Dyhagen. Skänninge 2:1, 3:2 Skänninge stad, Mjölby kommun Östergötland. Dnr Sofia Lindberg och Magnus Stibéus. uv öst rapport 2009:4

Transkript

1 ga:1 ga:1 ga:1 ga:2 SSTADS552 uv öst rapport 2009:4 arkeologisk undersökning SKÄNNINGEPROJEKTET Dyhagen RAÄ 5 Skänninge 2:1, 3:2 Skänninge stad, Mjölby kommun Östergötland Dnr Sofia Lindberg och Magnus Stibéus

2

3 uv öst rapport 2009:4 arkeologisk undersökning SKÄNNINGEPROJEKTET Dyhagen RAÄ 5 Skänninge 2:1, 3:2 Skänninge stad, Mjölby kommun Östergötland Dnr Sofia Lindberg och Magnus Stibéus 1

4 Riksantikvarieämbetet Avdelningen för arkeologiska undersökningar UV Öst Roxengatan 7, Linköping Tel Fax Produktion/grafisk form BRITT LUNDBERG Grafik LARS ÖSTLIN Foto RAÄ, UV ÖST Tryck/utskrift ELANDERS SVERIGE AB, 2013 Kartor ur allmänt kartmaterial, Lantmäteriverket, Gävle. Dnr L 1999/ Riksantikvarieämbetet UV ÖST, RAPPORT 2009:4 ISSN

5 Innehåll Undersökningens förutsättningar 7 Inledning 7 Antikvarisk bakgrund 7 Arkeologisk potential 8 Mål 8 Metod 8 Genomförande 9 Metodiskt genomförande i fält 9 Rapportarbetet 12 Resultat 14 Inledning 14 Sammanfattning 17 Områdets topografiska förändring från medeltid till modern tid 24 Bebyggelse och aktiviteter under talen 33 Bebyggelse och aktiviteter under talen 60 Aktiviteter från tidig-modern tid fram till idag 62 Fynden 65 Naturvetenskapliga analyser 67 Utvärdering 68 Inledning 68 Måluppfyllelse 68 Metodiskt genomförande i fält 69 Kommande arbeten 70 Administrativa uppgifter 71 Referenser 72 Tryckta 72 Källor på internet 72 Muntliga källor 72 Arkiv 72 3

6 Följande bilagor finns att hämta på och ATA Bilaga 1 Bilaga 2a Bilaga 2b Bilaga 2c Bilaga 2d Bilaga 3 Bilaga 4 Bilaga 5a Bilaga 5b Bilaga 6 Bilaga 7 Bilaga 8a Bilaga 8b Bilaga 8c Bilaga 9 Bilaga 10 Bilaga 11 Kontextgrupperna med ingående kontexter Kontextgruppsmatris Kontextgruppsmatris med dateringar och skärvlänkar Kontextgruppsmatris med faser (klockgjutning) Kontextmatriser per fas (klockgjutning) Analysdatabas inklusive fynd, prover, kontexter, geometrier etc Vedartsanalys från Dyhagen (Ulf Strucke, UV Mitt, Riksantikvarieämbetet) Makroskopisk analys av jordprover från Dyhagen, Skänninge (Jens Heimdahl, UV Mitt, Riksantikvarieämbetet) Makroskopisk analys, provlista 14 C-analyser (Göran Possnert & Maud Söderman, Ångströmlaboratoriet, uppsala Universitet) Dendrokronologisk analys (Hans Linderson, Nationella Laboratoriet för vedanatomi och Dendrokronologi, Kvartärgeologiska avdelningen, Lunds Universitet) Osteologisk analys (Maria Vretemark, Västergötlands museum) Art- och benslagsfördelning i materialen från Dyhagen Åldersbedömningar utifrån registrering av epifyser och tandslitage PM lädermaterial Skänninge (Clas Jacobsson, Borlänge) Myntbestämningar (Monica Golabiewski-Lannby, Kunliga Myntkabinettet) Specialregistrering av medeltida- och efterreformatorisk keramik från Dyhagen (Mathias Bäck, UV Mitt Riksantikvarieämbetet) Bilaga 12a Konserveringsrapport metaller (Jessica Lindewall, ATm, Riksantikvarieämbetet) Bilaga 12b Konserveringsrapport metaller (Jessica Lindewall, ATm, Riksantikvarieämbetet) Bilaga 12c Foton från konservering Bilaga 13 Konserveringsrapport gjutformar (Eva Christensson, ATm, Riksantikvarieämbetet) Bilaga 14a Sektion längs undersökningsområdets östra gräns, norr om Skenaån Bilaga 14b Sektion längs undersökningsområdets östra gräns, söder om Skenaån Bilaga 15 Bilaga 16 Konserveringsrapport trä- och läder (Jessica Lindewall, ATm, Riksantikvarieämbetet) Föremålsbilder (Claes Brännfjord, UV Öst, Riksantikvarieämbetet) 4

7 Arkeologisk undersökning Skänningeprojektet Dyhagen 2004 och 2005 undersöktes området intill järnvägen mellan S:t Olofs konvent och Skenaån i Skänninge. Området kallas i äldre kartmaterial Dyhagen eller Munkgärdet. Den tidigare sanka marken delas idag på mitten av järnvägsspåret som skär av kontakten mellan undersökningsområdet och en förmodad befäst gård, Biskopsholmen. Lämningarna var av mycket olikartad karaktär. I slänten fanns en klockgjutningsgrop från 1200-talet som kan kopplas till S:t Olofs konvent. Längre norrut har det under talen funnits matlagningsugnar som avlöstes av ett par generationer enkla byggnader med oklar funktion. I åområdet fanns flera träkonstruktioner med dateringar till och 1300-talen, vilka troligen har samband med gården på Biskopsholmen. Tidsmässigt ligger tyngdpunkten för lämningarna i högmedeltid och fram till tiden för reformationen. Fig 1. I bildens centrum syns Dyhagen. Platsen för den förmodade befästa gården Biskopsholmen syns till höger om järnvägen och S:t Olofs konvent låg på höjden ovanför Dyhagen. Foto mot S. 5

8 Fig 2. Undersökningsområdets läge i Skänninge. Skala 1:

9 Undersökningens förutsättningar Inledning Dyhagen, eller Munkgärdet, är beläget mellan Skenaån och den höjdplatå där S:t Olofs konvent en gång legat. Från platån sluttar området idag flackt norrut och övergår i ett sankt område som ansluter till Skenaån. På åns norra sida finns en brant sluttning mot Skenaån. Anledningen till den arkeologiska undersökningen var Banverkets utbyggnad av järnvägen mellan Motala och Mjölby. Exploateringsområdet omfattade cirka 1000 m 2 längs det befintliga järnvägspårets östra sida (fig 2). Undersökningarna inleddes i mitten av maj I mitten av september gjordes ett uppe håll och grävningarna återupptogs först i början av juni Undersökningen avslutades i slutet av september samma år, efter ett uppehåll på drygt två månader under sommaren. I början av oktober grävdes ett mindre schakt på västra sidan av järnvägen. Föreliggande basrapport är skriven av Sofia Lindberg och Magnus Stibéus. Delar av kapitlen Antikvarisk bakgrund, Mål och Metod är författade av Rikard Hedvall i samband med upprättandet av förundersökningsrapport och undersökningsplan. Antikvarisk bakgrund En markant höjd i Dyhagen, cirka 50 meter väster om undersökningsområdet, har i senare forskning föreslagits som Biskopsholmen, omnämnd i skriftligt material från 1400-talets början (SD1908). Möjligen rör det sig om en befäst gård som tillhört biskopen. Biskopsholmen skulle kunna representera en utflyttning under högmedeltid från den stora byn Biskopsberga som ligger direkt norr om Skänninge (Lorin 2005, Lovén 1996:246ff). I slutet av 1920-talet utfördes en arkeologisk undersökning på kullen, från vilken rapportmaterialet verkar vara försvunnet. Troligen är det denna undersökning som Kjellberg och Lundberg avser i Skänninge stads historia. Enligt dem påträffades sintrat medeltida tegel och kullerstenar sammanfogade med kalkbruk. Fynden tolkades då som lämningar efter ett medeltida tegelbruk (Kjellberg 1970:62). Enligt ett på ATA bevarat brev påträffades ungefär samtidigt ett fragment av ett masverksfönster i huggen kalksten. Enligt samma brev fanns på kullen en tresidig, vallartad upphöjning med en tydlig försänkning däremellan (ATA brev daterat 28 feb 1923) byggdes ett reningsverk i Dyhagen. Dåvarande Linköpings museum fick uppgifter om att en spång eller bro av bräder påträffats samt rikliga mängder djurben. Det fanns också indikationer på att man i närheten av själva kullen påträffat kulturlager (ATA brev daterat 20 sep 1944). Nästa ingrepp i området gjordes i samband med ledningsgrävningar i slutet av 1950-talet. Något tiotal meter öster om den lilla höjden påträffades trästockar. Dessa tolkades då som läm ningar efter en möjlig dammanläggning. Stockarna förvaras idag under ett litet trätak i norra delen av Dyhagen (ATA dnr B5849/58). I slutet av 1980-talet gjordes en mindre undersökning i Dyhagen. Två schakt togs då upp, varvid raseringsmassor i form av tegel och kalkbruk påträffades (ATA rapport dnr 06983, Lorin 2005). I samband med förundersökningen inför utbyggnaden av järnvägen (Skänningeprojektet) påträffades bland annat lämningar från ett bronsgjuteri, avfallslager och kulturlager som tolkades som lämningar efter ett verkstadsområde med ugnsrester, bronsslagg, bränd lera och kol. 7

10 En 14 C-analys av träkol från ett utrakningslager gav dateringen e Kr. I det sanka partiet i Dyhagen, i höjd med den eventuella befästa gården påträffades en trästock, plankor, störar och vidjor. Lämningarna tolkades delvis som en träbroläggning. Dessutom framkom rikligt med djurben och träföremål som dymlingar och laggkärl (Carlsson m fl 2000). Arkeologisk potential Undersökningsområdet i Dyhagen ansluter i söder till platån där S:t Olofs konvent har legat. Unge fär 50 meter väster om undersökningsområdet finns den lilla höjd som är platsen för den för modade gården Biskopsholmen. Från konventets platå sluttar topografin svagt norrut och övergår i ett sankare område. I norra delen av området flyter Skenaån. Undersökningsresultatet kan bidra med kunskap om hur området mellan borg och konvent sett ut och nyttjats i olika tidsperioder. Det fuktiga området utgjorde goda förutsättningar för att kunna studera eventuella föränd ringar av miljön i anslutning till Skänninge under järnålder och medeltid samt svara på frågor som när det öppna landskap vi idag ser framträdde. Mål Målsättningarna med undersökningen i Dyhagen utgick ifrån de gemensamma frågeställningar och teman som presenteras i projektprogrammet för hela Skänningeprojektet (Kaliff 2003; Inle dande del, denna rapportserie) samt i den gemensamma undersökningsplanen (Hedvall 2003). I undersökningsplanen finns även några mer konkreta frågeställningar rörande Dyhagen uppställda. Ett av målen var att svara på var det hantverksavfall från benhantverk som påträffades i samband med förundersökningen hade sitt ursprung. Frågan var om delar av materialet utgjordes av avfall från ett kammakeri på norra sidan om ån eller om det bedrivits hantverk även på den södra sidan. En annan möjlig tolkning som lades fram var att avfallet kunde härröra från Biskopsholmen. De förmodade verkstadslämningarna med ugnsrester som påträffades i samband med förundersökningen låg endast ett 50-tal meter norr om S:t Olofs brödrakonvent och tolkades kunna vara spår efter aktiviteter knutna till konventet eller Biskopsholmen. Ytterligare en möjlighet var att aktiviteterna skulle vara äldre än det år 1237 invigda dominikanerkonventet. En huvudfråga var att söka svar på hur Skenaåns flöde och utbredning tidigare hade sett ut. Var det säsongsbetonade översvämningar eller ett permanent mycket kraftigt flöde? Kan Skänninges läge vid en knutpunkt av framför allt viktiga landvägar tolkas som ett resultat av en medveten strategi? Det har också länge diskuterats huruvida Skenaån tidigare varit seglingsbar och hur ån inverkat på val av plats för orten. Förutom för tolkningen av Skänninges lokali sering och eventuella kommunikativa koppling till ån bedömdes denna fråga också som viktig för förståelsen av den eventuella befästa gården. Träkonstruktionerna som påträffats i de sankare partierna diskuterades i relation till aktiviteter vid verkstadsområdet, den eventuella befästa gården eller möjligen klostret. De välbevarade träföremålen ansågs vidare kunna ge oss en annan bild av den materiella kulturen eftersom sådant material inte fanns representerat i de övriga områdena som skulle undersökas i samband med utbyggnaden av järnvägen. Metod I följande avsnitt redovisas planerad metod och prioriteringar specifikt för undersökningen i Dyhagen. När det gäller projektövergripande metodfrågor hänvisas till den gemensamma delen av rapporten. I framför allt den södra delen, slänten upp mot konventsområdet, skulle 100% av kulturlagret handgrävas. Delar av detta skulle sållas. Kunskapen om de tidigmedeltida hantverken i Skänninge är ringa, vilket motiverade en noggrann undersökningsmetod och en undersökning av hela komplexet. 8

11 Ett schakt skulle grävas från ån och vidare söder ut i syfte att en kvartärgeolog skulle kunna utgå från dessa sektioner i sitt arbete med tolkningen av åns utveckling men också för att för söka bygga upp en kronologisk stratigrafi i dessa svämmade lager. Mindre ytor i denna del skulle grävas arkeologiskt för hand för att konstatera vad de olika lagren representerar och för att kunna bidra med dateringar till den kvartärgeologiska analysen. I området där träkonstruktioner påträffades, som kanske skulle kunna kopplas till Biskopsholmen, skulle anslutande partier grävas för hand. Väl bevarat trämaterial skulle analyseras dendrokronologiskt. Ytorna mellan dessa tre områden skulle banas av men undersökas mer extensivt. Genomförande Metodiskt genomförande i fält Undersökningen inleddes med att det moderna matjordslagret banades av över hela ytan. Därefter följde handgrävning och vattensållning av avfallslager i slänten mot konventsområdet. Dessa samt några underliggande lager och några av de yngsta lagren längre norrut undersöktes till stora delar i rutor och grävenheter om 1x1 meter. Stora delar av detta material vattensållades. Denna dokumentations- och fyndinsamlingsmetod övergavs dock efter hand. När det gällde mindre kontexter kom fynden att relateras direkt till kontexten. Vid större lager eller lager där det var potentiellt intressant med fyndspridning punktinmättes fynden på ungefärlig fyndplats. Enstaka provrutor om 1x1 meter grävdes på den avbanade ytan för att kontrollera utbredning av det förmodade verkstadsområdet och för att få en bättre uppfattning om var de sankare partierna tog vid. Fig 3a. Undersökningsområdet i juni Det första året grävdes enmetersrutor i kulturlagren, vilket frångicks efterföljande år. Foto mot N. 9

12 3b. Undersökningsområdet sommaren Utgrävningen återupptogs nästan ett år senare och vegetationen hade tilltagit märkbart. I bakgrunden blommade linfälten. Foto mot N. För att dokumentera det äldre våtmarksområdet drogs ett långschakt söderut från den ännu synliga gamla åfåran. I den östra schaktväggen markerades referenspunkter som sedan mättes in. Sektionen dokumenterades genom fotografering med digitalkamera. Bilderna skrevs ut på vanliga A4-papper och användes som underlag för beskrivning av sektionen. I efterhand har lagergränser och beskrivningar från fotografierna digitaliserats. Arbetet i fält utfördes i om gångar för att kunna dämma upp för vattnet som ständigt strömmade till. I vissa lager som bedömdes som mer intressanta och som föreföll innehålla ett intressant fyndmaterial, vattensållades mindre delar. I övrigt togs lagren bort med maskin. Kvartärgeolog Jens Heimdahl besökte två gånger utgrävningsplatsen och deltog under sammanlagt ca en vecka i fältarbetet. I efterhand har Heimdahl också studerat foton och långsektion. Den geologiska tolkningen, resultatet från makroanalyser och det arkeologiska källmaterialet har tillsammans bidragit till tolkningen av områdets förändring när det gäller vattenflödet och övrigt nyttjande. Detta visade sig vara komplicerat och arbetet inriktades på att söka större förändringar. 10

13 / X # # # # # # # # # # # # # # # # # # ## # # ## X # # # # # # # # # ### # # # Y # Y # Fynd Prov Schakt Djupschakt Grävenhet Sektion # # # # ### # # m Fig 4. Denna figur redovisar på ett mycket översiktligt vis var och hur vi grävt söder om Skenaån, i viss mån hur materialet har dokumenterats samt var de flesta prover samlats in. Skala 1:

14 Generellt grävdes schaktet för långsektionen ned till det som uppfattades som åbotten. På några platser skedde djupschakning för att kontrollera den absoluta botten och orörd mark. På fyra platser drogs även schakt i tvärgående riktning i förhållande till långschaktet för öka förståelsen för hur Skenaåns flöde har förändrats. Dessutom schaktades större ytor upp runt bevarade träkonstruktioner. En liten utvidgning av undersökningsområdet gjordes för att möjliggöra tolkning av de bebyggelselämningar som påträffades. I södra slänten och i platåområdet grävdes även smala provschakt för att kontrollera kulturlagrens mäktighet och på så vis bättre kunna planera den fortsatta grävningen. Samtliga lämningar mättes in med totalstation och i vissa fall gjordes en mer detaljerad plandokumentation för hand på ritfilm. Kontexterna beskrevs på projektgemensamma blanketter. Förutom långsektionen i åområdet upprättades några kortare sektioner i schaktkanten längre söderut, bland annat för att dokumentera några arbetsgropar i anslutning till bronsgjuteriet. Endast i undantagsfall ritades sektioner av anläggningar på ritfilm. Däremot gjordes skisser på kontextblanketter. Grävningen utfördes i princip enligt en kontextuell grävningsmetodik, dock med mindre undantag. Särskilt mindre kontexter, som stolphål, dokumenterades under en identitet även om de bestod av flera separerbara stratigrafiska enheter. Detta tas givetvis i beaktande när det gäller analys av konstruktion, respektive rasering av byggnader. Som tidigare nämnts undersöktes dessutom stora delar av åområdet endast i sektion. Rapportarbetet Kontextgruppering När det gäller kontextbegreppet hänvisas till rapportens gemensamma inledning. Nämnas bör dock att samtliga typer av arkeologiska lämningar inte undersökts strikt kontextuellt på grund av tidsmässig rationalisering i fält. Exempelvis har stolphålets nedgrävning och dess fyllning i samtliga fall inte registrerats som två separata kontexter, vilket givetvis måste beaktas när det gäller tolkning av olika händelser. Antalet kontexter uppgick till totalt cirka 500. Användandet av kontextgrupper kräver också en särkskild förklaring när det gäller föreliggande rapport. Samtliga grupperingar av arkeologiska objekt i kontextgrupper gjordes i efterhand. I några fall handlade det om att ingående kontexter skulle digitaliseras från handritade planer. I andra fall var det helt enkelt problematiskt att tolka i fältsituationen varför olika typer av analyser var nödvändiga. På grund av lämningarnas mycket olikartade karaktär kom definitionen av kontextgrupper att skilja sig åt mellan olika ytor inom området. I de sanka partierna med många stora och mäktiga svämlager har kontextgrupper använts för att möjliggöra förståelse av de större skeendena i åområdet. Här har lager av samma karaktär tolkade som igensättning av samma åfåra till exempel fått bilda en kontextgrupp (om detta skett i ett sammanhängande förlopp). Större delen av lagren i det sanka partiet har tillkommit på naturlig väg men många är kulturellt på verkade, exempelvis genom att avfall transporterats dit av Skenaån eller dumpats på plats. Kontextgrupperna i den här delen av undersökningsområdet kan alltså inte sägas representera en särskild, tidsmässigt avgränsad aktivitet på platsen. Det finns några få undantag där vi har kunnat identifiera avgränsade dumpplatser. Klockgjutningsgropen har behandlats speciellt med en hög detaljeringsgrad i redovisningen för att tydliggöra så många händelser som möjligt i samband med gjutningen. Här har vi därför valt att slå samman kontextrupper till aktiviteter, vilket alltså representerar en övergripande tolkningsnivå. När det gäller platån med ugnsbottnar och lämningar efter enkla byggnader har kontexgruppsbegreppet använts i princip på gängse vis med utgångspunkt i konstruktion, brukande och dest ruktion (se t ex Balic & Larsson 2005). Till exempel har utjämning inför ett byggnadsskede fått bilda en kontextgrupp och lämningarna efter själva byggnaden ytterligare en. I några fall har en och samma kontext bedömts ingå i olika kontextgrupper. När så är fallet redovisas detta. 12

15 Antalet kontextgrupper uppgick till totalt cirka 140. För att presentera en förståelig redovisning av källmaterialet och ett kronologiskt förlopp som lättare går att följa så redovisas den stratigrafiska analysen på kontextgruppsnivå (se bilaga 2). När det har ansetts nödvändigt finns små kontextmatriser för att underlätta förståelsen av tolkning och resonemang. Åområdet presenteras med en sektion där såväl kontexter som kontextgrupper finns redovisade med syfte både att visa områdets historia så väl som tolkningsprocessen av densamma (se bilaga 14). Periodindelning Den smala undersökningsytan medförde att vi i flera fall undersökte små delar av en större helhet, vilket naturligtvis får konsekvenser för tolkningen. Vi har valt att använda perioder för att beskriva ett större kulturhistoriskt sammanhang i Dyhagen. Periodens början representerar en övergripande förändring i områdets karaktär och hur människor har använt sig av platsen. Presentationen av resultatet har medvetet delats in i tre vida perioder med flytande gränser. I sammanfattningen, där resultaten från åområdet tolkas tillsammans med lämningarna på platån och i slänten, görs ett försök till en något snävare periodindelning som kan utgå från enskilda händelser. Förhoppningen är att detta genererar en något mer detaljerad men ändå lättillgänglig bild av förändring och varaktighet. Som underlag för dateringar och periodindelning har i första hand 14 C-dateringar, dendrokronologiska analyser, keramik, mynt, lädermaterial och stratigrafiska analyser använts. Fyndregistrering och särskilda analyser Fyndregistreringen har utförts i olika omgångar av olika personer. Även om enhetlighet givetvis eftersträvas så kan detta skapa vissa skillnader i registreringen. Fyndmaterialet har registrerats lite olika beroende på material och om det varit ett massmaterial eller enskilda föremål, de sistnämnda generellt med fler attribut. Vidare har det i vissa fall gjorts en specialregistrering. Denna har i några fall gjorts i Intrasis, annars i en extern tabell som går att länka till Intrasisprojektet. Lädermaterialet har undersökts av Clas Jacobsson som översiktligt gått igenom hela materialet och tittat närmare på skor och andra föremål. Han valde även ut ett fåtal fyndposter med hantverksavfall och studerade dessa mer ingående. Resultaten från analysen har sedan specialregistrerats i Intrasis. Genomgången skulle även ligga till grund för konservering och dokumentation av materialet. Analysen är även redovisad i form av en rapport (bilaga 9). Keramiken har analyserats och specialregistrerats av Mathias Bäck, UV Mitt, (rödgods, stengods) och Mats Roslund, Institutionen för arkeologi och antikens historia, Lunds universitet, (svartgods). Mattias Bäcks specialregistrering finns i tabellform och en separat rapport för Dyhagen (bilaga 11) medan Mats Roslunds specialregistrering och resultat redovisats gemensamt för alla undersökningar (Inledande del, denna rapportserie). All registrering har importerats i Intrasis. Registrering av gjutformarna har skett i samråd med Johan Anund, UV Mitt, se vidare Gjutformsfragment tillvaratagande och registrering. Specialregistreringen har gjorts i Intrasis. Naturvetenskapliga analyser Även flera naturvetenskapliga analyser har utförts inom projektet. Resultaten diskuteras fortlöpande i relation till övriga arkeologiska resultat. Benmaterialet har registrerats som fyndenheter med vikt. Maria Vretemark har analyserat ett urval av benmaterialet osteologiskt. Urvalet har gjorts utifrån kontextens lämplighet och om materialet ansågs ha potential att generera information om verksamhet inom undersökningsområdet eller någon av de närliggande institutionerna. Sammanlagt har 58 kg av totalt nästan 146 kg analyserats. Större delen av materialet kommer från de senmedeltida lager som tolkas innehålla avfallsmaterial från S:t Olofs konvent. Resultaten från den osteologiska analysen redovisas i en objektstabell och rapport (bilaga 8). 13

16 Vedartsanalys har utförts av Ulf Strucke, UV Mitt, på samtliga träkolsprov som skickats för 14 C-analys. Resultaten har registrerats i Intrasis. I vissa fall har nya bedömningar av daterat material utförts med utgångspunkt i träets potentiella egenålder (bilaga 4). 14 C-dateringar har utförts av Göran Possnert och Maud Söderman vid Ångströmslaboratoriet i Uppsala. Sammanlagt har 10 prover analyserats. Resultaten har registrerats i Intrasis (bilaga 6). Makroanalyser har utförts av Jens Heimdahl, UV Mitt. Som tidigare nämnts var han också delaktig i fältarbetet och hjälpte till med urval av kontexter för analys. Resultaten från analysen finns i tabellform och rapport (bilaga 5). Dendrokronologiska analyser har utförts av Hans Linderson, vid Nationella Laboratoriet för Vedanatomi och Dendrokronologi, Kvartärgeologiska avdelningen, Lunds universitet. 15 prover skickades för analys och tolv av dessa var möjliga att datera. Resultaten har registrerats i Intrasis (bilaga 7). När det gäller slagg och metaller har Lena Grandin, UV GAL, konsulterats men inga analyser har utförts. Konservering Konserveringen har utförts av ATm, RAÄ i Stockholm. Samtliga metallföremål utom spik, söm och liknande har konserverats (bilaga 12). När det gäller trä- och läderföremål har ett urval gjorts som tagit hänsyn till att ett liknande material inte tidigare framkommit vid undersökningar i Skänninge. Därför har till exempel nästan alla större skodelar konserverats, trots att de i vissa fall varit ganska dåligt bevarade (bilaga 15). De största delarna av klockgjutningsformen har konserverats med en metod som tagits fram enkom för detta fyndmaterial (bilaga 13). De största bitarna valdes ut för att möjliggöra en eventuell utställning av materialet. Det finns ett så stort material i övrigt så det räcker för eventuella framtida analyser av godset. Resultat Inledning Följande kapitel inleds med en sammanfattande tolkning av konstans och förändring i Dyhagen. Sedan följer en beskrivning av områdets topografiska förändring. Efter detta redovisas påträffade bebyggelselämningar och spår av verksamheter. Resultatet från utgrävningen redovisas kronologiskt med en rumslig uppdelning. Detta görs på grund av lämningarnas väldigt olikartade karaktär. Materialet redovisas med hjälp av kontextgruppsmatriser, sektionsritningar, planer och fotografier. Den del av åområdet som undersöktes i sektion finns redovisad i kontext gruppsmatris och sektionsritning med kontext- och kontextgruppsnummer, bilaga 2 och bilaga 14. Därmed kan man följa stratigrafin också för den enskilda kontexten. I texten förkortas kontextgrupp KG, arkeologiskt objekt AL (lager), AK (konstruktion), AN (nedgrävning) och fynd F, där de följs av aktuellt nummer. Huvuddragen i resultaten från Dyhagen syns på fig 5. Kapitlet avslutas med en kort presentation av fyndmaterialet, de specialstudier som gjorts av en del fyndkategorier och en sammanfattning av analysen av djurben och makrofossiler. Mycket enkelt kan undersökningsområdet i Dyhagen delas in i tre topografiska zoner åområde, platå och slänt. Större delen av undersökningsområdet utgjordes av vad som kan beskrivas som åområde (omkring 150 m utmed schaktet). Med åområde menas markyta som antingen någon gång under historisk tid utgjort åfåror/öppet vatten eller varit mer eller mindre vattensjukt. Vi har kunnat konstatera att Skenaåns flöde har ändrats flera gånger, både naturligt och medvetet styrt. I åområdet fanns flera träkonstruktioner med dateringar till och 1300-talen, vilka troligen har samband med den befästa gården på Biskopsholmen. Området söderut, som sträcker sig fram till konventsområdet (ca 50 m), innehöll dels en platå närmast åområdet, dels en slänt upp mot konventet. På platån har det under talen funnits matlagningsugnar, som avlösts av enklare byggnader med oklar funktion. Platådelen byggdes på norrut i samband med att ån fylldes ut under talen. Platån blev också tydligare i och med utgrävningens förlopp. 14

17 I slänten fanns en klockgjutningsanläggning från 1200-tal som kan kopplas till S:t Olofs konvent. Under 1300-talet och tiden fram till reformationen nyttjades slänten som avstjälpningsplats av konventet. Även det undersökta området norr om ån berörde en slänt, nedanför höjden med vikingatida och medeltida lämningar. Platsens tyngdpunkt förefaller ligga från mitten av 1200-talet och fram i 1500-tal. En naturlig slutledning är att tiden sammanfaller med dominikanernas närvaro i Skänninge (ca 1237~ 1540). Men därmed är det långt ifrån säkert att alla lämningar i Dyhagen skall kopplas samman med konventet. Strax väster om undersökningsområdet ligger troligen Biskopsholmen som kan ha tillkommit redan i slutet av 1200-talet. Resultaten kan delas in i tre vida perioder som speglar betydande skillnader i områdets karaktär. Dessa perioder används för den övergripande kapitelindelningen av resultatredovisningen talen innebar ett intensivt nyttjande inom hela området med vissa omvälvande förändringar. Här finns rester av flera olika verksamheter; matlagning, hantverksavfall i ben och läder och bronsgjutning. Från området finns rester av bland annat gränsdike (?), manifesta träkonstruktioner samt en eller två stolpburna byggnader talen innebar en omfattande utfyllnad med olika raseringsmassor och avfallsmaterial. Under senmedeltid uppfördes även byggnader på syllsten. Den här tiden innebar ett mindre intensivt användande av området än under föregående århundraden. Under tidigmodern tid och fram till idag nyttjades området som betesmark och de påträffade konstruktionerna utgjordes av olika hägnader. I den sammanfattande diskussionen nedan delas de medeltida perioderna upp ytterligare. X / X Y Bronsgjuteri Ugnsområde Byggnadsområde Platå Slänt Åområde 0 20 m Y Fig 5. Kartan visar huvuddragen av resultaten från Dyhagen med åområde, platå (bebyggelseområde, ugnsområde), slänt (bronsgjuteriområde, avfall). Skala 1:

18 / X X Y Y Undersökningsområde Schakt Strandkant Arbetsgropar Första ugnsverksamheten Bronsgjuteri Stig 0 20 m Fig 6. Området under första hälften och mitten av 1200-talet. Skala 1:

19 Sammanfattning I följande avsnitt görs ett försök att renodla och sammanfatta resultaten. Samtidigt diskuteras resultaten i en detaljerad kronologisk uppdelning. Första hälften och mitten av 1200-talet Från den här perioden finns de första tydliga lämningarna i Dyhagen (fig 6). Samtidigt etableras ock så S:t Olofs konvent (invigt 1237) på den stora åsryggen söder om Dyhagen. I slänten längst upp mot konventsområdet påträffades lämningarna efter en klockgjutningsplats som daterats till mitten av 1200-talet. Här har man gjutit minst en kyrkklocka, sannolikt fler. Det finns även tecken på att mindre bronsföremål framställts i samma grop. Dessvärre fanns inga rester av smältugnen inom undersökningsområdet. Troligen är den förstörd sedan länge. Strax norr om klockgjutningsanläggningen finns en mindre gångväg som följer topografin i sydvästnordostlig riktning. När kyrkklockan till konventskyrkan göts hade Skenaån sannolikt ännu inte reglerats. Trä som dendrokronlogiskt analyserats från åområdet till den här tiden kan dock ha ingått i ombyggda eller nedplockade konstruktioner. Västra strandkanten gick nästan i nord-sydlig riktning innan ån vek av åt väster strax norr om platån. Eventuellt kan de äldsta aktiviteterna kopplade till ugnarna på platån (se nedan) vara från den här tiden. Detta är emellertid mycket osäkert. Slutet av 1200-talet Slutet av 1200-talet var en händelserik tid i Dyhagen (fig 7). Troligen är det nu den befästa gården/ borgen Biskopsholmen byggs. I anslutning till denna förstärks och utökas delar av Skenaåns strandkant. Ett ganska kraftigt fundament och en kistkonstruktion uppfördes troligen år Denna kan mycket väl ha burit en mindre byggnad eller brygga/vindbrygga. Detta behöver ändå inte betyda att Skenaån varit seglingsbar här, vilket sannolikt aldrig varit fallet (se bilaga 5). Konstruktionen byggdes om/förstärktes omkring Något längre norrut fanns en samling av liggande stockar och stående stolpar, vilka tolkades ha ingått i en palissadkonstruktion. En av de liggande stockarna kunde dateras till 1239/40. På västra sidan av järnvägen påträffades ytterligare en träkonstruktion som uppfördes Kanske har konstruktionen ingått i ett befästningsverk runt holmen, vilket det finns andra exempel på (jfr Lovén 1996). På norra delen av platån finns nu antagligen en ganska omfattande matlagningsverksamhet. Ugnarna har haft ett enkelt fundament av småsten som packats i lera. Överbyggnaderna var i samtliga fall raserade men har troligen varit konstruerade av lera, då stora mängder bränd lera påträffades i området. Ovanligt omfattande fynd av vetekorn kan indikera en koppling till de högre samhällsskikten, då vete vid den här tiden var något av en lyxprodukt (se bilaga 5 och Öye 1998:32). Kanske har det varit en säsongsmässig aktivitet under en ganska begränsad tidsperiod under andra hälften av 1200-talet och första hälften av 1300-talet. Huruvida den har haft samband med konvent eller borg är däremot svårare att avgöra. Avstånden till de båda institutionerna är ungefär lika stora. Däremot kan den ursprungliga topo grafin som framkom vid undersökningen tala för att dessa lämningar, som finns på den numera icke synliga platån i områdets södra del, snarare hört till konventet. Naturligtvis finns också möjligheten att ugnarna varit helt fristående från både S:t Olof och Biskopsholmen, vilket dock förefaller mindre sannolikt. Första delen av 1300-talet I slutet av 1200-talet eller början av 1300-talet grävs ett större dike i slänten mellan Dyhagen och S:t Olof (fig 8). Diket kan ha fungerat som den norra gränsen för konventsområdet. Den ovan beskrivna ugnsverksamheten fortsätter nog en bit in i 1300-talet. Samtidigt sker dock en för ändring av platån då dess norra kant fylls ut och förstärks med en enklare träskoning omkring Denna förstärkning ändrar också orienteringen på platåns norra kant och vi kan se att den stolpburna konstruktion som uppförs, troligen en enklare byggnad, följer kantens nya rikt ning och bör ha tillkommit under första hälften av 1300-talet. 17

20 / X X Undersökningsområde Schakt Strandkant Ev. befästningsverk Bronsgjuteri Ugnsaktivitet Stig Y Y m Fig 7. Området i slutet av 1200-talet. Skala 1:

21 / X Undersökningsområde Schakt Strandkant Ev. befästningsverk Ugnsaktivitet Stig Dike Strandskoning Strandskoning Stolpkonstruktion 0 20 m X Y Y Fig 8. Området under första delen av 1300-talet. Skala 1:

22 / X Undersökningsområde Undersökningsområde Schakt Schakt Strandkant Strandkant Å ÅSumpområde Dike Dike Stig Stig Strandskoning Strandskoning Strandskoning Strandskoning Stolpkonstruktion Stolpkonstruktion Huslämning Huslämning 0 20 m 0 20 m X Y Y Fig 9. Området under andra delen av 1300-talet. Skala 1:1000. Andra delen av 1300-talet Ytterligare en stolpbyggd konstruktion som tydligare kan karaktäriseras som huslämning tillhör 1300-talets andra hälft (fig 9). Huset har samma orientering som den något äldre konstruktionen och åkanten. Det finns ingenting som motsäger att alla under en period kan ha varit i bruk samtidigt. Vi kan dock se att södra delarna av Skenaån börjar fyllas igen med såväl avfall som rena svämsediment. Den stabila åkanten ligger nog kvar på samma plats men området norr om den får en sumpigare karaktär. Längst i norr har det också bildats en eller två mindre åfåror, sannolikt ganska kortvariga. 20

23 / X Undersökningsområde Schakt Å Sumpområde Avfallsområde Huslämning Strandkant kring m X Y Y Fig 10. Området i slutet av 1300-talet 1400-talets början. Skala 1:1000. Slutet av 1300-talet 1400-talets början De båda stolphålskonstruktionerna tas ur bruk under loppet av 1300-talet. I slutet av 1300-talet/ början av 1400-talet tillkom en ny byggnad invid kanten till Skenaån (fig 10). Denna hade en annan orientering och var konstruerad på annat vis än föregående. Byggnaden har vilat på en enkel syllstensrad uppbyggd av kasserat tegel och natursten. Den har varit orienterad som konventet, i nord-sydlig riktning. I slänten, längst i söder börjar det stora diket fyllas igen med avfalls material. Även Skenaåns södra kant förskjuts norrut och ett större område sumpas igen. Åfårorna i norr fylls igen och avfallsmaterialet består till stor del av kasserat läder. 21

24 / X Undersökningsområde Schakt Strandkant Sumpområde Avfallsområde Huslämning Plank 0 20 m X Y Y Fig 11. Området under andra delen av 1400-talet första hälften av 1500-talet. Skala 1:1000. Andra delen av 1400-talet första hälften av 1500-talet I slutet av 1400-talet byggs ytterligare en enkel syllstensburen byggnad i Dyhagen (fig 11). Den har i princip samma orientering som den tidigare, men bägge byggnadernas funktion var dessvärre oklara. Åområdet fylls nu igen från både norr och söder och det bildas en ny åfåra lite längre norrut. Närliggande marker är sumpiga och nyttjas till bete. Det stora diket i slänten fylls helt med avfalls- och raseringsmaterial som sannolikt kommer från klostret. Under en kortare period fanns ett plank längst i söder som kan ha varit konventsområdets norra gräns. 22

25 Skenaåns åfåra innan järnvägen byggdes X / Åfåra Åfåra/skoning Undersökningsområde Schakt Skoning 0 20 m X "Dike" med skoning Y Y Fig 12. Andra hälften av 1500-talet till idag. Skala 1:1000. Andra hälften av 1500-talet till idag Såväl historiskt kartmaterial som arkeologiskt källmaterial visar att större delen av Dyhagen i historisk tid använts som betesmark (fig 12). Vi har hittat flera hägnader som tyvärr är svåra att datera närmare. Fortsättningen på en åfåra/dike som är synlig i terrängen idag fanns inom undersökningsområdet. Denna visade sig vara förstärkt med en hägnadsliknande skoning i södra kanten. Denna del av Skenaån är äldre än den som snörptes av i samband med järnvägsbygget i slutet av 1800-talet och ligger kanske i 1700-tal. Något längre norrut fanns ytter ligare en fåra som nog kan dateras till samma tid. Ju längre tiden går desto mer planas topografin i området ut och idag ser det helt annorlunda ut i förhållande till när det intensiva nyttjandet in leds under 1200-talet. 23

26 Områdets topografiska förändring från medeltid till modern tid Inledning Slänten, platån och åområdet utgjorde avstjälpningsplatser från 1200-talet och fram till framför allt 1500-talet. Avfallet kan i stort knytas till hantverk, bebyggelse (både byggnations- och raseringslager) och hushållssopor. Intensiteten i lagertillväxten har dock varierat mellan de olika områdena. Slänten och platån Släntens övre del präglades av olika lager knutna till bronsgjuteriverksamheten under 1200-talet, medan platån samtidigt formades av lager bildade av ugnsaktiviteter. Området fylldes ut av ugns raseringar och olika aktivitetslager från ugnarna. Samtidigt gjordes omfattande utjämningar (t ex KG48) av platån. På 1300-talet uppfördes troligen en stolpkonstruktion här, möjligen en enklare byggnad. Ytterligare tre enklare byggnader uppfördes i platåområdet under loppet av 1300-talet och 1400-talet. Det var tydligt att man fyllde på med olika utjämnings- och raseringslager som grundsättning för bebyggelsen. Många av de påförda lagren innehöll tegel och kalkbruk. Dessa lager var troligen hämtade från annat område och representerade inte byggnader som raserats på platsen för bygget. På platån sluttar topografin mot öster och lagertillväxten är mycket kraftigare i schaktets östra del än i den västra. Detta får till följd att vissa stratigrafiska kopplingar blir omöjliga att göra. I västra delen av området kan samma markyta ha varit i bruk under en lång tidsperiod medan den östra delen ständigt förändrats. Åområdet Det finns en variation i karaktären av de ådrag som dokumenterades. I några fall har vi kunnat lokalisera läget för Skenaån under olika perioder, dvs föregångare till den nuvarande ån. Denna leddes till sitt nuvarande läge i samband med järnvägsbygget. Men vi ser också rester av mer oansenliga vattenflöden, som till exempel biflöden, översvämningar och diken. I några fall kan man möjligen tala om öppna vattendrag, men det är svårt att förstå omfattningen av dessa (se nedan). De dokumenterade spåren av de olika vattenflödena var i regel: Igensättningsprocessen (olika lager som bildades när ån tagit en ny väg). Åbottnarna. Översvämningar. Åfårorna syntes i regel som tvärsgående stråk, som sneddade över schaktet. Inte sällan var det frågan om olika torviga lager, ofta med synliga växtdelar, som bildats när vattenstråket växte igen. Dessa igensättningar av fårorna kunde också till exempel innehålla skikt av strimmig sand, grus och gyttja. Vi påträffade i många fall även åbottnar, vilka avtecknade sig som ytor med grus, småstenar och ofta med inslag av tegelkross. Det senare kunde i vissa fall vara mycket påtagligt. Översvämningsskeden/biflöden kunde synas som stråk av grus, småsten och enstaka tegelkross. Det fanns flera komplicerade omständigheter att ta hänsyn till, vilket försvårade förståelsen av hur området gestaltat sig under skilda perioder. I grund och botten har undersökningsområdet som sådant (förhållandevis smalt schakt) skapat problem för tolkningar. Ett annat problem visade sig vara grundvattenflödet, vilket i vissa fall omöjliggjorde fullständig undersökning och dokumentation. Några faktorer att ta hänsyn till i en diskussion av området är: Tidsaspekten ev samtidighet mellan åfåror. Om ån meandrat eller inte. Naturliga flöden av mänsklig aktivitet påverkade flöden (regleringar). Orienteringen av ån. Dateringen av vattenflödena. 24

27 Under vissa tidsperioder har det kanske funnits en åfåra inom området, medan det under andra tider funnits flera åfåror. Det senare kan vara ett resultat av att ån under en period meandrar. Det är också tänkbart att ett mindre vattenflöde från ett ådrag (t ex ett grävt dike eller en översvämning) under en kort tid skapat en temporär å. Vi kan således räkna med att det kan ha funnits en samtidighet mellan några av de dokumenterade åfårorna. Det fanns också en möjlighet att tiden mellan de olika dokumenterade vattenflödena kan ha varierat påtagligt. En del åfåror kanske var i bruk under flera decennier eller under ett sekel, medan andra hade en högst kortvarig tillvaro. En översvämning en vår kan ha skapat ett vattenflöde, som vi dokumenterat som en åfåra. Denna kanske endast fanns under detta år, varefter ån övergått i sitt normala lopp. En annan sida av saken är att en del åfåror kan ha återgått till äldre åfåror. Vi har också kunnat se hur åfåror lagt sig i kanten av äldre fåror, vilket försvårat möjligheterna att dokumentera den äldre fårans bredd. I många fall var det svårt att se orienteringen av vissa åfåror, beroende bland annat hur de anslöt mot schaktet. Problemet kan illustreras av om fåran korsade schaktet 90 grader eller om den runnit in förhållandevis parallellt i förhållande till schaktet. Det har också i vissa fall varit besvärligt att avgöra om de haft ett naturligt förlopp eller om de varit grävda. Här kan man också tänka sig att naturliga åfåror bättrats på av olika anledningar. Dateringarna av de olika vattenflödena kom att visa sig vara problematisk och det finns flera källkritiska aspekter att ta hänsyn till. I stort har vi kunnat göra en relativ kronologi mellan de olika iakttagbara fårorna. I några fall har vi kunnat utgå från dendrodaterade träkonstruktioner, vilka påverkat vattnets vägar. När det gäller fyndmaterialet (och eventuellt 14 C-material) i de olika åarna finns en del att diskutera. I flera fall har vi lokaliserat åbottnar och på dessa har fynd hittats. Här finns emellertid ett problem i och med att åbottnen kan ha varit öppen under skilda tidsperioder. Det kan således vara svårt att koppla det daterande materialet till rätt åflöde. Många föremål hittades i de lager som bildades när ån växte igen (t ex olika torvlager), dvs när vattnet tagit en ny väg. Genom dessa fynd kan man få en uppfattning om åfårans ålder. Men precis som med åbottnarna, kan det finnas en kronologisk (rumslig) blandning av fynd i dessa lager. Man kan tänka sig att en igensättning under vissa omständigheter kan innehålla föremål som transporterats ett stycke och därmed har olika ursprung. Sammanfattningsvis kan det konstateras att det i regel inte är själva flödet utan när ån växer igen, som kunnat dateras. I det följande belyses huvuddragen av de olika vattenflödena inom undersökningsområdet. Ett djupare schakt grävdes inom den så kallade platån, varvid en åbotten kunde iakttas cirka en meter under den medeltida markytan. Små obrända och obearbetade träbitar låg på den grusiga åbottnen. Ett 14 C-prov av barken från al har gett dateringen BC (2 sigma). Det är möjligt att vi ser resterna av en åkant här från äldre bronsålder, men det är obekant huruvida träet transporterats omkring innan det hamnade på platsen (fig 20a). Åbottnen låg cirka 20 meter söder om den äldsta dokumenterade medeltida åkanten. Underlaget för den följande kronologiska indelningen redovisas i matriserna i bilaga 2 ( 14 C-dateringar, dendrodateringar, fynd etc). Längs med undersökningsområdet drogs ett långt schakt där östra sektionen dokumenterades. Denna visar en stor del av undersökningsområdet och redovisar såväl kontexter som kontextgrupper. Sektionen går från norr till söder och följer östra gränsen för undersökningsområdet (bilaga 14). Även norr om Skenaån dokumenterades östra gränsen för undersökningsområdet i sektion (bilaga 14, se också Nya Motalagatan, denna rapportserie). Ca Det är möjligt att åskådliggöra åområdet som det gestaltade sig före 1270 (fig 13). Den bakre tidsgränsen är obekant, men det är kanske rimligt att det också avspeglar åren kring Den främre gränsen till år 1270 har som grund i att då byggdes en del träkonstruktioner, som i viss mån förändrade terrängen mot ån (se nedan). Karaktären på åfåran är osäker. Det kan antingen vara öppet vatten eller en å som svänger norrut här. Möjligen viker den av mot väster i den norra delen, vilket skulle innebära att den meandrar. 25

28 X / X Undersökningsområde Schakt Äldsta strandkanten 0 20 m Y Y Fig 13. Den äldsta strandkanten i Dyhagen. Skala 1:1500. Det fanns möjligen en förstärkning av platåns nedre del redan strax efter år En dendrodatering i en stock från en skoning har gett denna datering, men det är möjligt att sekundärvirke ingått (se nedan) (1325) År 1270 skedde en del förändringar i åområdet (fig 14). Då byggdes kistkonstruktioner (se nedan), vilka dendrodaterats till detta år. Kring år 1284 gjordes en del ombyggnationer (även detta bygger på dendrodateringar). Den främre tidsgränsen är osäker, men år 1325 gjordes förstärkningar av platåns nedre del. Det fanns en förstärkning här före 1325, men det är oklart när den uppfördes (se nedan). I den norra delen av området kunde en åfåra urskiljas, som syntes i den norra delen av det öppna vattnet (KG28). Det kan inte uteslutas att den var grävd talets mitt Dendrodateringar har visat att slänten troligen förstärktes cirka 1325 (se nedan) (fig 15). I samband med detta rätades den södra åkanten, så att den fick en nordväst-sydostlig orientering. Det är också möjligt att det skett förändringar i anslutning till de träkonstruktioner som uppfördes 1270, vilket påverkade åkanten här. Genom undersökningen har en del ytor konstaterats ha varit åbotten under den här perioden. Det gäller KG94 och KG34. Det är dock ett källkritiskt problem i och med att vissa partier också varit åbotten under senare perioder (se nedan). I södra delen av KG94 påträffades en del avfall: skodelar, laggkärl och andra delar av träföremål (i AL235). Detta material måste ha dumpats före igenväxningen av denna åfåra. Ytterligare en fyndansamling på- 26

29 / X Undersökningsområde Schakt Strandkant Skoning 0 20 m X Y Y Fig 14. Tolkning av hur åområdet sett ut efter Skala 1:1500. X / Undersökningsområde Schakt Å Strandkant Skoning m X Y Y Fig 15. Tolkning av åområdet efter förstärkningen av den södra kanten Skala 1:

30 X KG 18 KG 16 / Undersökningsområde Schakt Å Sumpområde Strandkant Skoning 0 20 m X Y Y Fig 16. Tolkning av åområdets utseende i mitten och slutet av 1300-talet. Skala 1: :700 träffades åt norr, tillhörig samma kontextgrupp (KG94). Bland fynden märks flera skodelar och träföremål (bl a träkärl). Här påträffades även några kärl; två skärvor brunengoberat stengods, vilket daterats till cirka (F906 och F907), samt en skärva äldre svartgods, daterad till cirka (F908). En skärva stengods från KG34 (F897) har daterats till cirka Denna åbotten har samma stratigrafiska nivå som åbottnarna nedanför slänten. Till samma kontextgrupp kan ett trälock föras. Slutsatsen blir att det är svårt att använda fynden för mer exakta dateringar i och med att ån kan ha stått öppen. Fynden representerar troligen den yngsta avsättningen, vilket ger en datering till början mitten av 1300-talet talets mitt 1300-talets slut Under den här perioden har det skett en igensättning av ån nedanför den skoningsförsedda slänten (fig 16). Den nya södra åkanten har förskjutits omkring sju meter åt norr, framför norra kanten av en spång. Därigenom har vattenflödet västerut troligen strypts som en följd av detta. Ett avfallslager fanns i anslutning till spången. Här hittades bland annat rikligt med läder. Ovanläder från en frontsnörsko har daterats till (F711) och ovanläder från en låg remsko har daterats till perioden (F712). Dessa fynd gör att man kan konstatera att ån var öppen någon gång under perioden cirka Om man väger in fynden från åbottnen i föregående period, vilka ger en datering till före 1350, så snävas perioden in till cirka En rimlig datering för den här ån skulle kunna bli efter talets slut. Två åfåror kunde fastställas inom den norra delen av undersökningsområdet. Bägge fårorna kan ha varit i bruk under den här perioden. Den norra ån var stratigrafiskt tidigare än den södra fåran, men de kan ha varit öppna samtidigt. Igensättningen av den norra (KG16) innehöll mycket läderavfall. Här fanns bland annat en knivslida, vilken daterats till sista halvan av talet eller början av 1400-talet (F704). I samma kontext hittades även en skärva stengods, vilken daterats till (F898). Svämlagren på åfårornas kanter var mycket tydliga (KG17). 28