Förfalloklausuler i kreditavtal

Transkript

1 Institutionen för handelsrätt Department of Commercial Law Handelsrätt C Uppsats HT 2008 Förfalloklausuler i kreditavtal Författare: Sören Eriksson Handledare: Stephan Alm

2 Sammanfattning De s k förfalloklausulerna i bankernas allmänna kreditvillkor till företagare har av många bedömare, inklusive föredraganden i Generalklausulutredningen som ledde till införandet av 36 avtalslagen, ansetts som stränga gentemot låntagaren. De ger bla bankerna rätt att efter eget skön bedöma om säkerheten för lånet har försämrats eller att låntagarens möjligheter att fullfölja sina åtaganden är otillfredsställande och därmed också rätten att säga upp lånet till betalning innan förfallodatum. Om så sker leder det ofta till stora problem för företaget och inte sällan till konkurs. Enligt förarbetena till införandet av en generalklausul i avtalslagen fanns en intention att denna skulle kunna skydda den svagare parten även i kreditavtal mot just sådant godtyckligt förfarande från bankens sida. Någon synbarlig effekt av generalklausulens införande i detta avseende har inte kunnat förmärkas, under alla omständigheter inte genom någon dom i högsta instans. Ett möjligt skäl till detta är att lagstiftaren i alla tider satt finanssystemets stabilitet i första rummet och även genom tvingande lagstiftning försäkrat sig om att bankerna ger sig själva denna rätt till förtida uppsägning i sina kreditavtal. Det framgår av denna undersökning att stödet för förfalloklausulerna genom tvingande regler inte längre kvarstår i gällande lagstiftning. Därmed borde möjligheterna för ett företag, som anser sig ha fått sina krediter uppsagda på ett otillbörligt sätt, att få stöd för denna uppfattning i domstol ha ökat. Detta gäller även skadestånd för eventuell skada som det åsamkats till följd av lånets förtida uppsägning. I uppsatsen behandlas även uppsägning av lån som skett med hänvisning till ett smärre avtalsbrott från låntagarens sida samt fall då förlängning av rörelsekrediter ej skett trots att kreditvärdigheten hos företaget inte förändrats. Förfalloklausulerna skulle även, med stöd av vad som framkommit i denna undersökning, på goda grunder kunna prövas i Marknadsdomstolen enligt lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare. Initiativet till en sådan prövning bör tas av något av företagarnas branschorgan. Först om bankerna efter en sådan prövning inte tvingas ändra i sina villkor bör det utredas om balansen mellan lagstiftning som syftar till att upprätthålla finansväsendets stabilitet och lagar som är till för att skydda en svagare avtalspart är rätt avvägd. 2

3 En bank är en plats där de lånar dig ett paraply när det är vackert väder och vill ha det tillbaka när det börjar regna Robert Frost 3

4 Förkortningar AVLK Lag (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden AVLN Lag (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare AvtL Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område FFFS Finansinspektionens författningssamling FI Finansinspektionen ITPS Institutet för tillväxtpolitiska studier KKrL Konsumentkreditlagen (1992:830) LBF Lag (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse NUTEK Verket för näringslivsutveckling SkbrL Lag (1936:81) om skuldebrev 4

5 Innehållsförteckning Sammanfattning... 2 Förkortningar... 4 Innehållsförteckning Inledning Problemdiskussion Syfte Avgränsningar Metod Kreditgivning till företag Betydelsen av krediter inom näringslivet Vanliga kreditformer och kreditgivare Företagshypotek Lagstiftning och självreglering inom kreditgivning Reglering av bankers kreditgivning Kapitaltäckningskrav Självreglering inom bank- och finansvärlden Avtalsvillkor i kreditgivning Banker som avtalspartner Kreditavtalet Låntagarens skadeståndsrätt Kreditavtalet och avtalsrätten Inverkan av lag samt administrativ reglering Avgörandet lagt i överlägsen parts hand Standardvillkor och branschpraxis Följder vid kredittagarens avtalsbrott Avtalsvillkor mellan näringsidkare Konklusioner och förslag Förfalloklausulerna och generalklausulen När värdet av säkerheten försämras När rörelsekrediter inte förlängs Behov av fortsatta studier och ny lagstiftning...31 Källförteckning...33 Bilaga 1 Allmänna kreditvillkor för företagare 5

6 1 Inledning 1.1 Problemdiskussion Det svenska banksystemet har de senaste dryga tjugo åren genomgått stora förändringar. Under hela efterkrigstiden, fram till den första stora avregleringen som skedde 1985, hölls bankerna i strama tyglar av staten. Efter en våg av framför allt fastighetsspekulationer som en följd av avregleringen drabbades Sverige under åren av en finanskris med långtgående följder för ekonomi och sysselsättning. När detta skrivs, senhösten 2008, pågår en internationell finanskris som enligt många bedömare redan är, eller hotar att bli, den värsta på ett århundrade. Följderna för dagens svenska banksystem kan inte överblickas för närvarande. Regeringens krispaket för att stabilisera banksektorn, rapporter om svårigheter för företag att få eller behålla krediter och omfattande varsel om personalnedskärningar talar för att effekterna av denna finanskris riskerar bli minst lika allvarliga för svensk ekonomi som den förra. Även om banksystemet i Sverige i många stycken ser helt annorlunda ut idag än vid tiden före avregleringen på 1980-talet är det ett förhållande som inte förändrats alls. Det gäller villkoren i bankernas kreditvillkor till företag, eller rättare sagt en del av dessa, nämligen följande: Kreditgivaren får säga upp krediten till betalning vid tidpunkt som kreditgivaren bestämmer om någon av följande omständigheter föreligger: Kredittagaren har inte fullgjort sina förpliktelser enligt skuldebrevet eller i övrigt mot kreditgivaren. Säkerheten för krediten eller för annan förpliktelse som kredittagaren har mot kreditgivaren är inte längre betryggande. Det finns skälig anledning att anta att kredittagaren inte kommer att fullgöra sina betalningsförpliktelser mot kreditgivaren. 1 Den första punkten kan kanske vid första påseende tyckas skälig, det handlar ju trots allt om ett avtalsbrott från kredittagarens sida. De två följande villkoren är dock huvudproblemet i denna undersökning även om jag också kommer att ta upp den första punkten till diskussion. Villkoren i fråga är inte någon ny företeelse i avtalet mellan banker och företag. Att villkoren är allmänna och inte nya framgår bl a av att de behandlades särskilt av den utredning som föregick införandet av generalklausulen 36 avtalslagen (AvtL). Utredningen lades fram 1974 och utredaren, Jan Hellner, skriver: I bankernas skuldebrevsformulär förekommer en klausul som ger bank rätt att påfordra omedelbar betalning av skuldebrev dels om kredittagaren inte i behörig ordning fullgör sina förpliktelser på grund av skuldebrevet eller annan förbindelse mot banken, dels om enligt bankens beprövande säkerheten för skuldebrevet eller annan kredittagarens förbindelse mot banken inte längre är betryggande eller risk eljest föreligger att kredittagaren inte kommer att fullgöra sina förbindelser i behörig ordning. 2 Villkoren ingår också i Svenska Bankföreningens formulär men enligt uppgift från föreningen känner man inte till att de skulle har varit föremål för förhandling med någon branschorganisation på företagarsidan. 3 1 Texten är hämtad från de allmänna villkor för företag som återges i bilaga 1. 2 SOU 1974:83 3 Svenska bankföreningen, e-post,

7 I sin stora studie av 36 AvtL som publicerades 1999 skriver von Post: Under den s k bankkrisen i början av nittiotalet, kunde man i dags- och fackpress läsa om låntagare, ofta småföretagare, som fått sina krediter uppsagda med motiveringen försämrad säkerhet. Mig veterligt har inte något av dessa fall fått rättsligt efterspel. 4 I just detta avseende tycks von Post ha varit dåligt informerad om man med rättsligt efterspel innefattar konkurser till följd av krediter som sagts upp med motiveringen försämrad säkerhet. 5 Han har dock rätt i, vilket också gäller fortfarande, att villkoren i sig inte prövats med åberopande av 36 AvtL eller annat lagrum, åtminstone inte i högsta instans. Det går att finna en rad skäl för att så inte har skett. Dessa skäl bottnar framför allt i tidigare tvingande lagstiftning gällande bank- och finansieringsrörelse. Kreditgivning till företag och konsumenter sker i regel på lång sikt medan bankernas kapitalförsörjning, förutom det egna kapitalet, till större delen sker genom upplåning på kort sikt eller genom inlåning från allmänheten. Från statens sida har man i alla tider velat försäkra sig om stabilitet inom finansväsendet. Ett sätt att åstadkomma detta i tidigare gällande lagstiftning var att tvinga bankerna att i sina lånevillkor ge sig själva möjligheten att vid behov återkalla långsiktiga krediter. Men om banksystemet i Sverige ser annorlunda ut än vad det gjorde på 1970-talet och dessförinnan, så har också skett stora förändringar i regleringen av bankernas verksamhet sedan dess. Den senaste stora förändringen ägde rum 1 juli 2004 när den tidigare bankrörelselagen ersattes med lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse (LBF). En central fråga i denna undersökning är därför om det fortfarande går att finna stöd i tvingande lagstiftning för att förfalloklausulerna måste ingå i bankers och andra finansieringsinstituts kreditvillkor? Oavsett utfallet av denna del av undersökningen blir nästa fråga vilket stöd i gällande lagstiftning en kredittagare, som fått sin kredit uppsagd med hänvisning till något av förfallovillkoren, skulle kunna åberopa för att antingen få behålla krediten eller, om uppsägningen exempelvis utlöst en konkurs, kräva skadestånd av kreditgivaren? Skulle banker och andra finansieringsinstitut, exempelvis genom frivillig överenskommelse med något branschorgan eller efter en fällande dom i högsta instans, behöva ta bort eller i grunden förändra förfalloklausulerna i sina standardavtal, blir konsekvenserna under normala tider kanske inte så avgörande för bankernas och företagens förhållanden i allmänhet. Men i tider av finanskriser då bankernas stabilitet hotas, utgör villkoren ett verktyg för kreditinstituten att snabbt dra ned på sin utlåning och därmed stärka sin soliditet. Samtidigt är en sådan reaktion från bankernas sida en av vägarna för en kris inom finansvärlden att sprida sig till näringslivet och samhällsekonomin i stort varför frågan är värd att tas på stort allvar. 1.2 Syfte Att söka fastställa gällande rätt i avtalsfrågor mellan kreditgivare och kredittagare som är näringsidkare, i synnerhet de s k förfalloklausulerna som b l a ger kreditgivaren rätt att säga upp lånet när denne bedömer pantens värde som urholkat eller att kredittagaren inte kommer att kunna fullfölja kreditavtalet. 1.3 Avgränsningar Kreditgivare förekommer i många olika former och kredittagare likaså. Den senare kategorin går relativt enkelt att dela upp i näringsidkare respektive konsumenter. Konsumentkrediter 4 von Post, s Se bl a RH 1993:99 7

8 regleras särskilt genom konsumentkreditlagen (1992:830), KKrL och lämnas utanför denna undersökning.. Som kommer att framgå kan behovet av skydd för den svagare parten i ett avtalsförhållande vara lika stort för en näringsidkare som för en konsument, om den andra parten utgörs av en bank. När det gäller näringsidkare är det framförallt de små och medelstora företagens krediter som står i fokus. Orsakerna till detta diskuteras i uppsatsens andra kapitel. Bland kreditinstituten behöver inte någon avgränsning göras annat än att de skall falla under LBF. Denna lag inleds med definitioner av olika bank- och finansieringsrörelser och för att inte onödigtvis tynga texten kommer jag i huvudsak att skriva bank ist f kreditinstitut (eller kreditgivare) och företag eller bolag i st f näringsidkare (eller kredittagare). 1.4 Metod En traditionell rättsdogmatisk metod har använts för att studera och analysera rättsläget avseende reglering av banker och andra finansieringsinstitut samt gällande avtalsvillkor mellan näringsidkare. De specifikt studerade avtalsvillkoren har i sin nu gällande form verifierats via dokument som laddats ned från internet 6 och vid intervju med en företrädare 7 för en av de svenska storbankerna. Villkorens historiska bakgrund har studerats i tidigare gällande lagstiftning och förarbeten till dessa. Förhållandena under bankkrisen i början av 1990-talet, i synnerhet fakta avseende bankers uppsägning av krediter i stor omfattning med hänvisning till förfalloklausulerna, har studerats i såväl litteraturen som genom intervju med en jurist 8 i ansvarig ställning för statens stödaktioner till finanssektorn under och efter denna kris. 6 Återges i sin helhet i bilaga 1. Källan är 7 Syftet med intervjun var att få bekräftat att de studerade avtalsvillkoren är aktuella och använda i alla förekommande kreditformer. Frågor beträffande hur och när villkoren används för att säga upp krediter besvarades också liksom en rad andra frågeställningar kring en stor banks kreditgivning till företag. Med hänvisning till banksekretessen bad intervjupersonen att få vara anonym i uppsatsen 8 Intervjun formades till ett givande samtal kring bankjuridiska frågor i allmänhet och intervjupersonens egna erfarenheter från den förra bankkrisen i synnerhet. Inga anteckningar fördes och trots att den intervjuade inte uttryckligen bad om anonymitet så har jag valt att inte uppge dennes namn i uppsatsen då jag inte tagit med något direkt citat från intervjutillfället. 8

9 2 Kreditgivning till företag I de flesta företag finns eller uppstår ett kapitalbehov som måste finansieras. Initialt sker detta normalt genom att företagets ägare skjuter till medel, det egna kapitalet. Efter hand kan uppkomna vinster användas till att finansiera exempelvis investeringar i nya produktionsmedel. Dessa medel benämns också riskkapital, de riskeras i rörelsen. Företagets förmåga att skapa framtida vinster kan fås att öka genom att ytterligare kapital tillförs. Ett sätt att åstadkomma detta är att företaget tar upp lån från externa kreditgivare. Detta kapital är inte avsett att riskeras, i stället förväntar sig långivaren att få tillbaka utlånade medel med ränta. Leverantörer och skattemyndigheten utnyttjas vanligtvis också som kreditgivare genom att skulder till dessa inte betalas omedelbart som de uppstår. Risken för en extern kreditgivare går aldrig att eliminera helt. Banker och andra former av finansieringsrörelse kompenserar för denna risk via räntan. Betalas inte lånet tillbaka som avtalat p g a att låntagaren inte vill eller kan, har banken rätt att på exekutiv väg realisera tillgångar hos kredittagaren och på så sätt återfå hela eller så stora delar som möjligt av sin fordran. För att sakrättsligt skydda sin fordran i förhållande till andra borgenärer, exempelvis leverantörerna, avtalar banken i regel om säkerhet genom pant eller borgen. Saknar kredittagaren godtagbar säkerhet kan banken i vissa lägen ändå erbjuda s k blanco-lån. Har banken och kredittagaren haft en lång tradition med många krediter kan banken också välja att avstå från att kräva säkerhet för nya lån. 2.1 Betydelsen av krediter inom näringslivet Företag i Sverige löser i högre utsträckning än i många andra länder, i synnerhet de anglosaxiska, sina finansieringsbehov genom lån från banker och andra finansieringsinstitut. 9 I förhållande till andra externa finansiärer som statliga institut (NUTEK, ALMI), riskkapitalbolag och s k affärsänglar framstår bankerna som giganter i den svenska ekonomin. 10 Börsen som finansieringskälla intar en särställning som normalt inte är tillgänglig för mindre eller medelstora företag. Det går inte heller att dra några direkta slutsatser av det, under vissa perioder starkt fluktuerande, aktuella börsvärdet och det kapital som börsbolagen tillförts vid börsintroduktioner och aktieemissioner av olika slag. För stora eller snabbt växande företag utgör dock börsen en evig finansieringskälla men den gör ändå inte dessa företag oberoende av banker för sin kapitalförsörjning. Bankerna utgör den huvudsakliga externa finansiären för 50 % till 70 % av de mindre och medelstora företagen (5 till 200 anställda). 11 Samtidigt är de små och medelstora företagen en av bankernas viktigaste kundkategorier. Att ge krediter till företag har alltid varit en omistlig del av universalbankens affärsidé. Dessutom är konkurrensen i segmentet små och medelstora företag relativt andra kundgrupper låg. Få andra organisationer är beredda att stå till tjänst med finansiering till dessa företag, om inte finansieringen är kopplat till specifika säkerheter Vanliga kreditformer och kreditgivare På den svenska bank- och finansrörelsemarknaden intar de fyra storbankerna Nordea, SEB, Handelsbanken och Swedbank (i storleksordning efter balansomslutning) en helt dominerande ställning, i synnerhet avseende antalet kontor och anställda i Sverige. Tillsammans svarar de 9 Silver, Utvärdering av förmånsrättsreformens effekter utifrån ett kreditgivningsperspektiv, s Ibid 11 A a s A a s 23 9

10 för närmare 80 % av utlåningen till allmänheten (hushåll, företag, kommuner m.fl.). 13 Även om statistik specifikt för företagssektorn inte påträffats kan förutsättas att dessa fyra bankers betydelse för denna sektor inte är mindre. Speciellt de små och medelstora företagen är beroende av förekomsten av lokala bankkontor. Av totalt bankkontor i Sverige 2007 tillhörde 1 385, eller 80 %, de fyra storbankerna. I Sverige finns 35 bankaktiebolag under Finansinspektionens tillsyn samt ett större antal relativt små sparbanker. Dessutom finns 29 utländska bankers filialer i Sverige varav den största är Danske Bank som bedriver verksamhet under olika provinsbanksnamn, bland annat Östgöta Enskilda Bank, Bohusbanken och Upplandsbanken. I förarbetena till den nu gällande lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse (LBF) talas det i flera avsnitt om vikten av att minska detaljregleringen i syfte att öka konkurrensen på den svenska bankmarknaden. Samtidigt konstaterar man att stora institut kommer att ha skalfördelar i konkurrensen med institut med mindre volymer. 14 I denna undersökning har inte ingått att försöka utläsa några effekter på konkurrenssituationen inom banksektorn sedan lagen trädde i kraft. Detta kanske inte heller vore möjligt eftersom den verkat relativt kort tid. Den totala utlåningen från svenska affärsbanker till icke-finansiella företag 15 ligger på i storleksordning miljarder kronor. Av denna utlåning utgör blancokrediter ungefär en tredjedel. Fastigheter, inklusive småbostadshus och flerbostadshus (som belånats av företag) utgör den största säkerhetsmassan med knappa 30 % av total utlåning. 16 Den nästa största säkerhetsmassan med ca 17 % av totala lånestocken till företag specificeras inte i SCBs statistik till riksbanken utan benämns övriga säkerheter. Företagsinteckningar, statlig eller kommunal borgen samt övrig borgen utgör ca 5 % vardera av den totala utlåningen från affärsbankerna till företag. Förutom affärsbankerna står finansbolagen, varav flera är knutna till de stora affärsbankerna, för en mindre men icke helt oväsentlig del av lånen till företag med ca 60 miljarder, varav kategorin övriga säkerheter utgör mer än 90 % av totala lånestocken. I denna kategori återfinns en stor del av finansieringsformerna leasing, fakturabelåning och avbetalningsköp Företagshypotek Under 2000-talet har två reformer gällande företags kreditsäkerheter rönt viss uppmärksamhet. År 2004 avskaffades den tidigare säkerhetsformen företagshypotek som innebar en särskild förmånsrätt i vissa av gäldenärens tillgångar och i stället infördes en säkerhetsform som betecknades företagsinteckning, innebärande en allmän förmånsrätt i 55 procent av alla tillgångar (efter det att borgenärer med bättre förmånsrätt fått sitt). Regeringen hade flera syften med förändringen, exempelvis att bankernas motivering att genomföra företagsrekonstruktioner skulle öka. Lagändringen syftade även till att företagens återbetalningsförmåga skulle bli en viktigare del i kreditgivningsprocessen. 17 Vid införandet av företagsinteckningsinstitutet framfördes farhågor att företagens möjligheter att erhålla krediter skulle försämras. 18 Regeringen gav därför i uppdrag åt Institutet för tillväxtpolitiska studier (ITPS) att bedöma om målen med de nya förmånsrättsreglerna hade uppnåtts och att utvärdera reformens effekter. I sin rapportering konstaterade ITPS att krediter 13 Svenska Bankföreningen, Basfakta om svensk bankmarknad Prop. 2002/03:139 s Icke-finansiella företag är företag som inte ingår i definitionen finansiella företag. Exempel på ickefinansiella företag är industri-, tjänste- och handels-företag SCB, Finansmarknadsstatistik, september SOU 2007:71 s A a s 41 10

11 tagna sedan de nya reglerna infördes oftast inneburit ett ökat risktagande för företagarna i form av borgen eller privata pantsättningar. Detta gäller särskilt de mindre företagen. Medelstora företag har i stället erbjudits factoring och leasing. Sammanfattningsvis ansåg ITPS att reformen haft en tydlig negativ effekt på kreditgivningen till små och medelstora företag och förordade en förstärkning av företagsinteckningens värde i syfte att förbättra tillgången till krediter. 19 Den offentliga utredning som fick i uppdrag att föreslå en förstärkning av företagsinteckningens förmånsrätt i syfte att underlätta för företagen att låna pengar, begränsade sig till att föreslå en höjning av inteckningsunderlaget från 55% till 75% och fortsatt allmän förmånsrätt. 20. I propositionen till ny lagstiftning vägde regeringen detta förslag mot ett alternativ som i princip innebär en återgång till säkerhetsformen företagshypotek som gällde före 2004 och föreslog riksdagen att lagstifta enligt det senare alternativet. 21 Därmed avskaffades den under blott fem år gällande säkerhetsformen företagsinteckning i och med införandet av lagen (2008:990) om företagshypotek den 1 januari Med tanke på att företagsinteckningen innan den nya lagen trädde i kraft svarade för en relativt liten del av säkerhetsmassan i den totala utlåningen till företag så kan man inte förvänta sig att lagen kommer att innebära några dramatiska förändringar i de små och medelstora företagens kreditmöjligheter. Enligt samtalet med en företrädare för en av storbankerna så kommer åtminstone inte denne att göra några väsentliga förändringar i sina kreditbedömningar efter den nya lagens ikraftträdande. 19 SOU 2007:71 s A a s 9 21 Prop. 2007/08:161 s 1 11

12 3 Lagstiftning och självreglering inom kreditgivning Den s k bankrätten definieras av Lehrberg som de för bankernas verksamhet betydelsefulla delarna av juridiken 22. Han beskriver en inre kärna av bankrätten som bestående i huvudsak av offentligrättsliga regler om etablering av banker, om bedrivande av bankrörelse och om tillsyn över bankverksamheten samt de associationsrättsliga reglerna om bankernas företagsformer. Till denna inre kärna räknar han också reglerna om olika typer av avtal och andra rättshandlingar som bankerna utnyttjar i sin verksamhet: kontoavtal, betalningsorder, kreditavtal, fullmakter av olika slag, skuldebrev, växlar, betalningsorder, pantklausuler, borgensåtaganden osv. På motsvarande sätt beskriver Lehrberg en yttre kärna inom bankrätten bestående av betalningsförmedling, inlåning och kreditgivning samt handeln med värdepapper. Uppdelning i en inre och yttre kärna inom bankrätten motiveras inte vidare av Lehrberg och känns inte heller självklar. Man bör i sammanhanget ha i minnet att Lehrbergs uppsats publicerades innan den nya lagstiftningen inom området, framför allt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, trädde i kraft. Denna bygger å andra sidan till stora delar på banklagskommitténs betänkande 23, vilken Lehrberg hade tillgång till och ingående kommenterar (och kritiserar) i uppsatsen 24. Denna kritik riktar bl a in sig på banklagskommitténs målsättning för sitt arbete att skapa ett regelsystem som motverkar ett upprepande av bankkrisen i början av 1990-talet och som i möjligaste mån förhindrar uppkomsten av kriser som har andra orsaker eller i varje fall i god tid ger tydliga varningssignaler 25. Lehrberg skriver att det [ö]verhuvud framstår som tveksamt (eller i alla fall otillräckligt belagt) att det endast skulle vara just systemriskerna i kommitténs mening som motiverar en reglering av banker och finansieringsföretag (och som styr reglernas utformning). 26 Banklagskommitténs betänkande har sedermera bearbetats i en promemoria inom Finansdepartementet 27, vilken därefter låg till grund för regeringens proposition 28. Någon större hänsyn till Lehrbergs kritik tycks varken departement eller regering ha tagit. I propositionen heter det: Risken för allvarliga störningar i betalningssystemet och kreditförsörjningen med omfattande samhällsekonomiska kostnader som följd motiverar en reglering av banker och andra kreditinstitut. Detta är utgångspunkten för förslagen i propositionen. 29 Oavsett om bankrätten har en inre och yttre kärna eller om den uppdelning som Lehrberg gör gäller ograverat ännu i dag så bör man ha i minnet att den övergripande och viktigaste nu gällande regleringen av bankernas verksamhet har som mål att värna deras (gemensamma) stabilitet. I propositionen motiveras behovet av reglering med risken för allvarliga störningar i betalningssystemet och kreditförsörjningen där tyngdpunkten ligger på skyddet av betalningssystemet. Regeringen skriver: Det konstateras att behovet är svagare att reglera kreditförsörjningen än betalningsförmedlingen. Vidare ges skyddet av allmänhetens inlåning 22 Lehrberg, Bankrätt, s SOU 1998: Lehrberg, Bankrätt, s 66 ff 25 A a s 69 och SOU 1998:160 s Lehrberg, Bankrätt, s Ds 2002:5 28 Prop. 2002/03: A a s 1 12

13 hög prioritet. 30 Det sistnämnda skyddet manifesteras b l a i form av insättningsgarantin (lag (1995:1571) om insättningsgaranti) som förstärkts under den pågående krisen. När det gäller företagens krediter förs en diskussion i propositionen som avslutas med: Regeringen anser dock att det inte, med anledning av de ändringar som diskuteras i detta lagstiftningsärende, har kommit fram något som motiverar förstärkt reglering till skydd för kredittagande näringsidkare. 31 Slutsatsen av detta måste bli att man från lagstiftarens sida inte ser något behov av skydd för företagen som kredittagare. Tvärtom har man i tidigare lagstiftning uttryckligen stipulerat att bankerna vid behov skall ha möjlighet säga upp företagens krediter med kort varsel vilket kommer att framgå av nästa avsnitt. 3.1 Reglering av bankers kreditgivning Nuvarande lagstiftning inom det förmögenhetsrättsliga området vilar i stor utsträckning på lagar som tillkom under nittonhundratalets första decennier. En av de centrala lagarna på området, avtalslagen, tillkom Traditionen att reglera kreditgivning kan exemplifieras av att en av de få bestämmelser från 1734 års som fortfarande är i kraft återfinns i 9 kap handelsbalken (Om försträckningar i penningar, eller varor, och ränta därav) där 5 ger gäldenären rätt att bestämma vilket av två eller flera lån hos samma borgenär han vill amortera, om de löper med olika räntesatser. Den år 1907 upphävda 6 i samma kapitel meddelade förbud om högre ränta än 6 %. År 1815 hade också införts genom ett tillägg i samma paragraf att vid penningförsträckning vite för förfallodags försittande var ogillt. 32. Reglering av kreditgivning går långt tillbaka i tiden och vilar på religiösa grunder och romersk rätt. Just räntesatsen 6 % går tillbaka till den romerska rätten men räntemaxima kunde variera i olika länder och mellan olika tider, så att även fem och fyra procent förekom. Denna tidiga lagstiftning syftade till att stävja ocker. I övrigt gällde den sedan gammalt förhärskande uppfattningen att en inom det förmögenhetsrättsliga området i laga form och utan viljefel tillkommen rättshandling så gott som undantagslöst skall vara bindande 33. En uppluckring av motståndet mot sådana inskränkningar i avtalsfriheten skedde sedan successivt under förra seklet. I regel motiverades reformerna av behovet av skydd för den svagare parten i ett avtalsförhållande. Ett helt annat syfte var att bringa ordning och stabilitet inom bankväsendet och den första bankrörelselagen kom Bank- och finanskriser drabbade Sverige trots denna lagstiftning och efter i princip varje sådan kris, exempelvis i början av 1920-talet och under depressionsåren runt 1930, tillsattes banklagskommittéer med uppgift att förändra lagstiftningen i syfte att undvika framtida kriser. Efter andra världskriget tillsattes ytterligare en kommitté, 1949 års banklagssakkunniga, som resulterade i ännu en version av bankrörelselagen, lag (1955:183) om bankrörelse. Här återfinns den tvingande lagstiftning som än i dag sätter sina spår i bankernas kreditgivning, inte bara i deras skriftliga kreditvillkor. Det närmast rutinmässiga kravet på säkerheter kan även det spåras i 1955 års bankrörelselag där det hette: 59 Kredit får beviljas endast om låntagaren på goda grunder kan förväntas fullgöra låneförbindelsen. Dessutom krävs betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen. Bankaktiebolaget får 30 Prop. 2002/03:139s A a s SOU 1974:83 s 31 och Nordisk Familjebok 33 SOU 1974:83 s 31 13

14 dock avstå från sådan säkerhet om den kan anses obehövlig eller om det annars föreligger särskilda skäl att avstå från säkerhet. Säkerhetskravet, som hade införts redan efter Kreugerkraschen 1933, levde kvar i bankrörelselagen fram till det den nya lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse (LBF) trädde i kraft. I nu gällande lagstiftning heter det i stället: 8 kap. Hantering av krediter och övriga engagemang Kreditprövning 1 Innan ett kreditinstitut beslutar att bevilja en kredit skall det pröva risken för att de förpliktelser som följer av kreditavtalet inte kan fullgöras. Institutet får bevilja en kredit bara om förpliktelserna på goda grunder kan förväntas bli fullgjorda. Någon kreditprövning behöver inte göras i de situationer som anges i 5 a andra och tredje styckena konsumentkreditlagen (1992:830). Avskaffandet av säkerhetskravet motiverades i propositionen bland annat på följande sätt: Kravet på betryggande säkerhet riskerar att medföra nackdelar, bl.a. genom att det kan dra uppmärksamheten från prövningen av kredittagaren. Vidare kan säkerhetskravet medföra svårigheter att ge krediter till vissa företag som genom arten av sin rörelse, t.ex. handels-, service och konsultföretag, har svårt att ställa säkerhet för sina åtaganden. Säkerhetskravet kan också medföra onödiga kostnader och innebära konkurrensnackdelar jämfört med utländska banker. 34 Som ersättning för säkerhetskravet har i lagstiftningen införts övergripande krav på soliditet och likviditet, riskbegränsning samt genomlysning. Regeringen ansåg att dessa krav skulle vara tillräckligt styrande för att förmå bankerna att hantera riskerna i sin kreditgivning utan att behöva detaljreglera hur denna riskhantering skall gå till. Dessutom infördes en kvalitetsregel om sundhet med följande motivering: Ett av de områden som bestämmelsen är avsedd att träffa är bankers eventuella missbruk av sin typiskt sett starkare ställning gentemot enskilda kunder som banken skulle kunna utnyttja otillbörligt. Som belysts tidigare innebär det svårigheter och kostnader att byta bank, ibland är det inte ens möjligt för en kredittagare att byta bank. Jämfört med många andra marknader har denna tröghet visat sig vara relativt stor på bankmarknaden. Trögheten medför att det finns ett visst utrymme för missbruk från bankens sida utan att kunden lämnar banken. En bank kan exempelvis använda oskäligt hårda villkor vid borgensförbindelser eller opåkallat infordra kompletterande säkerheter under löpande kreditavtal. 35 De övergripande reglerna som diskuterats ovan återfinns i 6 kap 1-4 LBF. Huruvida det skett någon förändring i de stora bankaktiebolagens syn på säkerhetskraven sedan den nya lagen infördes har inte utretts. Förmodligen kan det ha ökat konkurrensen på bank- och finansmarknaden men trögheten gör att de stora bankaktiebolagens dominerande ställning på den svenska marknaden ännu är ohotad. Den för denna uppsats mest intressanta reformen i lagstiftningen är borttagandet av bestämmelserna som tvingade bankerna att ha med förfallovillkor i sina kreditavtal. I 1955 års bankrörelselag löd dessa bestämmelser sålunda: 63 Ställes lån icke att betalas inom ett år, skall bankaktiebolag förbehålla sig rätt att säga upp lånet till återbetalning senast inom sagda tid. Utan förbehåll enligt första stycket får bankbolag 1. bevilja återlån enligt reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning med längre löptid än ett år, 34 Prop. 2002/03:139 s Prop. 2002/03:139 s

15 2. utlämna andra lån mot skuldebrev med längre löptid än ett år till ett sammanlagt belopp, som vid varje tidpunkt svarar mot högst tjugofem procent av summan av bolagets eget kapital och dess inlåning efter avdrag för lån som tagits upp hos allmänna pensionsfonden i samband med återlån. Förfallotiden för lån skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren för bankbolagets förbindelser. Lån som avses i andra stycket 2 får icke ställas på längre återbetalningstid än tio år. Har för sådant lån icke ställts säkerhet i fast eller lös egendom, skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande till den tid för vilken lånet beviljas. Bankbolaget skall förbehålla sig rätt att säga upp lån som avses i andra stycket till återbetalning senast inom tre månader, om säkerheten för lånet försvagas i märklig mån eller, i fråga om lån utan säkerhet, om låntagaren inte längre kan förväntas fullgöra låneförbindelsen. Bestämmelsen i tredje stycket ovan att förfallotidens längd skall vara förenlig med villkoren för bankbolagets förbindelser kallas gyllene bankregeln. I nästa stora reform av lagarna som reglerar bankrörelser, bankrörelselagen (1987:617), hade denna bestämmelse lyfts fram med motiveringen att det viktigaste för en bank är att få balans mellan den totala in- och utlåningen. Regeln förutsatte, enligt propositionen, att en bank måste iaktta stor restriktivitet med bunden kreditgivning. Vidare förutsattes att bankerna som huvudregel i sina låneavtal tar upp bestämmelser om återbetalningstid, amortering och förbehåll om förtida uppsägning. Däremot togs bestämmelserna i sista stycket i 1955 års lag bort med motiveringen att bankerna har ett naturligt intresse att värna sin likviditet. Bankinspektionen gavs en betydelsefull roll att garantera bankernas riktiga tillämpning av paragrafen, som fick följande lydelse: 19 Förfallotiden för lån skall bestämmas så att den är förenlig med villkoren för bankens förbindelser. Ställs ett lån inte att betalas inom ett år, skall banken förbehålla sig rätt att säga upp lånet till återbetalning senast inom den sagda tiden. Banken får dock lämna ut lån med en längre löptid än ett år utan förbehåll enligt andra stycket till ett sammanlagt belopp som vid varje tidpunkt svarar mot högst tjugofem procent av summan av, såvitt avser 1. bankaktiebolag och medlemsbank, dess eget kapital och dess inlåning, 2. sparbank, dess egna fonder och dess inlåning. Om staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet helt eller delvis svarar för betalningen av ett lån, gäller inte bestämmelserna i andra och tredje styckena. Lag (1995:1572). 36 Därmed utgick den tvingande lagstiftning som motiverade bankerna att i sina kreditvillkor ta in bestämmelserna om rätt att säga upp lånet om säkerheten försvagas eller låntagaren inte längre förväntas fullgöra förbindelsen. Av förarbetena framgår dock att lagstiftaren uppfordrade bankerna att självmant se till att denna rätt till förtida uppsägning kvarstod och gav bankinspektionen i instruktion att se till att den regeln följdes. Kvar stod dock kravet att för lån med återbetalningstid längre än ett år, skall banken förbehålla sig rätten att säga upp detta senast inom den sagda tiden, d v s inom ett år. Även denna bestämmelse togs bort när den nya lagen om bank- och finansieringsrörelse infördes. Hela den ovan återgivna 19 avskaffades på banklagskommitténs förslag. 37 I gällande näringsrättsliga lagstiftning kvarstår därmed inga bestämmelser som explicit tvingar banker att i sina kreditvillkor behålla förfalloklausulerna i sin nuvarande utformning. Däremot kan man i förarbetena till den nu gällande lagen tolka lagstiftarens syfte att i första hand garantera finanssystemets stabilitet och uppfattningen att behov saknas att stärka kredittagarnas ställning som en tyst sanktion av bankernas hårda villkor. Om dessa i stället strider mot annan gällande civilrättslig lagstiftning diskuteras i kapitel Prop. 1986/87:12 s Prop. 2002/03:139 s

16 3.2 Kapitaltäckningskrav En central reglering av banker och finansieringsinstitut som i hög grad påverkar kreditgivningen är kravet på viss kapitaltäckning. Förenklat innebär kravet att bankerna måste hålla en viss finansiell buffert för att kunna möta oväntade förluster. Storleken på denna buffert är relaterad till hur omfattande och hur riskfylld verksamheten är. Bufferten benämns kapitalbas och utgörs av det riskbärande kapitalet (i huvudsak, men ej begränsat till, det egna kapitalet) och en bank ska vid varje tidpunkt ha en kapitalbas som minst motsvarar summan av kapitalkraven för kreditrisker, marknadsrisker och operativa risker. Denna beräknas enligt lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar samt Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS 2007:1) om kapitaltäckning och stora exponeringar. Det nya kapitaltäckningsregelverket trädde i kraft den 1 februari Därmed införlivas EU-reglerna och den så kallade Basel 2-överenskommelsen i svensk rätt. Kapitaltäckningskrav för banker är ingen ny företeelse inom svensk lagstiftning. Sedan 1980-talet har det dock skett en internationell harmonisering av kraven och dagens kapitaltäckningsregler har sitt ursprung i det så kallade Baselackordet, överenskommelsen från 1988 där länderna inom G enats om gemensamma principer för beräkning av kapitaltäckning. Baselreglerna har därefter förts in i EG-direktiv och i svensk lagstiftning. 39 Bankerna skall beräkna sina kreditrisker antingen enligt en schablonmetod enligt vilken de skall hänföra sina exponeringar till femton föreskrivna exponeringsklasser och åsätta exponeringarna de riskvikter som följer av respektive exponeringsklass. Alternativt kan bankerna med Finansinspektionens tillstånd använda en intern riskklassificeringsmetod för att beräkna kapitalkravet för kreditrisker. 40 Reglerna är ytterst omfattande och komplicerade och har inte studerats specifikt i denna undersökning. När så de riskvägda totala tillgångarna beräknats, multipliceras de med 8 % som ger den minsta tillåtna kapitalbasen. Finansinspektionen (FI) har ansvaret för att beräkningen för varje enskild bank och finansieringsinstitut sker löpande och på ett korrekt och rättvisande sätt samt att kapitalbasen uppfyller kraven. De flesta banker håller en viss marginal utöver det reglerade kapitalbaskravet för att kunna möta tillfälliga förändringar i beräknad kreditrisk för sin utlåning, men buffertens storlek balanseras av det interna önskemålet att maximera intjäningsförmågan. Sjunker kapitalbasen under 8 % åläggs banken av FI att reglera förhållandet vilket kan ske genom tillförsel av eget kapital och/eller minskad utlåning. Det är när bankerna tillgriper det senare alternativet som förfalloklausulerna kommer in i bilden. Att så skedde i stor skala under bankkrisen i början av 1990-talet är odiskutabelt. Då gällde andra regler för beräkning av underlaget för kapitalbasen men kravet 8 % var detsamma. Inte bara befarade kreditrisker utan även konstaterade kreditförluster som slog direkt mot det egna kapitalet medförde stora problem inom hela den svenska bankvärlden. Flera, om inte alla, av de större bankerna och många av de mindre hamnade farligt nära, eller under, kapitalbaskravet på 8%. 41 Detta tvingade ägarna till banker i riskzonen att injicera ytterligare eget kapital. Dessutom genomförde bankerna förnyade riskanalyser av utstående krediter varvid många, i synnerhet de med fastigheter som underliggande säkerhet, sades upp till betalning med åberopande av 38 G10 bildades 1961 av tio industriländer. Gruppen består idag av elva länder, nämligen Belgien, Frankrike, Italien, Japan, Kanada, Nederländerna, Schweiz, Storbritannien, Sverige, Tyskland och USA FI 2001:1 s Se exempelvis Lundgren, När bubblan brast, s samt Bergström, Securum & vägen ut ur bankkrisen, s 41 16

17 förfalloklausulerna. Detta möjliggjordes bl a av att fastighetsvärderingarna över lag sänkts markant genom införandet av nya avkastningsregler. Stigande kreditförluster ledde också till att staten ingrep med räddningsaktioner för att förhindra att viktigare banker gick under. Såväl Nordbanken som Gota Bank (bägge ingår numera i Nordea) togs över av staten samtidigt som en stor andel av de nödlidande krediterna i dessa banker fördes över till särskilda avvecklingsbolag, s k bad banks, också de ägda av staten. Enligt samstämmiga uppgifter var det inte bara nödlidande krediter, i den måtto att kredittagaren inte fullföljt sina åtaganden, som sades upp före eller efter att lånen fördes över till avvecklingsbolagen, i Nordbankens fall Securum och för Gota Bank Retriva. 42 Även goda betalare med sund ekonomi fick sina krediter uppsagda vilket ledde till konkurser som, i det fall bankerna saknat rätten att säga upp lånen enligt förfalloklausulerna, hade kunnat leva vidare Självreglering inom bank- och finansvärlden Att banker och andra kreditinstitut är i så stor omfattning kringgärdade av lagar och förordningar kan ses som en indikation på att lagstiftaren anser att det inte bör finnas alltför stort utrymme för självreglering inom denna näring. Å andra sidan ger staten bankerna en privilegierad ställning genom att begränsa möjligheten till nyetablering i branschen samt genom att utfärda garantier för insättarnas medel. Vidare har staten genom Riksbanken i enlighet med lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank, åtagit sig att garantera bankernas likviditet under vissa förutsättningar. Svenska bankföreningen, som har 28 medlemmar varav de mest betydande bank- och finansbolagen på den svenska marknaden, arbetar enligt sin hemsida för en väl fungerande och effektiv banksektor och har bland annat till uppgift att sprida kunskap om bankerna och deras roll i samhället. Av hemsidan framgår inte om man publicerar några etiska regler eller andra råd av självreglerande karaktär. Om man ger ut sådana råd direkt till medlemsföretagen är inte känt. De flesta banker har dock antagit egna etiska riktlinjer samt uttalat samhällsansvar och socialt ansvar och i flera fall publicerat dessa åtaganden på sina respektive hemsidor. 44 Stern och Wernroth ställer frågan vad som är god banksed och definierar detta som något annat och mera utöver rena tillämpningen av lagar och förordningar. Deras beskrivning av god banksed kan sammanfattas i följande citat: I praktiken söker bankerna genomgående hålla en god etisk standard i sin verksamhet. Det torde sålunda vara en självklarhet att en bank inte skall missbruka det faktiska övertag som den ofta har gentemot en kund utan behandla denne på ett objektivt, anständigt och hyggligt sätt. Är man omdömesgill, undviker man också att för kunders räkning medverka i något som kan uppfattas som skumrasktransaktioner. Och detta gör banker i sitt eget, långsiktiga intresse för att bevara sitt goda anseende. 45 Finansinspektionen, som har till uppgift att övervaka att bank- och finanssektorn efterlever de lagar som reglerar verksamheten samt utfärda föreskrifter för mer detaljerad reglering, ger också ut rekommendationer och kommentarer till vägledning för de berörda företagen. Dessa synpunkter och tolkningar av gällande rätt, lagstiftning och egna föreskrifter är inte juridiskt bindande. Därmed kan man framföra den uppfattningen att i den mån rekommendationerna följs av bankerna så utgör de en form av självreglering. 42 För en allmän redogörelse för förloppet under bankkrisen i början av 1990-talet hänvisas till Lundgren, När bubblan brast, Bergström, Securum & vägen ut ur bankkrisen samt Lybeck, Facit av finanskrisen 43 Se bl a uttalande av förre chefsjuristen i bankakuten och Bankinspektionen Hans Schedin i artikeln Vad händer med lånet om banken går i konkurs? Stern, Winroth, Etik i bank 17

18 Beslutsfattandet i bankerna, och i synnerhet storbankerna med många lokalkontor, är i förhållande till många andra verksamheter lagt på enskilda tjänstemän. Företagskrediter, upp till ganska stora belopp, vilket omfattar de flesta mindre och medelstora företags kreditbehov, hanteras i regel på kontorschefsnivå. Dessa chefer genomgår oftast en lång intern skolning innan de beträder sin tjänst och kan därför förväntas agera i varje enskilt fall i linje med bankens övergripande regler. Studier av banktjänstemäns beslutsfattande i kreditgivningsärenden visar dock att de inte är särskilt konsekventa i sina beslut. Tvärtom visar de på en yrkeskår som bedömer samma fall på olika sätt beroende på vilka enskilda erfarenheter den enskilde kreditbedömaren har. 46 Analogt med detta kan man anta att samma inkonsekventa handlande är vanligt också när det gäller att följa bankens och branschens egna regler i etiska och andra frågor av självreglerande karaktär. 46 Silver, Utvärdering av förmånsrättsreformens effekter utifrån ett kreditgivningsperspektiv, s 21 18

19 4 Avtalsvillkor i kreditgivning Som framgått av föregående kapitel saknas numera tvingande lagstiftning till stöd för bankernas förfalloklausuler i sina kreditvillkor gentemot företagskunder. Någon lagstiftning till skydd för företag som kredittagare har aldrig funnits (åtminstone inte i modern tid) och har eller inte ansetts motiverat av lagstiftaren vid den senaste stora rättsliga reformen inom området. Därmed står det klart att det är avtalet som gäller och den återstående frågan att diskutera är om och på vilka grunder ett företag, som fått sin kredit uppsagd med hänvisning till någon av förfalloklausulerna, kan invända mot uppsägningen eller utkräva skadestånd för den skada som kan ha uppstått till följd av uppsägningen. 4.1 Banker som avtalspartner I inledningskapitlet hänvisades till Lehrbergs uppsats om bankrätt och hans kritik av banklagskommitténs betänkande. Han för där ett resonemang om bankers speciella ställning som avtalsparter, bl a i kreditsammanhang. Bankerna intar på många sätt en särställning genom sin unika position på finansmarknaderna och sina omfattande erfarenheter och kunskaper. Likaså är de ekonomiskt överlägsna de flesta av sina kunder. 47 Traditionellt sett intar bankerna också en ställning i samhället som ger dem ett slags halvoffentligt status och därmed särskilt starkt anseende. Även om detta anseende urholkats genom utvecklingen på finansmarknaderna, i synnerhet efter den förra bankkrisen och igen under den pågående, så är det ännu i hög grad en realitet. Samtidigt intar bankerna en ganska självsvåldig hållning gentemot kunder i avtalsrelationer. Ideologierna om frihet att förhandla om villkoren för avtal hålls inte så högt i kurs hos bankerna. 48 Genom sina i princip ensidigt upprättade standardavtal bestämmer bankerna villkoren för flertalet av de rättshandlingar de ingår. Detta leder till att kunden ofta befinner sig i samma position i förhållande till sin bank som han gör i förhållande till myndigheter. Att detta gäller för konsumenter är uppenbart vilket också föranlett den skyddslagstiftning som finns för dessa på området. Men det är inte alltför djärvt att påstå att även för de allra flesta företagen, upp till de allra största, råder det en brist på jämlikhet i förhålandet gentemot en bank när ett avtal om kredit ingås och i synnerhet när banken med åberopande av sina ensidigt upprättade villkor önskar förändra eller upplösa det. 4.2 Kreditavtalet Ett kreditavtal är i första hand ett skuldebrev vars obligationsrättsliga förhållanden regleras i lagen (1936:81) om skuldebrev (SkbrL). I 5 SkbrL sägs beträffande när skulden förfaller till betalning att är förfallotid ej avtalad, vare gäldenären pliktig att infria skuldebrevet när borgenären det fordrar och äge rätt att betala så snart han själv vill. En företagskredit, även om den det rör sig om en s k rörelsekredit som avses löpa under i princip obestämd tid, ges alltid ett förfallodatum i skuldebrevet. Rör det sig exempelvis om en checkräkningskredit löper den vanligtvis på högst ett år i taget (i vissa fall på så kort tid som en månad) och förlängs automatiskt om den inte sägs upp. 49 För ett företag är det i regel lika allvarligt att inte medges förlängning av en kredit som att få den uppsagd med åberopande av förfalloklausulerna. Skillnaden kan ligga i den tidsfrist 47 Lehrberg, Bankrätt, s A a s Tegin, Kredithandboken, s 49 19

20 företaget får att skaffa ny kredit från annan bank eller på annat sätt inrätta sig efter den uppkomna situationen. I bankens standardavtal finns i regel inte villkorat hur lång tidsfrist som skall gälla om förlängning inte medges. Det är upp till bankens goda vilja att ge företaget viss möjlighet till framförhållning genom att avisera att förlängning inte kommer att ske ett antal veckor i förväg. Under normala tider gäller att banken gärna behåller en kund, i synnerhet om denne är en god och pålitlig betalare. Uteblivna förlängningar blir därmed sällan aktuella och skulle så ske, har företaget åtminstone en rimlig möjlighet att finna en ny bank och fortsätta verksamheten som tidigare. Råder det däremot oro eller kris på finansmarknaderna kan man förutsätta att byte av bank är betydligt svårare. Problemet med uppsägning på grund av förfalloklausulerna och utebliven förlängning av en kredit, som under normala omständigheter förlängs automatiskt, skiljer sig dock åt ur juridisk synvinkel. Uteblir förlängningen förfaller skulden till betalning och företaget är betalningsskyldigt enligt 1 kap 1 SkbrL. Några invändningar enligt samma lagrum som företaget skulle kunna anföra föreligger normalt inte och inte heller ges någon frist att betala. Mellqvist anger en möjlighet till skäligt rådrum men hänvisar också till en dom i HD där banken blev skadeståndsskyldig efter att ha kommit i dröjsmål två timmar med betalningen från ett konto. 50 Kan inte företaget inom ganska kort tid betala är risken stor att banken ansöker att företaget skall försättas i konkurs med stöd av 2 kap 9 konkurslagen. 51 I fallet med utebliven förlängning är det alltså inte kreditvillkoren i sig utan det faktum att skulden är förfallen som vållar problem för företaget. Att exempelvis hävda att det fanns en muntlig överenskommelse med banken när skuldebrevet undertecknades att banken alltid skulle förlänga krediten är knappast hållbart. Några eviga krediter lär inga banker lämna. 52 Se dock även von Posts avvikande uppfattning i fotnot senare i detta avsnitt. Det förhåller sig annorlunda när banken vill säga upp en skuld med senare förfallodatum med hänvisning till någon av förfalloklausulerna. Vid uppsägningstillfället är ju inte skulden förfallen och avtalet är fortfarande giltigt. Beträffande avtal kan man ställa frågan om ett skuldebrev med vidhängande kreditvillkor är att betrakta som ett avtal eller ej. Lehrberg för detta resonemang om ett borgensåtagande, men motsvarande aspekter kan analogt läggas på ett lånekontrakt. Begreppet avtal eller kontrakt har inte någon entydig, av alla omfattad eller i alla sammanhang använd definition. Lehrberg invänder mot själva rubriken i avtalslagen, d v s lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. Han hävdar att ett avtal är ingen rättshandling utan ett rättsförhållande som enligt vissa rättsregler reglerna om avtalsslut tillskapas genom rättshandlingar. Ett skuldebrev är inget avtal eller kontrakt i den meningen att två parter sätter sig ner och med sin signatur skriftligen bekräftar vad man i muntliga förhandlingar kommit överens om. Det är i själva verket ett ensidigt betalningsåtagande där kredittagaren skall till [viss bank] eller order 53 betala kreditbeloppet jämte ränta, avgifter och kostnader enligt bestämmelserna i detta skuldebrev, varav vissa finns i Allmänna Villkor på sid 54. Det som skiljer det som man vanligtvis kallar avtal från andra på rättshandlingar grundade rättsförhållanden är att de också kan benämnas ömsesidigt förpliktande avtal. Det innebär 50 Mellqvist, Fordran & Skuld, s Beträffande bankers förmodat ökade möjligheter att genom utmätning i st f konkurs säkra sina fordringar efter införandet (närmast återinförandet) av lagen (2008:990) om företagshypotek, se avsnitt Beträffande klar och förfallen skuld, se även RH 1993:99 53 Standardskuldebrev för såväl företag som konsumenter är löpande. 54 Tegin, Kredithandboken, s