AD-dom om upphovsrätt i anställningsförhållanden

Transkript

1 ARBETSGIVARVERKET INFORMERAR Jourtelefon för medlemmar: Arbetsgivarverket informerar kan även läsas på vår hemsida: Box 3267, STOCKHOLM (besöksadress Kungsgatan 12-14), Telefon: Marianne Gustafsson tar emot allmänna synpunkter per e-post: Till centrala, regionala och lokala myndigheter För affärs- och infrastrukturverk endast till centrala huvudkontor AD-dom om upphovsrätt i anställningsförhållanden Arbetsdomstolen har i ett mål mellan Försvarsförbundet och Försvarsmakten prövat om de rättigheter som avser upptagning, spridning och offentliggörande av videofilmer övergått till arbetsgivaren eller inte genom de anställningsavtal som musikerna i Marinens musikkår i Karlskrona har (AD nr 87/02). Domen är den första som rör upphovsrättsliga frågor i anställningsavtal på det statliga området och är därför av intresse för Arbetsgivarverkets medlemmar. Inom arbetsrätten brukar som en allmän regel anses att frukterna av arbetstagarens arbete tillkommer arbetsgivaren. Grundregeln är emellertid den motsatta i fråga om sådana verk av intellektuellt skapande som är föremål för immaterialrätt. För sådana verk gäller i princip att rättigheten till verket tillkommer arbetstagaren. Det gäller även den företeelse som brukar benämnas upphovsrätten närstående rättigheter och som var aktuell i detta mål. En övergång av upphovsrätten eller närstående rättigheter från arbetstagaren till arbetsgivaren kan komma till stånd genom kollektivavtal eller genom en överenskommelse i anställningsavtal. I vissa fall torde en övergång kunna äga rum underförstått redan genom anställningsförhållandets karaktär. Arbetsdomstolen kom till slutsatsen att Försvarsmakten inte visat att rättigheterna till videoinspelningen övergått till Försvarsmakten. Eftersom domen är den första som rör upphovsrättsliga frågor i anställningsavtal på det statliga området följer här en utförlig beskrivning av bakgrund, AD:s slutsatser och en kommentar från Arbetsgivarverket. För ytterligare information om innehållet i detta Arbetsgivarverket informerar : Tag kontakt med Karl Pfeifer, e-post: karl.pfeifer@arbetsgivarverket.se telefon , fax , eller Din kontaktperson på Arbetsgivarverket.

2 ARBETSGIVARVERKET INFORMERAR AD-dom om upphovsrätt i anställningsförhållanden Bakgrund Marinens musikkår i Karlskrona är Sveriges enda militära musikkår med heltidsanställda musiker. Musikerna är anställda av försvarsmakten. I augusti 1999 gjorde musikkåren ett framträdande vid Ystad International Military Tattoo-99. En videofilm med samtliga deltagande orkestrar framställdes i 2000 exemplar, vilka har getts bort eller sålts i marknadsföringssyfte. Mellan parterna uppkom tvist om de till upphovsrätten närstående rättigheterna avseende upptagning, spridning och offentliggörande av videofilmen genom musikernas anställningsavtal övergått till arbetsgivaren eller inte. Frågan om övergång av den upphovsrätten närstående rättigheten avseende videoinspelningar regleras inte uttryckligen i vare sig kollektivavtal mellan parterna eller i de enskilda musikernas anställningsavtal. Försvarsmakten har gjort gällande att rättigheten skall anses överlåten till arbetsgivaren genom anställningsförhållandet. Försvarsförbundet har i målet gjort gällande motsatsen och har framställt ett negativt fastställelseyrkande i enlighet härmed i målet. AD:s beskrivning av den rättsliga bakgrunden Inom arbetsrätten brukar som en allmän regel anses att frukterna av arbetstagarens arbete tillkommer arbetsgivaren. Ett exempel är att produkter som en arbetstagare tillverkar normalt tillfaller arbetsgivaren. Grundregeln är emellertid den motsatta i fråga om sådana verk av intellektuellt skapande som är föremål för immaterialrätt. Beträffande sådana verk gäller i princip att rättigheten till verket tillkommer arbetstagaren. Det anförda gäller även den i detta mål aktuella företeelse som brukar benämnas upphovsrätten närstående rättigheter. De upphovsrätten närstående rättigheterna regleras i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen). Sådana närstående rättigheter tillkommer dem som framför ett litterärt eller konstnärligt verk och vilka i lagtexten betecknas som utövande konstnärer, exempelvis instrumentalmusiker, sångare, skådespelare och dirigenter. En utövande konstnärs framförande av ett litterärt eller konstnärligt verk får inte utan dennes samtycke tas upp på en grammofonskiva, en film eller en annan anordning, genom vilken det kan återges. Ett framförande som har tagits upp på en anordning av detta slag får inte utan konstnärens samtycke föras över från en sådan anordning till en annan eller göras tillgängligt för allmänheten förrän, som huvudregel, femtio år har förflutit efter det år då framförandet skedde (45 upphovsrättslagen). Den nu angivna regleringen i upphovsrättslagen innebär alltså att den utövande konstnären skyddas mot obehöriga inspelningar av hans framträdanden. Dessutom krävs samtycke från konstnären för exempelvis mångfaldigande av inspelningen, vare sig denna har skett behörigen eller ej. En upphovsman eller konstnärlig utövare kan i allmänhet fritt överlåta sin rätt. En viss inskränkning (utan intresse för den föreliggande tvisten) gäller dock beträffande den ideella rätten (3 upphovsrättslagen).

3 ARBETSGIVARVERKET INFORMERAR I samband med en överlåtelse av en närstående rättighet kan den utövande konstnären givetvis ställa villkor av ekonomisk natur. Av stor praktisk och principiell betydelse är att den utövande konstnären även kan ställa som villkor för överlåtelse att han eller hon får ett inflytande på utformningen av den slutliga produkten, exempelvis genom att få medverka vid redigering av inspelningen. En övergång av upphovsrätt eller närstående rättigheter från arbetstagaren till arbetsgivaren kan komma till stånd genom kollektivavtal. I vissa riksavtal finns exempel på reglering i ämnet. Så t.ex. innehåller riksavtalet mellan Teatrarnas Riksförbund och Sveriges Yrkesmusikerförbund (det s.k. SYMF-avtalet) regler om yrkesmusikers skyldighet att medverka vid vissa inspelningar liksom om vidareanvändning av sådana inspelningar. Ett annat exempel är det mellan Tidningsutgivarna och Svenska Journalistförbundet träffade s.k. journalistavtalet, som innehåller särskilda regler för publicering på Internet av redaktionellt material som producerats av journalisten. En övergång av rättigheter kan också tänkas ske genom en uttrycklig överenskommelse inom ramen för det enskilda anställningsavtalet mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Därutöver torde, då inget uttryckligen avtalats, en övergång i vissa fall kunna äga rum underförstått redan genom anställningsförhållandets beskaffenhet. Frågan regleras inte i upphovsrättslagen, utom vad gäller rätten till datorprogram som övergår till arbetsgivaren om programmet skapats av arbetstagaren som ett led i hans arbetsuppgifter (se 40 a upphovsrättslagen). Några klargörande rättsfall på området finns inte. Ledning får sökas i anställningsförhållandets art samt branschens allmänna villkor och sedvänjor. Avgörande är vidare hur utnyttjandet av verk av det aktuella slaget förutsatts ske med hänsyn till företagets normala verksamhet. Bedömningen får göras med ledning av en tumregel. I ett standardverk på området (Bernitz m.fl., Immaterialrätt och otillbörlig konkurrens, 2001, s. 81 f, jfr Svensäter, Anställning och upphovsrätt, 1991, s. 331 ff) har tumregeln formulerats enligt följande. Arbetsgivaren får inom sitt verksamhetsområde och för sin normala verksamhet utnyttja sådana verk som tillkommer som ett resultat av tjänsteåligganden gentemot arbetsgivaren. Arbetsgivarens rätt avser utnyttjanden för de ändamål som kan förutses när verket tillkommer. Enligt Arbetsdomstolen bör man hålla i minnet att utgångspunkten är att det är arbetstagaren som i detta sammanhang är rättighetsinnehavaren och att det är arbetsgivaren som ytterst har att påvisa stöd för att det har skett en övergång av rättigheterna till honom. I fall som dessa, där ingen kollektivavtalsreglering gäller i ämnet, blir det fråga om en tolkning av det enskilda anställningsavtalet. I åtskilliga fall kanske detta inte vållar några större svårigheter: om en musiker anställs enbart för att verka som studiomusiker, kan det om inget närmare sägs ligga nära till hands att uppfatta saken så att han redan genom anställningsavtalet har överlåtit sina närstående rättigheter till arbetsgivaren. Om musikern emellertid i stället anställs för att medverka vid offentliga framträdanden, är det inte utan vidare klart att han därigenom har överlåtit sina närstående rättigheter med avseende på inspelning av ett sådant framträdande. Man kan dock tänka sig att arbetsgivaren tidigare har gjort sådana inspelningar och att övriga musiker har accepterat detta utan att hävda några närstående rättigheter. Om musikern vid anställningstillfället är medveten om detta, kan saken ofta uppfattas som att han lämnar ett tyst godkännande till en övergång av rättigheterna. Det hittills anförda har gällt en bedömning på grundval av förhållandena vid anställningstidpunkten. Man får emellertid räkna med att anställningsavtalets innehåll i vissa fall kan förändras med tiden i takt med att arbetsgivarens verksamhet utvidgas till att gälla nya former av utnyttjanden. Det ligger i linje med det anförda att närstående rättigheter även till dessa nya utnyttjanden kan komma att övergå till arbetsgivaren om arbetstagarna underlåter att hävda

4 ARBETSGIVARVERKET INFORMERAR sina rättigheter. Anställningsavtalen kan då sägas få sitt innehåll av det faktiska handlandet. Däremot finns det enligt Arbetsdomstolens mening anledning till en viss restriktivitet när det gäller de slutsatser som skall dras av ett sådant faktiskt handlande på så sätt att övergången bara bör avse rätten till sådana utnyttjanden som faktiskt har förekommit. I allmänhet bör man inte dra slutsatsen att en rättighetsövergång avseende en ny form av utnyttjande av ett verk får anses godtagen av arbetstagaren enbart av det skälet att arbetstagaren tidigare genom passivitet har godtagit en övergång av rättigheterna till en annan, tidigare praktiserad form av utnyttjande. Vissa faktiska förhållanden av betydelse i målet I målet var ostridigt att frågor rörande upphovsrätt inte finns reglerade i de mellan parterna gällande kollektivavtalen (ALFA och FAS). En viss sådan reglering fanns emellertid i ett av Försvarsförbundet åberopat avtal som ingicks den 1 januari 1998 mellan Försvarsmusikcentrum och FCTF:s (dvs. Försvarsförbundets) lokala avdelning. Avtal av motsvarande innehåll har enligt vad som framkommit i målet förekommit alltsedan år Avtalet innebar att musikerna vid Marinens Musikkår hade rätt till särskild ersättning för radio- och televisionsupptagningar samt för grammofoninspelningar m.m. Någon bestämmelse om inspelning av videoband förekom inte i 1998 års avtal eller i något av detta avtals föregångare. Försvarsmakten har i målet gjort gällande att 1998 års avtal saknar giltighet eftersom det har ingåtts utan delegation från Arbetsgivarverket, vilket är en nödvändig förutsättning för giltighet. Försvarsförbundet har på sin sida bestritt att avtalet saknar giltighet av detta skäl. Arbetsdomstolen hade inte anledning att ta ställning till frågan om avtalets giltighet som kollektivavtal. Avtalet hade trots detta ett visst intresse i målet enligt nedan. AD:s slutsatser I målet har inte gjorts gällande att musikernas enskilda anställningsavtal innehåller några skriftliga bestämmelser om närstående rättigheter eller att det skulle ha förekommit några muntliga klargöranden i dessa hänseenden i samband med ingåendet av de enskilda anställningsavtalen. Försvarsmaktens inställning var i stället att anställningsavtalen redan med hänsyn till verksamhetens natur skall anses innebära att musikerna har överlåtit sina närstående rättigheter. I den delen anmärkte AD att anställningarna som musiker vid Marinens Musikkår i första hand synes ta sikte på att medverka vid offentliga framträdanden och vid de repetitioner som krävs för dessa. AD ansåg det inte självklart att ett anställningsavtal som i första hand avser en verksamhet av detta slag utan vidare skall anses innefatta en överlåtelse av närstående rättigheter som avser inspelning av musikerns prestationer. Det kan tvärtom enligt AD finnas anledning att mot bakgrund av immaterialrättigheternas natur generellt sett anlägga ett mer restriktivt synsätt i frågan. Det senast anförda gällde enligt AD inte minst mot bakgrund av att verksamheten i Marinens Musikkår med ett undantag inte tidigare har omfattat inspelning på videofilm av orkesterns framträdanden. I enlighet med de allmänna överväganden som AD gjort i målet fanns det enligt AD mycket som talar för att musikerna inte kan anses ha tyst accepterat att de närstående rättigheterna avseende inspelning på videofilm har övergått till Försvarsmakten. AD ansåg sig emellertid inte ha anledning att ta ställning till denna allmänna avtalstolkningsfråga. Det fanns nämligen en omständighet som enligt domstolens mening var av särskild betydelse för bedömningen i det aktuella fallet. Den omständighet AD syftade på avser parternas förhållanden när det gäller närstående rättigheter på grund av inspelningar av CD-skivor och medverkan i radio och TV. Dessa

5 ARBETSGIVARVERKET INFORMERAR frågor har reglerats i det skriftliga avtal som har tillämpats fr.o.m. år 1993 till någon gång under år 1998 och som har berörts i ett föregående avsnitt. Det är ostridigt i målet att avtalet under den tiden tillämpades i praktiken mellan parterna. Enligt avtalet hade musikerna rätt till månadsvis ersättning för medverkan vid inspelning av två skivor per år och 10 timmar årlig inspelning för radio och TV. Ersättningen ingick som en del av lönen. Musikerna gavs också rätt att efter avslutad inspelning på sedvanligt sätt delta i bedömningen och godkännandet av inspelningen innan den anses avslutad. Från Försvarsmaktens sida har obestritt anförts att avtalet sades upp år 1998 sedan man på arbetsgivarsidan kommit till uppfattningen att avtalet inte hade ingåtts på korrekt sätt. Den ersättning som utgått som en del av musikernas lön varje månad drogs emellertid inte tillbaka utan har fortsatt att utgå såsom tidigare. Enligt vad Försvarsmakten har anfört i målet skall arbetsgivarsidan i samband med uppsägningen ha anfört att ersättningen inte skulle anses som en kompensation för en övergång av närstående rättigheter. Musikerna har även under tiden efter år 1998 haft rätt till kvalitetsgranskning av inspelningarna. Det anförda kunde enligt AD sammanfattas enligt följande. Oavsett om 1998 års avtal och dess föregångare har haft giltighet som kollektivavtal har avtalens innehåll tillämpats i praktiken och därmed gett de enskilda anställningsavtalen sitt innehåll såvitt gäller de närstående rättigheterna med anledning av inspelningar av CD-skivor och medverkan i radio och TV. Enligt AD:s mening får innehållet i 1998 års avtal och dess föregångare anses utvisa att Försvarsmakten och musikerna hade uppfattningen att dessa närstående rättigheter inte hade övergått till Försvarsmakten redan genom anställningsavtalen. Vad som förekom i samband med uppsägningen av 1998 års avtal har uppenbarligen inte innefattat en övergång av dessa närstående rättigheter till Försvarsmakten och detta har för övrigt inte heller gjorts gällande i målet. Parterna har alltså enligt AD:s uppfattning haft som utgångspunkt att musikerna inte redan genom de enskilda anställningsavtalen har överlåtit de närstående rättigheterna avseende inspelning av CD-skivor och medverkan i radio och TV. AD ansåg att det i detta sammanhang inte finns någon anledning att vid bedömningen göra åtskillnad mellan olika slag av utnyttjanden av musikernas prestationer. Den utgångspunkt som parterna har haft såvitt gäller inspelning av CD-skivor och medverkan i radio och TV leder därför enligt AD till slutsatsen att det inte heller beträffande inspelning av videofilm eller motsvarande kan anses ha ägt rum en överlåtelse redan genom de enskilda anställningsavtalen. Det sagda innebär att AD inte kunde ansluta sig till vad Försvarsmakten anfört om att arbetstagarna mot bakgrund av anställningarnas och verksamhetens natur skall anses ha överlåtit sina närstående rättigheter avseende videoinspelningar. Arbetsdomstolens sammanfattande slutsats Arbetsdomstolen kom till slutsatsen att Försvarsmakten inte visat att rättigheterna till videoinspelningen av Ystad International Military Tattoo år 1999 övergått till Försvarsmakten. Arbetsgivarverkets kommentar Domen är den första som rör upphovsrättsliga frågor i anställningsavtal på det statliga området. Dess värde som prejudikat är dock begränsat med hänsyn till att målets utgång till stor del har påverkats av det förhållandet att det fanns ett lokalt avtal giltigt eller inte som i praktiken gett de enskilda anställningsavtalen sitt innehåll såvitt gäller de i målet omtvistade rättigheterna. AD menar att förekomsten av det omtvistade "avtalet" visar att parterna ansåg att rätten till inspelning m.m. inte övergått till arbetsgivaren redan genom anställningsavtalen.

6 ARBETSGIVARVERKET INFORMERAR Hade så varit fallet skulle avtalet inte ha behövts. Lokala företrädare för arbetsgivaren hade således genom en lokal avtalskonstruktion vid sidan av gällande kollektivavtal kommit att binda upp arbetsgivaren. Hur AD skulle ha ställt sig om det inte förekommit något lokalt avtal som influerat anställningsavtalen är svårt att säga. Det är dock viktigt att hålla i minnet att AD:s utgångspunkt är att rätten till upphovsrättsliga verk tillkommer den enskilde och att den som påstår att det skett en övergång av den rätten till arbetsgivaren har att visa detta. Givetvis visas detta allra bäst genom att det uttryckligen nämns i anställningsavtalen. AD menar dock att en övergång kan ske underförstått genom anställningsavtalets beskaffenhet. Det sagda innebär att Arbetsgivarverket anser att det fortfarande finns fog för att hävda att arbetsgivaren i den normala verksamheten har rätt att nyttja verk tillkomna i anställningen i den omfattning som kan förutses när verket skapades. Ett vanligt exempel på detta är t.ex. artiklar m.m. som författats i anställningen och som läggs ut på Internet på myndighetens hemsida.