Brandman och offer. Kriminologiska institutionen. En kvalitativ intervjustudie med våldsutsatta brandmän. Examensarbete 15 hp

Transkript

1 Kriminologiska institutionen Brandman och offer En kvalitativ intervjustudie med våldsutsatta brandmän Examensarbete 15 hp Kriminologi Kriminologi III (30 hp) Höstterminen 2011 David Nyberg

2

3 Sammanfattning Sedan 2008 har ett antal våldsincidenter mot räddningstjänster på olika platser över landet uppmärksammats. Våldets uttrycksform har hittills främst rört sig om stenkastning mot brandmän i utryckning och min intervjustudie har fokuserat på just brandmän som blivit utsatta för denna form av våld. Uppsatsens syfte är att genom kvalitativa intervjuer undersöka hur brandmän som blivit utsatta för våld uppfattar utsattheten utifrån ett offerperspektiv. I relation till mitt offerperspektiv vill jag betrakta brandmännens uppfattningar om utsattheten för våld och hot utifrån ett maskulinitetsperspektiv. Slutligen och med utgångspunkt i brandmännens berättelser vill jag även undersöka i vilken grad brandmannayrket kan ses som ett högriskyrke för våld och hot. Uppsatsen omsluts av en teoretisk tolkningsram vilken innefattar Åkerströms Coola offer-teori (2007) som handlar om att människor som utsätts för våld inte alltid definierar sig själva som offer. Det finns för somliga ett identitetsdilemma mellan att presentera sig som både brottsoffer och man. Den tidigare tillskrivs ofta egenskaper som svaghet och passivitet medans den senare hänvisar till en mängd motsatta betydelser såsom maskulinitet, handlingskraft och styrka. Burcar (2005) används som hjälpmedel för att förstå hur genus görs och hur olika maskulinitetsuttryck kan förstås. De tre huvudsakliga frågorna jag vill ställa är: I vilken grad ger brandmän uttryck för att brandmannayrket är ett högriskyrke för våld och hot? Hur ser brandmän på sin utsatthet för olika typer av våld och hot? Hur kan brandmäns uppfattningar kring utsatthet för våld i yrket förstås utifrån maskulinitetsföreställningar? Brandmännen ger uttryck för att yrket innefattar riskhöjande faktorer för utsatthet för våld. De starkaste visade sig vara Platsen (vid utryckning) och kvälls,- och nattskiftsarbete (tidpunkt på dygnet) vilket gör att kategoriseringen som högriskyrke är beroende av i vilket sammanhang utlarmningen sker. Det var första gången de alla brandmännen varit utsatta för våld vid utryckning och chock och ilska var de två mest förekommande känslorna kring händelserna. Konsekvenserna av våldet har däremot skiljt sig mellan brandmännen där graden av känslan att vara personligt utsatt har visat sig ha betydelse. Vad gäller offerrollen betonas utsattheten, men inte i termer av att vara brottsoffer Ett upplevt offerskap finns således men tonas ned likt ett motspänstigt offer. En förklaring är att de inte vill bli betraktade utifrån som offer. Egenskaper som svaghet, skam och passivitet går inte ihop med allmänhetens historiskt etablerade syn på brandmän som handlingskraftiga, heroiska m.m. Detta kan göra att brandmän som blivit utsatta för våld medvetet väljer att inte framställa sig som brottsoffer allmänhetens syn får inte förändras. Enligt Burcar (2005) går det att se brandmännens framställning som att en egenartad brottsofferidentitet uppstår där egenskaper som handlingskraft och aktivitet istället betonas.

4

5 Innehållsförteckning 1. Bakgrund Inledning Problemformulering Media Syfte och frågeställningar Definitioner Räddningstjänst eller brandkår? Vad är en räddningstjänst? Upplopp, kravaller eller våldshandling Att vara ett offer Förorten Tidigare forskning Våld mot räddningstjänst Konflikter i förorten Viktimologi och genus Teoretisk tolkningsram Coola offer Att göra genus Metod Förförståelse Val av metod Urval Intervjupersoner Etiska ställningstaganden Genomförande Validitet och reliabilitet Resultat och analys Är brandmannayrket ett högriskyrke? Upplevelser av händelseförloppet Konsekvenser av våldet Maskulinitet och utsatthet Upplever brandmän offerskap i sitt yrke? Slutdiskussion... 28

6 8. Förslag på fortsatt forskning Referenslista Bilaga 1 Intervjuguide

7 1. Bakgrund 1.1 Inledning Brandmannayrket i sin helhet innebär en mängd olika typer av utryckningar som också för med sig en mängd risker för den enskilde brandmannen. Enligt lagen om skydd mot olyckor (SFS 2003:778) har räddningstjänsten 1 som uppgift att hindra och begränsa skador på människor, egendom eller miljön. Det kan röra sig om allt från brandsläckning vid eldsvådor till räddningsinsatser i vatten till kemikalieolyckor. Med all förmodan är alla brandmän, såväl de äldre som de yngre, medvetna om dessa med yrket förbundna risker de utgör en del av yrket. Men de senare åren har somliga brandmän fått uppleva fler risker än så. Det har i Sverige sporadiskt under fler års tid gått att bevittna en mängd våldshändelser, såväl fysiskt som psykiskt riktade, mot räddningstjänsten (MSB 2011, s.40ff) 2. Med avsikt anläggs bränder i bilar och containrar för att skapa möjlighet åt att bl.a. kasta sten och/eller raketbeskjuta brandmän i utryckning. Rapporter om angrepp på räddningstjänsten började dugga tätt kring 2008 i samband med att våldet i Rosengård (Malmö) och Tensta (Stockholm) trappades upp rejält. Sedan dess har andra städer och områden över hela landet följt samma mönster. Likartade problem med anlagda bränder, skadegörelse och riktat våld mot räddningstjänst har uppmärksammats på platser som Ronna (Södertälje), Gottsunda (Uppsala) och Angered (Göteborg) (Hallin, Jashari, Listerboorn & Popoola 2010, s.14). Dessa områden är alla stadsförorter och sett till en internationell kontext går det att härleda startpunkten för upplopp som modernt fenomen i stadsförorter till Frankrike i slutet av 1970-talet. Närmare bestämt i Vaulx-en-Velin där bilar eldades och upplopp bröt ut. Liknande exempel kan tas från England 1981 där våldsamma upplopp ägde rum i flera nedgångna stadsdelar och där Brixton varit det i efterhand mest omtalade (Roché 2008). Ytterligare liknelser än så är komplicerat att göra då såväl uttrycken som motiven bakom våldshandlingarna är svåra att jämföra med varandra. Uppmärksamheten kring dessa fenomen har dock visat sig ha effekt även över landsgränserna. De händelser som ägde rum i Brixton under det tidiga 1980-talet oroade vid tiden Frankrike. Det talades om en oro för ett Brixton en france, att de skulle gå samma öde till mötes som England precis gjort. Oroligheterna sågs som ett uttryck för en alltmer påtaglig social polarisering som skedde i såväl England som Frankrike under 1980-talet (Peach, 2010, Dikec 2007). Ett stort 1 Förklaring av vad en räddningstjänst innebär hittas i avsnittet Definitioner 2 MSB används i uppsatsen som en förkortning för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, som är en myndighet vars uppgift är att utveckla och stödja samhällets förmåga att hantera olyckor och kriser. Det är den samordnande instansen för bl.a. räddningstjänstens arbete. Kunskapsutveckling spelar en viktig roll för arbetet kring samhällsskydd och beredskap menar MSB, därför finansierar de årligen uppemot 120 miljoner kronor på olika forskningsprojekt. 1

8 internationellt genomslag i media fick den serie kravaller som startade i Paris förorter 2005 och som sedan spred sig till andra städer i Frankrike. Dessa händelser kan utifrån en internationell kontext ses som det nutida startskottet för fenomenet; anlagda bränder följt av våld mot polis och räddningstjänst (Dikec 2007). 1.2 Problemformulering Media Beroende på fenomen brukar i olika grad ett medialt intresse efterföljas. Somliga menar att media spelat en stor roll i hur problemet smittats till övriga samhällen (MSB 2010, s.36-37). Medveten om att media i många avseenden inte återspeglar verkligheten ville jag se över mediebilden. Jag har tittat på artiklar som publicerats i Dagens Nyheter, Svenska dagbladet, Aftonbladet, Skånskan och Sydsvenskan där händelser med våld mot brandmän uppmärksammats. Den ena sortens artiklar som jag läst skildrar och beskriver händelser som ägt rum. I Rosengård skedde det 2008 ett våldsamt upplopp då bilar eldades upp, stenar kastades och slangbomber sköts mot räddningstjänsten (Skånskan 2008). I Svenska Dagbladet (2008) beskrivs hur det i Tensta 2008 eldades papperskorgar och bildäck som följdes upp med massiv stenkastning mot räddningstjänsten vid dess ankomst. Sommaren 2009 drabbades bland annat Frölunda och fler områden i Göteborg av anlagda bränder. I Dagens Nyheter (2009) skildras där hur en skola, flertalet bilar och en klubblokal brann varpå räddningstjänsten vid utryckningen fick framrutorna krossade av stora stenar som kastades. Två brandmän vid den utryckningen fördes till sjukhus. Områden i Södertälje har även varit drabbat. I Aftonbladet beskrivs hur brandkåren tvingades fly från en containerbrand när ett ungdomsgäng attackerade med stenar (Aftonbladet 2010). Den andra sortens artiklar jag läst är de som diskuterar konsekvenser av de våldsamma upploppen. Att brandmän i Malmö inte vågar rycka ut i drabbade områden utan poliseskort (Aftonbladet 2008), att de till och med tvingats skaffa hjälmar med visir och låna militära skottsäkra skyddsvästar (Aftonbladet 2009). Vissa artiklar diskuterar å andra sidan att det inte är de tillfälliga insatserna som är lösningen på problemet utan att det måste beaktas ur ett större samhällsperspektiv (Dagens Nyheter 2009). Det är ingen slump att begreppet problem i stor utsträckning används när det i olika sammanhang talas kring fenomenet. De senaste upploppen i Paris 2005 gav stort eko i Europa och den svenska mediala uppmärksamheten var likaså stor. Att medias skildringar från Frankrike kan ha haft en smittoeffekt på svenska förorter med problemkaraktär menar flera samhällsvetenskapliga 2

9 forskare. Det har talats om ett spöke som går genom Europa förortsrevoltens spöke (MSB 2010, s.36ff, Hallin m.fl. 2010, DN 2009). Med Paris som inspiration kan exempelvis personer i Rosengård ha sett att det är möjligt att göra sin röst hörd genom att elda och skapa oroligheter. Andra personer i exempelvis Tensta, Frölunda eller Gottsunda ser i sin tur att Rosengård kan göra sin röst hörd med sina kravallmetoder förortrevoltens spöke smittas och frågan om det finns risk för en liknande utveckling som Frankrike gick till mötes har ställts åtskilliga gånger. I åtanke bör de händelser som skett i Sverige rimligtvis inte likställas med de händelser som inträffat i Frankrike p.g.a. av dess enorma omfattning, men mönstret med anlagda bränder följt av upprorsliknande våld kan jämföras. Den enskilde våldsmakarens syfte med våldet kan ha olika bakomliggande faktorer och skiljer sig mellan olika situationer. Att exempelvis missnöje mot en erfaren segregation uttrycks är enligt min uppfattning på många sätt bra, men att uttrycken har kommit att bli våld och upplopp mot samhällets företrädare är på många sätt problematiskt och inte minst farligt. Det är inte bara polisen som uppfattas som motståndare, utan det nya inslaget är att inrikta sig på räddningstjänsten (MSB 2011). Yrket brandman innebär i sin grundform redan en mängd möjliga faror och risker som de verksamma är villiga att ta för att rädda liv och egendom. I det hänseendet kan ytterligare faror i form av hänsynslösa, stenkastande upprorsmakare tyckas vara synnerligen otacksamt. Att detta upprorsliknande våld inträffat i förorter har uppmärksammats, likväl förklaringar till varför våldet uppstår har diskuterats i såväl vetenskapliga sammanhang som mediala, men frågan om hur brandmän i konfliktområden uppfattar situationen som utsatt har inte tagits upp i någon stor utsträckning. De är tillsammans med polisen högst inblandade i våldet och det är utifrån ett viktimologiskt perspektiv intressant och viktigt att höra hur det talas om utsattheten inom yrket. 1.3 Syfte och Frågeställningar Mitt syfte med studien är att undersöka hur brandmän som ryckt ut i förortsområden där våld inträffat uppfattar utsattheten utifrån ett offerperspektiv. I relation till mitt offerperspektiv vill jag undersöka hur brandmännens upplevelser av att vara utsatt för våld och hot kan förstås utifrån ett maskulinitetsperspektiv. Med utgångspunkt i brandmännens berättelser vill jag även undersöka i vilken grad brandmannayrket kan ses som ett högriskyrke för våld och hot. Frågeställningarna lyder: Hur ser brandmän på sin utsatthet för olika typer av våld och hot? 3

10 Hur kan brandmäns uppfattningar kring deras utsatthet för våld och hot i yrket förstås utifrån maskulinitetsföreställningar? I vilken grad ger brandmän uttryck för att brandmannayrket är ett högriskyrke för våld och hot? 2. Definitioner 2.1 Räddningstjänst eller brandkår? Det kan tyckas väldigt förvirrande vad som egentligen menas med begreppen räddningstjänst kontra brandkår. Det är därför på sin plats att reda ut hur jag kommer använda begreppen. Sedan 2004 kallas brandkåren för räddningstjänst, men samtidigt använder vissa kommuner fortfarande beteckningen brandkår (Nationalencyklopedin). Den nya beteckningen räddningstjänst känns idag mer adekvat då yrket kommit att handla om mycket mer än bara brandsläckning som yrkesbeteckningen brand(kåren) kan sägas syfta till. Jag kommer i min undersökning använda mig av begreppet räddningstjänst när jag talar om brandkåren. 2.2 Vad är en räddningstjänst? En möjlig definition av räddningstjänst är att se det som en region som omsluter en viss mängd brandstationer. Räddningstjänsten i Stockholms län består exempelvis av 10 kommuner med 15 brandstationer som tillsammans utgör Storstockholms brandförsvar (Storstockholms brandförsvar). På motsvarande vis består Räddningstjänsten Syd av 5 kommuner med 14 brandstationer och Räddningstjänsten Storgöteborg av 6 kommuner med 12 brandstationer (Räddningstjänsten Syd, Räddningstjänsten Storgöteborg). Dessa tre är de största räddningstjänsterna i Sverige. 2.3 Upplopp, kravall eller våldshandling I den här uppsatsen kommer du att stöta på begrepp som upplopp, uppror, kravaller och våld i olika former. Det är medvetet och tänkt att försöka omfamna en speciell typ av våld som kan uttrycka sig på olika sätt. När jag frågade hur brandmännen själva ville definiera våldet fick jag varierande svar med alltifrån snorungeshandlingar till upplopp till skadegörelse. Det tyder på att våldshandlingarna är omöjliga att definiera till en enhetlig kategori, vilket jag heller inte tycker är nödvändigt. Jag kommer istället att försöka fånga in olika definitioner av närliggande händelser och handlingar snarare än att begränsa. 4

11 2.4 Att vara ett offer I framförallt medier betonas det att många i samhället blir offer och man använder då en vid definition på offer. I takt med det beskrivs och beskriver sig allt fler grupper i termer av offer. Exempelvis ser sig rökare som offer för tobaksindustrin, alkoholister som offer för sitt alkoholmissbruk etc. (Nilsson 2005). När jag i min studie applicerar begreppet offer vill jag hänvisa till personer som blivit utsatta för våldshandling(ar) eller påtagliga hot. Offerdefinitionen begränsas alltså till att enbart rymma handlingar där våld tillgripits mot en person på något vis, alternativt påtagliga hot riktats mot personen. Nästa fråga blir vad som ska ses våld och vad som inte ska ses som våld. Jag kommer, som senare beskrivs i avsnittet Teori, se våld likt handlingar som enligt lagboken är brott. I frågeställningen förekommer skrivningen våld och hot av den anledningen att våldet är mångfacetterat och svårt att tydligt definiera eller avgränsa. Offer för hot kan i det här avseendet tyckas låta konstigt och paradoxalt när är ett hot brottsligt eller inte? Men mitt syfte med den skrivningen är helt enkelt att hålla mig öppen för glidningar mellan vad som uppfattas som våldshandlingar och hot i brandmännens framställningar. 2.5 Förorten Det kanske mest problematiska begreppet i min studie är förort. Vad en förort egentligen är råder det ingen konsensus om. Nationalencyklopedin lägger fram en tämligen vid definition av begreppet som ett: avgränsat samhälle eller bostadsområde inom en större stadsregion. Medier brukar i sina rapporteringar koppla sina begreppsformuleringar till platser och det handlar förstås om att måla upp en bild för läsaren. I en av artiklarna som jag granskat används begreppet förort exempelvis i meningen: De fattiga ungdomarna i förorten har förklarat krig mot samhället (Aftonbladet 2009). Den sociala geografin blir central eftersom man just kopplar och ramar in en viss sorts människor till platsen. De franska och svenska förorterna har stora likheter då man hänvisar till ytterstadsområden. Men begreppet förort förblir ändå problematiskt eftersom somliga syftar till ytterstadsområden med låg status, miljonprogrambebyggelse, hög arbetslöshet och stor invandring etc. Andra menar en kommun med främst villabebyggelse, hög status och hög medelinkomst etc. Ännu mer problematiskt blir det med den sociala geografin i USA och Storbritannien där den ekonomiskt svaga befolkningen är samlad i innerstaden, jämfört med hur det ser ut i Frankrike och Sverige (Hallin m.fl. 2010, s.16-17). Genom denna problematisering försöker jag inte att reda ut vad begreppet förort betyder, utan snarare att visa hur komplext begreppet är. Nationalencyklopedins definition av förort som ett ytterstadsområde är med andra ord inte tillräckligt eftersom begreppet för med sig vidare betydelser än enbart ytterstadsbebyggelse. Jag kommer i min studie använda en stipulativ definition av det 5

12 problematiska begreppet (Sohlberg & Sohlberg 2009, s ). När jag i olika former talar eller hänvisar till förorten menar jag de särskilda platser där våld mot brandmän förekommit; Tensta, Husby, Ronna, Bagarmossen, Rosengård etc. Jag är fullt medveten om att den stora majoriteten av svenska förorter eller ytterstadsområden inte har haft eller har några problem med det fenomen jag analyserar, men när jag hänvisar till förorten menar jag alltså heller inte dessa platser. 3. Tidigare forskning Att våld i allmänhet har fått ökad uppmärksamhet råder det bland forskare inget tvivel om. I relation till detta har under den senaste tioårsperioden även det yrkesrelaterade våldet uppmärksammats mer som ett samhällsproblem (von Hofer 2006, Jerre 2009, s.67). Estrada, Nilsson och Wikman (2007, s.15) har gjort en studie vars syfte var att just analysera den ökade utsattheten för våld och hot i arbetslivet. På basis av frågor om utsatthet i de årliga levnadsnivåundersökningarna (ULF) har de analyserat det yrkesrelaterade våldets utveckling mellan åren Fenomenet med våld mot räddningstjänst vill jag inte hävda kan räknas med under den tidsperioden som de studerat då det våldet är något som i Sverige trätt fram på andra hälften av 00-talet. För att bättre kunna analysera och förstå våld mot räddningstjänst vill jag i detta avsnitt däremot enbart rama in framträdandet av yrkesrelaterat våld i stort som ett samhällsproblem. Estrada (m.fl 2007, s.5-6) försöker besvara frågan kring huruvida det skett en faktisk ökning av utsattheten och/eller om det har att göra med en vidgning av vad som betraktas som våld. Två förklaringar lyfts fram: den första är att våld generellt fått mer uppmärksamhet vilket korrelerar med en utvidgad definition av vad som uppfattas som våld i yrket och senare att fler då anmäler yrkesrelaterade händelser. Den andra förklaringen är att det skett förändringar i arbetsmiljön där diverse omorganisationer, nedskärningar etc. bidragit till bl.a. stressigare arbetsmiljö för den anställde vilket ökar risken för situationer där våld uppstår. Resultaten är långt ifrån entydiga men klart står det att det skett en ökning av den rapporterade utsattheten för våld och hot under den studerade perioden. Vidare sett gällde utsattheten främst kvinnor, framförallt anställda inom vård, skola och socialt arbete (Estrada m.fl. 2007, s.8-12). Intressant nog visade det sig att anställda inom vård och omsorg hade lägre anmälningsbenägenhet än inom andra yrkesgrupper vilket huvudsakligen förklaras genom att vissa uppfattar (vålds)händelser som något som kan förekomma inom yrket (Estrada m.fl. 2007, s.14). Jerre (2009, s.68-69) har i en studie försökt kartlägga och analysera vilka arbetsförhållanden som är relaterade till en ökad utsatthetsrisk för våld och hot. Riskhöjande faktorer kan vara egenskaper i yrket såsom att ha kontakt med potentiellt aggressiva personer, att arbeta ensam, att i yrket utöva 6

13 makt och kontroll över andra samt att ha kvälls-, natt- eller skiftarbete. Utifrån dessa egenskaper utnämns vård-, och övervakningsyrken som s.k. högriskyrken för utsatthet för våld och hot. Den offentliga sektorn anses vara mer utsatt än den privata eftersom kund-, klient-, och patientkontakt är vanligt (Jerre 2009, s.69,77). Förutom egenskaper yrket kan riskhöjande faktorer vara den psykosociala arbetsmiljön där stress, låg kontroll och bristande socialt stöd är centralt. De hänger framförallt samman med vilken arbetsbelastning och vilken möjlighet till påverkan den anställde har för sin arbetssituation (Jerre 2009, s.70-71). Räddningstjänsten omnämns inte överhuvudtaget vilket kan delförklaras genom att studien baseras på ett material bestående av arbetsmiljöundersökningar (AMU) mellan perioden (Jerre 2009, s.71), alltså innan själva startskottet i Sverige för fenomenet våld mot räddningstjänst. Likt den tidigare beskrivna studien har jag i brist på liknande vetenskapliga rapporter som är färskare valt att ta med denna som ett hjälpmedel för att se på det mångfacetterade yrkesrelaterade våldet. Att arbetsplatsen kommit att bli en uppmärksammad våldsarena kan utan tvivel påvisas. Huruvida brandmannayrket erkänts eller synliggjorts som en sådan kan dock ifrågasättas. Sett till att vård, - och polisyrket i tidigare studier främst lyfts fram vill jag med min frågeställning utifrån brandmännens berättelser undersöka i vilken grad brandmannayrket idag kan falla under kategorin högriskyrke för våld och hot. 3.1 Våld mot räddningstjänst Efter att liknande händelser med våld mot räddningstjänst inträffat och fått stort genomslag i media startade MSB en studie med syfte att öka kunskap om dessa allvarliga samhällsföreteelser (MSB 2010). Studien bestod av intervjuer med personal på 10 räddningstjänster på olika platser över Sverige. Titeln på studien n (MSB 2010) matchar väl med mitt ämne och studien som helhet är en god empirisk grund för min undersökning. Det visade sig vara 8 av 10 räddningstjänster som hade upplevt situationer med våld och hot. Uppfattningen var att det rörde sig om både spontant uppstådda situationer och mer planerade situationer där våld förekommit (MSB 2010, s.13-15). Vid studien insamlad statistik visade att Räddningstjänst Syd år 2009 hade haft flest händelser med hot eller våld (24 st.) följt av Storstockholms Brandförsvar (5-10 st.). Studien belyser stora brister i dokumenteringen av situationer där våld eller hot förekommit. De flesta besökta räddningstjänsterna hade svårt att ange ett exakt antal händelser där våld eller hot förekommit eftersom man inte för någon statistik på detta. Insatsrapporterna som skrivs efter en utryckning innehåller inga frågor om hot eller våld förekommit (MSB 2010 s.15-16, 24). Däremot visade det sig att många intervjuade upplever en känsla av att antalet händelser ökat och antalet anlagda bränder i bilar och containrar ökat markant (MSB 2010 s.24). Trots detta är en av slutsatserna i studien att omfattningen och allvarlighetsgraden 7

14 av händelser där våld och hot förekommit är betydligt lägre än vad media ger sken av (MSB 2010, s.5). I det avseendet att många upplevde att antalet anlagda bränder ökat markant, vilka är de utryckningar där våld i huvudsak uppstått, menar jag att den upplevda risken för våld trots allt kan problematiseras. MSB har utöver den ovannämnda studien gjort en annan studie som även den har sin bakgrund i de våldsincidenter mot räddningstjänsten som rönt stor uppmärksamhet. Syftet med den studien var att sätta händelserna i ett samtidshistoriskt perspektiv och att jämföra, klarlägga och analysera olika typer av upplopp mot samhällets företrädare (polis, räddningstjänst etc.) (MSB 2011, s.5). Titeln på rapporten är Våldsamma upplopp i Sverige från avvikelse till normalitet och ger en överblick över möjliga förklaringar till varför och hur upploppsliknande våldsformer ägt rum ur ett samtidshistoriskt perspektiv. Undersökningen omfattar 45 år och lyfter fram en mängd intressanta resonemang kring en förändringsprocess. Kravaller eller upplopp har spridit sig till fler arenor i samhället vilket gjort att risken för denna typ av våld mer eller mindre är ett normalt inslag närhelst en större folkmassa samlats. Det har skett en geografisk spridning av upploppen från innerstan till att numera äga rum i storstädernas förorter, vilket kan ses som en följd av miljonprogrambebyggelsen. Ett nytt tydligt inslag är även att gränser för vem eller vilka som kan bli måltavlor för våldet har flyttats. Samhällets företrädare, polis och räddningstjänst eller andra personer som anses representera samhället, har på senare tid blivit måltavlor. Huruvida det finns politiska inslag i upploppen varierar från situation till situation och är svårt att mäta, men väldigt förenklat kan upplopp ses som en typ av samhällsprotest vilka på olika sätt uttrycker politiska missnöjen. Desto tydligare är att upplopp och kravaller som metod för att väcka uppmärksamhet bitit sig fast i den nutida svenska politiska kulturen (MSB 2011 s.57-65). 3.2 Konflikter i förorten Vad är det som utlöser våldet mot räddningstjänsten? Sernhede (2002) har i boken AlieNation is My N skildrat möten som han gjort med ungdomar i Göteborgsförorten Angered, som är en av de platser där brandmän drabbats för stenkastning. Syftet med studien hade inte något att göra med räddningstjänsten utan var att analysera livsvillkor och kulturella uttryck i segregationens och det nya klassamhällets Sverige (Sernhede 2002, s.12). De resonemang som Sernhede lyfter fram vill jag interagera med resonemang från en rapport vid namn Det är inte stenarna som gör ont som ingår i ett forskningsprojekt som Malmö högskola, Malmö stad och även MSB varit med och finansierat. Syftet med den här studien var att utifrån de händelser som skett i osengård analysera vad som orsakar motsättningar och konflikter mellan tonårspojkar yngre män och polis respektive 8

15 räddningstjänst (Hallin m.fl. 2010, s.14-15). Rapporten är en fallstudie från Rosengård i Malmö men författarna menar att jämförelser med platser med liknande problem säkert är möjligt. Sernhede skildrar ett Angered som tillhör det som ofta benämns som miljonprogrambebyggelse. Från att vid byggandet på 60-talet ses som plats med modern annorlundahet till att vid 80-talet snarare utvecklas till en etnisk annorlundahet. Förortens miljonprogrambebyggelser blev till en annorlunda plats, en sorts främmande betong-djungel (Sernhede 2002, s.56-57). Med denna utveckling och en påtaglig segregation som följt har platsen kommit att förknippas med marginalisering, arbetslöshet och mångetnicitet. Det får inte glömmas att de flesta som bor här inte har några problem utan att det är en liten minoritet. Men sedan finns de som känner utanförskap och en stigmatisering från samhället. Sernhede talar här om ungdomar som känner sig utpekade för att de bor i ett visst område och då vill försvara det egna området och identiteten. Många av de unga lever med en känsla att inte ha en respektabel plats att utgå ifrån och det är då inte konstigt att den plats som man knyter an till och upplever som sitt egentliga hem är den egna förorten. En strategi för dem att försöka (åter)få respekt kan vara att leva upp till bilder av farlighet som medierna producerar (Sernhede 2002, s.60-61, 93). Förorter (läs Definition) uppfattas ofta i allmänhetens ögon som platser där kriminalitet frodas och där det förekommer mycket våld. Här menar Sernhede att det måste finnas en diskrepans mellan faktiskt brottslighet och de bilder av förorter som en farlig plats som media vill presentera. Oavsett vad så har dessa spridda föreställningar av den hotfulla ungdomen i den farliga förorten trängt sig så djupt in i det allmänna medvetandet att de som arbetar i dessa utsatta områden inte går opåverkade (Sernhede 2002, s.63). Sett till Rosengård, Rinkeby, Hjulsta, Angered och liknande platser borde de utifrån ett internationellt perspektiv betraktas som säkra platser och att det istället är ryktet och känslan av farlighet som dominerar bland ungdomarna. Att handla med våld mot räddningstjänsten kan då ses som ett uttryck för att försöka leva upp till den mediala presentationen om platsens farlighet (Sernhede 2002, s. 62). Den andra studien, som Hallin m.fl. (2010) har gjort, visar att de bakomliggande orsakerna till de bränder som anläggs är multipelt och komplext. Det går att förstå handlingen genom att den får sin mening i dels situationsbundna meningssammanhang och dels i ett kontextuellt meningssammanhang. Det förstnämnda förklaras som att anlagda bränder och stenkastning hör till en specifik situation. Orsaker kan här röra sig om rastlöshet, tristess, grupptryck etc. Sernhedes resonemang kring ryktet om farlighet skulle här kunna vara applicerbart. Sett ur ett kontextuellt meningssammanhang kan handlingarna istället vara uttryck för en bristande framtidstro och frustration över sina levnadsvillkor - att det har att göra med sociala, ekonomiska och politiska villkor (Hallin m.fl. 2010, s.220). Just att konflikterna eller vardera handling kan ha varierande syften visar hur komplext problemet är att lösa. Det talas om en konfliktspiral där en utlösande 9

16 händelse leder till konsekvens som leder till en mothandling (från polis) som leder till ny handling osv. (Hallin m.fl. 2010, s ). En viktig och tydlig punkt i deras studie var att det inte är räddningstjänsten som är det primära målet för stenkastning, utan att det är konflikten mellan unga män och polisen som framkallar det stridslystna beteendet. Det handlar om att positionera sig genom att visa sitt förakt eller hat mot polisen. Med territoriet som utgångspunkt skapar de konflikter med polis och räddningstjänst för att protestera mot polisen, eller bara öka spänningen i vardagslivet (Hallin m.fl. 2010, s ). 3.3 Viktimologi och genus Viktimologi - läran om brottsoffer kom under 1970-talet att utvecklas till en gren inom kriminologin (Sarnecki 2009, s , Ericsson 2007, s.37). Brottsoffrens rättigheter, erfarenheter och reaktioner den rådande brottsofferdiskursen är i dagens samhälle något väl uppmärksammat. Utöver den viktimologiska grenen etablerade sig forskningen kring män och maskuliniteter på allvar under 1980-talet och har sedan dess spridit sig till det kriminologiska fältet. Det har visat sig att kriminologin har mycket att vinna genom att integrera just mansforskning (Lundgren, Petterson & Tiby 2003, s.79). Det kanske mest framgångsrika exemplet är att det genom könsvariabeln gått att konstatera en markant skillnad mellan kvinnors och mäns brottslighetsnivå, vilket senare med hjälp av maskulinitetsforskning bidragit till en ökad kunskap om hur denna skillnad kan förstås (Lundgren, Petterson & Tiby 2003, s.79). Framgångsrika forskningsresultat likt dessa är givetvis en stor kunskapsvinst men tillsammans med allmändebatten framställs företrädesvis män som gärningsmän, vilket hör samman med stereotypa föreställningar om män (Burcar 2005, s.17). Den idag etablerade viktimologiska forskningen har i stor utsträckning riktat in sig på kvinnor och barn. Män som brottsoffer är ett område som i jämförelse inte uppmärksammats i någon betydande utsträckning (Burcar 2005, s.15). I motsvarighet till att det finns stereotypa föreställningar om män som gärningsmän finns det förställningar om kvinnor (och barn) som brottsoffer. Detta kan utgöra förklingar till varför män som brottsoffer är ett relativt outforskat område. Det manliga offret kan här ses som en paradox vilken bland annat Burcar (2005) har intresserat sig för. Genom samtalsintervjuer med unga män som blivit utsatta för våld har hon analyserat hur motsatsförhållandet mellan att återge sig som man och brottsoffer hanteras. Det visade sig att det uppstod en egenartad offeridentitet i de unga männens sätt att framställa sig. Som motstånd mot offerskapets normativa kriterier och negativa konnotationer skildrade männen ett offer som är starkt, handlingskraftigt och aktivt (Burcar 2005, s.162). Hur den här egenartade offeridentiteten skildrades var främst genom nedtoning och avdramatisering av våldet, vilket tycks höra samman med en presentation av kompetens att de kan hantera våldet. Gärningsmännens roll i våldet 10

17 neutraliseras, de beskrivs ibland i termer av att vara löjliga och framstår som oviktiga. Det handlar om att inte visa sig underlägsen gärningsmannen (Burcar 2005, s.56, 163). Männen framhåller även att de inte uppträtt provocerande men den egna aktiviteten vad gäller att försvara sig själv mot gärningsmännen betonas. I vissa fall förklarar männen att de inte hade möjlighet att försvara sig vilket är ett sätt att berättiga sitt handlande (Burcar 2005, s.70, 163). Sammanfattningsvis tyder männens berättelser på att de accepterar en brottsofferstatus men motsätter sig identiteten brottsoffer och en egenartad brottsofferidentitet uppstår. Statens Räddningsverk har genomfört ett projekt där en del av arbetet gjorts av Institutionen för genusvetenskap vid Göteborgs universitet. Utifrån ett jämställdhetssyfte var det centrala i den rapporten att undersöka hur yrkesrollen och föreställningar om kön får betydelse i skapandet av normer kring arbetet som brandman (Ericson 2004, s.7). Rapporten, som är betitlad Brandman och man om aktualisering av kön i brandmannayrket, baseras främst på ett underlag av intervjuer med heltidsanställda brandmän (Ericson 2004, s.5). Författaren betonar en diskriminering i form av könsförståelser som handlar om hur föreställningarna om och förväntningarna på hur kvinnor och män ska vara begränsar människors förutsättningar, tillvaro etc. Den här könsförståelsen är diskriminerande på så sätt att den förnekar och understryker att det inte finns kvinnor med de egenskaper som brandmannayrket kräver, som t.ex. fysisk styrka. Samtidigt bortser den från att män kan sakna de egenskaper som hävdas vara förknippade med män. Vad den här argumentationen gör är att reproducera normer som förnekar variationsvidden inom grupperna män och kvinnor snarare än mellan dem (Ericson 2004, s.17-18). Det är i sammanhanget inte svårt att vilja anta att normer om hur en brandman ska vara kan spela roll i hur brandmän handlar och som vidare kan ha verkan på hur de uppfattar utsattheten. Ericson (2004, s.76) skriver att en del av föreställningarna det maskulina brandmansidealet har att göra med deras tillgång till en maktposition vid utryckningar. De försätts vid utryckning i en situation där de förväntas reda ut situationer och ha ansvar över andra människoliv. Här ramas den stereotypa föreställningen om den maskulina brandmannen som heroiskt räddar den försvarslösa kvinnan ur eldsvådan in. Men vad händer med maktpositionen och den stereotypa föreställningen av brandmän när de vid utryckning möts av olika former av våld istället för ett liv eller egendom att rädda? 11

18 4. Teoretisk tolkningsram Den teoretiska tolkningsramen ska ses som utgångspunkter eller som en ram för min analys och tolkning av berättelserna. Teori bör i det avseendet inte ses som att jag vill testa en utvald teori. Jag utgår från synen att offeridentiteten är något som skapas, dels genom att en händelse måste vara ett brott i lagboken, dels genom att den utsatte måste se sig själv som ett offer (inifrån) och dels genom att offret måste betraktas som offer av samhället (utifrån) (Heber 2008, s.2-3). Men vad gäller brottsofferstatus är det stor skillnad på vad samhället ser som brott och inte brott samt skillnad mellan den enskilde individens möjligheter att se sig som kränkt och offer för ett brott. Vissa typer av brottsoffer eller grupper får lättare ett erkännande som offer än andra (Heber 2008, s.1-2). Christie (2001) har tagit fram offerkategorier som kan få illustrera en grovt dragen linje mellan synen på offer och offer. För att få en överblick beskriver jag dem var för sig. Det idealiska offret: Offret ska vara svagt (är oftast en kvinna), göra något respektabelt och inte befinna sig på fel plats vid fel tillfället utan vara på en respektabel plats då hon utsätts. Det idealiska offret får lättast samhällets sympatier och legitim status som offer. Det icke-idealiska offret: Offer som inte har dessa idealiska egenskaper för att vara offer betraktas som icke-idealiska. De har bidragit till sin egen utsatthet genom att exempelvis inte varit tillräckligt försiktig. På grund av det har de svårt att nå någon offerstatus. Utifrån dessa diametrala offerkategorier vill jag närmare gå in på en tredje kategori som Åkerström (& Sahlin, 2001) valt att benämna p ff. Det handlar här om att vissa inte alltid vill se sig själva som offer eller utifrån bli betraktade som offer. De egenskaper som offerrollen förknippas med kan den här personen känna att den inte är identifierbar med och då istället motsätta sig offerrollen - ett motspänstigt offer. Resonemangen kring offerkategorier vill jag ska ses som ett hjälpmedel för att bättre förstå tillämpningen av teorin Coola offer som här nedan ska beskrivas. 4.1 Coola offer Malin Åkerström (2007) har analyserat hur unga män balanserar sin brottsofferidentitet och utifrån det åskådliggjort en teori hon kallar Coola offer. Utgångspunkten är att människor som utsätts för våld inte alltid definierar sig själva som offer. Underlaget grundas i intervjuer hon gjort med unga män som utsatts för misshandel eller rån, men hon har i tidigare studier med exempelvis sjukvårdspersonal sett samma tendens (Åkerström 2007, s ). Jag kommer att applicera 12

19 hennes resonemang på hur brandmän framställer sig i förhållande till sin utsatthet och sitt yrke. Finns det likt ung man och offer ett identitetsdilemma mellan brandman och offer? Åkerström menar att begreppet brottsoffer är laddat med mer än dess nominella betydelse: att bli utsatt för brott (Åkerström 2007, s.444). Brottsoffer utgör en diskurs dit tillskrivningar som svaghet, skam och passivitet kan vara vanliga. Den andra diskursen och identiteten är den att vara man. Manlighet kan förenklat sägas tillhöra ett sorts ideal dit tillskrivningar som styrka och handlingskraft hör till (Åkerström 2007, s ). Åkerström talar om att identiteterna man och offer utgör dubbla, parallella och samtida diskurser. Dilemmat med att presentera sig som man samtidigt som personen är ett brottsoffer hanteras i hennes undersökning med att de intervjuade lyckas presentera sig som de båda identiteterna - detta kallar Åkerström för balansering. 4.2 Att göra genus Genus kan ses som ett socialt konstruerat kön. En vanlig benämning i sammanhanget är att göra genus eller doing gender vilket syftar till att könet görs utanför kroppen (Messerschmidt 2004, s.35). Förenklat så är det social praktik; handlingar och interaktioner som hela tiden skapar genus i en social process (Messerschmidt 2004, s.36-39). Mina intervjuer med brandmännen och mitt intervjumaterial ses som berättelser som innehåller mer än bara ord. Närmare bestämt som handlingar där vi gör någonting när vi talar med varandra. Vad som sägs är givetvis av stor vikt, men även hur det sägs är betydelsefullt (Burcar 2005, s.29). Beroende på hur och vad som sägs i brandmännens berättelser kommer olika uttryck ges. Min undersökning betonar identiteten som någonting man gör, inte har. Genom att brandmännen talar kring sina upplevelser skapar de en bild av sig själva, men även en bild för mig. Att förmedla en berättelse kan ske på flera möjliga sätt och därför säger den version som de väljer att presentera för mig någonting om dem själva (Burcar 2005, s.29-36). Begreppet maskulinitet bör vidgas till att se det som maskuliniteter eftersom det finns stora skillnader mellan mäns sätt att uttrycka ( göra ) maskulinitet (Lundgren m.fl. 2003, s.80). Yrket brandman har funnits sen över hundra år tillbaka. Sverige kan stoltsera med att ha världens äldsta fortfarande operativa brandstation då Katarina Brandstation invigdes redan år 1876 (Storstockholms brandförsvar). Artonhundratalets definitioner av manlighet hänvisar till värdighet, ståtlighet, robusthet, djärvhet, mod och kanske framförallt att inte bete sig kvinnligt. Maskulinitet och manlighet överlappar varandra men det tidigare kan i sammanhanget ses som en mer aggressiv term som på artonhundratalet även betecknade fysik, kroppslig styrka och handlingskraft (Cooper 1995, s ). De hårda och tuffa testerna för brandmännen visade dess fysiska styrka samtidigt 13

20 som det krävdes initiativtagande, djärvhet och mod för att bekämpa bränder. Allmänheten fick dagligen se exempel på dess mod genom att de riskerade livet för att hjälpa andra människor i nöd - arbetet som brandman blev till sin natur heroisk (Cooper 1995, s.149, 151, 162). Utifrån detta sågs slutet av artonhundratalets- och början av nittonhundratalets brandman oklanderligt som ett sorts förkroppsligande av såväl maskulinitet som manlighet på grund av sitt yrke. More than any other form of masculine activity firefighting incorporated the three components of ideal manhood: manliness, chivalry and heroism (Cooper 1995, s.164). Med denna historiska kontext går det att se att det finns maskulina föreställningar som inkorporerats i brandmannayrket. I förhållande till genusgörande blir maskulinitetsföreställningarna inom brandmannayrket en social konstruktion som dels ligger inbäddad i vår historia men som också kan sägas vara i ständig förändring. 5. Metod 5.1 Förförståelse Räddningstjänsten har under hela mitt liv legat väldigt nära mig. Faktumet att min far under hela min uppväxt varit och i skrivande stund är brandman har påverkat min syn och förståelse kring brandmannayrket. Genom åren har många besök gjorts på brandstationer vilket också inneburit möten med brandmän. Förutom en bred kunskap om räddningstjänsten tycker jag mig ha vunnit kunskap om det språk och den lokala jargong som tillämpas på brandstationerna, vilket jag anser vara betydelsefullt i förberedelsen och senare förståelsen av mina kvalitativa intervjuer (Kvale & Brinkmann 2009, s ). Utifrån synen att intervjuforskaren är sitt eget forskningsverktyg (Kvale & Brinkmann 2009, s.150) kan min tolkning av innebörden i svaren sägas hamna i fokus. Det på så sätt att jag i intervjusituationen tolkar den omedelbara innebörden av ett svar samtidigt som min förmåga att ställa mig öppen till andra möjliga innebörder visar sig. Jag ser min förförståelse som central för hur jag tolkar svaren i intervjusituationen. Mitt intresse för forskningsämnet tillsammans med min kunskap är i det avseendet av stor betydelse. Å ena sidan ser jag det som en fördel att vara insatt i ämnet gällande vilka svar som är lämpliga att följa upp med ytterligare frågor. Samtidigt kan min förförståelse vara till en nackdel om jag omedvetet stänger ut möjliga innebördsaspekter i svaren. Meningen eller begreppsanvändningen i ett svar kan utifrån min kunskap om ämnet verka så självklart att jag inte alls reflekterar kring det utan låter intervjun fortlöpa (Kvale & Brinkmann 2009, s.150, ). Hur mina utförda intervjuer gick redogörs i avsnittet Genomförande. I och med min bakgrund har jag även fått tillgång till möjliga kontaktpersoner inom räddningstjänsten, vilket jag senare har utnyttjat i mitt urval av intervjudeltagare. Detta kommer beskrivas närmare i avsnittet Urval. 14

21 5.2 Val av metod Mitt tillvägagångssätt för att försöka besvara min frågeställning är genom kvalitativa intervjuer. Valet av kvalitativa intervjuer som forskningsmetod grundas i att den ger tillträde till andra människors upplevelser av den levda världen. Det handlar om att söka förstå världen utifrån intervjupersonens egna uppfattningar och erfarenheter, vilket är just det mitt syfte handlar om (Kvale & Brinkmann 2009, s.41-48). Intervjusituationen ville jag ha relativt öppen och flexibel men inte helt ostrukturerad. Därför riktade jag in mig på ett semi-strukturerat angreppssätt där jag utformade en intervjuguide med specifika teman att beröra under intervjun (Bryman 2001, s ). Tanken var att varken ha något strikt formulär att följa, men heller inte skapa ett helt fritt och vanligt samtal, utan att utifrån teman som knyter an till mitt syfte och frågeställning producera kunskap tillsammans med intervjupersonen. Mitt angreppssätt kan benämnas som semi-strukturerad eller specifikare som halvstrukturerade livsvärldsintervjuer (Kvale & Brinkmann 2009, s.43). 5.3 Urval Mitt urval av intervjupersoner blev ett sorts bekvämlighetsurval utifrån de kontaktmöjligheter min bakgrund fört med sig. Jag fick hjälp av en kontakt inom räddningstjänsten som är verksam och har ett brett kontaktnät inom främst Storstockholms brandförsvar. Genom att han ställde upp öppnades en stor möjlighet att hitta intervjupersoner som matchade mina kriterier: brandmän som varit med om en eller flera våldsincidenter vid utryckning och (p.g.a. tidsramen) är verksamma inom Storstockholms brandförsvar. Eftersom jag är ute efter att analysera ett fenomen snarare än att kvantifiera är inga stora slumpmässigt representativa urval nödvändigt (Bryman 2001, s , ). Olika personer är lämpliga för olika typer av intervjuer och med ett strategiskt urval har jag i förhållande till mitt syfte och teori kunnat inrikta mig på lämpade intervjupersoner - just våldsutsatta brandmän (Kvale & Brinkmann 2009, s.181). Jag har medvetet valt att inte räkna in kvinnliga brandmän i mina urvalskriterier. En enkel anledning till det är att det i Sverige idag (2011) finns omkring 118 kvinnliga heltidsanställda brandmän som tillsammans utgör 2.4 % av totalt 4890 heltidsanställda brandmän. Som ovan nämnts har jag valt att inrikta mig på Storstockholms brandförsvar, där finns det inte en enda heltidsanställd brandman som är kvinna (MSB 2011, Brandkvinna 2010). Att urvalet av intervjupersoner inte kom att inkludera kvinnliga brandmän är i det avseendet inte särskilt svårförståeligt. Hur och i vilken grad det hade påverkat min studie med att ha med kvinnliga brandmän som blivit utsatta för våld och hot är svårt att svara på. Men det vore, förutsatt att någon av de få kvinnor som finns inom räddningstjänsten blivit utsatt för våld vid utryckning, intressant för framtida forskning att studera och jämföra hur de talar kring sin utsatthet i förhållande till det högst maskulint förknippade yrket. 15

22 5.4 Intervjupersoner Mina intervjupersoner består av sex stycken manliga brandmän som jag gjorde enskilda intervjuer med. De alla var vid tiden då intervjuerna genomfördes heltidsanställda brandmän på två skilda brandstationer inom Storstockholms brandförsvar. De sex brandmännen har alla blivit utsatta för våld under utryckning, vilket var en förutsättning i mitt urval. För att deras berättelser inte ska kunna härledas till vem som sagt vad kommer jag fortsättningsvis att benämna intervjupersonerna med IP1 (intervjuperson 1), IP2 (intervjuperson 2) och så vidare. Siffrorna följer ingen kronologisk ordning för vilken intervju som genomfördes först utan är slumpmässigt namngivna. Detta kommer bli aktuellt senare i resultatdelen. 5.5 Etiska ställningstaganden Till en början genomförde jag fyra intervjuer men hamnade i ett etiskt dilemma på grund av att det fanns en överhängande risk att avslöja vem av brandmännen som hade sagt vad. För att lösa detta dilemma fanns två huvudsakliga alternativ: antingen att göra en respondentvalidering eller att utöka antalet intervjupersoner. Mitt val föll på det senare alternativet och inte nog med att det etiska problemet löstes fick jag ännu mer värdefullt material att analysera. Innan genomförandet av intervjuerna var det nödvändigt att reflektera kring olika forskningsetiska överväganden. Jag valde i ett tidigt skede att vid första kontakten med intervjupersonerna inte berätta om min bakgrund som son till en brandman inom samma räddningstjänst. Det på grund av att jag kände att de kontaktades vilja att delta i min studie skulle vara helt oberoende av det faktumet. Därefter har jag inte lagt någon betydande vikt kring min bakgrund. Rörande etik är all typ av forskning förknippad med olika etiska aspekter som man bör ta hänsyn till. Jag har genom hela min studie förhållit mig till de fyra forskningsetiska principerna som Vetenskapsrådet lyft fram Informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet (Vetenskapsrådet 2002, s. 7-14). Informationskravet som handlar om att informera intervjupersonerna om syftet med min studie, ställde jag mig till en början kluven till. Dels ville jag inte vilseleda intervjupersonerna med att inte berätta syftet, men samtidigt ville jag heller inte tydliggöra mitt fokus på hur brandmännen framstället sig i förhållande till offerskap och maskulinitet. Jag resonerade att ett avslöjande av detta fokus skulle kunna påverka hur intervjupersonerna valde att svara och då äventyra syftet med min studie. I sådana här undantagsfall där man undviker att innan informera hela syftet är det desto viktigare att i efterhand informera intervjupersonerna, vilket jag också gjorde vid avslutad intervju (Vetenskapsrådet 2002, s. 7, Kvale & Brinkmann 2009, s.146). De övriga principerna samtyckes-, konfidentialitets-, och nyttjandekravet handlar i väldigt korta drag om att deltagarna har rätt att bestämma över sin 16

23 medverkan, att de garanteras anonymitet och att materialet endast används i forskningsändamål. Jag informerade de deltagande intervjupersonerna om dessa men uppfattade inte att det möttes av något motstånd. 5.6 Genomförande När jag tog kontakt med mina intervjupersoner föreslog jag av bekvämlighetsskäl att vi kunde intervjua på brandstationen där de var verksamma och i samband med att de befann sig där. Intervjuerna ägde med andra ord rum på deras arbetsplats under deras arbetstid, vilket jag uppfattade som att de inte hade något emot. Utifrån min förförståelse och bakgrund kändes det att jag i min forskarroll blev trygg i miljön, vilket jag tror att även mina intervjupersoner blev eftersom de tillbringar mycket av sin arbetstid där. Jag var väl medveten om att det givetvis fanns en risk att det skulle gå larm under intervjun som skulle avbryta, men det skedde inte. Intervjuerna skyndades heller inte på något sätt för att undvika detta utan flöt på tills materialet kändes insamlat och det blev naturligt att avsluta. Som tidigare nämnts använde jag mig under intervjun av en intervjuguide. Min teori och syfte lade grund för hur intervjuguiden utformades, alltså de teman som jag ville beröra under intervjun: Våldshändelsen/erna, platsen, människorna och konsekvenserna. Utifrån dessa centrala teman formulerade jag därefter olika frågor som jag ansåg skulle vara till hjälp för få ut så mycket som möjligt av intervjun. Med mitt semi-strukturerade angreppssätt förhöll jag mig relativt öppen under intervjusituationerna vilket dels bidrog till att intervjupersonerna fick stor frihet att utforma sina svar likt berättelser, samtidigt som det lämnades mycket utrymme för mig att ställa lämpliga uppföljningsfrågor. 5.7 Validitet och reliabilitet Jämfört med kvantitativ forskning kan vissa mena att jag med min kvalitativa inriktning bortser eller tonar ner betydelsen av validitet och reliabilitet (Bryman 2001, s.43,67, 257). Min studie har snarare den uppfattningen att validitet respektive reliabilitet bör tolkas annorlunda än enligt de positivistiska föreställningarna där mätning är centralt. Genom att jag i min studie ser verkligheten som en social konstruktion förkastar jag den objektiva sanningen som ofta förknippas med kvantitativ forskning. där kunskap fungerar som en sorts verklighetens spegel (Kvale & Brinkmann 2009, s.262). I kontrast till det generella antagandet att intervjukunskap enbart kan ses som subjektiv går det att tala om en reflexiv objektivitet. Att i den meningen nå objektivitet handlar om att jag som forskare reflekterar över min påverkan på kunskapsproduktionen. Jag förhåller mig hela tiden till och reflekterar över det subjektiva, där exempelvis min förförståelse och fördomar har 17