i handlingarna som motsäger att SB, sedan förhören inletts, fortsatt att inhämta sådan information. Tvärtom så framkommer på flera ställen i förhören en entydlig bild av att SB löpande själv sökt eller fått information om bl.a. mordplatsen, händelsen, mordvapen, försvunnen egendom och involverade personers utseende och som därefter tillförs utredningen som återkomna minnen. Av Bilaga 8 till resningsansökan (Pressklipp) framgår att det funnits ett synnerligen omfattande och detaljrikt material publicerat och åtkomligt på bl.a. internet. Det framkom också redan under de parallellt bedrivna utredningarna att journalister försåg SB med tidningsartiklar och böcker ur vilka SB hämtat både uppgifter och inspiration. Detta är omständigheter som inte synes ha redovisats för rätten. Tvärtom och uppenbarligen utifrån de uppgifter som förhörsledaren lämnade under vittnesmålet i tingsrätten har i domen antecknats att "ingenting har framkommit som kan ge stöd för att antagande att Bergwalls under förundersökningen lämnade uppgifter skulle grunda sig på information utifrån" SB har senare också berättat om detta (Bilaga Flik 12 sid 8, 12 och 37). 2. Av bl.a. förhör den 9 mars 1995 framgår att SB läst Kerstin Ekmans bok Händelser vid vatten, utgiven Av tidigare hållna förhör framgår vid en jämförelse med boken (Bilaga Flik 7) att SB kopierat

8 Sida 8 (20) Bevisningen och använt sig av uppgifter ur boken för att försöka beskriva vad han gjort och sett på brottsplatsen. SB:s användande av dessa uppgifter, som inte överensstämmer med verkligheten, är ägnat att minska tilltron till hans uppgifter. När hans uppgifter ifrågasätts frånfaller sin uppgifter utan att själv på något övertygande sätt kunna ersätta dem nya korrekta sådana. Dessa ur trovärdighetssynpunkt så viktiga omständighet synes inte ha redovisats för rätten. I målet saknas helt teknisk bevisning som knyter SB till platsen eller brotten. Med hänsyn till den inställning som SB idag har till skuld och delaktighet i Appojauremorden får det hållas för visst att han inte skulle komma att lämna några för honom ofördelaktiga uppgifter i saken. Efter att ha läst den föreliggande utredningen är det också min uppfattning att alla stenar vänts på för SB:s vidkommande och någon ytterligare vittnesbevisning för hans skuld är svår att finna. Även om sådan bevisning mot förmodan skulle dyka upp så är värdet av sådan bevisning idag, med hänsyn till vad som i övrigt förekommer i målet, ganska ringa med hänsyn till den tid som gått sedan morden. Förhållandena är därför sådana att bedömningen om målets fortsatta handläggning enbart måste grundas på föreliggande utredningsmaterial och vad som där framkommer. Mot bakgrund av att SB redan innan det första redovisade förhöret den 23 november 1994 och även därefter tagit del av mediauppgifter om morden, måste SB, för att framstå som trovärdig, kunnat lämna egna och unika relevanta uppgifter som endast varit kända i utredningen eller kunnat konfirmeras genom ytterligare utredningsåtgärder. I en sådan utredningssituation har det dessutom varit av synnerlig vikt att förhörsledare eller annan inte, medvetet eller omedvetet, i förhör eller terapi förmedlat uppgifter som varit intressanta ur utredningssynpunkt. Kan det visas att SB befunnit sig i området den juli 1984? I stämningsansökan har åberopats och vid tingsrättsförhandlingen hållits vittnesförhör med Kristina Rimpi, Henry Lundmark och Anneli Hällsten, tidigare Forsberg, till styrkande av SB:s uppgifter om att han befunnit sig i Jokkmokk/Gällivare vid tidpunkten för gärningen.

9 Sida 9 (20) Tingsrätten har i sin dom särskilt tagit fasta på Lundmark och Hällstens uppgifter och lagt dessa till grund för bedömningen att SB:s uppgifter om sin vistelse i Jokkmokk blivit tillförlitligen bekräftade. SB har vid förhör uppgett att han åkt tåg från Falun till Jokkmokk för att besöka en äldre person som han lärt känna i början på 70-talet när SB gick på folkhögskola där. Felaktigt har antecknats att han anlände den 12 juli, ska vara den 11 juli. I förhör sid 78 och sid 6 samt även under huvudförhandlingen har SB uppgett att han bara vid ett tillfälle besökt Jokkmokk efter det att han i början på 70-talet slutade folkhögskolan där. Han vill i sina utsagor förlägga detta besök till den juli Framkommen till Jokkmokk vid middagstid den 11 juli 1984 uppgav SB i förhör , sid att han begav sig till Konsumbutiken, där han inte sett eller mött någon han kände, men där han tror sig ha köpt en läsk. I förhör uppger SB att han sett en person på Konsum som han först i förhör kunnat namnge som en Henry Lundmark, vilken SB medvetet undvikit att träffa och därför inte haft någon kontakt med. I förhör juli 1995 har Lundmark berättat att han är en trogen ICA-kund, men att han ibland gör mindre inköp på Konsum. Han har vidare uppgett att han med säkerhet vet att den 11 och 12 juli 1984 befunnit sig i Jokkmokk där han har sin bostad. Han har inte lagt märke till SB vid detta tillfälle. Han är dock säker på att han mött SB i Jokkmokk vid ett tillfälle en sommar under 1980-talet. De hade då hälsat och pratat med varandra. Båda synes således ense om att de inte träffats eller haft kontakt den 11 juli Med hänsyn till Lundmarks uppgifter, som det saknas anledning att ifrågasätta, talar övervägande skäl för att han och SB träffats vid något annat tillfälle som inte har med tidpunkten för morden att göra. Under större delen av utredningstiden uppger SB att han den 11 juli 1984 skulle ha mött förre skolkamraten Kristina Rimpi på Samemuseet i Jokkmokk. I det sista förhöret den 22 augusti 1995 är han osäker på om mötet skett i Jokkmokk eller Gällivare vid tidpunkten för morden. I flera förhör uppger han dessutom att han innan morden talat med makarna Stegehuis om Rimpi, vilken de också skulle ha träffat. Vid huvudförhandlingen, och sedan han tagit del av fu-prot., har SB hävdat att mötet Rimpi skett i Gällivare, vilket gör tidigare möte med samtal med makarna Stegehuis om Rimpi omöjligt, men som passar bättre med vad Rimpi berättat under förhör och vid huvudförhandlingen. Enligt Rimpi så är det riktigt att hon vid ett tillfälle under 1980-talet, oklart när, stött på SB och kommenterat dennes förändrade utseende. Hon har varit övertygad om att detta möte skett på järnvägsstationen i Gällivare. Av de resor hon gjorde 1984 har hon genom egna anteckningar kunnat dra sig till minnes att hon i maj 1984 hade en utställning i Stockholm och därför i slutet av april

10 Sida 10 (20) rest från Gällivare järnvägsstation ner till Stockholm. Den 3-17 juni 1984 var hon i Paris och också denna resa började och slutade i Gällivare. Några andra tågresor sommaren 1984 har hon inte antecknat eller har något minne av. Det är också hennes uppfattning att de enda gånger hon under 80-talet besökte Gällivare var när hon skulle ut på en resa eller kom hem från en sådan. När nyheten om morden i Appojaure spreds har Rimpi, såvitt hon kunnat minnas, befunnit sig hemma Parrenjarka för att förbereda en ny utställning och att hon vid denna tid också arbetade förmiddag och eftermiddag på posten i Porjus. Hon har inte med säkerhet kunnat ange att det var sommaren 1984 som hon stötte på SB. Det kan också ha varit Tingsrätten har antecknat att SB vid huvudförhandlingen uppgett att efter gärningen begett sig till Gällivare och att han efter mötet med Rimpi lämnade Gällivare med tåg. Berättelsen skulle enligt rättens bedömning ge visst stöd för att ett möte dem emellan ägt rum i Gällivare. Utanför Samemuseet (vid Kyrkogatan) i Jokkmokk skulle SB den 11 juli ha tillgripit en cykel. Cykeln var treväxlad och från början uppgav SB ett det var en herrcykel med växelfel, senare ändrat till en dito damcykel. Senare skulle av okänd anledning framkommit att den tillgripna cykeln skulle kunna ha varit en Annelie Forsberg tillhörig sådan, som enligt en anmälan, Fuprot.sid 215, måndagen 16 juli 1984 anmälts tillgripen mellan den 13 och 15 juli 1984 utanför hennes bostad på Purjosvägen 22A i Jokkmokk och senare (oklart när) återfunnen i Jokkmokk. Av anmälan framgår också att Forsberg var bortrest under helgen och upptäckte tillgreppet när hon kom hem söndagen den 15 juli. I förhör och , FUP sid 216 ff, har hon uppgett att hon använde cykeln dagligen för att ta sig till de olika arbetsplatser som hon hade i Jokkmokk, men att hon under den tid som hon hade besök av några pojkar från bl.a. Stockholm, ett besök som hon i efterhand och under förhör kommit att förlägga till juli 1984, inte använde cykeln. Redan under förundersökningen bör det av förhör med en Leif Näsberg, Fu-prot. sid 228 ff, och genom kontroll av dennes dagboksanteckningar och en gästboksanteckning i Jokkmokk framkommit att detta besök i verkligheten ägde rum mellan den juli Sammantaget är uppgifterna sådana att det får hållas för mer troligt att Forsbergs cykel tillgreps under den tidperiod som anges i anmälan, d.v.s. efter morden, än vid något tidigare tillfälle. Tillgreppet av Forsbergs cykel kan således inte sättas i samband med morden och uppgifterna ger inget stöd för att SB varit i Jokkmokk den juli. Dessa omständigheter kring det ur bevisvärderingssynpunkt så viktiga cykeltillgreppet synes inte redovisat för tingsrätten. Det saknas anledning ifrågasätta Lundmarks och Rimpis uppgifter om att de faktiskt träffat/mött SB i Jokkmokk respektive Gällivare. Med utgångspunkt från SB:s vidhållna uppgift om att han efter folkhögskoletiden endast vid ett

11 Sida 11 (20) tillfälle återbesökt området, jämfört med Lundmarks och Rimpis uppgifter i övrigt, får det hållas för visst att det enda återbesök som SB påstått sig ha gjort i området skett vid annat tillfälle än den juli Det bör också kunna fastslås att Forsbergs cykel aldrig varit inblandad i händelsen. Jag delar således inte det värde som tingsrätten gett lämnade vittnesmål. Enligt min uppfattning saknas utomstående bevisning till stöd för SB:s uppgifter om att han befunnit sig i området i tiden kring brotten. SB:s uppgifter om händelsen jämfört med vad som i övrigt är känt Då ingen teknisk bevisning eller vittnesmål finns som kan knyta SB till platsen eller morden blir SB:s uppgifter om vad som förevarit och tillförlitligheten i dessa uppgifter av helt avgörande betydelse för målets fortsatta handläggning. SB:s uppgifter om händelsen, uppkomsten och förändringar av dessa under förundersökningen och huvudförhandlingen har därför noga jämförts med uppgifterna i övrig brottsutredning för att se om SB kunnat lämna några egna unika uppgifter i saken som styrker att han, ensam eller tillsammans med annan, begått gärningarna. Tillgängliga utredningshandlingar har genomgåtts och relevanta uppgifter analyserats. Det kan därvid rent allmänt konstateras att SB alltför ofta lämnar svävande och oklara uppgifter om vad som hänt och dessutom ofta ändrar sina uppgifter utan att detta nämnvärt ifrågasättas. Dessutom kännetecknas förhören i allt för hög grad av att SB, när han inte kan svara på frågan eller svaren inte stämmer med det som förhörsledaren vet eller tror sig veta och därför ifrågasätts, antingen anpassar sig och följsamt ändrar sina uppgifter eller tar paus, ber att få återkomma eller till synes bryter ihop. De distinkta uppgifter som förhörsledaren vittnat om saknas enligt min uppfattning. Efter att ha gått igenom flera av mordutredningarna har jag dessutom fått uppfattningen att det med tiden uppstått ett slags oönskad symbios mellan SB och förhörsledaren som kommit att skymma objektiviteten i det vanligen så noggranna och kritiska polisarbetet som exempelvis en mordutredning innebär. Fakta och påståenden som med styrka talat mot att SB:s uppgifter varit riktiga har därför inte i tillräcklig grad kommit att beaktas eller lyfts fram. Jag avser inte fullständigt redovisa alla oriktiga eller felaktiga uppgifter som lämnats av SB i detta ärende utan hänvisar till bifogad kommenterad sammanställning som kommissarien Kjell-Åke Wendt vid Rikspolisstyrelsens Internutredningsenhet gjort och vars uppfattning jag delar. Sammanställningen återfinns i bifogad bilaga till detta beslut, Flik 3 jämte underbilaga under Flik 4 och som ger en sammantagen bild av hur SB:s uppgifter under resans gång på ett anmärkningsvärt och föga trovärdigt sätt förändras och anpassas till den rådande förhörssituationen, hur ledande frågor används och hur SB uppenbart

12 Sida 12 (20) ljuger om viktiga omständigheter. SB och hans ombud har redan fått och tagit del av detta material i samband med resningsansökan. Sammanfattningsvis saknas enligt min uppfattning sådana unika, spontant lämnade och kontrollerbara uppgifter som i tillräcklig grad styrker att SB, ensam eller tillsammans med annan, utfört morden i Appojaure. Till belysande av denna min uppfattning ska, utöver vad som tidigare nämnts om möjligheten att bevisa att SB ens befunnit sig i området vid aktuell tidpunkt, vissa fakta redovisas och hur SB ställt sig till dessa. 3. Mordplatsen ligger längs Vägen Västerut, väst-nord-väst om Porjus. När SB vid ett första förhör ska peka ut platsen tror han felaktigt att denna ligger öster om vägen Porjus-Gällivare och får därför platsen utpekad för sig av förhörsledaren 4. Han uppger först att han tar sig till mordplatsen med hjälp av den i Jokkmokk stulna cykeln. I förhöret den 23 november 1994 ska detta ha varit en 3-växlad herrcykel. Utan att jag i tidigare förhör eller PM kunna finna någon grund för ändrad inställning från SB:s sida angående den tillgripna herrcykeln, men efter det att Annelie Forsberg hörts den 6 januari 1995, påstår förhörsledaren i förhör den 9 februari 1995 att SB varit tveksamt till om det varit en herr- eller damcykel som tillgripits, varpå SB omedelbart ändrar sig till att det skulle rört sig om en treväxlad damcykel. Även om Forsbergs cykel varit det enda anmälda cykeltillgrepp som tidsmässigt passat in tidsmässigt, så kan det av tidigare nämnda skäl inte röra sig om denna. Eftersom uppgift saknas om SB:s påstådda tveksamhet, väcker detta frågor om vad som eventuellt oredovisat förekommit utanför förhörssituationen och om förhörsledarens frågeteknik. 5. I det första förhöret lämnar SB Jokkmokk på den stulna cykeln, övernattar under bar himmel och utan annan utrustning än burna vanliga gångkläder, en jaktkniv och möjlighet att byta strumpor och underkläder. I förhör den 9 februari 1995 har den beskrivna klädseln bytts mot Fjällräven byxa och dito jacka. I en artikel i NSD 31 juli 1984 angavs att polisen sökte personer som kunde varit klädda i Fjällrävenkläder. Dessutom gör han nu indirekt gällande att han haft andra ytterkläder med sig genom att påstå att han bytt om till efter att ha bränt kläderna som användes vid morden.

13 Sida 13 (20) 6. Mordplatsen ligger ca 100 meter från stora vägen(bilaga Flik 8). I det första förhöret (Fu.prot Flik 2 sid 39) uppgav SB att denna ligger meter från vägen. 7. I det första förhöret lämnar SB två viktig uppgifter som därefter aldrig ändras. Oavsett vad han i senare förhör anger om sin ankomsttid till mordplatsen, vilket skiftar kraftigt från tidig eftermiddag till tidig kväll, så är Stegehuis tält redan uppställt, sid Likaså lämnar SB ingen annan konkret uppgift än att det var uppehållsväder men blåsigt under hela den tid han skulle ha vistats i området. sid 55. Av Janny Stegehuis dagboksanteckningar(fu-prot sid 132) framgår att paret den 12 juli kört från Kiruna, via Stora Sjöfallet till Appojaure och därvid under 15 mil kört i duggregn, att de slagit upp sitt tält kl och att regnet upphört men att det vid sista anteckningen på nytt börjat regna. Det får därför hållas för visst att det under dagen och kvällen regnat i området som SB påstår sig ha vistats i. Den säkerhet med vilken han uttalar sig talar mot att han varit på platsen eller i området. 8. Den skiss som SB upprättar över mordplatsen (Bilaga Flik 6), på vilken han påstår sig ha vistats under avsevärd tid, har beträffande infartsvägs, tältets, bilens och sjöns/tjärnens placering och förhållande till vartannat föga med verkliga förhållanden att göra. 9. Under förhören görs flera försök att få SB att beskriva makarna Steghuis tält, som bestod av ett 400x270x170 cm (LxBxH) brunt vattentätt yttertält och ett gult 280(+ett ytterligare 100 cm djupt konande område längst in)x190x160 cm stort innertält. I det första förhöret är detta ett ordinärt grå-gult, ev blått, fyramanstält i vanlig tältväv. I förhör sid 29 är det ett blått tvåmanstält, vilket överensstämmer med hur tältet i Kerstin Ekmans bok beskrivs. (Bilaga Flik 7). Något yttertält nämns inte. 10. Sett ifrån tältöppningen i söder sker det huvudsakliga angreppet mot makarna Steghehuis vid tältets vänstra/västra bortre sida genom tältduken (Av media, bl.a. Arbetet och Göteborgsposten den 16 juli 1984,framgår att makarna Stegehuis höggs ihjäl med flera hugg mot hals,bröst och armar, rakt genom tältduken.). Av brottsplatsprotokollet framgår att samtliga tältpinnar på som håller yttertält och innertält mot marken på vänstra sidan har rykts upp med så stor kraft att flera förankringar skadats. Från tältöppningen räknat återfanns efter dådet mannen till vänster i tältet och hustrun till höger. Inget talar för att de bytt sida under händelsen.

14 Sida 14 (20) När SB vid upprepade under förhör ska beskriva (och rita, Bilaga Flik 6)) vad som hänt på platsen så skedde angreppet från höger sida och till en början också genom tältöppningen åt söder, där en halvnaken Janny Stegehuis i ett visst skede enligt SB skulle ha visat sig. Enligt SB låg mannen till höger från tältöppningen sett och kvinnan till vänster, båda med fötterna mot tältöppningen. Det enda som är riktigt i den beskrivningen är fötterna mot tältöppningen. Enligt SB dödas mannen först utan något motstånd från dennes sida. Obduktionen påvisar omfattande motvärnsskador på mannen. Enligt SB, sid 68-69, så visar sig kvinnan, sedan angreppet påbörjats, i tältöppningen med bar överkropp och han tillfogar henne där ett hugg i bålen, sid 14. Hon gör mer motstånd än mannen och tilldelas därför fler hugg än mannen. Inga typiska motvärnsskador har kunnat noteras på henne och hon har mottagit färre hugg än mannen. Eftersom både tältöppning och myggnät innanför denna återfanns stängda med dragkedja finns det ingenting som tyder på att något angrepp skett från det hållet eller att kvinnan visat sig i denna öppning. Några typiska motvärnsskador har inte kunnat påträffas på kvinnan. En stickskada på höftbenskammen förekommer, men ingen mer centralt placerad bukskada. 11. I flera efterföljande förhör berättar SB att han under eftermiddagenkvällen haft en längre kontakt med paret innan morden och därför rimligen borde kunna beskriva dem. Av obduktionsprotokoll framgår att Janna Stegehuis var 34 år gammal, hade ett maximalt 5 cm långt, starkt gråsprängt hår, ordinär kroppsbyggnad och hade inte någon påvisbar alkohol i kroppen (ingenting om längd eller vikt). Av samma källa framgår att Marinus Stegehuis var 167 cm lång, tunn kroppsbyggnad och med ordinär eller något svagt utvecklad muskulatur var SB själv188 cm lång. I förhör sid 30 uppger SB att han upplevt kvinnan som ganska lång, kanske huvudet kortare än maken, kraftigt byggd, med längre hår än på den bild som visats i tidningarna, samt varit en aning på örat (d.v.s. alkoholpåverkad). Redan i förhör har SB beskrivit kvinnans hår som långt (nedanför axlarna), men blodigt. I boken händelser vid vatten har Kerstin Ekman skrivit: Solen flödade över ett långt hår. Det hade varit svart och lockigt. Nu var det klibbigt av blod

15 Sida 15 (20) I samma förhör har SB uppgett att Marinus Stegehuis var lika lång som SB (och) lite kraftigare De uppgifter som SB lämnar om tältets färg och Janny Stegehuis är uppenbarligen hämtade direkt ut Kerstin Ekmans bok. De uppgifter han i övrigt lämnar om utseende, kroppskonstitution och alkoholpåverkan talar mot att SB träffat eller samspråkat med makarna Stegehuis. 12. I det första förhöret uppgav SB att han varit ensam gärningsman och beskrivit hur han på cykel tagit sig till mordplatsen. I slutet av det förhöret, sid 62 ff, tillfrågas SB om han känner någon Johnny L, därefter utvecklat till Johnny L-A och slutligen Johnny F, vilket är en och samma person och som förekom i den ursprungliga utredningen. SB svarar både nej och att namnet inte är obekant. Förhörsledaren påstår då att han ser på SB att han undviker frågan, vilket kan ge SB uppfattningen att förhörsledaren vet eller tror sig veta att det skulle finnas någon form av relation/samband mellan Johnny F och SB. Frågan och påståendet är olyckligt och får negativa följder för det fortsatta utredningsarbetet. Förhörsledaren har därefter fortsatt att pressa SB genom att indirekt påstå att han och JF träffats, varpå SB plötsligt vet vem JF är och att han sett denne utanför Gästis i Jokkmokk under sin förmenta cykelfärd. SB lämnar därefter en beskrivning av JF som äldre och kortare än SB samt med mörkt hår. I förhör framgår att SB vid något tillfälle sett en bild av JF. I förhör den 12 december 1994 beskriver SB JF som mörkhårig, ca 10 år äldre än SB och cm längre. Under förhören kallar SB konsekvent JF för JL eftersom han menar att det är det namn han lärt känna denne under och inte kände till någon JF. Detta är märkligt med tanke på att denne, långt innan SB gjort gällande att han lärt känna JF, bytt efternamnet L-A till F I förhöret den 12 december 1994 blir det också så att SB gör JF till medgärningsman i dödandet av makarna Stegehuis. De fortsatta förhören kommer att karaktäriseras av att JF:s påstådda närvaro och medverkan blir en bekväm utgång för SB när han inte kan förmås lämna detaljer om vad som förekommit på mordplatsen. Har det hänt något som SB inte har kunskap om kan det vara JF som gjort detta. Den av SB påstådda delaktigheten för JF:s vidkommande kommer därefter att variera över tiden. Ibland är det JF som utför vissa saker,

16 Sida 16 (20) ibland är det SB. Vid tiden för förhandlingen har SB tonat ner JF:s medverkan utan att för den skull hävda att JF inte varit med på platsen. JF har vid förhör förnekat all annan kännedom om SB än sådan han fått genom media. De har enligt JF aldrig träffats och aldrig talat med varandra. Vid den granskning som skett av JF:s förehavanden genom förhör med denne, släktingar i Jokkmokk och den dåvarande flickvännen I L-F Stockholm finns inga andra uppgifter än SB:s om att JF skulle ha befunnit sig i Jokkmokk eller Appojaure vid tidpunkten för morden. Genom journalanteckningar, som funnits tillgängliga redan innan förhandlingen i tingsrätten men som inte verkar ha redovisats för rätten, Fu-protokoll sid 553, får det i avsaknad av annan bevisning hållas för mer sannolikt att JF tillsammans med sin flickvän I L-F befunnit sig på Södersjukhuset i Stockholm kl den 13 juli 1984 och därför inte kan ha befunnit sig i Appojaure. 13. Involverandet av JF är också intressant i ett annat perspektiv. Även i andra utredningar har SB tillvitat utomstående brott genom att dessa deltar i SB förmenta brottslighet. Dessa av SB utpekade personer deltar på olika sätt i brotten, men framförallt löser ett påtagligt transportproblem för SB. Det är omvittnat i flera andra utredningar att SB vid denne tidpunkt inte kunde köra bil, bokstavligt talat. Liksom i detta fall har ingen av dessa förmenta medgärningsmän kunnat bindas till av SB påstådda gärningar och inte heller har någon av dessa utpekade personer åtalats. Sb har gjort gällande att han och JF tagit sig till och från mordplatsen i JF:s lätta lastbil med den tillgripna cykeln på flaket. Något sådant fordon ägde inte JF vid aktuell tidpunkt och det har inte konstaterats att han disponerat något sådant. Logiken i SB:s berättelse såsom den utvecklar sig blir dessutom svår att förstå när det gäller cykeln oavsett om det skulle vara en annan cykel än den ovan beskrivna. Från det att inledningsvis inte vetat vem JF är utvecklar sig berättelsen under de fortsatta förhören till att SB skulle ha oväntat stött på denne i Jokkmokk, senare skulle de haft telefonkontakt innan SB åkte till Jokkmokk, för att slutligen bli att det varit bestämt att de skulle mötas där för att begå inbrott. Tillsammans med SB:s olika berättelser om samvaron med JF, som inledningsvis skulle ha påbörjats den 12 juli, men efterhand övergår till att ha påbörjats redan på eftermiddagen den 11 juli, med övernattning på annan plats innan morden, blir det svårt att förstå vad SB skulle ha cykel till.

17 Sida 17 (20) 14. De tidningsartiklar som samlades in i ursprungliga utredningen efter morden 1984, plus en del senare, visar att det fanns ett omfattande bildoch textmaterial att tillgå för den som var intresserad (Fu-prot, Bilaga Pressklipp) Det kan idag inte dras någon annan slutsats att SB hade detta intresse och att han hämtade uppgifter och inspiration från både tidningsartiklar och böcker, för att kunna styrka sina påståenden om att vara gärningsman. Under permissioner har han hösten 1993 besökt bibliotek i Stockholm för att informera sig om morden på Thomas B i Växjö och Johan A i Sundsvall. Journalister har också i missriktad hjälpsamhet tillställd SB tidningsartiklar och bilder som lett till att SB i sin uppenbara strävan att framstå som massmördare "erkänt" mord i Norge som aldrig blivit begångna. Den sammantagna bilden av SB:s agerande är att han i stor omfattning använt sig av mediala uppgifter om morden var helst han kan erhålla dessa. Ett exempel på detta framgår av en PM som förhörsledaren upprättat den 21 december Till bilden hör att förhörsledaren i tidigare förhör frågat om det tillgreps någonting från makarna Stegehuis, vilket SB inledningsvis förnekat. Enligt upprättat PM hade SB meddelat att han dagen innan lyssnat på radio, där det meddelats att en från mordplatsen i Appojaure tillgripen radio hade anträffats, och då erinrats om att så var fallet men att han inte förmått att berätta detta tidigare. Ett annat exempel framkommer i förhör den 19 december 1994 och den 9 februari 1995 där SB i förbigående nämnt att han i tidningen sett foton på det mördade paret. Ett tredje exempel återfinns när han under utredningen ska försöka beskriva vad som sker i tältet och offrens uppträdande, utseende och slutliga läge samt hur kropparna konturer syntes genom det raserade tältet. Här har SB hämtat han inspiration ur Kerstin Ekmans bok "Händelser vid vatten", och lämnat en beskrivning som inte överensstämmer med verkligheten och därför blir helt fel (Bilaga 6 sid 20 och 57, samt underbilaga 6A s 12-13) 15. Slutligen ska de förhörsuppgifter som erhölls vid rekonstruktion den 10 juli 1995 kommenteras. Som ovan angetts har SB haft påtagligt svårt att lämna korrekta uppgifter om platsen för morden och hur dessa gått till. Under våren 1995 bestämde utredningsansvariga därför att en s.k. rekonstruktion skulle genomföras på plats. Flera redigerade inspelningar av densamma har funnits tillgänglig vid denna granskning. Den första märkligheten man kan konstatera är att platsen redan vid SB:s ankomst är riggad på det sätt som den enligt det 1984 upprättade undersökningsprotokollet bör ha sett ut vid mordtillfället, samt att det

18 Sida 18 (20) är den vanlige förhörsledaren som leder förhöret/rekonstruktionen. Detta sistnämnda innebär att förhörsledaren med kännedom om vad som uppgetts i förhören medvetet eller omedvetet kan påverka resultatet av ev. frågor. Vidare är förhållandena på platsen så att SB fått se en bil är uppställd där makarna Stegehuis bil stått parkerad, ett tält med yttertält är uppställt där Stegehuis tält stått, utanför tältet en gasolspis och kokkärl som detta förmodats varit placerat Dessutom hade två figuranter redan placerats i tältet på det sätt som makarna Steghuis bör ha legat innan tillgreppet, trots SB:s uppenbara sårighet att under förhör placera dessa rätt. SB gavs således ingen möjlighet att själv berätta hur det sett ut enligt hans uppfattning och därmed möjlighet att rätta till alla tidigare uppgivna felaktigheter, exempelvis var i tältet Marinus respektive Janny Stegehuis befunnit sig. Dessutom hänför sig förhörsledaren under rekonstruktionen upprepade gånger till vad SB tidigare ska ha uppgett under förhör. Sammantaget förringar dessa omständigheter allvarligt värdet av förhöret/rekonstruktionen. I det första försöket till rekonstruktion så angriper inledningsvis SB och dennes förmente medgärningsman vänster sida av tältet, varpå SB tar sig in i tältet genom den vanliga tältöppningen, överfaller figuranterna och försöket får avbrytas. Strax därpå ska ett tekniskt fel uppstått och filmningen upphört, trots att man uppgett att två fasta och en rörlig kamera avdelats att filma händelsen och att ljudupptagning uppenbarligen skedde separat. Vid detta försök har inget yttertält lossas och inga större revor mot tältets baksida fingeras. Precis som han berättat tidigare kastar SB ut saker från tältet, oaktat inga identifierbara sådana återfunnits i samband med brottsplatsundersökningen. Sett till konstaterbara fakta är det väldigt lite som blir rätt från SB:s sida vid detta försök. Efter ca 1 timma och efter samtal med utredaren och vårdpersonal återupptas film- och ljudupptagning och det görs ett nytt försök till rekonstruktion. Utredaren har då förklarat att i samband med det tekniska haveriet så skulle SB själv förklarat att allt blev fel tidigare och bett om ursäkt för detta. Vid detta nya försök är förhörsledaren beklagligt aktiv och hänför sig, som tidigare nämnts, till tidigare av SB lämnade uppgifter. Det som nu visas från SB:s sida stämmer bättre överens med vad som är känt om händelsen, men det finns kvalificerad och erfarenhetsunderbyggd uppfattning om att det ändå inte kan ha gått till på det sätt som SB berättar. Förhör har den 3 juli 2007 hållits med Jan Olsson, tidigare chef för Rikskriminalens GMP-grupp och mångårig kommissarie, analytiker

19 Sida 19 (20) och tekniker vid Rikskriminalen. Olsson har hörts om sina iakttagelser i samband med rekonstruktionen i Appojaure och det sätt på vilken denna genomfördes, liksom om den därpå följande rekonstruktionen av mordet på Yenon Levi i Rörshyttan. Redan innan dessa förhör/rekonstruktioner hade Olsson och en erfaren kollega till denne på Rikskriminalen analyserat båda utredningarna utifrån kända fakta och därefter sammanställt möjliga händelseförlopp, vars slutsatser bara Olsson och hans kollega kände till för att inte ge förhörsledaren några ledtrådar. Efter rekonstruktionerna så jämförde man där framkomna uppgifter med det enligt analysen möjliga händelseförloppet, vilket ledde till att både Olsson och dennes kollega i var sin avgiven rapport uttryckte sina tveksamheter till att SB verkligen kunde utfört morden. Denna tveksamhet förstärktes när rekonstruktionen i Levi-fallet genomförts, men beaktades enligt Olsson inte av förundersökningsledningen, vilket ledde till att Olsson och dennes kollega av etiska skäl lämnade det fortsatta utredningsarbetet runt SB. I Appojaure-fallet reagerade Olsson dels mot den redan riggade förhörssituationen som nyss beskrivits, dels mot att förhörsledaren och terapeuten var så involverade i rekonstruktionen, samt dels mot att SB i det första försöket i praktiken inte fick någonting rätt, för att därefter och efter ett långt samtal med förhörsledaren få nästan allting rätt. Efter att SB i förundersökningens inledning hävdat att han inte varit inne i tältet alls har han i senare förhör och i tingsrätten uppgett att han varit inne i tältet och i samband med dödandet av Janny Stegehuis flyttat hennes kropp närmare den norra delen av tältet. Med tanke på hur det såg ut i tältet efteråt är det är det Olssons uppfattning att så inte kan vara fallet. Han har beklagat att detta inte framkom i tingsrätten, där han förväntat sig att frågor om detta skulle ställas och som kunde framkalla tveksamheter om SB:s skuld. Inga sådana frågor ställdes till honom, utan frågorna till Olssons som vittne inskränktes till omständigheter som talade för att SB var gärningsman. Efter dessa särskilda påpekanden om utredningsuppgifterna och efter genomgång av ärendet finner jag vid en samlad bedömning att föreliggande uppgifter inte är tillräckliga för att kunna påräkna en fällande dom. Det saknas dessutom anledning anta att utredningen genom ytterligare utredningsåtgärder kan kompletteras i sådan omfattning att åtalet kan vidhållas. Vid sådant förhållande ska åtalet läggas ner. Jörgen Lindberg

20 Sida 20 (20) Kopia av beslutet för kännedom till Gällivare tingsrätt Advokaten Thomas Olsson Riksåklagaren