Noga utvalt 10 SID. Bra samråd gynnar både samer och skogsbruk. håller kollen på de svenska tjädrarna. noterar att allt färre besöker skogen

Transkript

1 tidning för holmen skogs intressenter Noga utvalt 10 SID Lars noterar att allt färre besöker skogen SID SID SID SID Kjell håller kollen på de svenska tjädrarna Erik vet att kvarlämnade aspar gör stor biologisk nytta Karin Bra samråd gynnar både samer och skogsbruk

2 innehåll 4 Allt färre besöker skogen 6 Många känslor på Holmens tjäderseminarium 7 Målet är en lösning som tillfredsställer alla parter Kritiska tjädervänner 8 Tjädern kan spela i nästan vilken miljö som helst 10 Noga utvalt frö ger växtkraftiga trä 12 Särplockning ett sätt att höja förädlingsgraden 13 Holmen söker mark för nya fröplantager 14 Kvarlämnade aspar gör stor biologisk nytta 15 Överraskande många insektsarter i gallringsskogar 16 Följ med till Sapmi 18 Dags för skörd i samebyn 20 Två brukare på samma mark 2 1 Idag vet vi mer om varandras villkor 22 Än lever julkorten 23 Domsjö hetast i Sverige 24 Färjor bättre och säkrare än isvägar 25 Naturvård främsta skälet när skogen på ön öppnades upp 26 Rumänien svindlande vyer, svindlande kontraster 28 I naturen 29 Skog&Mat 30 Var det bättre förr? 31 Farbror Hennings äventyr 32 Smått&Kott Utgiven av: Holmen Skog AB, Örnsköldsvik Redaktion: Holmen Skog, Norrköping Redaktör och ansvarig utgivare: Lars Klingström lars.klingstrom@holmenskog.com I redaktionen: Pia Jakobsson pia.jakobsson@holmenskog.com Distribution: Lotta Gunnarsson lotta.gunnarsson@holmenskog.com Fax: Produktion: Energi Reklambyrå AB info@energireklambyra.se Tryck: AB Danagårds Grafiska, Ödeshög Upplaga: ex Omslaget: Osman Hasan plockar kottar vid Holmens fröplantage i Gnarp. Foto: Lars Klingström Huvudkontor: Holmen Skog AB, Örnsköldsvik Region Örnsköldsvik: Box 901, Örnsköldsvik Region Iggesund: Box 15, Iggesund Region Norrköping: Norrköping Viktigt att få nya perspektiv på det man gör Det här är min sista ledare i Skog&Virke. Efter tolv år som chef för Holmen Skog lämnar jag företaget med pension den 1 februari nästa år. Istället tas rodret över av Sören Petersson, som de senaste åren jobbat som virkeschef vid vår Örnsköldsviksregion. Jag skall inte här försöka sammanfatta vare sig åren som VD eller de sammanlagt 38 år jag varit i företagets tjänst. Istället ska jag uppehålla mig vid värdet av att vidga perspektiven och se på det man gör med lite andra ögon. När detta skrivs, i början av december, har jag just kommit hem från en mycket intressant skogsresa i Sydafrika. Jag har gjort liknande resor i andra delar av världen och varje gång kommit hem med nya infallsvinklar på skogsbruk. För det vi betraktar som sanningar här hemma är inte lika självklara när man ser på dem från andra sidan jordklotet. Man inser snabbt är hur fel det är att generalisera eller försöka skapa likartade lösningar för skogskötsel och naturvård, oavsett var det är. Ett exempel är certifieringsreglerna. Till sin princip må de vara lika överallt, men standards och tillämpningar måste vara regionala i enlighet med lokala förutsättningar. Idag tvingas vi hantera certifieringsfrågor som säkert är relevanta i andra länder men som sedan länge är lag här hemma. Ibland hörs kritiska röster om att människor i fattiga länder omformar skog till odlingsmark. Men man inser inte att det är precis vad vi svenskar redan gjort fast för väldigt länge sedan. I Sydafrika kan man se hela landskap av ensartade och högproducerande plantageskogar. En första tanke är att de måste vara resultatet av en väldig omvandling av naturskog. Men så är inte fallet. Här bedrev man tidigare en extensiv boskapsskötsel. Hur det var dessförinnan är det ingen som riktigt vet. Miljöorganisationerna kräver nu att markerna ska återgå till betesland. Varför, fick vi inget svar på. Möjligen var det ett utslag av den vanliga attityden om att inget i naturen får förändras, i alla fall inte idag. Eftersom vatten är en bristvara i Sydafrika och skogen inte är en prioriterad näring, har man infört en vattenskatt för skogsbruket. Vattenbrist och problem med vattenkvalitet finns i stora delar av världen. EU:s vattendirektiv är väl motiverat i många länder, men här i den vattenrika Norden tjänar det främst till att stimulera fram en onödig byråkrati. Sammanfattningsvis anser jag att vi ska inspireras av idéer om skogsbruk i andra länder men inte försöka kopiera dem här hemma det fungerar sällan. Och i lika hög grad gäller förstås det omvända, det vill säga att inte pracka på världen våra lösningar. Sören Petersson ny skogsdirektör i Holmen Sören Petersson, för närvarande virkeschef vid Holmen Skog Region Örnsköldsvik tillträder den 1 februari 2010 som VD för Holmen Skog. Sören Petersson är född 1969 och har arbetat i företaget på olika befattningar sedan Han efterträder Björn Andrén som vid samma tidpunkt går i pension. ledaren Björn Andrén, VD i Holmen Skog Skogsplantager i varma länder ska brukas intensivt. Att förena dem med naturvård är knappast möjligt. Bara storleken på grödan skiljer en skogsplantage från ett sädesfält. Vi måste respektera fattiga länders kamp för de mest elementära behoven. Samma miljötänkande som vi här hemma utvecklat de senaste decennierna kan inte gälla överallt. Slutligen vill jag lyckönska min efterträdare, Sören Petersson, till en mycket intressant uppgift i Holmen. Sören tar vid i ett spännande skede. Av klimatskäl står skogen i fokus för samhällets intresse som aldrig tidigare. Samtidigt står Holmen inför stora utmaningar som också rymmer stora möjligheter. Det skall bli roligt att som pensionär följa utvecklingen för såväl bolaget som hela branschen. Att skogen som resurs har en ljus framtid råder det inget tvivel om. Men vad vi kommer att använda skogen till i framtiden är däremot inte lika självklart dock kommer med säkerhet möjligheterna och antalet alternativ att öka. Växande förståelse mellan skogsbruk och rennäring Konflikterna mellan skogsnäringen och rennäringen har varit segslitna och pågått under lång tid. Men nu syns positiva tendenser i form av växande förståelse för varandras villkor. Skogsbrukare och renskötande samer utnyttjar till stor del samma marker. Skogsbrukarna strävar efter hög och uthållig produktion av virke, samerna efter en hög och uthållig avkastning från sina renhjordar. Båda har lagligt stöd för sina respektive verksamheter i äganderätten och renskötselrätten. Det gemensamma område det handlar om utgörs av cirka åtta miljoner hektar produktiv skogsmark. Inom detta, som omfattar en tredjedel av Sveriges skogsmarksareal, finns brukningsenheter och rennäringsföretag. Inte undra på då att det uppstått konflikter. Idag går utvecklingen i två riktningar. Den ena bejakar bättre dialog och ökad förståelse mellan parterna. Den andra har en ifrågasättande syn på renskötselrätten med uppslitande domstolsförhandlingar som följd. I Härjedalen har samebyarna förlorat rätten till vinterbete. I Västerbotten vann samerna i Hovrätten, men efter överklagande ska fallet avgöras i Högsta Domstolen nästa år. Trots dessa meningsskiljaktigheter finns dock idag en lyhördhet och vilja att finna lösningar för hur parterna ska kunna samsas på de gemensamma markerna. Redan 1958 kom ett första direktiv om samråd mellan skogsbruk och rennäring. Men inte förrän i den senaste versionen av skogsvårdslagen finns det paragrafer som anger hur samråd och hänsyn till rennäringen ska utföras. Utvecklingen kan inte sägas ha gått fort, men den har ändå gått framåt. Och förmodligen har kraven enligt FSC-certifieringen bidragit minst lika mycket, kanske mer. Den islossning som nu råder i dessa frågor hämtar kraft i viljan att lära sig mer om respektive näring. Skogsstyrelsen och skogsbolagen bjuder in till möten och exkursioner för att ge en bild av hur skogen idag brukas. Inte minst har Holmen agerat förtjänstfullt och visat alternativa metoder för markberedning och skötsel av contortabestånd. Också de privata skogsägarna arbetar på liknande sätt, bland annat genom att börja bygga nätverk av skogsägare och renskötande samer. LRF och skogsägarföreningarna har också antagit en policy med andemeningen att samverkan bygger på ömsesidig respekt. En del samebyar har med stöd av SSR Svenska Samernas Riksförbund tagit initiativet till möten med skogsägare. Förra året presenterade man en skogspolicy. SSR har också utsett ett skogsråd med representanter för både fjälloch skogssamebyar. Islossningen mellan samer och skogsbruk hämtar kraft i viljan att lära sig mer om varandras respektive näringar. Sådana här insatser har resulterat i både bättre kunskaper och ökad förståelse vilket tydligt avspeglar sig vid de olika samråd som genomförs. Men fortfarande återstår flera frågor som rymmer mycken sprängkraft. De renskötande samerna noterar med oro att arealen hänglavsbärande skog minskar och att markbehandlingen på lavrika vinterbetesmarker ibland är för kraftig. Andra tvistefrågor är den ökade satsningen på contorta och skogsgödsling samt att ungskogarna ofta är för täta på grund av eftersatt röjning. Enligt skogsvårdslagen ska det finnas sammanhängande vinterbetesområden för varje sameby. Skogsbolagen med sina stora markinnehav klarar detta eftersom man kan hantera frågan i landskapsperspektiv. Men för mindre skogsägare finns inte den möjligheten. Lokalt kan renar orsaka skador på plant- och ungskogar. Skogsstyrelsen har där en viktig roll i att hantera de tvister som då uppstår. gäst skribenten Leif Jougda är specialist i rennäringsfrågor vid Skogsstyrelsen och har sin arbetsplats i Vilhelmina. Renbruksplaner är den senaste byggstenen som kan bidra till ett bättre klimat parterna emellan. Idag har 14 samebyar upprättat sådana planer. Där anges byns kärn- och nyckelområden, det vill säga de som är viktigast för renskötseln, till exempel trivselland, uppsamlingsområden och rastbeten. Tanken är att renbruksplanerna ska utgöra underlag för samråd på samma sätt som skogsbrukarnas skogsbruksplaner redan idag är det. Renbruksplanerna ska lagras digitalt och göras tillgängliga också för andra markanvändare. Genom att förse vissa renar med GPS-halsband får man också bättre kunskaper om hur renarna rör sig, vilka områden som är viktigast och i vad mån renarna påverkas av skogsbruksåtgärder. Rennäringens framtida villkor kommer att behandlas i de politiska utredningar som nu äntligen ser ut att gå i mål. Dessa ska bilda underlag för en proposition om rennäringen som enligt tidtabellen ska läggas fram av regeringen under Denna proposition är välkommen och kommer förhoppningsvis att kunna räta ut de flesta av de frågetecken som finns idag. För det är ju milt sagt ett rimligt krav att både skogsägare och renskötare får klarlagt vad som gäller om rennäringens intressen och hur renskötselområdet ska avgränsas. Att fatta beslut i dessa frågor kommer att kräva politiskt mod. Men staten måste en gång för alla ta ställning i denna fråga som bollats från den ena utredningen till den andra under allt för lång tid. Det handlar om att bedriva en aktiv politik med mål att göra det möjligt för båda näringarna att utvecklas tillsammans. Och det vore olyckligt om inte frågan kunde avgöras inom landet utan hjälp av vare sig EU, FN eller något av certifieringssystemen. Min bedömning är att viss lagstiftning måste ses över så att inte näringarna tillåts påverka varandra negativt. Vägen dit går via lokala samråd inom hela renskötselområdet. Alla samebyar måste få möjlighet att upprätta renbruksplaner. De önskemål som finns om fördjupad kunskap om varandras näringar måste hållas levande. Ett lysande exempel på detta beskrivs i reportaget i denna tidning om hur Holmens personal var med då Vilhelmina södra sameby slaktade ren i september. SKOG & VIRKE NR

3 Allt färre besöker skogen trots att de flesta skulle må bättre av det av l a r s k l i n g s t r ö m För ett år sedan berättade Alnarp-forskaren Johan Ottosson i Skog&Virke hur han efter en svår olycka hämtade kraft i naturen för att komma tillbaka till livet. Det han upplevde var ingen tillfällighet. Det finns betryggande forskningsresultat som bekräftar naturens positiva effekter på det mänskliga psyket. Nu är det vetenskapligt bevisat. Vi är allt färre som vistas i skog och mark på vår fritid. Det är professor Lars Kardell, som följt tre stadsnära skogar i Uppsala under lång tid. Trenden är entydig. Antalet besökare bara minskar och minskar. På 15 år har det minskat med en tredjedel. Text och foto C a r l H e n r i k Pa l m é r Lars Kardell har arbetat med skogsforskning hela sitt yrkesliv. Först med skogsskötsel och från mitten på 1960-talet med naturvårdsfrågor. Han pensionerades 2001, men fortsätter att publicera sig i en rasande takt. Hans senaste stora verk var Den svenska skogens historia som kom ut för ett par år sedan. Det blev totalt mer än 600 sidor i två band. Och han fortsätter att skriva rapporter från alla de skogsförsök som han har följt under lång tid. Skog&Virke träffar honom en grå novemberdag. Han var länge övertygad om att antalet skogsbesökare bara skulle öka i Sverige, berättar han. Vi fick det ju allt bättre ekonomiskt och vi fick allt mer fritid. Och natur- och miljöfrågor var heta i samhällsdebatten. Han ville gärna få fram hårda siffror på den här ökningen bestämde han sig för att slå två flugor i en smäll. I samband med sina regelbundna träningsturer började han registrera alla människor han såg. Oftast sprang han, eller åkte skidor när det var snö. De sista åren gick han åldern tog ut sin rätt han är trots allt 73 år. Han följde fasta slingor längs vägar och stigar plus en del rena skogspassager. Han antecknade ålder och kön på alla han mötte. Han noterade om de gick ensamma eller i grupp och vilka aktiviteter de höll på med. Totalt under de här 20 åren avverkade han tränings-/forskningsslingor. Slingorna var sju till nio kilometer långa. Totalt har han avverkat km. Det är en dryg fjärdedel av jordens omkrets. Nu har han summerat sina iakttagelser i rapporten Friluftsutnyttjande av tre stadsnära skogar kring Uppsala. Den visar att hans gamla hypotes föll pladask. Antalet skogsbesök ökade inte tvärtom, det är en klar och tydlig minskning. I den centrala Stadsskogen började Lars Kardell sina studier nyårsdagen Där har antalet besökare minskat med 20 procent på 20 år. I Vårdsätraskogen, där han började 1993, är minskningen 35 procent. I Nåntunaskogen, där han kom igång med studierna 1997, är minskningen nästan 40 procent på tio år. Ja, minskningen är egentligen större än så om man räknar antalet skogsbesök per capita. För under de här åren har befolkningen i Uppsala ökat påtagligt. Vad beror det här på? Ja, skogen är väl helt enkelt inte lika inne längre, säger han. Ungdomarna sitter hemma vid sina datorer i stället för att gå ut i skogen. Rädsla lyfter han också fram som en viktig faktor. Ju mer folk fjärmar sig från skogen, desto otryggare blir de. Man kan gå vilse. Det finns fula gubbar. Många tror säkert också att björn och varg väntar bakom varje sten. Det stämmer nog att vi har blivit ett alltför trygghetsälskande folk det har ju skrivits bästsäljande böcker på det temat de senaste åren, säger han. Och så finns det ett mer reellt hot: arga hundar. Hans rapport har ett helt kapitel på temat hundincidenter. Han har genom åren sett hundar som jagar hare och rådjur, hundar som är aggressiva, hundar som hoppar upp och vill leka (vilket är en klen tröst för den som är hundrädd) noterade han att mer än hälften av alla hundar var utan koppel. Men han har bara blivit biten en gång det var av en mops. Okunskap bidrar säkert också till ointresset för skogen. Kan man ingenting om träd, blommor och fåglar så blir allt en grön massa som man inte kan förhålla sig till. Då är det inte roligt att gå i skogen. Det dröjer väl inte länge förrän en yngre generations representanter får skogsdepression och kräver tillgång till särskilda naturcoacher för att våga ta ett steg utanför asfalten, skriver han i slutordet i sin rapport. Kanske är också TVs naturfilmer paradoxalt nog ett hot mot naturintresset, tror han. Där kan man på några minuter se lejon slå en gnu, krokodilen ta en annan gnu och geparden en gasell. Jämfört med det är ett verkligt skogsbesök en mycket händelsefattig upplevelse. Visserligen ökar intresset för motion i samhället, men det ska vara Friskis och Svettis. Varmt och ombonat. Det är inte skogsmotionen som ökar. Och så är det ingen status med skogspromenader. Det kräver ingen dyr specialutrustning som man kan glänsa med inför grannarna. Lars Kardell har blivit allt ensammare på stigarna i de skogar utanför Uppsala som han följt med vetenskaplig noggrannhet under 20 år. Slutligen finns det en faktor man inte helt ska glömma, säger Lars Kardell. Skogarna har blivit tråkigare. Det gäller kanske inte mina tre studieobjekt, de sköts huvudsakligen som rekreationsskogar, men ute i den brukade skogen finns det mycket risiga ungskogar, ogenomträngliga gallringsskogar och svårforcerade hyggen. Det är skogar som inte alls inbjuder till skogsbesök. Gör det något då? Är det en samhällsfara att folk inte går i skogen längre? Här blir Lars Kardell för första gången under vårt samtal lite tyst. Han tänker en stund, sedan svarar han eftertänksamt: Nej, det är väl ingen katastrof. Motion är säkert bra för folkhälsan, men det behöver man ju som sagt inte gå i skogen för. Det är kanske inte så bra att folk fjärmar sig från naturen. Men någon katastrof är det inte. Och naturen själv mår förstås bara bra av att slippa massa folk... Det tar emot när han svarar, det märks. Det kanske inte är så roligt att tvingas konstatera att skogen nu är en ickefråga för så många, när man som Lars Kardell har brunnit för skogen i 50 år. En forskare som också studerat detta ämne är läkaren Matilda Annerstedt vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Alnarp. I sitt arbete som distriktsläkare mötte hon ofta människor som mådde dåligt men där det inte gick att hitta några fysiska orsaker till varför de gjorde det. Sjukskrivningar och mediciner hade sällan några positiva effekter alls. Matilda Annerstedt upplevde det som frustrerande att i sin läkarroll inte kunna erbjuda någon hjälp till människor som verkligen behövde det. I det läget fick jag höra talas om den forskning om värdet av att vistas i naturen som bedrevs i Alnarp av bland annat Patrik Grahn och Johan Ottosson. Detta resulterade så småningom i att hon själv började forska och nu arbetar på en egen doktorsavhandling i ämnet. Hon koncentrerar den på hur vistelse i lövskogar påverkar människor. Inspirationen fick hon från en engelsk studie där man studerat hela den vuxna befolkningen, över fyrtio miljoner människor. Studien bekräftar värdet av grönområden. Att ha dålig ekonomi ökar risken för att dö av hjärt- och kärlsjukdomar. Och för dem som inte har tillgång till grönområden ökar risken ytterligare. Birgitta Wilhelmsson, Skogen i Skolan Tillsammans med mina forskarkollegor skickade vi ut en enkät till tretusen personer i Skåne och Blekinge. Bland annat fick de ange om de besökte någon skog, hur ofta de gjorde det och hur länge besöket brukade vara. De fick också besvara frågor om hälsa och om de kände sig stressade. Resultaten är tydliga, säger Matilda Annerstedt: De som vistas i skogen länge upplever lägre stress än de som inte gör det. Och de som bor nära en skog är minst stressade. De resultat som Matilda redovisar i sin studie bekräftar vad liknande studier både inom och utom Sverige tidigare kommit fram till. Men tyvärr har sådana uppgifter svårt att tränga in i den traditionella medicinska kulturen, säger hon. Men trägen brukar ju vinna, som det heter. Och med allt fler vidimerade forskningsresultat är jag övertygad om att naturens läkande kraft i framtiden kommer att få en ökad betydelse i sjukvården. Ett skäl att satsa mer på utomhusundervisning Jag är inte förvånad över Lars Kardells slutsatser. Tendensen har varit tydlig länge. Det visar att vi behöver satsa mer på att få unga människor att inse värdet av att vistas i skog och natur. Det säger Birgitta Wilhelmsson, Umeå universitet och ordförande i Skogen i Skolan. Skogen i Skolan har funnits i 36 år. Inriktningen har hela tiden varit att lära ungdomar att både umgås med skogen och samtidigt förstå dess roll i samhället. Det pedagogiska greppet att använda skogen som klassrum var något nytt när Skogen i Skolan drog igång. Idag har utomhuspedagogik blivit en etablerad utbildningsform som tillämpas i allt fler sammanhang. Vi vill öppna unga människors ögon för vad skogen betyder för oss alla som bor i det här landet. Samtidigt visar vi hur kul man kan ha det i skogen och naturen. Att man kan uppleva något med alla sina sinnen på ett sätt man inte gör framför datorn eller med MP3-spelaren på högsta volym. De senaste åren har intresset för Skogen i Skolan ökat. Genom betydande ekonomiska bidrag från Skogssällskapet har satsningen på så kallade skolskogar kunnat intensifieras. Samtidigt har man tagit fram ett nytt läromedelspaket i fyra delar som bland annat speglar skogens roll för klimatet och de produkter den ger. Vi trycker också på de rena hälsoaspekterna som är förenade med att vistas i skog och mark, säger Birgitta Wilhemsson. Det finns idag betryggande forskningsresultat som visar att man mår både fysiskt och psykiskt bättre av att vistas i naturen. Till exempel har forskare vid Linköpings Universitet visat att halterna av stresshormonet kortisol är lägre hos elever i klasser som regelbundet har undervisning utomhus. Och eftersom rörelse är inbyggd i nästan alla Skogen i Skolanövningar bidrar vår verksamhet också till att motverka de växande problemen med fetma och diabetes. Det är en pedagogisk sanning att om man ska lära sig något i ett ämne så ska man också uppleva det. I högsta grad gäller det skogen, men också de högaktuella och komplicerade frågor som har med hållbarhet och klimat att göra. 4 SKOG & VIRKE NR SKOG & VIRKE NR

4 Många känslor på Holmens tjäderseminarium Målet är en lösning som tillfredsställer alla parter De besked som forskarna gav överensstämmer med det vi redan visste att det är förhållandena i kycklingbiotoperna som är de viktigaste för tjäderns fortlevnad. Det säger Jonnie Friberg, som är chef för Holmen Skogs distrikt Egen skog i Norrköping. Kritiska tjädervänner Tjädern väcker känslor. Regelmässigt orsakar den insändare och debattartiklar där skogsbruket utpekas som den stora boven och ett hot mot den svenska tjäderstammen. För att klarlägga var forskarna står i tjäderfrågan bjöd Holmen Skog in till ett seminarium i mitten av oktober. Många svar gavs men seminariet visade också att det är långt till samsyn i frågan. Text och foto lars klingström Tjädern är inte någon hotad art i något av de nordiska länderna, konstaterade viltforskaren Maria Hörnell-Willebrand. Vi har under många år haft en tidvis mycket intensiv debatt i lokala medier om tjädrarna i Kolmården, berättade Per Olsson, chef för Holmen Skog i Norrköping. Vi kände till slut att våra argument studsade. Genom att låta Sveriges ledande tjäderforskare redogöra för kunskapsläget hoppas vi få en något bättre grund för den fortsatta debatten. Maria Hörnell-Willebrand, som är disputerad viltforskare vid SLU och verksam vid Högskolan Hedmark i Norge konstaterade att tjädern inte är någon hotad art i något av de nordiska länderna. Fakta som finns i form av jaktstatistik och de inventeringar som genomförs av ornitologerna och Svensk fågeltaxering vid Lunds universitet visar att tjäderstammarna är stabila, men att de fluktuerar mellan åren. Under de senaste tio åren är tendensen positiv. Det finns dock en viss osäkerhet för hur det ser ut i södra Sverige där indata ännu inte är så omfattande. För landet som helhet finns det däremot redan idag belägg för tjäderns förmåga att fortleva. Kycklingarnas möjligheter att överleva den första, känsliga tiden bestämmer tjäderstammens storlek, sade Kjell Sjöberg, som är viltforskare vid SLU, Umeå. Något som inte oväntat vållade diskussion under seminariet var om spelplatsernas betydelse för tjädrarnas fortlevnad. Det är ju just avverkning av eller invid tjäderspelplatser som är tjäderdebattens motor. Jag är själv fascinerad av tjäderspel och har sedan tonåren i princip varje vår sett till att komma ut på någon spelplats, sade Per Olsson. Jag är därför inte förvånad över de starka känslor som präglar debatten. Syftet med seminariet är att skapa en bättre grund för debatten, sade Per Olsson, skogschef i Holmen. Foto: Brutus Östling Viltforskaren Kjell Sjöberg från SLU i Umeå har i sin forskning tillsammans med sina medarbetare studerat tjäderspelplatser och tjäderkycklingarnas ekologi på olika håll i Sverige. I trakten av Åsele i Västerbotten noterade man 18 spelplatser inom ett stort område präglat av trakthyggesbruk. Det fanns tjäderspel över hela området, men antalet tuppar på de enskilda spelen var relativt litet, i några fall spelade ensamma tuppar. Resultatet överensstämmer med vad man Han konstaterar också att seminariet samtidigt gav besked om vilket oerhört engagemang som tjäderns många vänner lägger i att tjäderspelplatserna bevaras. I media har det framställts som att vi avverkar hela spelplatser, vilket är en grovt missvisande beskrivning. Tjäderspelplatserna har Vi kommer att fortsätta dialogen med tjädervännerna, sade Jonnie Friberg, Holmen Skog. funnit både i Norge och Finland, nämligen att det finns en direkt relation mellan antalet tuppar på ett spel och åldern på skogen runt spelet. Han menade dock att spelplatsen bara är en av de faktorer som håller igång tjäderpopulationen. Det är hur många kycklingar som når vuxen ålder som bestämmer antalet tjädrar. Det krävs att i genomsnitt minst en halv honkyckling per höna når vuxen ålder för att populationen ska förbli intakt. Högre överlevnad betyder att populationen kan öka. Han berättade också att en av de viktigaste faktorerna för kycklingöverlevnaden är predation. Norska studier har visat att förlusterna vissa år kan vara bortåt 80 procent redan på äggstadiet. Bland de kycklingar som kläcks kan sedan mer än hälften avgå på grund av predation. Ofta är det rävar som tar såväl ägg som kycklingar. Men också mård och duvhök håller sig framme. Rävens betydelse i detta sammanhang framgick tydligt när rävskabben härjade som mest på 1980-talet. Då ökade antalet tjädrar och andra småviltarter. Idag är skabben borta samtidigt som jakten på räv har minskat kraftigt. Annars är det ju så att antalet skogshöns fluktuerar starkt från år till år, säger Kjell Sjöberg. Det framgår bland annat av jaktstatistiken. De flesta jägare känner ju till det gamla uttrycket kronår, som betecknar år med stora tjäderstammar. Sådana år kännetecknas av god förekomst av smågnagare som minskar rävens tryck på tjäderkycklingarna. Kjell Sjöberg redogjorde också för vad som krävs för att de nykläckta kycklingarna ska kunna klara sig. Den första tiden lever de på insekter, ofta också andra naturvärden och vi lämnar regelmässigt de biologiskt mest värdefulla skogspartierna i samband med avverkning. Jonnie Friberg berättade också att man som ett resultat av seminariet kommer att fortsätta dialogen med tjädervännerna. Jag är övertygad om att vi ska kunna komma fram till lösningar som tillfredsställer såväl tjädrarnas, ornitologernas och våra egna krav, säger han. Det är absolut ingen brådska med att genomföra avverkningar på de platser där det finns dokumenterade, stora tjäderspel. En idé är att vänta och följa hur spelen utvecklar sig. Spelplatser är inte en gång för alla givna. Tjäderspel försvinner och uppstår på andra ställen. Han berättar också att Holmen kommer att ta initiativ till inventeringar på koncernens egna marker i södra Sverige för att få ett bättre beslutsunderlag. Vi har sedan många år en mycket tydlig naturvårdsstrategi som uttrycker vår ambition att alla arter som hör skogen till ska kunna fortleva i livskraftiga populationer. Den gäller naturligtvis också tjädern. bland annat mätarlarver som lever i blåbärsris. De behöver också en miljö som kan ge dem skydd och där de är svåra att upptäcka för de predatorer som finns i skogen. Hans recept är att skogsbruket bör skapa mer varierade biotoper och att man ska vara rädd om blåbärsris, sumpskogar och det buskskikt som ofta finns invid myrar och vattendrag. Maria Hörnell-Willebrand invände mot uppfattningen om att man kan bedöma tjäderstammens storlek genom att räkna antalet spelande tuppar. Det är inte alls någon säker indikator på stammens storlek utan ger egentligen bara besked om antalet tuppar på platsen. En betydligt säkrare metod är att räkna höns, kycklingar och tuppar inom specifika områden, så som norrmännen i ökande omfattning gör och som vi också gör på flera håll i Sverige. Också hon pekade på att det är överlevnadsgraden hos kycklingarna som styr populationen. Vissa år är den mycket hög. Kallt och regnigt väder när kycklingarna just kläckts gör att det blir ont om föda för dem. Typiska kycklingmarker är kantzoner mot myrar, surdrog eller odikade sumpskogar samt risiga och täta skogar som också ger skydd. När kycklingarna blir äldre ökar andelen vegetabilier i födan. Då vill de ha ljusare, öppnare och mer bärrika biotoper. Och under hela kycklingstadiet är de beroende av skydd i form av tät vegetation. När de sedan väl vuxit upp har de inte några svårigheter att finna mat. Då är det andra faktorer som till exempel räv, mård, kraftledningar, bilar och jakt som skördar offer i tjäderleden. Göran Rönning, Skydda Skogen var kritisk till forskarnas slutsatser. Ett stort antal representanter för miljöorganisationer och även flera ornitologer deltog i Holmen Skogs tjäderseminarium i Norrköping. Deras uppfattningar skilde sig starkt från forskarnas och flera var öppet kritiska. Göran Rönning, representant för nätverket Skydda Skogen, underkände i stort sett allt vad forskarna framförde. I tidningen Sveriges Natur, som ges ut av Naturskyddsföreningen, konstaterar han att räven och tjädern alltid har samsats i skogen. Med fyrtio års studier i tjäderskogen anser jag det klart att skogsbruket definitivt är boven i dramat och som fått tjäderstammarna att minska. När tallskogen blir mer än 40 år gammal börjar visserligen strukturer uppstå som är acceptabla för tjädern. Men det är inte så att tjädern föredrar ungskog. Kvaliteten på de omkringliggande markerna är också avgörande för hur den klarar sig. Antalet tuppar på en tjäderlek har visst stor betydelse, menar Göran Rönning. Ju fler tuppar som är på en lek desto större genetiskt urval blir det. Om inventeringsmetoderna säger han att det visserligen är mycket svårt att räkna tjädrar men att den etablerade metod som används, att räkna antalet tuppar som kommer inflygande till spelet, är effektiv och har stor träffsäkerhet. Göran Rönnings slutsats är att Holmen plockar ut enstaka forskningsresultat och lyfter fram dem för att legitimera sina avverkningar. Tjädern är arealkrävande, ett revir kan vara upp till 300 hektar. Hittar man då en forskare som säger att skogsbruket inte spelar någon roll för tjädern så är det naturligtvis ett budskap bolaget vill föra ut. Också kommunekologen Kaj Almquist från Norrköping uttryckte tveksamhet. Enstaka forskningsrapporter ändrar inte bilden av tjädern som en hotad art. Jag har svårt att se någon ljus bild av tjäderns framtid. Det är inte en robust art som klarar förändringar i skogslandskapet väl. 6 SKOG & VIRKE NR SKOG & VIRKE NR

5 Erik Ringaby, Sveriges meste tjäderinventerare: Tjädrar kan spela i nästan vilken miljö som helst Många tror att tjädrarna bara spelar i riktigt gamla skogar. Men min erfarenhet är att tjädern kan spela i alla miljöer. I ungskogar. På vägar. Ja, till och med i nätburar. Det säger Eric Ringaby, som med stor sannolikhet är Sveriges meste tjäderspanare och inventerare av tjäderspelplatser. av Carl Henrik Palmér foto Staffan Örtenblad Få har sett så mycket tjäder som Eric Ringaby. Han har genom åren besökt hundratals tjäderspel, det första redan vid 14 års ålder, berättar han när Skog&Virke besöker honom hemma i Dala-Husby, alldeles invid Dalälven. Han har gått hundratals mil och inventerat tjäder. Och han har fångat minst 300 tjädrar och försett dem med radiosändare. Ja, kanske är det 400, rättar han sig efter en stund. Efter kaffe och lite uppmjukande jaktprat, så ska vi ut i skogen och fotografera. Han tar med sig sina fyra viktigaste redskap: En 20 år gammal, mycket bucklig Landrover, två håvar och en hund. Med den lilla håven kan jag se hur mycket fjärilslarver det finns i blåbärsriset på försommaren de första veckorna lever ju kycklingarna helt på insekter. Då håller kullarna till i blåbärsrika skogar och myrkanter. Är det mycket larver när kycklingarna kläcks har de mycket större chans att klara sig. Är det kallt och regnigt finns det färre larver, då kan det vara ruskigt tufft att vara kyckling. Med den här större håven fångar jag tjäder, fortsätter han. Först tror jag att han skämtar, men sedan beskriver han med stor inlevelse hur det går till på vårvintern. Snön ska ha smält på skogsvägarna men fortfarande ligga djup i skogen. Då söker sig tjädrarna ut på vägarna och äter de växter som börjat spira. Taktiken är enkel. Vi är två i bilen. En kör och en är håvskötare det är oftast min roll. Tjädrarna är normalt inte rädda för bilen och står kvar när vi kommer. Precis när vi ska passera fågeln så svänger föraren upp mot den. Samtidigt lägger jag försiktigt över håven och precis då ska föraren tvärbromsa. Är man bara samtränad så är det inget problem. De infångade tjädrarna förses med radiosändare, och sedan kan man följa dem med radiopejl i ungefär två år, sedan tar batteriet slut. Men det här är mitt allra viktigaste arbetsredskap, säger han och klappar pointern Babsen. Han och jag har inventerat mycket tjäder tillsammans. Det är precis som vid skogsfågeljakt, Eric går längs en kompasslinje och pointern söker igenom skogen runt honom. Hittar Babsen en tryckande tjäderhöna fattar han stånd på klassiskt manér. Han har ett halsband med en radiosändare, som skickar en signal när han har stått still en liten stund. Då piper det till i Erics GPS-mottagare, han går dit och ger hunden kommandot att resa fågeln. Men i stället för att skjuta, så registrerar han antalet kycklingar. Eric Ringaby började arbeta med tjäder redan Då var han fältassistent vid dåvarande Skogshögskolan. Nu, 33 år senare, är han bland mycket annat professionell tjäderspanare på frilansbasis. Eric är i dag engagerad i flera olika tjäderprojekt. Ett handlar om tjäder och contorta. Det är tre områden norr om Sundsvall som följts kontinuerligt i 23 år. Ett delområde domineras av contorta, ett av vanlig skog och ett av reservat. Forskarna har inte publicerat resultaten ännu, men han kan ändå avslöja att han har börjat hitta tjäderkullar inne i contortaungskogarna nu. Ett annat projekt handlar om sekundäreffekter av utfodring av vildsvin. Det har just kommit igång så det finns inga resultat ännu. Det här med utfordring av vildsvin är jätteintressant, säger han. Inte för att svinen i sig tar fåglar, det tror jag inte, utan för att utfordringen gynnar andra arter som kråkor, korp och räv. Och de i sin tur kan gå hårt åt tjädern. Även här följer han tre områden, ett med väldigt mycket vildsvin, ett med en mer normal stam och ett helt utan vildsvin. I de här tre områdena inventerar han tjäder i så kallade vilttrianglar. Han följer inventeringsslingor som bildar en liksidig triangel med fyra kilometers sida. Det är rovdjuren framför allt räv som reglerar hur många tjädrar det finns i skogarna, säger Eric Ringaby. Antingen går vi tre personer i bredd och registrerar alla uppflog av tjäder, eller också går jag ensam med min pointer. Jag föredrar att gå ensam, säger han. Det är enklare och så hittar jag fler fåglar. I dag är nog alla forskare överens om att det är rovdjuren framförallt räven som reglerar tjäderstammen, säger han. När räven under 1980-talet försvann på grund av skabben, så ökade tjädern markant. Och nu när räven kommer tillbaka så minskar tjädern igen. Räven tar framförallt kyckling så sent som fram i augusti är rävarna fortfarande ett hot. Då är visserligen kycklingarna flygga, men det kostar dem så mycket energi att flyga upp att de föredrar att trycka efter landningen i blåbärsriset. Och den listige räven lär sig snabbt denna strategi och kan smyga efter och ta dem. Det finns också viktiga indirekta samband. Är det gott om smågnagare så är räven inte lika hård på tjäder. Det finns ju mat ändå så det räcker. Men dåliga gnagarår ökar trycket på tjäderkullarna. I grunden är det enkel matematik. För att populationen ska vara stabil måste 0,8 kycklingar per höna överleva efter ett år. Är det färre minskar stammen, blir det fler, kanske 1,2 kycklingar per höna istället, så kan det bli ett riktigt toppår för tjädern, ja, kanske till och med ett så kallat kronår. Det där med att tjädern endast trivs i gammelskog är en ren myt, menar Eric Ringaby. När jag inventerar hittar jag tjäder i alla sorters skog. Det enda miljökravet är att det ska finnas skog med blåbärsris för kycklingarna. Och det finns det i de flesta skogslandskap. Det behöver inte ens finnas tall. Jag har inventerat rena granskogsområden i Västerbotten och hittat gott om tjäder. Och jag har hittat tjäder i björkskogsregionen i fjällen. Däremot menar han att de som säger att det fanns mer tjäder förr i tiden sannolikt har rätt. Men det beror inte på skogen i sig utan på att det finns mer räv i våra skogar idag. Vi har tagit bort rävens naturliga fiender, som varg, lo och kungsörn. Vi har gott om gräsbevuxna små-gnagarrika hyggen ute i skogslandskapet. Vi har tusentals mil skogsbilvägar som vidgar rävens hemområde. Och bilarna dödar årligen hundratusentals småvilt som blir rävmat. Det finns också en dynamik i tjäderspelen. Jag har bra koll på spelplatserna i ett område här i södra Dalarna. Och med utgångspunkt från det jag vet kan jag berätta två helt olika versioner. Den ena handlar om hur det blir färre och färre tuppar på de gamla spelplatserna och att en del är helt övergivna. Med ledning av detta skulle jag kunna säga att tjäderstammen står inför en total kollaps. Men jag vet ju att det inte är så. För i verkligheten tillkommer det hela tiden nya spelplatser. De finns ofta inne i tallungskogar och de är svåra att hitta tjäderspelet hörs ju inte så långt. Och räknar jag också dem framgår istället en klart ökande trend för tjädern i det här området. Men det är nu inte bara tjäder i Erics liv. Han är också engagerad i älginventeringar, granbarkborreinventeringar och ripinventeringar. Och på höstarna jagar han gärna fågel... som om han inte fått nog av dem på arbetstid. Ja, han är lite av en trapper han lever ett liv i naturen, fjärran från byråkrati och sammanträden det är lite som en pojkboksdröm. 8 SKOG & VIRKE NR SKOG & VIRKE NR

6 Noga utvalt frö ger växtkraftiga träd Röda snitslar markerar träd med särskilt goda egenskaper. Osman Hasan från Burgas, Bulgarien trivs som kottplockare i Sverige. Anders Bylund, Stigsjö Skog, Bror Österman, Holmen och Ulfstand Wennström, Skogforsk. I täta rader står de små tuktade tallarna på en lid utanför Gnarp i norra Hälsingland. Det är inte vilka tallar som helst. Sitt oansenliga yttre till trots tillhör de eliten av sitt släkte och det är därför de står här. Likt avelsdjuren på ett stuteri är deras uppgift att sprida sina goda egenskaper till nya generationer tallar. text och foto lars klingström Det sjuder av aktivitet i Gnarpplantagen. Ett gäng bulgarer är i full färd med kottplockning. Träd efter träd skattas på sina kottar som packas i säckar för vidaretransport till Härnösand. Där ska de klängas, det vill säga, fås att släppa ifrån sig sina frön. En del av träden är försedda med kraftiga, röda snitslar. Det är de dokumenterat allra bästa i plantagen, de som ger den mest växtkraftiga avkomman. Genom att särplocka kottar från dessa utvalda träd höjer vi förädlingsgraden ytterligare, säger Ulfstand Wennström, Skogforsk, den organisation som ansvarar för den genetiska förädlingen av de svenska skogsträden. Plantagen i Gnarp är bara en av det hundratal fröplantager som finns runt om i landet. Det finns plantager för i princip alla de skogsträd som används kommersiellt i det svenska skogsbruket. Gnarpplantagen sköts på Holmens uppdrag av Härnösandsföretaget Stigsjö Skog och Frö, som också sköter flera andra plantager. Dessutom driver man en av Sveriges få kottklängar som producerar frö för ett antal plantskolor. Vi engagerar ett femtiotal personer varje säsong, berättar Anders Bylund som driver företaget. Sedan flera år har jag främst anlitat bulgarisk arbetskraft. De gör ett jättebra jobb och uppskattar verkligen möjligheten att få komma hit till Sverige och arbeta. Löneläget här är ju helt annorlunda än i deras hemland. Kottplockningen utförs med stor noggrannhet. Det är en förutsättning att man vet från vilka träd varje säck med kottar kommer. I synnerhet gäller detta förstås de särplockade kottarna, de vars frön så småningom ska ge extra växtkraftiga plantor i plantskolorna. Historien om den svenska skogsträdförädlingen är spännande. De första trevande försöken gjordes redan på 1930-talet men det var först vid mitten av seklet som utvecklingen tog fart på allvar. Arbetet inleddes med att man gick ut i skogen och valde ut särskilt välväxta så kallade plusträd. Från dessa samlades kvistar som ympades på vanliga plantor. De träd som blev till på det sättet kom sedan att forma den första generationen fröplantager. Men från början kunde man inte säkert veta vad de utvalda plusträdens välväxthet berodde på. Det kunde ju lika gärna vara de lokala förhål- Fröplantagen i Gnarp är en av de totalt mer än hundra som finns i Sverige. landena just där de stod, som gav deras genetiska egenskaper. När den andra generationen fröplantager anlades i början av 1980-talet hade växtförädlarna kunnat skaffa sig betydligt bättre kunskap om sådana faktorer. Och när den tredje generationen fröplantager nu anläggs har man fullständiga data om varje enskilt träds genetiska egenskaper. Vi provodlar avkommorna från de utvalda träden, familjevis på upp till fem olika växtplatser, berättar Ulfstand Wennström. Varje växtplats bjuder på olika förhållanden; milt, kärvt, bördigt, magert etc. Summan av hur alla plantor i varje familj utvecklats ger besked om föräldrarnas genetiska kvaliteter. Det handlar sedan om att identifiera träd som bäst uppfyller de krav man ställer på växtkraftiga och robusta skogsträd. De som väljs ut korsas med varandra och blir på så sätt föräldrar och så småningom farföräldrar till nya generationer träd som bär på förfädernas goda, och för varje ny generation allt bättre egenskaper. Från valet av plusträd via två omgångar fälttester till dess barnbarnen finns till försäljning i plantskolorna har det gått ett halvt sekel. Femton av de åren är en ren väntetid i avvaktan på att träden i fröplantagerna skall växa upp och börja ge frö. Det långa tidsperspektivet visar att skogsträdsförädling här i den kalla Norden inte är något för den som gillar snabba klipp. Istället kräver det stor noggrannhet och en myckenhet av tålamod. I gengäld är resultaten av förädlingen stabila och risken för genetiska bomskott eliminerade. Arbetet bedrivs enligt samma principer som för all växtförädling. Men där man för jordbruksgrödor hinner med flera förädlingsvarv per år tar det för skogsträden flera årtionden. Till exempel har våra vanliga sädesslag en gång varit olika sorters gräs som under lång tid förädlats till vad de idag är. Vi strävar hela tiden efter att utveckla allt växtkraftigare träd, säger Ulfstand Wennström. Samhället har höga förväntningar på att skogen i framtiden ska kunna ge mer klimatneutrala råvaror. Samtidigt måste förädlingen ske utan att den genetiska variationen i skogarna påverkas, och jag vågar påstå att vi har full kontroll på detta. Det svenska skogsförädlingsprogrammet ses som ett föredöme i världen. Klimategenskaper är idag ytterligare en faktor som allt mer beaktas i förädlingsarbetet. Mycket tyder på att klimatet verkligen håller på att bli varmare. Därför strävar vi efter att bygga in egenskaper som gör träden mer anpassningsbara till ett förändrat klimat, säger Ulfstand Wennström. De nya, tredje omgångens fröplantager som nu anläggs över hela Sverige kommer att ytterligare öka tillväxten hos de träd de så småningom kommer att ge. Vi räknar med cirka 25 procent högre tillväxt, men på grund av att det också blåser in pollen i plantagerna från omgivande, oförädlade skogar så sjunker effekten till runt 20 procent. Ekonomiskt är det dock en minst sagt mycket god affär för det svenska skogsbruket. Vi beräknar att förädlingsarbetet inte kostar mer än cirka två öre per planta. När man summerar detta med den ökade tillväxten hos förädlade träd och räntan, motsvarar det cirka 65 öre för varje ytterligare kubikmeter virke det ger. En lönsammare investering är det förmodligen svårt att hitta. 10 SKOG & VIRKE NR SKOG & VIRKE NR

7 Nu anläggs tredje generationen fröplantager Trots att den andra generationen fröplantager ännu inte nått full produktion anläggs nu en ny generation. Av de omkring tusen träd som finns i Skogforsks förädlingsbas väljer man ut ett trettiotal när man anlägger en ny fröplantage. Det är de träd man bedömer kommer producera bäst under det kommande seklet. Genrealister, det vill säga träd som växer bra på olika typer av växtplatser väljs före specialister som kanske är bäst ur ett avseende men sämre ur andra. Fröproduktionen från de nya plantagerna kommer igång cirka 2025 och ett par år senare finns plantor för utsättning. Jämfört med oförädlade träd kommer dessa träd att producera procent mer virke. Den svenska skogsförädlingsmodellen Arbetet med att förädla de svenska skogsträden började för över femtio år sedan. Det har sedan fortsatt enligt ett system som ger en ny, förädlad generation skogsträd ungefär vart tjugonde år. I den svenska modellen för skogsträdsförädling upprepar man de tre momenten korsning, testning och urval. För varje varv i förädlingscykeln får träden allt bättre egenskaper med bibehållen genetisk variation Särskilda välväxta plusträd valdes ut i skogarna Den första omgången fröplantager började producera frö för kommersiellt bruk Urval Testning Korsning Fröplantager 2000 Den andra omgången fröplantager började ge frön. En allt större del av de plantor som säljs i svenska plantskolor drivs upp med dessa frön. Förädlingsvinst, cirka 10 procent. Till skogsbruket via fröplantager och plantskolor Den tredje omgången fröplantager börjar producera frön. Förädlingsvinst, cirka 20 procent. Till skogsbruket via fröplantager och plantskolor. Plantskolor 2040 Förädlingsvarven kan fortsätta praktiskt taget hur länge som helst. Förädlingsvinst, cirka 30 procent. Till skogsbruket via fröplantager och plantskolor. Förädlingspopulationer Gran Tall Var och en av de 20 förädlingspopulationerna för varje trädslag består av 50 träd, sammanlagt 1000 träd. Vart och ett av dessa korsas med två andra träd ur samma population. Det ger upphov till mellan 300 och barn som utgör underlaget för urvalet av 50 nya plusträd till nästa förädlingspopulation. För att testa dem behövs omkring plantor för vardera trädslaget. Det gör gånger 2 trädslag gånger 20 populationer vilket ger 1,2 miljoner träd som underlag för varje ny förädlad generation skogsträd. GRAFIK: BO PERSSON. TEXT: LARS KLINGSTRÖM Särplockning ett sätt att öka förädlingsgraden Särplockning av frö från de bästa träden i plantagerna är ett kostnadseffektivt sätt att dra full nytta av de förädlade träden. På sikt får det stora effekter på tillväxten i skogarna. Holmen är engagerat i ett tjugotal tallfröplantager som ligger på olika platser runt om i Sverige. Därtill lika många granoch contortaplantager. Eftersom vi har överskott på tallfrö tillämpar vi i ökad omfattning särplockning, berättar Bror Österman, som ansvarar för frö- och skogsförädlingsfrågor i Holmen Skog. Bland träden i plantagerna finns det individer med särskilt goda egenskaper. Genom att särplocka från dessa, den bästa tredjedelen av träden, ökar vi förädlingsvinsten rejält. Frö från de övriga träden använder vi för sådd som är frökrävande och där vi kan göra ett positivt urval då ungskogen röjs. Genomsnittligt ligger förädlingsvinsten på cirka tolv procent i den andra generationens fröplantager. Med särplockning ökar den till drygt 17 procent. Siffrorna varierar något för olika plantager. Holmen har beräknat vad det skulle innebära om man konsekvent skulle använda sig av plantor från särplockat tallfrö i de egna skogarna framöver. Räknat på omloppstiden 90 år betyder det cirka kubikmeter mer virke, säger Bror Österman. I praktiken blir det ännu mer eftersom förädlingsarbetet ju fortsätter och man hinner med ytterligare flera förädlingsvarv under dessa år. Men det ger ändå en bild av vilken dynamik det finns i skogsträdsförädling. Skogforsk har studerat effekterna av att tilllämpa samma teknik i alla Sveriges tallfröplantager. Det visar sig att om hela potentialen för särplockning skulle utnyttjas fullt ut så skulle Sveriges samlade virkesproduktion öka med cirka en miljon kubikmeter per årsomgång under en omloppstid. Det är ett bra exempel på vilka fantastiska och ännu nästan helt outnyttjade möjligheter det finns att höja tillväxten i de svenska skogarna, säger Ulfstand Wennström. Adem Hasan jobbar den här dagen med att bara plocka kottar från de särskilt utvalda och bästa träden. Holmen söker mark för nya fröplantager Hör av dig till Bror Österman på om du har mark att avyttra och som stämmer med nedanstående beskrivning. Holmen behöver nya fröplantager och söker nu lämpliga platser längs norrlandskusten mellan Hudiksvall och Haparanda att anlägga dem på. Vi har nu tagit steget in i den tredje generationens fröplantager, säger Bror Österman, Holmen Skog. De nya plantagerna spelar en viktig roll för den framtida fröförsörjningen. De kommer att ge frö som ger träd med uppemot 25 procent högre produktion än vad dagens oförädlade träd ger. Trots att Holmen äger nästan 1,3 miljoner hektar mark i Sverige har vi svårt att hitta lämpliga platser inom vårt eget skogsinnehav, säger Bror Österman, Holmen Skog. Vi har gott om skogsmark, men ont om jordbruksmarker, som behövs för detta ändamål. Därför hoppas vi tillsammans med övriga plantintressenter kunna hitta lämpliga marker att köpa in eller arrendera, gärna nedlagda jordbruksmarker. Framförallt måste marken vara genomsläpplig, gärna sandig. De nya plantagerna bör ligga i ett gynnsamt klimatläge maximalt 200 meter över havet. Varje plantage kräver en areal av mellan 20 och 30 hektar. 12 SKOG & VIRKE NR SKOG & VIRKE NR

8 Naturvärdesträd och döda träd gynnar den biologiska mångfalden. Två färska avhandlingar vid SLU ger entydigt besked om att vardagshänsyn i skogen är meningsfull. Kvarlämnade aspar gör stor biologisk nytta Ingen kan med större trovärdighet fälla rubrikens yttrande än entomologen Erik Sahlin, som under tre år finkammade ett 60-tal hälsingländska hyggen i jakten på vedlevande insekter. Att lämna aspar är ett billigt sätt att gynna artmångfalden på, säger han. Men de stora älgstammarna är ett problem för framtiden. text och foto lars klingström Erik Sahlin disputerade i september med en avhandling om just vedlevande insekter och asp. Under åren tillbringade han flera månader varje år på hyggena nordväst om Delsbo i hjärtat av Hälsingland. Utrustad med yxa, kniv och ett finurligt konstruerat skalbaggssåll tog han prover på så gott som alla de döda aspar han kunde finna stående som liggande. I princip gick han över varenda kvadratmeter av de nästan åttahundra hektaren. Ett hygge är något av en vitamininjektion för många insektsarter, säger Erik Sahlin. Men naturligtvis inte för alla. De arter som behöver den äldre skogens skugga och stabilitet minskar, medan de som behöver solbelyst, död ved ökar. Det totala antalet arter är ungefär detsamma i både gammal skog och på hyggen, men sammansättningen är olika. Erik konstaterar att detta är helt enligt naturens egna principer. De boreala skogarna präglas ju av växlingar mellan stabila förhållanden och återkommande störningar i form av brand, stormar och insektsangrepp. Varje fas har sin flora och fauna. Min forskning visar att även till synes ganska modesta naturvårdsåtgärder som att lämna kvar aspar på hygget får stora effekter för den biologiska mångfalden, säger han. Idag lämnar många skogsägare asparna på grund av att de om de hade avverkats istället skulle ge upphov till en djungel av stubbskott. Men samtidigt utför de en viktig naturvårdsåtgärd, säger Erik. En stor del av de kvarlämnade asparna blåser snart ner, vilket ger ett betydande tillskott av död ved på hygget. Och död ved är ju, som alla skogligt intresserade numera vet, mångfaldens moder i skogen. Asp sågs länge som ett ogräs i de svenska skogarna. Ända in i sen tid gjorde skogsbrukarna vad de kunde för att utrota de aspar som fanns, bland annat genom att ringbarka eller ficka dem. Och fram till för trettio år sedan på det föraktade hormoslyrets tid sågs lövträd som ogräs som med alla medel skulle bekämpas. Följden har blivit att andelen lövträd i dagens unga skogar är lägre än i naturtillståndet. Men andelen lövträd i skogarna har nu utan tvekan passerat lågvattenmärket, säger Erik Sahlin. Färska inventeringar visar att det idag förhållandevis finns lika mycket lövträd som på 1920-talet. Det är hoppingivande för de arter som är knutna till lövträd både levande och döda. Men samtidigt konstaterar han i sin avhandling att det finns ett mycket påtagligt framtidshot mot främst aspen. Aspplantor är nämligen, som de flesta skogsägare vet, högt älskade av älgarna. Efter att ha inventerat så många hyggen som jag gjort kan jag med ganska stor visshet konstatera att det ofta nästan inte finns någon återväxt alls av asp. Han noterade också att älgarna gärna gnager av barken på nyligen stormfällda aspar. Det gör den döda aspveden betydligt mindre värdefull, för att inte säga värdelös för många skalbaggearter. De allra flesta förökar ju sig och lever sin första tid under barken. Den sammanlagda effekten av plantbetning och barkgnag utgör utan tvekan ett allvarligt hot mot de arter som är beroende av död lövved. Åtgärden är i första hand den gamla vanliga, anser Erik Sahlin: Jägarna måste skjuta fler älgar. Men det har svenska forskare tjatat om i Erik Sahlin har undersökt fler döda aspar än förmodligen någon annan och konstaterar att de är precis så värdefulla för den biologiska mångfalden som man länge trott. årtionden utan att det gett några större avtryck i verkligheten. Inte ens de närmast katastrofala följderna av att det nästan inte sätts någon tall alls i södra Sverige på grund av älgbetningen, tycks ha gett effekt. Eriks råd till de skogsägare som vill gynna vedlevande skalbaggar på sina hyggen är att försöka lämna asparna gruppvis. Jag har tydliga indikationer på att ju större område med aspar som lämnas, desto större är den biologiska nyttan. Ju mer död ved det finns totalt, desto fler arter finns det på varje död stam. Asp och skalbaggar/fakta De nordiska skogarna är starkt påverkade av skogsbruk under flera hundra år. Det har inneburit att mängden död ved i dem minskat mycket kraftigt. Detta har naturligtvis också påverkat de många skalbaggearter som är beroende av död och multnande ved för sin fortlevnad. Naturligt finns död ved både i den gamla, slutna skogen och på de öppna ytor som stormar, bränder och storskaliga insektsangrepp orsakade. Men det är helt andra skalbaggar som söker sig till de öppna ytorna än de som lever i sluten skog. Asp är ett biologiskt mycket viktigt trädslag. Finska studier visar att det finns fler död-ved-beroende skalbaggar knutna till asp än till något annat trädslag (undantagandes ek i södra Sverige). Totalt finns det inte mindre än skalbaggearter som är beroende av död ved i de nordiska skogarna. Av dessa är cirka 300 rödlistade. Nästan 500 skalbaggearter är helt beroende av lövträd. Fyrahundra av dem utnyttjar gärna asp medan bara 35 är helt beroende av döda aspar för sin fortlevnad. Överraskande många insektsarter i gallringsskogar Det finns många insektsarter som är beroende av död ved också i medelålders, gallrade skogar. Den upptäckten gjorde SLU-forskaren Fredrik Stenbacka när han inför sin doktorsavhandling inventerade insekter i olika typer av skog. text och foto mats wigardt Ide här, ganska triviala skogarna, hittade jag många insekter som annars är vanliga bara i betydligt äldre skogar där det finns gott om död ved, berättar han. Det är mycket positivt trots att insekterna sannolikt bara är på genomresa i de här skogarna och inte förökar sig där. Unga ogallrade bestånd hyste dock en skalbaggsfauna mer lik den som finns på nya kalhyggen. Överlag fanns det få vedinsekter i båda dessa skogstyper. Död ved är viktig ur naturvårdssynpunkt. För många insektsarter är det en förutsättning för deras överlevnad på lång sikt. I dagens skogar är död ved en bristvara. Färre kullfallna trädstammar, torrträd och annan död ved innebär ett hot mot många insektsarter. Det behövs bättre kunskaper om betydelsen av död ved i den brukade skogen, säger Fredrik. Högstubbar är bra, men det behövs också mer av grov och liggande död ved. Under arbetet med sin avhandling jämförde Fredrik Stenbacka mängden insekter i olika typer av grandominerad skog hyggen, urskogar samt gallrade och ogallrade produktionsskogar. Med hjälp av insektsfällor samlade han in vedlevande skalbaggar, parasitsteklar och barkstinkflyn. På så sätt har jag fått en bild av vad skogsbruk betyder på lång sikt och hur antalet individer av olika arter varierar med typen av skog. Det går till exempel att avläsa vilka arter som är mer känsliga för avverkning än andra och hur lång tid det tar innan de kommer tillbaka. Fredrik Stenbacka lade fram sin avhandling i början av oktober. Föga överraskande visar den att det finns flest vedlevande insekter i urskogsreservat. Det innebär att dessa gamla skogar utgör viktiga spridningscentra för många insekter, inte minst de som är rödlistade, säger han. Även i de skogar som nu är mogna för avverkning och som tidigare bara plockhuggits, ser det ut på liknade sätt. Däremot fanns det få vedinsekter i unga, ogallrade bestånd och på kalhyggen. Fredrik Stenbacka är inte orolig för de biologiska förutsättningarna i de framtida skogar som blir resultatet av dagens avverkningar. Idag lämnas ju alla döda träd och även naturvärdesträd som kommer att bidra till en viss andel död ved i bestånden, säger han. Däremot är det betydligt värre i de homogena skogar som är resultatet av skogsbruket under 50-, 60- och 70-talen. Han ser situationen där som alarmerande och anser att det behövs insatser med fokus på död ved i olika kvalitet. Och man måste se naturvården ur landskapsperspektiv. Det räcker inte med döda träd i små isolerade reservat, utan det måste helt enkelt tillskapas mer död ved även i dessa skogar. I framförallt de skogar som anlades för 30 till 50 år sedan krävs insatser för att öka mängden död ved, säger Fredrik Stenbacka. Ola Kårén, skogsskötsel- och miljöchef i Holmen Skog, konstaterar att Fredrik Stenbackas avhandling är ett kvitto på att den generella hänsyn som idag präglar bland annat Holmens skogsskötsel är en riktig väg att gå. Framtidsbiotoper, det vill säga tillskapade hänsynsbiotoper i annars triviala gallringsskogar, är ett nytt begrepp som vi börjat omsätta i praktiskt skogsbruk. Mängden död ved kan på olika sätt ökas även i de stora skogsarealer som under de närmaste åren ska gallras. Död ved artmångfaldens moder Död ved är viktig ur naturvårdssynpunkt. För många insektsarter, både rödlistade och mer vanligt förekommande, är det en förutsättning för långsiktig överlevnad. Död ved utgör såväl föda som boplats och skydd. Olika insekter har sina specifika krav på trädslag, stammarnas grovlek och graden av nerbrytning. I det moderna skogsbruket är det få träd som uppnår en sådan ålder att de dör en naturlig död. Till exempel visar en studie i Orsa besparingsskog att mängden döda träd hade minskat med 90 procent under åren 1900 till SLUs dödvedsprojekt Fredrik Stenbacka gjorde sina studier inom ramen för ett SLU-projekt som syftar till att fylla igen de kunskapsluckor som finns om betydelsen av död ved för den biologiska mångfalden i skogen. Holmen, SCA och Sveaskog stöttade projektet genom att erbjuda ett tiotal försöksskogar i Västerbotten och Västernorrland. Med bolagens hjälp kördes i början av 2000-talet 420 ton friska granstockar ut till olika typer av skogsmark. Där har de sedan legat medan Fredrik fortlöpande inventerat och noterat mängden insekter de dragit till sig. 14 SKOG & VIRKE NR SKOG & VIRKE NR

9 Följ med till Sápmi Slätten vid Stekenjokk med fjället Sipmeke vid gränsen mot Norge och Börgefjell nasjonalpark. Här vistas renarna från Vilhelmina Norra och Södra samebyar hela sommaren. Planerna på att bygga 50 vindkraftverk här ses dock som ett hot mot renskötseln i området. Kärt barn har många namn. Landskapet heter Lappland. Men det är det snart ingen som säger, istället talar man om Västerbotten och Norrbotten. Lappar kallades dess ursprungliga invånare, men sedan länge benämns de samer. Och på samiska heter landet Sápmi ett land med intressant historia och rika traditioner. text och foto lars klingström Sápmi täcker hela de norra delarna av Skandinavien, Finland och Kolahalvön. I Sverige ingår också de västra delarna av Jämtland och norra Dalarna. Det är ett väldigt land, en gång bebott och brukat av en gles befolkning, starkt specialiserad på att leva av vad naturen ger. Varifrån samerna kommer är oklart. Däremot vet vi att de bebott den här delen av världen under mycket lång tid, ända sedan den sista inlandsisen smält undan för så där niotusen år sedan. De ursprungliga samerna var jägare och fiskare. Även om klimatet var och är kärvt, så var tillgången på vilda djur och fisk närmast obegränsad. Befolkningen var ju liten i förhållande till det stora, och i övrigt helt obefolkade, landet. Samerna hade tillgång till Atlantens och Bottenvikens kuster och de många sjöarna och älvarna som vid den här tiden hyste en rikedom på fisk som vi idag knappast kan föreställa oss. I skogarna och på fjällhedarna fanns lättjagade älgar och vildrenar. Skinn av vilda djur ekorre, mård, utter, bäver, räv, järv, lo, björn och ren blev värdefulla handelsvaror när kontakterna med folken längre söderut så småningom utvecklades. Sápmi Trondheim Idre Tromsö Kautokeino Gällivare Jokkmokk Arjeplog Tärnaby Arvidsjaur Vilhelmina Östersund Kiruna Umeå Karasjok Karesuando Luleå Enare polcirkeln Murmansk Det finns få historiska källor som ger några besked om denna tidiga samiska befolkning. En av dessa är den romerske historieskrivaren Tacitus som år 98 e kr noterar: De äter örter, klär sig i djurskinn och sover på marken. Det enda de litar på är pilarna med benspetsar. Män och kvinnor följer varandra och livnär sig på samma jakt. Pilbåge var ända in i sen tid det vanligaste vapnet och samernas jaktskicklighet har dokumenterats åtskilliga gånger genom århundradena. Den skötsel av tama renar som samerna idag främst förknippas med är dock av förhållandevis sent datum. Mycket tyder på att det inte var förrän på 1500-talet som man började tämja renar och utveckla den nomadiserande livsstil som renskötseln krävde. Den samiska befolkningen idag Antalet samer uppskattas till totalt mellan och Omkring hälften av dem bor i Norge och en tredjedel i Sverige. I Finland finns omkring samer och i Ryssland Av de svenska samerna lever idag bara omkring tio procent på renskötsel. Dock betraktas renskötsel som en fundamental del av den samiska kulturen och den får enligt svensk lag bara bedrivas av samer. Flertalet samer har helt andra sysselsättningar och bor också till stor del utanför det traditionella samiska området. sen. Samerna levde i så kallade sijdor, grupper av människor, ofta med familjeband, som organiserade jakten och fisket. Varje sijda hade sitt eget område där man fick jaga och fiska. Inom sijdan fördelades marker och vatten i enlighet med familjens storlek. Växte en familj kunde den tilldelas mer mark av familjer som inte behövde utnyttja sina fullt ut. Detta solidariska system föll samman i och med att nationalstaterna stärkte greppet om även dessa nordliga land. Den svenske kungen Karl IX bestämde att också samerna skulle betala skatt till den svenska kronan och att detta skulle ske en gång om året på bestämda marknadsplatser. Inte heller fick de behålla sina egna och urgamla sätt att skipa rätt. Också den samiska befolkningen införlivades i det svenska domstolsväsendet. De första svenska framstötarna in i sameland hade dock gjorts tre kvarts sekel tidigare, av Gustav Vasa. Denne proklamerade 1542 att sådana ägor som obyggda ligga höra Gud, oss och Sveriges krona till och ingen annan. På 1600-talet började sedan den svenska staten på allvar intressera sig för dessa väldiga och bebyggda delar av landet. Man uppmuntrade nybyggare att slå sig ner där. Staten ansåg att samer och nybyggare skulle kunna leva sida vid sida utan att inkräkta på varandras näringsfång. Samerna var jägare, fiskare och renskötare, nybyggarna var odlare. I det så kallade lappmarksplakatet av år 1673 stadgades att den som bosatte sig i lappmarken befriades från skatt under 15 år. Dessutom slapp männen skrivas ut som soldater. Men intresset att flytta till lappmarken var i början svagt och bara ett fåtal nybyggen togs upp. Här och var uppstod ändå tvister, i Kemi lappmark på grund av att nybyggarna svedjade landet och på så sätt förstörde det för renbete. Inflyttningen ökade dock stadigt och staten insåg på 1700-talet att samerna skulle ha svårt att klara sig i konkurrens med den ökande svenska befolkningen. Därför fastställde man år 1751 den så kallade Lappmarksgränsen. Bakgrunden är att kustlandets bönder såg inlandet Det finns inte någon exakt definition av vem som är same. Främst handlar det om att man själv anser sig som same och att familjen talar/har talat samiska hemma eller att man har en förälder som har/har haft rösträtt till Sametinget. Begreppet sameby är en blygsam rest av det urgamla sijdasystemet. Men det har ingenting med de vanliga by att göra. Istället är det en ekonomisk förening som verkar inom ett geografiskt område. som sina jakt- och fiskemarker. Det var den konkurrensen som staten ville dämpa genom att förbjuda kustbefolkningen att jaga och fiska väster om Lappmarksgränsen. Jakten och fisket där reserverades för samer och de nybyggare som slagit sig ner i området. Men vartefter antalet nybyggare väster om Lappmarksgränsen växte uppstod allt fler tvister. Det resulterade i att ännu en gräns drogs genom lappmarken den så kallade Odlingsgränsen. Nu stipulerades att områdena väster om denna inte fick nyodlas, istället reserverades markerna där av samerna och deras renar. Under det sena 1800-talet förändrades gränserna mellan Sverige, Norge och Finland/Ryssland flera gånger vilket i hög grad påverkade den samiska befolkningen. Bland annat utestängdes de nordligaste svenska samerna från sina traditionella vintervisten vid Atlantkusten. Detta utlöste en kedjereaktion i det samiska samhället i form av att många samer blev tvungna att flytta söderut med sina renar. Och naturligtvis gick det inte smärtfritt. Tvister och problem var legio under många årtionden. Efter flera olika organisationsformer bildades 1950 Svenska Samernas riksförbund för att ta tillvara den samiska befolkningens intressen i Sverige. Detta utvecklades 1993 till Sametinget, som både är ett folkvalt organ och en statlig myndighet. Röstberättigade är alla samer boende i Sverige. Sametingets uppgift är att verka för en levande samisk kultur och se till att samiska behov beaktas, i synnerhet rennäringens. Den dåvarande jordbruksministern Annika Åhnberg bad 1998 på regeringens vägnar samerna om ursäkt för hur staten behandlat dem genom historien. Men frågan om samernas ställning i det svenska samhället är långt ifrån avklarad. Sedan Annika Åhnberg gjorde sitt uttalande har nya utredningar tillsatts men som ännu inte slutförts. Samerna har status av ursprungsfolk med en kultur som är skyddad av FNs ILO-konvention nr169 om Indigenous and Tribal Peoples in Independent Countries från Sverige har ännu inte ratificerat denna konvention. Norge däremot ratificerade den redan Lapplands malm lockade På 1600-talet upptäckte man att det fanns malm i Lapplands berggrund. Det ledde till ett antal tämligen misslyckade gruvprojekt. Först ut var silverbrytningen i Nasafjäll som inleddes Nasafjäll ligger ungefär så avsides något kan göra i Sverige. Med stor möda tog man där upp en gruva halvvägs upp på det 1200 meter höga fjället. Arbetet utfördes av en styrka på 400 personer, många av dem krigsfångar från de svenska fälttågen under det pågående 30-åriga kriget. Malmen fraktades av lappar med renar i väglöst land de sex milen till Silbojokk, vid Skellefteälvens övre del. Där hade man anlagt en hytta för att utvinna det värdefulla silvret och andra metaller. Projektet kan idag närmast beskrivas som en katastrof både mänskligt och ekonomiskt. Arbetsförhållandena var förfärliga och kostade mängder av människoliv. De tvångsrekryterade lapparna levde under närmast slavliknande förhållanden. Efter 25 år upphörde brytningen som då hade resulterat i 860 kg silver och 250 kg bly. Värdet av dessa metaller motsvarade bara en bråkdel av statens kostnader för projektet. Detta hindrade inte att man bara några år därefter öppnade en ny gruva vid Kedkevare. Efter 30 år, oändliga mödor och ytterligare människoliv upphörde brytningen. Resultatet var magrare än magert, bara ett par kg rent silver. Under 1700-talet gjordes på flera ställen nya försök att bryta malm. Bland annat öppnades åter Nasafjäll, nu med en hytta i Adolfström. Utfallet blev knappast bättre än vid det första försöket. När hyttan brann år 1807 hade gruvan under de båda brytningsperioderna frambringat totalt lod silver det vill säga inte mer än kg. Senare tiders gruvbrytning har som bekant gett betydligt rikare resultat. Men det finns också ett sent exempel på misslyckande. Koppargruvan vid Stekenjokk, inom Vilhelmina samebyars sommarbetesland, togs upp 1976 men lades ned efter bara tolv år på grund av dålig lönsamhet. Carl von Linné såg sin Lappländska resa som den intressantaste. Senare i livet använde han vid högtidliga tillfällen ofta den lappdräkt han då förvärvade. Vid den här tiden började också nationalstaterna söder och öster om Sápmi att göra anspråk på landet. Här fanns ju ingen organiserad stat som kunde försvara dess intres- 16 SKOG & VIRKE NR SKOG & VIRKE NR

10 Dags för skörd i samebyn Det är mitten av september. Morgonen är gnistrande klar. Björkskogen befinner sig i sitt allra mest flammande stadium. Vid vägspärren strax väster om Klimpfjäll, alldeles nära den vidsträckta högslätten vid Stekenjokk, stiger spänningen. Den väldiga renhjorden är inte långt borta. text och foto lars klingström En telefonsignal och stängslet rullas ut över vägen. Snart hörs helikoptern och omedelbart därpå syns den levande floden av fyratusen renar. I breda svep glider helikoptern fram och tillbaka och driver dem framför sig. Det blir trångt i björkskogen. Ångan stiger från varma kroppar i den kyliga morgonen. Luften fylls av ljudet från hovar och doften av svettiga renar. Medan renvaktarna vid spärren gömmer sig bakom vägbanken för att inte störa renarna rinner de över vägen i lätt trav och fortsätter nerför sluttningen. Trossen består av samebyns unga pojkar som på sina crossmotorcyklar sekunderar helikoptern med drivningen. Någon kilometer längre ner i dalen, vid Froskon, har samebyarna Vilhelmina Norra och Vilhelmina Södra ett gemensamt slakteri. Och idag är det skördetid för Vilhelmina Södra. Ända sedan snön försvann i maj har byns renar befunnit sig i sitt sommarland Stekenjokks vida slätter och de mäktiga fjällen längs gränsen till Norge. Där har de ätit upp sig på det överflöd av näringsrika örter som fjällvärlden bjuder i sommartid. Idag handlar det om sarvslakt, det vill säga slakt av rentjurar. Det är höstens första slakt, senare i oktober, november slaktar man också vajor (kor) och kalvar. Renårets åtta årstider Sarvarna måste slaktas i precis rätt tid, säger Karin Baer, ordförande i Vilhelmina Norra sameby. Under brunsten äter de ingenting och tappar en stor del av sin vikt. Dessutom får deras kött en mycket påtaglig smak som i princip gör det oanvändbart. Den framvällande floden av renar når snart ner till rengärdet alldeles invid vägen mellan Klimpfjäll och Stekenjokk. Det är en stor anläggning med en skiljningshage omgiven av mindre hagar. En bit därifrån ligger det stora EU-godkända slakteriet. text och foto lars klingström Men den här dagen slaktar man också renar för husbehov i det lilla slakteri som ligger i omedelbar anslutning till den stora hagen. Det är något av en folkfest för samebyn. Hela familjerna deltar i arbetet. Saxnässkolans klass 3 är på studiebesök och nioåringarna tvekar inte att hjälpa till med urtagningen av de nyslaktade sarvarna. Trettonåriga småkillar hjälper till med att ladda slaktpistolen och lassa slaktavfall på ett stort flak bakom slaktboden. Då och då drar de en sväng på Årets första renslakt är en festdag för oss samer, säger Karin Baer, ordförande i Vilhelmina Norra sameby. sina terrängmopeder för att imponera på sina mindre kamrater. På avlyst mark gäller inte de vanliga åldersgränserna. Och på åskådarplats och med matsäcken uppdukad sitter renskötarnas familjer och följer det spännande urval som sker inne i renhagen. Ja, säger Karin Baer, det här är en festdag i samebyn. Det här är ju traditionellt den dag vi börjar få betalt för allt slit under ett helt år. Renarna släpps in i den stora hagen i grupper om cirka tusen djur i taget. Där travar de runt, runt. Men de är inte mer stressade än att sarvarna då och då tar chansen att bestiga de renkor som befinner sig på noslängds avstånd framför dem. Brunsttiden är nära och naturens krafter är starka. Byns renägare står mitt i den springande virveln av renar och spanar efter egna sarvar att husbehovsslakta. Hur de kan känna igen sina djur enbart med hjälp av några inte allt för särpräglade märken i renarnas öron är en gåta. Men det går och då och då viner deras rentömmar, som lasso kallas i den samiska världen, och snärjer de utvalda sarvarna. Med viss möda får man dem sedan genom öppningen in till slakthagen där de omedelbart möter sitt öde. Sedan husbehovsrenarna är utvalda leder man i omgångar in större grupper av renar in i en mindre hage vid sidan av för att göra det slutliga urvalet av renar som ska gå till den riktiga slakten. Vi har gjort en stor investering i ett modernt slakteri som uppfyller alla de krav som kan ställas på ett sådant, berättar Karin Baer. Efter den katastrofala perioden efter Tjernobyl för mer än 20 år sedan har efterfrågan på renkött hämtat sig. Idag väljer många konsumenter renkött på grund av att det är ett i högsta grad ekologiskt alternativ. Hon berättar också att det den här dagen säkerligen också serveras renkok i många renägarhem. Det är tradition att efter den första slakten festa på det överflöd den resulterar i. Renkok kan göras på många sätt, men traditionellt ingår inget annat än vad renen själv bjuder på. Några andra kryddor än salt hör inte till. Det blir jättegott ändå. Sápmi Undervisning för livet Också tredjeklassarna från skolan i Saxnäs deltog i renslakten vid Froskon. Det är tradition, berättar deras lärare, Magnus Johansson. Vi ser det som viktigt att barnen får känna sina rötter och lära mer om den kultur som präglar vår dalgång. Det är något som de kan ha nytta av i det fortsatta livet. Vi vill ju att våra barn ska vara stolta över sitt ursprung. En annan aspekt är att stävja en vi-dom mentalitet som annars kan uppstå. Han menar att det också är viktigt att barnen får ett naturligt förhållningssätt till den mat de äter. De flesta barn älskar hamburgare och andra köttprodukter, men väldigt få har en aning om var råvaran kommer ifrån, än mindre hur det går till när ett levande djur förvandlas till kött. Här i jälan (renhagen) får de först vara med om att välja ut de sarvar som ska slaktas, sedan ta del av hur slakten går till och slutligen vara med om att ta ur kropparna. Allt är förstås frivilligt, men jag har hittills inte sett att någon tvekat. Renkött Renarna lever fritt hela året och betar bara naturliga växter. De kommer aldrig i närheten av vare sig antibiotika eller hormontillsatser. Under sommaren består födan av proteinrika gräs och örter. På hösten kompletteras dieten med svamp. Under vintern lever renarna på olika typer av lavar. Resultatet blir ett magert kött. Det är rikt på järn, selen, kalcium och andra mineraler som är viktigt för människor att få i sig. Fetthalten ligger på bara 1 till 4 procent och det handlar uteslutande om fleromättat, nyttigt fett. Renkött innehåller också A, B, C och E-vitamin. Proteinhalten är hög mer än 20 procent. Renkok samisk festmat Följande ingår alltid i ett renkok: Benkött, rygg, bringa och sida från en nyslaktad ren, märgben, lever, hjärta och tunga. Man delar köttet i portionsbitar och lägger det i en stor gryta och slår på så mycket vatten så att det täcker köttbitarna. Tillsätt tunga. Sedan kokar man länge. När köttet börjar bli klart tillsätter man lever och hjärta i skivor. Märgben kokas cirka tio minuter i grytan. Levern ska bara kokas en kort stund. När allt är färdigkokt silas buljongen ifrån och märgbenen knäcks. Kött, lever, tunga och märgben läggs upp var för sig på uppläggningsfat och den silade buljongen serveras separat. Till detta serveras blodpalt, som görs av renblod, råg- och/eller vetemjöl. Glödkaka eller tunnbröd gör måltiden komplett. Inte alls otäckt, bara spännande, ansåg tredjeklassarna Julia, Linn och Vanessa när de fick hjälpa Åsa Baer att ta ur en just slaktad sarv. Magnus berättar också att man sedan följer upp slakten hemma i skolan. De äldre klasserna styckar kött, saltar det och hänger upp det för torkning. De yngre får spänna upp skinn som sedan ska beredas. Allt är mycket uppskattade inslag i undervisningen. Renårets åtta årstider Det är renarnas behov av bete och platser där de kan kalva som bestämmer årsrytmen för de renskötande samerna. Men de vanliga fyra årstiderna räcker inte till för att beskriva året som i den samiska världen begåvats med ytterligare fyra. Vårvinter mars, april Nu drivs renarna från vinterbetet upp mot året-runtmarkerna ovan lappmarksgränsen, en sträcka på uppemot 30 mil. Normalt sker flytten genom att renarna förflyttar sig till fots. Efter svåra vintrar när renarna är svaga eller om föret är besvärligt kan man ta till lastbil. Vår april, maj Så här års sprider renarna ut sig i lågfjällen. Vajorna söker sig till skyddade platser där de föder sina kalvar. Det kan vara en svår tid för de nyfödda eftersom vädret ännu kan vara nyckfullt och björnarna har vaknat. Försommar juni Juni är en återhämtningstid för renarna. Nu kan de äta upp sig igen efter vinterns svårigheter och magra kost. Så här års finns det gott om bete på våtmarkerna och insekterna är ännu inte så många. Sommaren juni, juli I slutet av juni, början av juli drivs renarna samman igen för att de nya kalvarna ska kunna märkas. Det är ett krävande arbete för renskötarna eftersom renarna nu har spritt ut sig över stora områden. Ofta tar man hjälp av helikopter för att lokalisera dem och de drivs sedan till fots eller med hjälp av terrängmotorcyklar. Märkningen görs i speciella kalvmärkningshagar ute på fjället under de ljusa nätterna då det är som svalast. Förhösten augusti, september Fortfarande är det gott om bete och renarna kan äta sig feta inför vintern. I början av september samlar man ihop renarna igen för att välja ut de sarvar som ska slaktas. För hjordens bestånd räcker det med fem till tio procent sarvar. Slakten måste vara klar före mitten av september då brunsttiden inträder. Hösten september, oktober Efter sarvslakten släpps åter renarna på sitt sommarbetesland där de i stort sett sköter sig själva. Förvinter november, december Nu samlas renarna åter ihop, denna gång för skiljning till vintergrupper och slakt. Man skiljer ut byns egna renar och väljer ut de kalvar och vajor som ska gå till slakt. Sedan börjar vandringen ned mot vinterbeteslandet. Bit för bit betar sig renarna fram genom landskapet. Vinter december till mars Det här är renarnas mest kritiska tid. De lever nu i skogslandet ända ned mot Bottenvikskusten och hålls samman i mindre grupper. Det är livsavgörande för dem att det finns tillräckligt med lav att beta och att de förmår sparka fram den i snön. Skare, djup hård snö och istäckt mark gör födosöket osäkert. Under hårda vintrar dukar många renar under trots stödutfodring. 18 SKOG & VIRKE NR SKOG & VIRKE NR

11 Sápmi Idag vet vi mer om varandras villkor Två brukare på samma mark Norra Sveriges vidsträckta marker härbärgerar två brukare med delvis olika krav. Genom åren har det lett till konflikter varav flera ännu inte är lösta. Men med ökad förståelse för varandras villkor håller många knutar på att lösas upp. text och foto lars klingström Egentligen handlar det mest om att vi ska prata med varandra, säger Karin Baer, ordförande i Vilhelmina Norra sameby. De personliga kontakterna är oerhört viktiga. Därför var det roligt att Holmen Skog besökte oss vid renslakten med hela sin norrländska fältorganisation. Ja, vi såg det här som ett tillfälle att öka kunskapen om renskötselns villkor, kommenterar Jan Sandström, chef för Holmen Skogs verksamhet i norra Sverige. Vi har bra relationer redan tidigare, men det här stärker dem ytterligare. För många av våra anställda var det första gången man fick vara med om renslakt på detta sätt. Både Jan och Karin är överens om att den gamla tidens ibland ganska hårda motsättningar är över. Utan tvekan var skogsbruket mycket hårdhänt för bara något eller några tiotal år sedan, säger Karin. Lavmarkerna, som är livsviktiga för renarna vintertid, försvann i snabb takt på grund av avverkningar och markberedningar. Ofta ställdes renägarna bara inför fullbordat faktum med alla de problem det innebär att hitta ersättningsmarker eller stödutfodra renarna. Men sedan vi började med ett mer organiserat samråd mellan oss samer och skogsbruket har situationen förbättrats även om det fortfarande återstår en hel del. Jan Sandström håller med om att den gamla tidens kärva klimat nu är över. Vartefter vi lärt oss mer om varandras villkor ökar förståelsen och vi ser idag inga problem att anpassa vår skogsskötsel så att också renarna ska kunna finna föda på våra marker. Till stor del handlar det om planering. Men nya tvistefrågor dyker också upp. Skogsbrukets ambitioner att öka virkesproduktionen innebär också att fler arealer gödslas och att andelen contorta-tall ökar. Och båda dessa företeelser går på tvärs mot renskötselns intressen. Gödslar man skogen försvinner renlaven, säger Karin Baer. Och contortabestånden är så täta att det är osäkert om laven kommer tillbaka innan det är dags för nästa avverkning. Tidigare diskuterade vi mest om den gamla skogen med dess hänglavar, som ju också är en viktig vinterföda för renarna, fortsätter hon. Men det diskussionsämnet är passé, det finns ju bara småkluttar av gammal skog inom stora delar av det norrländska inlandet. Och därmed finns det heller ingen hänglav. Samråden har utvecklats i så måtto att det inte bara är samebyarna som ställer krav på oss skogsbrukare, säger Jan Sandström. Allt fler samebyar tar fram långsiktiga renskötselplaner, som är en motsvarighet till våra skogsskötselplaner. Lägger man dem tillsammans så får man ett utmärkt underlag för gemensam planering. Redan på planeringsstadiet kan man undvika att hamna i konflikt med varandra genom att jämka och modifiera planerna från båda sidor. Jan Sandström, skogschef i Holmen och Karin Baer, ordförande i Vilhelmina Norra sameby representerar varsina verksamheter som delvis utnyttjar samma marker. Både Jan och Karin är överens om värdet av bra samrådsrutiner. Men att bara samråda löser inte alla problem. Skogsbruket har kraven på sig att öka virkesproduktionen och då innebär det utan tvekan intensivare metoder som inte gynnar renskötseln, säger Karin Baer. Och från vår sida upplever vi det också som väldigt jobbigt att ha så många att samråda med. På våra vinterbetesmarker finns ju alla de stora skogsbolagen representerade och dessutom många privata skogsägare. Och de som äger skogen samarbetar inte över ägogränserna, vilket tar udden av många samråd. Från vår sida skulle vi välkomna att samråden vidgades till att omfatta alla skogsägare inom specificerade områden. Det blir förstås otympligare, men kanske skulle man åtminstone någon gång per år kunna träffas i sådana här större konstellationer. Relationerna mellan oss i skogsbruket och samebyarna har förbättrats avsevärt under senare år. Med stor sannolikhet beror det på att vi idag vet betydligt mer om varandras villkor. Det säger Lars Persson på Holmen Skog i Åsele. Lars Persson är produktionsledare, men en stor del av sina arbetsdagar ägnar han åt samrådsfrågor med de renskötande samerna. Lars Persson är övertygad om att de utbildningar som genomförts både inom skogsbruket och hos samerna har bidragit till att minska de tidigare spänningarna. Inte minst betydelsefullt är att vi blivit bättre på att utifrån våra respektive planer diskutera oss fram till lösningar som är acceptabla både för skogsbrukets och för renskötselns behov. I skogsbruket har vi jobbat länge med skogsbruksplaner, säger Lars Persson. Sedan också samerna börjat göra renskötselplaner har vi fått två effektiva verktyg för att undvika konflikter. Vi har numera renskötselplanerna som ett särskilt kartskikt i våra system vilket gör det lätt att se var intressena kan gå på tvärs mot varandra. Men samråd handlar också om personliga relationer och inte minst förståelse för den andra partens behov. Och det är där jag tycker att vi gjort de största framstegen. Lars Persson har själv ett genuint fjällintresse och tillbringar varje år flera veckor i fjällvärlden under i princip alla årstider. Det har jag gjort sedan ungdomstiden. Och jag hittade ju också min hustru i Saxnäs vilket gjort att jag alldeles av sig självt fått många relationer med renskötande samer. Det har gjort att han vid flera tillfällen själv varit med då renarna flyttas från fjället ner till skogslandet och vice versa. Inget ger bättre kunskaper om vad det handlar om än att själv möta verkligheten, säger Lars Persson. Han beskriver renhjorden som något av ett organiskt väsen. Renarna har en nedärvd drift att flytta när tiden är inne och de vet också var de ska finna sin föda. Renskötarnas uppgift är ännu viktigare än förr då det mest handlade om att hålla hjorden samlad. Idag måste de på ett annat sätt assistera och styra hjorden till områden där det finns bra bete. Men om förutsättningarna inte längre stämmer, om ett tidigare lavrikt område har avverkats så blir det problem. Renarna mår dåligt, de måste stödutfodras och naturligtvis vållar det också irritation hos renskötarna. Ju bättre kunskaper jag själv har om renskötselns villkor ju bättre kan jag ta hänsyn till dem. Och förstås också vice versa. Oftast handlar det om högst lösbara frågor. Åtskilliga samråd har vi klarat av redan i helikoptern när vi flugit över de aktuella områdena. Han berättar också hur han och hans kollegor arbetar för att de skogliga åtgärderna ska vara så skonsamma som möjligt ur renskötselssynpunkt. Markberedningen utförs inte lika hårt som tidigare utan görs med större variation. Våra förare har också en helt annan kunskap om renskötselns krav än för ett antal år sedan. Vi gödslar heller inte de mest värdefulla lavmarkerna och sätter inte contorta i områden som vi vet är värdefulla för renskötseln. Men Lars Persson inser också att alla problem ingalunda är helt avklarade. Det finns ju också många privata skogsägare, varav många är mindre och inte alls har samma möjligheter att ta hänsyn till renskötseln som ett stort bolag har. I den mån vi i Holmen är inblandade i avverkningar på privatmark så tar vi förstås med det i planeringen och även i samråden. Men som mindre skogsägare är man av naturliga skäl mindre flexibel, man har ju inte samma spelrum med marker som vi med vårt stora skogsinnehav. Men jag ser ändå att samarbetsklimatet förbättras. Gamla låsningar är på väg att luckras upp. Det är hoppingivande. Tre källor till konflikter Lavmarker. Under vintern vistas renarna i skogslandet och lever då huvudsakligen av lav som de kommer åt genom att skrapa undan snön. Avverkas skogen så försvinner laven för lång tid, ofta ända till dess beståndet gallrats. Gödsling påverkar renlaven negativt. Den missgynnar också lingonriset som fungerar som en skyddande skärm mot isbildning i markskiktet. Contorta-tall. Nyetablerade bestånd av contorta är oftast så täta att renarna inte gärna ger sig in i dem. Genom att contortan släpper så mycket barr missgynnas också lavskiktet. 20 SKOG & VIRKE NR SKOG & VIRKE NR

12 Vid förra sekelskiftet var julkortens motiv oftast religiösa. Snart nog tog godmodiga småtomtar signerade Jenny Nyström och sonen Curt över. Vid mitten av 1900-talet hade tomten vuxit till manslängd. Idag är han en amerikansk tjockis. Domsjö hetast i Sverige Sveriges just nu hetaste utveckling inom bioenergisektorn sker i Domsjö utanför Örnsköldsvik. Med en halv miljard från Energimyndigheten som grundplåt ska man nu utveckla det som har förutsättningar att bli framtidens huvudalternativ till fossil diesel. av lars klingström Än lever julkorten De traditionella julkorten håller de digitala varianterna stången. Åtta svenskar av tio föredrar att få och skicka sina julhälsningar på ett gammalt hederligt julkort tryckt på kartong. av lars klingström. Julkorten kommer från Postmuseum. Ändå har antalet julkort minskat stadigt sedan toppåren i mitten av 1990-talet då vi skickade inte mindre än 62 miljoner julkort i Sverige. I år räknar Posten med att förmedla cirka 40 miljoner julkort, en siffra som varit stabil i flera år nu. Man har också låtit Sifo fråga svenska folket hur de helst vill förmedla och få sina julhälsningar. Det visar sig att uppstickarna mejl och sms bara attraherar 13 procent av svenskarna, medan den alldeles övervägande majoriteten föredrar riktiga julkort. Annars fyller seden med att skicka julkort ungefär 170 år. Det var i England det började nån gång på 1840-talet. I Sverige kom de första julkorten på 1880-talet efter att ha inspirerats av utvecklingen i både Tyskland och Danmark. Många av de första svenska julkorten bär för övrigt en tydlig tysk prägel, som så många andra av våra jultraditioner. Julgranen inte minst, som började bli vanlig i svenska högreståndshem vid samma tid, inspirerad av tyska julkortsmotiv. Vid samma tid började också julbocken ersättas av tomten i Sverige. Idag lever bocken kvar bara som en harmlös halmfigur under granen (och en eldfängd jätte i Gävle). Med stor sannolikhet har bocktraditionen mycket gamla anor, ja ända ner i den tid asatron härskade i vårt land. Guden Tors vagn (som ju åstadkommer åskdönet) drogs ju av två bockar. Idag står det God jul på nästan alla julkort, men i början skrev man såväl Fröjdefull jul som Glad jul och Fridfull jul på korten. Den senare hälsningen vore kanske något att ta upp igen, så hektisk som julen har blivit. Att skriva julkort var till en början något som bara de välbeställda ägnade sig åt. Men en bit in på 1900-talet med ökande välstånd och bättre tryckteknik blev det något som alla ägnade sig åt. Motiven har skiftat genom åren. Till att börja med fanns det ofta en tydlig religiös ton i bilderna. Inte minst var det vanligt med änglar. Den tomte som en bit in på 1900-talet tog över julruljangsen efter änglar och bockar såg dock inte ut som han gör idag. Istället hade han stora likheter med vättarna och de oftast gråklädda små tomtar som fanns på alla gårdar. Det var ju de som såg till att folk och fä mådde bra om man var snäll mot dem och gav dem ett fat gröt på julafton. Annars kunde de bli tvära och ställa till med förtret. Många anser att Jenny Nyström är mamma till tomten i hans nya skepnad. Hon och hennes son Curt skapade ju tusentals julkort med den lille gubben med vitt skägg klädd i grön rock och röd luva. Men med åren växte han och blev längre, kanske påverkad av alla de pappor som på julaftonskvällen fick ett omåttligt begär efter att gå till kiosken och handla sig en tidning. Och som Julbocken började förlora sin roll som julsymbol redan i slutet av 1800-talet. John Bauer gjorde sin berömda illustration 1912 då tomtar i olika skepnader hade börjat ta över. tyvärr alltid missade jultomtens ankomst och utdelningen av julklappar. Det totala förfallet inträffade när Sveriges Television på julafton 1960 för första gången sände Kalle Anka och hans vänner önskar god jul. Sedan dess ser alla jultomtar i Sverige ut som Santa Claus himself. Dock har renarna haft svårt att etablera sig som julsymbol. Den som känner för renar kan dock trösta sig med att detta nummer av Skog&Virke innehåller flera artiklar om ren och dessutom hemska tanke också presenterar recept på hur man anrättar dem. Det skulle nog inte ha fungerat i ett julnummer over there. Skog&Virke har flera gånger under åren berättat om Domsjös satsning på bioraffinering, det vill säga att göra andra produkter än papper och trävaror av råvaran från skogen. Nu tar man ytterligare ett steg i den riktningen genom den planerade satsningen på BioDME. Detta gasformiga fordonsbränsle ses av Volvo som ett huvudalternativ till oljebaserade drivmedel. Namnet står för dimetyleter (uttalas dimétyl-eter) och tekniken, som kallas svartlutsförgasning, har utvecklats av företaget Chemrec i Piteå. När projektet nu går från försöksskala till full tillverkning hade Domsjö bäst förutsättningar, inte minst på grund av den kompetens man skaffat sig inom området bioraffinering. Vi är oerhört glada, säger Domsjöchefen Ola Hildingsson. Även om projektet ännu på långa vägar är i hamn har vi gott hopp om att lyckas. De 500 miljoner kronor som Energimyndigheten går in med är en grundplåt. Hela projektet, som omfattar en helt ny anläggning i Domsjö, är kostnadsberäknat till 3 miljarder. Vi diskuterar med flera seriösa intressenter, säger Ola Hildingsson. Intresset är stort, det handlar ju om en teknik som på allvar kan ge ett alternativ till olja som drivmedel. DME är en gas som man tillverkar genom att förgasa de vedhaltiga lutar som är en biprodukt vid alla kemiska massabruk. Idag används dessa lutar för att framställa intern energi vid bruken. Om alla massabruk i Sverige skulle förgasa sina lutar skulle det räcka till merparten av Sveriges tunga lastbilar. I gengäld måste massabruken då täcka bortfallet av energi genom att öka användningen av skogsbränsle. I helhetsperspektiv är det dock en klockren omställning, helt i linje med de globala klimatambitionerna. Domsjö är från början en sulfitfabrik som i mitten av 1990-talet var på väg att läggas ned av den dåvarande ägaren MoDo. Med hjälp av ett privat konsortium räddades fabriken och satsningen på alternativa skogsindustriprodukter intensifierades. Dessa finner idag en lång rad olika användningar, bland annat i form av viskostyg, foderpellets och något så udda som värmebeständigt material till NASAs rymdkapslar. I Sverige intensifieras just nu forskningen om alternativ användning av skogsråvaran. Centrum är Wallenberginstitutet vid KSLA och arbetet bedrivs under ledorden: Allt som idag görs med olja som bas kan göras av ved. Satsningen i Domsjö är en indikation om vartåt utvecklingen är på väg. 22 SKOG & VIRKE NR SKOG & VIRKE NR

13 Färjor bättre och säkrare än isvägar Naturvård främsta motivet när skogen på ön öppnades upp I november skeppade Sören Isaksson över sin skördare till Almö-Lindö, en betagande vacker ö i Mälaren, strax utanför Västerås. Uppdraget var att öppna upp de igenväxande före detta odlingsoch betesmarkerna på ön. text Martina Garpenkrans foto Fredrik B Nilsson Almö-Lindö är idag främst bebyggd med sommarstugor, men här fanns tidigare också bofasta. Spåren efter de tidigare brukarna är tydliga. Men de gamla hagmarkerna var på väg att växa igen och det krävdes åtgärder för att inte deras naturvärden skulle gå förlorade. Dessutom saknade många av de sommarboende den öppenhet i landskapet som gjorde att de en gång valde att slå sig ner här. Avverkning på öar har blivit något av en specialitet för Holmen i år. På flera ställen har virke gjorts åtkomligt genom extraordinära insatser och inhyrda färjor. Sedan flottningen upphörde för mer än fyrtio år sedan har det varit svårt att avverka skog på Storön, berättar Jörgen Högman på Holmen i Ljusdal. Storön ligger i Bergviken, som är södra Hälsinglands största sjö. Den huvudsakligen skogklädda ön omfattar 140 hektar. I de här trakterna sträcker sig skogsbrukstraditionerna långt tillbaka i tiden. Ljusnan flyter genom Bergviken och var förr en riktig pulsåder för skogsbruket här i södra Hälsingland. Ja man flottade ända uppifrån mellersta Härjedalens skogsbygder. De första ansatserna till flottning gjordes redan 1849 och så småningom växte det upp en hel sågindustri nere i området runt älvens utlopp i Ljusne, strax söder om Söderhamn. Men efter sista flottningssommaren 1967 har det varit svårt att avverka skog på Storön. Man har varit hänvisad till bevattnade isvägar över sjön, vilket med allt mildare vintrar är en osäker metod. Det är dessutom svårt att ta ut några större volymer eftersom man är hänvisad till att köra allt med skotare. Men i somras lyckades Holmen med hjälp av Vägverket Krisberedskap få till en färjelinje mellan Storön och Sundholmen på fastlandet. Men det krävdes naturligtvis mycket mer än så, säger Jörgen Högman. Vägen fram till av Lars klingström Sundholmen var tidigare farbar bara vintertid och vi var också tvungna att bygga ett avlägg och vändplan ute på själva Storön. Dessutom fick vi lägga ner mycket jobb på att ordna till färjelägen både på ön och på fastlandet. När dessa förutsättningar hade skapats var det dags för två maskingäng att dra igång själva avverkningsjobbet både slutavverkning och gallring. Skogen var i stort behov av skötsel. Eftersom den till stor del utgjordes av granskog var det hög tid att ta hand om virket. Bäst-före-datum hade definitivt passerat. Vi är mycket nöjda med att avverkningen kunde genomföras, säger Jörgen Troive, som är en av de fem markägarna på Storön. Vi får naturligtvis extrakostnader för den avancerade transporten, men när alternativet är att inte kunna avverka alls så är svaret givet. Innan beslutet att vända sig till Vägverket Krisberedskap övervägdes också andra alternativ för att få virket i land. Men det här var den utan tvekan bästa lösningen, säger Jörgen Högman. Hela jobbet gick mycket Lars Bexell och hans kollegor på Vägverket Krisberedskap ser virkestransporter som en bra träning inför den dag det är skarpt läge. smidigt. Vi färjade mer än 200 lastbilsekipage, rekordet var 26 fordon på en och samma dag. Vi ser det här som ett sätt att hålla våra resurser i trim, kommenterade Lars Bexell från Vägverket i Arvidsjaur, som var en av de skeppare som höll färjan igång. Vi behöver träning och så här på sommaren när vädret sällan ställer till med problem var detta ett bra tillfälle. Vägverket Krisberedskap träder till då det inträffat extraordinära situationer som påverkar vägtrafiken. Det kan handla om broar som kollapsar, översvämningar och vägar som raseras på grund av nederbörd. Det handlar då om att så snabbt som möjligt ordna till så kallade omledningsvägar för att få trafiken att flyta så bra som möjligt. Ibland blir det till och med nödvändigt att bygga temporära färjeförbindelser. I mån av tillgång hyr Vägverket ut resurser till självkostnadspris även i icke krissituationer. I några av lövbestånden finns grova ädellövträd och inslag av gammal hassel. Det är en miljö som attraherar arter som på andra ställen är ovanliga. Bland annat häckar här flodsångaren som normalt hör östra och centrala Europa till. Den sågs i Sverige första gången 1937 och sedan 1980-talet finns bara ett femtontal häckningar noterade. Här finns också nattskärran, som om än inte lika sällsynt, dock tillför naturen en extra dimension genom sin mycket speciella sång eller snarare läte som ljuder nätterna igenom. Jo, den här miljön kräver varsamhet, säger Sören Isaksson. Men det är bara stimulerande. Här handlar det om att verkligen tillämpa alla de naturvårdskunskaper som vi maskinförare gnuggats i under den senaste tioårsperioden. De åtgärder som genomförts på Almö-Lindö har planerats av Holmen i samråd med Skogsstyrelsen i Västerås. I princip utgick vi från de riktlinjer som gäller för Holmens egna skogar, men eftersom naturen här är så särpräglad tog vi också specialisthjälp, säger Fredrik B Nilsson på Holmen Skog. Avverkningarna gjordes i två bestånd om cirka tio hektar vardera. Samtidigt höggs träd också på de cirka 140 sommarstugetomterna. I lövbestånden tog vi ut vissa kvantiteter björk-, al- och ektimmer. Målet här var att frihugga äldre grova ädellövträd för att bevara och utveckla skogens höga naturvärden. Alla döda träd lämnades, både stående och liggande. I det andra beståndet höggs främst gran men i viss mån också björk. Samtidigt rensades den från sly. Den förut helt slutna skogen kommer det så småningom att utvecklas till en öppen och vacker björkskog. Det finns idag gott om igenväxande hagmarker i Sverige som är i stort behov av skötsel, konstaterar Fredrik. I brist på betande kreatur håller I denna före detta hage höggs barrträd och även en del löv för att återskapa dess ursprungliga karaktär. många av dem på att växa igen, vilket innebär att både deras särprägel och biologiska värden går förlorade. Försiktiga huggningar av den typ vi gjort på Almö-Lindö är en av lösningarna på problemet. Det blir inget stort netto, men virkesintäkterna räcker för att betala åtgärden. Magnus Lind på Skogsstyrelsen i Västerås som deltagit i planeringsarbetet ser mycket positivt på det som gjorts på Almö-Lindö och trycker på vikten av att vara rädd om de äldre lövträden. Inte minst är de gamla hasslarna viktiga för många arter, säger han. Sedan är det ju precis ingen nackdel att tillgängligheten i skogen ökar. Människan är ju också en art som ska må bra i naturen. Och nu kan fler njuta av den fantastiska miljön här på ön. Just tillgängligheten och utsikten är något som sommarstugeägaren Gunnar Pettersson gläds åt. Gunnar Petterson och Lars-Göran Larsson, sommarboende på Almö-Lindö gläds åt att naturen öppnats upp på ön. Han är styrelseledamot i Almö-Lindö Samfällighetsförening, som vände sig till Holmen för att få hjälp med avverkningen. Mycket nöjd konstaterar han att den haft precis så positiva effekter på hans och hans grannars sommarparadis som man hoppats på. Förut stod skogen väldigt tät här, men idag har den glesats ut och jag kan se ända ner till vattnet, säger han. Det är ju så det ska vara när man har en stuga mitt i Mälaren. Vi räknar också med att kunna ha får på ön för att markerna inte åter ska växa igen med sly. 24 SKOG & VIRKE NR SKOG & VIRKE NR

14 SLOVAKIEN U K R A I N A Dnestr UNGERN K A MOLDAVIEN R P Oradea Cluj-Napoca A T E Prut KISIN'OV (KISHINEV) R N A a Dnestr Arad Timisoara BEOGRAD (BELGRADE) SERBIEN TRANSSYLVANSKA ALPERNA Galati RUMÄNIEN BUKAREST Constanta Craiova Olt BULGARIEN UKRAINA Svarta havet svindlande vyer, svindlande kontraster Rumänien är den fattiga kusinen från landet som nu står i den europeiska farstun efter att äntligen ha släppts in i gemenskapen. I grunden är det ett rikt land med bördiga jordar och betydande skogar men som ännu lever med de sviter som ett halvt sekel av kommunistisk diktatur orsakade. av p i a j a k o b s s o n För de flesta svenskar förefaller Rumänien ligga väldigt långt bort. Men fågelvägen är det från Malmö inte längre till den rumänska gränsen än det är till Umeå. Trots det känns avståndet stort till Rumänien. Kanske för att tiden där har gått så långsamt. Ja, för en svensk besökare förefaller den här och var att helt ha stått stilla. Det kommunistiska oket lade en hämsko på så gott som all utveckling i landet. På landsbygden är det fortfarande vanligt att man färdas och transporterar varor med häst och vagn. Här och var möter man till och med oxdragna ekipage. Jordbruken är små och landskapet präglas av gröna ängsmarker och betande djur. Det är närmast bedövande vackert nästan överallt. Framförallt i de mer kuperade delarna, i Karpaterna och inte minst i det sägenomspunna Transsylvanien där ju greve Vlad Dracula härjade i sin blodiga borg på 1300-talet. Borgen ligger där än idag, dock utan att vara den turistmagnet man kanske förväntat sig. Och landskapet är minst av allt så kusligt som det var i den klassiska skräckfilmen från Istället prunkar det om våren av blommande körsbärs- och valnötsträd. Floran är rik och förvandlar de ännu obetade ängarna till paletter av färger. Men den moderna tiden rycker fram också på den rumänska landsbygden. Och tittar man noga kan man se bönder med ålderdomliga redskap pratandes i fullt moderna mobiltelefoner. Sannolikt är dock Rumäniens ålderdomliga odlingslandskap dömt till undergång. Landsbygdens befolkning är överlag till åren kommen. De unga vill inte ta över de små jordbruken och det slit för ringa lön det innebär att bruka dem. Istället drar de hellre till städerna precis som överallt annorstädes i världen. Efter kommunisternas fall 1989 har den rumänska ekonomin präglats av kaos. De nedslitna och omoderna industrierna saknade internationell konkurrenskraft och en stor del av näringslivet slogs ut. Idag har utvecklingen äntligen börjat gå åt rätt håll, man har till och med dragit igång biltillverkning (Dacia säljs numera också i Sverige). Dock lever en stor del av befolkningen fortfarande under mycket påvra förhållanden. Den genomsnittliga månadsinkomsten ligger runt 800 lei, vilket motsvarar drygt det dubbla i kronor. Holmen arrangerade i våras tre skogliga studieresor till Rumänien för skogsägare. Totalt 90 personer nappade på erbjudandet (som gick ut bara inom vissa distrikt). Resenärerna fick uppleva ett land som de flesta känner till namnet men som få har besökt förutom möjligen några av de badorter som blev populära redan på 1970-talet. Resorna omfattade fem dagar. De gav en tydlig bild av ett annorlunda land med betydande skogar men också med en natur och kultur av intressantaste slag. Gästfria och vänliga människor mötte överallt. Överraskande affärer. Denne vänlige man avbröts i sitt vardagliga valnötsknäckande och fick sälja en påse till nästan alla resenärer i Holmens buss. Och alla är angelägna om att visa att man lagt de mörka åren under kommunistiskt styre bakom sig. Men det kommer förmodligen att ta generationer att glömma hur det var under Ceaucescos styre fram till för bara 20 år sedan. Ett personligt minne av besöket i Rumänien är dock något helt annat. Det är mannen som satt vid vägkanten och knackade bort skalet på valnötter. Vi kunde inte prata med varandra men log glatt och gestikulerade. Det hela slutade med att han fick sälja några kilo valnötter till oss och kanske hittade han en ny affärsidé. Namnet Rumänien, eller Romania, som det heter på landets eget språk, betyder romarnas land. Det romerska riket bestod av Västrom och Östrom. Det Västromerska riket gick under 476 e.kr medan det Östromerska riket bestod ända till 1453 då det turkiska folket osmaner tog över. Rumänska språket är nära besläktat med italienska, spanska och franska. Rumänska talas av 91 procent av befolkningen. Resten talar huvudsakligen ungerska. Efter kommunismens fall 1989 är Rumänien en republik. Antal invånare: 23 miljoner. Landareal: kvadratkilometer, cirka hälften av Sveriges. Religion: Ortodox Huvudstad: Bukarest, cirka 2 miljoner invånare Valuta: Lei (1 Lei = cirka 2,4 kronor) EU-medlem sedan 2007 Klimatet är kontinentalt med heta somrar och kalla vintrar, mildare vid Svartahavskusten. Karpaterna, kan få mycket snö på vintern. Rumäniens landskap är varierande. Bergskedjan Karpaterna täcker en tredjedel av landet. Dess högsta topp når meter. Här ligger också merparten av skogarna. Mot öster och Svarta havet är landet flackt. Vegetationen växlar från alpflora på hög höjd till stäppens busklandskap. Det stora Donaudeltat är en egen naturtyp med höga naturvärden och ett otroligt rikt fågelliv. Dramatisk historia Det område som idag är Rumänien var mellan åren 106 och 271 e Kr den romerska provinsen Dakien. Drygt 1000 år senare grundades tre furstendömen i området, Transsylvanien, Moldavien och Valakiet. Dessa kom dock att snart underställas andra makter: Transsylvanien det habsburgska imperiet och Moldavien och Valakiet det osmanska. År 1878 bildade Moldavien och Valakiet tillsammans kungariket Rumänien. Efter första världskriget införlivades också Transsylvanien i detta rike. Efter andra världskriget fick Rumänien landområden från Ungern och Bulgarien men förlorade andra till Sovjetunionen som idag utgör delar av Ukraina och republiken Moldavien. Kommunisterna tog med sovjetiskt stöd makten 1947 och året därpå utropades folkrepubliken Rumänien kom diktatorn Nicolae Ceausescu till makten. Det blev inledningen på en mycket mörk period i landets historia präglad av hans storhetsvansinne. Detta skräckvälde varade till julen 1989 när Ceausescu störtades och avrättades. Därefter infördes flerpartisystem och allmän rösträtt. Fria val har hållits sedan Värdefull skog värdefull natur Rumänien är till en fjärdedel täckt av skog, merparten ligger i norr, i Transsylvanien. Den ofta mycket vilda terrängen och de otvetydigt mycket höga naturvärdena begränsar dock möjligheterna att bedriva skogsbruk. Av de totalt mer än sex miljonerna hektar skog brukas bara knappt hälften. Resten präglas av ett extensivt brukande med måttliga virkesuttag och i stor utsträckning självföryngring. Nästan en fjärdedel av skogarna brukas med främsta mål att bevara naturvärdena. Andelen helt skyddad skog är dock liten, endast tre procent. En miljon hektar statligt ägd skog är certifierad enligt FSC. Det rumänska skogslandskapet kan ses som något av en bastion för centrala Europas vilda djur. Här finns livskraftiga stammar av både björn och varg. Till exempel beräknar man att det finns inte mindre än vargar i de karpatiska bergen och skogarna. I den turbulens som präglat det rumänska samhället efter kommuniststyrets fall för tjugo år sedan har skogen setts som en stabiliserande faktor. Genom att lämna tillbaka den mark som konfiskerades i samband med kommunisternas maktövertagande skapas vissa utkomstmöjligheter för åtminstone en del av landets befolkning. Samma process har också genomförts i de andra, forna östländerna, men i Rumänien har den gått långsamt. Processen startade med det blygsamma målet att lämna tillbaka bara en hektar av de marker som Rumäniens skogar Total skogsareal: 6,4 miljoner hektar Genomsnittligt virkesförråd: 218 m 3 /hektar Trädslag: Bok 32 % Gran 30 % Ek 17 % Ask/avenbok 15 % Poppel, pil, asp 6 % WWF har utnämnt naturen i Karpaterna, som omfattar delar av Rumänien, Bulgarien och Ukraina, till ett av jordens mest skyddsvärda områden på grund av dess höga biologiska värden. Här finns de sista resterna av en naturtyp som en gång var vanlig i stora delar av Europa. Skogsägare från norra Sverige på besök i Rumänien. Flera Holmen Skog-distrikt arrangerade i våras tre resor till detta spännande och ganska okända land i sydöstra Europa. Till vänster. Granskogarna var av andra dimensioner än vad som är vanligt ens i södra Sverige. Skog och mark återlämnas till sina rättmätiga ägare konfiskerades. Sedan fyra år tillbaka drivs den dock med större kraft, nu med mål att lämna tillbaka all mark till dess rättmätiga ägare eller arvingar. Idag har omkring en tredjedel av Rumäniens totalt drygt sex miljoner hektar skogsmark lämnats tillbaka på detta sätt. Det börjar således åter att finnas privata skogsägare i landet, de flesta mindre men också några större med arealer runt hektar. Återlämningsprocessen fortsätter om än i långsam takt, inte minst på grund av svårigheterna för de rättmätiga ägarnas arvingar att kunna vidimera sin rätt till marken. 26 SKOG & VIRKE NR SKOG & VIRKE NR

15 skog och mat Stig Holm Det här behövs för 4 personer: Foto: Leif Carlsbecker Nattstekt renstek 6 8 hg renstek (annat vilt går förstås också bra) 3 dl viltbuljong Salt, vitpeppar, timjan, kryddpeppar 3 msk honung 3 msk balsamvinäger 2 msk smör till såsen Potatiskroketter 250 g potatis, gärna mandelpotatis 100 g jordärtskockor 3 schalottenlökar, finhackade 75 g messmör 4 ägg 2 dl dinkelmjöl 2 dl ströbröd salt och peppar (1 l rapsolja till fritering) Beslutet 1973 att inrätta naturvårdspatruller för att övervaka den känsliga fjällnaturen var framsynt. Åtskilliga människor har också dem att tacka för att de lever. Järvlyan i Sjauna i naturen text och foto: edvin nilsson Renstek med kroketter, rostade rotsaker och lingongelé Mycket lämpligt heter renen som den heter, för renare och sundare kött går knappast att uppbringa. Renarna lever hela året i en miljö som är mindre påverkad av mänskliga aktiviteter än någon annan natur i Europa. Det avspeglar sig i köttet som är en delikatess. En ren delikatess. Rostade rotsaker 2 morötter, 2 palsternackor och en rejäl bit rotselleri Lingongelé 4 hg lingon 1 hg socker 1 2 gelatinblad Tillsammans med Naturvårdsverket anställde Länsstyrelsen i Norrbotten 1973 på försök naturvårdande personal med uppgift att bland annat dokumentera flora och fauna samt bevaka den känsliga naturen i fjällvärlden. Dem man valde ut var huvudsakligen personer som redan tidigare var väl förtrogna med fjällen. För att klara av att vistas och arbeta i den ständigt skiftande och nyckfulla naturen i det väldiga området var detta en förutsättning. De nyanställda utbildades i naturvårdsoch jaktlagar och trimmades i vilt- och fågelkännedom, fjällekologi, etnologi, spårkännedom och fotografering. Väl i tjänst genomförde de inventeringar av såväl de stora rovdjuren som småvilt. De blev så småningom uppskattade av de vandrare och skidåkare som söker upplevelser i dessa vidunderliga och spännande trakter. Men ibland kan det bli lite för dramatiskt och åtskilliga gånger bestod räddningen av de här kunniga patrullerna. De bilder som togs av dem finns nu hos Länsstyrelsen i Norrbotten och utgör ett viktigt referensmaterial till de förändringar i naturen som ett varmare klimat kommer att medföra. Redan under utbildningen, som till stor del hölls inom Sjaunja fågelskyddsområde, framgick behovet av dessa patrullers insatser. Hela gruppen om tillsammans tio personer plus kronojägare Lennart Arvidsson samt undertecknad, skulle tillsammans studera spår och kartlägga förekomsten av vilt. Framförallt var vi intresserade av de stora rovdjurens spårlöpor och trodde oss kunna finna en del inom Sjaunja. Nu visade det sig vara mycket glest med rovdjur och först efter cirka fem mils körning fann vi ett järvspår. Ett par andra skotrar hade följt detta och som vi bedömde det, hade förarna gjort allt för att dölja järvens spår under snöskotrarnas. Vi trodde först att någon av nyfikenhet följt järvspåret bara under en kortare sträcka. Sedan vi fotograferat och antecknat allt av värde, följde vi spårlöpan för att kontrollera vart den tog vägen. Under nästan en mil följde vi spåren och noterade att järvspåret konsekvent hade körts över av skotrarna. Bara där de inte kunde ta sig fram, under låga granar och andra hinder, var spåren separerade. Så småningom ledde de oss fram till foten av fjället Saivatuoddar, där skotrarna hade körts in under ett par granar. Här hade förarna sedan gått över till skidor i den branta sluttningen. Vid översta trädgränsen hade de av allt att döma grävt ut en järvlya. Vi kunde följa det färska järvspåret ända fram till den uppskottade gropen, men inte därifrån. Vi bedömde därmed att järvfamiljens dagar var räknade. Naturligtvis anmälde vi det vi noterat till polisen i Gällivare. Men när poliserna kom till lyan visade det sig att honan varit uppe en sväng och sedan återvänt till lyan. Detta tog vi som bevis på att hon och ungarna fortfarande levde. Sjaunjaområdet är speciellt utsatt för den här typen av skoterbesök genom sin lättframkomlighet. Och den ovan relaterade händelsen var inte någon engångsföreteelse. Våren innan hade jag noterat att en björnhona med ungar hade jagats från skoter just i den sluttning där järvlyan låg. Hon själv och minst en unge, kanske två, hade dödats. De som utförde den slakten hade under hela jakten använt sig av skoter under förföljandet. De ovanstående båda händelserna visar tydligt att beslutet om att inrätta naturvårdspatruller både var nödvändigt och framsynt för sin tid. När detta skrivs rasar debatten om osund djurhållning för fullt. Men vi lämnar detta sorgliga ämne därhän och konstaterar att det finns alternativ. Viltkött är ett sådant. Kött från djur som levt sina liv i det fria på sina naturliga sätt. De som följt den här spalten genom åren känner till min vurm för vilt. Vinjetten Skog & Mat har inte kommit till av en slump. Men jag konstaterar också att vi svenskar av någon anledning är väldigt snabba med att ta till oss utländska mattrender. Det dräller av restauranger som serverar rätter med ursprung och kryddning från jordens alla hörn. Mycket sällan hittar man matställen specialiserade på svenska smaker eller på viltkött. Därför gör jag vad jag kan för att lyfta fram det svenska när tillfälle gives. Ett sådant inträffade för ett par månader sedan då Holmen firade sina 400 år med ett jättekalas för inbjudna gäster i Norrköping. Att laga mat och servera den varm för flera hundra personer är en utmaning för varje krögare. Många av gästerna kom från andra länder så det var ett givet tillfälle att slå ett slag för svenska smaker. Valet föll den gången på lamm och på en tillagningsmetod som ger det full rättvisa och möjligt att servera varmt för så många. Lösningen heter nattstekning, det vill säga att steka köttet på ytterst låg temperatur under lång tid. Resultatet blev mycket lyckat. Både gästerna och krögaren, det vill säga jag själv, var mycket nöjda och jag delar här gärna med mig av receptet. Fast här har jag istället valt att utgå från ren som är ett i mitt tycke, alldeles för lite använt kött trots dess dokumenterat mycket goda egenskaper. Här ackompanjeras renen av kroketter och rotsaker. Som relief också en sötsyrlig lingongelé som är ett trevligt och lite ovanligt sätt att ta fram lingonens alla smaker på. Om du inte har lingon i frysen så fungerar det också med koncentrerad lingondricka. Till denna smakrika rätt väljer vi förstås också ett smakrikt vin. Sydafrikanska Allesverloren Tinta Barocca (nr 12002) är mustigt och har en djup, kryddig smak som brukar tilltala de flesta. Det har också under en följd av år varit något av en favorit hos många vinrecensenter. Finns över hela landet till ett pris av 114 kronor. Det är den goda renen väl värd. Smaklig måltid! Gör så här: Nattstekt renstek 1. Krydda steken med salt, peppar, timjan och kryddpeppar. Bryn den i smör runt om i stekpanna. 2. Sätt ugnen på 55 grader. Lägg steken i gryta eller på plåt och slå på buljongen och sätt in i ugnen på lägsta hyllan. 3. Stek över natten, cirka 12 timmar. Låt svalna. 4. Koka upp stekskyn/buljongen under vispning och krydda med balsamvinäger och honung. Vispa slutligen ner några matskedar smör. Smaksätt noga. 5. Skiva steken i ganska tunna skivor och ljumma dem försiktigt i ugnen strax före servering. Potatiskroketter 1. Koka potatis och skockor. Mjukstek löken. 2. Pressa potatis och skockor. Blanda i lök, ägg och messmör. Smaka av med salt och peppar. 3. Vispa äggen. Forma avlånga cylindrar av moset och rulla dem i först ägg och därefter ströbröd. 4. Fritera i olja (helst) eller stek i ugnen tills kroketterna är gyllenbruna. Rostade rotsaker 1. Skär morötter, rotselleri och palsternacka i stavar. 2. Koka hastigt, cirka en minut. Kyl dem i kallt vatten och torka av dem. 3. Stek i smör tillsammans med socker och salt till vacker färg. Lingongelé 1. Koka frysta lingon i cirka en kvart. 2. Pressa genom finmaskig sil eller silduk. 3. Tillsätt socker under omrörning. Koka upp och smaka av till lagom sötma. 4. Blötlägg gelatinblad och vispa ner i lingonsaften. 5. Ställ svalt att stelna. 28 SKOG & VIRKE NR SKOG & VIRKE NR

16 Från Ulf Lindmark i Vindeln kommer följande sedlärande historia som utspelade sig någon gång i mitten av 1970-talet. Han har också skickat med fotot på de båda huvudpersonerna. Tjuvfiske med förhinder Höstmörker och tjuvfiske är två ingredienser som kan få pulsen hos tonårspojkar att slå i hastig takt. Men det gäller att ha nerverna under kontroll för naturen kan spela ett eller annat spratt och den trolska atmosfären i en dunkel skog kan få fantasin att skena iväg ljusår från verkligheten. Tjuvfiskarna, den här gången för cirka 35 år sedan, var jag själv och min kusin Stellan. Vi var då i 15-årsåldern och kände till en skogstjärn där det fanns inplanterad, både grov och kämpavillig öring. Näverkonten packades med kaffe, smörgås och fiskegrejor innan vi i skymningen, och utan ett ord till våra föräldrar, gav oss iväg mot fiskeäventyret. Med konten på ryggen och fiskespöna i näven avverkade vi den första halvmilen på min moped. Därefter återstod ett par kilometer till fots i obanad terräng genom skogen. Löven stod i sin vackraste färgprakt och glänste guldlikt då kvällens sista solstrålar träffade dem. När västanvinden smekte träden rasslade lövverken lite olycksbådande, tyckte vi, men fortsatte färden ljudlöst på den höstfuktiga mossan. Genom en smärre felnavigering kom vi ur kurs och blev därför ordentligt försenade. Mörkret tog ett allt kraftigare tag om skogen och klockan hade passerat midnatt innan vi till slut skymtade sjön. Vilken fantastisk syn. Den smörgula månskäran speglade sig i tjärnen och dimman dansade ovanför vattenytan. Vinden hade mojnat och allt var tyst och stilla. Fiskespöna laddades med varsin spinnare som bröt nattens tystnad när de med små plask hamnade i vattnet. Tjärnen visade sig dock från sin omedgörligaste sida för trots någon timmes fiskande hade vi ännu inte fått någon kontakt med öringarna. Till råga på allt elände hörde vi att en bil närmade sig. Strax lyste strålkastarljus upp skogen. Tjuvfiskare eller fiskepolisen? I vilket fall som helst var det bättre fly än illa fäkta, så med raska steg förflyttade vi oss in i granskogens dunkel. Det var inte lätt att hitta tillbaka till mopeden i höstmörkret. Men efter ett irrande hit och dit kom vi så småningom ut på en grusväg. Dimman låg som ett lock över dalgången där vägen gick och borta på heden hördes bräkande får och en klingande skälla. Verkligheten blev ett kusligt sceneri som mera påminde om Greve Draculas hemtrakter. Efter en stunds vandring var vi framme vid den väg som söderut ledde hemåt, men vi insåg att mopeden stod halvannan kilometer norrut. Vi resonerade då som så att vi skulle lämna fiskegrejorna vid vägkanten och plocka upp dem sedan vi hämtat mopeden. Det var mitt i den diskussionen det hände: Ett fasansfullt kvinnoliknande dödsskrik skar genom natten. Vi stelnade till och tittade med gapande munnar och utan ett ord på varandra. Stellans kopparröda hår tycktes ha grånat på en sekund. Själv kände jag mig ökentorr i munnen. Var det bättre förr? Nackhåret hade rest sig på ända. När det isande skriket hördes en andra gång fick vi nog. Vi vände näsorna söderut i språng. Gruset yrde runt våra fötter. Men tydligen var vi inte nog prövade för efter ett par, tre hundra meter stannade min kusin och skrek. Aaajjj. Dj-r i baken. Det kändes som om hjärtat skulle sprängas i bröstkorgen och jag var rädd att det strax skulle vara min tur att få känna på den ondes vrede. Ta loss kroken, ylade Stellan, och då gick det upp för mig att det var den som hakat fast i hans ändalykt under den snabba språngmarschen. Med darriga händer försökte jag ta loss kroken och när jag äntligen lyckats kastade vi all packning i diket och sprang i vild galopp hemåt. Hemma möttes vi av oroliga och ilskna föräldrar som undrade var vi hade varit. Att både en vittra och Hin Håle hade varit oss hack i häl ansågs inte som någon förmildrande omständighet av familjedomstolen. En misslyckad fisketur var till ända. Mopeden och fiskeutrustningen hämtade vi dagen efter. Kanske var det en hares dödsskrik vi hade hört, eller var det en räv. För en vittra kan det väl ändå inte ha varit eller? Har du minnen från förr? Skog&Virke välkomnar berättelser och bilder från livet i skogen förr. Var det bättre förr är en högt uppskattad sida i tidningen. Publicerade bidrag honoreras. Men ha tålamod, det finns just nu en liten kö av insända bidrag. Sänd ditt bidrag till: Holmen Skog Var det bättre förr Norrköping F Ångkraft arbror Henning var ett besvärligt barn från sitt första andetag. Han skrek mycket och byborna sa, att det berodde på en nära avliden anförvant, som inte fått sitt namn uppkallat i släkten. I folkskolan kallades Farbror Henning busfrö. Vid tiden för konfirmationen fick han heta ohängd slyngel och längre upp i ungdomsåren blev han ofta omtalad som Kullhultaskräcken. Det var hårda omdömen i en bygd som vår, där de flesta barn och ungdomar alltid uppträdde sedesamt och ofta tillhörde Elimkapellet juniorcorps och i mån av anlag spelade med i mandolinorkestern. Men Farbror Henning gick sina egna vägar och bedrev ohämmat rackartyg, företrädesvis inom det lagrum, som brukar kallas olaga och olovlig jakt. Och i det sammanhanget var gamla Patron på Säteriet en sig själv därom ovetandes markvärd. Så kunde det ju inte fortgå. När Patron äntligen fick läget klart för sig hotade han farfarsfar med uppsagt arrende om inte farfarsfar såg till att Farbror Henning försvann långt hemifrån och för alltid, lämpligen genom att emigrera till U.S.America. Farfarsfar var tveksam, men Patron sockrade budet genom att lova, att han skulle försträcka farfarsfar pengar till Americabiljetten och då kunde farfarsfar inte säga nej. Det skulle ingen annan småbrukare heller ha gjort på den tiden. Alla torparsönernas fäder visste ju, att majoriteten av barnaskaran skulle lägga å te Amerikat om dom fick ihop pengar till biljetten. Under sådana omständigheter var det en fördel om en av ätteläggarna kom iväg utan extra kostnad. Men Farbror Henning själv blev heligt förnärmad. Han tyckte att Patron, som var en rik knös gott kunde vara så gemen att han lånade ut jaktmark till honom. Detta som tack för att Farbror Henning med framgång sedan länge representerat socknen i den frivilliga Skytterörelsen och därjämte hade utvecklat nya sofistikerade fällor för råttfångst, vilket Patron dragit nytta av. Farbror Henning tyckte också, att hans egen köttslige far borde stöttat honom bättre. Det sveket ämnade Farbror Henning aldrig förlåta. Hur som helst kom Farbror Henning iväg till U.S.America. Han blev först dräng hos Onkel Nels på hansesa farm i Nebraska, men äventyret slutade inte där. Farbror Henning drog vidare och ingen visste vart han tog vägen. Det visade sig senare att han först varit pälsjägare i the Wildcat Hills och därefter kofösare in the Panhandle of Nebraska. Därefter hade han slagit sig på logging i Oregon och där hade han träffat samman med en irländare av samma skrot och korn som han själv. Det här var i början av den epok då jordbruket i den amerikanska mellanvästern började mekaniseras. Farbror Henning och irländaren som båda två var väl insatta i bondelivet från barnaåren fick tillsammans en idé om en bra enterprise. De skaffade sig en ångmobil och ett tröskverk och började som några av de allra första egenföretagarna på de stora slätterna bedriva mekaniserad tröskning i Nebraskas majsbälte. När cornstakarna gulnade i Missouri startade de sin kampanj i trakten av Kansas City. Sedan tröskade de sig norrut allteftersom majsen mognade. På eftersommaren slutade de kampanjen invid Missourifloden i South Dakota varifrån de pråmade mobilen och tröskverket tillbaka till utgångspunkten där Mississippi och Missouriströmmarna flyter samman. Nästa år gjorde de om kampanjen. Nu hade de god hjälp av redan upparbetade kontakter och deras företag blomstrade, så som ofta är fallet, så länge de första pionjärerna är ensamma på marknaden. Farbror Henning blev kreditvärdig på banken och började känna ett starkt behov av att få imponera och skryta inför tjocka släkten hemma i Kullhult of Farfarsfar mötte på perrongen. Han var iförd kubb och söndagsblad och sin mer än femtioåriga bröllopskostym. Sweden, som en gång svikit honom. Han återupptog därför kontakten med farfarsfar. Nu fick släkten igen för den gamla ost, som legat och möglat under åren som gått. Ett år när Farbror Henning och Irländar n avslutat tröskkampanjen och pråmat sig tillbaka till Kansas City, låg det ett brev från farfarsfar, som anlänt, Poste Restante into the mail office of Independence City och väntade på Farbror Henning. Farfarsfar skrev att den gamle kolportören, filosofen och levnadskonstnären på Skrantamålen hade gått ur tiden och testamenterat alla sina jordiska ägodelar till Elimkapellet. Skrantamålingen skrev i sitt testamente, att han mycket väl begrep, att Elimförsamligen inte kunde bedriva jordbruk, så dom fick gärna sälja hemmanet vidare. Men det fanns ett förbehåll. Hela fastigheten och allt bohag, löst och fast, skulle enligt testamentatorns påbud på en gång säljas till en och samma person. Den som blev köpare skulle förbinda sig att fortsätta driva lantbruk efter testamentatorns filosofier minst fem år framöver i tiden och inte ändra på någonting. När de fem åren gått skulle kanske alla i byn ha förstått, att det gick mycket bättre att odla jorden efter samma principer som Adam och Eva hade tillämpat i paradiset. Farfarsfar skrev att Elimkapellets äldste var förtvivlade, med sådana premisser gick det ju inte ens att skänka bort fastigheten. Men, skrev farfarsfar i sitt brev, du som påstår att du blivit förmögen och inget annat äger än onyttiga pengar, för dig är det här ett lysande tillfälle. Du kan lätt stå ut med köpevillkoren i fem år och sedan får du odla åker, äng, skog, byggnader, lösöre och kreatur, med ångkraft om det passar dig och allt blir ditt, från hästen till lagårdskatten. Allt ingår och allt gammalt groll mellan dig och mig blir glömt och gamla Patron, behöver ingen längre räkna med. Han sysslar numera mest med sin vykortssamling. Och Farbror Henning slog till. Han telegraferade handpenningen till Skånska Banken i Flahult och överlät därefter sin del i tröskverket på irländaren. En vårdag anlände Farbror Henning med tåget till Flahults järnbanestation. Han kom resandes i första klass. Han hade anlänt från U.S. America till Göteborg och sedan via Falköping och Jönköpings Hamn färdats till Flahult, som än idag är järnbanelinjens slutstation. Nu stod han längst bak i sista vagnen på dess öppna plattform och återsåg hembygden. Text jan-eric karlström teckningar Christer sööder Farfarsfar mötte honom på perrongen. Stinsen gjorde honnör. Farfarsfar var iförd kubb och söndagsblad och sin mer än femtioåriga bröllopskostym, som förvisso stramade över magen, men glänste värre än någonsin i grönt och blått. Farfarsfar liknade en tjädertupp. Farbror Henning å sin sida var klädd i storrutig tweed. Han bar bredbrättad stetsonhatt och sidenkravatt. Fötterna var fjättrade i tvåfärgade skor av krokodilskinn. Runt livet bar han ett läderbälte med pärlemobuckla och nerstucken i bakfickan anade man konturerna av kolven på sexskjutar n. Farbror Henning imponerade på ett sätt som är omöjligt nu för tiden. Numera får man inte ens bära morakniv. Farbror Henning klev värdigt ned på plattformen. Stinsen intog enskild ställning och sänkte samtidigt den röda fanan. Farbror Henning och farfarsfar sträckte fram armarna mot varandra för att handhälsa, vilket man alltid gör i Småland även i influensatider. Men far och sons valkiga högerhänder gled liksom förbi varandra och den ene omfamnade den andre på kontinentalt manér istället för att skaka hand på det urgamla småländska sättet. Så blev de båda stående sammanflätade en lång stund, innan farfarsfar äntligen lösgjorde sig. Stinsen fällde en tår av rörelse och snöt sig därefter i den röda flaggan. Det är en sak jag borde ha meddelat dig i brevet, sa farfarsfar. Jaha, sa Farbror Henning. Kompletterande information, förtydligade farfarsfar. Jasså, sa Farbror Henning. Men modet svek mig, sa farfarsfar. Mådä, sa Farbror Hening. Men nu måste d ä fram, fyllde farfarsfar på. Damn it, va då, sa Farbror Henning. Om Du inte skulle tåla av å höra t har du ännu möjligheten å vända tillbaka nu genast med det samma, sa farfarsfar. Men va tusan knävlar ä dä fråga om, utropade Farbror Henning. Stationskarlarna hade vänt färdigt loket. Den svart-gula ångmaskinen stod och blåste upp sig inför återfärden mot Jönköpings Hamnstaton. Då äntligen tog farfarsfar mod till sig. Han harklade sig lätt och sa sedan med ängslig stämma: Hushållerskan ingår i lösöret! 30 SKOG & VIRKE NR SKOG & VIRKE NR

17 Kontrollera att adressen är rätt. Om inte, klipp ut denna del av tidningen inklusive adresslappen och fyll i talongen här invid med din rätta adress och sänd till: Holmen Skog, Norrköping. Du kan också meddela ändringar per fax, eller per e-post: info@holmenskog.com Namn Adress Postnr/ort smått och kott Allt fler lövträd i svenska skogar Andelen lövträd i skogen har ökat och är nu lika stor som på 1920-talet. Det visar färsk statistik från Riksskogstaxeringen vid SLU. Av statistiken framgår också att landets totala virkesförråd fortsätter att öka. Liksom de senaste åren står lövträden för den största ökningen. Totalt utgör de nu nästan en femtedel av virkesförrådet i Sverige. Runt 1980 var andelen lövträd som allra lägst. Sedan dess har nivån ökat från nivån 400 miljoner kubikmeter till idag 600 miljoner kubikmeter. Grattis Eivor och Ingvar till boken I förra numret av Skog &Virke lottade vi ut två exemplar av Urban Emanuelssons bok, Det europeiska kulturlandskapet. Drygt 200 läsare anmälde via vykort och e-post att de ville delta i utlottningen. Lyckliga vinnare blev Eivor Andersson i Gränna och Ingvar Johansson i Norsjö som när detta läses har fått sina böcker för längesedan. Favoritglögg REDAKTÖRENS Det blir ingen jul utan den här glöggen som följt Skog&Virkes redaktör sedan Receptet fanns i ett av de första numren av tidningen Allt om Mat. Det lär härstamma från en apotekare som skrev ner det redan Ingen glögg är så god som denna, stod det i rubriken, vilket de flesta av dem som fått njuta den brukar hålla med om. Om man vill (och det vill man ju ibland) kan man slå i ytterligare en skvätt vodka för att förhöja smaken och effekten. Originalreceptet föreskriver 3 dl strösocker, vilket blir väl sött enligt dagens smak. Men i det fallet är ju smaken olika. Lars Klingström Klimatsajten om energi och miljö Det här behövs: 10 cl vodka eller brännvin 1 flaska rödvin 4 5 bitar kanel 20 kryddnejlikor 1 bit ingefära 1 tsk kardemummakärnor 1 bit pomeransskal 2 dl strösocker 1 msk vaniljsocker Gör så här: 1. Börja med kryddblandningen. Krossa kanelbitarna grovt och stöt kardemumman lätt. 2. Lägg alla kryddor i en burk och slå på spriten. 3. Låt stå ett dygn eller längre. 4. Sila bort kryddorna i ett kaffefilter. 5. Värm rödvinet i kastrull på måttlig värme. Slå i strösocker och vaniljsocker under sakta omrörning. 6. Slå i kryddspriten när allt socker har smält. Foto: Lars Klingström Kolla in Ställ om på Sveriges Televisions hemsida om du vill hålla dig uppdaterad om det senaste inom området klimat och energi. Jorden det enda klot vi har befinner sig nu i en fas där det krävs insatser av alla medborgare, av näringslivet och av offentlig förvaltning för att minska behovet av fossil energi. Att ställa om till denna nya situation är något som angår oss alla, vilket är precis vad SVT vill hjälpa oss att göra. Plocka tranbär När säsongen är över för andra bär finns tranbären kvar. Enligt folktradition blir de bättre (godare) om den första frosten fått nypa dem innan man plockar dem. Tranbären växer oftast i vitmossa på fuktiga marker, som myrar och mossar, över hela landet. Perfekt tid att plocka dem är när myren frusit så att den håller att gå på men innan ett snötäcke gömt bären. Bären, som är något större än lingon, är C-vitaminrika. Tranbären kan användas bland annat till sylt och likör. Att dricka osockrad tranbärssaft är ett gammalt knep mot urinvägsinfektioner. Kampen mot granbarkborren fortsätter Skadorna av granbarkborre är på väga att plana ut men nya angrepp kan uppstå Det bedömer Skogsstyrelsen i en rapport om utvecklingen och bekämpningen av skadeinsekter. Cirka m 3 sk stående skog har dödats av granbarkborre under Bedömningen för 2010 är att totalskadorna landar på m 3 sk. En särskild handlingsplan för att begränsa skadorna av granbarkborre, snytbagge, större märgborre och röd tallstekel planeras inför Läs mer på: Deklarationshandledning som vanligt Holmen Skogs uppskattade deklarationshandledning för skogsägare kommer att distribueras i god tid innan det är dags att lämna in deklarationerna. Det datum som gäller nästa år är den 4 maj. Som vanligt är handledningen signerad Björn Lundén Deklarera med Holmen Skog Björn Lundén 4 maj Senast ska deklarationen lämnas in! Björn Lundén svarar på dina deklarationsfrågor Holmen Skogs virkesleverantörer är välkomna att ställa frågor om skogsbeskattning per telefon eller e-post. Läs mer på sista sidan. SKOG SKOG